Peter Swanson: Hennes värsta mardröm

Bilden är lånad från Southside Stories

Swanson gör det igen, fast ännu bättre. Precis som Värd att döda, som jag skriver om här, är Hennes värsta mardröm, en mycket välskriven psykologisk thriller. Den här gången handlar det om en engelsk tjej som byteslånar lägenhet med sin amerikanske kusin. Men hon har knappt hunnit inta kusinens snofsiga Bostonlägenhet förrän ett lik hittas i grannlägenheten och sen går det snabbt utför med trivseln och tryggheten.

Precis som i den förra boken gör Swanson en djupdykning i mänsklig psykopati och han gör det bra. Hennes värsta mardröm är läskigt trovärdig och härligt oförutsägbar och lagom snårig. Intrigen är om inte nyskapande så definitivt något bortom standardformuläret för hur man konstruerar en bra deckarhistoria. Och om Värd att döda var ett bra argument för singelliv och celibat så är Hennes värsta mardröm skäl nog att dumpa mänskligt sällskap fullständigt och istället skaffa en katt. För övrigt spelar faktiskt en katt en nyckelroll i boken. Bara en sån sak! Jag ger fem stjärnor i betyg och hoppas på att det kommer fler böcker av Swanson i svensk översättning.

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: Her Every Fear
Översättning: Katarina Falk
Förlag: Southside Stories
Utgiven: april 2020
ISBN: 9789188725646
Sidantal: 359

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Renée Knight: Disclaimer

Bilden är lånad från Sekwa Förlag

Renée Knights förstlingsverk Disclaimer är rätt så olik hennes andra roman Sekreteraren. Det är nästan så att man kan tro att böckerna inte har samma författare. Till att börja med innehåller Disclaimer ett mysterium, en gåta som ska lösas. En kvinna läser en roman som hon till sin stora fasa inser handlar om henne själv och en hemlighet hon dolt för alla. Och det dyker rätt snart upp ett lik och det är uppenbart att det finns någon som vill ha hämnd. Sekreteraren var en återhållsam och ganska långsam berättelse om en sällsynt behärskad kvinna; i Disclaimer är folk inte särskilt behärskade alls, Knight skildrar stora känslor och extrema handlingar och jag får många gånger känslan av att det här kan sluta lite hur som helst. Spänningsmomentet är uttalat och det blir en del tvära kast och överraskningar. Kort sagt, Disclaimer är en mer traditionell psykologisk thriller. Men ändå inte. Jag kan inte berätta hur utan att spoila men låt mig säga så hör: för den som är sugen på en annorlunda psykologisk thriller så rekommenderar jag Disclaimer varmt. Det här en mycket bra debut.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Disclaimer
Översättning: Maria Bodner Gröön
Förlag: Etta
Utgiven: juni 2016
ISBN: 9789187917196
Sidantal: 302

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Renée Knight: Sekreteraren

Bilden är lånad från Sekwa Förlag

Renée Knights roman Sekreteraren är inte en vanlig spänningsroman. Genremässigt kvalar den närmast in som psykologisk thriller, men det finns inget lik eller mystiskt försvinnande, inget sökande efter ledtrådar i jakt på gåtans lösning. Huvudpersonen Christine är den perfekta sekreteraren, effektiv och diskret och framför allt lojal. Men alla har ju sin gräns.

Sekreteraren är skriven på ett bra språk, välformulerat och rakt på sak, inga poetiska krusiduller. Det gillar jag. Och porträtten av och relationen mellan den überlojala Christine och hennes arbetsgivare, den berömda Mina Appleton, fängslar mig. Bokens styrka ligger i personporträtten och i realismen. Men det finns en viss förutsägbarhet i storyn. Det känns liksom givet att det ska gå som det går. Förutsägbarheten gör också att Knight inte heller lyckas kompensera för den spänning som ett mord och en mordutredning brukar medföra, det är först mot slutet som det blir just spännande. I övrigt är det här en väldigt lågmäld och ganska långsam skildring där det inte händer så mycket på ytan så att säga.

En bra sak med boken är att den väcker en del intressanta frågor om lojalitet och moral och livsmening. Och jag gillar att Knight serverar de där frågorna i thrillerform, utan att ta omvägen via överdrivna konstnärliga eller intellektuella ambitioner. Hon är konkret och saklig och uppriktig och återhållsam, precis som sin huvudperson Christine. Det gillar jag.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: The Secretary
Översättning: Helen Sonehag
Förlag: Etta
Utgiven: mars 2020
ISBN: 9789187917899
Sidantal: 324

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Philip Reeve: De vandrande städerna & Förrädarens guld

Bilderna är lånad från B Wahlströms

På tal om barn- och ungdomslitteratur som inte bör sättas i händerna på känsliga barn (eller vuxna för den delen) så förtjänar Philip Reeve ett alldeles särskilt omnämnande. Jag har läst de två första böckerna i hans serie The Mortal Engines och särskilt i den första boken De vandrande städerna tar Reeve livet av folk i en takt och omfattning som får George R R Martin att framstå som mjäkig. Jag vet ju att 2000-talets böcker för barn i nedre tonåringen inte riktigt är som böckerna för målgruppen i fråga när jag var barn och så vidare. Men ändå, en varning kan vara på sin plats. Mortal Engines är brutalaction för barn, med tonvikt på brutal. Här dödas det i parti och minut och människor råkar illa ut på många andra sätt också. Det här är ingen lycklig värld.

Det är också mycket bra böcker. Reeve målar upp en dystopisk framtid där städer bokstavligt talat drar världen runt i jakt på resurser och där stora starka stygga städer lika bokstavligt talat käkar upp mindre svaga städer. Det är en naturlig del av den kommunala utvecklingsläran som bokens unge hjälte Tom bekänner sig till. När De vandrande städerna börjar bor han i London, i rätt del av London (alltså de övre våningarna) och har ett hyfsat privilegierat och ganska tryggt liv. Men en dag får han se något han inte borde sett och allt raseras. Utkastad i ödemarken måste han lita till flickan Hester, bokens unga hjältinna som bara har hämnd i skallen.

De vandrande städerna är en spännande berättelse där det knappt blir en lugn stund och folk folk som sagt dör som flugor. Men trots all fokus på spänning och mer spänning hinner Reeve att med förhållandevis små medel bygga upp både karaktärer och världen de lever i. Världsbygget är intelligent om än lite förenklat, det märks att det är en bok för barn. Men science fiction får vara lite förenklad. De vandrande städerna är en fascinerande och emellanåt ganska omskakande berättelse som jag ger stjärnor i betyg.

I uppföljaren Förrädarens guld, fortsätter det i ungefär samma stil. Lite färre lik kanske, men ungefär lika mycket action. Världsbygget förfinas och vidareutvecklas. En hel rad intressanta karaktärer introduceras och personskildringarna fördjupas och problematiseras. Här finns människor att älska och människor att hata men de flesta är så där som människor är mest, komplicerade. Dessutom får jag lite Charles Dickens-vibbar över delar av persongalleriet, vilket är kul. Och intrigen är spännande. Det blir 4,5 stjärnor i betyg till Förrädarens guld.

Det finns två böcker till i serien Mortal Engines. Dem ser jag fram emot att läsa. Däremot vete sjutton om jag vill se filmen med samma namn. Den bygger på den första boken och kritiken är inte överväldigande om en säger så.

Betyg: 4 stjärnor

Titel på svenska: Mortal Engines 2: De vandrande städerna
Originaltitel: Mortal Engines
Översättning: Lena Karlin
Förlag: B Wahlströms
Utgiven: september 2018
ISBN: 9789132207730
Sidantal: 357

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Betyg: 4,5 stjärnor

Titel på svenska: Mortal Engines 2: Förrädarens guld
Originaltitel: Predator’s Gold
Översättning: Lena Karlin
Förlag: B Wahlströms
Utgiven: november 2018
ISBN: 9789132207754
Sidantal: 376

Boken finns på Adlibris och Bokus.

John Le Carrré: En fri agent

Bilden är lånad Albert Bonniers Förlag

Nästan 90 år och John Le Carré håller fortsatt stilen. Hans senaste och kanhända (hemska tanke) sista roman En fri agent håller mig fångad från första sidan till sista. Bokens huvudperson är Nat, en veteran inom brittiska underrättelsetjänsten som misstänker att pensionen närmar sig. Samtidigt som han väntar på att bli avpolletterad lär han känna en envis ung man med en faiblesse för badminton. Och så dras en händelsekedja igång som får oväntade konsekvenser.

Le Carré är något av urtypen för en typiskt brittisk thriller författare och En fri agent är närmast hysteriskt brittisk. Nat spelar badminton, manövrerar underrättelsebyråkratin och underrättelseintrigerna och umgås med sin fru. Han levererar torr humor, ironiska understatements och mild cynism i en aldrig sinande ström. Han är en trivsam bekantskap; boken innehåller många trivsamma eller i alla fall intressanta bekantskaper. Samt en bredsida mot både Brexit och Donald Trump. Ett tag, medan Nat harvar runt i underrättelseträsket, undrar jag vart boken är på väg, men tja, det visar sig så småningom och sen är det väldigt spännande ända till slutet.

Jag gillar’t. Skarpt.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Agent Running in the Field
Översättning: Hans-Jacob Nilsson
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: juni 2020
ISBN: 9789100185527
Sidantal: 293

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Sara Collins: Frannie Langtons bekännelser

Bilden är lånad från Sekwa förlag

Sara Collins debutroman Frannie Langtons bekännelser är en bok som kommer stanna kvar hos mig länge. När boken börjar är året 1826 och Frannie Langton står inför rätta i London för att ha mördat sin husbonde och dennes hustru. I återblickar berättar hon sin historia, från uppväxten som slav på Jamaica, flytten till England där hon får tjänst i ett välbärgat hushåll och vad som hände där. Det finns ju ganska många ganska lättsmälta historiska romaner om unga utsatta kvinnor som prövas hårt men finner lyckan till slut. Det här är inte en av dem. Frannie Langtons bekännelser är en mörk berättelse om vad som händer när människor inte behandlas som människor utan som redskap, objekt, medel. Det är en berättelse om rasism och förtryck och missriktad vetenskap. Stämningen är klaustrofobisk, olycksbådande. Frannie själv är mångbottnad, motsägelsefull, märkt av sina upplevelser.

Det jag inte gillar med boken är språket. Collins använder sig av ett rätt överlastat bildspråk (”skräcken gjorde väggarna sneda och svarta”) som jag inte uppskattar alls. Det här är en bok som ska läsas långsamt och jag är dålig på att läsa långsamt. Det där sänker min läsupplevelse och därmed betyget en del. Samtidigt ska en hålla i huvudet att det är ju en debutroman, ett förstlingsverk. Det kan ta ett tag innan en författare blir säker stilistiskt. Och i övrigt tycker jag att romanen är något i särklass. Det är nog den bästa skildring av slaveriet jag läst, hur vidrigt systemet var, vilka fruktansvärda konsekvenser det fick. Som sagt, det här är en bok som kommer stanna kvar hos mig länge.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: The Confessions of Frannie Langton
Översättning: Jan Hultman, Annika H. Löfvendahl
Förlag: Sekwa förlag
Utgiven: januari 2020
ISBN: 9789187917813
Sidantal: 418

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Sophie Hannah: Ett delat mysterium

Bilden är lånad från Bookmark Förlag

Det tar väldigt lång tid för Ett delat mysterium att komma igång. Det är Sophie Hannahs tredje bok om Hercule Poirot och den i mitt tycke sämsta. Och det har framför allt med den sega inledningen att göra. Hannah har snickrat ihop ett klurigt mysterium av äkta pusseldeckarsnitt med trevligt snåriga mellanmänskliga relationer och en och annan väl förborgad hemlighet. Och boken har ett fint utbud av personliga personligheter. Alltihop är väldigt värdigt Agatha Christie.

Men så är det det här med att det tar alldeles för lång tid innan berättelsen kommer igång. Den första halvan av boken är mest omständligt prat. Jag blir uttråkad. Jag ska inte bli uttråkad av en pusseldeckare.

Och så är det en sak till. Jag gillar inte riktigt att kommissarie Catchpools berättarröst får så lite utrymme i berättelsen. Sophie Hannah skriver inte som Agatha Christie, hon är inte lika vass stilistiskt, har inte samma skärpa. Det där löste Hannah elegant genom att i den första boken Monogrammorden introducera en ny berättare i Agatha Christies universum, kommissarie Catchpool. Catchpool var varken särskilt vass eller skarp och det gick väldigt bra ihop med Hannahs sätt att skriva. Men så här framme vid bok nummer tre har Catchpool hamnat mer i bakgrunden. Och då blir det så uppenbart att Hannah inte alls är lika säker med orden. Särskilt tydligt blir det när hon ger sig in i huvudet på den legendariske och genialiske Hercule Poirot. Poirot framstår plötsligt inte alls som så legendarisk och genialisk. Nu är det ju inte en dödssynd att en författare av fan fiction utvecklar en romanfigur, tvärtom. Men ändå. Jag gillar det inte riktigt.

Hade hela boken hållit samma kvalitet rakt igenom hade jag inte tvekat att drämma till med fyra stjärnor i betyg. Men den första halvan sänker helhetsintrycket. Synd på en intrig och ett persongalleri som egentligen är värdig Christie.

Betyg: 3 stjärnor

Originaltitel: The Mystery of Three Quarters
Översättning: Annika Sundberg
Förlag: Bookmark Förlag
Utgiven: september 2018
ISBN: 9789188745156
Sidantal: 363

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Neil Gaiman: Coraline

Bilden är lånad från Bonnier Carlsen

Med tanke på hur jag gillat allt jag läst hittills av Neil Gaiman är det rätt fånigt att jag dröjde så länge med att ta mig an Coraline. Men jag har aldrig hittat den i pocket. När det gäller skönlitteratur läser jag mest pocket jag själv köpt. Jag älskar bibliotek men botaniserar hellre i den lokala bokhandeln än i det lokala biblioteket. Som hur som har väldigt inskränkta öppettider nu under coronapandemin (3 timmar varannan vecka eller så).

Men nu har Coraline kommit upp i en ny upplaga, med illustrationer av Chris Riddell. Jag tyckte det lät tillräckligt intressant för att traska iväg till närmaste öppna bibliotek. Jag blev rikligt belönad. Jag är glad att jag dröjt så länge med att läsa Coraline, att mitt första möte med berättelsen var en utgåva illustrerad av Riddell. Det är en fantastisk berättelse om en väldigt modig liten flicka som flyttar in i ett väldigt konstigt hus. Och det finns en svart katt som ibland talar och ibland inte talar. Boken är spännande och emellanåt väldigt otäck, språket underbart. Riddells teckningar är vackra, stämningsfulla, läskiga.

Coraline är definitivt den bästa boken jag läst hittills av Neil Gaiman och en av de största läsupplevelserna hittills i år.

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: Coraline
Översättning: Kristoffer Leandoer
Förlag: Bonnier Carlsen
Utgiven: februari 2020
ISBN: 9789178035786
Sidantal: 139

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Belinda Bauer: När repet brister

Bilden är lånad från Modernista

Belinda Bauer levererar som vanligt. Kvaliteten på hennes böcker varierar visserligen – de kan vara bra eller väldigt bra (dåligt har hittills aldrig hänt när det gäller den här författaren) – men en sak kan jag vara säker på: de är aldrig dussindeckare. De är alltid annorlunda, på ett väldigt bra sätt. Så är också fallet med När repet brister. Den inleder med att en mamma låter sina barn vänta i bilen medan hon hämtar hjälp. Mamman kommer aldrig tillbaka. Och därmed kan dramat börja. Och det blir ett riktigt drama. Spännande, emellanåt rentav läskigt, hjärtekrossande, hoppingivande. Och med en rad människor jag inte skulle vilja umgås med men som är väldigt underhållande att läsa om. Bauer är småelak och rolig och träffsäker. Och deckargåtan är riktigt bra. Inte helt sannolik om en säger så, det finns ett och annat som jag har svårt att greppa. Men annorlunda, på det väldigt sättet. När repet brister är en riktigt bra Bauer, en av hennes bästa.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel:
Översättning: Nils Larsson
Förlag: Modernista
Utgiven: mars 2020
ISBN: 978917893249
Sidantal: 348

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Daniel Cole: Marionetten

Bilden är lånad från Norstedts

Daniel Coles andra roman Marionetten är allt förstlingsverket Trasdockan är och lite till. Alltså mängder av blod och konstig humor. Boken börjar med ett mord av det mer vrickade slaget i USA. Jänkarna tror att det är en uppföljare på trasdockemorden men kollegorna i den gamla världen är inte lite övertygade. Men så sker ett mord på samma tema i England.

Det här är en bok som börjar blodigt och snabbt urartar till massaker. Cole fläskar verkligen på med våldet. Det här låter verkligen som ännu en slaskdålig seriemördarthriller av det löjligare slaget. Men är det någon som kan komma undan med en sådan story och göra det bra så är det Daniel Cole. Han skriver i samma anda som Stuart MacBride. Med en humor av det lätt absurda slaget som gifter sig väl med de helt absurda morden. Med överdrifter som är precis lagom överdrivna och serverade med glimten i ögat och ett garv i ständig beredskap. Han är ironisk och småelak och samtidigt kärleksfull i beskrivningen av de engelska poliserna och de amerikanska agenterna och det gnisslande samarbetet dem emellan. Det hade kunnat bli hur klyschigt och förutsägbart som helst inte när Cole sitter vid tangentbordet. Och dessutom har han svängt ihop en riktigt bra intrig. Inte rimlig eller sannolik för fem öre men fartfylld och oväntad.

Marionetten är minst lika brutalt underhållande som Trasdockan. Jag ser fram emot den tredje boken i serien.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Hangman
Översättning: Jan Risheden
Förlag: Norstedt
Utgiven: oktober 2019
ISBN: 9789113093352
Sidantal: 425

Boken finns på Adlibris och Bokus