Tematrio – #Metoo

Få har väl missat taggen #Metoo där mängder av flickor och kvinnor berättat att också de utsatts sexuella trakasserier, sexuellt våld och kränkningar. I veckans tematrio uppmanar Lyran oss därför att berätta om tre romaner som gestaltar sexuellt våld/kränkningar. Här är min trio.

I Alden Bells dystopiska roman I dödsskuggans land skildras ett sexuellt övergrepp ur offrets perspektiv. Otäck beskrivning i en otäck bok. Bell har skrivit en sparsmakad, drabbande och spännande skildring av världen efter zombiekalypsen. Jag förstår inte varför den inte blivit en världssuccé. Jag hoppas jag kan få tag på uppföljaren Exit Kingdom.

I thrillern 1974 av David Peace skildras övergreppet ut förövarens perspektiv. Vidrig beskrivning. Peace är överhuvudtaget bra på att skildra hur människor begår vidrigheter mot varandra. Han still är repetitiv och suggestiv och rå och det funkar verkligen. Dessvärre är han snudd på obegriplig. Det var först i den fjärde boken i serien, 1983, som jag fick något grepp om vad Red Riding-kvartetten går ut på (bortsett från att människor är hemska mot varandra, och korrumperade). Som att läsa Cormack McCarthys roman Blodets meridian, fast fyra gånger.

Våldtäkten i Carsten Jensens historiska roman Vi, de drunknade beskrivs på ett helt annat sätt, som betraktad av en utomstående, sakligt konstaterande faktum. Det är otäckt det också, men inte så otäckt som i de två ovan nämnda romanerna. Märklig bok, för övrigt. Den börjar som en eländesskildring som frossar i mänsklig uselhet och tragedi, övergår till en vemodig vardagsbeskrivning av några människor i en liten stad och slutar som snudd på skröna. Klart läsvärd men borde kortats ner, alldeles för mastigt med drygt 700 sidor.

David Peace: Ockuperad stad: och vad författaren hittade där

Bilden är lånad från Coltso

När jag öppnar en bok av David Peace är det med viss bävan. Det handlar inte bara om att hans böcker alltid skildrar väldigt grovt våld och att det finns gränser också för mig. Peace har en speciell berättarstil som gör hans texter svårgenomträngliga, emellanåt obegripliga.

I det senare avseendet är Ockuperad stad: och vad författaren hittade där ganska otypisk Peace. Jag har inga svårigheter att förstå handlingen. Om jag hade haft problem hade jag kunnat googla, boken bygger på en verklig händelse. År 1948 steg en man in på en bank i Tokyo, serverade personalen ett dödligt gift (han sa att det var medicin) och försvann med massa pengar. Polisutredningen visade på kopplingar till Japans biologiska vapenprogram under andra världskriget.

Det enda jag inte riktigt förstår är bokens ramberättelse, där en man är fast mellan de levandes och de dödas värld (tror jag). Däremellan kommer det begripliga, tolv kapitel som berättar samma berättelse om och om igen, ur olika personers synvinklar. Peace experimenterar vildsint med stilar och angreppssätt. Det mesta är bra eller rentav ruskigt bra, men det finns sånt som bara känns tröttsamt.

Boken saknar också tillräckligt driv. Efter ett tag blir det för många upprepningar av kända fakta, för lite nytt som tillkommer. Spänningen försvinner och Peace experimentlusta ensam räcker inte för att upprätthålla mitt intresse.

Ockuperad stad är en onekligen en upplevelse, men lite tjatig. För den som aldrig läst Peace skulle jag hellre rekommendera Tokyo år noll. Det är den första boken i Tokyo-trilogin och betydligt bättre än uppföljaren. Böckerna är helt fristående.

Betyg: 3,5

Originaltitel: Occupied City
Översättning: Peter Samuelsson
Förlag: Coltso
Utgiven: april 2014
ISBN: 9789187219344
Sidantal: 311

Boken finns på Adlibris och Bokus