Patrick Modiano: De yttre boulevarderna

Bilden är lånad från Norstedts

De yttre boulevarderna är den fjärde boken jag läser av Patrick Modiano och den i mitt tycke bästa. Jag har har tyckt allt jag läst av honom varit mycket bra men det här är något alldeles extra.

Modiano är en Nobelpristagare i min smak. Han skriver kort och koncist och hans böcker är tunna; jag läser ut dem i ett nafs. Han skriver med tuggmotstånd men aldrig med så mycket tuggmotstånd att jag tappar intresset. Jag vill förstå vad det är jag läser och jag förstår Modiano, rätt så bra i alla fall. Och hans berättelser cirklar nästan alltid kring händelser under andra världskriget och den nazistiska ockupationen av Frankrike.

De yttre boulevarderna är allt det där och lite till. Den är ett litet mästerverk, en sammanhållen och mångbottnad berättelse om en son på jakt efter sin far. Den är som sagt något alldeles extra. Jag kan inte annat än älska det.

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: Les boulevards de ceinture
Översättning: Anne-Marie Edéus
Förlag: Norstedts
Utgiven: 2014
ISBN: 9789113067834
Sidantal: 164

Jag har läst den inbundna upplagan som är slut i den ordinarie handeln. Däremot finns e-boken fortfarande på Adlibris och Bokus.

Ransom Riggs: Miss Peregrines hem för besynnerliga barn & Spökstaden

Bilderna är lånade av Rabén & Sjögren

Nu har jag äntligen äntligen läst Ransom Riggs. Hans två första böcker har stått i min bokhylla i evigheter (alltså 2-3 år), jag har dragit mig för att läsa för att jag trodde att böckerna skulle vara knepiga.

Det hade med fotona att göra. Riggs fick inspirationen att skriva Miss Peregrines hem för besynnerliga barn från gamla foton, bisarra, spöklika, olycksbådande foton på barn. Knepiga foton => knepiga böcker, tänkte jag.

Men böckerna är inte knepiga. Ransom har en rak stil. Hans värld är fantastisk (det är fantasy) men enkelt uppbyggd. Böckernas berättarjag är Jacob, en tonåring med problem, hans föräldrar tror att han är psykotisk. I den första boken Miss Peregrines hem för besynnerliga barn åker han med sin pappa till en ö utanför Wales kust. Tanken är att han ska tillfriskna men i stället kastas han rakt in i den alternativa verklighet som gav honom psykosstämpeln till att börja med. Det blir en del otäckheter men tempot är ändå långsamt, först mot slutet skruvas hastigheten och spänningen upp. Jag gillar verkligen boken men saknar ändå Neil Gaiman litegrann.

Uppföljaren Spökstaden är mer actionbetonad, boken skildrar barn på flykt, desperat sökande efter räddning. Boken har mer tyngd och svärta än föregångaren och utspelas dessutom under andra världskriget. Jag tycker väldigt mycket om Spökstaden. Jag har slutat sakna Neil Gaiman.

Nu är jag sugen på att se Tim Burtons filmatisering av Miss Peregrines hem för besynnerliga barn. Framför allt är jag sugen på att läsa den tredje och avslutande boken i serien, Själarnas bibliotek. Jag hoppas att någon ser till till att den kommer i pocket snart.

Den übersnygga förstautgåvan av Miss Peregrines hem för besynnerliga barn har tagit slut i handeln men en nyutgåva släpptes i samband med filmpremiären förra hösten.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children
Översättning: Susanne Näsling
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgiven: september 2016
ISBN: 9789129703931
Sidantal: 384

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Hollow City
Översättning: Jan Risheden
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgiven: augusti 2015
ISBN: 9789129696806
Sidantal: 432

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Termatrio – Mörker

Sommaren går mot sitt slut och det är dags för säsongens första tematrio hos Lyran. Hon uppmanar oss att berätta alltså om tre böcker som innehåller mörker, i bokstavlig eller symbolisk form. Här är min trio.

Jag börjar med en bok som har mörker i titeln. I Skuggorna av Katarina Wennstam överfalls och misshandlas män som begått övergrepp mot kvinnor. Polisen Charlotta Lugn får ett svårt jobb att försöka ta fast dem. Inte en av Wennstams bästa men bra nog ändå (den bästa är Stenhjärtat, som handlar om barnmisshandel). Wennstam skriver för att väcka uppmärksamhet om våld och övergrepp mot kvinnor och barn och hon gör det bra. Böckerna förlorar inte på att läsas i ordningsföljd.

Jag fortsätter med en bok som delvis utspelas i mörkret under vattenytan. Nevada Barrs speciella nisch är deckare som utspelas i nationalparker. I den andra boken Djup grav är rangern Anna Pigeon i Isle Royal nationalpark i norra USA. Under en dykning hittas ett lik i ett sjunket vrak. Pigeon, som givetvis börjar snoka runt, är härligt kantig och människorna runt henne är spännande. Och så är boken så där torrt och ironiskt rolig. Barr har snabbt blivit en av mina favoriter på den amerikanska deckarfronten. Inte heller de här böckerna förlorar på att läsas i ordningsföljd, men det är inte nödvändigt.

Jag avslutar med en facklitterär bok som handlar om en av de mörkaste perioderna i Europas historia, andra världskriget och dess efterspel. När soldaterna kom av Miriam Gebhardts beskriver våldtäkterna i krigets slutskede och under den följande ockupationen. Offren var framför allt tyska flickor och kvinnor. Jag har tidigare läst Niklas Zennertegs bok Stalins hämnd som skildrar de våldtäkter som begicks av soldater ur Röda armén. Jag hade inte en aning om att lika många övergrepp begicks av framför allt amerikanska och franska soldater. Och jag hade inte en aning om att tyska myndigheter behandlade offren så illa. Gebhardt skriver sakligt och resonerande om ett otäckt ämne.

Sonya Hartnett: Kungens barn

Bilden är lånad av Atrium Förlag

En del böcker är magiska. Sonya Hartnetts roman Kungens barn är en sådan bok.

Handlingen utspelas i England under andra världskriget. Två flickor har fått sin tillflykt i ett stort gods på landet. När de snokar igenom omgivningarna möter de två pojkar som gömmer sig undan en odefinierad fiende. Samtidigt som kriget allt mer påtagligt för flickorna får de höra en berättelse om ett annat krig.

Hartnett prickar rätt nästan hela tiden. Människorna är komplexa och spännande. Huvudpersonen, den 12-åriga Cecily är så där härligt bossig och odräglig. Jag skulle hatat henne väninna när jag var 12 år, nu älskar jag att läsa om henne. Boken handlar om krig och Hartnett väjer inte för det komplicerade eller svåra. Okej, det finns inslag av tillrättalagdhet och sockersötma, men de är få och snabbt övergående. För det mesta är Kungens barn just bara magisk.

Boken rekommenderas för barn 12-15 år men fungerar lika bra mig som snart fyller halvsekel. Jag läser gärna mer av Sonya Hartnett.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: The Children of the King
Översättning: Helena Ridelberg
Förlag: Atrium Förlag
Utgiven: februari 2014
ISBN: 9789186095413
Sidantal: 286

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Tematrio – Tid i titeln

I veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta om tre romaner vars titel innehåller något som anspelar på tid. Här är min trio.

Julie Otsukas debutroman När kejsaren var gudomlig utspelas i USA under andra världskriget. Efter Pearl Harbour internerades över 100 000 människor enbart på grund av att de hade japanskt ursprung. Kriget hade förvandlat dem till fienden i deras eget land. Stramt och effektivt berättad skildring som går snabbt att läsa och som stannar kvar länge.

Aprilhäxan av Majgull Axelsson handlar om tre fostersystrar som växte upp tillsammans och om systerns som lämnades bort till institution. Rolig, otäck och vasstandad socialrealism med övernaturliga inslag.

Efter andra världskrigets slut spreds snabbt rykten om att Hitler överlevt och låg och tryckte någonstans. Sovjetunionen – som hade tagit hand om liket – var de ivrigaste ryktesspridarna. Brittiska underrättelsetjänsten tyckte alltihop var förfärligt irriterande och gav Hugh Trevor-Roper i uppdrag att reda ut vad som faktiskt hänt. Resultatet blev boken Hitlers sista dagar, som publicerades första gången 1947. Genom åren har flera nya upplagor kommit, med förord om de senaste rönen. Intressant och tankeväckande, välskriven och lättläst om de sista dagarna i bunkern och om det politiska rävspel som följde.

 

 

Det måste bli en säsong till!

Då och då snubblar man över TV-serier som är sådär extra minnesvärda. Det kan vara handlingen, men lika ofta karaktärer som man fäster sig vid eller en miljö som de utspelar sig i.

Inte sällan kommer dessa TV-serier från Storbritannien eller Danmark. Där kan de göra TV.

Jag vill ge några exempel från mitt eget minne – då är det de som först dyker upp till ytan på ”hårddisken”. Utan inbördes ordning!

Herrskap och tjänstefolk – från 1970-talet, om över- och underklass i London i början av 1900-talet. Mest bestående karaktär: Husan Rose, spelad av Jean Marsh, som också skrev serien.

Matador – dansk serie inspelad på sent 1970-tidigt 1980-tal, utspelar sig från 1929 till 1947. Många starka karaktärer som inte behåller sin ”typ” serien igenom, utan förändras av händelser de möter. Skickligt! Titta särskilt på figurerna Mads Skjaern och Maude Varnaes! I denna serie lade jag först märke till Ghita Nörby i en stark kvinnoroll.

Arvingarna – även denna brittisk från 1970-talet. Ett engelsk åkeriföretag som ärvs av några bröder, deras dominanta mamma är en person man minns! Stående replik: Would you like a drink?

Familjen Ashton – brittisk 1970-tal återigen, och vad vore TV-serierna utan andra världskriget? Denna serie påminner lite om Matador ovan, eftersom en del av de olika personerna tvingas ta tag i situationer som uppstår och visar upp nya sidor. Stående replik: I’ll put the kettle on!

Mordkommissionen – dansk kriminalserie från senaste sekelskiftet. Utspelar sig i ”nutid” och känns mycket modern både i handling och rollbesättning, många starka kvinnor. Vissa knepiga gåtor löses mer på intuition än fakta.

Morden i Midsumer – brittisk serie, även den från senaste sekelskiftet men betydligt mer jovialisk än Mordkommissionen. En riktig långkörare som utspelas i ett England där tiden tycks stå stilla. Morden inträffar bland rävjakter, konstutställningar, lantliga marknader och basarer och miljön är små byar med hus invävda i klematis och murgröna. Fler och fler mord/avsnitt och mycket fantasifullt genomförda!

Badhotellet – den senaste i raden danska serier i ”mys-pys”-genren. Den sändes första gången i Sverige under våren 2014 och utspelar sig under några somrar i mellankrigstiden. Lite av herrskap och tjänstefolk, men även Matador. Här är det Fie man fäster sig mest vid, men det finns fler starka porträtt av både kvinnor och män. Detta var den senaste TV-serien som fick mig att spontant utbrista i rubriken ovan, så fort eftertexterna började rulla då sista avsnittet gick i veckan. Och si! Det blir en säsong som kommer 2018! Hurra!

Här kan man hålla på länge. Fyll gärna på i kommentarsfältet med tips om dina favoriter! Rätt som det är finns de på Netflix eller någon annan modern kanal för nostalgitittande.

 

 

David Peace: Ockuperad stad: och vad författaren hittade där

Bilden är lånad från Coltso

När jag öppnar en bok av David Peace är det med viss bävan. Det handlar inte bara om att hans böcker alltid skildrar väldigt grovt våld och att det finns gränser också för mig. Peace har en speciell berättarstil som gör hans texter svårgenomträngliga, emellanåt obegripliga.

I det senare avseendet är Ockuperad stad: och vad författaren hittade där ganska otypisk Peace. Jag har inga svårigheter att förstå handlingen. Om jag hade haft problem hade jag kunnat googla, boken bygger på en verklig händelse. År 1948 steg en man in på en bank i Tokyo, serverade personalen ett dödligt gift (han sa att det var medicin) och försvann med massa pengar. Polisutredningen visade på kopplingar till Japans biologiska vapenprogram under andra världskriget.

Det enda jag inte riktigt förstår är bokens ramberättelse, där en man är fast mellan de levandes och de dödas värld (tror jag). Däremellan kommer det begripliga, tolv kapitel som berättar samma berättelse om och om igen, ur olika personers synvinklar. Peace experimenterar vildsint med stilar och angreppssätt. Det mesta är bra eller rentav ruskigt bra, men det finns sånt som bara känns tröttsamt.

Boken saknar också tillräckligt driv. Efter ett tag blir det för många upprepningar av kända fakta, för lite nytt som tillkommer. Spänningen försvinner och Peace experimentlusta ensam räcker inte för att upprätthålla mitt intresse.

Ockuperad stad är en onekligen en upplevelse, men lite tjatig. För den som aldrig läst Peace skulle jag hellre rekommendera Tokyo år noll. Det är den första boken i Tokyo-trilogin och betydligt bättre än uppföljaren. Böckerna är helt fristående.

Betyg: 3,5

Originaltitel: Occupied City
Översättning: Peter Samuelsson
Förlag: Coltso
Utgiven: april 2014
ISBN: 9789187219344
Sidantal: 311

Boken finns på Adlibris och Bokus

Stora bokrean 2017

Adlibris och Bokus har släppt förhandsbokningen på årets upplaga av Stora Bokrean. Jag har hittat ett gäng godbitar.

Jag har följt Jayne Anne Phillips författarskap sedan debuten Svarta biljetter för en miljon år sedan och även om jag inte gillar allt hon skrivit så har hon en speciell plats i mitt hjärta. Jag vill ha Historien om Quiet Dell i min bokhylla.

Bilderna är lånade från Adlibris och Bokus.

En av mina bokliga löften i år är att jag ska läsa mer fantasy och sci-fi. En av de böcker jag riktat in mig på är Brandon Sandersons Mistborn: Sista riket. Den finns på bokrean så den ska jag köpa. Jag ska också ha Karen Baos Uppstigandet, som handlar om en flicka på månen. Däremot avstår jag från Ann Aguirres postapokalyptiska zombieskildring Enklav eftersom den också finns på pocket (dock inte på rea). Jag föredrar skönlitteratur i pocket, tar mindre plats.

Jag tycker att reautbudet av fackböcker är tunt, men det beror nog på att mitt intresse för Tredje riket och andra världskriget har svalnat. Men en och annan bok har jag hittat. Karin Tegenborg Falkdalens biografi Vasadrottningen:  en biografi över Katarina Stenbock 1535-1621 är en mer än utmärkt skildring av Gustav Vasas tredje hustru. Boken är tunn men matig och sätter in Katarina och hennes släkt i det historiska sammanhanget. Den ska jag ha.

Bilderna är lånade från Adlibris och Bokus.

Också Maja Hagermans biografi Käraste Herman : rasbiologen Herman Lundborgs gåta ska få komma hem till mig. Rasbiologin är en riktigt svart fläck i Sveriges historia och jag vill veta mer mer mer.

Och så blir det spioner och underrättelseverksamhet. Jag har nyligen läst ett par spionskildringar av Ben MacIntyre och gillat skarpt. Jag kommer köpa hans bok En spion bland vänner: Kim Philby – dubbelagent, förrädare och gåta, den brittiske aristokraten som spionerade för Sovjetunionen. Läsarrecensenter varnar för dålig översättning, men jag vill veta mer om Philby och chansar.

Jag köper också Kodknäckarnas hemliga liv i Bletchley Park av Sinclay McKay. För några år sedan såg jag filmen Enigma (den med Kate Winslet) och sen dess har jag varit nyfiken på sanningen bakom dikten.

Tematrio – Överraskande bra

Lyran längtar efter en överraskande bra bok, en sådan man plockar upp utan större förväntningar och sedan inte vill lägga ifrån sig. I veckans tematrio uppmanar hon oss därför att tipsa om tre böcker som var överraskande bra. Här är min trio.

Jag trodde att Elin Wägners debutroman Norrtullsligan skulle vara tråkig och förlegad. Den skrevs trots allt för över hundra år sedan och jag har aldrig varit förtjust i Wägners politiska filosofi. Men tji fick jag. Wägners skönlitterära förstlingsverk, som handlar om några kontorsflickor som delar lägenhet, är mycket bra, vass och välskriven och levande. Den är också oväntat frispråkig. Jag trodde att 1910-talet var mycket mer hysch-hysch. Jag är grymt pepp på fler romaner av Wägner och det fina är att hon har skrivit åtskilliga.

En annan bok jag hade låga förväntningar på var Nic Pizzolattos thriller Galveston. Pizzolatto är killen som skrev manus till tv-serien True Detective och att skriva manus och att skriva romaner är ju inte samma sak. Dessutom är Matthew McConaughey inte med i boken. Döm om min förvåning när jag insåg att jag verkligen gillade Galveston. Den handlar om en trio sorgliga existenser på flykt undan några våldsamma män och är både actionfylld och lågmält resonerande. Det enda jag inte gillar är att alldeles för mycket avslöjas alldeles för tidigt.

Mitt tredje tips är Ben MacIntyres facklitterära skildring Operation Mincemeat. Den handlar om en helt vettlös plan som under andra världskriget iscensattes av den brittiska underrättelsetjänsten. Författaren är journalist, vilket jag insåg först efter att jag hade köpt boken. Jag är skeptisk mot historisk facklitteratur skriven av journalister, jag har en del dåliga erfarenheter. Men Operation Mincemeat är spännande och medryckande och välskriven; jag sträckläste. Och sedan läste jag ännu en bok av MacIntyre, Double Cross, som handlar om spionerna bakom Dagen D. Den är minst lika bra.

Hett i hyllan #1: Vi, de drunknade av Carsten Jensen

På torsdagar skriver Bokföring enligt Monika om hyllvärmare och annat hett hon har i gömmorna. Jag har en hel del hyllvärmare och hänger på. Här är en jag bara måste ta tag i – Vi, de drunknade av Carsten Jensen.

Enligt baksidestexten är boken en krönika om staden Marstal med dess stora flotta från mitten av 1800-talet och ett århundrade framåt. Det är stadens invånare som berättar och att döma av titeln stryker åtskilliga av dem åt till havs.

Vi, de drunknade har stått i min att-läsa-hylla i ungefär en miljon år. Jag gillar historiska romaner men är inte jättepepp på tegelstenar och den här består av drygt 700 sidor med pytteliten text . Men nu har boken kommit i nyutgåva och jag känner att det är hög tid att läsa. Så 2017 ska det bli av. Eller så ger jag bort den.