Elly Griffiths: En kvinna i blått

Bilden är lånad från Månpocket

Elly Griffiths deckare om rättsarkeologen Ruth Galloway har fått en särskild plats i mitt litterära hjärta. Med En kvinna i blått visar hon att hon fortfarande förtjänar den där platsen. Deckargåtan är trevlig och med lagom läskiga mord. Atmosfären är s-u-p-e-r-brittisk. Människorna behagligt udda som de flesta människor är och en del är lite mer udda än andra.

Kanske hade Griffiths kunnat skruva åt det där udda lite mer. Det har ju blivit några böcker nu och jag har vant mig vid Nelsons konservatism och Cathbads druiderider. Jag tycker att det är dags för Griffiths att utöka listan på excentriker i Ruth Galloways omedelbara närhet. Hon kan plocka någon av dem som förekommer i En kvinna i blått. Eller låta någon av dem som redan är med på listan göra ett språng i utvecklingen. Shona kan gå med i en sekt med världserövrarplaner. Michelle kan starta ett papegojpensionat i hennes och Nelsons källare. Se till att det händer något.

Men bortsett från att jag börjar tycka att människorna runt Galloway behöver skruvas åt lite så håller Griffiths håller stilen. En kvinna i blått är en underhållande mysdeckare skriven med skärpa, ironi och humor. Den är en typisk Griffiths.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: The Woman in Blue
Översättning: Ing-Britt Björklund
Förlag: Månpocket
Utgiven: augusti 2017
ISBN: 9789175037271
Sidantal: 324

Boken finns på Adlibris och Bokus

Kazuo Ishiguro årets Nobelpristagare

Jag är väldigt nöjd med att årets Nobelpris i litteratur gick till Kazuo Ishiguro. Av flera anledningar. Jag var lite orolig för att priset skulle gå till ännu en musiker vars storhetstid skedde för decennier sedan. Jag är glad att priset gick till en författare som faktiskt skriver romaner. Begripliga romaner, vackra och mångbottnade romaner. Jag har visserligen bara läst Never let me go och Begravd jätte. Men den förstnämnda är nog den bästa och mest gripande boken i mitt litterära liv, och det har hållit på i drygt 40 år nu. Mina känslor inför den andra boken är lite mer blandade, men låt mig säga så här: det var nog ett år sedan jag läste den och jag tänker fortfarande på den. Jag kommer läsa om den.

Som sagt: jag är mycket nöjd med att Ishiguro fick priset. Det här är en författare jag vill läsa mer av. Jag tror jag ska börja med Återstoden av dagen.

Tematrio – Starka känslor

I veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta om tre böcker som innehåller och/eller väcker starka känslor hos oss som läsare. Här är en trio som fick mig att känna väldigt mycket.

Carolina Fredrikssons debutroman Flod handlar om två barn som bor i en gammal husvagn under en bro som går över en flod. Ibland kommer en kvinna med mat till dem men i övrigt får de klara sig själva. Sparsmakat, sorgesamt och upprörande om barn i absolut utsatthet. Skildringen av barnens verklighetsflykt genom leken är något av det starkaste jag läst på senare år. Plus i kanten för att floden och bron och staden som ligger där på andra sidan bron har vissa likheter med min hemstad Göteborg.

Också i Never let me go av Kazuo Ishiguro handlar det om utsatta barn, denna gång i en inte allt för avlägsen framtid. Ännu en sparsmakad, sorgesam och upprörande bok av den typen som stannar kvar i åratal. Det har hänt att jag önskat att jag aldrig läst den, så sorglig tycker jag att den är.

Robert Harris roman En officer och spion är en helt annan typ av bok, en historisk thriller baserad på verkliga händelser. Alfred Dreyfus var en fransk-judiske officer som år 1894 dömdes för landsförräderi och skeppades iväg till Djävulsön. Problemet var att Dreyfus var oskyldig. Boken skildrar kampen för att få Dreyfus frigiven. Välskrivet och initierat om antisemitism, korruption och rättsröta och om hur lätt det är att krossa en människa. Det här är en bok som gör mig riktigt förbannad på världen.

 

 

 

Ransom Riggs: Miss Peregrines hem för besynnerliga barn & Spökstaden

Bilderna är lånade av Rabén & Sjögren

Nu har jag äntligen äntligen läst Ransom Riggs. Hans två första böcker har stått i min bokhylla i evigheter (alltså 2-3 år), jag har dragit mig för att läsa för att jag trodde att böckerna skulle vara knepiga.

Det hade med fotona att göra. Riggs fick inspirationen att skriva Miss Peregrines hem för besynnerliga barn från gamla foton, bisarra, spöklika, olycksbådande foton på barn. Knepiga foton => knepiga böcker, tänkte jag.

Men böckerna är inte knepiga. Ransom har en rak stil. Hans värld är fantastisk (det är fantasy) men enkelt uppbyggd. Böckernas berättarjag är Jacob, en tonåring med problem, hans föräldrar tror att han är psykotisk. I den första boken Miss Peregrines hem för besynnerliga barn åker han med sin pappa till en ö utanför Wales kust. Tanken är att han ska tillfriskna men i stället kastas han rakt in i den alternativa verklighet som gav honom psykosstämpeln till att börja med. Det blir en del otäckheter men tempot är ändå långsamt, först mot slutet skruvas hastigheten och spänningen upp. Jag gillar verkligen boken men saknar ändå Neil Gaiman litegrann.

Uppföljaren Spökstaden är mer actionbetonad, boken skildrar barn på flykt, desperat sökande efter räddning. Boken har mer tyngd och svärta än föregångaren och utspelas dessutom under andra världskriget. Jag tycker väldigt mycket om Spökstaden. Jag har slutat sakna Neil Gaiman.

Nu är jag sugen på att se Tim Burtons filmatisering av Miss Peregrines hem för besynnerliga barn. Framför allt är jag sugen på att läsa den tredje och avslutande boken i serien, Själarnas bibliotek. Jag hoppas att någon ser till till att den kommer i pocket snart.

Den übersnygga förstautgåvan av Miss Peregrines hem för besynnerliga barn har tagit slut i handeln men en nyutgåva släpptes i samband med filmpremiären förra hösten.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children
Översättning: Susanne Näsling
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgiven: september 2016
ISBN: 9789129703931
Sidantal: 384

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Hollow City
Översättning: Jan Risheden
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgiven: augusti 2015
ISBN: 9789129696806
Sidantal: 432

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Tematrio – HBTQ

I veckans tematrio uppmanar Lyrans Noblesser oss att berätta om tre böcker, filmer, låttexter etc med HBTQ-tema. Här är min litterära trio.

Huvudpersonen i Sara Lövestams romaner om Kouplan är en papperslös invandrare som försöker hanka sig fram som privatdetektiv. Han är också transperson. Serien började trevande men med den tredje boken Luften är fri har Lövestam hittat stilen. Den här gången är det en kvinna som misstänker att hennes man är otrogen som anlitar Kouplan. Han får ett tufft jobb med att lösa fallet samtidigt som han lever som hemlös på flykt undan polisen. Välskrivet och snabbläst, engagerande och spännande och nervigt. Det är något särskilt med en författare som lyckas skriva bra deckare utan ett mord i sikte. Böckerna bör läsas i ordningsföljd. Jag tyckte att första boken Sanning med modifikation var sådär men med den här boken har Kouplan seglat upp som en av mina favorithjältar i deckarvärlden.

Sara Kadefors ungdomsroman Lex bok handlar om tonåriga Lex som tycker det mesta utom bästisen Jonatan är pest, kolera, allt gräsligt du kan tänka dig. Påhejad av Jonatan börjar hon blogga som Maya, en hittepåperson som är vacker, lyckad och rebellisk. Problemen börjar när Maya blir en hit och får massa fans. Underhållande, tänkvärt och lättläst som funkar också på oss som lämnat tonåren långt bakom oss. Lex kompis Jonathan är HBTQ.

Ficktjuven av Sarah Waters börjar i London på 1860-talet. Småtjuven Susan lockas/tvingas att delta i ett vågat och som det visar sig farligt bedrägeri. Spännande bok som lever högt på suveräna person- och miljöskildringar. Grymt snyggt upplagd också. Vad som är HBTQ vill jag inte avslöja p.g.a. ska inte spoila.

 

Tematrio – Grannar

Det är måndag och dags för ny tematrio. Den här gången uppmanar Lyran oss att berätta om tre romaner som innehåller goda eller mindre goda grannar. Här är min trio trassliga grannrelationer.

I Carin Gerhardsens deckare Falleri Fallera Falleralla mördas människor av orsaker som ligger många år tillbaka i tiden. Grannrelationer har en given plats i boken. Välskrivet och spännande och med en trevlig mordgåta. Men också lite splittrat, det fanns en del irrelevant om vissa polisers privatliv som kunde ha dumpats. Sista boken i Hammarbyserien, vilket känns tomt. Jag hoppas att Gerhardsen ändrar sig och skriver några böcker till.

Granne med döden av Alex Marwood utspelas i ett förfallet hyreshus där alla de boende har sina hemligheter och en av dem har lite mer och otäckare hemligheter än de andra. Smart, roligt och läskigt och mordgåtan är grymt snyggt konstruerad. Varning för bitvis hög äckelfaktor.

Joanne Harris roman Underströmmar utspelas på den lilla franska ön La Devine, som består av de bägge samhällena Houssinière (välmående och framåtblickande) och Les Salants (rejält på dekis). När Mado, som återvänt till ön efter många års bortavaro, beslutar sig för att lyfta upp Les Salants ur dyn, både bildligt och bokstavligt, börjar det hända grejer. Boken är lite av en orgie i ansträngda grannrelationer. För många klichéer om folk som bor på öar och andra gudsförgätna platser men i övrigt riktigt underhållande. Beskrivs som feelgood i baksidestexten men jag vet inte jag.

Tematrio – Ljus

Ny vecka, ny temartio. Den här gången uppmanar Lyran oss att berätta om tre böcker som innehåller ljus eller något ljust i titeln eller i innehållet, bokstavligt eller symboliskt. Knepig utmaning för mig eftersom jag gillar böcker med mycket mörker. Men jag tycker också om att skratta och skratt är ju ljus i symbolisk mening. Här är tre fnissvänliga böcker.

I En oväntad semester av Marian Keyes hamnar 27-åriga Rachel Walch på rehab efter en överdos sömntabletter. Rachel tror att vistelsen kommer bli något i stil med tv-showen Celebrity Rehab, men det går inte riktigt som hon tänkt sig. Vansinnigt roligt om missbruk och livslögner, Keyes i toppform.

I boken Änglar återvänder Marian Keyes till systrarna Walch. Den här gången handlar det om den genompräktiga Maggie som plötsligt lämnar sin man och Irland och drar till Los Angeles för att leva livet. Och Los Angeles lever upp till alla fördomar en kan ha om staden och några till. Jag fnissade boken igenom åt Maggies försök att vara som sina vilda systrar. Och eftersom det är Keyes det handlar om finns det också allvar i botten.

Eftersom att ha läst chick lit tyckte jag det var dags att också pröva lad lit. High Fidelity av Nick Hornby handlar om Rob som har två saker i skallen: musik (han äger en skivaffär) och Laura, tjejen som lämnat honom. Precis som Keyes blir det ett väldans fokus på kärlek och tvåsamhet och lite sex. Det som skiljer dem åt är att Hornby är inte lika vass, han är inte lika bra på ironi och satir. Men boken fick mig ändå att bli på gott humör.

 

Sharon Bolton: Små svarta lögner

Bilden är lånad av Louise Bäckelin Förlag

Sharon Bolton är en sån där författare som brukar röra upp mina känslor. Jag kan tycka att hon är fantastiskt spännande (Ond skörd, Livrädd). Jag kan tycka att hon är oförskämt lättköpt (som när hon åker snålskjuts på Jack the Ripper i Nu ser du mig). Jag kan tycka att hon är sjukt irriterande (hela grejen med Lacey Flint och Mark Joesbury, inklusive tjatet om Joesburys ögonfärg). Och jag tycker alltid hon är läskig. Här har vi en kvinna som inte snålar med skräckeffekterna.

Så brukar det vara med Sharon Bolton. Men Små svarta lögner är oväntat lite av allt det där. Boken är oväntat återhållsam. Lite tam, faktiskt.

Inte så att jag tycker att den är slöseri med lästid, åh nej. Boken utspelas på Falklandsöarna och det är verkligen perfekta platsen för en thriller. Bolton gör vad hon ska av miljön. Och första tredjedelen av boken är bra. Berättarrösten tillhör Catrin, kvinnan som förlorat bägge sina barn och som förtärs av sorg och hat. Det enda som håller henne uppe är tanken på hämnd. Det är en nervig och tät skildring om en hotande katastrof, mycket Boltonsk.

Men när berättarperspektivet växlar till Callum, en f.d. soldat som blivit kvar på öarna efter Falklandskriget många år tidigare, då försvinner det mesta av spänningen. Kvar blir en småputtrig och småkul och halvengagerande berättelse utan styrfart. Trevlig att läsa och fina miljöbeskrivningar men lite… tamt. Med tanke på hur mycket Bolton brukar vara så är det lite snopet.

Betyg: 3,5

Originaltitel: Little Black Lies
Översättning: Lilian Fredriksson, Karl G Fredriksson
Förlag: Louise Bäckelin Förlag
Utgiven: maj 2017
ISBN: 9789188447265
Sidantal: 409

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Louise Doughty: Kvinna inför rätta

Bilden är lånad av Månpocket

Louise Doughtys debutroman Kvinna inför rätta är verkligen jättetråkig. Det är en rättegångsthriller nästan helt befriad från spänning. Och det är verkligen synd. Doughty har ett bra språk och hennes berättelse sina poänger. Den handlar om en medelålders medelklasskvinna som har otrohetsaffär som slutar med att hon åtalas. Det hade kunnat bli spännande och mycket tänkvärt, ingredienserna finns där. Men Doughty är så förfärligt långrandig, hon babblar på om huvudpersonens känslor och glömmer bort handlingen. Vid några få tillfällen kommer vändningar som ökar spänningen lite men Doughty slarvar bort alltihop, återgår till att babbla och till att vara tråkig. Och är det något en thriller inte bör vara så är det tråkig.

Betyg: 2,5 stjärnor

Originaltitel: Apple Tree Yard
Översättning: Manni Kössler
Förlag: Månpocket
Utgiven: juli 2016
ISBN:  9789175035222
Sidantal: 394

Boken finns på Adlibris och Bokus.

M. R. Carey: Flickan med gåvorna

Bilden är lånad av Pocketförlaget

De mesta jag läst i sci fi-grenen förbleknar vid sidan av M. R. Careys dystopi Flickan med gåvorna. Det här är en zombieroman värd att ta på  allvar. Berättarperspektivet växlar mellan flera olika personer men skildringens epicentrum är tioåriga Melanie, ett barn inspärrat på en förfallen militärförläggning. Hon har en del sällsynta egenskaper och de vuxna är rädda för henne.

Carey beskriver Melanie och de vuxna omkring henne med en fingertoppskänsla som är ganska ovanlig i genren. Det här är en bok som ger mig mycket att tänka på. Dessutom är den spännande, den har nerv och driv och tvära kast.

Flickan med gåvorna är helt enkelt en fantastiskt bra bok och jag tror att den kan uppskattas även av de som inte är så inne på sci-fi, dystopier och zombier.

I november kommer en prequel ut på svenska, Pojken på bron. Den utspelas 10 år före Flickan med gåvorna. Den ser jag fram emot att läsa.

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: The Girl with all the Gifts
Översättning: Johanna Svartström
Förlag: Pocketförlaget
Utgiven: maj 2017
ISBN:  9789175792255
Sidantal: 391 sidor + extramaterial

Boken finns på Adlibris och Bokus.