Maria Adolfsson: Felsteg

Bilden är lånad från Månpocket

En fördel skönlitterära författare har är att de alltid kan låta sin roman utspelas i en fiktiv stad, land, värld. Bara att skippa researchen och släppa loss fantasin.

Det är vad Maria Adolfsson gjort i sin deckardebut Felsteg. Doggerland (bara namnet) är en liten önation mitt mellan England och Danmark, nån slags kombo av Skandinavien och Färöarna med en touch av England. Med knäppa namn, landet heter Doggerland och huvudstaden Dunker, som nåt man häller hemkört i. Jag har rätt kul åt Adolfssons nationsbygge och tror att hon haft rätt roligt också.

Och eftersom det här är en deckare finns det ett illa tilltygat lik och en polisutredning. Och en kvinnlig polis som dricker för mycket, röker för mycket och hamnat i säng med sin jobbiga chef. Som dessutom är exmake till det illa tilltygade liket. Jag var lite orolig för att det här skulle bli en studie i självömkan och ångest men Karen Eiken Hornbys trassliga privatliv och lika trassliga yrkesliv är ganska underhållande. Inte så att jag gapskrattar men ett och annat flin blir det. Igenkännande flin. Karen Eiken Hornby är väldigt mänsklig om en säger så, väldigt trovärdig.

Och deckargåtan är fullt tillräcklig. Adolfsson pytsar ut lite ledtrådar och upptäckter här och där, med mycket fokus på människors psyken och relationer. och så en dos lokalfärg på det. Det är trevligt, men det går för långsamt. Jag hade velat ha fler chockerande avslöjanden. Men upplösningen är bra. Upplösningen är mer än bra. Jag kommer läsa fler böcker av Adolfsson.

Här hittar du Mys recension av Felsteg.

Betyg: 3,5 stjärnor

Förlag: Månpocket
Utgiven: augusti 2018
ISBN: 9789175038520
Sidantal: 440

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Lori Roy: De försvunna

Bilden är lånad från Modernista

Vissa böcker lovar så mycket men slutar i ingenting. De försvunna av Lori Roy är ett plågsamt bra exempel. Trots de allra bästa förutsättningar. Handlingen utspelas i amerikanska Södern, i Florida. I centrum för berättelsen står en familj som tillhört de bättre i trakten men nu fått sitt rykte solkat i smutsen, patriarken i huset förestod en gång en institution för vanartiga pojkar och står nu anklagad för misshandel och mord av de intagna. Och så en nyskild och hemvändande dotter som tvingas försörja sig och de två barnen som servitris på bar. Plus försvinnanden och våldsam död.

Det verkade så otroligt lovande men är bara rörigt, oengagerande och tråkigt, tråkigt, tråkigt. Allt tugg om hur förtryckta kvinnorna i den där familjen är och hur dåligt de mår och hur det förflutna aldrig släpper sitt grepp om dem är bara tugg. Bokstäver uppradade på papper utan känsla eller nerv. Urtråkigt.

Jag trodde att Lori Roy skulle bli en ny givande bekantskap i deckar- och thrillersfären men icke. Jag brukar ge författare två chanser men det blir det nog inte den här gången. Jag är inte det minsta sugen på att läsa något av Roy igen.

Betyg: 1,5 stjärna

Originaltitel: The Disappearing
Översättning: Leif Janzon
Förlag: Modernista
Utgiven: oktober 2019
ISBN: 9789178930951
Sidantal: 431

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Fiona Cummins: Skallra

Bilden är lånad från Modernista

Fiona Cummins debutthriller Skallra har ett bra anslag men når inte ända fram. Ännu en sån där bok som går vilse på vägen.

Ingredienserna är bra. En mördare med ett mycket udda samlarintresse. En liten pojke med en sällsynt och farlig sjukdom som innebär att kroppen förkalkas och deformeras. Ett dysfunktionellt föräldrapar. En liten flicka som försvinner. Och så lite övernaturligheter på det.

Det låter som något Mo Hayder kunnat skriva eller kanske Sharon Bolton. Men Cummins når inte upp till riktigt samma klass. Hon är för rörig, för splittrad. Tar upp sånt som är totalirrelevant. Jag menar, inte sjutton bryr jag mig om en kvinnlig polis biologiska klocka, inte när det finns en seriemördare att jaga.

Seriemördaren ja. Det är ju inget nytt att deckarvärlden är full av vrickade mördare men den här killen är bara för mycket, för osannolik.

Nu låter jag alldeles vansinnigt negativ men bokens dåliga sidor är inte så dåliga att det blir oläsbart. Och det finns mycket som är riktigt bra. Det är en ganska läskig historia. Skildringen av de bägge barnen, deras utsatthet och deras rädslor, är mer än bra. Föräldrarna är också läsvärda. Och framför allt – Cummins hivar in en del satir och humor som piggar upp ordentligt.

Jag kommer läsa uppföljaren Samlaren, när den kommer i pocket.

Betyg: 3 stjärnor

Originaltitel: Rattle
Översättning: Jan Järnebrand
Förlag: Modernista
Utgiven: april 2019
ISBN: 9789177819356
Sidantal: 431

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Anna Jörgensdotter: Drömmen om Ester

Bilden är lånad från Bonnier Pocket

Drömmen om Ester är den andra romanen jag läst på kort tid om länge bortglömd men återupptäckt svensk konstnärinna. En bok till och vi har en trend. Men medan jag var väldigt kluven inför Anna Laestadius Larsdotters roman Hilma är mitt intryck av Drömmen av Ester mycket mer enhetligt. Det är en bra roman. Berättelsen är lite svår att komma in i, Anna Jörgensdotters ordknappa, fragmentariska nedslag i Ester Hennings barndom och tonår kräver viss koncentration. Men sedan flyter det på. Jag behöver inte fundera på vad alltihop går ut på. Det är skildringen av åren då Henning gick från underbetalt arbete till underbetalt arbete samtidigt som hon försökte ta sig igenom konstnärsutbildningen. Så det psykiska sammanbrottet och decennierna på mentalsjukhus. Ester Hennings liv förvandlas till en berättelse om slutenpsykiatrins utveckling under 1900-talet.

Och så en och annan känga åt konstnärsstorheter som Anders Zorn, ni vet gubben med alla de nakna tjejerna.

Ett konstnärsliv på psyket, decennium efter decennium, kan låta fasansfullt tragiskt och trist men jag blev inte så väldigt deppad av att läsa boken och tråkigt hade jag då rakt inte. Drömmen om Ester innehåller visserligen en del riktigt tunga avsnitt som har varit svåra att koppla bort. Systerns öde. Konstnärskollegan som dog under en misslyckad lobotomi. Men samtidigt imponeras jag av Esters envishet. Trots all sorg och smärta och förvirring och trots alla de där åren i slutenvården fortsatte hon att leva och leva. Hon blev 97 år. Och som konstnär blev hon erkänd, även om det tog ett tag.

Drömmen om Ester är en bok som förtjänar att läsas sedan läsas igen.

Betyg: 4,5 stjärnor

Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: januari 2016
ISBN 9789174295153
Sidantal: 254

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Sara Stridsberg: Kärlekens Antarktis

Bilden är lånad från Bonnier Pocket

En bok av Sara Stridsberg som jag inte gillar. Statistiken säger ju att det skulle komma förr eller senare men när det kommer blir jag ändå förvånad. För Stridsberg är ju en så bra författare. Så speciell. Men Kärlekens Antarktis är varken bra eller speciell. Faktum är att jag avskyr den.

Bokens berättarjag är en prostituerad narkotikaberoende kvinna som i bokens allra första sidor mördas. Det är den döda kvinnan som i återblickar berättar om hur hon dog och hur hon levde. En väldigt rak-på-sak och lättbegriplig skildring. Stridsberg brukar ju annars kräva en hel del koncentration och uppmärksamhet och eftertanke för att en överhuvudtaget ska begripa vad som händer. Så är det inte här, tvärtom. Inte för att jag har något att invända, en lättbegriplig Stridsberg är ju en trevlig omväxling.

Men jag tycker så illa om det mesta i övrigt. Mord är vanligtvis hemskt och tragiskt och upprörande men Stridsberg framställer det som ett assisterat självmord eller kanske ett barmhärtighetsmord. Som det var lika bra att den här unga kvinnan dog, det bästa som kunde hända med tanke på omständigheterna. Hon var ju ändå så sabbad och barnen hade hon också förlorat.

Och så avskyr jag hennes röst. Den där allvetande och livskloka skildring av föräldrarna, sig själv och barnen. Det är… jolmigt. Det känns inte som den person hon var när hon fortfarande fick leva. Som döden har gjort henne upphöjd, ännu ett skäl till att det var lika bra att hon dog.

Det här är hemskt. Jag förpassar Kärlekens Antarktis till barmhärtighetens glömska och inväntar nästa Stridsberg. Jag är övertygad om att hon kommer tillbaka snart, alive and kicking.

Betyg: 1,5 stjärnor

Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: april 2019
ISBN: 9789174297805
Sidantal: 314

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Cara Hunter: Hemmets trygga vrå

Bilden är lånad från LB Förlag

Första författaren i min Boktolva 2020 blev Cara Hunter. I hennes debutroman Hemmets trygga vrå försvinner en liten flicka vid namn Daisy under en fest. Utredningen leds av Adam Fawley och givetvis hopar sig frågetecknen snabbt. Det här är den där typen av thriller där människors hemligheter och lögner och invecklade relationer obarmhärtigt avslöjas. Hunter har ett väldigt fint öga för människor. Det syns inte minst i skildringen av de utredande poliserna. Huvudpersonen Fawley har själv nyligen förlorat ett barn, något som kunde ha fått alldeles för stor plats i berättelsen. Men Hunter håller skildringen av Fawleys sorg och skuldkänslor på rätt nivå. Överhuvudtaget kan hon konsten att skapa en allt mer förtätad stämning utan att gå till överdrift.

Tyvärr tappar boken på slutet. När Hunter ska skapa den där twisten som alla bra deckare ska ha går hon för långt. Det blir för tillkrånglat och för beroende av rena tillfälligheter för att vara trovärdigt. Och epilogen känns bara så fel.

Men bortsett från det tycker jag att Hemmets trygga vrå är en mycket bra psykologisk thriller, perfekt att gotta ner sig i under regniga vinterkvällar.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Close to home
Översättning: Jan Risheden
Förlag: LB Förlag
Utgiven: december 2018
ISBN: 9789177990413
Sidantal: 304

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Sharon Bolton: Hantverkaren

Bilden är lånad från Modernista

Årets första bok blev Hantverkaren av Sharon Bolton. Boken börjar år 1999 då Florence Lovelady deltar i begravningsgudstjänsten av en man som trettio år tidigare erkände morden på tre tonåringar. Som ung polis deltog Lovelady i jakten på och infångandet av mördaren och i återblickar berättar hon om vad som hände den gången – och det växande tvivlet på om rätt person dömdes för morden.

Boltons signum är läskiga böcker om läskiga seriemördare. Kvaliteten kan variera men läskigt brukar det vara. Hantverkaren är i det avseendet inget undantag. Det är en ruggig historia Bolton har tänkt ut. Skildringen av tonårsflickan som begravs levande går utanpå det mesta. Ett tag funderar jag nästan på om jag vågar läsa vidare. Men boken går inte att lägga i från sig. Jag vill ju veta vad som händer och dessutom är beskrivningen av Lovedays vedermödor som ung kvinnlig polis i en supermanlig miljö är vass och spot on. Och så är Bolton rätt rolig. Kvinnan har humor, även om hon ibland döljer det väl, och humor är något jag alltid uppskattar hos deckarförfattare.

Tyvärr har boken ett och annat jag inte gillar. Framför allt köper jag inte grejen med häxorna. De är visserligen rätt roliga de också men de blir för mycket. Inte för att Bolton är känd för trovärdiga intriger och sannolika mördare men för det mesta funkar det ändå. Men den här gången funkar det inte alls. Framför allt hatar jag gåtans lösning och den lilla knorren på sista sidan. Det är obegripligt, jag köper det inte.

Hantverkaren är både en jättebra bok och inte fullt så bra. Men trots att betyget inte blir så högt tycker jag att boken är klart läsvärd. Det är allt annat än en dussindeckare, bara väldigt ojämn.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: The Craftsman
Översättning: Åsa Brolin
Förlag: Modernista
Utgiven: juli 2019
ISBN: 9789177819325
Sidantal: 397

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Stephen King: Vargarna i Calla & Sången om Susannah

Bilderna är lånade från Albert Bonniers Förlag

Ytterligare två delar lästa i Stephen Kings serie Det mörka tornet. Och i huvudsak är jag riktigt nöjd.

Mest nöjd är jag med den femte boken Vargarna i Calla. Det är en fartfylld och spännande berättelse om kidnappade tvillingbarn och motstånd mot en till synes överlägsen fiende. Som en bonus dyker prästen från Staden som försvann upp och han berättar vad som hände efter han lämnat Salem’s Lot. Det visar sig vara en hel del. Om det inte hade varit för en del saker som är lite väl vrickade – mattallrikar som stridsvapen till exempel – hade det blivit högsta poäng.

Den sjätte boken Sången om Susannah inleder segt men efter femtio sidor eller så tar det fart. Någon vettig intrig finns inte, Roland och hans följeslagare hoppar mellan världarna för att rädda världalltet och emellanåt undrar jag vad sjutton de sysslar med och vad allting går ut på. Men roligt har jag. Det är svårt att inte ha roligt i det sällskapet. I denna bok är bonusen att Stephen King själv dyker upp i handlingen. Jag vet att inte alla tycker gillar det sistnämnda men själv tycker jag att det är ett genidrag. Det passar perfekt in i mytologin och ger Kings samlade författarskap en helt ny dimension.

Och så vill jag slå ett slag för språket. Rent generellt har King med åren blivit en allt säkrare stilist – han är cynisk och slagfärdig och rolig. Men i böckerna om det mörka tornet finns det något alldeles extra. King har uppfunnit en helt ny vokabulär för Rolands värld och särskilt i Vargarna i Calla blommar den ut på allvar. Stort beröm till översättaren för ett väl utfört arbete.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Wolves of the Calla
Svensk titel: Vargarna i Calla
Översättning: John-Henri Holmberg
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: januari 2017
ISBN: 9789100170882
Sidantal: 686

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Song of Susannah
Svensk titel: Sången om Susannah
Översättning: John-Henri Holmberg
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: januari 2017
ISBN: 9789100170899
Sidantal: 413

Boken finns på Adlibris och Bokus

Sara Stridsberg: Happy Sally

Bilden är lånad från Bonnier Pocket

Ännu en bok där jag inte riktigt vet vad som händer: Happy Sally av Sara Stridsberg. Och den här gången struntar jag i att jag inte fattar; det här är utan vidare en av de bästa böcker jag läst under 2019. Handlingen rör sig mellan tre tidsplan och tre personer – två kvinnor som med drygt 50 års mellanrum försöker simma över Engelska kanalen och så dottern till en av dem. Stridsberg berättar stramt och fragmentariskt, det händer massor mellan raderna och för att förstå måste jag läsa om och om igen. Happy Sally är en sorglig och bitvis mycket otäck berättelse om besatthet och misslyckande och den destruktiva längtan att offra och krossa för att nå ett mål. Det är en berättelse som gör ont. Den är en fantastisk debutroman och helt i paritet med Stridsbergs senare böcker. Jag kommer att läsa den igen.

Betyg: 5 stjärnor

Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: augusti 2018
ISBN: 9789174297324
Sidantal: 238

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Philip Pullman: Guldkompassen – His dark materials

Pocketutgåvan av Philip Pullmans roman Guldkompassen
Bilden är lånad från Natur & Kultur

Jag har funderat på att läsa Philip Pullmans fantasyroman Guldkompassen i några är nu. Det som fick mig att äntligen göra slag i saken var tv-serien His Dark Materials som nyligen hade premiär på HBO Nordic. Jag har inget emot att se filmatiseringar av böcker jag har läst men jag har en hel del emot att läsa böcker jag redan sett filmatiserade. Just när det gäller böcker vill jag inte veta vad som händer i förväg.

Och det är mycket som händer i Guldkompassen. Boken börjar i Oxford där Lyra växt upp tillsammans med ett gäng akademiker. Men det är inte det Oxford vi känner igen från brittiska deckare typ Unge kommissarie Morse. Lyra lever i en parallell värld som har en del likheter med vår men där mycket är väldigt annorlunda. Moskva heter Moskovia, i det kalla Norden finns flerhundraåriga häxor och på Svalbard härskar bepansrade björnar. Lyra själv är ett förvildat barn som härjar på Oxfords gator och tak, lyckligt ovetande om vad ödet har i beredskap.

Det visar sig att ödet har en hel del i beredskap. Boken börjar ganska stillsamt men när väl äventyret sätter fart tar det fart på allvar. Det betyder halsbrytande mycket action och en hel del otäckheter. Otäckheterna kan vara i mesta laget för en del väldigt unga läsare, till och med jag hajade till inför vissa scener. Det finns en mörk grundton i boken som är svår att skaka av sig. Och Pullman har talang för att förmedla mörker, han är en skicklig skribent.

Det jag saknar i boken är lite andrum då och då för karaktärsbygge. Lyra och de viktiga människorna – eller varelserna, för åtminstone en av dem är en björn – är alldeles för vaga i kanterna. Jag hade velat lära känna dem bättre. Nu är de lite för ytligt beskrivna för att jag riktigt ska bry mig om dem.

Men på det stora hela blir jag riktigt förtjust i Guldkompassen. Det är ju ingen tvekan om att jag kommer läsa nästa bok i trilogin Den mörka materian. Och jag är verkligen sugen på tv-serien.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Northern Lights/The Golden Compass
Översättning: Olle Sahlin
Förlag: Natur & Kultur Allmänlitteratur
Utgiven: november 2019
ISBN: 9789127166363
Sidantal: 436

Boken finns på Adlibris och Bokus.