Peter K. Andersson: På stadens skuggsida

Bilden är lånad från Carlsson Bokförlag

Annie Chapman har gått till historien som Jack the Rippers andra offer. Lördagen innan hon mördades kom hon i konflikt med en annan kvinna på härbärget hon bodde. Konflikten gällde en lånad tvål. För kvinnor på samhällets absoluta botten kunde en tvål som aldrig återlämnats ge upphov till ett våldsamt gräl.

Om detta berättar historiken Peter K. Andersson i sin bok På stadens skuggsida: Människor och brott i Jack the Rippers London. Med utgångspunkt i rättegångsprotokoll skildrar han olika aspekter av livet i Londons fattigaste kvarter. Han beskriver gatugäng och gatukravaller. Konstaplar som aldrig borde ha blivit konstaplar. Grannar som umgås, grannar som grälar och grannar som mördas. Små glimtar av såväl vardag som det extraordinära. I Anderssons händer blir rättegångsprotokollen en guldgruva att ösa ur. Boken ger mig både en önskan att läsa mer mer mer i ämnet och att ta en tripp till London.

Det enda problemet med boken är att det ofta blir ett väldans rabblande av namn. X gjorde något, varpå Y reagerade på det, varpå A, B, C och X svarade med att… och så vidare. Det är svårt att hänga med i svängarna, att hålla koll på den röda tråden, att veta vem som gjorde vad. Här borde författaren gjort mer för att hålla läsaren orienterad.

Men bortsett från det är På stadens skuggsida en väldigt intressant bok som verkligen väcker min vetgirighet.

Betyg: 4 stjärnor

Förlag: Carlsson Bokförlag
Utgiven: augusti 2017
ISBN: 9789173318488
Sidantal: 189

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Fiona Cummins: Skallra

Bilden är lånad från Modernista

Fiona Cummins debutthriller Skallra har ett bra anslag men når inte ända fram. Ännu en sån där bok som går vilse på vägen.

Ingredienserna är bra. En mördare med ett mycket udda samlarintresse. En liten pojke med en sällsynt och farlig sjukdom som innebär att kroppen förkalkas och deformeras. Ett dysfunktionellt föräldrapar. En liten flicka som försvinner. Och så lite övernaturligheter på det.

Det låter som något Mo Hayder kunnat skriva eller kanske Sharon Bolton. Men Cummins når inte upp till riktigt samma klass. Hon är för rörig, för splittrad. Tar upp sånt som är totalirrelevant. Jag menar, inte sjutton bryr jag mig om en kvinnlig polis biologiska klocka, inte när det finns en seriemördare att jaga.

Seriemördaren ja. Det är ju inget nytt att deckarvärlden är full av vrickade mördare men den här killen är bara för mycket, för osannolik.

Nu låter jag alldeles vansinnigt negativ men bokens dåliga sidor är inte så dåliga att det blir oläsbart. Och det finns mycket som är riktigt bra. Det är en ganska läskig historia. Skildringen av de bägge barnen, deras utsatthet och deras rädslor, är mer än bra. Föräldrarna är också läsvärda. Och framför allt – Cummins hivar in en del satir och humor som piggar upp ordentligt.

Jag kommer läsa uppföljaren Samlaren, när den kommer i pocket.

Betyg: 3 stjärnor

Originaltitel: Rattle
Översättning: Jan Järnebrand
Förlag: Modernista
Utgiven: april 2019
ISBN: 9789177819356
Sidantal: 431

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Cara Hunter: Hemmets trygga vrå

Bilden är lånad från LB Förlag

Första författaren i min Boktolva 2020 blev Cara Hunter. I hennes debutroman Hemmets trygga vrå försvinner en liten flicka vid namn Daisy under en fest. Utredningen leds av Adam Fawley och givetvis hopar sig frågetecknen snabbt. Det här är den där typen av thriller där människors hemligheter och lögner och invecklade relationer obarmhärtigt avslöjas. Hunter har ett väldigt fint öga för människor. Det syns inte minst i skildringen av de utredande poliserna. Huvudpersonen Fawley har själv nyligen förlorat ett barn, något som kunde ha fått alldeles för stor plats i berättelsen. Men Hunter håller skildringen av Fawleys sorg och skuldkänslor på rätt nivå. Överhuvudtaget kan hon konsten att skapa en allt mer förtätad stämning utan att gå till överdrift.

Tyvärr tappar boken på slutet. När Hunter ska skapa den där twisten som alla bra deckare ska ha går hon för långt. Det blir för tillkrånglat och för beroende av rena tillfälligheter för att vara trovärdigt. Och epilogen känns bara så fel.

Men bortsett från det tycker jag att Hemmets trygga vrå är en mycket bra psykologisk thriller, perfekt att gotta ner sig i under regniga vinterkvällar.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Close to home
Översättning: Jan Risheden
Förlag: LB Förlag
Utgiven: december 2018
ISBN: 9789177990413
Sidantal: 304

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Sharon Bolton: Hantverkaren

Bilden är lånad från Modernista

Årets första bok blev Hantverkaren av Sharon Bolton. Boken börjar år 1999 då Florence Lovelady deltar i begravningsgudstjänsten av en man som trettio år tidigare erkände morden på tre tonåringar. Som ung polis deltog Lovelady i jakten på och infångandet av mördaren och i återblickar berättar hon om vad som hände den gången – och det växande tvivlet på om rätt person dömdes för morden.

Boltons signum är läskiga böcker om läskiga seriemördare. Kvaliteten kan variera men läskigt brukar det vara. Hantverkaren är i det avseendet inget undantag. Det är en ruggig historia Bolton har tänkt ut. Skildringen av tonårsflickan som begravs levande går utanpå det mesta. Ett tag funderar jag nästan på om jag vågar läsa vidare. Men boken går inte att lägga i från sig. Jag vill ju veta vad som händer och dessutom är beskrivningen av Lovedays vedermödor som ung kvinnlig polis i en supermanlig miljö är vass och spot on. Och så är Bolton rätt rolig. Kvinnan har humor, även om hon ibland döljer det väl, och humor är något jag alltid uppskattar hos deckarförfattare.

Tyvärr har boken ett och annat jag inte gillar. Framför allt köper jag inte grejen med häxorna. De är visserligen rätt roliga de också men de blir för mycket. Inte för att Bolton är känd för trovärdiga intriger och sannolika mördare men för det mesta funkar det ändå. Men den här gången funkar det inte alls. Framför allt hatar jag gåtans lösning och den lilla knorren på sista sidan. Det är obegripligt, jag köper det inte.

Hantverkaren är både en jättebra bok och inte fullt så bra. Men trots att betyget inte blir så högt tycker jag att boken är klart läsvärd. Det är allt annat än en dussindeckare, bara väldigt ojämn.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: The Craftsman
Översättning: Åsa Brolin
Förlag: Modernista
Utgiven: juli 2019
ISBN: 9789177819325
Sidantal: 397

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Philip Pullman: Guldkompassen – His dark materials

Pocketutgåvan av Philip Pullmans roman Guldkompassen
Bilden är lånad från Natur & Kultur

Jag har funderat på att läsa Philip Pullmans fantasyroman Guldkompassen i några är nu. Det som fick mig att äntligen göra slag i saken var tv-serien His Dark Materials som nyligen hade premiär på HBO Nordic. Jag har inget emot att se filmatiseringar av böcker jag har läst men jag har en hel del emot att läsa böcker jag redan sett filmatiserade. Just när det gäller böcker vill jag inte veta vad som händer i förväg.

Och det är mycket som händer i Guldkompassen. Boken börjar i Oxford där Lyra växt upp tillsammans med ett gäng akademiker. Men det är inte det Oxford vi känner igen från brittiska deckare typ Unge kommissarie Morse. Lyra lever i en parallell värld som har en del likheter med vår men där mycket är väldigt annorlunda. Moskva heter Moskovia, i det kalla Norden finns flerhundraåriga häxor och på Svalbard härskar bepansrade björnar. Lyra själv är ett förvildat barn som härjar på Oxfords gator och tak, lyckligt ovetande om vad ödet har i beredskap.

Det visar sig att ödet har en hel del i beredskap. Boken börjar ganska stillsamt men när väl äventyret sätter fart tar det fart på allvar. Det betyder halsbrytande mycket action och en hel del otäckheter. Otäckheterna kan vara i mesta laget för en del väldigt unga läsare, till och med jag hajade till inför vissa scener. Det finns en mörk grundton i boken som är svår att skaka av sig. Och Pullman har talang för att förmedla mörker, han är en skicklig skribent.

Det jag saknar i boken är lite andrum då och då för karaktärsbygge. Lyra och de viktiga människorna – eller varelserna, för åtminstone en av dem är en björn – är alldeles för vaga i kanterna. Jag hade velat lära känna dem bättre. Nu är de lite för ytligt beskrivna för att jag riktigt ska bry mig om dem.

Men på det stora hela blir jag riktigt förtjust i Guldkompassen. Det är ju ingen tvekan om att jag kommer läsa nästa bok i trilogin Den mörka materian. Och jag är verkligen sugen på tv-serien.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Northern Lights/The Golden Compass
Översättning: Olle Sahlin
Förlag: Natur & Kultur Allmänlitteratur
Utgiven: november 2019
ISBN: 9789127166363
Sidantal: 436

Boken finns på Adlibris och Bokus.

M. R. Carey: Pojken på bron

Framsidan på M R Careys roman Pojken på bron

En av de bästa sci-fi-romaner jag läst är zombieromanen Flickan med gåvorna av M. R. Carey. Pojken på bron är nästan lika bra. Boken är en prequel som utspelas 10 år efter zombiekalypsen. Återigen kretsar handlingen kring ett utsatt barn, ett annorlunda barn. Denna gång är det en överintelligent pojke med någon form av autismspektrumdiagnos. Han och ett gäng vuxna ger sig ut på en livsfarlig expedition på jakt efter ett motgift mot zombiesjukan.

Pojken på bron är välskriven, spännande och sorglig. Inte riktigt lika spännande som Flickan med gåvorna, intrigen känns inte lika sammanhållen. Och det är något med de där halvzombieungarna som jag inte gillar. Men på det stora hela är det här en mycket bra bok, en sci-fi-roman utöver det vanliga.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: The Boy on the Bridge
Översättning: Johanna Svartström
Förlag: Ordfront Förlag
Utgiven: oktober 2017
ISBN: 9789170379864
Sidantal: 394

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Ken Follett: Evighetens rand

Framsidan på pocketupplagan av Ken Folletts roman Evighetens rand
Bilden är lånad från Bonnier Pocket

Ken Folletts cementblock Evighetens rand visade sig vara ett bra sällskap på semesterresan söderöver. Den är på drygt 1 000 sidor så den räcker ett tag. Vilket var bra eftersom jag på en vecka tillbringade ett drygt dygn på en eller annan buss. Förr eller senare tröttnar jag ju på att titta ut på landskapet och då var det bra med en tjock bok. Och Evighetens rand är väldigt lättläst. Det är den tredje och avslutande delen i trilogin Århundradet och trots att det var evigheter sen jag läste de tidigare delarna och i princip glömt allt hade jag inga problem med att komma in i handlingen. Follett är helt enkelt överpedagogisk. Trots att boken innehåller en myriad människor (av vilka de flesta är släkt med varandra) och hoppar hit och dit över kontinenterna är det svårt att gå vilse i texten. Kubakrisen, medborgarrättsrörelsen i USA, Berlinmuren, Summer of Love – allt blir begripligt och allt hänger samman. De stora historiska skeendena levandegörs genom beskrivningen av individerna. De stora historiska skeendena blir vardag.

På minuskontot står de vattenpölsgrunda personporträtten. Människorna är väldigt okomplicerade och väldigt förutsägbara. Synen på könen är i vissa avseenden mossig. Flickor och kvinnor är nästan alltid sexiga, männen är det med något undantag aldrig. Pojkarna och männen tänker ofta på sex och sexskildringarna är många, taffliga och tröttsamma.

Men de lätt stereotypa kvinnobilderna är lättare att stå ut med eftersom Folletts kvinnor är allt annat än dekorativa mähän. Nästan alla flickor och kvinnor i boken är påtagligt företagsamma och kompetenta och målmedvetna och många av dem blir ytterst framgångsrika yrkeskvinnor.

Sammanfattningsvis är Evighetens rand en lättillgänglig och underhållande historielektion om en spännande epok i vår moderna historia. Om en har tid över och inte lägger för stor vikt vid djup och problematisering och språkligt nydanande är den en riktigt trevlig bekantskap.

Betyg: 3 stjärnor

Originaltitel: Edge of Eternity
Översättning: Peter Samuelsson & Lena Karlin
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: december 2015
ISBN 9789174295177
Sidantal: 1035

Boken finns på Adlibris.

Isaac Asimov: Stiftelsetrilogin

Bilden är lånad från Natur & Kultur

Jag tuggade mig igenom Isaac Asimovs sci-fi-klassiker Stiftelsetrilogin (som alltså består av tre romaner) och funderade på vad jag hade velat ändra på. Svaret är inte enkelt. Men böckerna hade kommit långt med ett tillskott av några galna kejsare, några lika galna krigsherrar och en lättledd och potentiellt farlig befolkning. Samt en rejäl dos samhällskritik. Då hade jag nog skrivit en jublande positiv recension.

För i grund och botten gillar jag hela konceptet med Stiftelsetrilogin. Vintergatsimperiet (läs: Romarriket på galaxnivå) kanske ser ut att må bra men är realiteten på dekis och undergången är oundviklig. Efter Imperiet hotar tusentals år av kaos och eländes elände för mänskligheten. Det har en vetenskapsman vid namn Hari Seldon räknat ut. Men han har också räknat ut att de där åren av barbari och mänskligt lidande kan förkortas avsevärt om man bara kan styra utvecklingen i rätt riktning. Han grundar den hemlighetsfulla Stiftelsen som ifrån sin bas på en ytterkantsplanet i Vintergatan ska dra i trådarna. Och så är bollen i rullning för konspirationer och sammansvärjningar för galaxens bästa.

Det är inte så knäppt som det låter, förutsatt att en accepterar hela konceptet med ett Vintergatsimperium och annat i den stilen (jag älskar det). Asimov är ingen Douglas Adams, ni vet han som skrev den helvrickade Liftarens guide till Galaxen). Asimov är torr och saklig, med en snudd på oupptäckbar humor. Han tar det här med science fiction på stort allvar och ägnar en del utrymme åt vetenskapliga resonemang. Att kalla honom realistisk är att ta i men han är iallafall allvarligare än Adams.

Allt det här funkar bäst i den första romanen Stiftelsen. Upplägget är lite experimentellt med en serie nedslag i Stiftelsens första tid (det märks att romanen ursprungligen bestod av en rad noveller). Det gör inget att Asimov inte är någon vidare stilist och inte så bra på att bygga karaktärer heller, bokens form kräver varken det ena eller det andra. Jag är riktigt nöjd med Stiftelsen.

De två följande böckerna, Stiftelsen och Imperiet och Den segrande Stiftelsen är mer traditionella romaner – hyfsat sammanhållen intrig, karaktärer läsaren får följa under en längre period, en väldans massa action. Och det är här jag önskar att Asimov tagit ut svängarna mycket, mycket mer. Närgångna skildringar av galna kejsare och kejsarinnor, lika galna generaler och så vidare borde vara obligatoriska i en skildring av ett imperiums nedgång och fall. Samhällskritiken likaså. Det närmaste Asimov kommer är Mulan. Det hade behövts fler Mulan i stiftelsetrilogin.

Jag tycker inte att jag slösat tid på att läsa Stiftelsetrilogin. Även med tanke på allt ovanstående samt att den inte åldrats helt med behag – romanerna publicerades första gången på början av 1950-talet – förstår jag varför den har blivit stilbildande. Det räcker med att tänka på tv-serier som Star Trek och Babylon 5 för att inse det. Men kanske är den främst är intressant för oss redan frälsta – alla vi som älskar sci-fi och som tycker att tanken på ett Vintergatsimperium är totalt fascinerande.

Betyg: 2,5 stjärnor

Originaltitel: Foundation; Foundation and Empire; Second Foundation
Översättning: Sam J. Lundvall
Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: juni 2019
ISBN 9789127163201
Sidantal: 634

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Robert Harris: Faderland & München

Pocketutgåvan av Robert Harris roman Faderland. Framsidan har en bild av järnkorset i svart mot en rödvit bakgrund.
Bilderna är lånade från Bookmark Förlag

Det finns bra historiska thrillers och det finns dåliga.

Robert Harris debutroman Faderland är bra bra bra. Den utspelas på 1960-talet i en alternativ verklighet där Tredje riket vunnit andra världskriget och Hitler och de andra nazisthöjdarna är fortfarande alive and kicking. När ett lik hittas i en sjö i Berlin startar en mordutredning som får långtgående konsekvenser.

Det här är en story med finess och driv. Den alternativhistoriska skildringen är spännande, fascinerande, tankeväckande, allt möjligt bra. Och jag som flera gånger varit i Berlin följer med stor iver kommissarie Xaviers jakt på gåtans lösning på Google Maps. Bortsett från en dipp under andra halvan av boken älskar jag Faderland. Robert Harris är en varannanboksförfattare men när han är bra är karln en fröjd att läsa.

Romanen München är ett jättebraexempel på en dålig historisk roman. Återigen är det Robert Harris som skriver, återigen handlar det om Tredje riket. Året är 1938, Hitler vill starta ett krig och den brittiske premiärministern Chamberlain vill förhindra ett. Det är svårt att skriva en thriller om ett historiskt skeende som är väl känt men här känns det inte som om Harris ens försöker. Intrigen är rörig och människorna fastnar inte riktigt. Det enda jag kan minnas så här i efterhand är påståendet om att Hitler luktar svett. Det finns spänningsmoment och saker som känns men de är få. I huvudsak är München en avslagen berättelse och det är konstigt. Robert Harris kan skriva och han har de historiska kunskaperna. Men han slarvar bort det historiska sprängstoffet och resultatet blir en bok som trots dess ämne lämnar mig likgiltig.

Sammantaget så vill jag rikta ett stort tack till Bookmark förlag som återutgav Faderland. Jag hoppas på en snar filmatisering, gärna av HBO. Vad gäller München så tja, något förlag var ju tvungen att ge ut boken på svenska och nu har jag i alla fall läst den. Och jag måste säga att bokens omslag är grymt snyggt layoutat. Också Faderland är snyggt layoutat.

Betyg: 4,5 stjärnor

Svensk titel: Faderland
Originaltitel: Fatherland
Översättning: Hans Berggren
Förlag: Bookmark Förlag
Utgiven: mars 2019
ISBN 9789188859112
Sidantal: 394

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Betyg: 2 stjärnor

Svensk titel: München
Originaltitel: Munich
Översättning: Svante Skoglund
Förlag: Bookmark Förlag
Utgiven: mars 2019
ISBN 9789188545558
Sidantal: 339

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Jessica Fellowes: Mysteriet på Asthall

Pocketupplagan av Jessica Fellowes deckare Mysteriet på Asthall; på framsidan bilden av ett tåg samt bokens författare och titel
Bilden är lånad från Bokförlaget Polaris

Jessica Fellowes deckare Mysteriet på Asthall var en inte oangenäm upplevelse. Jag köpte den för att den utspelas i början på 1920-talet och för att systrarna Mitford dyker upp i handlingen. Och egentligen hade jag inga större förväntningar. Och med facit i hand har jag en del invändningar mot boken. Språket är lite stolpigt. och det finns en del i storyn som inte är särskilt logiskt alls. Som att en ung kvinna utan egentliga referenser och med tvivelaktig bakgrund skulle få anställning som barnjungfru i en av Englands finaste familjer. Och jag tycker ju att en kvinna som skrivit tre böcker om tv-serien Downton Abbey borde veta att en barnjungfru aldrig skulle tilltalas ”miss Louisa” av sina högadliga arbetsgivare.

Men trots alla sådana saker (och det finns en hel del) tycker jag faktiskt rätt bra om boken. Jag gillar mysteriet, som bygger på en verklig händelse, det ouppklarade mordet på sjuksköterskan Florence Nightingale Shore. Handlingen puttrar på i maklig takt, med en del intressanta sidospår. Och 1920-talets England är en trevlig miljö för vilken roman som helst. Jag har läst lite om systrarna Mitford och deras excentriska föräldrar och de sprider onekligen viss glans över boken. Samtidigt vet jag inte riktigt vad jag tycker om att Jessica Fellowes åker snålskjuts på systrarna Mitfords berömmelse. Hon hade ju kunnat hittat på en egen excentrisk adelsfamilj. Och jag undrar ju över vad eventuella ättlingar tycker om att Nancy Mitford tillsammans med sin barnjungfru ges rollen som amatörmordutredare i en deckare. Och jag hoppas ju att den person som Fellowes pekar ut som mördare inte har existerat.

Slutligen kan jag konstatera att den svenska titel på boken är helt koko. Florence Shore hittades svårt misshandlad på ett tåg och avled på sjukhus. Hon satte förmodligen aldrig sin fot i Asthall, där familjen Mitford (och därmed deras barnjungfru) bodde.

Betyg: 3 stjärnor

Originaltitel: The Mitford Murders
Översättning: Joakim Sundström
Förlag: Bokförlaget Polaris
Utgiven: februari 2019
ISBN 9789177951230
Sidantal: 406

Boken finns på Adlibris och Bokus.