Elly Griffiths: Den mörka ängeln

Framsidan på pocketupplagan av Elly Griffiths roman Den mörka ängeln - en svartvit bild av stenängel med författarnamn och itel i gul text

Elly Griffiths tionde roman Den mörka ängeln utspelas delvis i Italien. Smart drag. Jag gillar verkligen Ruth Galloway och människorna runt henne men det hade kunnat bli tjatigt med ännu ett skelett upphittat i karga Norfolk. Det här är trots allt den tionde boken om Ruth Galloway. Men den här gången får hon en vädjan om hjälp från italiensk arkeologkollega i nöd och bestämmer sig för att resa dit. Samtidigt händer otäcka saker i Norfolk.

Jag tilltalas väldigt av miljöombytet till pittoresk bergsby i Italien och mysteriet som ska lösas där är helt okej. Och skeendet i Norfolk har nagelbitarkaraktär på mer än ett plan. Mestadels är boken trivsam på typiskt britcrime-sätt och upplösningen är riktigt spännande.

Som vanligt ligger en stor del av tyngdpunkten i boken inte på mysteriet som ska lösas utan på huvudpersonernas mer eller mindre konstiga, mer eller tilltrasslade privatliv. Normalt gillar jag inte den typen av deckare men jag kan inte motstå Elly Griffiths humor och charm och människokännedom. Det är mycket underhållande och då spelar det ingen roll för mig att deckargåtorna inte är direkt nyskapande.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: The Dark Angel
Översättning: Carla Wiberg
Förlag: Månpocket
Utgiven: juni 2019
ISBN 9789175039541
Sidantal: 304

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Elly Griffiths: En kvinna i blått

Bilden är lånad från Månpocket

Elly Griffiths deckare om rättsarkeologen Ruth Galloway har fått en särskild plats i mitt litterära hjärta. Med En kvinna i blått visar hon att hon fortfarande förtjänar den där platsen. Deckargåtan är trevlig och med lagom läskiga mord. Atmosfären är s-u-p-e-r-brittisk. Människorna behagligt udda som de flesta människor är och en del är lite mer udda än andra.

Kanske hade Griffiths kunnat skruva åt det där udda lite mer. Det har ju blivit några böcker nu och jag har vant mig vid Nelsons konservatism och Cathbads druiderider. Jag tycker att det är dags för Griffiths att utöka listan på excentriker i Ruth Galloways omedelbara närhet. Hon kan plocka någon av dem som förekommer i En kvinna i blått. Eller låta någon av dem som redan är med på listan göra ett språng i utvecklingen. Shona kan gå med i en sekt med världserövrarplaner. Michelle kan starta ett papegojpensionat i hennes och Nelsons källare. Se till att det händer något.

Men bortsett från att jag börjar tycka att människorna runt Galloway behöver skruvas åt lite så håller Griffiths håller stilen. En kvinna i blått är en underhållande mysdeckare skriven med skärpa, ironi och humor. Den är en typisk Griffiths.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: The Woman in Blue
Översättning: Ing-Britt Björklund
Förlag: Månpocket
Utgiven: augusti 2017
ISBN: 9789175037271
Sidantal: 324

Boken finns på Adlibris och Bokus

Tematrio – Påskekrim

Lyran vill ha tips på bra deckare och i veckans tematrio uppmanar hon oss därför att berätta om våra tre favoritdeckare – bok, författare eller romanfigur. Jag är ju storkonsument av deckare och har svårt att begränsa mig till tre, det finns ju så många som är bra. Men efter lite funderande har jag bestämt mig för denna trio.

Nevada Barr har snabbt seglat upp som min nya favorit bland de amerikanska deckarförfattarna. Hennes lite kantiga hjältinna Anna Pigeon är nationalparksranger och utreder förfärliga mord i vild och vacker natur. Den senaste boken jag läst är Vargavinter, som utspelas på en frusen ö i Lake Superior. Barr levererar en spännande berättelse som genomsyras av kärleken till djur och natur och som dessutom berättas med bister och vass humor. Jag älskar det. Böckerna behöver inte läsas i ordningsföljd vilket är bra eftersom Hoodoo förlag inte ger ut böckerna i ordningsföljd.

En av mina stora favoriter bland britterna är Elly Griffiths. Hennes böcker om rättsarkeologen Ruth Galloway är brittiska mysdeckare av högsta kvalitet – roliga och skarpa, fulla av sköna figurer och med lagom kluriga intriger. Okej, jag var inte så förtjust i första boken, men från och med bok nummer två har jag varit fast. Böckerna bör läsas i ordningsföljd.

En annan brittisk favorit är Belinda Bauer. Precis som Barr och Griffiths är hon vass och bister och rolig och hennes böcker är fulla av udda människor. Trots humorn är hon dock betydligt mörkare än Griffiths och hennes böcker kvalar inte precis in som deckarmys. I den senaste boken jag läst, Det slutna ögat, har hon slängt in en dos övernaturligheter, något som jag tycker lyfter hennes författarskap till oanade höjder. De tre första böckerna ska läsas i ordningsföljd, de övriga är helt fristående.