M. R. Carey: Flickan med gåvorna

Bilden är lånad av Pocketförlaget

De mesta jag läst i sci fi-grenen förbleknar vid sidan av M. R. Careys dystopi Flickan med gåvorna. Det här är en zombieroman värd att ta på  allvar. Berättarperspektivet växlar mellan flera olika personer men skildringens epicentrum är tioåriga Melanie, ett barn inspärrat på en förfallen militärförläggning. Hon har en del sällsynta egenskaper och de vuxna är rädda för henne.

Carey beskriver Melanie och de vuxna omkring henne med en fingertoppskänsla som är ganska ovanlig i genren. Det här är en bok som ger mig mycket att tänka på. Dessutom är den spännande, den har nerv och driv och tvära kast.

Flickan med gåvorna är helt enkelt en fantastiskt bra bok och jag tror att den kan uppskattas även av de som inte är så inne på sci-fi, dystopier och zombier.

I november kommer en prequel ut på svenska, Pojken på bron. Den utspelas 10 år före Flickan med gåvorna. Den ser jag fram emot att läsa.

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: The Girl with all the Gifts
Översättning: Johanna Svartström
Förlag: Pocketförlaget
Utgiven: maj 2017
ISBN:  9789175792255
Sidantal: 391 sidor + extramaterial

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Hilary Mantel: Frihet & Jämlikhet

Bilderna är lånade av Weyler förlag

Det var direkt snopet att upptäcka att böckerna Frihet, Jämlikhet och Broderskap inte är tre böcker utan en. Weyler Förlag har av någon anledning jag inte förstår valt att ge ut Mantels roman A Place of Greater Safety i tre delar. Och det var först när jag var halvvägs igenom den andra delen Jämlikhet som jag insåg det.

Det förklarar den konstiga kompositionen. Samt den obegripliga personförteckningen.

Så här i efterhand önskar jag att jag kollat upp lite noggrannare innan jag började läsa. Då hade jag väntat till den avslutande delen Broderskap kommit ut i pocket och sedan läst rubbet i ett svep. Jag hade ju velat läsa hela boken på en gång, inte dela upp den i tre delar med månader emellan.

För annars är det ju en bra bok. Åtminstone två tredjedelar av den – alltså Frihet och Jämlikhet i svensk översättning. Svår att komma in i dock. Jag har glömt det mesta jag lärt mig om franska revolutionen och Mantel tycks förutsätta att läsaren har koll. Texten kryllar och kryllar över av människor som jag helst borde ha känt till innan jag började läsa. Viktiga händelser som stormningen av Bastiljen beskrivs så förbigående att jag missar alltihop. Först i den andra delen börjar jag känna att jag har fått ett visst grepp, åtminstone vad gäller huvudpersonerna.

Det här är texter som ska läsas långsamt och med eftertanke, gärna med Google inom räckhåll. Tyvärr är jag dålig på långsamläsning.

Ändå är inte Frihet och Jämlikhet slöseri med min tid. Inte alls. Hilary Mantel skriver som en gudinna. Hennes språk är fantastiskt. Jag fattar visserligen inte riktigt vad som händer men jag njuter av ordens sammansättning.

Betyg: 3,5 stjärnor

Titel: Frihet
Originaltitel: A Place of Greater Safety
Översättning: Marianne Mattsson
Förlag: Weyler Förlag
Utgiven: mars 2017
ISBN: 9789176810675
Sidantal: 326

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Betyg: 4 stjärnor

Titel: Jämlikhet
Originaltitel: A Place of Greater Safety
Översättning: Marianne Mattsson
Förlag: Weyler Förlag
Utgiven: mars 2017
ISBN: 9789176810682
Sidantal: 352

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Edward St. Aubyn: Romanerna om Patrick Melrose Volym 1

Bilden är lånad av Albert Bonniers Förlag

Edward St. Aubyns romansvit – det finns en volym 2 också- har utsetts som en av de 100 bästa och viktigaste litterära verken i Storbritannien, från det skrivkonsten uppfanns till våra dagar. Den har kallats en uppdaterad och förvriden version av En förlorad värld.

Jag har läst Romanerna om Patrick Melrose Volym 1, som innehåller de tre första romanerna Glöm det, Dåliga nyheter och Visst hopp. Det här är lysande litteratur!  En sällan skådad språklig träffsäkerhet elak, ironisk, skälmsk, hatisk, längtande, döende. Den brittiska överklassen kläs av in på bara skinnet – och det är en vämjelig syn – med den sortens bitska kommentarer som bara den brittiska överklassen själv förmår leverera. Oscar Wilde i kombination med Maggie Smiths repliker i Downtown Abbey på något sätt.

Edward St Aubyn gör i de tre korta och koncisa och ganska så självbiografiska romanerna upp med sin egen uppväxt i den brittiska aristokratin. En barndom fylld av övergrepp, missbrukande föräldrar, distanserad kyla och emotionell vanvård. Via ungdomsårens konstanta drogrus och drogjakt, som livlina för att ens kunna överleva till den begynnande vuxenhetens acceptans och en viss ro.

De tre romanerna utspelar sig under varsitt dygn. Men är så fyllda av sig själva att det räcker så. Stundtals är boken så vidrig, att jag får lägga den ifrån mig. Det gäller särskilt i skildringen av faderns sexuella övergrepp liksom den unge Patricks ständiga injicerande, snortande, supande, pillerknaprande tragiska gestalt i det ena badrummet efter det andra.

Men jag kunde inte låta bli att återuppta boken. Läsa vidare och möta vilddjuret och den totala tomheten som gömmer sig bakom etiketterna, det bildade samtalet och silverbesticken i de fina salongerna och klubbarna.

Och så finns ju den allestädes närvarande ironin. Den brittiska ironin som är ett beroende svårare att bli av med än heroin, enligt författaren själv.

Om du vill ha en läsupplevelse utöver det vanliga rekommenderar jag denna bok starkt. Romanerna om Patrik Melrose Volym 2 har precis kommit ut och det skall bli mig ett sant… ja, nöje är väl fel ord men en sann litterär upplevelse att läsa den i sommar! En extra eloge till översättaren Erik Andersson som så på kornet lyckats förmedla det brittiska språkets såphala elakheter till svenska – så att du fortfarande hör den nasala brittiska släpigheten i fraseringen!

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel:
Översättning: Erik Andersson
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: augusti 2016
ISBN: 9789100153670
Sidantal: 398 sidor

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Sharon Bolton: Nu ser du mig

Bilden är lånad av Modernista

Sharon Bolton är en ny deckarbekantskap för mig. Boken Nu ser du mig kom ut för några år sedan men har först nu hamnat i min väg och hand. En ganska så angenäm bekantskap, visade det sig.

Huvudpersonen i boken är den unga polisen Lacey Flint, en avig, något kantstött kvinna, som får uppleva sitt första mordoffer på väldigt nära håll. Nämligen i sina armar. Trots sin ringa erfarenhet får hon vara med i utredningen. Flera kvinnor mördas på ett sätt som för tankarna på Jack the Rippers mord i East Ends fattigkvarter under den victorianska eran.

Och Lacey Flint är något av en expert på Jack the Ripper. Dessutom verkar morden ha något med henne personligen att göra…

Det finns en socialrealistisk tråd som jag finner mest intressant, den dessvärre så aktuella debatten om våldtäkter och män som alltid tycks gå fria. Trots att våldtäkter påverka kvinnors liv så oerhört. Där bränner boken till. Nu ser du mig är också en välskriven spänningsroman med lite skräckinslag och den är svår att lägga åt sidan. Jag vill ju veta vad som ska hända!

Det finns dock en lite tröttsam plattityd i skildringar av kroppar, utseende och Lacey Flints relation med en lite äldre man som hon betecknar som en arrogant skitstövel. Samt det eviga draget att låta hjältinnan/hjälten mot allt förnuft ge sig av på egen hand… Ever heard about learning?

Om man bortser från detta – vilket jag kan göra om sommaren – så är Bolton och Flint en riktigt trevlig deckarbekantskap som jag kan tänka mig fler böcker av. Jag vill ju veta vad som ska hända med Lacey Flint.

Betyg 3,5

Originaltitel: Now You See Me
Översättning: Karl G. Fredriksson, Lilian Fredriksson
Förlag: Modernista
Utgiven: augusti 2013
ISBN: 9789174993035
Sidantal: 438

Boken finns på Adlibris och Bokus

Eva Chase: Tillbaka till Black Rabbit Hall

Det här är en bok för hösten, tänkte jag när jag läst några sidor av Tillbaka till Black Rabbit Hall. Höstmörker, pläd, ett glas vin eller kopp te och några praliner. Och Cornwall, ett gammalt slott, familjehemligheter. Två parallellhistorier, den om familjen Alton i slutet av 1960-talet, med fokus på flickan Amber, varvat med Lorna i nutid som letar slott till sitt bröllop.

Det doftar Downtown Abbey, Kate Bush när hon var som bäst, Jane Austen och kanske nutida Kate Morton. En feelgoodbok för oss som växt upp med Fem-böckerna, Herrskap och  Tjänstefolk och Onedinlinjen. Det doftar England och flirt med anglofiler. Nästan som ett beställningsjobb av bokförlaget…. ”Fyll hålet efter Downtown Abbey”!

Berättelsen är ganska lik andra böcker i genren. Pencraw Hall- också kallat Black Rabbit Hall efter kaninerna i trädgården- är ett charmigt nerslitet slott i Cornwall. Taket läcker, det finns ingen centralvärme och för barnen Alton känns det som om tiden står still och äventyren väntar. Här är familjen som lyckligast på evighetslånga somrar, tills tragedin inträffar och mörka moln drar in över Cornwall, familjen och historien. Och hemligheterna tar över.

I vår nutid letar Lorna och hennes sambo vintageinramning till sitt kommande bröllop. Black Rabbitt Hall förtrollar Lorna och när hon hittar ett träd med inristade namn och bokstäverna R.I.P. känner hon att hon måste ta reda på vad som hände med familjen.

Vill du ha en okomplicerad feelgoodstund redan i sommar rekommenderar jag denna bok, gärna en regnig dag eller två. Lättläst och naturligtvis spännande på sina ställen. Men lite för mycket av det goda i slutet.

Betyg: 3 stjärnor

Originaltitel: Black Rabitt Hall
Översättning: Helen Ljungmark
Förlag: Printz Publishing
Utgiven: juni 2016
ISBN: 9789187343964
Sidantal: 373

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Sophie Hannah: Monogrammorden

Bilden är lånad av Bookmark Förlag

Redan som mycket ung (typ 10 år gammal) blev jag förälskad i det universum Agatha Christie skapat. Jag har fortsatt älska det sedan dess.

När jag läste att författaren Sophie Hannah fått familjens välsignelse att fortsätta skriva på berättelserna om Poirot var mina känslor blandade. Tanken på fler böcker med Poirot kändes underbar – och läskig. Skulle Hannah vara en värdig efterträdare? Christie var en duktig författare med en speciell stil och hon var fantastisk på kniviga mysterier. Det är ett succérecept som är svårt att upprepa.

Och till en början är Monogrammorden just den besvikelse jag väntat mig. Jag retar mig på att Hannah inte alls skrev som Christie.

Det problemet löser sig på sidan 22. Då visar det sig att bokens berättarjag är en ung polis vid Scotland Yard som Poirot tagit under sina vingars skugga. Med det avklarat kunde jag ägna mig åt att bara njuta.

För jag njuter. Jag tycker att Monogrammorden är riktigt bra. Språket flyter fint och mysteriet är härligt invecklat. Människorna och miljöerna är klassisk britcrime. Och det är roligt att läsa om hur Poirot kör med den unge polisen, försöker få honom att tänka nytt och stort (det går sådär). Mot slutet tappar boken visserligen en del spänning och fart men förblir ändå trevlig läsning.

Hannah har åstadkommit en riktigt mysig pusseldeckare i Agatha Christies anda. Jag ser fram emot att läsa uppföljaren Stängd kista och jag hoppas att Hannah kommer skriva många fler böcker om Poirot.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: The Monogram Murders
Översättning: Helen Ljungmark
Förlag: Bookmark Förlag
Utgiven: september 2015
ISBN: 9789187441721
Sidantal: 364

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Kate Morton: Huset vid sjön

Bilden är lånad av Månpocket

Det här är en bok jag förmodligen hade slukat och förtrollats av i tidiga tonår. England, Cornwall, 1930-talet med både tillbaka och framåtblickar. Herrgården vid sjön, nu övergiven och ruvandes på hemligheter från förr. Kärlek, vackra kläder, lönngångar och ett barn som försvinner spårlöst.

Historien eller rättare sagt parallellhistorierna om polisen Sadie Sparrow, som kommer till sin morfar i Cornwall för vila upp sig, vävs ihop med familjen Edevanes liv på lantgodset Loenneth runt tiden för yngste sonens försvinnande 1933. Vad är det den berömda åldrande deckarförfattaren Alice Edevane döljer om det förflutna?

En bladvändare är denna historia, om än kanske i lite för banal för en gammal kulturtant som mig. Annat hade det varit förr om åren, som sagt. Då hade denna historia som blinkar lite åt den mystik som Daphne du Mauriers Rebecka äger- dock utan den bokens surrealistiska tyngd- tilltalat mitt sinne för den mystiska dimhöljda engelska landsbygden.

Men vill man ha en lagom välskriven och lite spännande historia att slöa till en sommardag under parasollen, så har man definitivt en trevlig stund med denna bok.

Betyg: 3 stjärnor

Originaltitel: The Lake House
Översättning: Louise Thulin
Förlag: Månpocket
Utgiven: februari 2017
ISBN: 9789175036298
Sidantal: 441

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Peter Robinson: Själens dunkla rum

 ”Se bara på de ensligt belägna gårdarna, omgivna av sina egna små jordplättar, oftast befolkade av fattiga, okunniga människor som inte vet särskilt mycket om lagen. Tänk på alla djävulska och grymma dåd, den dolda ondska, som kan pågå där år ut och år in, utan att någon märker det.”

Citatet är från Sir Arthur Conan Doyle The Copper Beeches.

Bilden är lånad från Månpocket
På långfredagens kväll började jag läsa årets påskekrim, Själens dunkla rum av Peter Robinson, en gammal favoritförfattare inom britcrime.

Boken utspelar sig i North Yorkshire, bland hedarna och gårdarna och fåruppfödarna, långt ifrån staden. Den är en berättelse om människors sjaskighet, om sorg, skuld och hur drömmar försvinner ur livet och skapar en grogrund för dunkla rum.

En traktor rapporteras in stulen, en ung man försvinner, en husvagn brinner upp. Små händelser som knyts samman i denna berättelse om kommissarie Alan Banks och hans team på Eastvalepolisen. Effektivt berättat och med stigande spänning, som gjorde att jag läste ut boken redan på påskaftons morgon.

Kommissarie Banks intar en mindre roll i den här berättelsen. I stället får jag följa de kvinnliga poliserna Annie Cabbott och Winsome Jackman i deras dagliga arbete. Det känns bra och är mer utvecklande för både karaktärer och historien. Banks grabbiga sexism och tafatthet med kvinnor är påfrestande i längden. Han står liksom och stampar i sin brist på manlighet. Han är ofta ihop med unga attraktiva kvinnor och det känns märkligt att vackra 25-åringar ständigt faller för denne dystre medelinkomsttagare, snart 50 år och gift med arbetet. Det är en manlig fåfänglig blick som blir tröttsam för mig som kvinna. Dessutom vill jag ju se mina återkommande  bokpersonligheter att växa och komma vidare i livet.

Men kanske är det förklaringen till den dysterhet som alltid inramar Robinsons böcker, att få människor faktiskt växer vidare. Därav sorgen och avsaknaden av drömmar som skapar ett galleri av små grå människor som begår brott och som löser brott. De hör samman på något vis.

Som deckare så här i påsktider är Själens dunkla rum smaskig! En riktig påskekrim att njuta av till påskägget. Peter Robinson är en god, driven berättare och han får mig att vilja åka till Yorkshire och se alla dessa nyanser av grått.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Abattoir Blues
Översättning: Jan Malmsjö
Förlag: Månpocket
Utgiven: augusti 2016
ISBN: 9789175035864
Sidantal: 388

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Sonya Hartnett: Kungens barn

Bilden är lånad av Atrium Förlag

En del böcker är magiska. Sonya Hartnetts roman Kungens barn är en sådan bok.

Handlingen utspelas i England under andra världskriget. Två flickor har fått sin tillflykt i ett stort gods på landet. När de snokar igenom omgivningarna möter de två pojkar som gömmer sig undan en odefinierad fiende. Samtidigt som kriget allt mer påtagligt för flickorna får de höra en berättelse om ett annat krig.

Hartnett prickar rätt nästan hela tiden. Människorna är komplexa och spännande. Huvudpersonen, den 12-åriga Cecily är så där härligt bossig och odräglig. Jag skulle hatat henne väninna när jag var 12 år, nu älskar jag att läsa om henne. Boken handlar om krig och Hartnett väjer inte för det komplicerade eller svåra. Okej, det finns inslag av tillrättalagdhet och sockersötma, men de är få och snabbt övergående. För det mesta är Kungens barn just bara magisk.

Boken rekommenderas för barn 12-15 år men fungerar lika bra mig som snart fyller halvsekel. Jag läser gärna mer av Sonya Hartnett.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: The Children of the King
Översättning: Helena Ridelberg
Förlag: Atrium Förlag
Utgiven: februari 2014
ISBN: 9789186095413
Sidantal: 286

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Tematrio – Påskekrim

Lyran vill ha tips på bra deckare och i veckans tematrio uppmanar hon oss därför att berätta om våra tre favoritdeckare – bok, författare eller romanfigur. Jag är ju storkonsument av deckare och har svårt att begränsa mig till tre, det finns ju så många som är bra. Men efter lite funderande har jag bestämt mig för denna trio.

Nevada Barr har snabbt seglat upp som min nya favorit bland de amerikanska deckarförfattarna. Hennes lite kantiga hjältinna Anna Pigeon är nationalparksranger och utreder förfärliga mord i vild och vacker natur. Den senaste boken jag läst är Vargavinter, som utspelas på en frusen ö i Lake Superior. Barr levererar en spännande berättelse som genomsyras av kärleken till djur och natur och som dessutom berättas med bister och vass humor. Jag älskar det. Böckerna behöver inte läsas i ordningsföljd vilket är bra eftersom Hoodoo förlag inte ger ut böckerna i ordningsföljd.

En av mina stora favoriter bland britterna är Elly Griffiths. Hennes böcker om rättsarkeologen Ruth Galloway är brittiska mysdeckare av högsta kvalitet – roliga och skarpa, fulla av sköna figurer och med lagom kluriga intriger. Okej, jag var inte så förtjust i första boken, men från och med bok nummer två har jag varit fast. Böckerna bör läsas i ordningsföljd.

En annan brittisk favorit är Belinda Bauer. Precis som Barr och Griffiths är hon vass och bister och rolig och hennes böcker är fulla av udda människor. Trots humorn är hon dock betydligt mörkare än Griffiths och hennes böcker kvalar inte precis in som deckarmys. I den senaste boken jag läst, Det slutna ögat, har hon slängt in en dos övernaturligheter, något som jag tycker lyfter hennes författarskap till oanade höjder. De tre första böckerna ska läsas i ordningsföljd, de övriga är helt fristående.