Riley Sager: Två sanningar och en lögn

Bilden är lånad från Modernista

Riley Sagers thriller Två sanningar och en lögn är en sån där bok som är bra fast den inte borde vara det. Huvudpersonen Emma var med om en traumatisk händelse när hon var på ett ungdomsläger som trettonåring. Flickorna som hon delade stuga med försvann ut en natt – och återfanns aldrig. Lägret stängdes, för gott trodde alla. Men 15 år år senare ska lägret öppnas på nytt och Emma erbjuds en plats som konstlärare. Hon tackar ja, hon vill återvända för att ta reda på vad som hände med de tre flickorna.

Redan där förlorar ju storyn en del i trovärdighet. Det är obegripligt att Emma får erbjudandet att delta i lägret som lärare. Det är obegripligt att Emma ens överväger erbjudandet. Alla som kan sin skräckfilmshistoria vet vad som händer när ett ungdomsläger som stängts efter tragiska händelser öppnar upp igen. Och så där fortsätter det, det här är en bok med en hel radda obegripligheter och orimligheter. Och ändå funkar det. Kanske för att Sager fått in en så bra mix. Han slänger in lite vuxenångest och lite tonårsnostalgi, anspelar skamlöst på kända skräckfilmer, slänger ut ledtrådar och teasers och en och annan oväntad vändning och så lite action på det. Resultatet är en bladvändare som håller i alla fall mig fången från första sidan till den sista. Och på tal om sista sidan så är slutet riktigt, riktigt snyggt. Trots att intrigen egentligen är helt orimlig är jag riktigt nöjd med min läsupplevelse.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: The Last Time I Lied
Översättning: Elisabet Fredholm
Förlag: Modernista
Utgiven: april 2020
ISBN: 9789178932634
Sidantal: 382

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Neil Gaiman: Coraline

Bilden är lånad från Bonnier Carlsen

Med tanke på hur jag gillat allt jag läst hittills av Neil Gaiman är det rätt fånigt att jag dröjde så länge med att ta mig an Coraline. Men jag har aldrig hittat den i pocket. När det gäller skönlitteratur läser jag mest pocket jag själv köpt. Jag älskar bibliotek men botaniserar hellre i den lokala bokhandeln än i det lokala biblioteket. Som hur som har väldigt inskränkta öppettider nu under coronapandemin (3 timmar varannan vecka eller så).

Men nu har Coraline kommit upp i en ny upplaga, med illustrationer av Chris Riddell. Jag tyckte det lät tillräckligt intressant för att traska iväg till närmaste öppna bibliotek. Jag blev rikligt belönad. Jag är glad att jag dröjt så länge med att läsa Coraline, att mitt första möte med berättelsen var en utgåva illustrerad av Riddell. Det är en fantastisk berättelse om en väldigt modig liten flicka som flyttar in i ett väldigt konstigt hus. Och det finns en svart katt som ibland talar och ibland inte talar. Boken är spännande och emellanåt väldigt otäck, språket underbart. Riddells teckningar är vackra, stämningsfulla, läskiga.

Coraline är definitivt den bästa boken jag läst hittills av Neil Gaiman och en av de största läsupplevelserna hittills i år.

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: Coraline
Översättning: Kristoffer Leandoer
Förlag: Bonnier Carlsen
Utgiven: februari 2020
ISBN: 9789178035786
Sidantal: 139

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Belinda Bauer: När repet brister

Bilden är lånad från Modernista

Belinda Bauer levererar som vanligt. Kvaliteten på hennes böcker varierar visserligen – de kan vara bra eller väldigt bra (dåligt har hittills aldrig hänt när det gäller den här författaren) – men en sak kan jag vara säker på: de är aldrig dussindeckare. De är alltid annorlunda, på ett väldigt bra sätt. Så är också fallet med När repet brister. Den inleder med att en mamma låter sina barn vänta i bilen medan hon hämtar hjälp. Mamman kommer aldrig tillbaka. Och därmed kan dramat börja. Och det blir ett riktigt drama. Spännande, emellanåt rentav läskigt, hjärtekrossande, hoppingivande. Och med en rad människor jag inte skulle vilja umgås med men som är väldigt underhållande att läsa om. Bauer är småelak och rolig och träffsäker. Och deckargåtan är riktigt bra. Inte helt sannolik om en säger så, det finns ett och annat som jag har svårt att greppa. Men annorlunda, på det väldigt sättet. När repet brister är en riktigt bra Bauer, en av hennes bästa.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel:
Översättning: Nils Larsson
Förlag: Modernista
Utgiven: mars 2020
ISBN: 978917893249
Sidantal: 348

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Ninni Schulman: Välkommen hem

Boken är lånad från Välkommen hem

Skolåterträffar som urartar är en tacksam utgångspunkt i fiktionens värld. Ninni Schulman utnyttjar konceptet till fullo i Välkommen hem, den femte boken i Hagforsserien. Allt är där. Coola gänget, medlöparna, de utstötta. Alla undertryckta aggressioner, all sorg. Och eftersom det här är en deckare kröns återträffen med ett illa tilltygat lik. Jakten på den skyldige kan börja.

Och det är spännande nästan hela tiden. Schulman är en författare som lever högt på sin förmåga att skildra människor och miljöer i bruksort på dekis. Så också den här gången. Jag blir visserligen lite mätt på huvudpersonernas (poliserna, journalisten) tilltrasslade privatliv. Jag förstår ju att poliser och journalister också har liv som påverkar och påverkas av påfrestningarna i jobbet. Men det är inte det viktiga i en deckare och för min del hade Schulman kunnat tona ner den biten. Skildringen av de före detta klasskamraterna däremot är grym. Jag frossar i att minnas hur jag verkligen hatade högstadiet. Och deckargåtan har driv. Lite förutsägbar men med mängder av driv. Välkommen hem är en riktig bladvändare.

My här på Kulturnästet har också läst Välkommen hem. Du hittar hennes recension här.

Betyg: 4,5 stjärnor

Förlag: Månpocket
Utgiven: maj 2017
ISBN: 9789175036625
Sidantal: 510

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Yrsa Sigurdardóttir: Arvet

Bilden är lånad från HarperCollins Nordic

Ännu en rätt ljum läsupplevelse av en författare jag väntade mer av. Arvet är Yrsa Sigurdardóttirs första deckare om polisen Huldar och barnpsykologen Freyja. Öppnar starkt med en återblick till 1987 då tre små barn omhändertas. Sen direkt till 2015 där det fortsätter lika starkt ett litet tag. Och sen går det i stå på något sätt. Polisjakten på vem det nu är som begår bestialiska mord i lilla Reykjavík är tam. Inte så att själva deckargåtan saknar spänning, tvärtom. Det finns en del genuint otäcka scener och upplösningen är snygg. Men det är något som saknas. Det finns ingen dynamik i spelet mellan huvudpersonerna. Med en polis och en barnpsykolog i de ledande rollerna finns det ju utrymme för intressanta kulturkrockar och bråk om revir och allt sånt där. Men Sigurdardóttir slarvar bort det. Hon slarvar bort en hel del när det gäller personporträtten och emellanåt är det klichévarning och inte på ett underhållande sätt (manhaftiga kvinnliga poliser och blabla). Så nja. Sigurdardóttir kan avgjort bättre än så här, det visade hon med böckerna om advokaten Thóra. Jag hoppas nästa bok om Huldar och Freyja är bättre. Den heter Straffet och har precis kommit ut i svensk översättning.

Betyg: 3 stjärnor

Originaltitel: DNA
Översättning: Villemo Linngård Oksanen
Förlag: HarperCollins Nordic
Utgiven: mars 2020
ISBN: 9789150947236
Sidantal: 421

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Jennifer Clement: Gun. Love

Jennifer Clements roman Gun. Love är bra men inte så bra som den kunde ha varit. Jag vet att Jennifer Clement kan vara fantastisk, det bevisade hon med En bön för den stulna, en bok om försvunna flickor i Mexiko. Gun. Love är inte i samma klass. Den handlar om fjortonåriga Pearl som bor i en gammal bil tillsammans med sin mamma. Pearl är uppvuxen i den där bilen och tycker att hon har det rätt bra. Tills den dag hennes mamma blir förälskad och förälskelsen ger mamman en pistol.

Det här är en stramt berättad skildring av människor i samhällets utkant. Det är också en skildring av våld och vapen. Och det är väl där någonstans berättelsen tappar en del. Jag tycker beskrivningen av Pearl och människorna omkring henne och livet i husvagnsparken är fint genomförd. Den känns, den stannar kvar. Den ger mycket att fundera på. Men budskapet om den amerikanska vapenfixeringen faller platt på något sätt. Slutet begriper jag mig överhuvudtaget inte på.

Gun. Love är en bra bok, en på många sätt säregen bok, en läsvärd bok. Inte fantastisk som En bön för de stulna. Men det är inget snack om att Clement är en författare väl värd att hålla ögonen på.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Gun Love
Översättning: Niclas Hval
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: januari 2020
ISBN: 9789174298123
Sidantal: 248

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Cara Hunter: Hemmets trygga vrå

Bilden är lånad från LB Förlag

Första författaren i min Boktolva 2020 blev Cara Hunter. I hennes debutroman Hemmets trygga vrå försvinner en liten flicka vid namn Daisy under en fest. Utredningen leds av Adam Fawley och givetvis hopar sig frågetecknen snabbt. Det här är den där typen av thriller där människors hemligheter och lögner och invecklade relationer obarmhärtigt avslöjas. Hunter har ett väldigt fint öga för människor. Det syns inte minst i skildringen av de utredande poliserna. Huvudpersonen Fawley har själv nyligen förlorat ett barn, något som kunde ha fått alldeles för stor plats i berättelsen. Men Hunter håller skildringen av Fawleys sorg och skuldkänslor på rätt nivå. Överhuvudtaget kan hon konsten att skapa en allt mer förtätad stämning utan att gå till överdrift.

Tyvärr tappar boken på slutet. När Hunter ska skapa den där twisten som alla bra deckare ska ha går hon för långt. Det blir för tillkrånglat och för beroende av rena tillfälligheter för att vara trovärdigt. Och epilogen känns bara så fel.

Men bortsett från det tycker jag att Hemmets trygga vrå är en mycket bra psykologisk thriller, perfekt att gotta ner sig i under regniga vinterkvällar.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Close to home
Översättning: Jan Risheden
Förlag: LB Förlag
Utgiven: december 2018
ISBN: 9789177990413
Sidantal: 304

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Philip Pullman: Guldkompassen – His dark materials

Pocketutgåvan av Philip Pullmans roman Guldkompassen
Bilden är lånad från Natur & Kultur

Jag har funderat på att läsa Philip Pullmans fantasyroman Guldkompassen i några är nu. Det som fick mig att äntligen göra slag i saken var tv-serien His Dark Materials som nyligen hade premiär på HBO Nordic. Jag har inget emot att se filmatiseringar av böcker jag har läst men jag har en hel del emot att läsa böcker jag redan sett filmatiserade. Just när det gäller böcker vill jag inte veta vad som händer i förväg.

Och det är mycket som händer i Guldkompassen. Boken börjar i Oxford där Lyra växt upp tillsammans med ett gäng akademiker. Men det är inte det Oxford vi känner igen från brittiska deckare typ Unge kommissarie Morse. Lyra lever i en parallell värld som har en del likheter med vår men där mycket är väldigt annorlunda. Moskva heter Moskovia, i det kalla Norden finns flerhundraåriga häxor och på Svalbard härskar bepansrade björnar. Lyra själv är ett förvildat barn som härjar på Oxfords gator och tak, lyckligt ovetande om vad ödet har i beredskap.

Det visar sig att ödet har en hel del i beredskap. Boken börjar ganska stillsamt men när väl äventyret sätter fart tar det fart på allvar. Det betyder halsbrytande mycket action och en hel del otäckheter. Otäckheterna kan vara i mesta laget för en del väldigt unga läsare, till och med jag hajade till inför vissa scener. Det finns en mörk grundton i boken som är svår att skaka av sig. Och Pullman har talang för att förmedla mörker, han är en skicklig skribent.

Det jag saknar i boken är lite andrum då och då för karaktärsbygge. Lyra och de viktiga människorna – eller varelserna, för åtminstone en av dem är en björn – är alldeles för vaga i kanterna. Jag hade velat lära känna dem bättre. Nu är de lite för ytligt beskrivna för att jag riktigt ska bry mig om dem.

Men på det stora hela blir jag riktigt förtjust i Guldkompassen. Det är ju ingen tvekan om att jag kommer läsa nästa bok i trilogin Den mörka materian. Och jag är verkligen sugen på tv-serien.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Northern Lights/The Golden Compass
Översättning: Olle Sahlin
Förlag: Natur & Kultur Allmänlitteratur
Utgiven: november 2019
ISBN: 9789127166363
Sidantal: 436

Boken finns på Adlibris och Bokus.

M. R. Carey: Pojken på bron

Framsidan på M R Careys roman Pojken på bron

En av de bästa sci-fi-romaner jag läst är zombieromanen Flickan med gåvorna av M. R. Carey. Pojken på bron är nästan lika bra. Boken är en prequel som utspelas 10 år efter zombiekalypsen. Återigen kretsar handlingen kring ett utsatt barn, ett annorlunda barn. Denna gång är det en överintelligent pojke med någon form av autismspektrumdiagnos. Han och ett gäng vuxna ger sig ut på en livsfarlig expedition på jakt efter ett motgift mot zombiesjukan.

Pojken på bron är välskriven, spännande och sorglig. Inte riktigt lika spännande som Flickan med gåvorna, intrigen känns inte lika sammanhållen. Och det är något med de där halvzombieungarna som jag inte gillar. Men på det stora hela är det här en mycket bra bok, en sci-fi-roman utöver det vanliga.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: The Boy on the Bridge
Översättning: Johanna Svartström
Förlag: Ordfront Förlag
Utgiven: oktober 2017
ISBN: 9789170379864
Sidantal: 394

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Marie Ndiaye: Tre starka kvinnor

Framsidan till pocketutgåvan av Marie Ndiayes roman Tre starka kvinnor. Omslaget föreställer ansiktet av en kvinna samt siluetten av en fågel.
Bilden är lånad från Månpocket

Marie Ndiayes roman Tre starka kvinnor var verkligen inte lätt att ta sig igenom. Det är så svåra ämnen som behandlas. Dysfunktionella familjer, svek och mord, fattigdom och extrem utsatthet. En mörk berättelse, eller snarare sagt tre mörka berättelser med varsin huvudperson, två kvinnor och en man. Anmärkningsvärda människor som inte krossas trots att de borde ha krossats, människor som någonstans finner styrkan att fortsätta. Handlingen rör sig mellan Frankrike – författarens hemland – och Senegal och mellan samhällsklasserna. Skriven med en väldig närvaro, texten är mättad av känslor och undermeningar, lättläst men samtidigt krävande – Ndiaye hör till de där författarna som kan formulera en hel novell i en bisats så det gäller att vara uppmärksam. Förmodligen är det här en bok som bara vinner på att bli omläst, återupptäckt. Men jag är osäker på om jag orkar.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Trois femmes puissantes
Översättning: Ragna Essén
Förlag: Månpocket
Utgiven: 2011
ISBN 9789175030272
Sidantal: 260

Pocketupplagan är slut i den ordinarie handeln. Det är bibliotek och second hand, vänner och bekanta som gäller.