Jonas Moström: Himlen är alltid högre

Bilden är lånad av Pocketförlaget

Jonas Moströms deckare Himlen är alltid högre är så 1970-tal och inte på ett bra sätt. Vilket jag borde ha anat om jag hade läst baksidestexten noggrannare. Men jag kom inte mycket längre än till att huvudpersonen Nathalie Svensson är psykiatriker och medlem av rikskriminalens gärningsmannaprofilgrupp. Jag fastnade på det där med psykiatriker och och gled bara över resten utan att reflektera.

Det var dumt gjort. Det här är inte en bok om yrkeskvinnan Nathalie Svensson. Intrigen är i princip helt uppbyggd kring hennes privatliv; någon tar livet av karlar hon ligger med. Det är ett väldans tjat om hennes frigjorda sexliv och hur hon minsann tillåter sig att vara lite lagom kurvig. Hon är hustru, älskarinna, dotter. Hon är som tagen från en damtidning. Psykiatrin är mest fernissa och en ursäkt för att skriva ännu en deckare om en kvinna i offerrollen.

Det är dessutom hyfsat enkelt att räkna ut vad som ligger bakom alltihop och upplösningen kom inte heller som en överraskning. Jag avstår nog från fler böcker av Jonas Moström.

Betyg: 2 stjärnor

Förlag: Pocketförlaget
Utgiven: september 2015
ISBN: 9789175790572
Sidantal: 297 + extramaterial

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Peter May: Entry Island

Bilden är lånad av Modernista

Den skotske författaren Peter May och jag tycks dela fascinationen för öar. Gärna ensliga och karga, utsatta för vädrets makter och havets vildhet. Och med egensinniga människor som strävar med sina liv på en liten bit mark. Öar gör att människan blir tydlig på något vis…

Mays Lewis-triologi, som utspelade på Yttre Hebriderna, var ett smärre deckarmästerverk. Så det var med förväntan jag satte mig tillrätta med hans nya bok. Den utspelas på Entry Island, en liten vindpinad ö i Saint Lawrencefloden i Kanada. Under slutet av 1800-talet, när skördarna slog fel och potatisbrist rådde i Skottland hamnade många skotska emigranter här. De fick sitta i karantän på Entry Island innan de fick resa vidare till det nya landet Kanada.

Precis som Mays tidigare böcker är Entry Island lika mycket en miljö- och historieskildring som deckare.

Deckargåtan består i att en välbärgad affärsman hittas mördad på Entry Island och hustrun blir huvudmisstänkt. Ett kriminalteam från Montreal med Sime Mackenzie i spetsen anländer och inser snart att fallet är inte fullt så enkelt. Sime fångas av den mordmisstänkte Kirsty och känner sig förenad med henne. Hans tankar och handlingar börja gå utanför polisrutinerna.

Samtidigt berättas en parallellhistoria om Simes förfader som emigrerade till Kanada från Yttre Hebriderna – och historierna börjar gå ihop. Åtminstone i Simes huvud.

Berättelsen är vackert skriven och May fångar miljö och tid väl. Det enda jag har att invända är att det manliga perspektivet som upprepar sig från Mays tidigare böcker. De kvinnliga subjekten ges inte samma plats i berättelsen.

Entry Islands är kanske inget för hardcoredeckarfantasterna. Men gillar du öar och historia, då kan detta vara en bok för dig!

Betyg: 3 stjärnor, på snudd till 4 stjärnor

Originaltitel: Entry Island
Översättning:
Förlag: Modernista
Utgiven: augusti 2017
ISBN: 9789177011644
Sidantal: 414

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Tematrio – Sorg

I veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta om tre texter som gestaltar sorg. Här är min trio.

I Majgull Axelssons roman Moderspassion samlas en grupp människor på en vägkrog. En av dem bär på en djup sorg som hon vägrar erkänna för någon, allra minst för sig själv. Vem tänker jag inte berätta pga vill inte spoila. Intelligent, energiskt och sylvasst men också tragiskt och sorgesamt.

Väckelse av Stephen King handlar om en pojke som växer upp till en knarkare. Och en präst som drabbas av en personlig tragedi. Och hur deras vägar möts. Prällen har ett väldigt speciellt sätt att hantera sorg och tja, det får konsekvenser. Grymt bra av skräckens mästare.

I Elin Boardys roman Tiden är inte än vandrar en kvinna genom det av digerdöden plågade Europa. Hon flyr från sina döda och på sin vandring möter hon de som drabbats av pesten och de som överlevt. Sparsmakat och finstämt men också distanserat. En smitta som (av samtiden) troddes ha tagit död på en tredjedel av mänskligheten borde kännas mer. Jag gillar inte heller de övertydliga parallellerna Boardy drar till senare tiders Europa. Det är bättre när författarna visar tilltro till läsarnas egna kunskaper och tankeförmåga. Om ni inte läst något av Boardy rekommenderar jag er att börja med Sally Jones historia. Den är helt enkelt fantastisk. Sen är det dags för den här som är klart läsvärd. Fler böcker än så har jag inte läst av Boardy. Ännu.

Tematrio – Udda karaktärer

I veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta om tre bra romaner som kretsar runt en eller flera lite ovanliga, udda personer. Här är min trio.

I Alex Marwoods deckare Den mörkaste hemligheten finns det gott om udda människor och vissa av dem är mer udda än andra. I centrum för berättelsen står en liten flicka som försvinner och de systrar som blev kvar.  Och så alla vuxna i deras omgivning som vägrar ta vuxenansvar. Välskriven och spännande bladvändare av en författare som bara tycks bli bättre och bättre. Jag längtar så efter nästa Marwood.

Alla i Marina Lewyckas roman En kort berättelse om traktorer på ukrainska är udda – de två systrarna, deras åldrande far (80+ och halvsenil), bombnedslaget som fadern vill gifta sig med (femtio år yngre och med siktet inställt på det ljuva livet i väst). Roligt och sorgligt och skruvat om ukrainska immigranter i England. Och om hur krig och exil kan påverka en hel familj. Hur bra som helst. Och med maxad igenkänningsfaktor för dom av oss som har släkt i det forna Östeuropa.

En doft av apelsin av Joanne Harris handlar om tre syskon och deras högst besynnerliga mor. Att kvinnan är besynnerlig har sina skäl. Ungarna gör allt för att driva kvinnan till vansinne. Bokstavligt talat. Utspelas delvis under andra världskriget. Skarpt och smart och roligt av en av mina favoritförfattare. Allt Harris skriver är inte bra men när hon är bra är hon bland de bästa som jag ser det.

Jamaica Kincaid: Annie John

Bilden är lånad av Bokförlaget Tranan

Jag nappade åt mig Jamaica Kincaids roman Annie John på den alternativa bokmässan i Göteborg i höstas. Jag hade aldrig hört talas om författaren, i ärlighetens namn trodde jag att hon hette Annie John och boken Jamaica Kincaid (det kändes som ett coolt namn på en bok). Men jag fick tre böcker för 100 spänn, uppväxtskildringar brukar ju vara givande och tja, det fanns inget annat som intresserade mig.

Jag gjorde ett gott val. Annie John är en mycket bra bok. Det är en fin skildring av en inte helt sympatisk tjej, hennes vardag och hennes komplicerade förhållande till modern. Platsen är den karibiska ön Antigua, tiden lite obestämt 1900-tal (inga mobiler, inga datorer, första utgåvan på svenska kom 1986). Språket är stramt och uttrycksfullt och spetsigt, känslorna många och starka. Det enda jag inte är nöjd med är beskrivningen av modern. Från en dag till en annan ändrar hon helt inställning till dottern och det framgår aldrig varför. Det är obegripligt. Det retar mig att jag inte förstår. Det känns ofärdigt.

Men bortsett från det tycker jag att Annie John är väl värd att läsa. Jag vill läsa mer av Jamaica Kincaid. Det finns flera titlar översatta, bara att gå till biblioteket. När jag betat av travarna av olästa böcker här hemma.

Betyg 4 stjärnor

Originaltitel: Annie John
Översättning: Madeleine Reinholdsson
Förlag: Bokförlaget Tranan
Utgiven: februari 2016
ISBN: 9789187179969
Sidantal: 192

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Tematrio – Lögner och svek

Det är dags för årets första tematrio. Den här gången uppmanar Lyran oss att berätta om tre böcker vars handling bygger på lögner och svek. Här är min trio.

Darling River: Doloresvariationer av Sara Stridsberg handlar om flickor som får utsätts för förfärliga lögner och svek från dem som borde ha skyddat och tagit om hand. En av flickorna är Dolores i Vladimir Nabokovs roman Lolita. Också en liten chimpanshona blir grymt behandlad av sin skötare. Boken är svår att komma in i men väl värt besväret. Avskalat, smärtsamt och oändligt sorgligt om liv som förslösas.

Margaret Atwoods roman Rövarbruden handlar om Zenia som lurat och svikit sina tre väninnor, gång på gång på gång. Välskrivet och intressant om vänskap som inte är vänskap. Inte Atwoods vassaste men hade ändå nöje av boken. Tror inte jag läst någon bok av Atwood som inte varit värd tiden jag spenderat på den.

Också i Joanne Harris thriller Gentlemän och spelare finns det en huvudperson som ljuger och sviker sig igenom livet. Syrligt, cyniskt och spännande. Att romanen utspelas på en engelsk internatskola stör ju inte heller.

 

Beata Arnborg: Kerstin Thorvall – uppror i skärt och svart

Kerstin Thorvall är en av de där författarna som jag sett i ögonvrån i hela mitt liv, läst någon ungdomsbok och krönikor i veckotidningar kanske men verkligen aldrig ”begripit mig på”.

Hon har varit så väsensfrämmande från mig och jag har inte hittat någon direkt gemensam nämnare.

Därför såg jag det lite som en utmaning att läsa den här biografin, när jag fick den i min hand på Bokmässan förr-förra året, 2016 alltså. I pocketformat.

Och just att den är i pocketformat är ju lite vilseledande. Man tänker att de här drygt 400 sidorna läser jag väl snabbt. Men det visade sig vara fel. Beate Arnborg har verkligen gjort ett grundligt research-arbete och typsnittet är storlek small. Det får plats mycket text på dessa sidor!

Det är en väldigt intressant bok, även om jag inte precis kan påstå att jag har kommit närmare Kerstin Thorvall. Den beskriver inte bara ett unikt, till stor del tragiskt men också spännande, livsöde, utan även en del av vår gemensamma nutidshistoria. Och kvinnohistoria. Hon var en av dessa kvinnor som inte får plats i en ”traditionell” roll på något håll, utan tvingades utmana sig själv och omgivningen gång på gång och bröt säkert väg för många på det sättet. Hon led också hela sitt liv av psykisk sjukdom. Trots att hon var så otroligt kreativ och skrev mängder med böcker, tecknade fantastiska modeillustrationer mm så mådde hon inte alls bra för det mesta. Vilket så klart spillde över på såväl relationer som barnen.

Som sagt, detta är inte en bok man läser snabbt. Det är mycket att bearbeta i huvudet samtidigt som man läser. Men är man intresserad av författare, kvinnohistoria, nutidshistoria och originella personer som vågat gå sin egen väg så rekommenderar jag denna bok! Den är välskriven och språkligt sett lätt att följa.

Betyg: 4 stjärnor

Förlag: Atlantis
Utgiven: april 2015
ISBN: 9789173537988
Sidantal: 404 s.

Boken finns på Adlibris och Bokus.

 

 

Sammanfattning av boktolvan 2017

En av de utmaningar jag körde 2017 var boktolvan, som går ut på att läsa nya författare. Jag satte ihop en lista på 20 författare, jag fick läst 19 av dem. Det blev många bra läsupplevelser och några dåliga.

Bilden är lånad från Damm Förlag

Bäst tycker jag nog om fantasyförfattaren Joe Abercrombie. Precis som George R. R. Martin skriver han dark fantasy, fast med humor. De två första böckerna i serien Första lagen är spännande och otäcka och som sagt roliga. Och trovärdiga. Krig är blodigt och fruktansvärt och cyniskt och de stridande är livrädda när pilarna börjar susa. Grymt bra helt enkelt!

Sämst var Annie Proulx. Jag vet ju att filmatiseringen av Sjöfartsnytt gjorde jättesuccé för X antal år sen och någon gång borde jag se den. Men boken bakom filmatiseringen är urtråkig. Stolpigt språk, tröttsamma människor och avslagen intrig. Jag är inte sugen på mer av Proulx. Samma sak gäller Anne B. Ragde. Berlinerpopplarna är allt det Sjöfartnytt plus klyschiga karaktärer. Inget för mig.

Bilden är lånad från Prisma

Fyra av författarna jag läste skriver facklitteratur. Det mesta var bra och bäst var Bo Eriksson. Favoritboken är I skuggan av tronen som handlar om Per Brahe d.ä. Han var systerson till kung Gustav Vasa och spelade en framträdande roll under både kung Gösta och hans söner. Vi snackar 1500-talets maktelit – strategiska äktenskap och politiska intriger, plötsligt uppflammande våld och förtida död i övermått. Men också enträget arbete för att sköta en framväxande svensk stat. Så många pusselbitar föll på plats när jag läste. Också Svenska adelns historia gav många aha-upplevelser. Eriksson förklarar lätt och ledigt varför den svenska adeln blev adel och vad den har sysslat med genom århundradena.

Bilden är lånad från Atlantis

Tråkigaste fackboken var nog Heikki Ylikangas Vägen till Tammerfors. Finska inbördeskriget 1918 var en blodig och otäck historia med åtskilliga övergrepp mot de mänskliga rättigheterna. Ylikangas kan skriva och ger intryck av att veta vad han pratar om. Han är också föredömligt neutral. Men boken fokuserar mest på själva striderna ägnar lite utrymme åt den övergripande bilden. Det jag vet om finska inbördeskriget har jag läst i Väinö Linnas roman Upp trälar (fantastisk, läs, läs, läs) och i det här läget hade jag velat ha just den övergripande bilden. Att läsa om striderna om var och varannan håla i skogen var inte vad jag var ute efter i det här läget. Då är Ylikangas bok om Klubbekriget klart bättre. Också ett inbördeskrig men nu på 1500-talet – parallellerna med 1918 är många och förfärande.

Maryse Condé: Tills vattnet stiger

Bilden är lånad från Leopard Förlag

Vissa böcker är bara tråkiga. Maryse Condés roman Tills vattnet stiger lockar med personliga tragedier och livshemligheter mot bakgrund av politiskt våld och naturkatastrofer. Det borde vara en bok för mig. Men näpp, inte min stil alls. Människorna är obegripliga och ointressanta och handlingen en enda röra. Visserligen finns det stycken som är spännande men det hjälper inte riktigt. Jag gillar genomtänkta och sammanhållna intriger. Här finns inte något som ens avlägset liknar en röd tråd.

Det är synd. Jag gillar Condés avskalade språk, jag hade velat tycka om resten också.

Betyg 2 stjärnor

Originaltitel: En attendant la montée des eaux
Översättning: Helena Böhme
Förlag: Leopard Förlag
Utgiven: maj 2014
ISBN: 9789173435345
Sidantal: 316

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Petina Gappah: Memorys bok

Bilden är lånad av Bonnier Pocket

Att skriva den andra boken är svårt. Särskilt när den första boken blev fantastisk. Jag Ä-L-S-K-A-D-E Petina Gappahs debut Sorgesång för Easterly. Den består av en samling noveller som skildrar livet i Zimbabwe och livet i exil. Den är så smart, vass, rolig, cynisk, förfärande, älskansvärd, överväldigande. Den är enastående.

Det är mycket att leva upp till. Gappahs lyckas sådär i sin roman Memorys bok. Bokens berättarjag är Memory som sitter i fängelse, dömd för mord. Hon berättar om livet i fängelset och livet som ledde dit. Och det är läsvärt. Boken är välskriven, spretig men intressant. Memorys levnadsöde fascinerar. Det handlar inte bara om att hon åkt dit för mord. Uppvuxen i ett slumområde, såld till en vit man som barn, alltid behandlad annorlunda eftersom hon är albino. Men jag kan inte låta bli att jämföra boken med Sorgesång för Easterly. Det märks att de är skrivna av samma författare men Memorys bok är blekare.

Och jag tycker att Memory är anmärkningsvärt lugn med tanke på att hon när som helst kan bli hängd. Jag hade klättrat på väggarna.

Däremot förstår jag att Gappah inte är lika vass i sin samhällskritik som i novellsamlingen. Gappah åkte tillbaka till Zimbabwe för att skriva Memorys bok. Zimbabwe är en hårdför diktatur och det går inte att vara allt för kritisk öppet, åtminstone om en vill vara kvar i landet.

Hur som helst. Memorys bok är klart läsvärd och jag rekommenderar den. Och alldeles särskilt rekommenderar jag Sorgesång för Easterly.

Betyg 3,5 stjärnor

Originaltitel: The Book of Memory
Översättning: Helena Hansson
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: oktober 2017
ISBN: 9789174296747
Sidantal: 285

Boken finns på Adlibris och Bokus