Isaac Asimov: Stiftelsetrilogin

Bilden är lånad från Natur & Kultur

Jag tuggade mig igenom Isaac Asimovs sci-fi-klassiker Stiftelsetrilogin (som alltså består av tre romaner) och funderade på vad jag hade velat ändra på. Svaret är inte enkelt. Men böckerna hade kommit långt med ett tillskott av några galna kejsare, några lika galna krigsherrar och en lättledd och potentiellt farlig befolkning. Samt en rejäl dos samhällskritik. Då hade jag nog skrivit en jublande positiv recension.

För i grund och botten gillar jag hela konceptet med Stiftelsetrilogin. Vintergatsimperiet (läs: Romarriket på galaxnivå) kanske ser ut att må bra men är realiteten på dekis och undergången är oundviklig. Efter Imperiet hotar tusentals år av kaos och eländes elände för mänskligheten. Det har en vetenskapsman vid namn Hari Seldon räknat ut. Men han har också räknat ut att de där åren av barbari och mänskligt lidande kan förkortas avsevärt om man bara kan styra utvecklingen i rätt riktning. Han grundar den hemlighetsfulla Stiftelsen som ifrån sin bas på en ytterkantsplanet i Vintergatan ska dra i trådarna. Och så är bollen i rullning för konspirationer och sammansvärjningar för galaxens bästa.

Det är inte så knäppt som det låter, förutsatt att en accepterar hela konceptet med ett Vintergatsimperium och annat i den stilen (jag älskar det). Asimov är ingen Douglas Adams, ni vet han som skrev den helvrickade Liftarens guide till Galaxen). Asimov är torr och saklig, med en snudd på oupptäckbar humor. Han tar det här med science fiction på stort allvar och ägnar en del utrymme åt vetenskapliga resonemang. Att kalla honom realistisk är att ta i men han är iallafall allvarligare än Adams.

Allt det här funkar bäst i den första romanen Stiftelsen. Upplägget är lite experimentellt med en serie nedslag i Stiftelsens första tid (det märks att romanen ursprungligen bestod av en rad noveller). Det gör inget att Asimov inte är någon vidare stilist och inte så bra på att bygga karaktärer heller, bokens form kräver varken det ena eller det andra. Jag är riktigt nöjd med Stiftelsen.

De två följande böckerna, Stiftelsen och Imperiet och Den segrande Stiftelsen är mer traditionella romaner – hyfsat sammanhållen intrig, karaktärer läsaren får följa under en längre period, en väldans massa action. Och det är här jag önskar att Asimov tagit ut svängarna mycket, mycket mer. Närgångna skildringar av galna kejsare och kejsarinnor, lika galna generaler och så vidare borde vara obligatoriska i en skildring av ett imperiums nedgång och fall. Samhällskritiken likaså. Det närmaste Asimov kommer är Mulan. Det hade behövts fler Mulan i stiftelsetrilogin.

Jag tycker inte att jag slösat tid på att läsa Stiftelsetrilogin. Även med tanke på allt ovanstående samt att den inte åldrats helt med behag – romanerna publicerades första gången på början av 1950-talet – förstår jag varför den har blivit stilbildande. Det räcker med att tänka på tv-serier som Star Trek och Babylon 5 för att inse det. Men kanske är den främst är intressant för oss redan frälsta – alla vi som älskar sci-fi och som tycker att tanken på ett Vintergatsimperium är totalt fascinerande.

Betyg: 2,5 stjärnor

Originaltitel: Foundation; Foundation and Empire; Second Foundation
Översättning: Sam J. Lundvall
Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: juni 2019
ISBN 9789127163201
Sidantal: 634

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Robert Harris: Faderland & München

Pocketutgåvan av Robert Harris roman Faderland. Framsidan har en bild av järnkorset i svart mot en rödvit bakgrund.
Bilderna är lånade från Bookmark Förlag

Det finns bra historiska thrillers och det finns dåliga.

Robert Harris debutroman Faderland är bra bra bra. Den utspelas på 1960-talet i en alternativ verklighet där Tredje riket vunnit andra världskriget och Hitler och de andra nazisthöjdarna är fortfarande alive and kicking. När ett lik hittas i en sjö i Berlin startar en mordutredning som får långtgående konsekvenser.

Det här är en story med finess och driv. Den alternativhistoriska skildringen är spännande, fascinerande, tankeväckande, allt möjligt bra. Och jag som flera gånger varit i Berlin följer med stor iver kommissarie Xaviers jakt på gåtans lösning på Google Maps. Bortsett från en dipp under andra halvan av boken älskar jag Faderland. Robert Harris är en varannanboksförfattare men när han är bra är karln en fröjd att läsa.

Romanen München är ett jättebraexempel på en dålig historisk roman. Återigen är det Robert Harris som skriver, återigen handlar det om Tredje riket. Året är 1938, Hitler vill starta ett krig och den brittiske premiärministern Chamberlain vill förhindra ett. Det är svårt att skriva en thriller om ett historiskt skeende som är väl känt men här känns det inte som om Harris ens försöker. Intrigen är rörig och människorna fastnar inte riktigt. Det enda jag kan minnas så här i efterhand är påståendet om att Hitler luktar svett. Det finns spänningsmoment och saker som känns men de är få. I huvudsak är München en avslagen berättelse och det är konstigt. Robert Harris kan skriva och han har de historiska kunskaperna. Men han slarvar bort det historiska sprängstoffet och resultatet blir en bok som trots dess ämne lämnar mig likgiltig.

Sammantaget så vill jag rikta ett stort tack till Bookmark förlag som återutgav Faderland. Jag hoppas på en snar filmatisering, gärna av HBO. Vad gäller München så tja, något förlag var ju tvungen att ge ut boken på svenska och nu har jag i alla fall läst den. Och jag måste säga att bokens omslag är grymt snyggt layoutat. Också Faderland är snyggt layoutat.

Betyg: 4,5 stjärnor

Svensk titel: Faderland
Originaltitel: Fatherland
Översättning: Hans Berggren
Förlag: Bookmark Förlag
Utgiven: mars 2019
ISBN 9789188859112
Sidantal: 394

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Betyg: 2 stjärnor

Svensk titel: München
Originaltitel: Munich
Översättning: Svante Skoglund
Förlag: Bookmark Förlag
Utgiven: mars 2019
ISBN 9789188545558
Sidantal: 339

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Jessica Fellowes: Mysteriet på Asthall

Pocketupplagan av Jessica Fellowes deckare Mysteriet på Asthall; på framsidan bilden av ett tåg samt bokens författare och titel
Bilden är lånad från Bokförlaget Polaris

Jessica Fellowes deckare Mysteriet på Asthall var en inte oangenäm upplevelse. Jag köpte den för att den utspelas i början på 1920-talet och för att systrarna Mitford dyker upp i handlingen. Och egentligen hade jag inga större förväntningar. Och med facit i hand har jag en del invändningar mot boken. Språket är lite stolpigt. och det finns en del i storyn som inte är särskilt logiskt alls. Som att en ung kvinna utan egentliga referenser och med tvivelaktig bakgrund skulle få anställning som barnjungfru i en av Englands finaste familjer. Och jag tycker ju att en kvinna som skrivit tre böcker om tv-serien Downton Abbey borde veta att en barnjungfru aldrig skulle tilltalas ”miss Louisa” av sina högadliga arbetsgivare.

Men trots alla sådana saker (och det finns en hel del) tycker jag faktiskt rätt bra om boken. Jag gillar mysteriet, som bygger på en verklig händelse, det ouppklarade mordet på sjuksköterskan Florence Nightingale Shore. Handlingen puttrar på i maklig takt, med en del intressanta sidospår. Och 1920-talets England är en trevlig miljö för vilken roman som helst. Jag har läst lite om systrarna Mitford och deras excentriska föräldrar och de sprider onekligen viss glans över boken. Samtidigt vet jag inte riktigt vad jag tycker om att Jessica Fellowes åker snålskjuts på systrarna Mitfords berömmelse. Hon hade ju kunnat hittat på en egen excentrisk adelsfamilj. Och jag undrar ju över vad eventuella ättlingar tycker om att Nancy Mitford tillsammans med sin barnjungfru ges rollen som amatörmordutredare i en deckare. Och jag hoppas ju att den person som Fellowes pekar ut som mördare inte har existerat.

Slutligen kan jag konstatera att den svenska titel på boken är helt koko. Florence Shore hittades svårt misshandlad på ett tåg och avled på sjukhus. Hon satte förmodligen aldrig sin fot i Asthall, där familjen Mitford (och därmed deras barnjungfru) bodde.

Betyg: 3 stjärnor

Originaltitel: The Mitford Murders
Översättning: Joakim Sundström
Förlag: Bokförlaget Polaris
Utgiven: februari 2019
ISBN 9789177951230
Sidantal: 406

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Gillian White: Häxvaggan

Pocketutgåvan av Gillian Whites thriller Häxvaggan, på framsidan skuggorna av två vuxna och ett barn
Bilden är lånad från Månpocket

Det finns ju thrillers som är otäckare än andra. Inte för att de innehåller gräsliga beskrivningar på brutalt våld modell Hannibal Lecter. Utan för att de ger en så levande beskrivning av människor som misshandlas psykiskt. Gillian Whites roman Häxvaggan är just en sådan thriller. Den handlar om ett utfattigt ungt par som ställer upp på att delta i en dokusåpa. Syftet med serien är att skildra fattigdom i England och till en början blir paret och deras små barn tittarnas absoluta älsklingar. Men när kvinnan i familjen berättar att hon är med barn vänder opinionen och förvandlas till en mental lynchmobb. Sedan försvinner parets barn.

Jag tror man måste ha ett hjärta av sten för att inte tycka att Häxvaggan är plågsam läsning. Så kändes det iallafall för mig. Det som händer är så hemskt och just när en tror att botten är nådd blir det bara värre. Ibland svajar både logik och trovärdighet men i huvudsak håller intrigen. Upplösningen är smart och spännande och knorren på slutet piggar upp.

Whites sätt att skriva påminner rätt mycket om Belinda Bauer. Hon är vass och uppriktig och sarkastisk och drastisk och har humor. Hon väjer inte för något och hon förskönar sällan, snarare tvärtom. Det är synd att så lite av White getts ut på svenska.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: The Witch’s Cradle
Översättning: Louise Thulin
Förlag: Månpocket
Utgiven: 2002
ISBN 9176439577
Sidantal: 325

Den översatta utgåvan av boken är slut i den ordinarie handeln. Det är släktingar och vänner, bibliotek och second hand som gäller.

Elly Griffiths: Den mörka ängeln

Framsidan på pocketupplagan av Elly Griffiths roman Den mörka ängeln - en svartvit bild av stenängel med författarnamn och itel i gul text

Elly Griffiths tionde roman Den mörka ängeln utspelas delvis i Italien. Smart drag. Jag gillar verkligen Ruth Galloway och människorna runt henne men det hade kunnat bli tjatigt med ännu ett skelett upphittat i karga Norfolk. Det här är trots allt den tionde boken om Ruth Galloway. Men den här gången får hon en vädjan om hjälp från italiensk arkeologkollega i nöd och bestämmer sig för att resa dit. Samtidigt händer otäcka saker i Norfolk.

Jag tilltalas väldigt av miljöombytet till pittoresk bergsby i Italien och mysteriet som ska lösas där är helt okej. Och skeendet i Norfolk har nagelbitarkaraktär på mer än ett plan. Mestadels är boken trivsam på typiskt britcrime-sätt och upplösningen är riktigt spännande.

Som vanligt ligger en stor del av tyngdpunkten i boken inte på mysteriet som ska lösas utan på huvudpersonernas mer eller mindre konstiga, mer eller tilltrasslade privatliv. Normalt gillar jag inte den typen av deckare men jag kan inte motstå Elly Griffiths humor och charm och människokännedom. Det är mycket underhållande och då spelar det ingen roll för mig att deckargåtorna inte är direkt nyskapande.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: The Dark Angel
Översättning: Carla Wiberg
Förlag: Månpocket
Utgiven: juni 2019
ISBN 9789175039541
Sidantal: 304

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Joanna Cannon: Problemet med får och getter

Joanna Cannons roman Problemet med får och getter
Bilden är lånad från LB Förlag

Bokomslag kan verkligen lura en.

I Joanna Cannons debutroman Problemet med får och getter försvinner en kvinna. Bortsett från den försvunnas make verkar ingen av de vuxna särskilt bekymrade. Men två småflickor anar ett mysterium och börjar snoka runt på egen hand. Och eftersom bokomslaget signalerar gulliga barn och allmän nostalgi förväntade jag mig en thriller i femtiotalsmiljö (jag läste baksidestexten slarvigt) med hög mysfaktor och förhoppningsvis ett lik eller två.

Problemet med får och getter utspelar sig på sjuttiotalet, är allt annat än gullig och inte särskilt nostalgisk heller. Jag var själv barn på sjuttiotalet och tro mig, jag blir inte nostalgisk av den här skildringen. Anslaget är cyniskt, barnen i boken mer eller mindre odrägliga och de vuxna vadar i mörka hemligheter och en och annan tragedi. Inget att bli nostalgisk över här. Om något blir jag glad över att jag själv överlevde decenniet i fråga.

Men det är ingen olycklig och mörk och tragisk bok. Inte feelgood precis men jag blir ändå på gott humör av att läsa den. Cannon är vass och ironisk och småelak och träffsäker och dessutom rolig. Hon påminner faktiskt en del om Belinda Bauer.

Fortsätter Cannon i den här stilen hoppas jag att det kommer många fler böcker av henne i svensk översättning. Om inte skulle jag kunna tänka mig att läsa henne på engelska. Det blir en klar femma i betyg!

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: The Trouble with Goats and Sheep
Översättning: Klara Lindell
Förlag: LB Förlag
Utgiven: november 2016
ISBN: 9789188447074
Sidantal: 350

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Paula Hawkins: I djupt vatten

Pocketupplagan av Paula Hawkins thriller I djupt vatten

Det har sagts förr och det kommer sägas igen: andra boken efter en succéroman är svårt. Paula Hawkins trhillerdebut Kvinnan på tåget blev värsta snackisen när den kom. Många tokhyllade, andra dissade. Själv tyckte jag att det var en i huvudsak bra roman. Framför allt gillade jag intrigen och upplägget som verkligen var yum-yum. Jag förstår att en del drog paralleller till en av mina absoluta favoriter Gillian Flynn (Mörka platser, Gone girl).

Hawkins andra roman I djupt vatten är inte alls av samma kaliber. Till att börja med är storyn mer traditionell. När Jules syster hittas död i byns flod åker Jules hem till byn, upptäcker att syrran höll på med en bok om alla dödsfall knutna till floden och tja, så är det dags att börja avslöja hemligheter.

Problemet är att det inte är så jättemånga hemligheter som avslöjas. Eller så missar jag majoriteten när jag försöker hålla reda på alla miljoner berättarröster och hur alla dessa människor står i relation till varandra. I djupt vatten hade verkligen, verkligen, verkligen mått bra av att Hawkins rensat i persongalleriet. Som läget är nu blir det mest rörigt och spretigt och jag hänger inte med. Jag hade behövt ha en sån där tavla som de har i polisserier, med uppklistrade foton och ritade linjer mellan fotona och allt det där. Eller åtminstone ett personregister.

Hawkins har ett ypperligt språk och en välutvecklad förmåga att skildra människor, särskilt jobbiga människor och i grund och botten tror jag starkt på hennes författarskap. Men den här gången blir det bara en trea i betyg.

Betyg: 3 stjärnor

Originaltitel: Into the Water
Översättning: Hanna Svensson och Jimmy Hofsö
Förlag: Massolit
Utgiven: maj 2018
ISBN: 9789176795392
Sidantal: 432

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Sophie Hannah: Stängd kista

Bilden är lånad från Bookmark Förlag

Stängd kista av Sophie Hannah är en bok i mellanklassen. Börjar svagt, slutar utmärkt.

Rent allmänt är jag positivt inställd till fan fiction, jag tycker det är roligt att personer och världar kan leva vidare trots att den ursprunglige författaren slutat skriva om dem. Men inledningsvis är Stängd kista seriöst ospännande och att Hercule Poirot figurerar i boken hjälper inte ett dugg. Om något gör den saken värre eftersom det höjer kvalitetskraven så mycket. Jag är en stor fan av både Hercule Poirot och Agatha Christie och jag tycker inte att Hannah lever upp till förväntningarna.

Men så vänder det, långsamt men säkert. Hannah skruvar till berättelsen och jag läser med allt större intresse. När jag är klar med boken konstaterar jag att Hannah återigen visat att hon kan sno ihop en deckargåta med riktigt snygga vändningar, intressanta människor och hög mysfaktor. Och det var ju trevligt att återse Poirot igen.

Det är också smart av Hannah att låta bokens berättarjag vara kommissarie Edward Catchpool. Genom att hon med sina böcker introducerat en helt ny berättarröst har hon löst problemet med att hon inte låter som Agatha Christie. Det är till och med en fördel att hon inte låter som Agatha Christie.

Hannah har skapat en fortsättning på Christies universum som jag hittills tycker är riktigt bra. Inte nyskapande eller så men ett trevligt tidsfördriv i en välbekant miljö. Jag ser fram emot att läsa Ett delat mysterium, den tredje boken om Edward Catchpool och Hercule Poirot.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: Closed Casket
Översättning: Helen Ljungmark
Förlag: Bookmark Förlag
Utgiven: augusti 2016
ISBN: 9789188171894
Sidantal: 368

Boken finns på Adlibris och Bokus.

John Le Carré: Den lilla trumslagarflickan

Att bara såga böcker blir ju tradigt i längden så här kommer en positiv recension av en bok jag tycker riktigt bra om: Den lilla trumslagarflickan av John Le Carré.

När någon säger spionroman tänker jag automatiskt på Ian Flemings böcker om agent 007. Inte för att jag läst någon av dem, men jag har ju sett filmerna. Mycket pang-pang och många explosioner och massa spring hit och dit och så snygga tjejer på det.

Den lilla trumslagarflickan är ungefär så långt bort från Ian Flemings skapelse en kan komma och fortfarande befinna sig i samma genre. Människor gör visserligen hemska saker mot varandra i le Carrés bok också och en del människor dör. Våldet är förutsättningen för allt som händer i berättelsen. Men fokus ligger lika på mycket eller mer på det som sker mellan våldsexplosionerna som på våldet själv. Det är en närgången och för det mesta rätt långsam beskrivning av hur hemliga agenter arbetar och varför de gör det de gör och hur de skapar en ny hemlig agent.

Den nya hemliga agenten är huvudpersonen Charlie, En vänstersinnad ung skådespelerska som värvas till dubbelagent av israeliska agenter. Och om jag har någon negativ synpunkt på boken så är det att jag inte förstår varför Charlie går med på att göra det hon gör. Jag menar, det är ju inga enkelt eller ofarligt uppdrag hon åtar sig precis och dessutom går det inte ihop nånstans med någonting av det hon dittills trott på.

Men bortsett från det är Den lilla trumslagaren en otroligt fascinerande berättelse om människor indragna i en av världens mest infekterade konflikter, skriven på en prosa som borde få vilken thrillerförfattare som helst grön av avund. Och dessutom är den mycket rolig, trots det tragiska ämnet.

Till de goda nyheterna hör också att Den lilla trumslagarflickan nyligen blivit tv-serie med Alexander Skarsgård och Florence Pugh i huvudrollerna. Det känns ju som upplagt för succé.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: The Little Drummer Girl
Översättning: Sam J. Lundwall
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: december 2018
ISBN: 9789174297638
Sidantal: 711

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Mo Hayder: Försvunnen

Bilden är lånad från Modernista

Mo Hayders deckare Försvunnen är utan vidare den bästa hittills. Jag har tragglat mig igenom alla böcker om Jack Caffery som översatts och det är vissa saker som går igen. Alltid blodigt, alltid läskigt. Men många gånger också diverse onödiga sidospår (den överkörda kvinnan, den vandrande mannen). Sidospåren finns ju med i Försvunnen också men de stör inte alls lika mycket. Orsaken är förmodligen att resten är så grymt bra. Hayder har levererat en snyggt paketerad gåta som är ruskigt spännande hela vägen fram och mycket sällan tappar fokus. Och människoskildringarna är superba. Normalt brukar jag tycka att personerna som befolkar Hayders böcker är lite väl jobbiga. Och jodå, Jack Caffery och Flea Marley är jobbiga nu också, men på ett begripligt sätt, så där som människor är när de är under press. Jag förstår dem och tycker synd om dem, jag önskar inte livet ur dem.

Försvunnen är bästa ursäkten för att stanna hemma. En bra deckare är alltid en bra ursäkt för att stanna hemma.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Gone
Översättning: Åsa Brolin
Förlag: Modernista
Utgiven: juni 2018
ISBN: 9789177812227
Sidantal: 424

Boken finns på Adlibris och Bokus.