Eva Chase: Tillbaka till Black Rabbit Hall

Det här är en bok för hösten, tänkte jag när jag läst några sidor av Tillbaka till Black Rabbit Hall. Höstmörker, pläd, ett glas vin eller kopp te och några praliner. Och Cornwall, ett gammalt slott, familjehemligheter. Två parallellhistorier, den om familjen Alton i slutet av 1960-talet, med fokus på flickan Amber, varvat med Lorna i nutid som letar slott till sitt bröllop.

Det doftar Downtown Abbey, Kate Bush när hon var som bäst, Jane Austen och kanske nutida Kate Morton. En feelgoodbok för oss som växt upp med Fem-böckerna, Herrskap och  Tjänstefolk och Onedinlinjen. Det doftar England och flirt med anglofiler. Nästan som ett beställningsjobb av bokförlaget…. ”Fyll hålet efter Downtown Abbey”!

Berättelsen är ganska lik andra böcker i genren. Pencraw Hall- också kallat Black Rabbit Hall efter kaninerna i trädgården- är ett charmigt nerslitet slott i Cornwall. Taket läcker, det finns ingen centralvärme och för barnen Alton känns det som om tiden står still och äventyren väntar. Här är familjen som lyckligast på evighetslånga somrar, tills tragedin inträffar och mörka moln drar in över Cornwall, familjen och historien. Och hemligheterna tar över.

I vår nutid letar Lorna och hennes sambo vintageinramning till sitt kommande bröllop. Black Rabbitt Hall förtrollar Lorna och när hon hittar ett träd med inristade namn och bokstäverna R.I.P. känner hon att hon måste ta reda på vad som hände med familjen.

Vill du ha en okomplicerad feelgoodstund redan i sommar rekommenderar jag denna bok, gärna en regnig dag eller två. Lättläst och naturligtvis spännande på sina ställen. Men lite för mycket av det goda i slutet.

Betyg: 3 stjärnor

Originaltitel: Black Rabitt Hall
Översättning: Helen Ljungmark
Förlag: Printz Publishing
Utgiven: juni 2016
ISBN: 9789187343964
Sidantal: 373

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Sophie Hannah: Monogrammorden

Bilden är lånad av Bookmark Förlag

Redan som mycket ung (typ 10 år gammal) blev jag förälskad i det universum Agatha Christie skapat. Jag har fortsatt älska det sedan dess.

När jag läste att författaren Sophie Hannah fått familjens välsignelse att fortsätta skriva på berättelserna om Poirot var mina känslor blandade. Tanken på fler böcker med Poirot kändes underbar – och läskig. Skulle Hannah vara en värdig efterträdare? Christie var en duktig författare med en speciell stil och hon var fantastisk på kniviga mysterier. Det är ett succérecept som är svårt att upprepa.

Och till en början är Monogrammorden just den besvikelse jag väntat mig. Jag retar mig på att Hannah inte alls skrev som Christie.

Det problemet löser sig på sidan 22. Då visar det sig att bokens berättarjag är en ung polis vid Scotland Yard som Poirot tagit under sina vingars skugga. Med det avklarat kunde jag ägna mig åt att bara njuta.

För jag njuter. Jag tycker att Monogrammorden är riktigt bra. Språket flyter fint och mysteriet är härligt invecklat. Människorna och miljöerna är klassisk britcrime. Och det är roligt att läsa om hur Poirot kör med den unge polisen, försöker få honom att tänka nytt och stort (det går sådär). Mot slutet tappar boken visserligen en del spänning och fart men förblir ändå trevlig läsning.

Hannah har åstadkommit en riktigt mysig pusseldeckare i Agatha Christies anda. Jag ser fram emot att läsa uppföljaren Stängd kista och jag hoppas att Hannah kommer skriva många fler böcker om Poirot.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: The Monogram Murders
Översättning: Helen Ljungmark
Förlag: Bookmark Förlag
Utgiven: september 2015
ISBN: 9789187441721
Sidantal: 364

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Kate Morton: Huset vid sjön

Bilden är lånad av Månpocket

Det här är en bok jag förmodligen hade slukat och förtrollats av i tidiga tonår. England, Cornwall, 1930-talet med både tillbaka och framåtblickar. Herrgården vid sjön, nu övergiven och ruvandes på hemligheter från förr. Kärlek, vackra kläder, lönngångar och ett barn som försvinner spårlöst.

Historien eller rättare sagt parallellhistorierna om polisen Sadie Sparrow, som kommer till sin morfar i Cornwall för vila upp sig, vävs ihop med familjen Edevanes liv på lantgodset Loenneth runt tiden för yngste sonens försvinnande 1933. Vad är det den berömda åldrande deckarförfattaren Alice Edevane döljer om det förflutna?

En bladvändare är denna historia, om än kanske i lite för banal för en gammal kulturtant som mig. Annat hade det varit förr om åren, som sagt. Då hade denna historia som blinkar lite åt den mystik som Daphne du Mauriers Rebecka äger- dock utan den bokens surrealistiska tyngd- tilltalat mitt sinne för den mystiska dimhöljda engelska landsbygden.

Men vill man ha en lagom välskriven och lite spännande historia att slöa till en sommardag under parasollen, så har man definitivt en trevlig stund med denna bok.

Betyg: 3 stjärnor

Originaltitel: The Lake House
Översättning: Louise Thulin
Förlag: Månpocket
Utgiven: februari 2017
ISBN: 9789175036298
Sidantal: 441

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Peter Robinson: Själens dunkla rum

 ”Se bara på de ensligt belägna gårdarna, omgivna av sina egna små jordplättar, oftast befolkade av fattiga, okunniga människor som inte vet särskilt mycket om lagen. Tänk på alla djävulska och grymma dåd, den dolda ondska, som kan pågå där år ut och år in, utan att någon märker det.”

Citatet är från Sir Arthur Conan Doyle The Copper Beeches.

Bilden är lånad från Månpocket
På långfredagens kväll började jag läsa årets påskekrim, Själens dunkla rum av Peter Robinson, en gammal favoritförfattare inom britcrime.

Boken utspelar sig i North Yorkshire, bland hedarna och gårdarna och fåruppfödarna, långt ifrån staden. Den är en berättelse om människors sjaskighet, om sorg, skuld och hur drömmar försvinner ur livet och skapar en grogrund för dunkla rum.

En traktor rapporteras in stulen, en ung man försvinner, en husvagn brinner upp. Små händelser som knyts samman i denna berättelse om kommissarie Alan Banks och hans team på Eastvalepolisen. Effektivt berättat och med stigande spänning, som gjorde att jag läste ut boken redan på påskaftons morgon.

Kommissarie Banks intar en mindre roll i den här berättelsen. I stället får jag följa de kvinnliga poliserna Annie Cabbott och Winsome Jackman i deras dagliga arbete. Det känns bra och är mer utvecklande för både karaktärer och historien. Banks grabbiga sexism och tafatthet med kvinnor är påfrestande i längden. Han står liksom och stampar i sin brist på manlighet. Han är ofta ihop med unga attraktiva kvinnor och det känns märkligt att vackra 25-åringar ständigt faller för denne dystre medelinkomsttagare, snart 50 år och gift med arbetet. Det är en manlig fåfänglig blick som blir tröttsam för mig som kvinna. Dessutom vill jag ju se mina återkommande  bokpersonligheter att växa och komma vidare i livet.

Men kanske är det förklaringen till den dysterhet som alltid inramar Robinsons böcker, att få människor faktiskt växer vidare. Därav sorgen och avsaknaden av drömmar som skapar ett galleri av små grå människor som begår brott och som löser brott. De hör samman på något vis.

Som deckare så här i påsktider är Själens dunkla rum smaskig! En riktig påskekrim att njuta av till påskägget. Peter Robinson är en god, driven berättare och han får mig att vilja åka till Yorkshire och se alla dessa nyanser av grått.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Abattoir Blues
Översättning: Jan Malmsjö
Förlag: Månpocket
Utgiven: augusti 2016
ISBN: 9789175035864
Sidantal: 388

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Sonya Hartnett: Kungens barn

Bilden är lånad av Atrium Förlag

En del böcker är magiska. Sonya Hartnetts roman Kungens barn är en sådan bok.

Handlingen utspelas i England under andra världskriget. Två flickor har fått sin tillflykt i ett stort gods på landet. När de snokar igenom omgivningarna möter de två pojkar som gömmer sig undan en odefinierad fiende. Samtidigt som kriget allt mer påtagligt för flickorna får de höra en berättelse om ett annat krig.

Hartnett prickar rätt nästan hela tiden. Människorna är komplexa och spännande. Huvudpersonen, den 12-åriga Cecily är så där härligt bossig och odräglig. Jag skulle hatat henne väninna när jag var 12 år, nu älskar jag att läsa om henne. Boken handlar om krig och Hartnett väjer inte för det komplicerade eller svåra. Okej, det finns inslag av tillrättalagdhet och sockersötma, men de är få och snabbt övergående. För det mesta är Kungens barn just bara magisk.

Boken rekommenderas för barn 12-15 år men fungerar lika bra mig som snart fyller halvsekel. Jag läser gärna mer av Sonya Hartnett.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: The Children of the King
Översättning: Helena Ridelberg
Förlag: Atrium Förlag
Utgiven: februari 2014
ISBN: 9789186095413
Sidantal: 286

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Tematrio – Påskekrim

Lyran vill ha tips på bra deckare och i veckans tematrio uppmanar hon oss därför att berätta om våra tre favoritdeckare – bok, författare eller romanfigur. Jag är ju storkonsument av deckare och har svårt att begränsa mig till tre, det finns ju så många som är bra. Men efter lite funderande har jag bestämt mig för denna trio.

Nevada Barr har snabbt seglat upp som min nya favorit bland de amerikanska deckarförfattarna. Hennes lite kantiga hjältinna Anna Pigeon är nationalparksranger och utreder förfärliga mord i vild och vacker natur. Den senaste boken jag läst är Vargavinter, som utspelas på en frusen ö i Lake Superior. Barr levererar en spännande berättelse som genomsyras av kärleken till djur och natur och som dessutom berättas med bister och vass humor. Jag älskar det. Böckerna behöver inte läsas i ordningsföljd vilket är bra eftersom Hoodoo förlag inte ger ut böckerna i ordningsföljd.

En av mina stora favoriter bland britterna är Elly Griffiths. Hennes böcker om rättsarkeologen Ruth Galloway är brittiska mysdeckare av högsta kvalitet – roliga och skarpa, fulla av sköna figurer och med lagom kluriga intriger. Okej, jag var inte så förtjust i första boken, men från och med bok nummer två har jag varit fast. Böckerna bör läsas i ordningsföljd.

En annan brittisk favorit är Belinda Bauer. Precis som Barr och Griffiths är hon vass och bister och rolig och hennes böcker är fulla av udda människor. Trots humorn är hon dock betydligt mörkare än Griffiths och hennes böcker kvalar inte precis in som deckarmys. I den senaste boken jag läst, Det slutna ögat, har hon slängt in en dos övernaturligheter, något som jag tycker lyfter hennes författarskap till oanade höjder. De tre första böckerna ska läsas i ordningsföljd, de övriga är helt fristående.

 

Det måste bli en säsong till!

Då och då snubblar man över TV-serier som är sådär extra minnesvärda. Det kan vara handlingen, men lika ofta karaktärer som man fäster sig vid eller en miljö som de utspelar sig i.

Inte sällan kommer dessa TV-serier från Storbritannien eller Danmark. Där kan de göra TV.

Jag vill ge några exempel från mitt eget minne – då är det de som först dyker upp till ytan på ”hårddisken”. Utan inbördes ordning!

Herrskap och tjänstefolk – från 1970-talet, om över- och underklass i London i början av 1900-talet. Mest bestående karaktär: Husan Rose, spelad av Jean Marsh, som också skrev serien.

Matador – dansk serie inspelad på sent 1970-tidigt 1980-tal, utspelar sig från 1929 till 1947. Många starka karaktärer som inte behåller sin ”typ” serien igenom, utan förändras av händelser de möter. Skickligt! Titta särskilt på figurerna Mads Skjaern och Maude Varnaes! I denna serie lade jag först märke till Ghita Nörby i en stark kvinnoroll.

Arvingarna – även denna brittisk från 1970-talet. Ett engelsk åkeriföretag som ärvs av några bröder, deras dominanta mamma är en person man minns! Stående replik: Would you like a drink?

Familjen Ashton – brittisk 1970-tal återigen, och vad vore TV-serierna utan andra världskriget? Denna serie påminner lite om Matador ovan, eftersom en del av de olika personerna tvingas ta tag i situationer som uppstår och visar upp nya sidor. Stående replik: I’ll put the kettle on!

Mordkommissionen – dansk kriminalserie från senaste sekelskiftet. Utspelar sig i ”nutid” och känns mycket modern både i handling och rollbesättning, många starka kvinnor. Vissa knepiga gåtor löses mer på intuition än fakta.

Morden i Midsumer – brittisk serie, även den från senaste sekelskiftet men betydligt mer jovialisk än Mordkommissionen. En riktig långkörare som utspelas i ett England där tiden tycks stå stilla. Morden inträffar bland rävjakter, konstutställningar, lantliga marknader och basarer och miljön är små byar med hus invävda i klematis och murgröna. Fler och fler mord/avsnitt och mycket fantasifullt genomförda!

Badhotellet – den senaste i raden danska serier i ”mys-pys”-genren. Den sändes första gången i Sverige under våren 2014 och utspelar sig under några somrar i mellankrigstiden. Lite av herrskap och tjänstefolk, men även Matador. Här är det Fie man fäster sig mest vid, men det finns fler starka porträtt av både kvinnor och män. Detta var den senaste TV-serien som fick mig att spontant utbrista i rubriken ovan, så fort eftertexterna började rulla då sista avsnittet gick i veckan. Och si! Det blir en säsong som kommer 2018! Hurra!

Här kan man hålla på länge. Fyll gärna på i kommentarsfältet med tips om dina favoriter! Rätt som det är finns de på Netflix eller någon annan modern kanal för nostalgitittande.

 

 

Sharon Bolton: Ond skörd

Bilden är lånad från Modernista

Sharon Boltons thriller Ond skörd har vissa likheter med tv-serien Morden i Midsomer. I centrum för berättelsen står visserligen inte en polis utan 12-åriga Tom Fletcher. Men Tom har precis flyttat till byn Heptonclough tillsammans med sin familj. Bredvid Fletchers nya fina hus ligger en gammal kyrka och kyrkogård. Byprästen är ung och energisk, aristokraterna aristokratiska och byborna förtjusta i konstiga traditioner. Och så ond bråd död på det.

Men medan Morden i Midsomer lättas upp av humor och satir är Ond skörd allvarlig nästan hela tiden. Bolton har visserligen slängt in lite gullig romantik men i grund och botten är boken läskig som sjutton. Krypande läskig. Och det blir inte precis mindre otäckt för att det är barn inblandade. Jag vågar knappt läsa vidare men läser ändå för jag måste ju få veta vad det är som pågår i den där byn.

Boken utspelar sig i samma universum som böckerna om Lacey Flint, men varken Flint eller Mark Joesbury syns till. Det gillar jag. Sharon Bolton är en bra författare på många sätt men de där två är rätt jobbiga och om jag fick bestämma skulle hon skippa dem helt.

Sammantaget är Ond skörd Boltons hittills bästa bok. Jag ger den 4,5 stjärnor i betyg.

Originaltitel: Blood Harvest
Översättning: Carl G. Fredriksson, Lilian Fredriksson
Förlag: Modernista
Utgiven: augusti 2016
ISBN: 9789176454183
Sidantal: 473

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Tematrio – från/i havet (eller annat vatten)

I veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta om en bok/dikt/text vars titel innehåller något från havet (eller annat vatten). Jag fick grunna en lång stund för att få ihop det. Och om jag ska vara noga så är vågor och bränningar inte något från havet, de är havet. Men ändå, här är min trio.

Chigozie Obiomas debutroman Fiskarmännen handlar om fyra bröder vars stränge far börjar arbeta i en annan stad och måste bo borta. Med den högste auktoriteten ur huset passar de på att göra sånt de inte får, som att gå ner till floden och fiska. Deras olydnad får tragiska konsekvenser. Välskriven och drabbande men också förutsägbar. Jag vet att allt kommer sluta i katastrof, jag hade velat undra om det skulle sluta i katastrof. Stort plus för skildringen av 1990-talets Nigeria, jag googlade en del när jag läste, jag vill veta mer.

Vågen av Don DeLillo handlar om Lee Harvey Oswald och mordet på JFK. Spännande och engagerande men svårt att hålla alla namn i huvudet. Det fanns gott om konspiratörer och extremister som ville åt JFK och DeLillo gör inte mycket för att hjälpa mig att skilja dem åt. Boken är förmodligen skriven främst för en amerikansk publik. Men bortsett från det är det en bra bok.

I Minette Walters deckare Bränningen hittas en död kvinna i vattnet och hennes lilla dotter flera mil bort. Det är ungefär vad jag minns av inledningen, det är över 10 år sedan jag läste. Och så minns jag att boken är grymt bra, en riktig bladvändare. Walters har skrivit många bra deckare, men tyvärr så var det många år sedan det kom något av henne i svensk översättning.

 

Hett i hyllan #9: Ett snyggt lik av Peter James

Det är torsdag och Bokföring enligt Monika lägger upp veckans Hett i hyllan, böcker som stått olästa i hyllan i evinnerliga tider och som förtjänar att uppmärksammas. Här är mitt bidrag.

Bilden är lånad av Massolit Förlag

Ett snyggt lik är en deckare av den brittiska författaren Peter James. Tom Bryce ser ett mord på en upphittad CD-skiva och kommissarie Roy Grace utreder mordet på en kvinna hittad i ett rapsfält.

Jag tyckte hjärtligt illa om Levande begravd, den första boken om Roy Grace, när jag läste den för några år sedan. Men jag tror på att ge författare en andra chans – särskilt när de skriver deckare – och när jag hittade bok nummer två för 10 spänn köpte jag så klart.

Sedan dess har Ett snyggt lik stått oläst i hyllan. Jag har inte varit sugen på att läsa. Jag tyckte ju så hjärtligt illa om den första boken. Får se om jag tar tag i den eller låter den vandra vidare till närmaste second hand-butik.