Cara Hunter: Hemmets trygga vrå

Bilden är lånad från LB Förlag

Första författaren i min Boktolva 2020 blev Cara Hunter. I hennes debutroman Hemmets trygga vrå försvinner en liten flicka vid namn Daisy under en fest. Utredningen leds av Adam Fawley och givetvis hopar sig frågetecknen snabbt. Det här är den där typen av thriller där människors hemligheter och lögner och invecklade relationer obarmhärtigt avslöjas. Hunter har ett väldigt fint öga för människor. Det syns inte minst i skildringen av de utredande poliserna. Huvudpersonen Fawley har själv nyligen förlorat ett barn, något som kunde ha fått alldeles för stor plats i berättelsen. Men Hunter håller skildringen av Fawleys sorg och skuldkänslor på rätt nivå. Överhuvudtaget kan hon konsten att skapa en allt mer förtätad stämning utan att gå till överdrift.

Tyvärr tappar boken på slutet. När Hunter ska skapa den där twisten som alla bra deckare ska ha går hon för långt. Det blir för tillkrånglat och för beroende av rena tillfälligheter för att vara trovärdigt. Och epilogen känns bara så fel.

Men bortsett från det tycker jag att Hemmets trygga vrå är en mycket bra psykologisk thriller, perfekt att gotta ner sig i under regniga vinterkvällar.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Close to home
Översättning: Jan Risheden
Förlag: LB Förlag
Utgiven: december 2018
ISBN: 9789177990413
Sidantal: 304

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Sharon Bolton: Hantverkaren

Bilden är lånad från Modernista

Årets första bok blev Hantverkaren av Sharon Bolton. Boken börjar år 1999 då Florence Lovelady deltar i begravningsgudstjänsten av en man som trettio år tidigare erkände morden på tre tonåringar. Som ung polis deltog Lovelady i jakten på och infångandet av mördaren och i återblickar berättar hon om vad som hände den gången – och det växande tvivlet på om rätt person dömdes för morden.

Boltons signum är läskiga böcker om läskiga seriemördare. Kvaliteten kan variera men läskigt brukar det vara. Hantverkaren är i det avseendet inget undantag. Det är en ruggig historia Bolton har tänkt ut. Skildringen av tonårsflickan som begravs levande går utanpå det mesta. Ett tag funderar jag nästan på om jag vågar läsa vidare. Men boken går inte att lägga i från sig. Jag vill ju veta vad som händer och dessutom är beskrivningen av Lovedays vedermödor som ung kvinnlig polis i en supermanlig miljö är vass och spot on. Och så är Bolton rätt rolig. Kvinnan har humor, även om hon ibland döljer det väl, och humor är något jag alltid uppskattar hos deckarförfattare.

Tyvärr har boken ett och annat jag inte gillar. Framför allt köper jag inte grejen med häxorna. De är visserligen rätt roliga de också men de blir för mycket. Inte för att Bolton är känd för trovärdiga intriger och sannolika mördare men för det mesta funkar det ändå. Men den här gången funkar det inte alls. Framför allt hatar jag gåtans lösning och den lilla knorren på sista sidan. Det är obegripligt, jag köper det inte.

Hantverkaren är både en jättebra bok och inte fullt så bra. Men trots att betyget inte blir så högt tycker jag att boken är klart läsvärd. Det är allt annat än en dussindeckare, bara väldigt ojämn.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: The Craftsman
Översättning: Åsa Brolin
Förlag: Modernista
Utgiven: juli 2019
ISBN: 9789177819325
Sidantal: 397

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Stephen King: Vargarna i Calla & Sången om Susannah

Bilderna är lånade från Albert Bonniers Förlag

Ytterligare två delar lästa i Stephen Kings serie Det mörka tornet. Och i huvudsak är jag riktigt nöjd.

Mest nöjd är jag med den femte boken Vargarna i Calla. Det är en fartfylld och spännande berättelse om kidnappade tvillingbarn och motstånd mot en till synes överlägsen fiende. Som en bonus dyker prästen från Staden som försvann upp och han berättar vad som hände efter han lämnat Salem’s Lot. Det visar sig vara en hel del. Om det inte hade varit för en del saker som är lite väl vrickade – mattallrikar som stridsvapen till exempel – hade det blivit högsta poäng.

Den sjätte boken Sången om Susannah inleder segt men efter femtio sidor eller så tar det fart. Någon vettig intrig finns inte, Roland och hans följeslagare hoppar mellan världarna för att rädda världalltet och emellanåt undrar jag vad sjutton de sysslar med och vad allting går ut på. Men roligt har jag. Det är svårt att inte ha roligt i det sällskapet. I denna bok är bonusen att Stephen King själv dyker upp i handlingen. Jag vet att inte alla tycker gillar det sistnämnda men själv tycker jag att det är ett genidrag. Det passar perfekt in i mytologin och ger Kings samlade författarskap en helt ny dimension.

Och så vill jag slå ett slag för språket. Rent generellt har King med åren blivit en allt säkrare stilist – han är cynisk och slagfärdig och rolig. Men i böckerna om det mörka tornet finns det något alldeles extra. King har uppfunnit en helt ny vokabulär för Rolands värld och särskilt i Vargarna i Calla blommar den ut på allvar. Stort beröm till översättaren för ett väl utfört arbete.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Wolves of the Calla
Svensk titel: Vargarna i Calla
Översättning: John-Henri Holmberg
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: januari 2017
ISBN: 9789100170882
Sidantal: 686

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Song of Susannah
Svensk titel: Sången om Susannah
Översättning: John-Henri Holmberg
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: januari 2017
ISBN: 9789100170899
Sidantal: 413

Boken finns på Adlibris och Bokus

Sara Stridsberg: Happy Sally

Bilden är lånad från Bonnier Pocket

Ännu en bok där jag inte riktigt vet vad som händer: Happy Sally av Sara Stridsberg. Och den här gången struntar jag i att jag inte fattar; det här är utan vidare en av de bästa böcker jag läst under 2019. Handlingen rör sig mellan tre tidsplan och tre personer – två kvinnor som med drygt 50 års mellanrum försöker simma över Engelska kanalen och så dottern till en av dem. Stridsberg berättar stramt och fragmentariskt, det händer massor mellan raderna och för att förstå måste jag läsa om och om igen. Happy Sally är en sorglig och bitvis mycket otäck berättelse om besatthet och misslyckande och den destruktiva längtan att offra och krossa för att nå ett mål. Det är en berättelse som gör ont. Den är en fantastisk debutroman och helt i paritet med Stridsbergs senare böcker. Jag kommer att läsa den igen.

Betyg: 5 stjärnor

Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: augusti 2018
ISBN: 9789174297324
Sidantal: 238

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Philip Pullman: Guldkompassen – His dark materials

Pocketutgåvan av Philip Pullmans roman Guldkompassen
Bilden är lånad från Natur & Kultur

Jag har funderat på att läsa Philip Pullmans fantasyroman Guldkompassen i några är nu. Det som fick mig att äntligen göra slag i saken var tv-serien His Dark Materials som nyligen hade premiär på HBO Nordic. Jag har inget emot att se filmatiseringar av böcker jag har läst men jag har en hel del emot att läsa böcker jag redan sett filmatiserade. Just när det gäller böcker vill jag inte veta vad som händer i förväg.

Och det är mycket som händer i Guldkompassen. Boken börjar i Oxford där Lyra växt upp tillsammans med ett gäng akademiker. Men det är inte det Oxford vi känner igen från brittiska deckare typ Unge kommissarie Morse. Lyra lever i en parallell värld som har en del likheter med vår men där mycket är väldigt annorlunda. Moskva heter Moskovia, i det kalla Norden finns flerhundraåriga häxor och på Svalbard härskar bepansrade björnar. Lyra själv är ett förvildat barn som härjar på Oxfords gator och tak, lyckligt ovetande om vad ödet har i beredskap.

Det visar sig att ödet har en hel del i beredskap. Boken börjar ganska stillsamt men när väl äventyret sätter fart tar det fart på allvar. Det betyder halsbrytande mycket action och en hel del otäckheter. Otäckheterna kan vara i mesta laget för en del väldigt unga läsare, till och med jag hajade till inför vissa scener. Det finns en mörk grundton i boken som är svår att skaka av sig. Och Pullman har talang för att förmedla mörker, han är en skicklig skribent.

Det jag saknar i boken är lite andrum då och då för karaktärsbygge. Lyra och de viktiga människorna – eller varelserna, för åtminstone en av dem är en björn – är alldeles för vaga i kanterna. Jag hade velat lära känna dem bättre. Nu är de lite för ytligt beskrivna för att jag riktigt ska bry mig om dem.

Men på det stora hela blir jag riktigt förtjust i Guldkompassen. Det är ju ingen tvekan om att jag kommer läsa nästa bok i trilogin Den mörka materian. Och jag är verkligen sugen på tv-serien.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Northern Lights/The Golden Compass
Översättning: Olle Sahlin
Förlag: Natur & Kultur Allmänlitteratur
Utgiven: november 2019
ISBN: 9789127166363
Sidantal: 436

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Lisa Förare: Varken

Framsidan på Lisa Förares roman Varken, bild på en bevingad insekt mot svart bakgrund samt författarnamn och titel
Bilden är lånad från Louise Bäckelin Förlag

Lisa Förares roman Varken utspelas i södra Stockholm. Sara, vars syster Gabriella försvann ett par år tidigare, kan ta sig in i människors tankar. När hon blir erbjuden ett arbete av det mystiska Probonum i utbyte mot info om Gabriella hakar hon på. Samtidigt försvinner tre flickor.

En kan väl säga att det här var en tudelad fantasyupplevelse. Lisa Förare har ett språk som borde få vilken förläggare som helst att gråta av tacksamhet, inget snack om den saken. Men jag tycker berättelsen är väl ofokuserad. Lite mer stringens i intrigen hade inte skadat. Och jag är inte riktigt överens med världsbygget. Tanken på ett förorts-Stockholm full med övernaturliga väsen fascinerar naturligtvis och Förares övernaturligheter har klass. Favoriten är nog de fotbollstokiga nornorna, men jag gillar dem allihop. Och jag älskar hur Förare anpassar språket efter vilka av väsendena som för ordet.

Men resten är för vagt. Jag får ingen rätsida på Saras nya arbetsgivare Probonum och utbildningen Sara genomgår verkar inte ha något som helst att göra med det hon faktiskt ska utföra. Och det irriterar. Och det mystiska Varken, världen bortom vår, är gräsligt suddig i konturerna. Överhuvudtaget innehåller berättelsen för många frågetecken för att jag riktigt ska kunna ta till mig den.

Men som sagt, språket är fantastiskt och nornorna och de andra övernaturligheterna fascinerar. Och kanske rätar frågetecknen ut sig i kommande böcker. Varken är första delen i en trilogi. Jag ger en trea i betyg och hoppas att nästa bok kommer snart.

Betyg: 3 stjärnor

Förlag: Louise Bäckelin Förlag
Utgiven: augusti 2019
ISBN 9789177990864
Sidantal: 462

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Ninni Schulman: Vår egen lilla hemlighet

Bilden är lånad från Månpocket

Vår egen lilla hemlighet är en väldigt schulmansk Schulman. En lagom dos bruksort på dekis, poliser som kämpar för att utföra ett bra arbete samtidigt som det mullrar på hemmafronten, en journalist som alltid måste leverera trots minskande resurser. Och så själva mysteriet. Den här gången handlar det om en socialsekreterare som försvunnit och det mesta tyder ju på att hon inte kommer hittas levande.

Just deckarintrigen borde ha skruvats till ett par varv men det är inte främst på grund av deckargåtorna jag läser Schulman. Det som får hennes böcker att höja sig över mängden är de ypperliga miljö- och människoskildringarna, känslan för de utsatta och bortglömda, den stora realismen. Så även denna gång.

Också My här på Kulturnästet har läst boken. Hennes recension hittar du här.

Betyg: 3,5 stjärnor

Förlag: Månpocket
Utgiven: maj 2016
ISBN 9789175035437
Sidantal: 377

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Marie Ndiaye: Tre starka kvinnor

Framsidan till pocketutgåvan av Marie Ndiayes roman Tre starka kvinnor. Omslaget föreställer ansiktet av en kvinna samt siluetten av en fågel.
Bilden är lånad från Månpocket

Marie Ndiayes roman Tre starka kvinnor var verkligen inte lätt att ta sig igenom. Det är så svåra ämnen som behandlas. Dysfunktionella familjer, svek och mord, fattigdom och extrem utsatthet. En mörk berättelse, eller snarare sagt tre mörka berättelser med varsin huvudperson, två kvinnor och en man. Anmärkningsvärda människor som inte krossas trots att de borde ha krossats, människor som någonstans finner styrkan att fortsätta. Handlingen rör sig mellan Frankrike – författarens hemland – och Senegal och mellan samhällsklasserna. Skriven med en väldig närvaro, texten är mättad av känslor och undermeningar, lättläst men samtidigt krävande – Ndiaye hör till de där författarna som kan formulera en hel novell i en bisats så det gäller att vara uppmärksam. Förmodligen är det här en bok som bara vinner på att bli omläst, återupptäckt. Men jag är osäker på om jag orkar.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Trois femmes puissantes
Översättning: Ragna Essén
Förlag: Månpocket
Utgiven: 2011
ISBN 9789175030272
Sidantal: 260

Pocketupplagan är slut i den ordinarie handeln. Det är bibliotek och second hand, vänner och bekanta som gäller.

Leïla Slimani: Vaggvisa

Framsidan på pocketupplagan av Leïla Slimanis roman Vaggvisa, bilden på framsidan föreställer ett hus
Bilden är lånad från Natur & Kultur

Så här i början av oktober börjar det bli dags att kora årets bästa läsupplevelser. Leïla Slimanis thriller Vaggvisa är en given kandidat. Välbeställt par i Paris inser att det här med små barn är rätt ansträngande och skaffar barnflicka och sen går det bara utför. Det här är ju en berättelse som berättats förut både i böcker och på film och boken hade kunnat bli förfärligt tråkig. Det är den inte. Slimani är en alldeles för bra skribent för att bli tråkig. Stilen är stram och mångbottnad, stämningen ödesmättad. Skildringen av den övre medelklassen välmenta klassförakt är nålvass.

Japp, Vaggvisa är en given kandidat till listan över årets bästa läsupplevelser. Snälla någon på Natur & Kultur, ge oss fler böcker av Slimani.

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: Chanson douce
Översättning: Maria Björkman
Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: april 2019
ISBN 9789127160859
Sidantal: 232

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Elin Säfström: En väktares bekännelser & Visheten vaknar

Bilderna är lånade från Gilla Böcker

Ett Stockholm fullt av övernaturliga väsen, som tomtar, troll och älvor. En femtonårig flicka – en väktare – vars uppdrag det är att se till att de övernaturliga inte ställer till med trubbel och inte visar sig för människor. Visst låter det underbart?

Det är för det mesta underbart. Det är lätt att bli förälskad i Säfströms debutroman En väktares bekännelser och uppföljaren Visheten vaknar. Jag tycker om beskrivningen av hur Tilda kämpar med att hålla reda på stadens oknytt samtidigt som hon hanterar den taskiga relationen till mamman och hela grejen med att gå i högstadiet. Och jag tycker det är skönt att Säfström inte levererar någon eländesskildring av skolan. Det är inte så att Tildas dagar i skolan är en rosig dans på rosor men det är inte ett avgrundsdjupt helvete heller. Och hur som helst är det inte skolan som är hennes största bekymmer utan de övernaturliga. En del av dem ställer inte till med hyss i största allmänhet utan är riktigt otrevliga.

Böckerna är bitvis spännande men långt ifrån hela tiden – för en läsare som slukat böcker i några decennier sådär är handlingen inte oförutsägbar om en säger så. Men jag tillhör ju inte heller målgruppen. Jag tror knappast att en läsare i nedre tonåren upplever texten på samma sätt som jag.

Texten ja. Säfström har en skön stil med mycket språkglädje och mycket humor. Men också väldigt många ”typ” och ”liksom”. De där två orden är inte nödvändiga komponenter i en text som vänder sig till mycket unga läsare och jag tycker de irriterar. Samtidigt kan de inte överskugga det faktum att Säfströms språk i övrigt, hennes humor och sätt att skapa nya ord av gamla ord är charmerande.

Betyg: 4 stjärnor

Titel: En väktares bekännelser
Förlag: Gilla Böcker
Utgiven: september 2016
ISBN 9789187707469
Sidantal: 284

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Betyg: 4 stjärnor

Titel: Visheten vaknar
Förlag: Gilla Böcker
Utgiven: september 2017
ISBN 9789188279736
Sidantal: 319

Boken finns på Adlibris och Bokus.