Volker Kutscher: Den stumma döden

Bilden är lånad från Ersatz

Jag var småskeptisk när jag började läsa Den stumma döden, Volker Kutschers andra bok om Berlinpolisen Gereon Rath. Jag hade enorma förväntningar på den första boken Babylon Berlin: Den våta fisken, som utspelas 1929 i min favvostad Berlin. Men boken gjorde mig ganska besviken, jag tyckte den var rörig och svårbegriplig.

Men uppföljaren Den stumma döden knockar mig (nästan) totalt. Nu är året 1930, platsen är fortsatt Berlin och unga vackra filmskådespelerskor dör på otrevliga sätt. Gereon Rath utreder samtidigt som han försöker undvika sina överordnade, hanterar kraven från sin pappa och trasslar till sitt liv i största allmänhet. Boken är långsamt berättad men ändå spännande, hemsk men ändå humoristisk och rentav kärleksfull. Dessutom är boken fullsmockad av tidsmarkörer och Berlinkänsla. Och i bakgrunden mullrar NSDAP; det nazistiska maktövertagandet är inte ens tre år bort – men det har ju inte huvudpersonerna i boken någon aning om.

Men varför blir jag bara nästan totalnockad? Det har med det långsamma berättandet att göra. Under en del av boken – kanske under 100 sidor eller så – tycker jag att Kutscher drar ut alltihop väl mycket. Jag tycker han är lite omständlig, för mångordig. Men det varar inte så länge. Rätt så snart charmas jag av Kutschers humor och språk och Gereons person och resten av sidorna bara flyger förbi.

Hoppas tredje boken kommer i svensk översättning snart!

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Der stumme Tod
Översättning: Ola Wallin
Förlag: Ersatz
Utgiven: juni 2020
ISBN: 9789188913258
Sidantal: 606

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Guido Knopp: Farväl, DDR

Bilden är lånad från Lind & Co

Ett par bra tv-serier väckte mitt intresse för DDR. Tyvärr har jag haft svårt att hitta facklitteratur om DDR som översatts till svenska. Om Tredje riket och andra världskriget finns hur mycket som helst men om det som hände därefter är det tunnsått. Så jag blev väldigt glad när jag kunde lägga vantarna på Guido Knopps skildring Farväl, DDR: Terror, övervakning och vardagsliv i Östtyskland, 1945-1989.

Och jag blev inte besviken. Det här är en mycket bra introduktion till DDR. Med utgångspunkt i tre kommunistiska höjdare (Ulbricht, Mielke och Honecker) och en och annan kändis (en konståkerska, en amerikansk musiker) tecknas bilden av Östtysklands uppgång och fall. Skildringen växlar mellan det politiska skeendet och vardagslivet. Det politiska förtrycket, den allt mer katastrofala ekonomin, vardagslivet, revolutionen som svepte undan allt. En hel del utrymme ägnas åt betydelsen av idrott och musik. Språket är lättillgängligt och smidigt, innehållet lagom avvägt och varierat. Det kanske verkar konstigt att kalla en bok om DDR för en bladvändare men faktum är att sidorna bara flyger förbi. Nu är jag väl i och för sig en tacksam publik, jag älskar historia och 1900-talets totalitära ideologier fascinerar mig. Men jag tror nog att många kan uppskatta den här boken. Jag drämmer till med högsta betyg.

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: Goodbye, DDR
Översättning: Per Lennart Månsson
Förlag: Lind & Co
Utgiven: juni 2019
ISBN: 9789177791515
Sidantal: 221

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Tematrio – Kärlek

Alla hjärtans dag närmar sig och i veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta om tre bra tavlor, sånger, texter o s v som handlar om kärlek. Här är min trio.

Filmen Bram Stoker’s Dracula från 1993 är den mest romantiska film jag sett. Kärlekshistorien mellan greve Dracula och Mina/Elizabeta är vacker och sorglig och alldeles underbar. Ypperligt skådespel av Gary Oldman och Winona Ryder. Vackert filmat också. Jag är normalt inte mycket för romantik men den här filmen nockade mig totalt.

Kazuo Ishiguros roman Begravd jätte är en korsning mellan fantasyroman och filosofisk betraktelse. Eller nåt i den stilen. Boken är faktiskt svår att beskriva. Bortsett från på en punkt. Den är en mycket fin skildring av en åldrande mans kärlek till sin hustru.

Normalt är kärlekssånger inte min grej men det finns ju undantag. Främsta undantaget stavas Nick Cave. Ta till exempel Ain’t Gonna Rain AnymoreLet Love In. Deppigt så det förslår och mycket vackert. Bör höras för att den rätta avgrundsdjupsorgesamma stämningen ska infinna sig:

Now I have no one to hold
Now I am all alone again
It ain’t too hot and it ain’t too cold
And there is no sign of rain

And it ain’t gonna rain anymore
Now my baby’s gone, yeah
And it ain’t gonna rain anymore
Now my baby’s gone, yeah
And I’m on my own

 

Film: I skogen (2016)

Jag har sett dokumentären I skogen av Jonathan Ki och Emil Moberg Lundén. I skogen finns barndomens äventyr för bästa vännerna Jonathan och Emil. Glada i hågen och med starkt självförtroende ger de sig ut i den för förverkliga den dröm de haft sedan de var små: att få uppleva skogen, att få leva av skogen.

Och skogen tar emot dem. Med knott och kyla, med ensamhet och tålamod.

Jonathan och Emil möter varandra och sig själva. De tar sig an skogen så mycket de förmår. Men skogen är starkare än vad de räknat med.

I skogen är inte så mycket en överleva-i-det-vilda-film som en film om vänskap. Den visar upp de unga männens sårbarhet och trofasthet. De är långt ifrån några machomän, snarare gör de stolleprov och det blir en tuff kamp för dem att överleva av det naturen har att bjuda på.

Det här är en feelreal film som berör. Lockar till skratt och fniss. Men också vemod över att så många av oss inte vågar det Jonathan och Emil vågar- leva sin dröm på riktigt, för att se om den håller.

I skogen är killarnas debutfilm. Den har visats på olika filmfestivaler bland annat i Rom, Miami och Los Angeles och nu är det dags för Sverigepremiär. Söndagen den 21 maj visas den på Aftonstjärnan i Göteborg. Se den. Det är du värd!

Här hittar du trailern till I skogen.

Betyg: 4

Originaltitel: I skogen
Ursprungsland: Sverige
Premiärår: 2016
Längd: 59 minuter

 

Lawen Mohtadi: Den dag jag blir fri: en bok om Katarina Taikon

Bilden är lånad från Natur & Kultur
När jag var barn läste jag Katarina Taikons böcker om Katitzi, om och om igen. Jag älskade dem. Vad jag aldrig förstod var att Taikon inte bara var en barnboksförfattare. Under många år var hon en av Sveriges viktigaste förkämpar för mänskliga rättigheter. Hon och systern Rosa slogs för att romerna skulle släppas in i folkhemmet. Det var i frustration över att kampen inte gav resultat snabbt nog som hon började skriva sina självbiografiska romaner om Katitzi.

Det var först när jag såg Lawen Mohtadis film Taikon för ett par år sedan som jag förstod bredden i Katarina Taikons liv och verk. Nu har jag äntligen läst Mohtadis bok Den dag jag blir fri: en bok om Katarina Taikon.

Det är berättelsen om en kvinna som trots att hon tillhörde en mycket utsatt grupp och trots en trasig barndom fick chansen att skapa ett liv på sina egna villkor. Hon blev som 16-åring upptäckt av filmaren Arne Sucksdorff, umgicks med skådespelare och konstnärer, skaffade sig en utbildning, blev egenföretagare. Och hon blev som sagt en ivrig förkämpe för att romerna skulle få samma rättigheter som alla andra i Sverige.

Den dag jag blir fri är tunn, knappt 200 sidor, men ändå full av fakta. Researchen känns gedigen, Mohtadi har koll på ämnet och när hon inte har koll avhåller hon sig från spekulerationer. Språket är kortfattat och tydligt och lättillgängligt.

Jag hade vela få en bättre översikt över romernas svenska historia men bortsett från det är jag mycket nöjd med boken.

Betyg: 4,5

Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: januari 2015
ISBN: 9789127142244
Sidantal: 197

Boken finns på Adlibris och Bokus.