Hett i hyllan #5: Sjöfartsnytt av Annie Proulx

Det är torsdag igen och Bokföring enligt Monika lägger upp veckans Hett i hyllan, böcker som stått olästa i hyllan i evinnerliga tider och som förtjänar att uppmärksammas. Här är mitt bidrag.

Annie Proulx roman Sjöfartsnytt handlar enligt baksidestexten om Quoyle som förlorar sin hustru och flyttar med sina döttrar norrut, till det karga kustlandskapet i New Foundland. Där börjar han arbeta på ortens lokaltidning The Gammy Bird, får vänner bland traktens särpräglade personligheter och ny livskraft.

Jag köpte Sjöfartsnytt för dryga decenniet sedan. Eftersom jag har ett inre motstånd mot fiktion som verkar som alltför seriös och allvarlig har den stått oläst och övergiven sedan dess. I det här fallet är det konstigt, jag gillar egentligen karga nordliga miljöer. Helst ska mord, spöken eller andra rysligheter ingå men jag kan faktiskt läsa vanliga allvarliga romaner också, ibland.

I år beslöt jag mig för att ta itu med saken och lade in Proulx i min Boktolva 2017. Att jag såg på Wikipedia att Proulx både fått Pulitzerpriset och skrivit novellen bakom filmen Brokeback Mountain spelade in. Pulitzerpriset är ju fint och filmen där Heath Ledger och Jake Gyllenhaal spelar älskande cowboys blev en jättehit. Om jag läser Proulx kommer jag känna mig mer allmänbildad och det är rätt skoj.

Meg Wolitzer: Hustrun

På planet till Helsingfors, där den hyllade författaren Joe Castleman ska ta emot ett litteraturpris, inser hans hustru Joan plötsligt att det räcker nu. Efter nästan 50 års äktenskap inser hon att hon inte längre vill inte leva med denna man.

Hon har fått nog.

Tonen i boken är sarkastisk och distanserad. Beskrivningar av människorna är ofta bitska på gräns till elakhet. Miljön är vänsterintellektuell med pengar.

Inför våra ögon spelar Amerika upp sig. Via Joans berättarröst får vi följa paret Castlemans liv från ett USA i kommunistskräckens tid, via hippie-eran till nutidens putsade trötta yta där livsledan och olyckan alltid är närvarande, om än snyggt paketerad. Den enda sprickan utåt är sonen David som inte lyckas hålla uppe skenet utan öppet visar upp den emotionella misären.

Ja, Joan Castleman är trött. Oerhört trött på sin egofixerade notoriskt otrogna man. Och trött på hans behov av henne. Samma behov hon en gång njöt av och trivdes med. Nu vill hon vara själv och bli en egen person- inte bara Joe Castlemans bättre hälft.

Och jag som läsare förstår henne absolut.

Ja, kanske inte allt. Till en början begriper jag visserligen inte varför hon inte har lämnat denna skitstövel långt tidigare. Varför dröjer beslutet så länge? Slutet i boken ger en del svar- men är de tillräckliga? Var det brist på mod och kraft att stå på egna ben? Jo, hon är en fegis Joan Castleman. Och priset hon får betala är hennes liv. Om än snyggt paketerad med fint hus, vackra kläder, uppburna celebriteter och resor. För i ett liv utan liv, där vankas det bitterhet.

Är det mannens fel? Är det kvinnans? Att världen bara är en plats för män?

Båda två är skyldiga, tänker jag när jag läst klart denna tänkvärda roman.

Det är inte genom det kyliga språket som bokens människor och livsberättelse griper tag i mig. Men bokens ämne, våra livsval och brist på självständighet, brist på självinsikter och mod, berör. Boken ställer frågan: varför tillåter kvinnor år efter år männen deras makt?

Hustrun är en riktigt bra diskussionsbok för en bokcirkel att prata om. För vilket livsval har du och jag gjort? Är vi beredda att göra annorlunda?

För sina litterära kvalitéer får boken 3 stjärnor.
För sitt tankeväckande innehåll 4,5 stjärnor

Originaltitel: The Wife
Översättning: Peter Samuelsson
Förlag: Månpocket
Utgiven: oktober 2016
ISBN: 9789175035840
Sidantal: 234

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Doctor Thorne

Så är jag tillbaka i det där brittiska. Det är en vurm som liksom inte växer bort. I litteraturen, från barndomens Femböcker via Jane Austen (och i smyg Barbara Cartland), Agatha Christie och Dorothy L Sayers, till modern britcrime.

Och naturligtvis på TV- frosserier i kostymdramer som Herrskap och tjänstefolk och Downton Abbey. Ljuvligt!

Oh England- my Lionheart som Kate Bush sjöng så trånande och bedjande…

Nu har jag sett miniserien Doctor Thorne som finns på SVT Play. Bakom serien ligger Julian Fellowes som också är upphovsmannen till Downton Abbey. Doctor Thorne bygger på Anthony Trollopes roman från 1858 och är mer Jane Austen än Downton Abbey. Även om en och annan vass replik hörs även här, dock inte av Maggie Smith…

Doctor Thorne är ett elegant serverat kostymdrama, en njutbar bagatell i 1800-talets England, i en lantlig miljö med byliv och slottsliv. Skådespelarna är högklassiga. I centrum står Dr Thorne och hans brorsdotter Mary med hennes olämpliga bakgrund som född utom äktenskapet.

Serien handlar om kärlek med förhinder, klassmotsättningar och sociala strategier för säkra det viktigaste av allt, namn och egendom. Och för det krävs pengar. Mycket pengar.

Brittiska bagateller klår ju det mesta i TV-väg. Så titta på Doctor Thorne och njut en stund. Men passa på – den ligger på SVT Play ungefär 2 veckor till, beroende på avsnitt.

Betyg: 3,5 stjärnor.

Originaltitel: Doctor Thorne
Ursprungsland: Storbritannien
Säsong: 1
Produktionsår: 2016
Längd: 3 avsnitt à 47-53 minuter

Hett i hyllan #3 Hatties liv av Ayana Mathis

Det är torsdag och Bokföring enligt Monika kör veckans Hett i hyllan. Här är mitt bidrag.

Ayana Mathis roman Hatties liv hittade jag i min lokala bokhandel för ett par år sen. Jag förälskade mig i omslaget och baksidestexten verkade också lovande. Den beskriver hur femtonåriga Hattie flyttar från den amerikanska Södern till Philadelphia. Hon möter samma rasism som i Söder och hennes äktenskap blir en besvikelse; ensam får hon ta hand om en stor familj. Boken är enligt baksidestexten ”ett gripande och starkt porträtt av en kämpande kvinna”. Handlingen utspelas på 1900-talet.

Stark kvinna, familjeskildring, historia – allt det där tycker jag är spännande. Det var ganska givet att Hatties liv fick följa med mig hem.

Och sen dess har den stått där i bokhyllan, oläst. Jag har dragit mig för att läsa. Ämnet verkar ju lite deppigt. Jag drar mig ofta för böcker som verkar tunga och svåra (om det inte handlar om deckare), jag köper dem och sen får de stå och samla damm hur länge som helst.

Jag hoppas att Hatties liv blir en av de hyllvärmare som jag faktiskt läser i år.

 

Philipp Meyer: Sonen

Ibland blir man bara JÄTTE-besviken på böcker. Eller också hade man helt fel förväntningar.

Den här boken, som jag fick som recensionsexemplar vid Bokmässan i Göteborg i höstas, har höjts till skyarna av kritikerna. På omslaget citeras flera, till exempel ”lyckliga ni som har denna kvar att läsa”, ”den bästa internationella roman jag läst i höst”, ”en bok som förtjänar att kallas ett mästerverk”, ”håller mig kvar kapitel efter kapitel”…

Jag hade svårt att läsa ut denna tegelsten till pocket. Det som utlovades vara en episk berättelse om en texasfamilj från 1830-talet till nutid visade sig vara ett evigt saggande om blodiga strider och orättvis rasism. Vita mot indianer mot mexikaner, pilar eller kulor som regnar över barn och gamla, bostäder som bränns, boskap som stjäls… Flera olika berättarperspektiv från olika tider och platser gör i alla fall mig helt snurrig och får mig att tappa tråden. Jag brukar inte ha svårt för sådant utan tvärtom tycka att det är roligt med omväxlingen när inte allt sker som på räls. Jag brukar också gilla riktigt präktiga släktkrönikor.

Alldeles i slutet dyker det dessutom upp ytterligare en släkting som berättar. Undrar om det är han som är titelfiguren, ”sonen” själv? Det är oklart.

Nej, tyvärr, jag tyckte inte alls om den här boken, även om det faktiskt skulle kunna vara en sann berättelse. Att den över huvud taget får något betyg beror på att den är välskriven och tyder på att författaren har gjort en grundlig research.

Betyg: 1 stjärna

Originaltitel: The Son
Översättning: Niclas Nilsson
Förlag: Norstedts
Utgiven: juli 2014
ISBN: 9789113056470
Sidantal: 581 s.

Boken finns på Adlibris och Bokus.

 

Lucia Berlin: Handbok för städerskor

Jag skriver gärna små noveller för mig själv, men har svårt för att läsa andras. En paradox kan tyckas.  Jag känner mig snuvad på konfekten som läsare – jag vill liksom sugas in i berättelsen och få stanna där i många många sidor… Noveller blir liksom små irrbloss. Eller förrätter utan huvudrätt.

Så känns det dock inte med Lucia Berlins 529 sidor korta, intensiva noveller Handbok för städerskor.

De är sig själva nog.

Intensiva skildringar av liv i olika sammanhang och miljöer. En unik amerikansk röst gör sig hörd. En röst som berättar en berättelse om Amerika som jag inte hört förut. En kvinnas röst i de ofta manligt skildrade 60- och 70-talen. En röst som tar sig genom genom fyllor och föräldramöten. Genom bildning och ekonomisk misär. Inte alltid så vacker, utan ganska så solkig ibland. Hårt och samtidigt så bräckligt skört. Men alltid intressant, alltid vibrerande av liv likaså av ickeliv.

Lucia Berlin är nu död, men levde ett brokigt krokigt liv som vi får ta del av i denna novellsamling. Tack och lov!

Läs den om du är intresserad av det som liksom finns mellan raderna. Det som skymtar i bakgrunden till det framgångsrika. Det som sällan sägs rakt ut.

Jag tycker Handbok för städerskor är en av de mest skimrande pärlorna från mitt läsår 2016.

Jag har läst boken inbunden. För den som vill vänta på pocketupplagan kommer den i april 2017.

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: A Manual for Cleaning Women: Selected Stories
Översättning: Niclas Hval
Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: maj 2016
Sidantal: 529

Boken finns på Adlibris och Bokus.