Tom Wright: Helt enkelt kristen

Ännu en bok jag fick som recensionsexemplar på bokmässan i Göteborg 2015.

Tom Wright är författare, men också teolog, vilket tydligt kommer fram i den här boken. Han är även väldigt pedagogisk när han angriper frågeställningen om den kristna trons mening. Han delar upp frågorna i lagom segment och väjer inte heller för de svåra frågorna om meningen med livet eller orättfärdiga handlingar som begåtts i kristendomens namn.

Det här är inget flummigt, sekteristiskt, utan har som syfte att berätta om vad kristendomen handlar om och vad kyrkan är bra för. Den riktar sig både till den som redan är troende och till den som inte vet något alls.

En bra bok att ha till hands, vare sig man vill läsa den rakt igenom eller bläddra och läsa om olika ämnen vid olika tillfällen.

Betyg: 4

Originaltitel: Simply Christian – why Christianity makes sense                    Översättning: Maria Store                                                                      Förlag: Libris
Utgiven: mars 2014
ISBN: 9789173873444
Sidantal: 283

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Inte så världslitteratur

När jag valde böcker till min Boktolva 2017 bestämde jag mig för att våga mig utanför min bekvämlighetszon (läs: Norden och den anglosaxiska världen). Jag bestämde mig för att läsa mer världslitteratur. Alltså lade jag in Barbara Nadel vars deckare utspelas i Turkiet. Jag har bara läst en turkisk författare tidigare, som jag inte gillade alls, och jag kände att mina kunskaper om turkisk litteratur gott kunde breddas.

Jag borde ha googlat, då i december. Jag googlade igår, när jag plockade fram Nadels debutdeckare Belsassars dotter.

Nadel är från England.

Det här med att röra mig utanför min bekvämlighetszon och pröva något nytt och spännande, jag är inte så bra på det. Men skam den som ger sig.

David Peace: Ockuperad stad: och vad författaren hittade där

Bilden är lånad från Coltso

När jag öppnar en bok av David Peace är det med viss bävan. Det handlar inte bara om att hans böcker alltid skildrar väldigt grovt våld och att det finns gränser också för mig. Peace har en speciell berättarstil som gör hans texter svårgenomträngliga, emellanåt obegripliga.

I det senare avseendet är Ockuperad stad: och vad författaren hittade där ganska otypisk Peace. Jag har inga svårigheter att förstå handlingen. Om jag hade haft problem hade jag kunnat googla, boken bygger på en verklig händelse. År 1948 steg en man in på en bank i Tokyo, serverade personalen ett dödligt gift (han sa att det var medicin) och försvann med massa pengar. Polisutredningen visade på kopplingar till Japans biologiska vapenprogram under andra världskriget.

Det enda jag inte riktigt förstår är bokens ramberättelse, där en man är fast mellan de levandes och de dödas värld (tror jag). Däremellan kommer det begripliga, tolv kapitel som berättar samma berättelse om och om igen, ur olika personers synvinklar. Peace experimenterar vildsint med stilar och angreppssätt. Det mesta är bra eller rentav ruskigt bra, men det finns sånt som bara känns tröttsamt.

Boken saknar också tillräckligt driv. Efter ett tag blir det för många upprepningar av kända fakta, för lite nytt som tillkommer. Spänningen försvinner och Peace experimentlusta ensam räcker inte för att upprätthålla mitt intresse.

Ockuperad stad är en onekligen en upplevelse, men lite tjatig. För den som aldrig läst Peace skulle jag hellre rekommendera Tokyo år noll. Det är den första boken i Tokyo-trilogin och betydligt bättre än uppföljaren. Böckerna är helt fristående.

Betyg: 3,5

Originaltitel: Occupied City
Översättning: Peter Samuelsson
Förlag: Coltso
Utgiven: april 2014
ISBN: 9789187219344
Sidantal: 311

Boken finns på Adlibris och Bokus

Peter Robinson: En bit av mitt hjärta

Nej, jag är ingen stor deckarfantast. Om det skall vara idé att läsa dem med behållning, så vill jag inte att de skall vara alltför blodiga, utan tyngdpunkten skall ligga på mysteriet och upplösningen.

Den här boken är en sådan, som utspelar sig på flera plan och i olika tider, 1969 och 2005. Ett mord sker, som visar sig ha förgreningar bakåt i tiden och faktiskt ha samband med ett annat mord som hände då. Skickligt och spännande berättat.

Man får en inblick i båda poliskårerna (som arbetade med fallen då och nu) och lär känna offren och miljön, som är den engelska landsbygden. Vad kan bli fel, liksom..?

Betyg: 3

Originaltitel: Piece of my heart
Översättning: Jan Malmsjö
Förlag: Månpocket
Utgiven: 2007
ISBN: 9789137148366
Sidantal: 438

Boken är slut i tryckt form på nätbokhandlarna, men finns som ljudbok eller e-bok.

 

Hett i hyllan #7: Underströmmar av Joanne Harris

Det är torsdag och Bokföring enligt Monika lägger upp veckans Hett i hyllan, böcker som stått olästa i hyllan i evinnerliga tider och som förtjänar att uppmärksammas. Här är mitt bidrag.

Joanne Harris roman Underströmmar köpte jag på second hand för en halv evighet sedan. Enligt baksidestexten handlar den om Mado som återvänder till hem till byn på ön Les Salants. Byn är på fallrepet – till skillnad från sin mer välmående granne – och Mado beslutar sig för en räddningsaktion. Men medan hon skrider till verket vaknar minnena av förflutna tragedier och begravda hemligheter till liv.

Joanne Harris tillhör de där författarna som har en särskild plats i mitt hjärta. Jag tror jag läst en bok av henne som var sådär, resten har jag älskat. Dessutom tycker jag om böcker som handlar om förflutna tragedier och begravda hemligheter och öar gillar jag också. Trots det har Underströmmar blivit stående. Det är väl ännu ett fall av lättare-att-läsa-en-deckare-åkomman som jag så ofta drabbas av. Får se om jag ändrar på det i år.

Tematrio: Kärlek

Det är ju Alla hjärtans dag och i veckans tematrio uppmanar Lyran oss därför att berätta om texter som flödar över av kärlek. Här är min kärleksladdade trio.

Jag är inte romantisk alls och böcker som handlar om romantisk kärlek tenderar att stå olästa i mina hyllor i åratal, om de ens hittar dit. Men nu har jag precis läst en sådan hyllvärmare, Deborah Moggachs roman Tulpanfeber. I 1630-talets Amsterdam får en målare i ropet i uppdrag att måla av en förmögen gammal man och hans unga hustru. Ljuv musik uppstår mellan målaren och hustrun och de börjar smida planer för hur de ska få vara tillsammans för evigt.  Tulpanfeber är en välskriven, levande och bitvis mycket spännande skildring av kärlekens galenskap och slumpens spel. Det här är inte dussinromantik. Anledningen till att jag läste boken är att filmatiseringen har premiär nu i februari.

Helen Fielding har gjort sig känd för böckerna om vimsan Bridget Jones. I Bridget Jones: Mad about the boy är Bridget 50 år, änka efter den ack så saknade mr Darcy samt tvåbarnsmor. Hon dejtar en goding som är drygt 20 år yngre men frågan är om han är hennes nya stora kärlek. Bridget Jones mitt-i-livet är sympatisk och hennes vardagsvedermödor är roliga men allt tjat om dejting blir rätt tråkigt. Det dejtas nämligen något alldeles hysteriskt i boken och någonstans önskar jag att Bridget kommit lite längre än så. Eller snarare, jag önskar att Helen Fielding kommit lite längre än så.

Slutligen vill jag nämna filmen Bram Stokers Dracula från 1992. Jag är som sagt inte den romantiska typen men kärlekshistorien mellan greve Vlad Tepes och Mina – inkarnationen av grevens döda hustru – är något av det vackraste jag sett. Gary Oldman och Winona Ryder skimrar verkligen. Och Keanu Reeves är inte heller så dum.

Tematrio – Överraskande bra

Lyran längtar efter en överraskande bra bok, en sådan man plockar upp utan större förväntningar och sedan inte vill lägga ifrån sig. I veckans tematrio uppmanar hon oss därför att tipsa om tre böcker som var överraskande bra. Här är min trio.

Jag trodde att Elin Wägners debutroman Norrtullsligan skulle vara tråkig och förlegad. Den skrevs trots allt för över hundra år sedan och jag har aldrig varit förtjust i Wägners politiska filosofi. Men tji fick jag. Wägners skönlitterära förstlingsverk, som handlar om några kontorsflickor som delar lägenhet, är mycket bra, vass och välskriven och levande. Den är också oväntat frispråkig. Jag trodde att 1910-talet var mycket mer hysch-hysch. Jag är grymt pepp på fler romaner av Wägner och det fina är att hon har skrivit åtskilliga.

En annan bok jag hade låga förväntningar på var Nic Pizzolattos thriller Galveston. Pizzolatto är killen som skrev manus till tv-serien True Detective och att skriva manus och att skriva romaner är ju inte samma sak. Dessutom är Matthew McConaughey inte med i boken. Döm om min förvåning när jag insåg att jag verkligen gillade Galveston. Den handlar om en trio sorgliga existenser på flykt undan några våldsamma män och är både actionfylld och lågmält resonerande. Det enda jag inte gillar är att alldeles för mycket avslöjas alldeles för tidigt.

Mitt tredje tips är Ben MacIntyres facklitterära skildring Operation Mincemeat. Den handlar om en helt vettlös plan som under andra världskriget iscensattes av den brittiska underrättelsetjänsten. Författaren är journalist, vilket jag insåg först efter att jag hade köpt boken. Jag är skeptisk mot historisk facklitteratur skriven av journalister, jag har en del dåliga erfarenheter. Men Operation Mincemeat är spännande och medryckande och välskriven; jag sträckläste. Och sedan läste jag ännu en bok av MacIntyre, Double Cross, som handlar om spionerna bakom Dagen D. Den är minst lika bra.

Dirk Gentlys holistiska detektivbyrå

Dirk Gently är huvudperson i två romaner av Douglas Adams, Dirk Gentlys holistiska detektivbyrå och Tedags för dystra själar. Adams är mannen bakom den skruvade kultboken Liftarens guide till Galaxen. Han dog dessvärre innan han skriva klart tredje delen om privatdetektiven  Dirk Gently. Som är en mycket märklig figur…

Jag har inte läst böckerna om Dirk men är mycket sugen på dem efter sett Dirk Gentlys holistiska detektivbyrå på Netflix. Sällan har jag skrattat så högt och fnissat så glatt som till denna härliga komedi-thriller

Det är en charmig, skruvad, vansinnig och rolig serie om Dirk (Samuel Barnett) och hans nästan-vän Todd (Elijah Wood), en misslyckad rockmusiker, misslyckad son och bror- ja, misslyckad så där i allmänhet. Todds syster Amanda och livvakten Farah sluter också upp på jakt efter … tja… utbytta själar. De blir den holistiska deckargänget.

Allt hänger ihop menar Dirk. Även om man inte förstår kan man liksom känna det hävdar han. Arbetssättet leder till en radda misslyckanden. Deckargänget dras in i en mordorgie som leder till både det ena och andra och tredje. Vem som är den onde eller den  gode ter sig suddigt långt in i historien.

Vill du skratta åt knasiga obegripligheter rekommenderar jag denna serie varmt. Slappna av och enjoy the show. Jag hade inte tråkigt en enda sekund!

Och säsong 2 är på G!

Originaltitel: Dirk Gently’s Holistic Detective Agency
Ursprungsland: USA
Säsong: 1
Produktionsår: 2016
Längd: 8 avsnitt à 54 minuter

Doctor Thorne

Så är jag tillbaka i det där brittiska. Det är en vurm som liksom inte växer bort. I litteraturen, från barndomens Femböcker via Jane Austen (och i smyg Barbara Cartland), Agatha Christie och Dorothy L Sayers, till modern britcrime.

Och naturligtvis på TV- frosserier i kostymdramer som Herrskap och tjänstefolk och Downton Abbey. Ljuvligt!

Oh England- my Lionheart som Kate Bush sjöng så trånande och bedjande…

Nu har jag sett miniserien Doctor Thorne som finns på SVT Play. Bakom serien ligger Julian Fellowes som också är upphovsmannen till Downton Abbey. Doctor Thorne bygger på Anthony Trollopes roman från 1858 och är mer Jane Austen än Downton Abbey. Även om en och annan vass replik hörs även här, dock inte av Maggie Smith…

Doctor Thorne är ett elegant serverat kostymdrama, en njutbar bagatell i 1800-talets England, i en lantlig miljö med byliv och slottsliv. Skådespelarna är högklassiga. I centrum står Dr Thorne och hans brorsdotter Mary med hennes olämpliga bakgrund som född utom äktenskapet.

Serien handlar om kärlek med förhinder, klassmotsättningar och sociala strategier för säkra det viktigaste av allt, namn och egendom. Och för det krävs pengar. Mycket pengar.

Brittiska bagateller klår ju det mesta i TV-väg. Så titta på Doctor Thorne och njut en stund. Men passa på – den ligger på SVT Play ungefär 2 veckor till, beroende på avsnitt.

Betyg: 3,5 stjärnor.

Originaltitel: Doctor Thorne
Ursprungsland: Storbritannien
Säsong: 1
Produktionsår: 2016
Längd: 3 avsnitt à 47-53 minuter

The Crown

Jag vet inte varför jag är så förtjust i det brittiska. I landet England.  Tv-serier, författare, musik, hus, trädgårdar. Allt är bara så bäst! Kanske dock inte maten… även om fish and chips har sin charm.

Jag tror att det beror på det fulsnygga. Det kantstötta och magnifika sida vid sida.

Och det faktum att Storbritannien är vår tids romerska imperium. Snart har de styrt världen i 1 000 år. Mången tycks tro att det är USA- men de är grällt spel för gallerierna. Det är Storbritannien som håller i marionettsnörena.

Det är troligen den brittiska kungliga traditionen. Förmågan att hålla vid och kvar. Att vara kronan trogen.

Och anglofil som jag är föll jag pladask för serien The Crown, som handlar om drottning Elisabeth åren 1947- 55. Om hennes första år som ung drottning med en surmulen machostukad playboyprins Philip bakom sig. Nedanför sig.

Det är en otroligt snyggt berättad historia- om spelet bakom och framför kulisserna i brittisk toppolitik åren efter andra världskriget. Fakta blandas med fiktion och så lite skvaller på det. Vi följer syskonrivaliteten mellan Elisabeth och Margaret. Om valet mellan plikt och lust. Och vilka som väljs bort. Vinnare och förlorare.

Duktiga skådespelar ner i minsta biroll, som vanligt när det gäller brittiska serier. Som en argsint Winston Churchill på väg utför, spelad av John Lithgow.

Snygga interiörer, fantastiska kläder. Och en historia om maktspel, klasskillnader, rasism, kärlek och hat. Och att gå från flicka till världens mäktigaste kvinna på några veckor – bara för att Elisabeth råkade födas in i en familj med ett tungt historiskt arv.

Så om du har möjlighet: se denna första säsongen på Netflix. Fler säsonger planeras. Har du inte tillgång till Netflix kan du bombardera SVT med krav om att köpa in denna brittiska tv-juvel.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: The Crown
Ursprungsland: USA, Storbritannien
Säsong: 1
Produktionsår: 2016
Längd: 10 avsnitt à 54–61 minuter