Katarina Wennstam: Skymningsflickan och Gänget

Bilderna är lånade av Bonnier Pocket

Katarina Wennstam är som sagt min absoluta favorit på den svenska deckarhimlen och nu har jag läst de två senaste i serien om advokat Shirin Sundin/Nouri och kommissarie Charlotta Lugn.

Både Skymningsflickan och Gänget handlar om övergrepp på flickor i tonåren, om skam och skuld och hämnd. Wennstam skriver med driv och nerv och torr humor. Och hon går in under huden på offer och förövare, poliser och jurister. En del författare låter utredarnas privatliv ta över berättelsen så mycket att det blir tråkigt men Wennstam har hittat den perfekta mixen av yrketslivets mördarjakt och mer eller mindre ruttet privatliv. Shirin Nouris vilsenhet i den svenska medelklasstillvaron och Charlotta Lugns mördande migrän tillför massor utan att sakta ner eller förlora fokus.

Kort sagt, det är ruskigt bra gjort. Jag ger varsin femma i betyg.

Originaltitel: Skymningsflickan
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: februari 2016
ISBN: 9789174295115
Sidantal: 411

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Originaltitel: Gänget
Förlag:  Bonnier Pocket
Utgiven: januari 2018
ISBN: 9789174296914
Sidantal: 304

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Magnus Nordin: Djävulens märke

Bilden är lånad av En bok för alla

Jag har egentligen en hel del invändningar mot Magnus Nordins fantasyroman Djävulens märke. Beskrivningen av lärarna och eleverna på högstadieskolan på Söder i  Stockholm är vattenpölsdjup. Och Nordin tar de där klichéerna om kämpande lärare och bla bla bla på alldeles för stort allvar. Och det blir en och annan historisk föreläsning som är tja, på tok för mycket föreläsning.

Men ändå. Jag gillar boken. Jag gillar storyn. Djävulens märke är spännande och underhållande urban fantasy. Enkelt uppbyggd, lätt att läsa och väl värd tiden jag spenderar på den. Finalen ger mig rysningar av välbehag. Och vad gäller de historiska föreläsningarna så vet Nordin i alla fall vad han snackar om. Det märks att karln är lärare. Han kan ta sig historiska friheter utan att det blir allt för fånigt.

Djävulens märke matchar inte Cirkeln. Det var det där med vattenpölsdjup psykologi och klichéer som tas på för mycket allvar. Men jag har roligt när jag läser den och jag önskar verkligen att det fanns en uppföljare.

Betyg: 3

Förlag: En bok för alla
Utgiven: mars 2018
ISBN: 9789172217713
Sidantal: 493

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Abigail Tarttelin: Golden Boy

Bilden är lånad av Månpocket

Jag har en hel del invändningar mot Abigail Tarttelins roman Golden boy. Tartellin babblar sönder berättelsen, hon dränker dialogen i ”eh” och ”öh” och hon håller tröttsamma föredrag om intersexualitet. Föredrag funkar i fackböcker men knappast i romaner, hur behjärtansvärt ämnet än är. Beskrivningen av huvudpersonen Max är fin men människorna i hans omgivning är tillrättalagda. Jag är alltid glad att slippa eländesskildringar men här hotar det att spilla över åt andra hållet. Nån måtta på omgivningens förståelse får det ju vara. När allt kommer omkring finns det en del fördomsfulla och intoleranta och de brukar gapa väldigt högt.

Så ja, jag har massa invändningar mot Golden boy. Jag skumläser stora delar av boken. Men det finns sånt jag gillar. Språket är i grunden bra, trots ordbajseriet. Där finns driv. Det finns driv i berättelsen också. Och så gillar jag skildringen av Max lillebror Daniel. Han är jobbig, han är nördig, han är smart, han är direkt och självklar och massa andra saker jag tycker är bra. Ord som adhd och asperger uttalas aldrig men jag antar att det är det Tarttelin far efter. Daniel är bokens största behållning.

Betyg: 2,5 stjärnor

Originaltitel: Golden Boy
Översättning: Sam Pettersson
Förlag: Månpocket
Utgiven: november 2017
ISBN: 9789175037158
Sidantal: 428

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Steve Sem-Sandberg: Stormen – en berättelse

Bilden är lånad av Bonnier Pocket

Jag förstår mig inte riktigt på Steve Sem-Sandbergs roman Stormen: en berättelse. Alltså, jag förstår vad som händer. En man kommer tillbaka till den norska ö där han växte upp som fosterbarn. Två berättelser rullas upp. Den ena skildrar en trasig uppväxt på 1970-talet och en syskonrelation som aldrig blir hel. Den andra beskriver den nazistiska ockupationen då ön behärskades av en minister i Quislings regering. Sem-Sandberg skriver vackert och stillsamt och rakt på sak men ändå halvt obegripligt. Människor i boken bara gör saker, hemska saker. Vad de gör är lätt att förstå. Varför förklaras sällan. En del går ju att greppa men annat är bara obegripligt. Författaren vill säkert att läsaren ska fundera över orsakerna själv. Själv hade jag föredragit om han varit mer uttalad.

Jag borde läsa boken igen men jag vet inte riktigt. Det är som sagt en bok om människor som gör hemska saker mot varandra och jag är inte säker på att jag vill gå igenom allt igen.Till skillnad från Sem-Sandbergs dokumentärromaner De fattiga i Lodz och De utvalda tycks Stormen vara alltigenom fiction. Konstigt nog gör det den otäckare.

Betyg: 3,5 stjärnor

Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: augusti 2017
ISBN: 9789174296471
Sidantal: 274

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Filmerna The Maze Runner och Maze Runner: The Scorch Trials

Jag gillar de där filmerna som är en del i en serie. Alldeles särskilt mycket gillar jag när en ny film ska släppas och föregångarna visas på svensk tv. I dagarna var det premiärdags för The Maze Runner: The Death Cure och i samband med det visade tv 6 de två tidigare filmerna.

Dystopier skrivna för mycket unga människor kan bli rätt töntiga. Och jag vet ju att James Dashners böcker har fått viss kritik bland annat för platta karaktärer och misogyna kommentarer (”gråta som en tjej” och så vidare). Så när jag bänkade mig i tv-soffan för att se den första filmen var det med hyfsat nedskruvade förväntningar.

Det är så trevligt att bli positivt överraskad. The Maze Runner är riktigt bra sci-fi. Och uppföljaren Maze Runner: The Scorch Trials är nog ännu lite bättre. Bägge filmer innehåller mycket action och en del otäckheter och sånt gillar ju jag. Stämningen är härligt mörk och olycksbådande. Skådespelarna passar i sina roller. Okej, psykologin är inte superdjup men den funkar. Snyggt filmat och snygga specialeffekter är det också. Vill inte spoila för mycket men jag kan ju säga så här: det är något speciellt med postapokalyptiska storstäder.

Filmerna innehåller ett och annat som inte är så logiskt, som varför de där ungarna hamnade i labyrinten till att börja med. Men när jag ser på film är jag inte så noga med logiken. Det blir två fyror i betyg.

Originaltitel: The Maze Runner
Baserad på: I dödens labyrint av James Dashner
Regi: Wes Ball
Ursprungsland: USA
Premiär: 2014
Längd: 113 minuter

Originaltitel: Maze Runner: The Scorch Trials
Baserad på: I vansinnets öken av James Dashner
Regi: Wes Ball
Ursprungsland: USA
Premiär: 2015
Längd: 131 minuter

Tematrio: Ungdomsböcker

I veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta om tre bra böcker som passar för ungdomar. Här är min trio.

Ursula Poznanskis sci-fi-roman Sveket utspelas i en dystopisk framtid där någon slags katastrof förvandlat jorden till snö och is och is och snö. De privilegierade lever ett förhållandevis skyddad tillvaro inne i sfärerna. Studenten Ria spås en lysande framtid men en konspiration sätter stopp för allt och hon och några andra ungdomar tvingas fly ut i det okända. Spännande och brutalt och nervigt och trovärdigt. Första delen i en trilogi. Jag ser fram emot att läsa de två andra böckerna i serien.

Kretsen av Maggie Stiefvater är en fantasyroman om fyra internatskoleelever på jakt efter en kungagrav. Och en flicka vars kyssar är dödliga. Välskrivet och underhållande och lättsamt. Första delen i en kvartett.

Siri Pettersens roman Odinsbarn är en fantasytegelsten som framför allt lämpar sig för äldre ungdomar (och unga vuxna och medelålders tanter som jag). En femtonårig flicka får veta att hon inte är som andra. Hon är född svanslös, ett monster från en annan värld, en menskr som sprider smitta och död. Om hennes hemlighet röjs kommer hon avrättas. Spännande och otäckt om utanförskap, maktkamp och intriger i en värld som både är lik och olik vår. Första boken i en trilogi. Uppföljaren Röta är nästan lika bra. Läsaren kastas in i handlingen utan någon sammanfattning av vad som hände i första boken och om en inte minns är det svårt att hänga med. Innan jag läser den tredje och avslutande delen ska jag bläddra i de två tidigare böckerna. Eller kolla upp handlingen i dem på nätet.

Fiona Barton: Änkan

Bilden är lånad av Massolit Förlag

Änkan är en debutroman av Fiona Barton. Hon ville skriva om kvinnorna vid sidan av vår tids monster, männen som förgriper sig på barn. Vilka är dessa kvinnor, offer eller medskyldiga? Och var går gränsen?

Änkan utspelar sig främst under två tidsperioder, 2006 och 2010 – när brottet begås med följande polisutredning, samt några år senare när kvinnan skall berätta sin story. Kvinnan vid odjurets sida.

Berättelsen är också delad utifrån olika perspektiv: journalisten Kates, polisen Bob och änkan Jeanies. Trots detta lyckas Fiona Barton hålla spänning och fokus i sin annorlunda thriller.

Jeanie och Glen lever ett prydligt barnlöst liv i ett prydligt litet hus. Borta är de stora drömmarna Glen lovade Jeanie när hon som sjuttonåring förälskade sig i den stilige banktjänstemannen. De lever nu sida vid sida i ett tystnat äktenskap.

Deras liv blir plötsligt förstasidesstoff i alla brittiska tidningar när Glen anhålls för  bortförande av den lilla flickan Bella och en dator full av barnpornografi. Och när han sedan dör får änkan plötsligt huvudrollen i historien. Och är hon verkligen så oskyldig som hon verkar?

Som sagt en annorlunda vinkel på berättelsen vi alla hört förr. Och Fiona Barton kan vara ett namn värt att hålla koll på!

3,5 stjärnor

Originaltitel: The Widow
Översättning: Katarina Falk
Förlag: Massolit Förlag
Utgiven: augusti 2017
ISBN: 9789176910931
Sidantal: 368

Boken finns på Adlibris och Bokus.

 

Elena Ferrante: Min fantastiska väninna & Hennes nya namn

Bilderna är lånade från Norstedts

När de två första böckerna i Ferrantes Neapelkvartett kom i pocket tyckte jag att det var på tiden att jag läste dem. Annars brukar jag vara försiktig med att läsa böcker som blir så höjda till skyarna av så många. Och så här med facit i hand konstaterar jag att böckerna inte var slöseri med lästid men inte heller den svindlande läsupplevelse många andra tycks ha haft.

Min fantastiska väninna lämnar mig faktiskt rätt oberörd. Ferrantes skildring är intressant eftersom den utspelas på för mig okänd mark. Romanerna jag läst om 1900-talets Italien kan räknas på ena handens fingrar och den enda som gjort bestående intryck är Silvia Avallones Stål (övriga var deckare, urtråkiga). Och jämfört med Stål är Min fantastiska väninna blek. Intressant men blek.

Uppföljaren Hennes nya namn engagerar mer. Ferrante lyckas förmedla den komplicerade vänskapen mellan de bägge flickorna, Elenas tonårsosäkerhet, hennes växande medvetenhet om att hon kommer från fel klass och så vidare. Och alla de där gapiga, potentiellt våldsamma pojkarna och männen som omger dem och som jag känner för att klippa till. Det är riktigt bra.

Och i rättvisans namn ska nämnas att nästan alla flickor och kvinnor också är gapiga och potentiellt våldsamma. Det skriks en hel del. Jag undrar hur mycket som är Ferrantes fördomar om de lägre klasserna.

Vad gäller tidsskildringen så kan vi väl säga att det inte är Ferrantes bästa gren. Böckerna utspelas på mitten av 1900-talet men om hon slängt in några mobiltelefoner och en laptop hade det lika gärna kunnat handla om 2000-talet. Kanske orkade Ferrante inte göra någon research, kanske har hon bara dålig fantasi, men särskilt kul är det inte.

En blandad läsupplevelse alltså men ganska positiv ändå. Och eftersom jag är nyfiken på hur det går för Elena och Lila kommer jag att läsa de två andra böckerna.

Betyg: 3 stjärnor

Originaltitel: L’amica geniale
Svensk titel: Min fantastiska väninna
Översättning: Johanna Hedenberg
Förlag: Norstedts
Utgiven: maj 2017
ISBN: 9789113073347
Sidantal: 335

Boken finns på Adlibris och Bokus

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: Storia del nuovo cognome
Svensk titel: Hennes nya namn
Översättning: Johanna Hedenberg
Förlag: Norstedts
Utgiven: augusti 2017
ISBN: 9789113079325
Sidantal: 493

Boken finns på Adlibris och Bokus

Tematrio – Starka känslor

I veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta om tre böcker som innehåller och/eller väcker starka känslor hos oss som läsare. Här är en trio som fick mig att känna väldigt mycket.

Carolina Fredrikssons debutroman Flod handlar om två barn som bor i en gammal husvagn under en bro som går över en flod. Ibland kommer en kvinna med mat till dem men i övrigt får de klara sig själva. Sparsmakat, sorgesamt och upprörande om barn i absolut utsatthet. Skildringen av barnens verklighetsflykt genom leken är något av det starkaste jag läst på senare år. Plus i kanten för att floden och bron och staden som ligger där på andra sidan bron har vissa likheter med min hemstad Göteborg.

Också i Never let me go av Kazuo Ishiguro handlar det om utsatta barn, denna gång i en inte allt för avlägsen framtid. Ännu en sparsmakad, sorgesam och upprörande bok av den typen som stannar kvar i åratal. Det har hänt att jag önskat att jag aldrig läst den, så sorglig tycker jag att den är.

Robert Harris roman En officer och spion är en helt annan typ av bok, en historisk thriller baserad på verkliga händelser. Alfred Dreyfus var en fransk-judiske officer som år 1894 dömdes för landsförräderi och skeppades iväg till Djävulsön. Problemet var att Dreyfus var oskyldig. Boken skildrar kampen för att få Dreyfus frigiven. Välskrivet och initierat om antisemitism, korruption och rättsröta och om hur lätt det är att krossa en människa. Det här är en bok som gör mig riktigt förbannad på världen.

 

 

 

Ransom Riggs: Miss Peregrines hem för besynnerliga barn & Spökstaden

Bilderna är lånade av Rabén & Sjögren

Nu har jag äntligen äntligen läst Ransom Riggs. Hans två första böcker har stått i min bokhylla i evigheter (alltså 2-3 år), jag har dragit mig för att läsa för att jag trodde att böckerna skulle vara knepiga.

Det hade med fotona att göra. Riggs fick inspirationen att skriva Miss Peregrines hem för besynnerliga barn från gamla foton, bisarra, spöklika, olycksbådande foton på barn. Knepiga foton => knepiga böcker, tänkte jag.

Men böckerna är inte knepiga. Ransom har en rak stil. Hans värld är fantastisk (det är fantasy) men enkelt uppbyggd. Böckernas berättarjag är Jacob, en tonåring med problem, hans föräldrar tror att han är psykotisk. I den första boken Miss Peregrines hem för besynnerliga barn åker han med sin pappa till en ö utanför Wales kust. Tanken är att han ska tillfriskna men i stället kastas han rakt in i den alternativa verklighet som gav honom psykosstämpeln till att börja med. Det blir en del otäckheter men tempot är ändå långsamt, först mot slutet skruvas hastigheten och spänningen upp. Jag gillar verkligen boken men saknar ändå Neil Gaiman litegrann.

Uppföljaren Spökstaden är mer actionbetonad, boken skildrar barn på flykt, desperat sökande efter räddning. Boken har mer tyngd och svärta än föregångaren och utspelas dessutom under andra världskriget. Jag tycker väldigt mycket om Spökstaden. Jag har slutat sakna Neil Gaiman.

Nu är jag sugen på att se Tim Burtons filmatisering av Miss Peregrines hem för besynnerliga barn. Framför allt är jag sugen på att läsa den tredje och avslutande boken i serien, Själarnas bibliotek. Jag hoppas att någon ser till till att den kommer i pocket snart.

Den übersnygga förstautgåvan av Miss Peregrines hem för besynnerliga barn har tagit slut i handeln men en nyutgåva släpptes i samband med filmpremiären förra hösten.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children
Översättning: Susanne Näsling
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgiven: september 2016
ISBN: 9789129703931
Sidantal: 384

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Hollow City
Översättning: Jan Risheden
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgiven: augusti 2015
ISBN: 9789129696806
Sidantal: 432

Boken finns på Adlibris och Bokus.