Stephen King: Revolvermannen & De tre följeslagarna

Bilderna är lånade från Albert Bonniers Förlag

Ännu en Stephen King. Eller två, för att vara exakt. Jag har läst Revolvermannen och De tre följeslagarna, de två första delarna i Kings fantasyepos Det mörka tornet.

I första boken presenteras läsaren för Roland av Gilead, revolvermannen själv. Han är nån slags korsning mellan Clint Eastwood i vilken spagettivästern som helst och en riddare i en medeltida saga. Världen han befinner sig i är dyster och hotfull och Roland själv har ett mystiskt uppdrag. Boken är spännande och fantasieggande men också förvirrande, frågetecknen är många och jag känner mig mest desorienterad. Berättarstilen är lite överlastad, som om författaren hade ambitioner han ännu inte riktigt förmår leva upp till. Det känns som jag läser förstlingsverket av en författare som kommer bli, ja, superstor.

Uppföljaren De tre följeslagarna är bättre på alla sätt och vis. Storyn är snyggt komponerad och har en tydlig riktning. Nya spelare introduceras och åtminstone något frågetecken rätas ut. Språket har befriats från det mesta av det överflödiga och flyter fint, berättarstilen är – för att ta till värsta klyschan – mer mogen.

Bägge böckerna är klart läsvärda och jag ser fram emot att ta itu med den tredje boken i serien.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: The Gunslinger
Svensk titel: Revolvermannen
Översättning: John-Henri Holmberg
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: januari 2017
ISBN: 9789100170844
Sidantal: 221

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: The Drawing of the Three
Svensk titel: De tre följeslagarna
Översättning: John-Henri Holmberg
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: januari 2017
ISBN: 9789100170851
Sidantal: 415

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Boktolva 2018

Jag kör Boktolva i år också. Utmaningen skapade av Enligt O och tanken är att en ska läsa 12 nya författare under året. Med ett undantag (Elin Säfström, som jag bara måste läsa i år) har jag plockat författare vars böcker står olästa i mina hyllor. Det blir en hel del fantasy och sci-fi. Jag har i decennier varit en ivrig konsument av sci-fi och fantasy på tv och bio men det är först på senare år som jag började intressera mig också för böckerna. Tv-serien Game of Thrones blev en riktig ögonöppnare, inför andra säsongen läste jag Kampen om järntronen och Kungarnas krig och på den vägen är det.

Jag har också lagt in fem facklitterära författare, de olästa fackböckerna staplas på hög här hemma och det måste jag ändra på. Och jag älskar ju att lära mig saker, särskilt inom historia.

Det blir också en del annat smått och gott som jag hittat här hemma. Jag kommer pricka av författarna på min statussida för boktolvan 2018.

Hur det gick det för mig i Boktolvan 2017 har jag skrivit om här.

  1. Boel Bermann
  2. Anders Björkelid
  3. Christina Dalhede
  4. Raymond E. Feist
  5. Kristin Hannah
  6. Adam Hochschild
  7. Eija Hetekivi Olsson
  8. Jamaica Kincaid
  9. Ulrika Kärnborg
  10. Jens Lapidus
  11. Magnus Mörner
  12. Eiríkur Örn Norðdahl
  13. Magnus Nordin
  14. Erik Petersson
  15. Carolina Ramqvist
  16. Taiye Selasi
  17. Stefan Spjut
  18. Elif Shafak
  19. Knut Ståhlberg
  20. Elin Säfström

Sammanfattning av boktolvan 2017

En av de utmaningar jag körde 2017 var boktolvan, som går ut på att läsa nya författare. Jag satte ihop en lista på 20 författare, jag fick läst 19 av dem. Det blev många bra läsupplevelser och några dåliga.

Bilden är lånad från Damm Förlag

Bäst tycker jag nog om fantasyförfattaren Joe Abercrombie. Precis som George R. R. Martin skriver han dark fantasy, fast med humor. De två första böckerna i serien Första lagen är spännande och otäcka och som sagt roliga. Och trovärdiga. Krig är blodigt och fruktansvärt och cyniskt och de stridande är livrädda när pilarna börjar susa. Grymt bra helt enkelt!

Sämst var Annie Proulx. Jag vet ju att filmatiseringen av Sjöfartsnytt gjorde jättesuccé för X antal år sen och någon gång borde jag se den. Men boken bakom filmatiseringen är urtråkig. Stolpigt språk, tröttsamma människor och avslagen intrig. Jag är inte sugen på mer av Proulx. Samma sak gäller Anne B. Ragde. Berlinerpopplarna är allt det Sjöfartnytt plus klyschiga karaktärer. Inget för mig.

Bilden är lånad från Prisma

Fyra av författarna jag läste skriver facklitteratur. Det mesta var bra och bäst var Bo Eriksson. Favoritboken är I skuggan av tronen som handlar om Per Brahe d.ä. Han var systerson till kung Gustav Vasa och spelade en framträdande roll under både kung Gösta och hans söner. Vi snackar 1500-talets maktelit – strategiska äktenskap och politiska intriger, plötsligt uppflammande våld och förtida död i övermått. Men också enträget arbete för att sköta en framväxande svensk stat. Så många pusselbitar föll på plats när jag läste. Också Svenska adelns historia gav många aha-upplevelser. Eriksson förklarar lätt och ledigt varför den svenska adeln blev adel och vad den har sysslat med genom århundradena.

Bilden är lånad från Atlantis

Tråkigaste fackboken var nog Heikki Ylikangas Vägen till Tammerfors. Finska inbördeskriget 1918 var en blodig och otäck historia med åtskilliga övergrepp mot de mänskliga rättigheterna. Ylikangas kan skriva och ger intryck av att veta vad han pratar om. Han är också föredömligt neutral. Men boken fokuserar mest på själva striderna ägnar lite utrymme åt den övergripande bilden. Det jag vet om finska inbördeskriget har jag läst i Väinö Linnas roman Upp trälar (fantastisk, läs, läs, läs) och i det här läget hade jag velat ha just den övergripande bilden. Att läsa om striderna om var och varannan håla i skogen var inte vad jag var ute efter i det här läget. Då är Ylikangas bok om Klubbekriget klart bättre. Också ett inbördeskrig men nu på 1500-talet – parallellerna med 1918 är många och förfärande.