Jamaica Kincaid: Annie John

Bilden är lånad av Bokförlaget Tranan

Jag nappade åt mig Jamaica Kincaids roman Annie John på den alternativa bokmässan i Göteborg i höstas. Jag hade aldrig hört talas om författaren, i ärlighetens namn trodde jag att hon hette Annie John och boken Jamaica Kincaid (det kändes som ett coolt namn på en bok). Men jag fick tre böcker för 100 spänn, uppväxtskildringar brukar ju vara givande och tja, det fanns inget annat som intresserade mig.

Jag gjorde ett gott val. Annie John är en mycket bra bok. Det är en fin skildring av en inte helt sympatisk tjej, hennes vardag och hennes komplicerade förhållande till modern. Platsen är den karibiska ön Antigua, tiden lite obestämt 1900-tal (inga mobiler, inga datorer, första utgåvan på svenska kom 1986). Språket är stramt och uttrycksfullt och spetsigt, känslorna många och starka. Det enda jag inte är nöjd med är beskrivningen av modern. Från en dag till en annan ändrar hon helt inställning till dottern och det framgår aldrig varför. Det är obegripligt. Det retar mig att jag inte förstår. Det känns ofärdigt.

Men bortsett från det tycker jag att Annie John är väl värd att läsa. Jag vill läsa mer av Jamaica Kincaid. Det finns flera titlar översatta, bara att gå till biblioteket. När jag betat av travarna av olästa böcker här hemma.

Betyg 4 stjärnor

Originaltitel: Annie John
Översättning: Madeleine Reinholdsson
Förlag: Bokförlaget Tranan
Utgiven: februari 2016
ISBN: 9789187179969
Sidantal: 192

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Tematrio – Lögner och svek

Det är dags för årets första tematrio. Den här gången uppmanar Lyran oss att berätta om tre böcker vars handling bygger på lögner och svek. Här är min trio.

Darling River: Doloresvariationer av Sara Stridsberg handlar om flickor som får utsätts för förfärliga lögner och svek från dem som borde ha skyddat och tagit om hand. En av flickorna är Dolores i Vladimir Nabokovs roman Lolita. Också en liten chimpanshona blir grymt behandlad av sin skötare. Boken är svår att komma in i men väl värt besväret. Avskalat, smärtsamt och oändligt sorgligt om liv som förslösas.

Margaret Atwoods roman Rövarbruden handlar om Zenia som lurat och svikit sina tre väninnor, gång på gång på gång. Välskrivet och intressant om vänskap som inte är vänskap. Inte Atwoods vassaste men hade ändå nöje av boken. Tror inte jag läst någon bok av Atwood som inte varit värd tiden jag spenderat på den.

Också i Joanne Harris thriller Gentlemän och spelare finns det en huvudperson som ljuger och sviker sig igenom livet. Syrligt, cyniskt och spännande. Att romanen utspelas på en engelsk internatskola stör ju inte heller.

 

Beata Arnborg: Kerstin Thorvall – uppror i skärt och svart

Kerstin Thorvall är en av de där författarna som jag sett i ögonvrån i hela mitt liv, läst någon ungdomsbok och krönikor i veckotidningar kanske men verkligen aldrig ”begripit mig på”.

Hon har varit så väsensfrämmande från mig och jag har inte hittat någon direkt gemensam nämnare.

Därför såg jag det lite som en utmaning att läsa den här biografin, när jag fick den i min hand på Bokmässan förr-förra året, 2016 alltså. I pocketformat.

Och just att den är i pocketformat är ju lite vilseledande. Man tänker att de här drygt 400 sidorna läser jag väl snabbt. Men det visade sig vara fel. Beate Arnborg har verkligen gjort ett grundligt research-arbete och typsnittet är storlek small. Det får plats mycket text på dessa sidor!

Det är en väldigt intressant bok, även om jag inte precis kan påstå att jag har kommit närmare Kerstin Thorvall. Den beskriver inte bara ett unikt, till stor del tragiskt men också spännande, livsöde, utan även en del av vår gemensamma nutidshistoria. Och kvinnohistoria. Hon var en av dessa kvinnor som inte får plats i en ”traditionell” roll på något håll, utan tvingades utmana sig själv och omgivningen gång på gång och bröt säkert väg för många på det sättet. Hon led också hela sitt liv av psykisk sjukdom. Trots att hon var så otroligt kreativ och skrev mängder med böcker, tecknade fantastiska modeillustrationer mm så mådde hon inte alls bra för det mesta. Vilket så klart spillde över på såväl relationer som barnen.

Som sagt, detta är inte en bok man läser snabbt. Det är mycket att bearbeta i huvudet samtidigt som man läser. Men är man intresserad av författare, kvinnohistoria, nutidshistoria och originella personer som vågat gå sin egen väg så rekommenderar jag denna bok! Den är välskriven och språkligt sett lätt att följa.

Betyg: 4 stjärnor

Förlag: Atlantis
Utgiven: april 2015
ISBN: 9789173537988
Sidantal: 404 s.

Boken finns på Adlibris och Bokus.

 

 

Sammanfattning av boktolvan 2017

En av de utmaningar jag körde 2017 var boktolvan, som går ut på att läsa nya författare. Jag satte ihop en lista på 20 författare, jag fick läst 19 av dem. Det blev många bra läsupplevelser och några dåliga.

Bilden är lånad från Damm Förlag

Bäst tycker jag nog om fantasyförfattaren Joe Abercrombie. Precis som George R. R. Martin skriver han dark fantasy, fast med humor. De två första böckerna i serien Första lagen är spännande och otäcka och som sagt roliga. Och trovärdiga. Krig är blodigt och fruktansvärt och cyniskt och de stridande är livrädda när pilarna börjar susa. Grymt bra helt enkelt!

Sämst var Annie Proulx. Jag vet ju att filmatiseringen av Sjöfartsnytt gjorde jättesuccé för X antal år sen och någon gång borde jag se den. Men boken bakom filmatiseringen är urtråkig. Stolpigt språk, tröttsamma människor och avslagen intrig. Jag är inte sugen på mer av Proulx. Samma sak gäller Anne B. Ragde. Berlinerpopplarna är allt det Sjöfartnytt plus klyschiga karaktärer. Inget för mig.

Bilden är lånad från Prisma

Fyra av författarna jag läste skriver facklitteratur. Det mesta var bra och bäst var Bo Eriksson. Favoritboken är I skuggan av tronen som handlar om Per Brahe d.ä. Han var systerson till kung Gustav Vasa och spelade en framträdande roll under både kung Gösta och hans söner. Vi snackar 1500-talets maktelit – strategiska äktenskap och politiska intriger, plötsligt uppflammande våld och förtida död i övermått. Men också enträget arbete för att sköta en framväxande svensk stat. Så många pusselbitar föll på plats när jag läste. Också Svenska adelns historia gav många aha-upplevelser. Eriksson förklarar lätt och ledigt varför den svenska adeln blev adel och vad den har sysslat med genom århundradena.

Bilden är lånad från Atlantis

Tråkigaste fackboken var nog Heikki Ylikangas Vägen till Tammerfors. Finska inbördeskriget 1918 var en blodig och otäck historia med åtskilliga övergrepp mot de mänskliga rättigheterna. Ylikangas kan skriva och ger intryck av att veta vad han pratar om. Han är också föredömligt neutral. Men boken fokuserar mest på själva striderna ägnar lite utrymme åt den övergripande bilden. Det jag vet om finska inbördeskriget har jag läst i Väinö Linnas roman Upp trälar (fantastisk, läs, läs, läs) och i det här läget hade jag velat ha just den övergripande bilden. Att läsa om striderna om var och varannan håla i skogen var inte vad jag var ute efter i det här läget. Då är Ylikangas bok om Klubbekriget klart bättre. Också ett inbördeskrig men nu på 1500-talet – parallellerna med 1918 är många och förfärande.

Maryse Condé: Tills vattnet stiger

Bilden är lånad från Leopard Förlag

Vissa böcker är bara tråkiga. Maryse Condés roman Tills vattnet stiger lockar med personliga tragedier och livshemligheter mot bakgrund av politiskt våld och naturkatastrofer. Det borde vara en bok för mig. Men näpp, inte min stil alls. Människorna är obegripliga och ointressanta och handlingen en enda röra. Visserligen finns det stycken som är spännande men det hjälper inte riktigt. Jag gillar genomtänkta och sammanhållna intriger. Här finns inte något som ens avlägset liknar en röd tråd.

Det är synd. Jag gillar Condés avskalade språk, jag hade velat tycka om resten också.

Betyg 2 stjärnor

Originaltitel: En attendant la montée des eaux
Översättning: Helena Böhme
Förlag: Leopard Förlag
Utgiven: maj 2014
ISBN: 9789173435345
Sidantal: 316

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Petina Gappah: Memorys bok

Bilden är lånad av Bonnier Pocket

Att skriva den andra boken är svårt. Särskilt när den första boken blev fantastisk. Jag Ä-L-S-K-A-D-E Petina Gappahs debut Sorgesång för Easterly. Den består av en samling noveller som skildrar livet i Zimbabwe och livet i exil. Den är så smart, vass, rolig, cynisk, förfärande, älskansvärd, överväldigande. Den är enastående.

Det är mycket att leva upp till. Gappahs lyckas sådär i sin roman Memorys bok. Bokens berättarjag är Memory som sitter i fängelse, dömd för mord. Hon berättar om livet i fängelset och livet som ledde dit. Och det är läsvärt. Boken är välskriven, spretig men intressant. Memorys levnadsöde fascinerar. Det handlar inte bara om att hon åkt dit för mord. Uppvuxen i ett slumområde, såld till en vit man som barn, alltid behandlad annorlunda eftersom hon är albino. Men jag kan inte låta bli att jämföra boken med Sorgesång för Easterly. Det märks att de är skrivna av samma författare men Memorys bok är blekare.

Och jag tycker att Memory är anmärkningsvärt lugn med tanke på att hon när som helst kan bli hängd. Jag hade klättrat på väggarna.

Däremot förstår jag att Gappah inte är lika vass i sin samhällskritik som i novellsamlingen. Gappah åkte tillbaka till Zimbabwe för att skriva Memorys bok. Zimbabwe är en hårdför diktatur och det går inte att vara allt för kritisk öppet, åtminstone om en vill vara kvar i landet.

Hur som helst. Memorys bok är klart läsvärd och jag rekommenderar den. Och alldeles särskilt rekommenderar jag Sorgesång för Easterly.

Betyg 3,5 stjärnor

Originaltitel: The Book of Memory
Översättning: Helena Hansson
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: oktober 2017
ISBN: 9789174296747
Sidantal: 285

Boken finns på Adlibris och Bokus

Stephen King: Under kupolen

Bilden är lånad av Bonnier Pocket

Jag vet inte hur många usla Stephen King-filmatiseringar jag sett genom åren men det är ju några stycken. Tv-serien Under kupolen är en av många. Jag gav upp en bit in på andra säsongen och köpte boken i stället.

Jag borde gått direkt på boken. Den är mycket bättre. Visserligen mastodonttjock, närapå 1 200 sidor vilket är i häftigaste laget. Och myllret av människor är verkigen förvirrande. Utan personförteckningen längst fram i boken hade jag gått vilse fullständigt.

Men människorna är ypperligt skildrade. Ta bara far och son Rennie. I tv-serien är de otrevliga men smått osannolika och lätta att vifta bort som något som aldrig skulle hända. Särskilt sonen. Men bokens version av Jim och Junior Rennie lär jag inte att glömma i första taget. De är vidriga och läskigt trovärdiga och jag ryser av välbehag när jag läser om dem.

Och sådär fortsätter det boken igenom. Romanen innehåller många människor som är väl värda att lära känna (och som slarvas bort fullständigt i tv-serien). Jag har sagt det förut och jag säger det igen. King är grym på människor.

Vad gäller handlingen så är den egentligen både spännande och otäck. Men jag stör mig en del på jag känner igen för mycket från tv-serien. Även om skaparna av tv-serien ändrade på det mesta känner jag igen tillräckligt mycket för att det ska sabba en del av läsupplevelsen.  Men bara en del. Och upplösningen är brutal, för att dra till årets understatement.

Betyg: 4

Originaltitel: Under the Dome
Översättning: Anders Bellis
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: augusti 2013
ISBN: 9789174293586
Sidantal: 1180

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Fiona Barton: Änkan

Bilden är lånad av Massolit Förlag

Änkan är en debutroman av Fiona Barton. Hon ville skriva om kvinnorna vid sidan av vår tids monster, männen som förgriper sig på barn. Vilka är dessa kvinnor, offer eller medskyldiga? Och var går gränsen?

Änkan utspelar sig främst under två tidsperioder, 2006 och 2010 – när brottet begås med följande polisutredning, samt några år senare när kvinnan skall berätta sin story. Kvinnan vid odjurets sida.

Berättelsen är också delad utifrån olika perspektiv: journalisten Kates, polisen Bob och änkan Jeanies. Trots detta lyckas Fiona Barton hålla spänning och fokus i sin annorlunda thriller.

Jeanie och Glen lever ett prydligt barnlöst liv i ett prydligt litet hus. Borta är de stora drömmarna Glen lovade Jeanie när hon som sjuttonåring förälskade sig i den stilige banktjänstemannen. De lever nu sida vid sida i ett tystnat äktenskap.

Deras liv blir plötsligt förstasidesstoff i alla brittiska tidningar när Glen anhålls för  bortförande av den lilla flickan Bella och en dator full av barnpornografi. Och när han sedan dör får änkan plötsligt huvudrollen i historien. Och är hon verkligen så oskyldig som hon verkar?

Som sagt en annorlunda vinkel på berättelsen vi alla hört förr. Och Fiona Barton kan vara ett namn värt att hålla koll på!

3,5 stjärnor

Originaltitel: The Widow
Översättning: Katarina Falk
Förlag: Massolit Förlag
Utgiven: augusti 2017
ISBN: 9789176910931
Sidantal: 368

Boken finns på Adlibris och Bokus.

 

Anna Lihammer: Medan mörkret faller

Den här boken fick priset för årets bästa deckardebut när den kom 2014, och det var välförtjänt!

Anna Lihammer har lyckats fånga inte bara en spännande och rent av riktigt läskig deckargåta utan stämningen i det svenska samhället på 1930-talet, med köns-, yrkes-, ålders- och klassroller, spänningen mellan olika länder och politiska åskådnigar och verkliga händelser.

Det ger ett mycket trovärdigt intryck.

Lite jobbigt är det dock att läsa den mörka beskrivningen av personligheternas liv, det är inte många ljuspunkter där. Jag menar, lite vänskap, förtroende eller till och med kärlek kanske också kunde ha fått glimta till? Men det är förstås en deckare. Man kanske kan klassa den som ”Uppsala noir”.

Betyg: 4

Förlag: Historiska Media
Utgiven: December 2012
ISBN 9789175453729
Sidantal: 335 s.

Tove Jansson: Sommarboken

Detta är en av Tove Janssons vuxenböcker som har blivit en klassiker. Den kom 1972 och är utgiven i flera upplagor. Jag har inte läst den förrän nu, bara läst OM den.

Boken börjar med att det var en tidig varm morgon i juli, vilket förleder läsaren (i alla fall mig) in i en känsla av att det här är en vanlig, kronologisk berättelse – men där tar man fel! Tid är något underordnat i berättelsen, i stället är den fokuserad på händelser. Jag upptäckte under läsningen att det är som när man ser tillbaka på barndomen – när man ska berätta så blir det än det ena, än det andra som dyker upp utan ordning alls, eller beroende på associationer till något man just då ser, hör eller upplever.  (Det kan ju även handla om någon annan tidsperiod i livet, men just det där med barndomen har jag själv fått träning i på senare tid, när mitt sexåriga barnbarn har kommit på att hon ska fråga om hur det var när jag var liten.)

Berättelserna kretsar kring tre personer som bor på en ö, flickan Sophia, farmor och pappa. (Var mamma finns förtäljer inte historien). Inte förrän en bra bit fram i boken kommer det fram att de inte bor på ön permanent, utan just bara på sommaren. Pappa jobbar nästan hela tiden, så flickan och farmor är lite utlämnade åt varandra, och det uppstår en varm och innerlig vänskap som harmonierar väl med sommarvärmen på skärgårdsön.

Flickan är ”liten” – uppskattningsvis i lägre skolåldern – och farmodern verkar vara uråldrig, jämfört med dagens farmödrar. Hon letar efter löständer, mediciner och glasögon, har ont lite här och där och tar ständigt små tupplurar. Flickan tycks respektera detta och sysselsätter sig på egen hand när farmor behöver vara ifred. Beskrivningen av deras vänskap är en av höjdpunkterna i boken.

Tove Jansson hade ju en fantastisk känsla för språkbehandling, och det är en njutning att bara flyta med i berättelsen. I synnerhet beskrivningen av en magnifik storm, som följs med skräckblandad förtjusning.

Vill du veta mer om Tove Jansson rekommenderar jag YLE-s radioserie som finns under Sveriges Radios Kulturpoddar.

Betyg: 5

Förlag: Förlaget M
Utgiven: originalet 1972, nyutgiven januari 2017
ISBN 9789523330696
Sidantal: 162 s.

Boken finns på Adlibris och som ljudbok på Bokus