Zadie Smith: Swing time

Bilden är lånad från Månpocket

Jag tyckte inte alls om Zadie Smiths debutroman tillika dundersuccé Vita tänder (seg, tråkig). Däremot älskade jag experimentella NW (trots att jag bitvis knappt fattade vad jag läste. Så jag var ju rätt spänd på vad jag skulle tycka om Swing time. Det är Smiths femte roman, den bästa enligt framsidestexten. Så långt är jag inte beredd att gå, min favorit (av de tre jag nu läst) är fortfarande NW. Men Swing time kommer inte så väldigt långt efter. Bokens berättarjag berättar om sin barndom, ungdom, vuxenliv, ett väldigt kaotiskt nu. I centrum står två komplicerade relationer – den till barndomsvännen Tracey, hon som hade talang, hon som blev dansare. Och så relationen till modern. Precis som de tidigare böckerna handlar det väldigt mycket om ras och klass och kön – och därtill om dans. Dansen är bokens röda tråd.

Till skillnad från NW så är Swing time lättläst, snabbläst. Smith skriver rakt på sak och rätt ut. Och för det mesta gör hon det bra. Hon är smart och vass och sammansatt, berättar med driv och känsla. Men det finns sega partier. Boken är lite för lång. Och slutet fattar jag inte alls. Slutet får mig att vilja skrika till huvudpersonen att hon ska ta sig samman, vända om, fortsätta med sitt eget liv, inte vända tillbaka till destruktiva förhållanden från det förflutna. Men det är väl så livet är, människor gör konstiga val.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Swing Time
Översättning: Niclas Nilsson
Förlag: Månpocket
Utgiven: oktober 2018
ISBN: 9789175038070
Sidantal: 453

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Thomas Mullen: Darktown

Bilden är lånad från Historiska Media

Thomas Mullens historiska deckare Darktown kvalar närmast in i kategorin ”Jobbig men viktig”. Den utspelas i Atlanta i amerikanska södern. Året är 1948 och staden har fått sina första svarta polismän. Det är en liten utsatt styrka med mycket kringskurna befogenheter, strängt förbjudna att syssla med mordutredningar och illa sedda av de vita poliserna. Men när en ung svart kvinna hittas mördad börjar polisman Lucius Boggs och hans partner mot alla regler och med fara för sina egna liv kolla runt.

När jag skriver ”jobbig men nödvändig” är det precis så boken känns. Mullen har återskapat ett riktigt otrevligt avsnitt av amerikansk historia. Det är plågsamt att läsa om så mycket rasism, småskurenhet och allmän illvillighet på en gång. Men det är ju så verkligheten ser ut. Och ämnet är intressant. Jag är kass på USA:s historia och Darktown väcker min kunskapshunger.

Nu finns det ju många mer eller mindre usla böcker om viktiga och nödvändiga ämnen. Darktown hör tack och lov inte dit. Mullen tycks ha gjort gedigen research, han känns trovärdig och hans personporträtt är levande och stannar kvar i minnet. Där ligger bokens styrkor. Själva deckargåtan är godkänd. Sämst är språket. Mullen skriver inte dåligt men han saknar det där lilla extra som får mig att fastna. Det är språket som gör att jag inte vill ge fyra stjärnor.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: Darktown
Översättning: Claes Göran Green
Förlag: Historiska Media
Utgiven: juli 2019
ISBN: 9789175459561
Sidantal: 432

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Maria Adolfsson: Stormvarning

Bilden är lånad från Månpocket

Med Stormvarning, den andra deckaren om önationen Doggerland har Maria Adolfsson fått allt på plats, både miljöer och människor. Jag trivdes ju i Doggerland redan i första besöket; den här gången blir jag helt enkelt förälskad. Jag vill åka dit! Det är ju det som är så fantastiskt med att låta sin roman utspelas på en fiktiv plats, man behöver inte ta hänsyn till en trist verklighet utan kan slänga in vadhelst man tycker passar. Och det Adolfsson slänger in passar mig fantastiskt. Och det är ju inte bara den fysiska miljömn. Adolfsson skapar ett eget språk och egna högtider. Det är mycket underhållande.

Också människorna är ett nöje att umgås med. En del introducerades redan i första boken, en del är nytillskott. Alla är mer eller mindre särpräglade så där som människor ofta är. Adolfsson är duktig på att skildra människors psyken och relationer och hon har dessutom humor.

Och så är det själva deckargåtan. Den är inte nydanande men är välkonstruerad och handlingen spännande. Den här gången begås mord i de norra delarna av Doggerland, Noorö. Polisen Karen Eiken Hornby är inte ledsen över att slippa julfirandet hemma men inser snart att tillvaron som utredare i norr inte är okomplicerad. Diverse släktingar inklusive en uppenbart kriminell kusin underlättare inte. Dessutom har Adolfsson slängt in ett sidospår på hemmaplan som förhöjer spänningen ytterligare.

Första boken Felsteg var trevlig deckarunderhållning. Stormvarning är mer än trevlig; den är helt enkelt en mycket, mycket bra deckare.

Betyg: 4,5 stjärnor

Förlag: Månpocket
Utgiven: augusti 2019
ISBN: 9789175039770
Sidantal: 423

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Anne Holt: En grav för två

Bilden är lånad från Piratförlaget

Anne Holts roman En grav för två är en trevlig deckarupplevelse. Första boken i en ny serie. Huvudpersonen Selma Falck var fram till nyligen toppadvokat med man och barn och glassigt hem och glassigt liv. Nu har hon sabbat alltihop och har tvingats att flytta till sunkig lägenhet med sur katt. Men hon kan få sitt gamla liv tillbaka. Ett av Norges kvinnliga OS-hopp har åkt dit för doping och OS-hoppets pappa lovar ställa allt till rätta om Selma kan bevisa att dottern är oskyldig. Selma har knappt hunnit börja snoka runt förrän det dyker upp ett lik, en annan längdskidåkare. Och därmed är historien i rullning.

En grav för två kommer långt på persongalleriet. Selma själv är en härligt sammansatt person och dessutom en ganska tafflig privatdeckare. Inga superhjältefasoner där inte. Och det är så människorna i boken är, komplexa. Och så älskar jag ju deckare som vänder ut och in på människor, som blottlägger felriktade ambitioner och invecklade relationer och allt det där. Jag tycker till och med skildringen av den norska elitidrotten är intressant och jag är alltså fullständigt och totalt ointresserad av idrott.

Bokens svagaste del är väl själva mysteriet. Lite osammanhängande, lite spretigt, rätt så osannolikt och inte särskilt spännande.

Det är ju synd, för deckare ska ju helst vara spännande. En deckare utan en bra deckarintrig blir lätt avslagen. Men å andra sidan är Selma och de andra människor som skildras i boken väl värd läsningen. Jag vill läsa fler böcker om Selma Falck.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: En grav for to
Översättning: Margareta Järnebrand
Förlag: Piratförlaget
Utgiven: januari 2020
ISBN: 9789164206312
Sidantal: 432

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Yrsa Sigurdardóttir: Arvet

Bilden är lånad från HarperCollins Nordic

Ännu en rätt ljum läsupplevelse av en författare jag väntade mer av. Arvet är Yrsa Sigurdardóttirs första deckare om polisen Huldar och barnpsykologen Freyja. Öppnar starkt med en återblick till 1987 då tre små barn omhändertas. Sen direkt till 2015 där det fortsätter lika starkt ett litet tag. Och sen går det i stå på något sätt. Polisjakten på vem det nu är som begår bestialiska mord i lilla Reykjavík är tam. Inte så att själva deckargåtan saknar spänning, tvärtom. Det finns en del genuint otäcka scener och upplösningen är snygg. Men det är något som saknas. Det finns ingen dynamik i spelet mellan huvudpersonerna. Med en polis och en barnpsykolog i de ledande rollerna finns det ju utrymme för intressanta kulturkrockar och bråk om revir och allt sånt där. Men Sigurdardóttir slarvar bort det. Hon slarvar bort en hel del när det gäller personporträtten och emellanåt är det klichévarning och inte på ett underhållande sätt (manhaftiga kvinnliga poliser och blabla). Så nja. Sigurdardóttir kan avgjort bättre än så här, det visade hon med böckerna om advokaten Thóra. Jag hoppas nästa bok om Huldar och Freyja är bättre. Den heter Straffet och har precis kommit ut i svensk översättning.

Betyg: 3 stjärnor

Originaltitel: DNA
Översättning: Villemo Linngård Oksanen
Förlag: HarperCollins Nordic
Utgiven: mars 2020
ISBN: 9789150947236
Sidantal: 421

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Elly Griffiths: En cirkel av sten

Bilden är lånad från Bokförlaget Forum

Så här i efterhand inser jag ju att det var dumt att läsa en bok av Elly Griffiths direkt efter att jag avslutat Nattjänst av John le Carré. Vilken bok som helst hade väl bleknat efter den läsupplevelse som le Carré bjöd på. Och Griffith är ju inte precis de stora gesternas författare. Snarare trivsamt småputtrig.

Och trivsamt småputtrig men blek är väl bästa beskrivningen av En cirkel av sten. Det är den elfte romanen om arkeologen Ruth Galloway och på många sätt en väldigt typisk Griffiths. Alla ingredienser är där – en radda trivsamt udda människor i mer eller mindre pittoreska miljöer och så lite humor och spänning på det. Men humorn kändes inte lika humoristisk som vanligt och spänningen inte fullt så spännande. Intrigen kändes som en upprepning av tidigare böcker. Vilket den på ett sätt är, handlingen knyter an till den första boken om Ruth Galloway, Flickan under jorden och jag vet inte men jag tycker inte riktigt det fungerade. En cirkel av sten är just trivsamt småputtrig men saknar det där lilla extra som brukar göra Griffiths så underhållande.

Jag betraktar det här som en mellanbok och hoppas på nästa bok i serien. Att döma av det som jag läst om den så kommer boken bjuda på en hel del nytt i alla fall i Ruths liv. Det ser jag fram emot att läsa om.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: The Stone Circle
Översättning: Carla Wiberg
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgiven: april 2020
ISBN: 9789137156439
Sidantal: 312

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Cara Hunter: I mörket

Bilden är lånad från LB Förlag

Cara Hunters levererar med besked i den andra romanen om kriminalkommissarie Adam Fawley. En ung kvinna och ett litet barn hittas inspärrade i en källare, gubben som bor i huset förnekar all kännedom och grannarna har inte märkt nånting. Hemligheterna är många och vägen till sanningen slingrande. Skildringen av de enskilda poliserna och deras privatliv hålls på en perfekt nivå och flyter snyggt in i handlingen. I mörkret är skriven med känsla och driv och sidorna bara flyger förbi. Det är spännande och tragiskt och otäckt och underhållande. Det är så nära fulländan en psykologisk thriller kan komma, vad mig anbelangar. Läs den. Fast den som inte läst har föregångaren Hemmets trygga vrå bör ta den först. Böckerna är bäst i ordningsföljd.

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: In the Dark
Översättning: Jan Risheden
Förlag: LB Förlag
Utgiven: december 2019
ISBN: 9789177991281
Sidantal: 368

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Jennifer Clement: Gun. Love

Jennifer Clements roman Gun. Love är bra men inte så bra som den kunde ha varit. Jag vet att Jennifer Clement kan vara fantastisk, det bevisade hon med En bön för den stulna, en bok om försvunna flickor i Mexiko. Gun. Love är inte i samma klass. Den handlar om fjortonåriga Pearl som bor i en gammal bil tillsammans med sin mamma. Pearl är uppvuxen i den där bilen och tycker att hon har det rätt bra. Tills den dag hennes mamma blir förälskad och förälskelsen ger mamman en pistol.

Det här är en stramt berättad skildring av människor i samhällets utkant. Det är också en skildring av våld och vapen. Och det är väl där någonstans berättelsen tappar en del. Jag tycker beskrivningen av Pearl och människorna omkring henne och livet i husvagnsparken är fint genomförd. Den känns, den stannar kvar. Den ger mycket att fundera på. Men budskapet om den amerikanska vapenfixeringen faller platt på något sätt. Slutet begriper jag mig överhuvudtaget inte på.

Gun. Love är en bra bok, en på många sätt säregen bok, en läsvärd bok. Inte fantastisk som En bön för de stulna. Men det är inget snack om att Clement är en författare väl värd att hålla ögonen på.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Gun Love
Översättning: Niclas Hval
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: januari 2020
ISBN: 9789174298123
Sidantal: 248

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Jo Nesbø: Kniv

Bilden är lånad från Bonnier Pocket

Det blir många deckare lästa så här under coronakarantänen. Sist ut är Kniv av Jo Nesbø, den tolfte boken om superkrimmaren Harry Hole. När boken inleder är Hole rejält på dekis, han har blivit utkastad av Rakel för fyrahundrefemte gången och tröstar sig med att supa hejdlöst. Först när det sker ett mord i hans omedelbara närhet tar han sig samman i jakten på mördaren och det är en sedvanligt slingrig väg mot upplösningen och svaret på gåtan.

Handlingen är ganska långsamt berättad, med återkommande explosioner av våld och våldsam död. Humorn är ständigt närvarande. Nesbø har en torr, lätt absurd humor som är väldigt tilltalande. Intrigen är snyggt ihopkonstruerad. Kanske inte den mest plausibla deckarintrigen i multiversum men långt ifrån så tillkrånglad som Nesbøs intriger kan vara. Och bortsett från att boken är lite för lång känns det spännande mest hela tiden. Det enda jag inte gillar är ett par skildringar av sexuella övergrepp. Jag fattar inte varför manliga författare alltid ska framställa sexuella övergrepp med förövarens blick.

På många sätt är Kniv en väldigt typiskt Harry Hole, och därtill en av de bästa i serien. Och som vanligt så bör böckerna läsas i ordning men det går att göra ett undantag.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Kniv
Översättning: Per Olaisen
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: januari 2020
ISBN: 9789174298116
Sidantal: 583

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Maria Adolfsson: Felsteg

Bilden är lånad från Månpocket

En fördel skönlitterära författare har är att de alltid kan låta sin roman utspelas i en fiktiv stad, land, värld. Bara att skippa researchen och släppa loss fantasin.

Det är vad Maria Adolfsson gjort i sin deckardebut Felsteg. Doggerland (bara namnet) är en liten önation mitt mellan England och Danmark, nån slags kombo av Skandinavien och Färöarna med en touch av England. Med knäppa namn, landet heter Doggerland och huvudstaden Dunker, som nåt man häller hemkört i. Jag har rätt kul åt Adolfssons nationsbygge och tror att hon haft rätt roligt också.

Och eftersom det här är en deckare finns det ett illa tilltygat lik och en polisutredning. Och en kvinnlig polis som dricker för mycket, röker för mycket och hamnat i säng med sin jobbiga chef. Som dessutom är exmake till det illa tilltygade liket. Jag var lite orolig för att det här skulle bli en studie i självömkan och ångest men Karen Eiken Hornbys trassliga privatliv och lika trassliga yrkesliv är ganska underhållande. Inte så att jag gapskrattar men ett och annat flin blir det. Igenkännande flin. Karen Eiken Hornby är väldigt mänsklig om en säger så, väldigt trovärdig.

Och deckargåtan är fullt tillräcklig. Adolfsson pytsar ut lite ledtrådar och upptäckter här och där, med mycket fokus på människors psyken och relationer och så en dos lokalfärg på det. Det är trevligt, men det går för långsamt. Jag hade velat ha fler chockerande avslöjanden. Men upplösningen är bra. Upplösningen är mer än bra. Jag kommer läsa fler böcker av Adolfsson.

Här hittar du Mys recension av Felsteg.

Betyg: 3,5 stjärnor

Förlag: Månpocket
Utgiven: augusti 2018
ISBN: 9789175038520
Sidantal: 440

Boken finns på Adlibris och Bokus.