Fiona Barton: Änkan

Bilden är lånad av Massolit Förlag

Änkan är en debutroman av Fiona Barton. Hon ville skriva om kvinnorna vid sidan av vår tids monster, männen som förgriper sig på barn. Vilka är dessa kvinnor, offer eller medskyldiga? Och var går gränsen?

Änkan utspelar sig främst under två tidsperioder, 2006 och 2010 – när brottet begås med följande polisutredning, samt några år senare när kvinnan skall berätta sin story. Kvinnan vid odjurets sida.

Berättelsen är också delad utifrån olika perspektiv: journalisten Kates, polisen Bob och änkan Jeanies. Trots detta lyckas Fiona Barton hålla spänning och fokus i sin annorlunda thriller.

Jeanie och Glen lever ett prydligt barnlöst liv i ett prydligt litet hus. Borta är de stora drömmarna Glen lovade Jeanie när hon som sjuttonåring förälskade sig i den stilige banktjänstemannen. De lever nu sida vid sida i ett tystnat äktenskap.

Deras liv blir plötsligt förstasidesstoff i alla brittiska tidningar när Glen anhålls för  bortförande av den lilla flickan Bella och en dator full av barnpornografi. Och när han sedan dör får änkan plötsligt huvudrollen i historien. Och är hon verkligen så oskyldig som hon verkar?

Som sagt en annorlunda vinkel på berättelsen vi alla hört förr. Och Fiona Barton kan vara ett namn värt att hålla koll på!

3,5 stjärnor

Originaltitel: The Widow
Översättning: Katarina Falk
Förlag: Massolit Förlag
Utgiven: augusti 2017
ISBN: 9789176910931
Sidantal: 368

Boken finns på Adlibris och Bokus.

 

Kazuo Ishiguro: Begravd jätte

Bilden är lånad av Wahlström & Widstrand

Kung Arthur och Merlin är borta och efter år av krig råder en sömnig fred. Det gamla paret Beatrice och Axl bor i en liten jordhåla i utkanten av byn. Barnen gör narr av dem medan de vuxna låter dem försvinna ut i periferin.

Minnen av hur Beatrice och Axl fann varandra och sin kärlek är fördunklade. De minns vagt en son, men inte hur han såg ut, när han försvann eller varför. De beslutar sig att ge sig ut på en resa för hitta  sonen och kanske få klarhet i vilka de själva är. De möter troll, krigare, lömska munkar, vänliga själar  förtrollade varelser och en riddare. Färjekarlar och barn visar  dem vägen eller bort från vägen. Till slut möter de draken vars andedräkt bäddat in tiden i en evig glömska. Som en dröm om fred som inte är riktigt sann.

Begravd jätte är en vacker, stillsam saga i gränslandet mellan riddarroman och fantasy. Den utspelar sig långt från mäktiga kungar och slott, i långsam vandring mellan små byar i ett landskap som förbinds av romarnas gamla vägar. En filosofisk saga om kärlek och sanning, om livet och döden som skiljer oss åt.

Årets nobelpristagare i litteratur är lättläst men med många bottnar. Rekommenderas!

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Buried Giant
Översättning: Rose-Marie Nielsen
Förlag: Wahlström & Widstrand
Utgiven: januari 2016
ISBN: 9789146226659
Sidantal: 335

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Tematrio: Rymdgrejer i titeln

Ny vecka, ny tematrio. Den här gången uppmanar Lyran oss att berätta om tre böcker, dikter, musikstycken, TV-serier eller filmer som har något som finns i rymden i titeln. Här är min trio.

Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams är en modern sci-fi-klassiker och i några decennier eller så kände jag mig som den enda i universum som inte läst den. Men i år har jag äntligen kommit till skott. Knäppt och roligt men inte riktigt så roligt som jag trodde och kanske lite väl knäppt också. Men hela grejen med att Jorden pulvriseras p.g.a. intergalaktiskt vägbygge är rätt kul. Inte för att jag vill att det ska hända. Men jag tycker bäst om sci-fi (och fantasy) som relaterar till och kommenterar företeelser i vår värld.

John Ajvide Lindqvists böcker är bra exempel på fantasy som är en enda lång kommentar till vår värld. Böckerna utspelas i vår värld och vår tid, men med övernaturliga inslag. Min favorit är Lilla stjärna som handlar om två udda flickor och en vänskap med förödande konsekvenser. Spännande, otäckt och hyfsat slabbigt. Rekommenderas till alla som gillar kombon socialrealism och skräck. Rekommenderas till alla som inte gillar skräck. Rekommenderas till alla. Det här är helt enkelt ruggigt bra.

En helt annan typ av bok är Jón Kalman Stefánssons roman Himmel och helvete. Eller ja, jag skulle tippa på att det kvalar in som socialrealism men är alltså helt utan inslag av fantasy- eller sci-fi. Boken utspelas på Island och handlar om en pojke och hans möte med döden. Sparsmakat men effektivt berättat men för spretigt. Första boken i en trilogi. Jag kommer läsa åtminstone en del till.

 

 

 

 

 

 

Tematrio – #Metoo

Få har väl missat taggen #Metoo där mängder av flickor och kvinnor berättat att också de utsatts sexuella trakasserier, sexuellt våld och kränkningar. I veckans tematrio uppmanar Lyran oss därför att berätta om tre romaner som gestaltar sexuellt våld/kränkningar. Här är min trio.

I Alden Bells dystopiska roman I dödsskuggans land skildras ett sexuellt övergrepp ur offrets perspektiv. Otäck beskrivning i en otäck bok. Bell har skrivit en sparsmakad, drabbande och spännande skildring av världen efter zombiekalypsen. Jag förstår inte varför den inte blivit en världssuccé. Jag hoppas jag kan få tag på uppföljaren Exit Kingdom.

I thrillern 1974 av David Peace skildras övergreppet ut förövarens perspektiv. Vidrig beskrivning. Peace är överhuvudtaget bra på att skildra hur människor begår vidrigheter mot varandra. Han still är repetitiv och suggestiv och rå och det funkar verkligen. Dessvärre är han snudd på obegriplig. Det var först i den fjärde boken i serien, 1983, som jag fick något grepp om vad Red Riding-kvartetten går ut på (bortsett från att människor är hemska mot varandra, och korrumperade). Som att läsa Cormack McCarthys roman Blodets meridian, fast fyra gånger.

Våldtäkten i Carsten Jensens historiska roman Vi, de drunknade beskrivs på ett helt annat sätt, som betraktad av en utomstående, sakligt konstaterande faktum. Det är otäckt det också, men inte så otäckt som i de två ovan nämnda romanerna. Märklig bok, för övrigt. Den börjar som en eländesskildring som frossar i mänsklig uselhet och tragedi, övergår till en vemodig vardagsbeskrivning av några människor i en liten stad och slutar som snudd på skröna. Klart läsvärd men borde kortats ner, alldeles för mastigt med drygt 700 sidor.

Elly Griffiths: En kvinna i blått

Bilden är lånad från Månpocket

Elly Griffiths deckare om rättsarkeologen Ruth Galloway har fått en särskild plats i mitt litterära hjärta. Med En kvinna i blått visar hon att hon fortfarande förtjänar den där platsen. Deckargåtan är trevlig och med lagom läskiga mord. Atmosfären är s-u-p-e-r-brittisk. Människorna behagligt udda som de flesta människor är och en del är lite mer udda än andra.

Kanske hade Griffiths kunnat skruva åt det där udda lite mer. Det har ju blivit några böcker nu och jag har vant mig vid Nelsons konservatism och Cathbads druiderider. Jag tycker att det är dags för Griffiths att utöka listan på excentriker i Ruth Galloways omedelbara närhet. Hon kan plocka någon av dem som förekommer i En kvinna i blått. Eller låta någon av dem som redan är med på listan göra ett språng i utvecklingen. Shona kan gå med i en sekt med världserövrarplaner. Michelle kan starta ett papegojpensionat i hennes och Nelsons källare. Se till att det händer något.

Men bortsett från att jag börjar tycka att människorna runt Galloway behöver skruvas åt lite så håller Griffiths håller stilen. En kvinna i blått är en underhållande mysdeckare skriven med skärpa, ironi och humor. Den är en typisk Griffiths.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: The Woman in Blue
Översättning: Ing-Britt Björklund
Förlag: Månpocket
Utgiven: augusti 2017
ISBN: 9789175037271
Sidantal: 324

Boken finns på Adlibris och Bokus

Kazuo Ishiguro årets Nobelpristagare

Jag är väldigt nöjd med att årets Nobelpris i litteratur gick till Kazuo Ishiguro. Av flera anledningar. Jag var lite orolig för att priset skulle gå till ännu en musiker vars storhetstid skedde för decennier sedan. Jag är glad att priset gick till en författare som faktiskt skriver romaner. Begripliga romaner, vackra och mångbottnade romaner. Jag har visserligen bara läst Never let me go och Begravd jätte. Men den förstnämnda är nog den bästa och mest gripande boken i mitt litterära liv, och det har hållit på i drygt 40 år nu. Mina känslor inför den andra boken är lite mer blandade, men låt mig säga så här: det var nog ett år sedan jag läste den och jag tänker fortfarande på den. Jag kommer läsa om den.

Som sagt: jag är mycket nöjd med att Ishiguro fick priset. Det här är en författare jag vill läsa mer av. Jag tror jag ska börja med Återstoden av dagen.

Tematrio – Starka känslor

I veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta om tre böcker som innehåller och/eller väcker starka känslor hos oss som läsare. Här är en trio som fick mig att känna väldigt mycket.

Carolina Fredrikssons debutroman Flod handlar om två barn som bor i en gammal husvagn under en bro som går över en flod. Ibland kommer en kvinna med mat till dem men i övrigt får de klara sig själva. Sparsmakat, sorgesamt och upprörande om barn i absolut utsatthet. Skildringen av barnens verklighetsflykt genom leken är något av det starkaste jag läst på senare år. Plus i kanten för att floden och bron och staden som ligger där på andra sidan bron har vissa likheter med min hemstad Göteborg.

Också i Never let me go av Kazuo Ishiguro handlar det om utsatta barn, denna gång i en inte allt för avlägsen framtid. Ännu en sparsmakad, sorgesam och upprörande bok av den typen som stannar kvar i åratal. Det har hänt att jag önskat att jag aldrig läst den, så sorglig tycker jag att den är.

Robert Harris roman En officer och spion är en helt annan typ av bok, en historisk thriller baserad på verkliga händelser. Alfred Dreyfus var en fransk-judiske officer som år 1894 dömdes för landsförräderi och skeppades iväg till Djävulsön. Problemet var att Dreyfus var oskyldig. Boken skildrar kampen för att få Dreyfus frigiven. Välskrivet och initierat om antisemitism, korruption och rättsröta och om hur lätt det är att krossa en människa. Det här är en bok som gör mig riktigt förbannad på världen.

 

 

 

Ransom Riggs: Miss Peregrines hem för besynnerliga barn & Spökstaden

Bilderna är lånade av Rabén & Sjögren

Nu har jag äntligen äntligen läst Ransom Riggs. Hans två första böcker har stått i min bokhylla i evigheter (alltså 2-3 år), jag har dragit mig för att läsa för att jag trodde att böckerna skulle vara knepiga.

Det hade med fotona att göra. Riggs fick inspirationen att skriva Miss Peregrines hem för besynnerliga barn från gamla foton, bisarra, spöklika, olycksbådande foton på barn. Knepiga foton => knepiga böcker, tänkte jag.

Men böckerna är inte knepiga. Ransom har en rak stil. Hans värld är fantastisk (det är fantasy) men enkelt uppbyggd. Böckernas berättarjag är Jacob, en tonåring med problem, hans föräldrar tror att han är psykotisk. I den första boken Miss Peregrines hem för besynnerliga barn åker han med sin pappa till en ö utanför Wales kust. Tanken är att han ska tillfriskna men i stället kastas han rakt in i den alternativa verklighet som gav honom psykosstämpeln till att börja med. Det blir en del otäckheter men tempot är ändå långsamt, först mot slutet skruvas hastigheten och spänningen upp. Jag gillar verkligen boken men saknar ändå Neil Gaiman litegrann.

Uppföljaren Spökstaden är mer actionbetonad, boken skildrar barn på flykt, desperat sökande efter räddning. Boken har mer tyngd och svärta än föregångaren och utspelas dessutom under andra världskriget. Jag tycker väldigt mycket om Spökstaden. Jag har slutat sakna Neil Gaiman.

Nu är jag sugen på att se Tim Burtons filmatisering av Miss Peregrines hem för besynnerliga barn. Framför allt är jag sugen på att läsa den tredje och avslutande boken i serien, Själarnas bibliotek. Jag hoppas att någon ser till till att den kommer i pocket snart.

Den übersnygga förstautgåvan av Miss Peregrines hem för besynnerliga barn har tagit slut i handeln men en nyutgåva släpptes i samband med filmpremiären förra hösten.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children
Översättning: Susanne Näsling
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgiven: september 2016
ISBN: 9789129703931
Sidantal: 384

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Hollow City
Översättning: Jan Risheden
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgiven: augusti 2015
ISBN: 9789129696806
Sidantal: 432

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Tematrio – HBTQ

I veckans tematrio uppmanar Lyrans Noblesser oss att berätta om tre böcker, filmer, låttexter etc med HBTQ-tema. Här är min litterära trio.

Huvudpersonen i Sara Lövestams romaner om Kouplan är en papperslös invandrare som försöker hanka sig fram som privatdetektiv. Han är också transperson. Serien började trevande men med den tredje boken Luften är fri har Lövestam hittat stilen. Den här gången är det en kvinna som misstänker att hennes man är otrogen som anlitar Kouplan. Han får ett tufft jobb med att lösa fallet samtidigt som han lever som hemlös på flykt undan polisen. Välskrivet och snabbläst, engagerande och spännande och nervigt. Det är något särskilt med en författare som lyckas skriva bra deckare utan ett mord i sikte. Böckerna bör läsas i ordningsföljd. Jag tyckte att första boken Sanning med modifikation var sådär men med den här boken har Kouplan seglat upp som en av mina favorithjältar i deckarvärlden.

Sara Kadefors ungdomsroman Lex bok handlar om tonåriga Lex som tycker det mesta utom bästisen Jonatan är pest, kolera, allt gräsligt du kan tänka dig. Påhejad av Jonatan börjar hon blogga som Maya, en hittepåperson som är vacker, lyckad och rebellisk. Problemen börjar när Maya blir en hit och får massa fans. Underhållande, tänkvärt och lättläst som funkar också på oss som lämnat tonåren långt bakom oss. Lex kompis Jonathan är HBTQ.

Ficktjuven av Sarah Waters börjar i London på 1860-talet. Småtjuven Susan lockas/tvingas att delta i ett vågat och som det visar sig farligt bedrägeri. Spännande bok som lever högt på suveräna person- och miljöskildringar. Grymt snyggt upplagd också. Vad som är HBTQ vill jag inte avslöja p.g.a. ska inte spoila.

 

Tematrio – Grannar

Det är måndag och dags för ny tematrio. Den här gången uppmanar Lyran oss att berätta om tre romaner som innehåller goda eller mindre goda grannar. Här är min trio trassliga grannrelationer.

I Carin Gerhardsens deckare Falleri Fallera Falleralla mördas människor av orsaker som ligger många år tillbaka i tiden. Grannrelationer har en given plats i boken. Välskrivet och spännande och med en trevlig mordgåta. Men också lite splittrat, det fanns en del irrelevant om vissa polisers privatliv som kunde ha dumpats. Sista boken i Hammarbyserien, vilket känns tomt. Jag hoppas att Gerhardsen ändrar sig och skriver några böcker till.

Granne med döden av Alex Marwood utspelas i ett förfallet hyreshus där alla de boende har sina hemligheter och en av dem har lite mer och otäckare hemligheter än de andra. Smart, roligt och läskigt och mordgåtan är grymt snyggt konstruerad. Varning för bitvis hög äckelfaktor.

Joanne Harris roman Underströmmar utspelas på den lilla franska ön La Devine, som består av de bägge samhällena Houssinière (välmående och framåtblickande) och Les Salants (rejält på dekis). När Mado, som återvänt till ön efter många års bortavaro, beslutar sig för att lyfta upp Les Salants ur dyn, både bildligt och bokstavligt, börjar det hända grejer. Boken är lite av en orgie i ansträngda grannrelationer. För många klichéer om folk som bor på öar och andra gudsförgätna platser men i övrigt riktigt underhållande. Beskrivs som feelgood i baksidestexten men jag vet inte jag.