Elin Säfström: Sömnernas sömn

Bilden är lånad från Gilla böcker

Sömnernas sömn är Elin Säfströms tredje bok om väktaren Tilda. En väktare har i uppdrag att hålla reda på den övernaturliga världen – tomtar, troll och så vidare – och framför allt, hålla dem borta från vanliga människor (som är lyckligt okunniga om att det faktiskt finns tomtar, troll och så vidare). När ett tomteting samlas i Stockholm samtidigt som någon eller något massakrerar djur på Skansen får Tilda fullt upp.

Böckerna om Tilda är något av det bästa jag läst i genren fantasy för barn och unga. Inte för att jag läst jättemycket men Säfström står definitivt ut över mängden. Sömnernas sömn är inget undantag. Säfström har skapat en fascinerande värld, där det finns tomtegäng och tomtekrogar och där det är tradition att trollmödrar flyttar hemifrån när trollsonen kommer hem med sin nya fru. Vill ju inte avslöja för mycket av intrigen, men den är genomtänkt och bjuder på ett nätt litet mysterium, en hel del action och en väldans massa blod. Det är som sagt någon som massakrerar djur och jag skulle väl inte sätta boken i händerna på ett barn som är allt för känsligt.

Även om boken liksom de tidigare utgör ett avslutat mysterium sker det ju en utveckling i varje bok som läsaren måste ha i huvudet. Det var väl något år sedan jag läste de två första böckerna och jag har glömt det mesta men Säfström gör ett bra jobb med att påminna mig om allt jag glömt och som jag borde veta.

Men det som framför allt gör att Säfström står ut är dels personskildringarna, dels språket. Vad gäller personskildringarna ger hon djup och bredd åt sina karaktärer, vare sig de är människor eller oknytt och utan att frossa i klichéer. Och så är det det här med språket. Säfström har formuleringsförmågan i sig och resultatet är en fin kombo av språkglädje och tonårslingo. Det kan bli så fel när vuxna försöker imitera tonåringars sätt att uttrycka sig och många kommer inte längre än ett flitigt användande av ”typ” och ”liksom”. Men Säfström får bokens berättarjag Tilda att låta som en femtonåring, inte som en vuxen författare som försöker låta som en femtonåring. Det är snyggt gjort.

Betyg: 4 stjärnor

Förlag: Gilla böcker
Utgiven: september 2018
ISBN: 9789178130238
Sidantal: 314

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Sofi Oksanen: När duvorna försvann

Bilden är lånad från Bonnier Pocket

Estland under tysk och sovjetisk ockupation är en genuint sorglig historia. Sofi Oksanen fångar smärtan och tragiken i alltihop på ett väldigt bra sätt i sin roman När duvorna försvann. Det är en rejält omskakande berättelse om ockupation och motstånd men framför allt om medlöperi och svek och livslögner. Världssuccén Utrensning var ju inte allt för munter men i När duvorna försvann vrider Oksanen om kniven i såret ytterligare några varv. Bokens centralfigur är en riktigt vidrig människa, en kappvändare av värsta sort och konsekvenserna av hans handlingar förfärliga. Men det här är vad som händer under krig och ockupation och i diktaturer.

Även bortsett från den allmänna stämningen är När duvorna försvann mer svårtillgänglig än i Utrensning. Språket bjuder på mer tuggmotstånd, jag får koncentrera mig mer på vad som faktiskt sägs och vad som faktiskt händer. Dessutom är de tre huvudpersonernas släktförhållanden trassliga och det tar ett bra tag innan jag lyckas få ordning på alla vem och vad och hur.

Men med det sagt är det här en bok som verkligen drabbar mig hårt. Det här är tragik på riktigt hög nivå.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Kun kyhkyset katosivat
Översättning: Janina Orlov
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: 2014
ISBN: 9789174293722
Sidantal: 364

Boken är slut i den ordinarie handeln. Det är bibliotek och second hand, vänner och bekanta som gäller.

Stephen King & Owen King: Törnrosor

Bilden är lånad från Månpocket

Stephen och Owen King har har slagit sina påsar ihop och skrivit skräckisen Törnrosor och det funkar nästan hela vägen fram. Storyn är följande: En efter en faller världens kvinnor i en märklig sömn och de som väcks förvandlas till mördarmaskiner. Allt medan paniken och våldet tilltar inser invånarna i en liten stad i Appalacherna att deras lilla håla är epidemins epicentrum, jakten på botemedlet startar och så vidare och så vidare.

Det låter knäppt men är riktigt, riktigt bra. Fader och son King har åstadkommit en intensiv, obehaglig och genuint otäck bladvändare, med ett budskap. Relationen mellan kvinnor och män står i fokus boken igenom och författarna levererar en bredsida mot män som begår övergrepp och/eller beter sig som skitstövlar på annat sätt. Och i den här boken finns det en hel uppsjö sådana män. Pappa King är ju känd för sin skicklighet i att skildra riktigt vidriga människor och tja, han gör sitt jobb den här gången också. Och trots att folk dör på löpande band och likhögarna växer så är det just i skildringen av de där männen som beter sig som riktiga skitstövlar som är mest otäck. Persongalleriet innehåller kvinnor som är klockrena sociopater och kvinnor som är seriöst jobbiga på andra sätt men det som känns mest är just där skitstövlarna till män. Fast det kanske beror på att jag är kvinna och har stött på en och annan skitstövel.

Så jag blir ju inte jätteförvånad över att boken utmynnar i en dos särartsfeminismen, typ om kvinnorna styrt världen hade den visserligen inte varit perfekt men nog fan hade den sett bättre ut. Vilket för övrigt inte går ihop med skildringen av bokens kvinnliga sociopater och kvinnor som är seriöst jobbiga på annat sätt, men herregud, det här är en roman, inte en avhandling. Kan också tilläggas att bokens absolut intressantaste person är djurkontrollanten Frank, en kille som balanserar på en slak linje mellan skitstövelavgrunden och den svåra konsten att vara en helt okej person när en egentligen mest vill klippa till någon.

På tal om persongalleriet så är det enormt och handlingen drar fram längs flera parallella linjer. Jag tycker författarna lyckats riktigt bra med att hjälpa mig som läsare att hålla isär allt och alla men det finns ett register längst fram i boken. Fast ärligt talat är inte det registret så lätt att hitta i, just på grund av omfattningen.

Och så var det grejen med att boken när nästan hela vägen fram. Det blir lite småsegt ett tag mot slutet när det drar ihop sig till slutstriden. Och så var det särartsfeministbudskapet, viss jolmighetsvarning där. Men i övrigt så tillhör Törnrosor ett av årets hittills mesta läsupplevelser. Böcker ska ju kännas. Det här känns.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Sleeping Beauties
Översättning: Boo Cassel
Förlag: Månpocket
Utgiven: november 2019
ISBN: 9789175039893
Sidantal: 704

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Jennifer Egan: Manhattan Beach

Bilden är lånad från Bonnier Pocket

Jag är kluven till Jennifer Egans roman Manhattan Beach. Det är lite svårt att beskriva handlingen, men den utspelas under mellankrigstiden och andra världskriget och kretsar kring en far, en dotter och en gangster. I bokens börjar tar en familjefar i jakt på försörjning anställning hos en gangster. Därpå kastas handlingen några år fram i tiden, fadern är försvunnen och hans dotter Anna får försörja familjen; när kriget börjar tar hon anställning på ett skeppsvarv.

Det låter ju som en bok för mig, men jag vet inte riktigt. Egan skriver ju mycket bra, stilistiskt påminner hon om Dennis Lehane i den historiska historiska trilogi som började med Ett land i gryningen. Och skildringen av familjen Kerrigan har djup och tyngd och allt det där. Särskilt beskrivningen av Annas funktionsnedsatta syster är fin. Dessutom skriver Egan om en historiskt intressant epok. Det är ju inget nytt att jag är intresserad av andra världskriget och här får jag ytterligare en pusselbit, om kriget på hemmaplan, där kvinnorna fick ta över männens arbeten medan männen slogs på andra sidan havet. Med skildringen av Annas tid på varvet levandegör Egan historien och jag älskar det. Men läsupplevelsen störs av saker som känns helt orimliga, som den där nattliga och väldigt illegala dykexpeditionen som Anna organiserar. Sådana saker händer bara inte och framför allt inte med det resultatet. Och så tycker jag att en bok där en gangster har en nyckelroll ska innehålla mer gangsteraktiviteter. Mer Boardwalk Empire så att säga. Inte så att boken är helt renons på hantering av illegala pengar och pangpang och sånt men jag hade velat ha mer.

Så ja, jag är kluven till Manhattan Beach och betyget blir lägre än vad det kunde ha blivit. Men det betyder inte att jag inte vill läsa mer av Egan, det finns mycket i boken som är bra eller mer än bra och som ger mersmak.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: Manhattan Beach
Översättning: Niclas Nilsson
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: juni 2019
ISBN: 9789174297768
Sidantal: 507

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Riley Sager: Två sanningar och en lögn

Bilden är lånad från Modernista

Riley Sagers thriller Två sanningar och en lögn är en sån där bok som är bra fast den inte borde vara det. Huvudpersonen Emma var med om en traumatisk händelse när hon var på ett ungdomsläger som trettonåring. Flickorna som hon delade stuga med försvann ut en natt – och återfanns aldrig. Lägret stängdes, för gott trodde alla. Men 15 år år senare ska lägret öppnas på nytt och Emma erbjuds en plats som konstlärare. Hon tackar ja, hon vill återvända för att ta reda på vad som hände med de tre flickorna.

Redan där förlorar ju storyn en del i trovärdighet. Det är obegripligt att Emma får erbjudandet att delta i lägret som lärare. Det är obegripligt att Emma ens överväger erbjudandet. Alla som kan sin skräckfilmshistoria vet vad som händer när ett ungdomsläger som stängts efter tragiska händelser öppnar upp igen. Och så där fortsätter det, det här är en bok med en hel radda obegripligheter och orimligheter. Och ändå funkar det. Kanske för att Sager fått in en så bra mix. Han slänger in lite vuxenångest och lite tonårsnostalgi, anspelar skamlöst på kända skräckfilmer, slänger ut ledtrådar och teasers och en och annan oväntad vändning och så lite action på det. Resultatet är en bladvändare som håller i alla fall mig fången från första sidan till den sista. Och på tal om sista sidan så är slutet riktigt, riktigt snyggt. Trots att intrigen egentligen är helt orimlig är jag riktigt nöjd med min läsupplevelse.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: The Last Time I Lied
Översättning: Elisabet Fredholm
Förlag: Modernista
Utgiven: april 2020
ISBN: 9789178932634
Sidantal: 382

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Camilla Grebe: Husdjuret

Bilden är lånad från Månpocket

Ännu en bok som tar tid på sig: Husdjuret av Camilla Grebe. Lite oväntat, eftersom Älskaren från huvudkontoret, Grebes första bok i serien flickorna och mörkret var spännande från första sidan till sista. Och till en början verkar Husdjuret gå samma väg. Den börjar med en återblick några år tidigare där ungdomar i en liten håla i Sörmland hittar liket efter en liten flicka. Och sedan raskt till nuet där det framgår att flickans död utreds igen och att en av poliserna som utreder fallet är spårlöst försvunnen. Spännande, spännande!

Och därefter tvärnitar alltihop. Orsaken är Grebes berättargrepp. Som vanligt växlar hon mellan olika berättarjag och texter. Den här gången låter hon beteendevetaren Hanne tala genom en dagbok som tonåriga Jake hittar och läser. Den som läst Älskaren från huvudkontoret vet att Hanne har en demenssjukdom, något hon döljer för poliserna hon samarbetar med. Dagboken är hennes sätt att minnas. Och det där hade kunnat bli riktigt bra – Grebe har en väldigt fint förmåga att skildra människor under stress – men den här gången fungerar det bara inte. Jag tycker att Hannes dagbok är urtråkig och inte känns den trovärdig heller. Det sabbar spänningen. Först mot slutet av boken (när dagboken är genomläst) höjs temperaturen igen. De sista 100 sidorna är riktigt bra och upplösningen är ännu bättre.

Bortsett från tabben med Hannes dagbok innehåller Husdjuret många bra personporträtt. En av Grebes stora styrkor är just människor. Min favorit i den här boken är Jake. Skildringen av honom påminner om en utvecklingsroman. Men jag har en reservation när det gäller människorna. Grebe levererar en överdos av fördomar och klichéer om människor i avfolkningsbygden. Rätt ironiskt med tanke på att boken har fördomar och klichéer om invandrare som ett centralt tema.

Efter lite grunnande fram och tillbaka ger jag boken 3 stjärnor i betyg. För även om det finns delar av boken som jag inte gillar alls så är annat väldigt bra, och de sista 100 sidorna lyfter boken rejält.

Betyg: 3 stjärnor

Förlag: Månpocket
Utgiven: december 2017
ISBN: 9789175038056
Sidantal: 491

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Sophie Hannah: Ett delat mysterium

Bilden är lånad från Bookmark Förlag

Det tar väldigt lång tid för Ett delat mysterium att komma igång. Det är Sophie Hannahs tredje bok om Hercule Poirot och den i mitt tycke sämsta. Och det har framför allt med den sega inledningen att göra. Hannah har snickrat ihop ett klurigt mysterium av äkta pusseldeckarsnitt med trevligt snåriga mellanmänskliga relationer och en och annan väl förborgad hemlighet. Och boken har ett fint utbud av personliga personligheter. Alltihop är väldigt värdigt Agatha Christie.

Men så är det det här med att det tar alldeles för lång tid innan berättelsen kommer igång. Den första halvan av boken är mest omständligt prat. Jag blir uttråkad. Jag ska inte bli uttråkad av en pusseldeckare.

Och så är det en sak till. Jag gillar inte riktigt att kommissarie Catchpools berättarröst får så lite utrymme i berättelsen. Sophie Hannah skriver inte som Agatha Christie, hon är inte lika vass stilistiskt, har inte samma skärpa. Det där löste Hannah elegant genom att i den första boken Monogrammorden introducera en ny berättare i Agatha Christies universum, kommissarie Catchpool. Catchpool var varken särskilt vass eller skarp och det gick väldigt bra ihop med Hannahs sätt att skriva. Men så här framme vid bok nummer tre har Catchpool hamnat mer i bakgrunden. Och då blir det så uppenbart att Hannah inte alls är lika säker med orden. Särskilt tydligt blir det när hon ger sig in i huvudet på den legendariske och genialiske Hercule Poirot. Poirot framstår plötsligt inte alls som så legendarisk och genialisk. Nu är det ju inte en dödssynd att en författare av fan fiction utvecklar en romanfigur, tvärtom. Men ändå. Jag gillar det inte riktigt.

Hade hela boken hållit samma kvalitet rakt igenom hade jag inte tvekat att drämma till med fyra stjärnor i betyg. Men den första halvan sänker helhetsintrycket. Synd på en intrig och ett persongalleri som egentligen är värdig Christie.

Betyg: 3 stjärnor

Originaltitel: The Mystery of Three Quarters
Översättning: Annika Sundberg
Förlag: Bookmark Förlag
Utgiven: september 2018
ISBN: 9789188745156
Sidantal: 363

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Tommy Orange: Pow wow

Bilden är lånad från Bokförlaget Polaris

Tommy Oranges debutroman Pow wow är rörig. Och det är inte menat som en varning, typ läs något annat. Tvärtom. Det här är en bok som alla borde läsa. Orange har ett mycket bra språk och han skriver om något som verkligen berör åtminstone mig. Han skildrar ett antal människoöden tillhörande den amerikanska ursprungsbefolkningen och som alla är på väg till en pow wow. En tung och sorglig berättelse på många sätt. 400 år av förtryck har ju sina konsekvenser. Alkoholmissbruk och trasiga familjer går som en röd tråd genom hela boken. Men det är också en skildring av förmågan att härda ut, ta sig fram, fortsätta, skapa sig ett liv, bevara en kultur. Den ger en hel del att tänka på.

Men så var det rörigheten. Orange hoppar hej vilt mellan människor och epoker och jag hänger inte med. Jag tappar bort mig nästan med en gång. Och det är lite synd, för halva poängen med Pow wow är att alla de här människorna som skildras i berättelsen hänger ihop och när de till slut möts blir det explosivt. Så ett bra tips inför läsningen är att ta till något knep för att hålla reda på allihop. Jag borde nog ha inlett läsningen med att utrusta mig med papper och penna. Lite minnesanteckningar för att hålla reda på vem som är vem i en i grund och botten mycket bra och intressant och spännande berättelse.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: There There
Översättning: Eva Åsefeldt
Förlag: Bokförlaget Polaris
Utgiven: november 2019
ISBN: 9789177952190
Sidantal: 301

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Camilla Grebe: Älskaren från huvudkontoret

Bilden är lånad från Månpocket

Älskaren från huvudkontoret är den första bok som Camilla Grebe skrivit på egen hand, alltså utan en medförfattare. En mycket bra bok, en korsning av psykologisk thriller och polisroman. Inledningen är direkt brutal, som läsare kastas jag in otäckheterna. Och sen drar det igång, polisutredning i nuet varvas med återblickar. Grebe grottar ner sig i människors komplicerade psyken, och hon gör det väldigt bra. Och precis som i böckerna om psykologen Siri Bergman – som Grebe skrivit med systern Åsa Träff – är det inte bara mördare och mordoffer som är komplicerade och har komplicerade liv. Peter, en av de utredande poliserna, är närmast känslomässigt stympad och beteendevetaren Hanne, som anlitas av polisen för att lösa det gruvliga mordet, mår inte heller så bra om en säger så. Peter och Hanne har dessutom ett gemensamt förflutet. Tilltrasslade psyken och komplicerade liv tycks vara något av Grebes signum. Antingen gillar man det eller så gillar man det inte. Jag gillar det. Grebe (och Träff, i böckerna om Siri Bergman) är skicklig på människor och relationer. Kanske får jag lite av en överdos av Peter – ännu en sån där romanfigur som jag bara vill skrika ”SKÄRP DIG” åt, men bara lite.

Älskaren från huvudkontoret är en riktig bladvändare, lättläst och spännande rakt igenom. Och grottandet i det mänskliga psyket gör att jag läser med växande obehag. Jag har redan dragit igenom tre böcker av Grebe och jag vet att hon gärna har en joker i ärmen och att hon inte direkt är sentimental; det kan gå lite hur som helst. Så spänningen håller i sig ända till slutet.

Och samma dag som jag läst ut boken reserverar jag uppföljaren Husdjuret på biblioteket. Det om något är ett bra betyg.

Betyg: 4,5 stjärnor

Förlag: Månpocket
Utgiven: februari 2016
ISBN: 9789175035116
Sidantal: 488

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Neil Gaiman: Coraline

Bilden är lånad från Bonnier Carlsen

Med tanke på hur jag gillat allt jag läst hittills av Neil Gaiman är det rätt fånigt att jag dröjde så länge med att ta mig an Coraline. Men jag har aldrig hittat den i pocket. När det gäller skönlitteratur läser jag mest pocket jag själv köpt. Jag älskar bibliotek men botaniserar hellre i den lokala bokhandeln än i det lokala biblioteket. Som hur som har väldigt inskränkta öppettider nu under coronapandemin (3 timmar varannan vecka eller så).

Men nu har Coraline kommit upp i en ny upplaga, med illustrationer av Chris Riddell. Jag tyckte det lät tillräckligt intressant för att traska iväg till närmaste öppna bibliotek. Jag blev rikligt belönad. Jag är glad att jag dröjt så länge med att läsa Coraline, att mitt första möte med berättelsen var en utgåva illustrerad av Riddell. Det är en fantastisk berättelse om en väldigt modig liten flicka som flyttar in i ett väldigt konstigt hus. Och det finns en svart katt som ibland talar och ibland inte talar. Boken är spännande och emellanåt väldigt otäck, språket underbart. Riddells teckningar är vackra, stämningsfulla, läskiga.

Coraline är definitivt den bästa boken jag läst hittills av Neil Gaiman och en av de största läsupplevelserna hittills i år.

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: Coraline
Översättning: Kristoffer Leandoer
Förlag: Bonnier Carlsen
Utgiven: februari 2020
ISBN: 9789178035786
Sidantal: 139

Boken finns på Adlibris och Bokus.