Isaac Asimov: Stiftelsetrilogin

Bilden är lånad från Natur & Kultur

Jag tuggade mig igenom Isaac Asimovs sci-fi-klassiker Stiftelsetrilogin (som alltså består av tre romaner) och funderade på vad jag hade velat ändra på. Svaret är inte enkelt. Men böckerna hade kommit långt med ett tillskott av några galna kejsare, några lika galna krigsherrar och en lättledd och potentiellt farlig befolkning. Samt en rejäl dos samhällskritik. Då hade jag nog skrivit en jublande positiv recension.

För i grund och botten gillar jag hela konceptet med Stiftelsetrilogin. Vintergatsimperiet (läs: Romarriket på galaxnivå) kanske ser ut att må bra men är realiteten på dekis och undergången är oundviklig. Efter Imperiet hotar tusentals år av kaos och eländes elände för mänskligheten. Det har en vetenskapsman vid namn Hari Seldon räknat ut. Men han har också räknat ut att de där åren av barbari och mänskligt lidande kan förkortas avsevärt om man bara kan styra utvecklingen i rätt riktning. Han grundar den hemlighetsfulla Stiftelsen som ifrån sin bas på en ytterkantsplanet i Vintergatan ska dra i trådarna. Och så är bollen i rullning för konspirationer och sammansvärjningar för galaxens bästa.

Det är inte så knäppt som det låter, förutsatt att en accepterar hela konceptet med ett Vintergatsimperium och annat i den stilen (jag älskar det). Asimov är ingen Douglas Adams, ni vet han som skrev den helvrickade Liftarens guide till Galaxen). Asimov är torr och saklig, med en snudd på oupptäckbar humor. Han tar det här med science fiction på stort allvar och ägnar en del utrymme åt vetenskapliga resonemang. Att kalla honom realistisk är att ta i men han är iallafall allvarligare än Adams.

Allt det här funkar bäst i den första romanen Stiftelsen. Upplägget är lite experimentellt med en serie nedslag i Stiftelsens första tid (det märks att romanen ursprungligen bestod av en rad noveller). Det gör inget att Asimov inte är någon vidare stilist och inte så bra på att bygga karaktärer heller, bokens form kräver varken det ena eller det andra. Jag är riktigt nöjd med Stiftelsen.

De två följande böckerna, Stiftelsen och Imperiet och Den segrande Stiftelsen är mer traditionella romaner – hyfsat sammanhållen intrig, karaktärer läsaren får följa under en längre period, en väldans massa action. Och det är här jag önskar att Asimov tagit ut svängarna mycket, mycket mer. Närgångna skildringar av galna kejsare och kejsarinnor, lika galna generaler och så vidare borde vara obligatoriska i en skildring av ett imperiums nedgång och fall. Samhällskritiken likaså. Det närmaste Asimov kommer är Mulan. Det hade behövts fler Mulan i stiftelsetrilogin.

Jag tycker inte att jag slösat tid på att läsa Stiftelsetrilogin. Även med tanke på allt ovanstående samt att den inte åldrats helt med behag – romanerna publicerades första gången på början av 1950-talet – förstår jag varför den har blivit stilbildande. Det räcker med att tänka på tv-serier som Star Trek och Babylon 5 för att inse det. Men kanske är den främst är intressant för oss redan frälsta – alla vi som älskar sci-fi och som tycker att tanken på ett Vintergatsimperium är totalt fascinerande.

Betyg: 2,5 stjärnor

Originaltitel: Foundation; Foundation and Empire; Second Foundation
Översättning: Sam J. Lundvall
Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: juni 2019
ISBN 9789127163201
Sidantal: 634

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Tematrio: Rymdgrejer i titeln

Ny vecka, ny tematrio. Den här gången uppmanar Lyran oss att berätta om tre böcker, dikter, musikstycken, TV-serier eller filmer som har något som finns i rymden i titeln. Här är min trio.

Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams är en modern sci-fi-klassiker och i några decennier eller så kände jag mig som den enda i universum som inte läst den. Men i år har jag äntligen kommit till skott. Knäppt och roligt men inte riktigt så roligt som jag trodde och kanske lite väl knäppt också. Men hela grejen med att Jorden pulvriseras p.g.a. intergalaktiskt vägbygge är rätt kul. Inte för att jag vill att det ska hända. Men jag tycker bäst om sci-fi (och fantasy) som relaterar till och kommenterar företeelser i vår värld.

John Ajvide Lindqvists böcker är bra exempel på fantasy som är en enda lång kommentar till vår värld. Böckerna utspelas i vår värld och vår tid, men med övernaturliga inslag. Min favorit är Lilla stjärna som handlar om två udda flickor och en vänskap med förödande konsekvenser. Spännande, otäckt och hyfsat slabbigt. Rekommenderas till alla som gillar kombon socialrealism och skräck. Rekommenderas till alla som inte gillar skräck. Rekommenderas till alla. Det här är helt enkelt ruggigt bra.

En helt annan typ av bok är Jón Kalman Stefánssons roman Himmel och helvete. Eller ja, jag skulle tippa på att det kvalar in som socialrealism men är alltså helt utan inslag av fantasy- eller sci-fi. Boken utspelas på Island och handlar om en pojke och hans möte med döden. Sparsmakat men effektivt berättat men för spretigt. Första boken i en trilogi. Jag kommer läsa åtminstone en del till.

 

 

 

 

 

 

Dirk Gentlys holistiska detektivbyrå

Dirk Gently är huvudperson i två romaner av Douglas Adams, Dirk Gentlys holistiska detektivbyrå och Tedags för dystra själar. Adams är mannen bakom den skruvade kultboken Liftarens guide till Galaxen. Han dog dessvärre innan han skriva klart tredje delen om privatdetektiven  Dirk Gently. Som är en mycket märklig figur…

Jag har inte läst böckerna om Dirk men är mycket sugen på dem efter sett Dirk Gentlys holistiska detektivbyrå på Netflix. Sällan har jag skrattat så högt och fnissat så glatt som till denna härliga komedi-thriller

Det är en charmig, skruvad, vansinnig och rolig serie om Dirk (Samuel Barnett) och hans nästan-vän Todd (Elijah Wood), en misslyckad rockmusiker, misslyckad son och bror- ja, misslyckad så där i allmänhet. Todds syster Amanda och livvakten Farah sluter också upp på jakt efter … tja… utbytta själar. De blir den holistiska deckargänget.

Allt hänger ihop menar Dirk. Även om man inte förstår kan man liksom känna det hävdar han. Arbetssättet leder till en radda misslyckanden. Deckargänget dras in i en mordorgie som leder till både det ena och andra och tredje. Vem som är den onde eller den  gode ter sig suddigt långt in i historien.

Vill du skratta åt knasiga obegripligheter rekommenderar jag denna serie varmt. Slappna av och enjoy the show. Jag hade inte tråkigt en enda sekund!

Och säsong 2 är på G!

Originaltitel: Dirk Gently’s Holistic Detective Agency
Ursprungsland: USA
Säsong: 1
Produktionsår: 2016
Längd: 8 avsnitt à 54 minuter