Sara Collins: Frannie Langtons bekännelser

Bilden är lånad från Sekwa förlag

Sara Collins debutroman Frannie Langtons bekännelser är en bok som kommer stanna kvar hos mig länge. När boken börjar är året 1826 och Frannie Langton står inför rätta i London för att ha mördat sin husbonde och dennes hustru. I återblickar berättar hon sin historia, från uppväxten som slav på Jamaica, flytten till England där hon får tjänst i ett välbärgat hushåll och vad som hände där. Det finns ju ganska många ganska lättsmälta historiska romaner om unga utsatta kvinnor som prövas hårt men finner lyckan till slut. Det här är inte en av dem. Frannie Langtons bekännelser är en mörk berättelse om vad som händer när människor inte behandlas som människor utan som redskap, objekt, medel. Det är en berättelse om rasism och förtryck och missriktad vetenskap. Stämningen är klaustrofobisk, olycksbådande. Frannie själv är mångbottnad, motsägelsefull, märkt av sina upplevelser.

Det jag inte gillar med boken är språket. Collins använder sig av ett rätt överlastat bildspråk (”skräcken gjorde väggarna sneda och svarta”) som jag inte uppskattar alls. Det här är en bok som ska läsas långsamt och jag är dålig på att läsa långsamt. Det där sänker min läsupplevelse och därmed betyget en del. Samtidigt ska en hålla i huvudet att det är ju en debutroman, ett förstlingsverk. Det kan ta ett tag innan en författare blir säker stilistiskt. Och i övrigt tycker jag att romanen är något i särklass. Det är nog den bästa skildring av slaveriet jag läst, hur vidrigt systemet var, vilka fruktansvärda konsekvenser det fick. Som sagt, det här är en bok som kommer stanna kvar hos mig länge.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: The Confessions of Frannie Langton
Översättning: Jan Hultman, Annika H. Löfvendahl
Förlag: Sekwa förlag
Utgiven: januari 2020
ISBN: 9789187917813
Sidantal: 418

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Sophie Hannah: Ett delat mysterium

Bilden är lånad från Bookmark Förlag

Det tar väldigt lång tid för Ett delat mysterium att komma igång. Det är Sophie Hannahs tredje bok om Hercule Poirot och den i mitt tycke sämsta. Och det har framför allt med den sega inledningen att göra. Hannah har snickrat ihop ett klurigt mysterium av äkta pusseldeckarsnitt med trevligt snåriga mellanmänskliga relationer och en och annan väl förborgad hemlighet. Och boken har ett fint utbud av personliga personligheter. Alltihop är väldigt värdigt Agatha Christie.

Men så är det det här med att det tar alldeles för lång tid innan berättelsen kommer igång. Den första halvan av boken är mest omständligt prat. Jag blir uttråkad. Jag ska inte bli uttråkad av en pusseldeckare.

Och så är det en sak till. Jag gillar inte riktigt att kommissarie Catchpools berättarröst får så lite utrymme i berättelsen. Sophie Hannah skriver inte som Agatha Christie, hon är inte lika vass stilistiskt, har inte samma skärpa. Det där löste Hannah elegant genom att i den första boken Monogrammorden introducera en ny berättare i Agatha Christies universum, kommissarie Catchpool. Catchpool var varken särskilt vass eller skarp och det gick väldigt bra ihop med Hannahs sätt att skriva. Men så här framme vid bok nummer tre har Catchpool hamnat mer i bakgrunden. Och då blir det så uppenbart att Hannah inte alls är lika säker med orden. Särskilt tydligt blir det när hon ger sig in i huvudet på den legendariske och genialiske Hercule Poirot. Poirot framstår plötsligt inte alls som så legendarisk och genialisk. Nu är det ju inte en dödssynd att en författare av fan fiction utvecklar en romanfigur, tvärtom. Men ändå. Jag gillar det inte riktigt.

Hade hela boken hållit samma kvalitet rakt igenom hade jag inte tvekat att drämma till med fyra stjärnor i betyg. Men den första halvan sänker helhetsintrycket. Synd på en intrig och ett persongalleri som egentligen är värdig Christie.

Betyg: 3 stjärnor

Originaltitel: The Mystery of Three Quarters
Översättning: Annika Sundberg
Förlag: Bookmark Förlag
Utgiven: september 2018
ISBN: 9789188745156
Sidantal: 363

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Neil Gaiman: Coraline

Bilden är lånad från Bonnier Carlsen

Med tanke på hur jag gillat allt jag läst hittills av Neil Gaiman är det rätt fånigt att jag dröjde så länge med att ta mig an Coraline. Men jag har aldrig hittat den i pocket. När det gäller skönlitteratur läser jag mest pocket jag själv köpt. Jag älskar bibliotek men botaniserar hellre i den lokala bokhandeln än i det lokala biblioteket. Som hur som har väldigt inskränkta öppettider nu under coronapandemin (3 timmar varannan vecka eller så).

Men nu har Coraline kommit upp i en ny upplaga, med illustrationer av Chris Riddell. Jag tyckte det lät tillräckligt intressant för att traska iväg till närmaste öppna bibliotek. Jag blev rikligt belönad. Jag är glad att jag dröjt så länge med att läsa Coraline, att mitt första möte med berättelsen var en utgåva illustrerad av Riddell. Det är en fantastisk berättelse om en väldigt modig liten flicka som flyttar in i ett väldigt konstigt hus. Och det finns en svart katt som ibland talar och ibland inte talar. Boken är spännande och emellanåt väldigt otäck, språket underbart. Riddells teckningar är vackra, stämningsfulla, läskiga.

Coraline är definitivt den bästa boken jag läst hittills av Neil Gaiman och en av de största läsupplevelserna hittills i år.

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: Coraline
Översättning: Kristoffer Leandoer
Förlag: Bonnier Carlsen
Utgiven: februari 2020
ISBN: 9789178035786
Sidantal: 139

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Belinda Bauer: När repet brister

Bilden är lånad från Modernista

Belinda Bauer levererar som vanligt. Kvaliteten på hennes böcker varierar visserligen – de kan vara bra eller väldigt bra (dåligt har hittills aldrig hänt när det gäller den här författaren) – men en sak kan jag vara säker på: de är aldrig dussindeckare. De är alltid annorlunda, på ett väldigt bra sätt. Så är också fallet med När repet brister. Den inleder med att en mamma låter sina barn vänta i bilen medan hon hämtar hjälp. Mamman kommer aldrig tillbaka. Och därmed kan dramat börja. Och det blir ett riktigt drama. Spännande, emellanåt rentav läskigt, hjärtekrossande, hoppingivande. Och med en rad människor jag inte skulle vilja umgås med men som är väldigt underhållande att läsa om. Bauer är småelak och rolig och träffsäker. Och deckargåtan är riktigt bra. Inte helt sannolik om en säger så, det finns ett och annat som jag har svårt att greppa. Men annorlunda, på det väldigt sättet. När repet brister är en riktigt bra Bauer, en av hennes bästa.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel:
Översättning: Nils Larsson
Förlag: Modernista
Utgiven: mars 2020
ISBN: 978917893249
Sidantal: 348

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Daniel Cole: Marionetten

Bilden är lånad från Norstedts

Daniel Coles andra roman Marionetten är allt förstlingsverket Trasdockan är och lite till. Alltså mängder av blod och konstig humor. Boken börjar med ett mord av det mer vrickade slaget i USA. Jänkarna tror att det är en uppföljare på trasdockemorden men kollegorna i den gamla världen är inte lite övertygade. Men så sker ett mord på samma tema i England.

Det här är en bok som börjar blodigt och snabbt urartar till massaker. Cole fläskar verkligen på med våldet. Det här låter verkligen som ännu en slaskdålig seriemördarthriller av det löjligare slaget. Men är det någon som kan komma undan med en sådan story och göra det bra så är det Daniel Cole. Han skriver i samma anda som Stuart MacBride. Med en humor av det lätt absurda slaget som gifter sig väl med de helt absurda morden. Med överdrifter som är precis lagom överdrivna och serverade med glimten i ögat och ett garv i ständig beredskap. Han är ironisk och småelak och samtidigt kärleksfull i beskrivningen av de engelska poliserna och de amerikanska agenterna och det gnisslande samarbetet dem emellan. Det hade kunnat bli hur klyschigt och förutsägbart som helst inte när Cole sitter vid tangentbordet. Och dessutom har han svängt ihop en riktigt bra intrig. Inte rimlig eller sannolik för fem öre men fartfylld och oväntad.

Marionetten är minst lika brutalt underhållande som Trasdockan. Jag ser fram emot den tredje boken i serien.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Hangman
Översättning: Jan Risheden
Förlag: Norstedt
Utgiven: oktober 2019
ISBN: 9789113093352
Sidantal: 425

Boken finns på Adlibris och Bokus

Elly Griffiths: En cirkel av sten

Bilden är lånad från Bokförlaget Forum

Så här i efterhand inser jag ju att det var dumt att läsa en bok av Elly Griffiths direkt efter att jag avslutat Nattjänst av John le Carré. Vilken bok som helst hade väl bleknat efter den läsupplevelse som le Carré bjöd på. Och Griffith är ju inte precis de stora gesternas författare. Snarare trivsamt småputtrig.

Och trivsamt småputtrig men blek är väl bästa beskrivningen av En cirkel av sten. Det är den elfte romanen om arkeologen Ruth Galloway och på många sätt en väldigt typisk Griffiths. Alla ingredienser är där – en radda trivsamt udda människor i mer eller mindre pittoreska miljöer och så lite humor och spänning på det. Men humorn kändes inte lika humoristisk som vanligt och spänningen inte fullt så spännande. Intrigen kändes som en upprepning av tidigare böcker. Vilket den på ett sätt är, handlingen knyter an till den första boken om Ruth Galloway, Flickan under jorden och jag vet inte men jag tycker inte riktigt det fungerade. En cirkel av sten är just trivsamt småputtrig men saknar det där lilla extra som brukar göra Griffiths så underhållande.

Jag betraktar det här som en mellanbok och hoppas på nästa bok i serien. Att döma av det som jag läst om den så kommer boken bjuda på en hel del nytt i alla fall i Ruths liv. Det ser jag fram emot att läsa om.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: The Stone Circle
Översättning: Carla Wiberg
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgiven: april 2020
ISBN: 9789137156439
Sidantal: 312

Boken finns på Adlibris och Bokus.

John le Carré: Nattjänst

Bilden är lånad från Bonnier Pocket

Ännu en höjdare av John le Carré. Nattjänst är precis lika bra som Den lilla trumslagarflickan och en helt oförglömlig läsupplevelse. Den här gången tar le Carré sikte på den illegala vapenhandeln. Jonathan Pine, en man med mystiskt förflutet som tagit sin tillflykt till hotellbranschen, lockas till undercoveruppdrag hos ökänd vapenhandlare. Resultatet blir en smart, rolig, slagfärdig, otäck och spännande berättelse som håller mig fångad från första sidan till den sista. Väldigt brittiskt, på ett bra sätt. Enda smolken i den litterära glädjebägaren är att jag fattar nada av intrigerna och maktkampen inom och mellan det brittiska och amerikanska underrättelseväsendet. Det synd. Det sänker betyget lite grann, men bara lite.

Nattjänst har filmatiserats som The Night Manager (2016). Tom Hiddleston och Hugh Laurie spelar handlingens kontrahenter Pine och Roper. Den ser jag fram emot att se. Jag hoppas den håller samma klass som miniserien The Little Drummer Girl (2018) med Florence Pugh och Alexander Skarsgård.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: The Night Manager
Översättning: Sam J. Lundwall
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: augusti 2016
ISBN: 9789174295733
Sidantal: 553

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Cara Hunter: I mörket

Bilden är lånad från LB Förlag

Cara Hunters levererar med besked i den andra romanen om kriminalkommissarie Adam Fawley. En ung kvinna och ett litet barn hittas inspärrade i en källare, gubben som bor i huset förnekar all kännedom och grannarna har inte märkt nånting. Hemligheterna är många och vägen till sanningen slingrande. Skildringen av de enskilda poliserna och deras privatliv hålls på en perfekt nivå och flyter snyggt in i handlingen. I mörkret är skriven med känsla och driv och sidorna bara flyger förbi. Det är spännande och tragiskt och otäckt och underhållande. Det är så nära fulländan en psykologisk thriller kan komma, vad mig anbelangar. Läs den. Fast den som inte läst har föregångaren Hemmets trygga vrå bör ta den först. Böckerna är bäst i ordningsföljd.

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: In the Dark
Översättning: Jan Risheden
Förlag: LB Förlag
Utgiven: december 2019
ISBN: 9789177991281
Sidantal: 368

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Peter K. Andersson: På stadens skuggsida

Bilden är lånad från Carlsson Bokförlag

Annie Chapman har gått till historien som Jack the Rippers andra offer. Lördagen innan hon mördades kom hon i konflikt med en annan kvinna på härbärget hon bodde. Konflikten gällde en lånad tvål. För kvinnor på samhällets absoluta botten kunde en tvål som aldrig återlämnats ge upphov till ett våldsamt gräl.

Om detta berättar historiken Peter K. Andersson i sin bok På stadens skuggsida: Människor och brott i Jack the Rippers London. Med utgångspunkt i rättegångsprotokoll skildrar han olika aspekter av livet i Londons fattigaste kvarter. Han beskriver gatugäng och gatukravaller. Konstaplar som aldrig borde ha blivit konstaplar. Grannar som umgås, grannar som grälar och grannar som mördas. Små glimtar av såväl vardag som det extraordinära. I Anderssons händer blir rättegångsprotokollen en guldgruva att ösa ur. Boken ger mig både en önskan att läsa mer mer mer i ämnet och att ta en tripp till London.

Det enda problemet med boken är att det ofta blir ett väldans rabblande av namn. X gjorde något, varpå Y reagerade på det, varpå A, B, C och X svarade med att… och så vidare. Det är svårt att hänga med i svängarna, att hålla koll på den röda tråden, att veta vem som gjorde vad. Här borde författaren gjort mer för att hålla läsaren orienterad.

Men bortsett från det är På stadens skuggsida en väldigt intressant bok som verkligen väcker min vetgirighet.

Betyg: 4 stjärnor

Förlag: Carlsson Bokförlag
Utgiven: augusti 2017
ISBN: 9789173318488
Sidantal: 189

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Fiona Cummins: Skallra

Bilden är lånad från Modernista

Fiona Cummins debutthriller Skallra har ett bra anslag men når inte ända fram. Ännu en sån där bok som går vilse på vägen.

Ingredienserna är bra. En mördare med ett mycket udda samlarintresse. En liten pojke med en sällsynt och farlig sjukdom som innebär att kroppen förkalkas och deformeras. Ett dysfunktionellt föräldrapar. En liten flicka som försvinner. Och så lite övernaturligheter på det.

Det låter som något Mo Hayder kunnat skriva eller kanske Sharon Bolton. Men Cummins når inte upp till riktigt samma klass. Hon är för rörig, för splittrad. Tar upp sånt som är totalirrelevant. Jag menar, inte sjutton bryr jag mig om en kvinnlig polis biologiska klocka, inte när det finns en seriemördare att jaga.

Seriemördaren ja. Det är ju inget nytt att deckarvärlden är full av vrickade mördare men den här killen är bara för mycket, för osannolik.

Nu låter jag alldeles vansinnigt negativ men bokens dåliga sidor är inte så dåliga att det blir oläsbart. Och det finns mycket som är riktigt bra. Det är en ganska läskig historia. Skildringen av de bägge barnen, deras utsatthet och deras rädslor, är mer än bra. Föräldrarna är också läsvärda. Och framför allt – Cummins hivar in en del satir och humor som piggar upp ordentligt.

Jag kommer läsa uppföljaren Samlaren, när den kommer i pocket.

Betyg: 3 stjärnor

Originaltitel: Rattle
Översättning: Jan Järnebrand
Förlag: Modernista
Utgiven: april 2019
ISBN: 9789177819356
Sidantal: 431

Boken finns på Adlibris och Bokus.