Vardagsliv under andra världskriget: Minnen från beredskapstiden i Sverige 1939-1945

Bilden är lånad från Institutet för språk och folkminnen

Jag har växt upp med berättelser om Estland under sovjetisk och tysk ockupation under andra världskriget, om flykten till Sverige 1944, om den första tiden i Sverige. Men jag vet inte mycket om hur svenskarna upplevde kriget. Det finns inga sådana berättelser från min barndom.

Vardagsliv under andra världskriget: Minnen från beredskapstiden i Sverige 1939-1945 fyller en del av det tomrummet. Boken består av intervjuer med personer som var barn, tonåringar och unga vuxna under kriget. De berättar om ransoneringar, evakueringar, inkallelser. De beskriver hur en rostar (stulna) råkaffebönor i en ugn och handskas med en bil som går på gengas. De skildrar förberedelser för krig och rädslan för krig, harm gentemot nazistsympatisörer och skam inför eftergifter. Och de beskriver chocken när koncentrationslägren befriades, när tidningarna fylldes av bilder på likhögar och de överlevande kom till Sverige.

Några särskilda förkunskaper om Sverige under andra världskriget behövs inte. Urvalet är varierat och känns hyfsat heltäckande och texten flyter finfint. Vissa partier glider jag över snabbare än andra – jag är inte så intresserad av tillvaron som inkallad till beredskapen. Andra saker hade jag velat ha mer fördjupning i, som synen på tyskvänlighet, nazism och antisemitism. Men intervjuer som forskningsmaterial har ju sina begränsningar, särskilt när det som berättas ligger så långt tillbaka i tiden och särskilt när det gäller känsliga ämnen. Vill jag veta mer om de sakerna får jag leta någon annanstans. På det hela taget är det här mycket intressant och givande läsning, en riktig guldgruva för den som är intresserad av andra världskriget och/eller Sverige under 1900-talet.

Stort tack till redaktörerna Carina Ahlqvist, Annika Nordström och Birgitta Skarin Frykman och Institutet för språk och folkminnen som samlade ihop och gav ut dessa hågkomster.

Betyg: 4,5 stjärnor

Förlag: Institutet för språk och folkminnen
Utgiven: november 2012
ISBN 9789186959036
Sidantal: 460

Boken finns på Bokus samt på Institutet för språk och folkminnen.

Lina Bengtsdotter: Annabelle

Pocketupplagan av Lina Bengtsdotters debutroman Annabelle
Bilden är lånad från Månpocket

I bland händer det att en författare får ett gammalt recept att kännas som alldeles nytt. I Lina Bengtsdotter debutroman försvinner ung vacker flicka i mindre håla och trasig polis med förflutet i bygden kommer tillbaka för att utreda. Det är inget nytt. Inte ens att det är en kvinnlig polis är särskilt nytt längre. Jag har redan läst en bok med exakt samma tema i år. Den var helt okej men bleknar bort jämfört med Annabelle.

Men Bengtsdotter skriver som om ingen skrivit om det förut. Hur hon gör det förstår jag inte riktigt. Bra språk naturligtvis, flyter lätt över sidorna. Det här är en väldigt snabbläst bok. Människor som känns så väldigt verkliga rakt igenom. Småstadsatmosfären. Huvudpersonen själv, som visserligen är en bra polis men som dricker för mycket på fel sätt och som vilken dag (eller snarare natt) som helst kan totalkrascha.

Annabelle är en mycket bra debut som inger hopp om den svenska deckargenren. Uppföljaren Francesca har en given plats i min deckarhylla.

My här på Kulturnästet har också skrivit om Annabelle. Du hittar hennes recension här.

Betyg: 4,5 stjärnor

Förlag: Månpocket
Utgiven: november 2017
ISBN: 9789175037950
Sidantal: 314

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Joanna Cannon: Problemet med får och getter

Joanna Cannons roman Problemet med får och getter
Bilden är lånad från LB Förlag

Bokomslag kan verkligen lura en.

I Joanna Cannons debutroman Problemet med får och getter försvinner en kvinna. Bortsett från den försvunnas make verkar ingen av de vuxna särskilt bekymrade. Men två småflickor anar ett mysterium och börjar snoka runt på egen hand. Och eftersom bokomslaget signalerar gulliga barn och allmän nostalgi förväntade jag mig en thriller i femtiotalsmiljö (jag läste baksidestexten slarvigt) med hög mysfaktor och förhoppningsvis ett lik eller två.

Problemet med får och getter utspelar sig på sjuttiotalet, är allt annat än gullig och inte särskilt nostalgisk heller. Jag var själv barn på sjuttiotalet och tro mig, jag blir inte nostalgisk av den här skildringen. Anslaget är cyniskt, barnen i boken mer eller mindre odrägliga och de vuxna vadar i mörka hemligheter och en och annan tragedi. Inget att bli nostalgisk över här. Om något blir jag glad över att jag själv överlevde decenniet i fråga.

Men det är ingen olycklig och mörk och tragisk bok. Inte feelgood precis men jag blir ändå på gott humör av att läsa den. Cannon är vass och ironisk och småelak och träffsäker och dessutom rolig. Hon påminner faktiskt en del om Belinda Bauer.

Fortsätter Cannon i den här stilen hoppas jag att det kommer många fler böcker av henne i svensk översättning. Om inte skulle jag kunna tänka mig att läsa henne på engelska. Det blir en klar femma i betyg!

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: The Trouble with Goats and Sheep
Översättning: Klara Lindell
Förlag: LB Förlag
Utgiven: november 2016
ISBN: 9789188447074
Sidantal: 350

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Christie Watson: Älskade Elijah

Bilden är lånad från Massolit Förlag

Andra boken är svårt. Särskilt om debutromanen var riktigt bra. Christie Watsons debut Små solfåglar långt borta var riktigt bra. Tvåan Älskade Elijah är inte av samma klass. Mycket sorglig – boken handlar om en liten pojke som sedan han vanvårdats och misshandlats gått från fosterhem till fosterhem. När han kommer till en kärleksfull familj som vill adoptera honom är han ett mycket ledset och skadat barn. Skildringen av Elijahs ångest och vanföreställningar övertygar. Skildringen av hans psykiskt sjuka mamma, som älskar honom över allt annat och som gör honom så illa övertygar också.

Resten gör det inte. Skildringen av adoptivfamiljen känns tillrättalagd, nästan sötsliskig. Det handlar inte om att jag inte tror att det finns godhjärtade och kärleksfulla adoptivföräldrar för det gör jag. Men Christie gör det så enkelt för sig. Adoptivföräldrarna är närmast robotlika i sin villkorslösa kärlek till Elijah, förprogrammerade att alltid välja rätt. Människor beter sig inte så.

Watson skriver vackert och med inlevelse och hennes skildring av den lilla pojken och hans biologiska mamma är verkligen bra. Men hon borde fördjupat och problematiserat de övriga karaktärerna. Då hade Älskade Elijah blivit minst lika bra som debutromanen.

Betyg: 3 stjärnor

Originaltitel: Where Women are Kings
Översättning: Yvonne Hjelm
Förlag: Massolit Förlag
Utgiven: september 2019
ISBN: 9789187783067
Sidantal: 350

Boken finns på Adlibris och Bokus.



Dan Vyleta: Rök

Bilden är lånad från Bonnier Pocket

Ett av årets positiva överraskningar var Dan Vyletas fantasyroman Rök. Mina förväntningar var nära noll. Boken utses som en efterföljare till Harry Potter och hata mig inte men jag kan inte med Harry Potter. Jag har visserligen bara sett filmerna men eftersom fansen är galna i dem antar jag att de inte skiljer sig så mycket från böckerna. Och jag fixar inte riktigt trollkarlar i spetsiga hattar som viftar med trollspön och häver ur sig latinska trollformler.

Men Rök känns inte alls som Harry Potter. Visserligen utspelas boken bland internatskoleelever i England och övernaturliga saker händer men där nånstans slutar likheterna. Vyleta har skapat en alternativ verklighet placerad i 1800-talets England. Det är svårt att beskriva stämningen men ta en titt på det übersnygga omslaget; det är lite så jag tycker hela boken är. Dickensianskt mörk och myllrande. Med en fantasytwist. Människor alstrar rök och sot så fort de tänker omoraliska och dåliga tankar och bokens unga huvudpersoner kastas in i en riktigt spännande jakt på rökens ursprung och botemedel.

Det som jag tycker allra mest om är Vyletas världsbygge. Jag tycker det är fascinerande. Visserligen köper jag inte allt rakt av, det finns sånt som är mindre trovärdigt, som hela grejen med röken. Men på det stora hela godtar jag både värld och story. Vyleta har dessutom ett och annat tänkvärt att säga om moralbegrepp och föreställningar om medfödd ondska som jag uppskattar. Jag ser fram emot att läsa mer av Vyleta, och det är ett mer än gott betyg år en bok som jag hade nära noll i förväntningar på.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Smoke
Översättning: Birgitta Wernbro-Augustsson
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: mars 2017
ISBN: 9789174295917
Sidantal: 504

Boken finns på Adlibris och Bokus.


Tematrio – Läskigheter

Halloween har ju precis varit och i veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta om tre läskigheter. Här är min försenade men likväl läskiga trio.

Pål Eggerts skräckroman Dödfödd utspelas i ett Göteborg de flesta av oss inte ser så mycket av, bland hemlösa, missbrukare och gängkriminella. I alla fall inte på så nära håll. Och det här är inte vilka utslagna som helst. En av de hemlösa är ett gravrå och det kriminella gänget startar upp en bordell med hjälp av en rejäl dos magi. Det låter knäppt men Eggert får det att fungera. Varning dock för mycket kroppsvätskor och hög äckelfaktor. Det här är den andra boken om Sebastian och Isa och böckerna måste läsas i ordningsföljd, annars blir det obegripligt. Om du inte läst Borde vara död – börja med den och sen gå direkt på den här.

I Yuko av Jenny Milewski flyttar Malin in i en studentkorridor i Linköping och hittar ett argt spöke. Och okej, det här är inte den mest välskrivna roman jag läst, språket är lite stelt och människorna lite väl förutsägbara. Men det gör inget, för Yuko är ändå läskig som sjutton. Det här är en roman som lever högt på skräckkapitalet från  japanska skräckrullar. Spökflickor med svart långt hår som terroriserar omgivningen är vansinnigt otäcka. Också när de dyker upp i Linköping.

Och så vill jag nämna John Ajvide Lindqvists roman Lilla stjärna. Den handlar om två annorlunda flickor. Och farliga. Särskilt tillsammans. Girl power slayer style, liksom. Läs.

Tematrio: Orange

Jag drog till sängs tidigt i går och missade Lyrans tematrio. Veckans färgtema är orange. Lyran ser gärna att vi är fantasifulla och långsökta men jag tar som vanligt den enkla vägen och går på bokomslaget. Här är tre orange böcker.

Svinalängorna av Susanna Alakoski blev värsta snackisen när den kom för ett antal år sen. Folk blev helt överväldigade över att det finns utsatta barn i Sverige och att någon skrev om dig. För så är det. Alla barn har inte samma förutsättningar och också i folkhems-Sverige växte en del upp under mycket svåra förhållanden. Alakoski skriver avskalat och konstaterande om ett av de barnen. Har filmatiserats.

Stefan Spjuts roman Stalpi är fortsättningen på debuten Stallo. 10 år har gått när huvudskurken i första boken rymmer från psyket, på humör för hämnd. Boken bjuder på otäcka människor och otäcka övernaturligheter, ändlösa ödemarker och gudsförgätna byar och så en hel del brutalt våld. Det här är inget för den ömtålige. Boken är inte lika bra som Stallo, ibland är det svårt att fatta vad som faktiskt händer och dessutom förs en del av dialogen på norska, vilket är vansinnigt störande. Men boken är spännande ändå. Jag ser fram emot den tredje i serien. Böckerna ska läsas i ordningsföljd. Har du inte läst Stallo först blir Stalpi snudd på obegriplig. Borde filmatiseras.

Små gudar är en av Terry Pratchetts många fantastiska böcker om Skivvärlden. Pratchett är ju en av mina husgudar och Josh Kirby som gjorde omslagen till många av hans böcker är också oöverträffad. Små gudar innehåller en förtjusande förklaring till hur gudar blir till och växer sig starka. Och så blir det ett och annat om sköldpaddor. Boken är fristående och kan läsas även av den som inte läst en rad av Pratchett. Svårfilmatiserat, skulle vara animerat i så fall.

Tematrio – Rosa

Det är måndag och i veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta  om tre bra böcker på temat ROSA. Här är min trio.

Maggie Rose i Sharon Boltons thriller Daisy i kedjor är jurist och framgångsrik författare av true crime. En seriemördare inspärrad på livstid kräver att hon ska bli hans advokat. Välskriven och intelligent, spännande och överraskande och läskigt. Det här är Sharon Bolton på topp.

Majgull Axelssons dokumentärroman Rosario är död är en inkännande och djupt upprörande skildring av barn som utnyttjas sexuellt och av männen som utnyttjar dem. Författaren har gjort en gedigen research och förvandlat barnen i statistiken till kött och blod. Ett av dessa barn är Rosario Baluyot, som dog efter ett våldsamt övergrepp.

Huvudpersonen och berättarjaget i Tawni O’Dells roman Kära syster är Shae-Lynn Penrose. Hon är taxichaufför i en gruvstad på dekis, hennes uppväxt var inget vidare och hennes syster är försvunnen. Det låter superdeppigt men är mest roligt, charmigt och livsbejakande. Deppigt däremot är det att det inte har kommit ut något av Tawni O’Dell på åratal.

 

Boel Bermann: Den nya människan

Bilden är lånad av Southside Stories

Om jag inte minns fel var Boel Bermanns sci-fi-debut Den nya människan en snackis på svenska bokbloggar för några år sedan. Först nu har jag läst den och jag är glad att jag äntligen fått det gjort. Det är en bra bok. Bermanns språk har driv (att skriva i presens har ofta den effekten) och berättelsen är spännande och emellanåt genuint otäck. Hennes sätt att beskriva de nya barnen får mig att aldrig vilja gå i närheten av en unge igen. Snacka om att få den biologiska klockan att tvärdö.

Det finns sånt i berättelsen som jag tycker är ologiskt, men allt behöver inte vara superlogiskt i en sci-fi-roman. Huvudsaken är att författaren lyckas framställa alltihop som trovärdigt och det gör Bermann, för det mesta. Det är först mot slutet, när huvudpersonen hänger på nattklubbar i Berlin och hänger sig åt tillfälliga förbindelser, som jag tycker att storyn tappar en del. Det känns påklistrat, klyschigt, som något jag väntat mig i en halvbra YA-roman och det tillför ingenting.

Men bortsett från det är Den nya människan en mycket givande läsupplevelse. Den höjer sig över mängden. Jag hoppas det kommer mer från Bermann.

Betyg: 4 stjärnor

Förlag: Kalla Kulor Förlag
Utgiven: februari 2014
ISBN: 9789187049569
Sidantal: 207

Boken finns på Adlibris och Bokus

Arnaldur Indridason: Vinterstaden

Det är den varmaste sommaren på åratal – så vad passar då bättre än att kyla av mig med en karg isländsk deckare? Jag är ju svag för sådana kontraster…

Mellan höghusen i en betongförort i Reykjavik hittas en liten pojke misshandlad och ihjälfrusen.

Han hette Elias, var tio år och med thailändskt påbrå. Är barnmordet ett utslag av den ökade rasismen? Den melankoliske kriminalkommissarie Erlendur får ett tufft uppdrag att leta bland människors hat och mörka hemligheter för att försöka reda ut vad som hände pojken som ville bli dinosaurieexpert.

Som vanligt skriver Indridason med hjärtat för de svagaste, de ensamma och ledsna. Vinterstaden är en välskriven och melankolisk deckare som sätter fingret på ett av vår tids stora problem: den ökade rasismen i en allt mer globaliserad värld. En värld där så många känner att de inte är delaktiga. Och där rädslan att inte förstå och kunna hävda sig får våldsamma och främlingsfientliga människor att ta sig allt större rum och rättigheter runt om på vår jord. Så ock på Island.

Det här är en på många sätt en sorgsen historia som inte riktig passade som lättsam läsning i solgasset. Men som är klart läsvärd och viktig just nu.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Vetrarborgin
Översättning: Ylva Hellerud
Förlag: Norstedts
Utgiven: januari 2017
ISBN: 9789113077093
Sidantal: 302

Pocketupplagan är tillfälligt slut i näthandeln. Däremot hittar du den som e-bok både på Adlibris och Bokus.