Karin Smirnoff: Jag for ner till bror & Vi for upp med mor

Bilderna är lånade av Bokförlaget Polaris

Vissa böcker borde faktiskt förses med varningstext. Jag har läst många romaner som handlar om svåra och tunga ämnen. Mitt största intresse är historia och alla vet ju att den mänskliga historien är fullt av sådant som är svårt och tungt. Särskilt om en särskilt riktar in sig på 1900-talets totalitära ideologier i Europa.

Men jag var inte redo för Karin Smirnoff. Hade jag vetat före hade jag nog aldrig läst.

Missförstå mig inte. Smirnoff är en mycket bra författare. En sämre författare hade spårat ur till en ren eländesskildring. Inte Smirnoff. Hon har ett alldeles särskilt språk, hon skriver med ironi och fjäderlätt humor, hon skriver om människor som tar sig igenom livet mot alla odds, hon ger hopp. Men det är en förfärlig massa misär hon lyckas klämma in mellan boksidorna. Pappor som begår sexuella övergrepp på barn, djur som misshandlas och dödas av ren sadism, präster som begår sexuella övergrepp på församlingsmedlemmar, män som super och slår och våldtar och så vidare, och så vidare. I de här böckerna finns det gott om både hemskheter och allmän tragik.

Ska man göra någon slags gradering är väl den första boken Jag for ner till bror hemskast. Redan på sidan 100 kände jag mig golvad och sen blev det värre. Som sagt, hade jag vetat vad jag gav mig in på hade jag aldrig gett mig in på det. Det finns avsnitt i den boken som det känns som jag aldrig kommer glömma.

Samtidigt är det en väldigt medryckande och spännande läsning. Smirnoff är som sagt både ironisk och rolig. Jag for ner till bror innehåller dessutom ett mystiskt dödsfall och därtill blir det en del avslöjanden av livshemligheter och annat intressant. I uppföljaren Vi for upp med mor avslöjas fler hemligheter, katastrofala livsval hotar och så en dos action på det. Smirnoff levererar dessutom en rejäl bredsida mot vissa västerbottniska religiösa sekter. Och så avslutas boken med en cliffhanger som gör att jag bara måste läsa den tredje boken, trots att jag kanske borde låta bli.

Och så var det hela grejen med hopp. Trots allt elände som levereras så finns det där, som bokens röda tråd. Inte på ett feelgoodaktigt lyckligaslutsätt. Men huvudpersonen Jana Kippo är en sån där människa som är anmärkningsvärt bra på att hålla näsan ovanför vattnet, trots att hon borde drunknat för länge sen. Hon tar sig fram och hon tar tag och det verkar aldrig falla henne in att ge upp, inte på riktigt. Hon är komplicerad och hon har noll smak när det gäller män men hon överlever med stil och hon är tveklöst ett underhållande sällskap. Och så är det med många människor i de två böcker jag läst, de är underhållande sällskap.

Så trots att jag egentligen önskar att jag inte läst böckerna så är de bra och avgjort läsvärda. Jag förstår hyllningarna, framför allt av den andra boken. Den är något alldeles extra.

Betyg: 4 stjärnor

Titel: Jag for ner till bror
Förlag: Bokförlaget Polaris
Utgiven: april 2019
ISBN: 9789177951322
Sidantal: 319

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Betyg: 4,5 stjärnor

Titel: Vi for upp med mor
Förlag: Bokförlaget Polaris
Utgiven: november 2019
ISBN: 9789177952794
Sidantal: 349

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Stephen King: Institutet

Bilden är lånad från Albert Bonniers förlag

Stephen Kings senaste roman (må det bli många många fler) Institutet är en grym berättelse med historiska förebilder. Den handlar om barn med särskilda egenskaper som kidnappas och spärras in på en institution där de går en brutal och kort framtid till mötes. Ruskigt spännande nästan hela vägen fram, det är väl först mot slutet som trovärdigheten svajar till lite. Hela grejen med bra fantasy och sci-fi är att få det omöjliga att framstå inte bara som möjligt utan också helt rimligt. Jag tycker inte King lyckas med just den biten fullt ut, det är något som skaver med upplösningen. Inte så att hela boken faller ihop som en sufflé, långt ifrån, men det är en irritationsfaktor jag inte kan bortse ifrån.

Men i övrigt är det här en väldigt bra bok. Seriöst fängslande persongalleri, som vanligt. Jag fastnar särskilt för beskrivningen av barnen och av de anställda på institutet. Det finns som sagt en historisk förlaga och King förvaltar arvet väl.

Berättarperspektivet hoppar mellan flera olika personer men det är inte samma tsunami av människor som i exempelvis Törnrosor (som han skrev tillsammans med sonen Owen) eller Under kupolen. På det sättet är Institutet mer lättillgänglig. Och avsevärt mer pang på. Kollektivromaner har sin definitiva charm men kan bli långrandiga med alla miljoner underintriger som ska flätas ihop inför den stora finalen. Det var lite det som hände i Törnrosor. Institutet är enklare uppbyggd. Inte precis stramt berättad – vi snackar om Stephen King – men intrigen är mer fokuserad, mer sammanhållen, mer rakt upp och ner. Och det funkar utmärkt. Jag hinner aldrig bli mätt på berättelsen förrän den är slut.

En kul detalj med Institutet är blinkningarna åt George R R Martins fantasyepos Sagan om is och eld och tv-serien Game of Thrones. Jag hittade i alla fall fyra och är småsugen på att läsa om boken för att se om det finns fler.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: The Institute
Översättning: John-Henri Holmberg
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: juli 2020
ISBN: 9789100184728
Sidantal: 665

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Philip Reeve: De vandrande städerna & Förrädarens guld

Bilderna är lånad från B Wahlströms

På tal om barn- och ungdomslitteratur som inte bör sättas i händerna på känsliga barn (eller vuxna för den delen) så förtjänar Philip Reeve ett alldeles särskilt omnämnande. Jag har läst de två första böckerna i hans serie The Mortal Engines och särskilt i den första boken De vandrande städerna tar Reeve livet av folk i en takt och omfattning som får George R R Martin att framstå som mjäkig. Jag vet ju att 2000-talets böcker för barn i nedre tonåringen inte riktigt är som böckerna för målgruppen i fråga när jag var barn och så vidare. Men ändå, en varning kan vara på sin plats. Mortal Engines är brutalaction för barn, med tonvikt på brutal. Här dödas det i parti och minut och människor råkar illa ut på många andra sätt också. Det här är ingen lycklig värld.

Det är också mycket bra böcker. Reeve målar upp en dystopisk framtid där städer bokstavligt talat drar världen runt i jakt på resurser och där stora starka stygga städer lika bokstavligt talat käkar upp mindre svaga städer. Det är en naturlig del av den kommunala utvecklingsläran som bokens unge hjälte Tom bekänner sig till. När De vandrande städerna börjar bor han i London, i rätt del av London (alltså de övre våningarna) och har ett hyfsat privilegierat och ganska tryggt liv. Men en dag får han se något han inte borde sett och allt raseras. Utkastad i ödemarken måste han lita till flickan Hester, bokens unga hjältinna som bara har hämnd i skallen.

De vandrande städerna är en spännande berättelse där det knappt blir en lugn stund och folk folk som sagt dör som flugor. Men trots all fokus på spänning och mer spänning hinner Reeve att med förhållandevis små medel bygga upp både karaktärer och världen de lever i. Världsbygget är intelligent om än lite förenklat, det märks att det är en bok för barn. Men science fiction får vara lite förenklad. De vandrande städerna är en fascinerande och emellanåt ganska omskakande berättelse som jag ger stjärnor i betyg.

I uppföljaren Förrädarens guld, fortsätter det i ungefär samma stil. Lite färre lik kanske, men ungefär lika mycket action. Världsbygget förfinas och vidareutvecklas. En hel rad intressanta karaktärer introduceras och personskildringarna fördjupas och problematiseras. Här finns människor att älska och människor att hata men de flesta är så där som människor är mest, komplicerade. Dessutom får jag lite Charles Dickens-vibbar över delar av persongalleriet, vilket är kul. Och intrigen är spännande. Det blir 4,5 stjärnor i betyg till Förrädarens guld.

Det finns två böcker till i serien Mortal Engines. Dem ser jag fram emot att läsa. Däremot vete sjutton om jag vill se filmen med samma namn. Den bygger på den första boken och kritiken är inte överväldigande om en säger så.

Betyg: 4 stjärnor

Titel på svenska: Mortal Engines 2: De vandrande städerna
Originaltitel: Mortal Engines
Översättning: Lena Karlin
Förlag: B Wahlströms
Utgiven: september 2018
ISBN: 9789132207730
Sidantal: 357

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Betyg: 4,5 stjärnor

Titel på svenska: Mortal Engines 2: Förrädarens guld
Originaltitel: Predator’s Gold
Översättning: Lena Karlin
Förlag: B Wahlströms
Utgiven: november 2018
ISBN: 9789132207754
Sidantal: 376

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Elin Säfström: Sömnernas sömn

Bilden är lånad från Gilla böcker

Sömnernas sömn är Elin Säfströms tredje bok om väktaren Tilda. En väktare har i uppdrag att hålla reda på den övernaturliga världen – tomtar, troll och så vidare – och framför allt, hålla dem borta från vanliga människor (som är lyckligt okunniga om att det faktiskt finns tomtar, troll och så vidare). När ett tomteting samlas i Stockholm samtidigt som någon eller något massakrerar djur på Skansen får Tilda fullt upp.

Böckerna om Tilda är något av det bästa jag läst i genren fantasy för barn och unga. Inte för att jag läst jättemycket men Säfström står definitivt ut över mängden. Sömnernas sömn är inget undantag. Säfström har skapat en fascinerande värld, där det finns tomtegäng och tomtekrogar och där det är tradition att trollmödrar flyttar hemifrån när trollsonen kommer hem med sin nya fru. Vill ju inte avslöja för mycket av intrigen, men den är genomtänkt och bjuder på ett nätt litet mysterium, en hel del action och en väldans massa blod. Det är som sagt någon som massakrerar djur och jag skulle väl inte sätta boken i händerna på ett barn som är allt för känsligt.

Även om boken liksom de tidigare utgör ett avslutat mysterium sker det ju en utveckling i varje bok som läsaren måste ha i huvudet. Det var väl något år sedan jag läste de två första böckerna och jag har glömt det mesta men Säfström gör ett bra jobb med att påminna mig om allt jag glömt och som jag borde veta.

Men det som framför allt gör att Säfström står ut är dels personskildringarna, dels språket. Vad gäller personskildringarna ger hon djup och bredd åt sina karaktärer, vare sig de är människor eller oknytt och utan att frossa i klichéer. Och så är det det här med språket. Säfström har formuleringsförmågan i sig och resultatet är en fin kombo av språkglädje och tonårslingo. Det kan bli så fel när vuxna försöker imitera tonåringars sätt att uttrycka sig och många kommer inte längre än ett flitigt användande av ”typ” och ”liksom”. Men Säfström får bokens berättarjag Tilda att låta som en femtonåring, inte som en vuxen författare som försöker låta som en femtonåring. Det är snyggt gjort.

Betyg: 4 stjärnor

Förlag: Gilla böcker
Utgiven: september 2018
ISBN: 9789178130238
Sidantal: 314

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Riley Sager: Två sanningar och en lögn

Bilden är lånad från Modernista

Riley Sagers thriller Två sanningar och en lögn är en sån där bok som är bra fast den inte borde vara det. Huvudpersonen Emma var med om en traumatisk händelse när hon var på ett ungdomsläger som trettonåring. Flickorna som hon delade stuga med försvann ut en natt – och återfanns aldrig. Lägret stängdes, för gott trodde alla. Men 15 år år senare ska lägret öppnas på nytt och Emma erbjuds en plats som konstlärare. Hon tackar ja, hon vill återvända för att ta reda på vad som hände med de tre flickorna.

Redan där förlorar ju storyn en del i trovärdighet. Det är obegripligt att Emma får erbjudandet att delta i lägret som lärare. Det är obegripligt att Emma ens överväger erbjudandet. Alla som kan sin skräckfilmshistoria vet vad som händer när ett ungdomsläger som stängts efter tragiska händelser öppnar upp igen. Och så där fortsätter det, det här är en bok med en hel radda obegripligheter och orimligheter. Och ändå funkar det. Kanske för att Sager fått in en så bra mix. Han slänger in lite vuxenångest och lite tonårsnostalgi, anspelar skamlöst på kända skräckfilmer, slänger ut ledtrådar och teasers och en och annan oväntad vändning och så lite action på det. Resultatet är en bladvändare som håller i alla fall mig fången från första sidan till den sista. Och på tal om sista sidan så är slutet riktigt, riktigt snyggt. Trots att intrigen egentligen är helt orimlig är jag riktigt nöjd med min läsupplevelse.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: The Last Time I Lied
Översättning: Elisabet Fredholm
Förlag: Modernista
Utgiven: april 2020
ISBN: 9789178932634
Sidantal: 382

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Neil Gaiman: Coraline

Bilden är lånad från Bonnier Carlsen

Med tanke på hur jag gillat allt jag läst hittills av Neil Gaiman är det rätt fånigt att jag dröjde så länge med att ta mig an Coraline. Men jag har aldrig hittat den i pocket. När det gäller skönlitteratur läser jag mest pocket jag själv köpt. Jag älskar bibliotek men botaniserar hellre i den lokala bokhandeln än i det lokala biblioteket. Som hur som har väldigt inskränkta öppettider nu under coronapandemin (3 timmar varannan vecka eller så).

Men nu har Coraline kommit upp i en ny upplaga, med illustrationer av Chris Riddell. Jag tyckte det lät tillräckligt intressant för att traska iväg till närmaste öppna bibliotek. Jag blev rikligt belönad. Jag är glad att jag dröjt så länge med att läsa Coraline, att mitt första möte med berättelsen var en utgåva illustrerad av Riddell. Det är en fantastisk berättelse om en väldigt modig liten flicka som flyttar in i ett väldigt konstigt hus. Och det finns en svart katt som ibland talar och ibland inte talar. Boken är spännande och emellanåt väldigt otäck, språket underbart. Riddells teckningar är vackra, stämningsfulla, läskiga.

Coraline är definitivt den bästa boken jag läst hittills av Neil Gaiman och en av de största läsupplevelserna hittills i år.

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: Coraline
Översättning: Kristoffer Leandoer
Förlag: Bonnier Carlsen
Utgiven: februari 2020
ISBN: 9789178035786
Sidantal: 139

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Belinda Bauer: När repet brister

Bilden är lånad från Modernista

Belinda Bauer levererar som vanligt. Kvaliteten på hennes böcker varierar visserligen – de kan vara bra eller väldigt bra (dåligt har hittills aldrig hänt när det gäller den här författaren) – men en sak kan jag vara säker på: de är aldrig dussindeckare. De är alltid annorlunda, på ett väldigt bra sätt. Så är också fallet med När repet brister. Den inleder med att en mamma låter sina barn vänta i bilen medan hon hämtar hjälp. Mamman kommer aldrig tillbaka. Och därmed kan dramat börja. Och det blir ett riktigt drama. Spännande, emellanåt rentav läskigt, hjärtekrossande, hoppingivande. Och med en rad människor jag inte skulle vilja umgås med men som är väldigt underhållande att läsa om. Bauer är småelak och rolig och träffsäker. Och deckargåtan är riktigt bra. Inte helt sannolik om en säger så, det finns ett och annat som jag har svårt att greppa. Men annorlunda, på det väldigt sättet. När repet brister är en riktigt bra Bauer, en av hennes bästa.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel:
Översättning: Nils Larsson
Förlag: Modernista
Utgiven: mars 2020
ISBN: 978917893249
Sidantal: 348

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Ninni Schulman: Välkommen hem

Boken är lånad från Välkommen hem

Skolåterträffar som urartar är en tacksam utgångspunkt i fiktionens värld. Ninni Schulman utnyttjar konceptet till fullo i Välkommen hem, den femte boken i Hagforsserien. Allt är där. Coola gänget, medlöparna, de utstötta. Alla undertryckta aggressioner, all sorg. Och eftersom det här är en deckare kröns återträffen med ett illa tilltygat lik. Jakten på den skyldige kan börja.

Och det är spännande nästan hela tiden. Schulman är en författare som lever högt på sin förmåga att skildra människor och miljöer i bruksort på dekis. Så också den här gången. Jag blir visserligen lite mätt på huvudpersonernas (poliserna, journalisten) tilltrasslade privatliv. Jag förstår ju att poliser och journalister också har liv som påverkar och påverkas av påfrestningarna i jobbet. Men det är inte det viktiga i en deckare och för min del hade Schulman kunnat tona ner den biten. Skildringen av de före detta klasskamraterna däremot är grym. Jag frossar i att minnas hur jag verkligen hatade högstadiet. Och deckargåtan har driv. Lite förutsägbar men med mängder av driv. Välkommen hem är en riktig bladvändare.

My här på Kulturnästet har också läst Välkommen hem. Du hittar hennes recension här.

Betyg: 4,5 stjärnor

Förlag: Månpocket
Utgiven: maj 2017
ISBN: 9789175036625
Sidantal: 510

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Yrsa Sigurdardóttir: Arvet

Bilden är lånad från HarperCollins Nordic

Ännu en rätt ljum läsupplevelse av en författare jag väntade mer av. Arvet är Yrsa Sigurdardóttirs första deckare om polisen Huldar och barnpsykologen Freyja. Öppnar starkt med en återblick till 1987 då tre små barn omhändertas. Sen direkt till 2015 där det fortsätter lika starkt ett litet tag. Och sen går det i stå på något sätt. Polisjakten på vem det nu är som begår bestialiska mord i lilla Reykjavík är tam. Inte så att själva deckargåtan saknar spänning, tvärtom. Det finns en del genuint otäcka scener och upplösningen är snygg. Men det är något som saknas. Det finns ingen dynamik i spelet mellan huvudpersonerna. Med en polis och en barnpsykolog i de ledande rollerna finns det ju utrymme för intressanta kulturkrockar och bråk om revir och allt sånt där. Men Sigurdardóttir slarvar bort det. Hon slarvar bort en hel del när det gäller personporträtten och emellanåt är det klichévarning och inte på ett underhållande sätt (manhaftiga kvinnliga poliser och blabla). Så nja. Sigurdardóttir kan avgjort bättre än så här, det visade hon med böckerna om advokaten Thóra. Jag hoppas nästa bok om Huldar och Freyja är bättre. Den heter Straffet och har precis kommit ut i svensk översättning.

Betyg: 3 stjärnor

Originaltitel: DNA
Översättning: Villemo Linngård Oksanen
Förlag: HarperCollins Nordic
Utgiven: mars 2020
ISBN: 9789150947236
Sidantal: 421

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Jennifer Clement: Gun. Love

Jennifer Clements roman Gun. Love är bra men inte så bra som den kunde ha varit. Jag vet att Jennifer Clement kan vara fantastisk, det bevisade hon med En bön för den stulna, en bok om försvunna flickor i Mexiko. Gun. Love är inte i samma klass. Den handlar om fjortonåriga Pearl som bor i en gammal bil tillsammans med sin mamma. Pearl är uppvuxen i den där bilen och tycker att hon har det rätt bra. Tills den dag hennes mamma blir förälskad och förälskelsen ger mamman en pistol.

Det här är en stramt berättad skildring av människor i samhällets utkant. Det är också en skildring av våld och vapen. Och det är väl där någonstans berättelsen tappar en del. Jag tycker beskrivningen av Pearl och människorna omkring henne och livet i husvagnsparken är fint genomförd. Den känns, den stannar kvar. Den ger mycket att fundera på. Men budskapet om den amerikanska vapenfixeringen faller platt på något sätt. Slutet begriper jag mig överhuvudtaget inte på.

Gun. Love är en bra bok, en på många sätt säregen bok, en läsvärd bok. Inte fantastisk som En bön för de stulna. Men det är inget snack om att Clement är en författare väl värd att hålla ögonen på.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Gun Love
Översättning: Niclas Hval
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: januari 2020
ISBN: 9789174298123
Sidantal: 248

Boken finns på Adlibris och Bokus.