Tematrio – Läskigheter

Halloween har ju precis varit och i veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta om tre läskigheter. Här är min försenade men likväl läskiga trio.

Pål Eggerts skräckroman Dödfödd utspelas i ett Göteborg de flesta av oss inte ser så mycket av, bland hemlösa, missbrukare och gängkriminella. I alla fall inte på så nära håll. Och det här är inte vilka utslagna som helst. En av de hemlösa är ett gravrå och det kriminella gänget startar upp en bordell med hjälp av en rejäl dos magi. Det låter knäppt men Eggert får det att fungera. Varning dock för mycket kroppsvätskor och hög äckelfaktor. Det här är den andra boken om Sebastian och Isa och böckerna måste läsas i ordningsföljd, annars blir det obegripligt. Om du inte läst Borde vara död – börja med den och sen gå direkt på den här.

I Yuko av Jenny Milewski flyttar Malin in i en studentkorridor i Linköping och hittar ett argt spöke. Och okej, det här är inte den mest välskrivna roman jag läst, språket är lite stelt och människorna lite väl förutsägbara. Men det gör inget, för Yuko är ändå läskig som sjutton. Det här är en roman som lever högt på skräckkapitalet från  japanska skräckrullar. Spökflickor med svart långt hår som terroriserar omgivningen är vansinnigt otäcka. Också när de dyker upp i Linköping.

Och så vill jag nämna John Ajvide Lindqvists roman Lilla stjärna. Den handlar om två annorlunda flickor. Och farliga. Särskilt tillsammans. Girl power slayer style, liksom. Läs.

Tematrio: Orange

Jag drog till sängs tidigt i går och missade Lyrans tematrio. Veckans färgtema är orange. Lyran ser gärna att vi är fantasifulla och långsökta men jag tar som vanligt den enkla vägen och går på bokomslaget. Här är tre orange böcker.

Svinalängorna av Susanna Alakoski blev värsta snackisen när den kom för ett antal år sen. Folk blev helt överväldigade över att det finns utsatta barn i Sverige och att någon skrev om dig. För så är det. Alla barn har inte samma förutsättningar och också i folkhems-Sverige växte en del upp under mycket svåra förhållanden. Alakoski skriver avskalat och konstaterande om ett av de barnen. Har filmatiserats.

Stefan Spjuts roman Stalpi är fortsättningen på debuten Stallo. 10 år har gått när huvudskurken i första boken rymmer från psyket, på humör för hämnd. Boken bjuder på otäcka människor och otäcka övernaturligheter, ändlösa ödemarker och gudsförgätna byar och så en hel del brutalt våld. Det här är inget för den ömtålige. Boken är inte lika bra som Stallo, ibland är det svårt att fatta vad som faktiskt händer och dessutom förs en del av dialogen på norska, vilket är vansinnigt störande. Men boken är spännande ändå. Jag ser fram emot den tredje i serien. Böckerna ska läsas i ordningsföljd. Har du inte läst Stallo först blir Stalpi snudd på obegriplig. Borde filmatiseras.

Små gudar är en av Terry Pratchetts många fantastiska böcker om Skivvärlden. Pratchett är ju en av mina husgudar och Josh Kirby som gjorde omslagen till många av hans böcker är också oöverträffad. Små gudar innehåller en förtjusande förklaring till hur gudar blir till och växer sig starka. Och så blir det ett och annat om sköldpaddor. Boken är fristående och kan läsas även av den som inte läst en rad av Pratchett. Svårfilmatiserat, skulle vara animerat i så fall.

Tematrio – Rosa

Det är måndag och i veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta  om tre bra böcker på temat ROSA. Här är min trio.

Maggie Rose i Sharon Boltons thriller Daisy i kedjor är jurist och framgångsrik författare av true crime. En seriemördare inspärrad på livstid kräver att hon ska bli hans advokat. Välskriven och intelligent, spännande och överraskande och läskigt. Det här är Sharon Bolton på topp.

Majgull Axelssons dokumentärroman Rosario är död är en inkännande och djupt upprörande skildring av barn som utnyttjas sexuellt och av männen som utnyttjar dem. Författaren har gjort en gedigen research och förvandlat barnen i statistiken till kött och blod. Ett av dessa barn är Rosario Baluyot, som dog efter ett våldsamt övergrepp.

Huvudpersonen och berättarjaget i Tawni O’Dells roman Kära syster är Shae-Lynn Penrose. Hon är taxichaufför i en gruvstad på dekis, hennes uppväxt var inget vidare och hennes syster är försvunnen. Det låter superdeppigt men är mest roligt, charmigt och livsbejakande. Deppigt däremot är det att det inte har kommit ut något av Tawni O’Dell på åratal.

 

Boel Bermann: Den nya människan

Bilden är lånad av Southside Stories

Om jag inte minns fel var Boel Bermanns sci-fi-debut Den nya människan en snackis på svenska bokbloggar för några år sedan. Först nu har jag läst den och jag är glad att jag äntligen fått det gjort. Det är en bra bok. Bermanns språk har driv (att skriva i presens har ofta den effekten) och berättelsen är spännande och emellanåt genuint otäck. Hennes sätt att beskriva de nya barnen får mig att aldrig vilja gå i närheten av en unge igen. Snacka om att få den biologiska klockan att tvärdö.

Det finns sånt i berättelsen som jag tycker är ologiskt, men allt behöver inte vara superlogiskt i en sci-fi-roman. Huvudsaken är att författaren lyckas framställa alltihop som trovärdigt och det gör Bermann, för det mesta. Det är först mot slutet, när huvudpersonen hänger på nattklubbar i Berlin och hänger sig åt tillfälliga förbindelser, som jag tycker att storyn tappar en del. Det känns påklistrat, klyschigt, som något jag väntat mig i en halvbra YA-roman och det tillför ingenting.

Men bortsett från det är Den nya människan en mycket givande läsupplevelse. Den höjer sig över mängden. Jag hoppas det kommer mer från Bermann.

Betyg: 4 stjärnor

Förlag: Kalla Kulor Förlag
Utgiven: februari 2014
ISBN: 9789187049569
Sidantal: 207

Boken finns på Adlibris och Bokus

Arnaldur Indridason: Vinterstaden

Det är den varmaste sommaren på åratal – så vad passar då bättre än att kyla av mig med en karg isländsk deckare? Jag är ju svag för sådana kontraster…

Mellan höghusen i en betongförort i Reykjavik hittas en liten pojke misshandlad och ihjälfrusen.

Han hette Elias, var tio år och med thailändskt påbrå. Är barnmordet ett utslag av den ökade rasismen? Den melankoliske kriminalkommissarie Erlendur får ett tufft uppdrag att leta bland människors hat och mörka hemligheter för att försöka reda ut vad som hände pojken som ville bli dinosaurieexpert.

Som vanligt skriver Indridason med hjärtat för de svagaste, de ensamma och ledsna. Vinterstaden är en välskriven och melankolisk deckare som sätter fingret på ett av vår tids stora problem: den ökade rasismen i en allt mer globaliserad värld. En värld där så många känner att de inte är delaktiga. Och där rädslan att inte förstå och kunna hävda sig får våldsamma och främlingsfientliga människor att ta sig allt större rum och rättigheter runt om på vår jord. Så ock på Island.

Det här är en på många sätt en sorgsen historia som inte riktig passade som lättsam läsning i solgasset. Men som är klart läsvärd och viktig just nu.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Vetrarborgin
Översättning: Ylva Hellerud
Förlag: Norstedts
Utgiven: januari 2017
ISBN: 9789113077093
Sidantal: 302

Pocketupplagan är tillfälligt slut i näthandeln. Däremot hittar du den som e-bok både på Adlibris och Bokus.

Katarina Wennstam: Skymningsflickan och Gänget

Bilderna är lånade av Bonnier Pocket

Katarina Wennstam är som sagt min absoluta favorit på den svenska deckarhimlen och nu har jag läst de två senaste i serien om advokat Shirin Sundin/Nouri och kommissarie Charlotta Lugn.

Både Skymningsflickan och Gänget handlar om övergrepp på flickor i tonåren, om skam och skuld och hämnd. Wennstam skriver med driv och nerv och torr humor. Och hon går in under huden på offer och förövare, poliser och jurister. En del författare låter utredarnas privatliv ta över berättelsen så mycket att det blir tråkigt men Wennstam har hittat den perfekta mixen av yrketslivets mördarjakt och mer eller mindre ruttet privatliv. Shirin Nouris vilsenhet i den svenska medelklasstillvaron och Charlotta Lugns mördande migrän tillför massor utan att sakta ner eller förlora fokus.

Kort sagt, det är ruskigt bra gjort. Jag ger varsin femma i betyg.

Originaltitel: Skymningsflickan
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: februari 2016
ISBN: 9789174295115
Sidantal: 411

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Originaltitel: Gänget
Förlag:  Bonnier Pocket
Utgiven: januari 2018
ISBN: 9789174296914
Sidantal: 304

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Magnus Nordin: Djävulens märke

Bilden är lånad av En bok för alla

Jag har egentligen en hel del invändningar mot Magnus Nordins fantasyroman Djävulens märke. Beskrivningen av lärarna och eleverna på högstadieskolan på Söder i  Stockholm är vattenpölsdjup. Och Nordin tar de där klichéerna om kämpande lärare och bla bla bla på alldeles för stort allvar. Och det blir en och annan historisk föreläsning som är tja, på tok för mycket föreläsning.

Men ändå. Jag gillar boken. Jag gillar storyn. Djävulens märke är spännande och underhållande urban fantasy. Enkelt uppbyggd, lätt att läsa och väl värd tiden jag spenderar på den. Finalen ger mig rysningar av välbehag. Och vad gäller de historiska föreläsningarna så vet Nordin i alla fall vad han snackar om. Det märks att karln är lärare. Han kan ta sig historiska friheter utan att det blir allt för fånigt.

Djävulens märke matchar inte Cirkeln. Det var det där med vattenpölsdjup psykologi och klichéer som tas på för mycket allvar. Men jag har roligt när jag läser den och jag önskar verkligen att det fanns en uppföljare.

Betyg: 3

Förlag: En bok för alla
Utgiven: mars 2018
ISBN: 9789172217713
Sidantal: 493

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Abigail Tarttelin: Golden Boy

Bilden är lånad av Månpocket

Jag har en hel del invändningar mot Abigail Tarttelins roman Golden boy. Tartellin babblar sönder berättelsen, hon dränker dialogen i ”eh” och ”öh” och hon håller tröttsamma föredrag om intersexualitet. Föredrag funkar i fackböcker men knappast i romaner, hur behjärtansvärt ämnet än är. Beskrivningen av huvudpersonen Max är fin men människorna i hans omgivning är tillrättalagda. Jag är alltid glad att slippa eländesskildringar men här hotar det att spilla över åt andra hållet. Nån måtta på omgivningens förståelse får det ju vara. När allt kommer omkring finns det en del fördomsfulla och intoleranta och de brukar gapa väldigt högt.

Så ja, jag har massa invändningar mot Golden boy. Jag skumläser stora delar av boken. Men det finns sånt jag gillar. Språket är i grunden bra, trots ordbajseriet. Där finns driv. Det finns driv i berättelsen också. Och så gillar jag skildringen av Max lillebror Daniel. Han är jobbig, han är nördig, han är smart, han är direkt och självklar och massa andra saker jag tycker är bra. Ord som adhd och asperger uttalas aldrig men jag antar att det är det Tarttelin far efter. Daniel är bokens största behållning.

Betyg: 2,5 stjärnor

Originaltitel: Golden Boy
Översättning: Sam Pettersson
Förlag: Månpocket
Utgiven: november 2017
ISBN: 9789175037158
Sidantal: 428

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Steve Sem-Sandberg: Stormen – en berättelse

Bilden är lånad av Bonnier Pocket

Jag förstår mig inte riktigt på Steve Sem-Sandbergs roman Stormen: en berättelse. Alltså, jag förstår vad som händer. En man kommer tillbaka till den norska ö där han växte upp som fosterbarn. Två berättelser rullas upp. Den ena skildrar en trasig uppväxt på 1970-talet och en syskonrelation som aldrig blir hel. Den andra beskriver den nazistiska ockupationen då ön behärskades av en minister i Quislings regering. Sem-Sandberg skriver vackert och stillsamt och rakt på sak men ändå halvt obegripligt. Människor i boken bara gör saker, hemska saker. Vad de gör är lätt att förstå. Varför förklaras sällan. En del går ju att greppa men annat är bara obegripligt. Författaren vill säkert att läsaren ska fundera över orsakerna själv. Själv hade jag föredragit om han varit mer uttalad.

Jag borde läsa boken igen men jag vet inte riktigt. Det är som sagt en bok om människor som gör hemska saker mot varandra och jag är inte säker på att jag vill gå igenom allt igen.Till skillnad från Sem-Sandbergs dokumentärromaner De fattiga i Lodz och De utvalda tycks Stormen vara alltigenom fiction. Konstigt nog gör det den otäckare.

Betyg: 3,5 stjärnor

Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: augusti 2017
ISBN: 9789174296471
Sidantal: 274

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Filmerna The Maze Runner och Maze Runner: The Scorch Trials

Jag gillar de där filmerna som är en del i en serie. Alldeles särskilt mycket gillar jag när en ny film ska släppas och föregångarna visas på svensk tv. I dagarna var det premiärdags för The Maze Runner: The Death Cure och i samband med det visade tv 6 de två tidigare filmerna.

Dystopier skrivna för mycket unga människor kan bli rätt töntiga. Och jag vet ju att James Dashners böcker har fått viss kritik bland annat för platta karaktärer och misogyna kommentarer (”gråta som en tjej” och så vidare). Så när jag bänkade mig i tv-soffan för att se den första filmen var det med hyfsat nedskruvade förväntningar.

Det är så trevligt att bli positivt överraskad. The Maze Runner är riktigt bra sci-fi. Och uppföljaren Maze Runner: The Scorch Trials är nog ännu lite bättre. Bägge filmer innehåller mycket action och en del otäckheter och sånt gillar ju jag. Stämningen är härligt mörk och olycksbådande. Skådespelarna passar i sina roller. Okej, psykologin är inte superdjup men den funkar. Snyggt filmat och snygga specialeffekter är det också. Vill inte spoila för mycket men jag kan ju säga så här: det är något speciellt med postapokalyptiska storstäder.

Filmerna innehåller ett och annat som inte är så logiskt, som varför de där ungarna hamnade i labyrinten till att börja med. Men när jag ser på film är jag inte så noga med logiken. Det blir två fyror i betyg.

Originaltitel: The Maze Runner
Baserad på: I dödens labyrint av James Dashner
Regi: Wes Ball
Ursprungsland: USA
Premiär: 2014
Längd: 113 minuter

Originaltitel: Maze Runner: The Scorch Trials
Baserad på: I vansinnets öken av James Dashner
Regi: Wes Ball
Ursprungsland: USA
Premiär: 2015
Längd: 131 minuter