Maryse Condé: Tills vattnet stiger

Bilden är lånad från Leopard Förlag

Vissa böcker är bara tråkiga. Maryse Condés roman Tills vattnet stiger lockar med personliga tragedier och livshemligheter mot bakgrund av politiskt våld och naturkatastrofer. Det borde vara en bok för mig. Men näpp, inte min stil alls. Människorna är obegripliga och ointressanta och handlingen en enda röra. Visserligen finns det stycken som är spännande men det hjälper inte riktigt. Jag gillar genomtänkta och sammanhållna intriger. Här finns inte något som ens avlägset liknar en röd tråd.

Det är synd. Jag gillar Condés avskalade språk, jag hade velat tycka om resten också.

Betyg 2 stjärnor

Originaltitel: En attendant la montée des eaux
Översättning: Helena Böhme
Förlag: Leopard Förlag
Utgiven: maj 2014
ISBN: 9789173435345
Sidantal: 316

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Petina Gappah: Memorys bok

Bilden är lånad av Bonnier Pocket

Att skriva den andra boken är svårt. Särskilt när den första boken blev fantastisk. Jag Ä-L-S-K-A-D-E Petina Gappahs debut Sorgesång för Easterly. Den består av en samling noveller som skildrar livet i Zimbabwe och livet i exil. Den är så smart, vass, rolig, cynisk, förfärande, älskansvärd, överväldigande. Den är enastående.

Det är mycket att leva upp till. Gappahs lyckas sådär i sin roman Memorys bok. Bokens berättarjag är Memory som sitter i fängelse, dömd för mord. Hon berättar om livet i fängelset och livet som ledde dit. Och det är läsvärt. Boken är välskriven, spretig men intressant. Memorys levnadsöde fascinerar. Det handlar inte bara om att hon åkt dit för mord. Uppvuxen i ett slumområde, såld till en vit man som barn, alltid behandlad annorlunda eftersom hon är albino. Men jag kan inte låta bli att jämföra boken med Sorgesång för Easterly. Det märks att de är skrivna av samma författare men Memorys bok är blekare.

Och jag tycker att Memory är anmärkningsvärt lugn med tanke på att hon när som helst kan bli hängd. Jag hade klättrat på väggarna.

Däremot förstår jag att Gappah inte är lika vass i sin samhällskritik som i novellsamlingen. Gappah åkte tillbaka till Zimbabwe för att skriva Memorys bok. Zimbabwe är en hårdför diktatur och det går inte att vara allt för kritisk öppet, åtminstone om en vill vara kvar i landet.

Hur som helst. Memorys bok är klart läsvärd och jag rekommenderar den. Och alldeles särskilt rekommenderar jag Sorgesång för Easterly.

Betyg 3,5 stjärnor

Originaltitel: The Book of Memory
Översättning: Helena Hansson
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: oktober 2017
ISBN: 9789174296747
Sidantal: 285

Boken finns på Adlibris och Bokus

Stephen King: Under kupolen

Bilden är lånad av Bonnier Pocket

Jag vet inte hur många usla Stephen King-filmatiseringar jag sett genom åren men det är ju några stycken. Tv-serien Under kupolen är en av många. Jag gav upp en bit in på andra säsongen och köpte boken i stället.

Jag borde gått direkt på boken. Den är mycket bättre. Visserligen mastodonttjock, närapå 1 200 sidor vilket är i häftigaste laget. Och myllret av människor är verkigen förvirrande. Utan personförteckningen längst fram i boken hade jag gått vilse fullständigt.

Men människorna är ypperligt skildrade. Ta bara far och son Rennie. I tv-serien är de otrevliga men smått osannolika och lätta att vifta bort som något som aldrig skulle hända. Särskilt sonen. Men bokens version av Jim och Junior Rennie lär jag inte att glömma i första taget. De är vidriga och läskigt trovärdiga och jag ryser av välbehag när jag läser om dem.

Och sådär fortsätter det boken igenom. Romanen innehåller många människor som är väl värda att lära känna (och som slarvas bort fullständigt i tv-serien). Jag har sagt det förut och jag säger det igen. King är grym på människor.

Vad gäller handlingen så är den egentligen både spännande och otäck. Men jag stör mig en del på jag känner igen för mycket från tv-serien. Även om skaparna av tv-serien ändrade på det mesta känner jag igen tillräckligt mycket för att det ska sabba en del av läsupplevelsen.  Men bara en del. Och upplösningen är brutal, för att dra till årets understatement.

Betyg: 4

Originaltitel: Under the Dome
Översättning: Anders Bellis
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: augusti 2013
ISBN: 9789174293586
Sidantal: 1180

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Fiona Barton: Änkan

Bilden är lånad av Massolit Förlag

Änkan är en debutroman av Fiona Barton. Hon ville skriva om kvinnorna vid sidan av vår tids monster, männen som förgriper sig på barn. Vilka är dessa kvinnor, offer eller medskyldiga? Och var går gränsen?

Änkan utspelar sig främst under två tidsperioder, 2006 och 2010 – när brottet begås med följande polisutredning, samt några år senare när kvinnan skall berätta sin story. Kvinnan vid odjurets sida.

Berättelsen är också delad utifrån olika perspektiv: journalisten Kates, polisen Bob och änkan Jeanies. Trots detta lyckas Fiona Barton hålla spänning och fokus i sin annorlunda thriller.

Jeanie och Glen lever ett prydligt barnlöst liv i ett prydligt litet hus. Borta är de stora drömmarna Glen lovade Jeanie när hon som sjuttonåring förälskade sig i den stilige banktjänstemannen. De lever nu sida vid sida i ett tystnat äktenskap.

Deras liv blir plötsligt förstasidesstoff i alla brittiska tidningar när Glen anhålls för  bortförande av den lilla flickan Bella och en dator full av barnpornografi. Och när han sedan dör får änkan plötsligt huvudrollen i historien. Och är hon verkligen så oskyldig som hon verkar?

Som sagt en annorlunda vinkel på berättelsen vi alla hört förr. Och Fiona Barton kan vara ett namn värt att hålla koll på!

3,5 stjärnor

Originaltitel: The Widow
Översättning: Katarina Falk
Förlag: Massolit Förlag
Utgiven: augusti 2017
ISBN: 9789176910931
Sidantal: 368

Boken finns på Adlibris och Bokus.

 

Anna Lihammer: Medan mörkret faller

Den här boken fick priset för årets bästa deckardebut när den kom 2014, och det var välförtjänt!

Anna Lihammer har lyckats fånga inte bara en spännande och rent av riktigt läskig deckargåta utan stämningen i det svenska samhället på 1930-talet, med köns-, yrkes-, ålders- och klassroller, spänningen mellan olika länder och politiska åskådnigar och verkliga händelser.

Det ger ett mycket trovärdigt intryck.

Lite jobbigt är det dock att läsa den mörka beskrivningen av personligheternas liv, det är inte många ljuspunkter där. Jag menar, lite vänskap, förtroende eller till och med kärlek kanske också kunde ha fått glimta till? Men det är förstås en deckare. Man kanske kan klassa den som ”Uppsala noir”.

Betyg: 4

Förlag: Historiska Media
Utgiven: December 2012
ISBN 9789175453729
Sidantal: 335 s.

Tove Jansson: Sommarboken

Detta är en av Tove Janssons vuxenböcker som har blivit en klassiker. Den kom 1972 och är utgiven i flera upplagor. Jag har inte läst den förrän nu, bara läst OM den.

Boken börjar med att det var en tidig varm morgon i juli, vilket förleder läsaren (i alla fall mig) in i en känsla av att det här är en vanlig, kronologisk berättelse – men där tar man fel! Tid är något underordnat i berättelsen, i stället är den fokuserad på händelser. Jag upptäckte under läsningen att det är som när man ser tillbaka på barndomen – när man ska berätta så blir det än det ena, än det andra som dyker upp utan ordning alls, eller beroende på associationer till något man just då ser, hör eller upplever.  (Det kan ju även handla om någon annan tidsperiod i livet, men just det där med barndomen har jag själv fått träning i på senare tid, när mitt sexåriga barnbarn har kommit på att hon ska fråga om hur det var när jag var liten.)

Berättelserna kretsar kring tre personer som bor på en ö, flickan Sophia, farmor och pappa. (Var mamma finns förtäljer inte historien). Inte förrän en bra bit fram i boken kommer det fram att de inte bor på ön permanent, utan just bara på sommaren. Pappa jobbar nästan hela tiden, så flickan och farmor är lite utlämnade åt varandra, och det uppstår en varm och innerlig vänskap som harmonierar väl med sommarvärmen på skärgårdsön.

Flickan är ”liten” – uppskattningsvis i lägre skolåldern – och farmodern verkar vara uråldrig, jämfört med dagens farmödrar. Hon letar efter löständer, mediciner och glasögon, har ont lite här och där och tar ständigt små tupplurar. Flickan tycks respektera detta och sysselsätter sig på egen hand när farmor behöver vara ifred. Beskrivningen av deras vänskap är en av höjdpunkterna i boken.

Tove Jansson hade ju en fantastisk känsla för språkbehandling, och det är en njutning att bara flyta med i berättelsen. I synnerhet beskrivningen av en magnifik storm, som följs med skräckblandad förtjusning.

Vill du veta mer om Tove Jansson rekommenderar jag YLE-s radioserie som finns under Sveriges Radios Kulturpoddar.

Betyg: 5

Förlag: Förlaget M
Utgiven: originalet 1972, nyutgiven januari 2017
ISBN 9789523330696
Sidantal: 162 s.

Boken finns på Adlibris och som ljudbok på Bokus

Patrick Modiano: De yttre boulevarderna

Bilden är lånad från Norstedts

De yttre boulevarderna är den fjärde boken jag läser av Patrick Modiano och den i mitt tycke bästa. Jag har har tyckt allt jag läst av honom varit mycket bra men det här är något alldeles extra.

Modiano är en Nobelpristagare i min smak. Han skriver kort och koncist och hans böcker är tunna; jag läser ut dem i ett nafs. Han skriver med tuggmotstånd men aldrig med så mycket tuggmotstånd att jag tappar intresset. Jag vill förstå vad det är jag läser och jag förstår Modiano, rätt så bra i alla fall. Och hans berättelser cirklar nästan alltid kring händelser under andra världskriget och den nazistiska ockupationen av Frankrike.

De yttre boulevarderna är allt det där och lite till. Den är ett litet mästerverk, en sammanhållen och mångbottnad berättelse om en son på jakt efter sin far. Den är som sagt något alldeles extra. Jag kan inte annat än älska det.

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: Les boulevards de ceinture
Översättning: Anne-Marie Edéus
Förlag: Norstedts
Utgiven: 2014
ISBN: 9789113067834
Sidantal: 164

Jag har läst den inbundna upplagan som är slut i den ordinarie handeln. Däremot finns e-boken fortfarande på Adlibris och Bokus.

Annette Haaland: Pastor Viveka och tanterna

Den här boken kom i april förra året och har varit konstant utlånad i de olika varianter vi har på biblioteket sedan dess. Sådant gör mig alltid lite nyfiken. Är det en bra bok eller är det bara en udda titel eller något annat som drar?

Viveka är en medelålders frikyrkopastor, gift och med fyra barn, lever ett ganska ”vanligt” liv. Hon verkar råka in i någon sorts livskris när berättelsen börjar. Hon har börjat få svårt att fördra tanterna i församlingen och även andra viljestarka individer som ser församlingen och dess kyrkolokal som sina egna privata arenor och projekt. Tanterna tävlar såväl i kakbakning till kyrkkaffet som i att vinna de få kvarvarande äldre männens gunst. När Viveka känner att hon vill protestera beställer hon t-shirts på nätet, med texter som t ex ”legalisera dödshjälp” och ”när jag blir gammal skall jag bli fet, vulgär och elak” att bära under prästskjortan.

När plötsligt hennes äldre församlingsbor och även andra närstående börjar avlida på mystiska sätt tycker hon att hon inte kan resa iväg med familjen på semester, varför de åker utan henne och hon blir kvar i lägenheten i Gamla Enskede med sina existentiella funderingar.

Privat har hon och hennes man också något som liknar en kris. De pratar inte riktigt med varandra. Hon till exempel inköpt en kolonistuga med odlingslott utan övriga familjens vetskap, där hon har sitt andningshål. När det börjar hända ovanliga saker runt Viveka börjar hon och hennes man att få allt fler saker som de inte berättar för varandra. Och kanske var det länge sedan de verkligen lyssnade på varandra.

Den här boken beskrivs som en ”mysdeckare” men jag har svårt för det ordet. Miljön och människorna är alla väldigt ”vanliga” och handlingen utspelar sig i den vackra svenska sommaren, men jag tycker ändå alltid att det är beklämmande när det handlar om bråd död och saker som gnager. Det ordnar i alla fall upp sig någotsånär på slutet.

Betyg 3,5 stjärnor

Förlag: Månpocket
Utgiven: juli 2016
ISBN: 9789175035727
Sidantal: 286 s.

Boken finns på Adlibris och Bokus.

 

Tematrio – Grannar

Det är måndag och dags för ny tematrio. Den här gången uppmanar Lyran oss att berätta om tre romaner som innehåller goda eller mindre goda grannar. Här är min trio trassliga grannrelationer.

I Carin Gerhardsens deckare Falleri Fallera Falleralla mördas människor av orsaker som ligger många år tillbaka i tiden. Grannrelationer har en given plats i boken. Välskrivet och spännande och med en trevlig mordgåta. Men också lite splittrat, det fanns en del irrelevant om vissa polisers privatliv som kunde ha dumpats. Sista boken i Hammarbyserien, vilket känns tomt. Jag hoppas att Gerhardsen ändrar sig och skriver några böcker till.

Granne med döden av Alex Marwood utspelas i ett förfallet hyreshus där alla de boende har sina hemligheter och en av dem har lite mer och otäckare hemligheter än de andra. Smart, roligt och läskigt och mordgåtan är grymt snyggt konstruerad. Varning för bitvis hög äckelfaktor.

Joanne Harris roman Underströmmar utspelas på den lilla franska ön La Devine, som består av de bägge samhällena Houssinière (välmående och framåtblickande) och Les Salants (rejält på dekis). När Mado, som återvänt till ön efter många års bortavaro, beslutar sig för att lyfta upp Les Salants ur dyn, både bildligt och bokstavligt, börjar det hända grejer. Boken är lite av en orgie i ansträngda grannrelationer. För många klichéer om folk som bor på öar och andra gudsförgätna platser men i övrigt riktigt underhållande. Beskrivs som feelgood i baksidestexten men jag vet inte jag.

Sharon Bolton: Små svarta lögner

Bilden är lånad av Louise Bäckelin Förlag

Sharon Bolton är en sån där författare som brukar röra upp mina känslor. Jag kan tycka att hon är fantastiskt spännande (Ond skörd, Livrädd). Jag kan tycka att hon är oförskämt lättköpt (som när hon åker snålskjuts på Jack the Ripper i Nu ser du mig). Jag kan tycka att hon är sjukt irriterande (hela grejen med Lacey Flint och Mark Joesbury, inklusive tjatet om Joesburys ögonfärg). Och jag tycker alltid hon är läskig. Här har vi en kvinna som inte snålar med skräckeffekterna.

Så brukar det vara med Sharon Bolton. Men Små svarta lögner är oväntat lite av allt det där. Boken är oväntat återhållsam. Lite tam, faktiskt.

Inte så att jag tycker att den är slöseri med lästid, åh nej. Boken utspelas på Falklandsöarna och det är verkligen perfekta platsen för en thriller. Bolton gör vad hon ska av miljön. Och första tredjedelen av boken är bra. Berättarrösten tillhör Catrin, kvinnan som förlorat bägge sina barn och som förtärs av sorg och hat. Det enda som håller henne uppe är tanken på hämnd. Det är en nervig och tät skildring om en hotande katastrof, mycket Boltonsk.

Men när berättarperspektivet växlar till Callum, en f.d. soldat som blivit kvar på öarna efter Falklandskriget många år tidigare, då försvinner det mesta av spänningen. Kvar blir en småputtrig och småkul och halvengagerande berättelse utan styrfart. Trevlig att läsa och fina miljöbeskrivningar men lite… tamt. Med tanke på hur mycket Bolton brukar vara så är det lite snopet.

Betyg: 3,5

Originaltitel: Little Black Lies
Översättning: Lilian Fredriksson, Karl G Fredriksson
Förlag: Louise Bäckelin Förlag
Utgiven: maj 2017
ISBN: 9789188447265
Sidantal: 409

Boken finns på Adlibris och Bokus.