Philip Reeve: De vandrande städerna & Förrädarens guld

Bilderna är lånad från B Wahlströms

På tal om barn- och ungdomslitteratur som inte bör sättas i händerna på känsliga barn (eller vuxna för den delen) så förtjänar Philip Reeve ett alldeles särskilt omnämnande. Jag har läst de två första böckerna i hans serie The Mortal Engines och särskilt i den första boken De vandrande städerna tar Reeve livet av folk i en takt och omfattning som får George R R Martin att framstå som mjäkig. Jag vet ju att 2000-talets böcker för barn i nedre tonåringen inte riktigt är som böckerna för målgruppen i fråga när jag var barn och så vidare. Men ändå, en varning kan vara på sin plats. Mortal Engines är brutalaction för barn, med tonvikt på brutal. Här dödas det i parti och minut och människor råkar illa ut på många andra sätt också. Det här är ingen lycklig värld.

Det är också mycket bra böcker. Reeve målar upp en dystopisk framtid där städer bokstavligt talat drar världen runt i jakt på resurser och där stora starka stygga städer lika bokstavligt talat käkar upp mindre svaga städer. Det är en naturlig del av den kommunala utvecklingsläran som bokens unge hjälte Tom bekänner sig till. När De vandrande städerna börjar bor han i London, i rätt del av London (alltså de övre våningarna) och har ett hyfsat privilegierat och ganska tryggt liv. Men en dag får han se något han inte borde sett och allt raseras. Utkastad i ödemarken måste han lita till flickan Hester, bokens unga hjältinna som bara har hämnd i skallen.

De vandrande städerna är en spännande berättelse där det knappt blir en lugn stund och folk folk som sagt dör som flugor. Men trots all fokus på spänning och mer spänning hinner Reeve att med förhållandevis små medel bygga upp både karaktärer och världen de lever i. Världsbygget är intelligent om än lite förenklat, det märks att det är en bok för barn. Men science fiction får vara lite förenklad. De vandrande städerna är en fascinerande och emellanåt ganska omskakande berättelse som jag ger stjärnor i betyg.

I uppföljaren Förrädarens guld, fortsätter det i ungefär samma stil. Lite färre lik kanske, men ungefär lika mycket action. Världsbygget förfinas och vidareutvecklas. En hel rad intressanta karaktärer introduceras och personskildringarna fördjupas och problematiseras. Här finns människor att älska och människor att hata men de flesta är så där som människor är mest, komplicerade. Dessutom får jag lite Charles Dickens-vibbar över delar av persongalleriet, vilket är kul. Och intrigen är spännande. Det blir 4,5 stjärnor i betyg till Förrädarens guld.

Det finns två böcker till i serien Mortal Engines. Dem ser jag fram emot att läsa. Däremot vete sjutton om jag vill se filmen med samma namn. Den bygger på den första boken och kritiken är inte överväldigande om en säger så.

Betyg: 4 stjärnor

Titel på svenska: Mortal Engines 2: De vandrande städerna
Originaltitel: Mortal Engines
Översättning: Lena Karlin
Förlag: B Wahlströms
Utgiven: september 2018
ISBN: 9789132207730
Sidantal: 357

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Betyg: 4,5 stjärnor

Titel på svenska: Mortal Engines 2: Förrädarens guld
Originaltitel: Predator’s Gold
Översättning: Lena Karlin
Förlag: B Wahlströms
Utgiven: november 2018
ISBN: 9789132207754
Sidantal: 376

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Elin Säfström: Sömnernas sömn

Bilden är lånad från Gilla böcker

Sömnernas sömn är Elin Säfströms tredje bok om väktaren Tilda. En väktare har i uppdrag att hålla reda på den övernaturliga världen – tomtar, troll och så vidare – och framför allt, hålla dem borta från vanliga människor (som är lyckligt okunniga om att det faktiskt finns tomtar, troll och så vidare). När ett tomteting samlas i Stockholm samtidigt som någon eller något massakrerar djur på Skansen får Tilda fullt upp.

Böckerna om Tilda är något av det bästa jag läst i genren fantasy för barn och unga. Inte för att jag läst jättemycket men Säfström står definitivt ut över mängden. Sömnernas sömn är inget undantag. Säfström har skapat en fascinerande värld, där det finns tomtegäng och tomtekrogar och där det är tradition att trollmödrar flyttar hemifrån när trollsonen kommer hem med sin nya fru. Vill ju inte avslöja för mycket av intrigen, men den är genomtänkt och bjuder på ett nätt litet mysterium, en hel del action och en väldans massa blod. Det är som sagt någon som massakrerar djur och jag skulle väl inte sätta boken i händerna på ett barn som är allt för känsligt.

Även om boken liksom de tidigare utgör ett avslutat mysterium sker det ju en utveckling i varje bok som läsaren måste ha i huvudet. Det var väl något år sedan jag läste de två första böckerna och jag har glömt det mesta men Säfström gör ett bra jobb med att påminna mig om allt jag glömt och som jag borde veta.

Men det som framför allt gör att Säfström står ut är dels personskildringarna, dels språket. Vad gäller personskildringarna ger hon djup och bredd åt sina karaktärer, vare sig de är människor eller oknytt och utan att frossa i klichéer. Och så är det det här med språket. Säfström har formuleringsförmågan i sig och resultatet är en fin kombo av språkglädje och tonårslingo. Det kan bli så fel när vuxna försöker imitera tonåringars sätt att uttrycka sig och många kommer inte längre än ett flitigt användande av ”typ” och ”liksom”. Men Säfström får bokens berättarjag Tilda att låta som en femtonåring, inte som en vuxen författare som försöker låta som en femtonåring. Det är snyggt gjort.

Betyg: 4 stjärnor

Förlag: Gilla böcker
Utgiven: september 2018
ISBN: 9789178130238
Sidantal: 314

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Neil Gaiman: Coraline

Bilden är lånad från Bonnier Carlsen

Med tanke på hur jag gillat allt jag läst hittills av Neil Gaiman är det rätt fånigt att jag dröjde så länge med att ta mig an Coraline. Men jag har aldrig hittat den i pocket. När det gäller skönlitteratur läser jag mest pocket jag själv köpt. Jag älskar bibliotek men botaniserar hellre i den lokala bokhandeln än i det lokala biblioteket. Som hur som har väldigt inskränkta öppettider nu under coronapandemin (3 timmar varannan vecka eller så).

Men nu har Coraline kommit upp i en ny upplaga, med illustrationer av Chris Riddell. Jag tyckte det lät tillräckligt intressant för att traska iväg till närmaste öppna bibliotek. Jag blev rikligt belönad. Jag är glad att jag dröjt så länge med att läsa Coraline, att mitt första möte med berättelsen var en utgåva illustrerad av Riddell. Det är en fantastisk berättelse om en väldigt modig liten flicka som flyttar in i ett väldigt konstigt hus. Och det finns en svart katt som ibland talar och ibland inte talar. Boken är spännande och emellanåt väldigt otäck, språket underbart. Riddells teckningar är vackra, stämningsfulla, läskiga.

Coraline är definitivt den bästa boken jag läst hittills av Neil Gaiman och en av de största läsupplevelserna hittills i år.

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: Coraline
Översättning: Kristoffer Leandoer
Förlag: Bonnier Carlsen
Utgiven: februari 2020
ISBN: 9789178035786
Sidantal: 139

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Philip Pullman: Guldkompassen – His dark materials

Pocketutgåvan av Philip Pullmans roman Guldkompassen
Bilden är lånad från Natur & Kultur

Jag har funderat på att läsa Philip Pullmans fantasyroman Guldkompassen i några är nu. Det som fick mig att äntligen göra slag i saken var tv-serien His Dark Materials som nyligen hade premiär på HBO Nordic. Jag har inget emot att se filmatiseringar av böcker jag har läst men jag har en hel del emot att läsa böcker jag redan sett filmatiserade. Just när det gäller böcker vill jag inte veta vad som händer i förväg.

Och det är mycket som händer i Guldkompassen. Boken börjar i Oxford där Lyra växt upp tillsammans med ett gäng akademiker. Men det är inte det Oxford vi känner igen från brittiska deckare typ Unge kommissarie Morse. Lyra lever i en parallell värld som har en del likheter med vår men där mycket är väldigt annorlunda. Moskva heter Moskovia, i det kalla Norden finns flerhundraåriga häxor och på Svalbard härskar bepansrade björnar. Lyra själv är ett förvildat barn som härjar på Oxfords gator och tak, lyckligt ovetande om vad ödet har i beredskap.

Det visar sig att ödet har en hel del i beredskap. Boken börjar ganska stillsamt men när väl äventyret sätter fart tar det fart på allvar. Det betyder halsbrytande mycket action och en hel del otäckheter. Otäckheterna kan vara i mesta laget för en del väldigt unga läsare, till och med jag hajade till inför vissa scener. Det finns en mörk grundton i boken som är svår att skaka av sig. Och Pullman har talang för att förmedla mörker, han är en skicklig skribent.

Det jag saknar i boken är lite andrum då och då för karaktärsbygge. Lyra och de viktiga människorna – eller varelserna, för åtminstone en av dem är en björn – är alldeles för vaga i kanterna. Jag hade velat lära känna dem bättre. Nu är de lite för ytligt beskrivna för att jag riktigt ska bry mig om dem.

Men på det stora hela blir jag riktigt förtjust i Guldkompassen. Det är ju ingen tvekan om att jag kommer läsa nästa bok i trilogin Den mörka materian. Och jag är verkligen sugen på tv-serien.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Northern Lights/The Golden Compass
Översättning: Olle Sahlin
Förlag: Natur & Kultur Allmänlitteratur
Utgiven: november 2019
ISBN: 9789127166363
Sidantal: 436

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Elin Säfström: En väktares bekännelser & Visheten vaknar

Bilderna är lånade från Gilla Böcker

Ett Stockholm fullt av övernaturliga väsen, som tomtar, troll och älvor. En femtonårig flicka – en väktare – vars uppdrag det är att se till att de övernaturliga inte ställer till med trubbel och inte visar sig för människor. Visst låter det underbart?

Det är för det mesta underbart. Det är lätt att bli förälskad i Säfströms debutroman En väktares bekännelser och uppföljaren Visheten vaknar. Jag tycker om beskrivningen av hur Tilda kämpar med att hålla reda på stadens oknytt samtidigt som hon hanterar den taskiga relationen till mamman och hela grejen med att gå i högstadiet. Och jag tycker det är skönt att Säfström inte levererar någon eländesskildring av skolan. Det är inte så att Tildas dagar i skolan är en rosig dans på rosor men det är inte ett avgrundsdjupt helvete heller. Och hur som helst är det inte skolan som är hennes största bekymmer utan de övernaturliga. En del av dem ställer inte till med hyss i största allmänhet utan är riktigt otrevliga.

Böckerna är bitvis spännande men långt ifrån hela tiden – för en läsare som slukat böcker i några decennier sådär är handlingen inte oförutsägbar om en säger så. Men jag tillhör ju inte heller målgruppen. Jag tror knappast att en läsare i nedre tonåren upplever texten på samma sätt som jag.

Texten ja. Säfström har en skön stil med mycket språkglädje och mycket humor. Men också väldigt många ”typ” och ”liksom”. De där två orden är inte nödvändiga komponenter i en text som vänder sig till mycket unga läsare och jag tycker de irriterar. Samtidigt kan de inte överskugga det faktum att Säfströms språk i övrigt, hennes humor och sätt att skapa nya ord av gamla ord är charmerande.

Betyg: 4 stjärnor

Titel: En väktares bekännelser
Förlag: Gilla Böcker
Utgiven: september 2016
ISBN 9789187707469
Sidantal: 284

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Betyg: 4 stjärnor

Titel: Visheten vaknar
Förlag: Gilla Böcker
Utgiven: september 2017
ISBN 9789188279736
Sidantal: 319

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Magnus Nordin: Djävulens märke

Bilden är lånad av En bok för alla

Jag har egentligen en hel del invändningar mot Magnus Nordins fantasyroman Djävulens märke. Beskrivningen av lärarna och eleverna på högstadieskolan på Söder i  Stockholm är vattenpölsdjup. Och Nordin tar de där klichéerna om kämpande lärare och bla bla bla på alldeles för stort allvar. Och det blir en och annan historisk föreläsning som är tja, på tok för mycket föreläsning.

Men ändå. Jag gillar boken. Jag gillar storyn. Djävulens märke är spännande och underhållande urban fantasy. Enkelt uppbyggd, lätt att läsa och väl värd tiden jag spenderar på den. Finalen ger mig rysningar av välbehag. Och vad gäller de historiska föreläsningarna så vet Nordin i alla fall vad han snackar om. Det märks att karln är lärare. Han kan ta sig historiska friheter utan att det blir allt för fånigt.

Djävulens märke matchar inte Cirkeln. Det var det där med vattenpölsdjup psykologi och klichéer som tas på för mycket allvar. Men jag har roligt när jag läser den och jag önskar verkligen att det fanns en uppföljare.

Betyg: 3

Förlag: En bok för alla
Utgiven: mars 2018
ISBN: 9789172217713
Sidantal: 493

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Filmerna The Maze Runner och Maze Runner: The Scorch Trials

Jag gillar de där filmerna som är en del i en serie. Alldeles särskilt mycket gillar jag när en ny film ska släppas och föregångarna visas på svensk tv. I dagarna var det premiärdags för The Maze Runner: The Death Cure och i samband med det visade tv 6 de två tidigare filmerna.

Dystopier skrivna för mycket unga människor kan bli rätt töntiga. Och jag vet ju att James Dashners böcker har fått viss kritik bland annat för platta karaktärer och misogyna kommentarer (”gråta som en tjej” och så vidare). Så när jag bänkade mig i tv-soffan för att se den första filmen var det med hyfsat nedskruvade förväntningar.

Det är så trevligt att bli positivt överraskad. The Maze Runner är riktigt bra sci-fi. Och uppföljaren Maze Runner: The Scorch Trials är nog ännu lite bättre. Bägge filmer innehåller mycket action och en del otäckheter och sånt gillar ju jag. Stämningen är härligt mörk och olycksbådande. Skådespelarna passar i sina roller. Okej, psykologin är inte superdjup men den funkar. Snyggt filmat och snygga specialeffekter är det också. Vill inte spoila för mycket men jag kan ju säga så här: det är något speciellt med postapokalyptiska storstäder.

Filmerna innehåller ett och annat som inte är så logiskt, som varför de där ungarna hamnade i labyrinten till att börja med. Men när jag ser på film är jag inte så noga med logiken. Det blir två fyror i betyg.

Originaltitel: The Maze Runner
Baserad på: I dödens labyrint av James Dashner
Regi: Wes Ball
Ursprungsland: USA
Premiär: 2014
Längd: 113 minuter

Originaltitel: Maze Runner: The Scorch Trials
Baserad på: I vansinnets öken av James Dashner
Regi: Wes Ball
Ursprungsland: USA
Premiär: 2015
Längd: 131 minuter

Tematrio: Ungdomsböcker

I veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta om tre bra böcker som passar för ungdomar. Här är min trio.

Ursula Poznanskis sci-fi-roman Sveket utspelas i en dystopisk framtid där någon slags katastrof förvandlat jorden till snö och is och is och snö. De privilegierade lever ett förhållandevis skyddad tillvaro inne i sfärerna. Studenten Ria spås en lysande framtid men en konspiration sätter stopp för allt och hon och några andra ungdomar tvingas fly ut i det okända. Spännande och brutalt och nervigt och trovärdigt. Första delen i en trilogi. Jag ser fram emot att läsa de två andra böckerna i serien.

Kretsen av Maggie Stiefvater är en fantasyroman om fyra internatskoleelever på jakt efter en kungagrav. Och en flicka vars kyssar är dödliga. Välskrivet och underhållande och lättsamt. Första delen i en kvartett.

Siri Pettersens roman Odinsbarn är en fantasytegelsten som framför allt lämpar sig för äldre ungdomar (och unga vuxna och medelålders tanter som jag). En femtonårig flicka får veta att hon inte är som andra. Hon är född svanslös, ett monster från en annan värld, en menskr som sprider smitta och död. Om hennes hemlighet röjs kommer hon avrättas. Spännande och otäckt om utanförskap, maktkamp och intriger i en värld som både är lik och olik vår. Första boken i en trilogi. Uppföljaren Röta är nästan lika bra. Läsaren kastas in i handlingen utan någon sammanfattning av vad som hände i första boken och om en inte minns är det svårt att hänga med. Innan jag läser den tredje och avslutande delen ska jag bläddra i de två tidigare böckerna. Eller kolla upp handlingen i dem på nätet.

Ransom Riggs: Miss Peregrines hem för besynnerliga barn & Spökstaden

Bilderna är lånade av Rabén & Sjögren

Nu har jag äntligen äntligen läst Ransom Riggs. Hans två första böcker har stått i min bokhylla i evigheter (alltså 2-3 år), jag har dragit mig för att läsa för att jag trodde att böckerna skulle vara knepiga.

Det hade med fotona att göra. Riggs fick inspirationen att skriva Miss Peregrines hem för besynnerliga barn från gamla foton, bisarra, spöklika, olycksbådande foton på barn. Knepiga foton => knepiga böcker, tänkte jag.

Men böckerna är inte knepiga. Ransom har en rak stil. Hans värld är fantastisk (det är fantasy) men enkelt uppbyggd. Böckernas berättarjag är Jacob, en tonåring med problem, hans föräldrar tror att han är psykotisk. I den första boken Miss Peregrines hem för besynnerliga barn åker han med sin pappa till en ö utanför Wales kust. Tanken är att han ska tillfriskna men i stället kastas han rakt in i den alternativa verklighet som gav honom psykosstämpeln till att börja med. Det blir en del otäckheter men tempot är ändå långsamt, först mot slutet skruvas hastigheten och spänningen upp. Jag gillar verkligen boken men saknar ändå Neil Gaiman litegrann.

Uppföljaren Spökstaden är mer actionbetonad, boken skildrar barn på flykt, desperat sökande efter räddning. Boken har mer tyngd och svärta än föregångaren och utspelas dessutom under andra världskriget. Jag tycker väldigt mycket om Spökstaden. Jag har slutat sakna Neil Gaiman.

Nu är jag sugen på att se Tim Burtons filmatisering av Miss Peregrines hem för besynnerliga barn. Framför allt är jag sugen på att läsa den tredje och avslutande boken i serien, Själarnas bibliotek. Jag hoppas att någon ser till till att den kommer i pocket snart.

Den übersnygga förstautgåvan av Miss Peregrines hem för besynnerliga barn har tagit slut i handeln men en nyutgåva släpptes i samband med filmpremiären förra hösten.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children
Översättning: Susanne Näsling
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgiven: september 2016
ISBN: 9789129703931
Sidantal: 384

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Hollow City
Översättning: Jan Risheden
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgiven: augusti 2015
ISBN: 9789129696806
Sidantal: 432

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Tematrio – HBTQ

I veckans tematrio uppmanar Lyrans Noblesser oss att berätta om tre böcker, filmer, låttexter etc med HBTQ-tema. Här är min litterära trio.

Huvudpersonen i Sara Lövestams romaner om Kouplan är en papperslös invandrare som försöker hanka sig fram som privatdetektiv. Han är också transperson. Serien började trevande men med den tredje boken Luften är fri har Lövestam hittat stilen. Den här gången är det en kvinna som misstänker att hennes man är otrogen som anlitar Kouplan. Han får ett tufft jobb med att lösa fallet samtidigt som han lever som hemlös på flykt undan polisen. Välskrivet och snabbläst, engagerande och spännande och nervigt. Det är något särskilt med en författare som lyckas skriva bra deckare utan ett mord i sikte. Böckerna bör läsas i ordningsföljd. Jag tyckte att första boken Sanning med modifikation var sådär men med den här boken har Kouplan seglat upp som en av mina favorithjältar i deckarvärlden.

Sara Kadefors ungdomsroman Lex bok handlar om tonåriga Lex som tycker det mesta utom bästisen Jonatan är pest, kolera, allt gräsligt du kan tänka dig. Påhejad av Jonatan börjar hon blogga som Maya, en hittepåperson som är vacker, lyckad och rebellisk. Problemen börjar när Maya blir en hit och får massa fans. Underhållande, tänkvärt och lättläst som funkar också på oss som lämnat tonåren långt bakom oss. Lex kompis Jonathan är HBTQ.

Ficktjuven av Sarah Waters börjar i London på 1860-talet. Småtjuven Susan lockas/tvingas att delta i ett vågat och som det visar sig farligt bedrägeri. Spännande bok som lever högt på suveräna person- och miljöskildringar. Grymt snyggt upplagd också. Vad som är HBTQ vill jag inte avslöja p.g.a. ska inte spoila.