Dennis Lehane: En äkta man

Bilden är lånad från Bonnier Pocket

En äkta man är en lite annorlunda Lehane. En som vanligt mycket bra Lehane – jag har nog inte läst något av honom som jag inte tyckt varit bra – men lite annorlunda. Inte riktigt hans vanliga story. Huvudpersonen är inte polis eller privatdetektiv utan Rachel, en kvinna med trassligt förflutet, nerverna utanpå huden, kraschat äktenskap och karriär i spillror. Och Lehane tar tid på sig när han berättar om hur Rachel hamnade där hon är. Och sen träffar hon en ny man och det verkar som om allt ska ordnar sig men det gör det ju inte och efter ett tag blir det massa våld och ond bråd död och oväntade avslöjanden i sedvanlig Lehansk stil. Intrigen är läckert invecklad men ändå okomplicerad och rakt på sak, vilket ju också är väldigt Lehane.

Det enda jag inte gillar är det öppna slutet. Det känns lite som om Lehane plötsligt tröttnat på alltihop och avslutat boken utan att fixa till det där sista. Men bortsett från det är En äkta man en bra thriller, en sjujäkla bra skildring av en kvinna i trubbel och en minst lika bra skildring av en kärlekshistoria med förhinder.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Since We Fell
Översättning: Johan Nilsson
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: juli 2018
ISBN 9789174297119
Sidantal: 427

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Anders de la Motte: Slutet på sommaren & Höstdåd

Pocketutgåvan av Anders de la Mottes roman Slutet på sommaren. Framsidan föreställer ett kvinnoansikte över åkrar
Bilderna är lånade från Månpocket

Mitt första möte med Anders de la Mottes författarskap blev lite tveksamt. Slutet på sommaren är en sån där bok som är kompetent skriven men ändå inte fastnar. År 1983 försvinner en liten pojke från en gård på skånska slätten, 20 år senare återvänder hans syster för att ta reda på vad som hände. de la Motte har ett bra språk och greppet att varva nuet med återblickar är alltid tacksamt. Men berättelsen får aldrig upp farten. Och jag gillar visserligen att storasyster Veronica inte är polis eller något i den stilen utan till vardags leder gruppterapisessioner. Och jag förstår ju att hon med sitt bagage är rätt trasig. Ändå kan jag inte låta bli att irritera mig på henne. Jag vet att jag inte borde göra det men ändå, ändå.

Pocketutgåvan av Anders de la Mottes roman Höstdåd. På framsidan bilden av ett kvinnoansikte ovanför en skogssjö

Uppföljaren Höstdåd är så mycket bättre. Handlingen utspelas i ett mindre samhället i Skåne. 1990 drunknar en 19-åring i ett nedlagt stenbrott, 27 år senare kommer en ny polis till stan. Och även om hon har fullt upp med nuet – nytt jobb, taskig relation till dottern, död exmake – kan det inte hjälpas -gång på gång snubblar hon över dödsfallet 1990. Temat kompetent polis med jobbiga kollegor och trassligt privatliv kan bli värsta klichén men de la Motte fixar det riktigt bra, även om jag inte fattar varför Anna är så fruktansvärt beroende av att få sin dotters godkännande hela tiden. Jag har lust att skrika åt henne att skärpa sig. Men bortsett från det har de la Motte skapat karaktärer som känns trovärdiga och som berör. Dessutom är Höstdåd spännande. Inte nyskapande eller sensationell, men bra underhållning.

Slutet på sommaren och Höstdåd är fristående delar i en planerad årstidskvartett. Böckerna behöver inte behöver läsas i ordningsföljd.

Betyg: 3 stjärnor

Titel: Slutet på sommaren
Förlag: Månpocket
Utgiven: augusti 2017
ISBN 9789175037264
Sidantal: 373

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Betyg: 4 stjärnor

Titel: Höstdåd
Förlag: Månpocket
Utgiven: augusti 2018
ISBN 9789175038605
Sidantal: 420

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Gillian White: Häxvaggan

Pocketutgåvan av Gillian Whites thriller Häxvaggan, på framsidan skuggorna av två vuxna och ett barn
Bilden är lånad från Månpocket

Det finns ju thrillers som är otäckare än andra. Inte för att de innehåller gräsliga beskrivningar på brutalt våld modell Hannibal Lecter. Utan för att de ger en så levande beskrivning av människor som misshandlas psykiskt. Gillian Whites roman Häxvaggan är just en sådan thriller. Den handlar om ett utfattigt ungt par som ställer upp på att delta i en dokusåpa. Syftet med serien är att skildra fattigdom i England och till en början blir paret och deras små barn tittarnas absoluta älsklingar. Men när kvinnan i familjen berättar att hon är med barn vänder opinionen och förvandlas till en mental lynchmobb. Sedan försvinner parets barn.

Jag tror man måste ha ett hjärta av sten för att inte tycka att Häxvaggan är plågsam läsning. Så kändes det iallafall för mig. Det som händer är så hemskt och just när en tror att botten är nådd blir det bara värre. Ibland svajar både logik och trovärdighet men i huvudsak håller intrigen. Upplösningen är smart och spännande och knorren på slutet piggar upp.

Whites sätt att skriva påminner rätt mycket om Belinda Bauer. Hon är vass och uppriktig och sarkastisk och drastisk och har humor. Hon väjer inte för något och hon förskönar sällan, snarare tvärtom. Det är synd att så lite av White getts ut på svenska.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: The Witch’s Cradle
Översättning: Louise Thulin
Förlag: Månpocket
Utgiven: 2002
ISBN 9176439577
Sidantal: 325

Den översatta utgåvan av boken är slut i den ordinarie handeln. Det är släktingar och vänner, bibliotek och second hand som gäller.

Sara Bergmark Elfgren: Norra Latin

Bilden är lånad från Rabén & Sjögren

Sara Elfgren Bergmark slog igenom stort, stort med böckerna om Cirkeln som hon skrev tillsammans med Mats Bergmark. Nu har hon kommit med sin första soloroman, Norra Latin och jodå, den ger i alla fall mig mersmak.

Precis som i Cirkeln utspelas Norra Latin i gymnasiemiljö. Tamar och Clea – två tjejer med helt olika bakgrund – blir antagna till Teaterprogrammet på anrika Norra Latin i Stockholm. Det säger sig själv att en så gammal skola har mycket som gömmer sig i skuggorna och så drar läskigheterna igång.

Jag är väl inte den som går igång på skolskildringar men Bergmark Elfgren får mig nästan att tro att jag gör det. Hon är väldigt skicklig på att beskriva tonåringars vardag, särskilt de mindre lyckliga aspekterna av den. Hon tar sig an tonårsångest och prestationsångest, mobbning och destruktiva relationer, fungerande familjer och icke-fungerande familjer på ett snyggt sätt, utan att det känns överdrivet och utan allt för många pekpinnar. Det enda som jag tycker blir för mycket är det ständiga tugget om kärlek. Jag är inte mycket för romantik och Norra Latin svämmar över av kärlek, oftast olycklig sådan.

Jag är inte heller helt nöjd med övernaturligheterna. Grundstoryn gillar jag, det är i detaljerna det brister. Alldeles för mycket avslöjas redan på de första sidorna. Jag stör mig enormt på Tamars drömvisioner och en del annat av fantasyinslagen. Och jag tycker att Tamar tar väldigt lätt på upptäckten att magi verkligen finns. Visserligen är tjejen 16 år och dessutom uppvuxen med Sagan om ringen och Harry Potter men ett mindre psykbryt hade hon gott kunnat få.

Samtidigt går det ju inte att komma ifrån att Norra Latin är spännande. Andra halvan av boken är en riktig bladvändare, om än med irritationsmoment. Och när jag läst klart är jag sugen på att åka till Stockholm med boken i näven och kolla in alla platser som beskrivs i den. För det ska tilläggas, Bergmark Elfgren är en riktigt bra Stockholmsskildrare.

Norra Latin ska vara första delen i en planerad serie fristående böcker om övernaturligheter i vår huvudstad. Jag ser fram emot nästa del.

Betyg: 3,5 stjärnor

Förlag: Rabén & Sjögren
Utgiven: april 2019
ISBN 9789129714203
Sidantal: 578

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Anna Jörgensdotter: Bergets döttrar

Pocketupplagan av Anna Jörgensdotters roman Bergets döttrar
Bilden är lånad från Bonnier Pocket

En bok som verkligen gjorde mig deppad var Bergets döttrar av Anna Jörgensdotters. Den handlar om fem syskon på en mindre ort utanför Gävle, från andra världskrigets utbrott och 20 år framåt. Boken gör några nedslag under de där åren, beskriver syskonen och människorna omkring dem. Berättelsen går i kringelikrokar och det är inte alltid lätt att hänga med i vem och var och och framför allt när.

Och för det mesta är det genuint deprimerande. Inte så att jag kräver rosenskimrande gullegull på varje sida men någon måtta får det vara. Det var länge sedan jag läste om en samling så ytterligt humörsänkande människor. De gifter sig med personer de inte tycker om och som inte tycker om dem. De tycker inte om sina barn. De är fast i konventioner och förutbestämda roller. De är olyckliga. De flyter bara med, hjälplösa, blinda. De är litterära reklampelare för singelliv och barnlöshet.

Det finns ju undantag. Människor som älskar, som vågar gå emot konventionerna, som bryter sig loss, som skapar något eget. Men det är de andra som dominerar just genom att de är så olyckliga, för det mesta helt i onödan och det blir för mycket på en gång. Inte så att de är illa beskrivna eller något. De är bara för många för en enda bok.

Rent språkligt är Jörgensdotter fantastisk. Hon har en väldig känsla och närvaro i språket, hon är intensiv utan att bli hysterisk eller överdriven, hon är väldigt levande. Själva orden och meningarna är ett äventyr jag gärna upplever igen. Det är framför allt på grund av språket som jag läser boken till slut. Det är språket som gör att jag vill läsa mer av Jörgensdotter.

Betyg: 3,5 stjärnor

Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: 2010
ISBN: 9789174290974
Sidantal: 455

De tryckta upplagorna av boken är slut på Adlibris och Bokus. Det är släktingar och vänner, bibliotek och second hand som gäller.

Hans Fallada: På livstid

Pocketupplagan av Hans Falladas roman På livstid
Bilden är lånad från Lind & Co

Jag var verkligen tveksam om jag skulle läsa Hans Falladas roman På livstid. Jag tycker riktigt bra om Fallada, han har något speciellt. Lind & Co gjorde en litterär välgärning när de började ge ut Fallada i nyöversättning.

Men en bok om en man super bort sitt liv och efter ett mordförsök på frun blir inspärrad? Det låter seriöst deprimerande. Särskilt som boken är delvis självbiografisk och det gick ju inte så bra för Fallada. Bortsett från att han blev en hyllad författare då. Särskilt efter sin död.

Men På livstid är inte så deppig. Det underlättar att huvudpersonen inte är ett dugg sympatisk; jag gråter mig inte till sömns över hans öde. Och han ju sig själv att skylla. Och han är anmärkningsvärt anpassningsbar. Hur eländigt det än blir (och det blir eländigt) är han alltid på jakt efter någon slags utväg för att göra det eländiga mindre eländigt. Och dessutom är karln rolig, åtminstone om man har privilegiet att betrakta honom på avstånd. Up close and personal hade han nog varit så lagom kul. Det samma kan väl sägas om Fallada för övrigt.

Precis som i sina övriga böcker kör Fallada i På livstid sitt eget race. Och den här gången når han ända fram. Det sägs ju att en ska skriva om ämnen en kan och var det något som Fallada kunde var det missbruk och tvångsvård. Det blir full pott i betyget.

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: Der Trinker
Översättning: Knut Stubbendorff
Förlag: Lind & Co
Utgiven: oktober 2016
ISBN: 9789174616262
Sidantal: 331

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Gary Shteyngart: Den ryske debutantens handbok

Pocketupplagan av Gary Shteyngarts roman Den ryske debutantens handbok
Bilden är lånad från Natur & Kultur

Till en början tyckte jag inte alls om Den ryske debutantens handbok. Gary Shteyngarts språk är visserligen närapå gudabenådat men satir är knepigt. Om jag ska tycka om satir måste jag engagera mig i människorna och berättelsen, få en känsla av att allt det här skulle kunna hända, trots det skruvade tonfallet. Men till en början är jag likgiltig inför bokens huvudperson Vladimir. Han har visserligen potential – ung, invandrad som barn från Sovjetunionen till USA, anställd på assimileringsbyrå i New York, desperat behov av snabba pengar. Dessutom ser han ut som Trotskij. Men trots alla dessa potentiellt goda egenskaper fastnar han inte. Och utan en huvudperson som intresserar mig faller allting ihop som en illa behandlad sufflé.

Men efter ett antal sidor leder Vladimirs behov av snabba pengar till intressanta komplikationer. Killen själv börjar kännas kul och boken också. Och sedan puttrar det på ända till den fiktiva östeuropeiska staden Prava (Prag i lätt maskering), komplett med östeuropeiska gangsters och västeuropeiska backpackers. Ännu fler intressanta komplikationer inträffar. Handlingen är inte direkt trovärdig – det är som sagt satir – men ganska kul. Och skildringen av Östeuropa efter kommunismens fall är träffande.

Shteyngarts debutroman långt ifrån det bästa jag har läst i år men den höjer sig ändå lite över mängden.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: The Russians Debutante’s Handbook
Översättning: Nille Lindgren
Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: 2005
ISBN: 9127108716
Sidantal: 474

Boken finns inte längre kvar i den ordinarie handeln.

Jayne Anne Phillips: Historien om Quiet Dell

Framsidan på Jayne Anne Phillips roman Historien om Quiet Dell

En av mina största läsupplevelser var Jayne Anne Phillips debutroman Maskindrömmar. Jag läste den som mycket ung och det kan ju hända att jag inte skulle tycka den var lika fantastisk i dag. Men då var jag helt överväldigad. Maskindrömmar blev för mig den ultimata amerikanska romanen om den ultimata amerikanska familjen under det ultimata amerikanska 1900-talet.

Sedan dess har jag ju väntat på att Phillips ska åstadkomma något liknande igen, en bok som jag flera år efteråt fortfarande kommer att minnas som något alldeles särskilt. Jag har väntat på att hon åtminstone ska skriva en bok som jag utan att tveka kan ge högsta betyg.

Hennes senaste roman Historien om Quiet Dell är inte ens i närheten.

Boken bygger på verkliga händelser och så långt är väl allt väl. 1931 mördade en sol-och-vårare en kvinna och hennes tre barn. Runt det har Phillips byggt upp en delvis fiktiv berättelse. De första hundra sidorna eller så är bra, mitt hopp om en högsta-betyg-Phillips verkar infrias. Men sedan går det raskt utför och till slut återstår bara sentimental smörja.

Annorlunda uttryckt: så länge författaren utgår någorlunda från kända fakta fungerar berättelsen. När hon börjar fantisera mer fritt går det åt skogen. Hon vill göra något hoppfullt av det fruktansvärda och det blir helt fel. Hon baserar flera personer i berättelsen på sina föräldrar och det blir ännu mer fel. Boken om en seriemördare och hans offer blir någon slags kärleksförklaring till författarens föräldrar. Det är hemskt.

Hade det inte varit för de första 100 sidorna eller så hade boken fått en överkorsad dödskalle i betyg. Nu blir det 1 stjärna och ett råd: skippa Historien om Quiet Dell och läs i stället Maskindrömmar och Lark & Termite.

Betyg: 1 stjärna

Originaltitel: Quiet Dell
Översättning: Mats Hörmark
Förlag: Forum
Utgiven: 2015
ISBN: 9789137142197
Sidantal: 482

Den tryckta upplagan av boken finns inte längre kvar i den ordinarie handeln.

Cia Sigesgård: Inga kelgrisar, inga styvbarn

Pocketupplagan av Cia Sigesgårds thriller Inga kelgrisar, inga styvbarn
Bilden är lånad från Southside Stories

Det var på håret att jag orkade mig ta igenom Cia Sigesgård thriller Inga kelgrisar, inga styvbarn. Inte så att den är dålig, tvärtom. Det är en bra thriller med skräckinslag. Utspelas i ett hyreshus med ett gäng mer eller mindre udda, mer eller mindre dysfunktionella familjer. Hemligheterna är många och i vissa fall avgrundssvarta.

Och äckelfaktorn är mycket hög. Jag är inte känslig av mig, men tro mig, det här är ingen bok en vill tänka på när en äter middag. Jag är inte säker på att jag någonsin vill äta köttfärs igen. Och det finns gränser för hur mycket jag vill veta om sjukligt snedvriden manlig sexualitet. För min del hade Sigesgård gärna fått städat undan det värsta äcklet.

Dessutom är boken bitvis väldigt otäck. Misären som gömmer sig bakom vissa av dörrarna är fruktansvärd. Återigen, jag är inte direkt känslig men det finns gränser för hur mycket mänsklig ruttenhet och misär och tragik jag fixar i en enda bok.

Det är för väl att boken också bjuder på såna saker som kärlek och vänskap och mod och hopp om framtiden. Men också väldigt många frågor om hur det gick sen, var det verkligen rätt att hen kom undan med det där och vad händer om… och så vidare och så vidare.

Känslomässigt var Inga kelgrisar, inga styvbarn ingen lätt bok att ta sig igenom. Men den är väl värd besväret. Den är verkligen en folkhemsrysare. Jag hoppas på mer av Sigesgård, företrädesvis med lägre äckelfaktor.

Betyg: 4 stjärnor

Förlag: Kalla Kulor Förlag
Utgiven: februari 2015
ISBN: 9789187049828
Sidantal: 395

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Joanna Cannon: Problemet med får och getter

Joanna Cannons roman Problemet med får och getter
Bilden är lånad från LB Förlag

Bokomslag kan verkligen lura en.

I Joanna Cannons debutroman Problemet med får och getter försvinner en kvinna. Bortsett från den försvunnas make verkar ingen av de vuxna särskilt bekymrade. Men två småflickor anar ett mysterium och börjar snoka runt på egen hand. Och eftersom bokomslaget signalerar gulliga barn och allmän nostalgi förväntade jag mig en thriller i femtiotalsmiljö (jag läste baksidestexten slarvigt) med hög mysfaktor och förhoppningsvis ett lik eller två.

Problemet med får och getter utspelar sig på sjuttiotalet, är allt annat än gullig och inte särskilt nostalgisk heller. Jag var själv barn på sjuttiotalet och tro mig, jag blir inte nostalgisk av den här skildringen. Anslaget är cyniskt, barnen i boken mer eller mindre odrägliga och de vuxna vadar i mörka hemligheter och en och annan tragedi. Inget att bli nostalgisk över här. Om något blir jag glad över att jag själv överlevde decenniet i fråga.

Men det är ingen olycklig och mörk och tragisk bok. Inte feelgood precis men jag blir ändå på gott humör av att läsa den. Cannon är vass och ironisk och småelak och träffsäker och dessutom rolig. Hon påminner faktiskt en del om Belinda Bauer.

Fortsätter Cannon i den här stilen hoppas jag att det kommer många fler böcker av henne i svensk översättning. Om inte skulle jag kunna tänka mig att läsa henne på engelska. Det blir en klar femma i betyg!

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: The Trouble with Goats and Sheep
Översättning: Klara Lindell
Förlag: LB Förlag
Utgiven: november 2016
ISBN: 9789188447074
Sidantal: 350

Boken finns på Adlibris och Bokus.