Stephen King: De öde landen & Magiker och glas

Framsidan på storpocketutgåvan av Stephen Kings roman De öde landen; bilden föreställer ett tåg
Bilderna är lånade från Albert Bonniers Förlag

Bok tre och fyra i Stephen Kings jättefantasyepos Det mörka tornet avklarade. I De öde landen möter Roland och hans följeslagare en ondskefull björn, massa ondskefulla människor och ett ondskefullt tåg (det ska till Stephen King att få ett ondskefullt tåg att framstå som nåt som skulle kunna hända). Det finns sånt jag inte riktigt förstår och sånt som är fullständigt obegripligt men det bekymrar mig inte särskilt. De öde landen är spännande och medryckande, en mörk saga där ljusglimtarna framför allt består av följeslagarnas vänskap. Jag ger fyra och en halv stjärna i betyg.

Framsidan på storpocketutgåvan av Stephen Kings roman Magiker och glas; bilden föreställer en glaskula svävande ovanför en kullerstensgata

Uppföljaren Magiker och glas inleder mer än bra med skildringen av vad som händer med det vansinniga tåget. Men sen gör boken en rejäl dipp. Den övergår till en berättelse i berättelsen om några avgörande händelser i Rolands ungdom. Kanske hade jag gillat storyn bättre om författaren varit någon annan än Stephen King men det här är Stephen King. Då vill jag ha höga doser av spänning och mörker och känsla och framför allt vill jag ha fantasi. Men skildringen av Rolands stora ungdomsäventyr och hans första kärlek är anmärkningsvärt blek . Visst, det händer att spänningen stiger och det finns en del fantasifulla inslag men inte tillräckligt ofta och inte tillräckligt mycket. Jag ger Magiker och glas 2,5 stjärna i betyg. Hade det inte varit för inledningen om tåget hade kanske betyget sjunkit ytterligare.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: The Waste Lands
Svensk titel: De öde landen
Översättning: John-Henri Holmberg
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: januari 2017
ISBN: 9789100170868
Sidantal: 512

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Betyg: 2,5 stjärnor

Originaltitel: Wizard and Glass
Svensk titel: Magiker och glas
Översättning: John-Henri Holmberg
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: januari 2017
ISBN: 9789100170875
Sidantal: 729

Boken finns på Adlibris och Bokus.

George R. R. Martin: Feberdröm

Pocketutgåvan av George R. R. Martins roman Feberdröm, framsidan är blå och visar ett runt fönster med blod på
Bilden är lånad från Månpocket

Feberdröm var en sån där roman som jag både ville och inte ville läsa. Kombon vampyrer + Mississippi + 1800-tal kändes väldigt lockande. Författarnamnet George R. R. Martin lockade också. Jag har läst en och annan vampyrroman som varit seriöst dålig men Martin borgar för en viss kvalitet.

Haken var att jag verkligen, verkligen ÄLSKAR Game of Thrones, med versaler och utropstecken och hela baletten. Böckerna alltså. Tv-serien är bra men har förbättringspotential, särskilt de tre första säsongerna. Böckerna däremot är fantastiska rakt över. Som medeltidens Europa fast med drakar och gengångare och kvinnliga riddare. Utan allt överflödigt bjäfs om manliga dygder och allmän krigsromantik som J. R. R. Tolkiens böcker svämmar över av (så fick jag sagt det också).

Hursom. Eftersom jag älskar böckerna om Järntronen så väldigt mycket var jag rädd för att jag skulle bli besviken på Feberdröm. Så jag drog mig lite för att läsa, trots att jag köpt boken. Och när jag läste blev jag väl lite besviken men samtidigt lättad. Feberdröm är helt annorlunda än böckerna om Järntronen. Inte alls lika våldsam. Splatter förekommer men kommer inte upp i några anmärkningsvärda nivåer, inte med tanke på genren. Handlingen är rätt långsam. Det är i sig inte är fel men jag hade önskat mer spänning och fler överraskningar. Har man sett några vampyrrullar blir Feberdröm gräsligt förutsägbar.

Men det finns ju annat på plussidan. Skildringen av livet på hjulgångarna får min inre historienörd att vakna till liv, beskrivningen av Mississippi väcker min reslust. Och jag är tacksam över att den totala cynism och allas-krig-mot-alla som präglar böckerna om Järntronen här lyser med sin frånvaro. Tonen är snarast lite vemodig, typ En vampyrs bekännelse, fast på bättre prosa.

Sammanfattningsvis är Feberdröm på många sätt en trevlig och stämningsfylld läsupplevelse men jag saknar nagelbitarfaktorn som borde vara en självklar del i en vampyrroman. Bristen på nagelbitarfaktor sänker betyget rejält.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: Fevre Dream
Översättning: Louise Thulin
Förlag: Månpocket
Utgiven: oktober 2018
ISBN 9789175038674
Sidantal: 437

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Stephen King: Revolvermannen & De tre följeslagarna

Bilderna är lånade från Albert Bonniers Förlag

Ännu en Stephen King. Eller två, för att vara exakt. Jag har läst Revolvermannen och De tre följeslagarna, de två första delarna i Kings fantasyepos Det mörka tornet.

I första boken presenteras läsaren för Roland av Gilead, revolvermannen själv. Han är nån slags korsning mellan Clint Eastwood i vilken spagettivästern som helst och en riddare i en medeltida saga. Världen han befinner sig i är dyster och hotfull och Roland själv har ett mystiskt uppdrag. Boken är spännande och fantasieggande men också förvirrande, frågetecknen är många och jag känner mig mest desorienterad. Berättarstilen är lite överlastad, som om författaren hade ambitioner han ännu inte riktigt förmår leva upp till. Det känns som jag läser förstlingsverket av en författare som kommer bli, ja, superstor.

Uppföljaren De tre följeslagarna är bättre på alla sätt och vis. Storyn är snyggt komponerad och har en tydlig riktning. Nya spelare introduceras och åtminstone något frågetecken rätas ut. Språket har befriats från det mesta av det överflödiga och flyter fint, berättarstilen är – för att ta till värsta klyschan – mer mogen.

Bägge böckerna är klart läsvärda och jag ser fram emot att ta itu med den tredje boken i serien.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: The Gunslinger
Svensk titel: Revolvermannen
Översättning: John-Henri Holmberg
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: januari 2017
ISBN: 9789100170844
Sidantal: 221

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: The Drawing of the Three
Svensk titel: De tre följeslagarna
Översättning: John-Henri Holmberg
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: januari 2017
ISBN: 9789100170851
Sidantal: 415

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Boktolva 2018

Jag kör Boktolva i år också. Utmaningen skapade av Enligt O och tanken är att en ska läsa 12 nya författare under året. Med ett undantag (Elin Säfström, som jag bara måste läsa i år) har jag plockat författare vars böcker står olästa i mina hyllor. Det blir en hel del fantasy och sci-fi. Jag har i decennier varit en ivrig konsument av sci-fi och fantasy på tv och bio men det är först på senare år som jag började intressera mig också för böckerna. Tv-serien Game of Thrones blev en riktig ögonöppnare, inför andra säsongen läste jag Kampen om järntronen och Kungarnas krig och på den vägen är det.

Jag har också lagt in fem facklitterära författare, de olästa fackböckerna staplas på hög här hemma och det måste jag ändra på. Och jag älskar ju att lära mig saker, särskilt inom historia.

Det blir också en del annat smått och gott som jag hittat här hemma. Jag kommer pricka av författarna på min statussida för boktolvan 2018.

Hur det gick det för mig i Boktolvan 2017 har jag skrivit om här.

  1. Boel Bermann
  2. Anders Björkelid
  3. Christina Dalhede
  4. Raymond E. Feist
  5. Kristin Hannah
  6. Adam Hochschild
  7. Eija Hetekivi Olsson
  8. Jamaica Kincaid
  9. Ulrika Kärnborg
  10. Jens Lapidus
  11. Magnus Mörner
  12. Eiríkur Örn Norðdahl
  13. Magnus Nordin
  14. Erik Petersson
  15. Carolina Ramqvist
  16. Taiye Selasi
  17. Stefan Spjut
  18. Elif Shafak
  19. Knut Ståhlberg
  20. Elin Säfström

Sammanfattning av boktolvan 2017

En av de utmaningar jag körde 2017 var boktolvan, som går ut på att läsa nya författare. Jag satte ihop en lista på 20 författare, jag fick läst 19 av dem. Det blev många bra läsupplevelser och några dåliga.

Bilden är lånad från Damm Förlag

Bäst tycker jag nog om fantasyförfattaren Joe Abercrombie. Precis som George R. R. Martin skriver han dark fantasy, fast med humor. De två första böckerna i serien Första lagen är spännande och otäcka och som sagt roliga. Och trovärdiga. Krig är blodigt och fruktansvärt och cyniskt och de stridande är livrädda när pilarna börjar susa. Grymt bra helt enkelt!

Sämst var Annie Proulx. Jag vet ju att filmatiseringen av Sjöfartsnytt gjorde jättesuccé för X antal år sen och någon gång borde jag se den. Men boken bakom filmatiseringen är urtråkig. Stolpigt språk, tröttsamma människor och avslagen intrig. Jag är inte sugen på mer av Proulx. Samma sak gäller Anne B. Ragde. Berlinerpopplarna är allt det Sjöfartnytt plus klyschiga karaktärer. Inget för mig.

Bilden är lånad från Prisma

Fyra av författarna jag läste skriver facklitteratur. Det mesta var bra och bäst var Bo Eriksson. Favoritboken är I skuggan av tronen som handlar om Per Brahe d.ä. Han var systerson till kung Gustav Vasa och spelade en framträdande roll under både kung Gösta och hans söner. Vi snackar 1500-talets maktelit – strategiska äktenskap och politiska intriger, plötsligt uppflammande våld och förtida död i övermått. Men också enträget arbete för att sköta en framväxande svensk stat. Så många pusselbitar föll på plats när jag läste. Också Svenska adelns historia gav många aha-upplevelser. Eriksson förklarar lätt och ledigt varför den svenska adeln blev adel och vad den har sysslat med genom århundradena.

Bilden är lånad från Atlantis

Tråkigaste fackboken var nog Heikki Ylikangas Vägen till Tammerfors. Finska inbördeskriget 1918 var en blodig och otäck historia med åtskilliga övergrepp mot de mänskliga rättigheterna. Ylikangas kan skriva och ger intryck av att veta vad han pratar om. Han är också föredömligt neutral. Men boken fokuserar mest på själva striderna ägnar lite utrymme åt den övergripande bilden. Det jag vet om finska inbördeskriget har jag läst i Väinö Linnas roman Upp trälar (fantastisk, läs, läs, läs) och i det här läget hade jag velat ha just den övergripande bilden. Att läsa om striderna om var och varannan håla i skogen var inte vad jag var ute efter i det här läget. Då är Ylikangas bok om Klubbekriget klart bättre. Också ett inbördeskrig men nu på 1500-talet – parallellerna med 1918 är många och förfärande.