Maria Adolfsson: Mellan djävulen och havet

Bilden är lånad från Wahlström & Widstrand

Maria Adolfssons tredje roman om önationen Doggerland, Mellan djävulen och havet, är en både-och-bok. Bitvis spännande och engagerande och gripande, bitvis avslagen och utan styrsel. Delvis handlar det om att jag blev så väldigt förtjust i förra boken, Stormvarning. Den hade liksom allt en deckare ska ha och jag så uppskruvade förväntningar när jag tog mig an uppföljaren. Doggerland borde ju bara bli bättre och bättre, tänkte jag, och så blev jag lite besviken.

Men vad är det jag inte gillar då? Vad är det som gör att jag tycker att Mellan djävulen och havet är den svagaste i serien? Framför allt handlar det om att Adolfsson inte utnyttjar potentialen i människor och miljöer, särskilt inte med tanke på att hon faktiskt skapat ett hittepåland med oändlig potential. Jag vill ha mer av konstiga människor och konstiga seder och intressanta miljöer. Lite mer som Elly Griffiths böcker om Ruth Galloway.

Och lite mindre av huvudpersonen Karen Eiken Hornbys traumatiska förflutna, depressiva tendenser och besvärliga relationer. Jag börjar bli orolig för att Adolfsson börjar fokusera för mycket på sin kriminalinspektörs personliga problem, ta de där problemen för mycket på allvar. Det är så många deckarförfattare som har fallit för den frestelsen och det vore synd om böckerna om Doggerland gick samma väg. Jag har egentligen inga problem med poliser med personliga problem – min favoritpolis Harry Hole är en självdestruktiv periodare som sabbat sitt liv och sin karriär många gånger. Jag älskar honom. Jo Nesbø är bara bäst när det gäller att skildra självdestruktiva periodare.

Och egentligen har jag inga problem med att en deckarförfattare fokuserar på huvudpersonernas personliga problem heller. Elly Griffiths gör en stor grej av Ruth Galloways komplicerade privatliv. Ruth är ensamstående mor, fadern till barnet är en ärkekonservativ och plågsamt lyckligt gift polis, Ruths chef är ett självcentrerat pucko, bästa vännen bara marginellt bättre. Och så vidare. Och Griffiths beskriver allt det där på ett underhållande sätt. Personliga problem kan vara en stor tillgång i en deckare, om de skildras på rätt sätt – som Jo Nesbø och Elly Griffiths gör. Jag hoppas att Adolfsson sällar sig till dem i nästa bok.

Nu låter jag vansinnigt och orättvist gnällig. Som jag inledde är ju delar av Djävulen och havet både spännande och engagerande och gripande. Vill inte gå in på detaljer pga spoilers, men det finns där, allt det som en bra deckare ska ha. Delar av boken är helt enkelt hjärtskärande, på ett bra sätt och upplösningen sedvanligt andlös.

Som sagt, Mellan djävulen och havet är en både-och-bok. Den börjar bra, dippar betänkligt i mitten och lyfter ordentligt mot slutet. Det blir en trea i betyg.

Betyg: 3 stjärnor

Förlag: Wahlström & Widstrand
Utgiven: september 2020
ISBN: 9789146237051
Sidantal: 389

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Jennifer Egan: Goon squad

Bilden är lånad från Bonnier Pocket

Nu har jag läst Jennifer Egans debutroman Goon squad och det är ingen tvekan: jag tycker den är klart bättre än hennes senare roman Manhattan beach. Jag förstår varför Goon squad fick Pulitzerpriset (och varför Manhattan Beach inte fick det). Fast ett Pulitzerpris säger kanske inte så mycket, nu när jag tänker efter. Steglitsan av Donna Tartt fick också Pulitzerpriset och den är i vissa avseenden förfärlig, ett klichéspäckat mischmasch som jag aldrig vill uppleva igen.

Goon squad vill jag faktiskt uppleva igen. Jag är inte mycket för omläsningar av böcker men ska jag läsa om någon bok de närmaste åren står Goon squad högt upp på listan. Det finns mycket i den att upptäcka. Handlingen tar avstamp i en före detta punkare som avancerat till skivbolagsdirektör och hans neurotiska assistent (hon stjäl tvångsmässigt). Med de två som utgångspunkt har Egan skrivit en samling berättelser om en samling människor som på något sätt är relaterade till varandra. Som en novellsamling där novellerna hänger i hop. Läsningen är bitvis rätt förvirrande för handlingen hoppar hit och dit i tid och rum och mellan olika personer, utan någon direkt logik. Men just förvirringen är också spännande, för varje berättelse ger en pusselbit i ett stort pussel och en omläsning ger nog många aha-upplevelser.

Om det finns en röd tråd i boken så är det vad tiden gör med människor. Handlingen sträcker sig från början av 1970-talet till en nära framtid (Egan avslutar faktiskt med att nästan nosa på sci-fi-genren, bara en sån sak). Och det tiden gör med människor, hela grejen med att det inte går att vrida tillbaka klockan, är sorgligt men samtidigt fascinerande. Goon squad är en fascinerande bok.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: A Visit from the Goon Squad
Översättning: Eva Johansson
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: december 2019
ISBN: 9789174297898
Sidantal: 344

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Jussi Adler-Olsen: Offer 2117

Bilden är lånad från Albert Bonniers Förlag

Offer 2117, Jussi Adler-Olsens åttonde bok om Avdelning Q, är oväntat tam. Lite av en besvikelse faktiskt.

Inte så att det inte händer något. Tvärtom, det händer massor, mest hela tiden. När bilderna av ännu en båtflykting som dött i Medelhavet kablas ut över världen dras en oväntad händelsekedja igång. I Portugal beslutar sig en misslyckad journalist sig för att berättelsen om den döda ska bli räddningen för hans karriär. I Danmark får en synnerligen störd ung man för sig att den döda är ett tecken från ovan. Och för Assad vid Köpenhamnspolisen är bilderna av den döda kvinnan en länk till hans förflutna och hans sedan åratal försvunna hustru och barn. Och alltihop hänger samman med en islamistisk grupp som planerar ett spektakulärt terrordåd någonstans i Europa.

Det är inte så snårigt som det låter. Trots att handlingen hoppar hit och dit både i tid och rum och mellan väldigt många personer har jag inga problem med att hänga med. Förutsättningen är dock att jag läst de sju föregående böckerna och känner igen delar av persongalleriet. Och jag får ju aldrig direkt tråkigt. Det händer som sagt något mest hela tiden. Offer 2117 är späckad med action, våld och ond bråd död och dessutom en hel del tragik. Och dessutom är det intressant att äntligen få ta del av Assads historia. Att Assad har ett mörkt förflutet och många hemligheter har det hintats om åtskilliga gånger i de tidigare böckerna och det är på tiden vi läsare får veta vad allt går ut på.

Ändå är det något som saknas. Adler-Olsens böcker har levt högt på humor och charm och en uppsättning mer eller mindre knäppa personer. I Offer 2117 kommer allt det där i skymundan och därmed försvinner en del av poängen med boken. Kvar blir en actionhistoria som inte riktigt förmår höja sig över mängden, trots det i och för sig behjärtansvärda budskapet av konsekvenserna av diktatur, krig och flyktingskap.

Betyg: 3 stjärnor

Originaltitel: Offer 2117
Översättning: Helena Hansson
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: juli 2020
ISBN: 9789100184711
Sidantal: 512

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Don Winslow: Muren

Bilden är lånad från Harper Collins Nordic

Ännu en bok som borde förses med varningstext: Don Winslows mastodontroman Muren. Men jag rekommenderar ändå alla som orkar att läsa den. Jag rekommenderar den särskilt till personer som tycker att det är helt okej att partyknarka ibland på grund av ”skadar ingen annan”. Muren är en mycket välskriven och mycket brett upplagd skildring av narkotikans väg från Mexico till USA. Som läsare får jag träffa höjdarna och fotfolket i de mexikanska knarkkartellerna, personerna som för in knarket i USA, langarna och användarna på gatan. Agenterna och poliserna, politikerna. Journalisterna. Barnen. Det är nog det värsta i den här boken, skildringen av barnen.

Det säger sig själv att det här är en oerhört våldsam bok. Kriget mellan de mexikanska knarkkartellerna har skördat otroligt många offer och Winslow väjer inte för de blodiga detaljerna om man säger så. Och glöm alla tankar på att försöka hålla räkning på liken, det går bara inte, det är omöjligt. De samlas bokstavligt talat i högar och drivor, dumpade längs vägkanten och på soptippar, hängandes från broar.

Men det är inte dussindeckarunderhållningsvåld som Winslow levererar. Han skildrar en fruktansvärd verklighet så som den ser ut. Det här är knarkindustrin och människorna i den. Han låter läsaren krypa in under skinnet på dem alla, från bossarna i kartellernas Mexico till heroinisterna på New Yorks gator. Det är hemskt och brutalt men också insiktsfullt och nyanserat och fullt av medkänsla. Och knäppast av allt, det är många gånger roligt. Tonårskillarna som ordnar en pisstävling på en sluten ungdomsvårdsanstalt; vinsten är en sanslös mängd Snickers. Gangstern som i fängelset längtat efter sina bägge familjer (frun och barnen i USA, älskarinnan och barnen i Mexico) och som när han kommer ut inser att de är skitjobbiga allihop. Och så vidare.

Som en bonus får en viss amerikansk president en rejäl smäll på nosen. Winslow är en känd Trumpmotståndare och det är liksom ingen tvekan vem som är förebilden för bokens presidentkandidat, sedermera president.

Om jag ska klaga på något så är det villervallan av människor. Winslow har ett fantastiskt språk, medryckande och lättillgängligt. Men det är en oerhörd massa människor att hålla reda på och jag har särskilt problem med namnen i de mexikanska knarkkartellerna. De är så många, de är släkt med varandra på olika sätt och de är i våldsam konflikt med varandra, inte sällan för grejer som hände långt tillbaka i tiden. Läsningen hade underlättats av ett personregister. Jag borde ha skrivit ett själv. Det är framför allt svårigheterna att hålla reda på vem som är vem och som gjort vad som sänker betyget till 4 stjärnor.

Och så några ord om omfånget. Muren är ca 780 sidor pytteliten text, vilket ju kan verka avskräckande. Det tog ju sin lilla tid att ta sig igenom den. Men den är värd varenda minut. Nu vill jag läsa föregångarna I hundarnas våld och Kartellen. Muren är nämligen tredje boken i en trilogi, men det går utmärkt att läsa den fristående.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: The Border
Översättning: Anders Nunstedt
Förlag: Harper Collins Nordic
Utgiven: juni 2020
ISBN: 9789150948820
Sidantal: 781

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Peter Swanson: Värd att döda

Bilden är lånad från Southside Stories

2020 är ett rätt deppigt år i många avseenden men på deckarfronten har det sett riktigt bra ut; jag har upptäckt flera nya riktigt bra författare av deckare och thrillers. Senaste fyndet är Peter Swanson. Jag var lite tveksam när jag började läsa hans thriller Värd att döda, jag var orolig för att det skulle visa sig vara en sämre variant på temat Främlingar på tåg (den där filmen av Hitchcock där två killar på skämt byter mord och det visar sig att den ena faktiskt menar allvar).

Det är det inte. Värd att döda är en mumsigt välkomponerad thriller som bjuder på tillräckligt många överraskningar för att hålla mig fångad. Den ger många bra argument för singelliv och celibat, om en säger så. Och den är en ruggigt bra inifrånskildring av sociopati, psykopati, antisocial personlighetsstörning eller vad en nu vill kalla det. Det är svårt att ge röst åt en person med den typen av störning utan att det blir fånigt eller överdrivet eller bara trist. Men Swanson lyckas galant. Det är mycket snyggt gjort.

Plus i kanten ger jag också för språket. Många bra deckarförfattare är kanske inte så skickliga stilister men de kompenserar stort genom förmågan att snickra ihop en spännande och tillräckligt trovärdig berättelse om människor som som är spännande och tillräckligt trovärdiga. Swanson är spännande och trovärdig och hans människoskildringar är avgjort bra och dessutom är han en hejare på att formulera sig.

Jag ger snudd på full pott i betyg. Att det blir snudd på beror på att boken trots allt är lite förutsägbar på sina ställen. Men bara lite.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: The Kind Worth Killing
Översättning: Katarina Falk
Förlag: Southside Stories
Utgiven: maj 2018
ISBN: 9789188725103
Sidantal: 375

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Renée Knight: Disclaimer

Bilden är lånad från Sekwa Förlag

Renée Knights förstlingsverk Disclaimer är rätt så olik hennes andra roman Sekreteraren. Det är nästan så att man kan tro att böckerna inte har samma författare. Till att börja med innehåller Disclaimer ett mysterium, en gåta som ska lösas. En kvinna läser en roman som hon till sin stora fasa inser handlar om henne själv och en hemlighet hon dolt för alla. Och det dyker rätt snart upp ett lik och det är uppenbart att det finns någon som vill ha hämnd. Sekreteraren var en återhållsam och ganska långsam berättelse om en sällsynt behärskad kvinna; i Disclaimer är folk inte särskilt behärskade alls, Knight skildrar stora känslor och extrema handlingar och jag får många gånger känslan av att det här kan sluta lite hur som helst. Spänningsmomentet är uttalat och det blir en del tvära kast och överraskningar. Kort sagt, Disclaimer är en mer traditionell psykologisk thriller. Men ändå inte. Jag kan inte berätta hur utan att spoila men låt mig säga så hör: för den som är sugen på en annorlunda psykologisk thriller så rekommenderar jag Disclaimer varmt. Det här en mycket bra debut.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Disclaimer
Översättning: Maria Bodner Gröön
Förlag: Etta
Utgiven: juni 2016
ISBN: 9789187917196
Sidantal: 302

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Elin Säfström: Sömnernas sömn

Bilden är lånad från Gilla böcker

Sömnernas sömn är Elin Säfströms tredje bok om väktaren Tilda. En väktare har i uppdrag att hålla reda på den övernaturliga världen – tomtar, troll och så vidare – och framför allt, hålla dem borta från vanliga människor (som är lyckligt okunniga om att det faktiskt finns tomtar, troll och så vidare). När ett tomteting samlas i Stockholm samtidigt som någon eller något massakrerar djur på Skansen får Tilda fullt upp.

Böckerna om Tilda är något av det bästa jag läst i genren fantasy för barn och unga. Inte för att jag läst jättemycket men Säfström står definitivt ut över mängden. Sömnernas sömn är inget undantag. Säfström har skapat en fascinerande värld, där det finns tomtegäng och tomtekrogar och där det är tradition att trollmödrar flyttar hemifrån när trollsonen kommer hem med sin nya fru. Vill ju inte avslöja för mycket av intrigen, men den är genomtänkt och bjuder på ett nätt litet mysterium, en hel del action och en väldans massa blod. Det är som sagt någon som massakrerar djur och jag skulle väl inte sätta boken i händerna på ett barn som är allt för känsligt.

Även om boken liksom de tidigare utgör ett avslutat mysterium sker det ju en utveckling i varje bok som läsaren måste ha i huvudet. Det var väl något år sedan jag läste de två första böckerna och jag har glömt det mesta men Säfström gör ett bra jobb med att påminna mig om allt jag glömt och som jag borde veta.

Men det som framför allt gör att Säfström står ut är dels personskildringarna, dels språket. Vad gäller personskildringarna ger hon djup och bredd åt sina karaktärer, vare sig de är människor eller oknytt och utan att frossa i klichéer. Och så är det det här med språket. Säfström har formuleringsförmågan i sig och resultatet är en fin kombo av språkglädje och tonårslingo. Det kan bli så fel när vuxna försöker imitera tonåringars sätt att uttrycka sig och många kommer inte längre än ett flitigt användande av ”typ” och ”liksom”. Men Säfström får bokens berättarjag Tilda att låta som en femtonåring, inte som en vuxen författare som försöker låta som en femtonåring. Det är snyggt gjort.

Betyg: 4 stjärnor

Förlag: Gilla böcker
Utgiven: september 2018
ISBN: 9789178130238
Sidantal: 314

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Sofi Oksanen: När duvorna försvann

Bilden är lånad från Bonnier Pocket

Estland under tysk och sovjetisk ockupation är en genuint sorglig historia. Sofi Oksanen fångar smärtan och tragiken i alltihop på ett väldigt bra sätt i sin roman När duvorna försvann. Det är en rejält omskakande berättelse om ockupation och motstånd men framför allt om medlöperi och svek och livslögner. Världssuccén Utrensning var ju inte allt för munter men i När duvorna försvann vrider Oksanen om kniven i såret ytterligare några varv. Bokens centralfigur är en riktigt vidrig människa, en kappvändare av värsta sort och konsekvenserna av hans handlingar förfärliga. Men det här är vad som händer under krig och ockupation och i diktaturer.

Även bortsett från den allmänna stämningen är När duvorna försvann mer svårtillgänglig än i Utrensning. Språket bjuder på mer tuggmotstånd, jag får koncentrera mig mer på vad som faktiskt sägs och vad som faktiskt händer. Dessutom är de tre huvudpersonernas släktförhållanden trassliga och det tar ett bra tag innan jag lyckas få ordning på alla vem och vad och hur.

Men med det sagt är det här en bok som verkligen drabbar mig hårt. Det här är tragik på riktigt hög nivå.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Kun kyhkyset katosivat
Översättning: Janina Orlov
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: 2014
ISBN: 9789174293722
Sidantal: 364

Boken är slut i den ordinarie handeln. Det är bibliotek och second hand, vänner och bekanta som gäller.

Stephen King & Owen King: Törnrosor

Bilden är lånad från Månpocket

Stephen och Owen King har har slagit sina påsar ihop och skrivit skräckisen Törnrosor och det funkar nästan hela vägen fram. Storyn är följande: En efter en faller världens kvinnor i en märklig sömn och de som väcks förvandlas till mördarmaskiner. Allt medan paniken och våldet tilltar inser invånarna i en liten stad i Appalacherna att deras lilla håla är epidemins epicentrum, jakten på botemedlet startar och så vidare och så vidare.

Det låter knäppt men är riktigt, riktigt bra. Fader och son King har åstadkommit en intensiv, obehaglig och genuint otäck bladvändare, med ett budskap. Relationen mellan kvinnor och män står i fokus boken igenom och författarna levererar en bredsida mot män som begår övergrepp och/eller beter sig som skitstövlar på annat sätt. Och i den här boken finns det en hel uppsjö sådana män. Pappa King är ju känd för sin skicklighet i att skildra riktigt vidriga människor och tja, han gör sitt jobb den här gången också. Och trots att folk dör på löpande band och likhögarna växer så är det just i skildringen av de där männen som beter sig som riktiga skitstövlar som är mest otäck. Persongalleriet innehåller kvinnor som är klockrena sociopater och kvinnor som är seriöst jobbiga på andra sätt men det som känns mest är just där skitstövlarna till män. Fast det kanske beror på att jag är kvinna och har stött på en och annan skitstövel.

Så jag blir ju inte jätteförvånad över att boken utmynnar i en dos särartsfeminismen, typ om kvinnorna styrt världen hade den visserligen inte varit perfekt men nog fan hade den sett bättre ut. Vilket för övrigt inte går ihop med skildringen av bokens kvinnliga sociopater och kvinnor som är seriöst jobbiga på annat sätt, men herregud, det här är en roman, inte en avhandling. Kan också tilläggas att bokens absolut intressantaste person är djurkontrollanten Frank, en kille som balanserar på en slak linje mellan skitstövelavgrunden och den svåra konsten att vara en helt okej person när en egentligen mest vill klippa till någon.

På tal om persongalleriet så är det enormt och handlingen drar fram längs flera parallella linjer. Jag tycker författarna lyckats riktigt bra med att hjälpa mig som läsare att hålla isär allt och alla men det finns ett register längst fram i boken. Fast ärligt talat är inte det registret så lätt att hitta i, just på grund av omfattningen.

Och så var det grejen med att boken när nästan hela vägen fram. Det blir lite småsegt ett tag mot slutet när det drar ihop sig till slutstriden. Och så var det särartsfeministbudskapet, viss jolmighetsvarning där. Men i övrigt så tillhör Törnrosor ett av årets hittills mesta läsupplevelser. Böcker ska ju kännas. Det här känns.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Sleeping Beauties
Översättning: Boo Cassel
Förlag: Månpocket
Utgiven: november 2019
ISBN: 9789175039893
Sidantal: 704

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Jennifer Egan: Manhattan beach

Bilden är lånad från Bonnier Pocket

Jag är kluven till Jennifer Egans roman Manhattan beach. Det är lite svårt att beskriva handlingen, men den utspelas under mellankrigstiden och andra världskriget och kretsar kring en far, en dotter och en gangster. I bokens börjar tar en familjefar i jakt på försörjning anställning hos en gangster. Därpå kastas handlingen några år fram i tiden, fadern är försvunnen och hans dotter Anna får försörja familjen; när kriget börjar tar hon anställning på ett skeppsvarv.

Det låter ju som en bok för mig, men jag vet inte riktigt. Egan skriver ju mycket bra, stilistiskt påminner hon om Dennis Lehane i den historiska historiska trilogi som började med Ett land i gryningen. Och skildringen av familjen Kerrigan har djup och tyngd och allt det där. Särskilt beskrivningen av Annas funktionsnedsatta syster är fin. Dessutom skriver Egan om en historiskt intressant epok. Det är ju inget nytt att jag är intresserad av andra världskriget och här får jag ytterligare en pusselbit, om kriget på hemmaplan, där kvinnorna fick ta över männens arbeten medan männen slogs på andra sidan havet. Med skildringen av Annas tid på varvet levandegör Egan historien och jag älskar det. Men läsupplevelsen störs av saker som känns helt orimliga, som den där nattliga och väldigt illegala dykexpeditionen som Anna organiserar. Sådana saker händer bara inte och framför allt inte med det resultatet. Och så tycker jag att en bok där en gangster har en nyckelroll ska innehålla mer gangsteraktiviteter. Mer Boardwalk Empire så att säga. Inte så att boken är helt renons på hantering av illegala pengar och pangpang och sånt men jag hade velat ha mer.

Så ja, jag är kluven till Manhattan beach och betyget blir lägre än vad det kunde ha blivit. Men det betyder inte att jag inte vill läsa mer av Egan, det finns mycket i boken som är bra eller mer än bra och som ger mersmak.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: Manhattan Beach
Översättning: Niclas Nilsson
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: juni 2019
ISBN: 9789174297768
Sidantal: 507

Boken finns på Adlibris och Bokus.