Emmi Itäranta: Minnet av vatten

Bilden är lånad från Modernista

Vad gör en för att få tillbaka lusten att blogga efter månader av skrivkramp? En tar till en sågning. De är ju så lätta att skriva.

Jag hade väldigt gärna tyckt om Emmi Itärantas debutroman Minnet av vatten. Den kändes ju som den hade alla förutsättningar. En dystopisk berättelse om en framtid där den globala uppvärmningen ändrat förutsättningen för allt och Kina härskar över Europa. I norr är Skandinaviska Unionen ockuperat av främmande makt. Där lever 17-åriga Noria Kaitio som går i lära för att bli temästare och som skyddar sin bys hemliga vattenkälla, samma källa som militären är ute efter.

Det låter spännande men är rätt tråkigt. Och tråkigt är det för att berättelsen inte engagerar. Om en ska skriva en bok där det händer så lite som i Minnet av vatten gäller det att vara skicklig på att skildra människor och stämningar och osynliga strukturer. Där är inte Itäranta än. Människoskildringarna är skissartade och rätt så platta. Norias temästareritualer känns påklistrade – som ett lån utifrån som författaren egentligen inte förstår. Språket är tillgjort. I grunden har Itäranta ett bra språk med stor potential men hon gör sig till. Hon försöker låta som hon tror att en flicka som lever i en kinesisk kultur låter. Hon lyckas inte, det blir bara fånigt.

Så nej, Emmi Itärantas debutroman var inte så bra i mitt tycke. Det betyder inte att jag inte vill läsa något mer av henne. Hon kan bli mer än bra, om hon kommer bort från tillgjordheten.

Betyg: 2 stjärnor

Originaltitel: Teemestarin kirja
Översättning: Camilla Frostell
Förlag: Modernista
Utgiven: maj 2017
ISBN: 9789177015796
Sidantal: 240

Boken finns på Adlibris och Bokus.