Jessica Fellowes: Mysteriet på Asthall

Pocketupplagan av Jessica Fellowes deckare Mysteriet på Asthall; på framsidan bilden av ett tåg samt bokens författare och titel
Bilden är lånad från Bokförlaget Polaris

Jessica Fellowes deckare Mysteriet på Asthall var en inte oangenäm upplevelse. Jag köpte den för att den utspelas i början på 1920-talet och för att systrarna Mitford dyker upp i handlingen. Och egentligen hade jag inga större förväntningar. Och med facit i hand har jag en del invändningar mot boken. Språket är lite stolpigt. och det finns en del i storyn som inte är särskilt logiskt alls. Som att en ung kvinna utan egentliga referenser och med tvivelaktig bakgrund skulle få anställning som barnjungfru i en av Englands finaste familjer. Och jag tycker ju att en kvinna som skrivit tre böcker om tv-serien Downton Abbey borde veta att en barnjungfru aldrig skulle tilltalas ”miss Louisa” av sina högadliga arbetsgivare.

Men trots alla sådana saker (och det finns en hel del) tycker jag faktiskt rätt bra om boken. Jag gillar mysteriet, som bygger på en verklig händelse, det ouppklarade mordet på sjuksköterskan Florence Nightingale Shore. Handlingen puttrar på i maklig takt, med en del intressanta sidospår. Och 1920-talets England är en trevlig miljö för vilken roman som helst. Jag har läst lite om systrarna Mitford och deras excentriska föräldrar och de sprider onekligen viss glans över boken. Samtidigt vet jag inte riktigt vad jag tycker om att Jessica Fellowes åker snålskjuts på systrarna Mitfords berömmelse. Hon hade ju kunnat hittat på en egen excentrisk adelsfamilj. Och jag undrar ju över vad eventuella ättlingar tycker om att Nancy Mitford tillsammans med sin barnjungfru ges rollen som amatörmordutredare i en deckare. Och jag hoppas ju att den person som Fellowes pekar ut som mördare inte har existerat.

Slutligen kan jag konstatera att den svenska titel på boken är helt koko. Florence Shore hittades svårt misshandlad på ett tåg och avled på sjukhus. Hon satte förmodligen aldrig sin fot i Asthall, där familjen Mitford (och därmed deras barnjungfru) bodde.

Betyg: 3 stjärnor

Originaltitel: The Mitford Murders
Översättning: Joakim Sundström
Förlag: Bokförlaget Polaris
Utgiven: februari 2019
ISBN 9789177951230
Sidantal: 406

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Sammanfattning av boktolvan 2017

En av de utmaningar jag körde 2017 var boktolvan, som går ut på att läsa nya författare. Jag satte ihop en lista på 20 författare, jag fick läst 19 av dem. Det blev många bra läsupplevelser och några dåliga.

Bilden är lånad från Damm Förlag

Bäst tycker jag nog om fantasyförfattaren Joe Abercrombie. Precis som George R. R. Martin skriver han dark fantasy, fast med humor. De två första böckerna i serien Första lagen är spännande och otäcka och som sagt roliga. Och trovärdiga. Krig är blodigt och fruktansvärt och cyniskt och de stridande är livrädda när pilarna börjar susa. Grymt bra helt enkelt!

Sämst var Annie Proulx. Jag vet ju att filmatiseringen av Sjöfartsnytt gjorde jättesuccé för X antal år sen och någon gång borde jag se den. Men boken bakom filmatiseringen är urtråkig. Stolpigt språk, tröttsamma människor och avslagen intrig. Jag är inte sugen på mer av Proulx. Samma sak gäller Anne B. Ragde. Berlinerpopplarna är allt det Sjöfartnytt plus klyschiga karaktärer. Inget för mig.

Bilden är lånad från Prisma

Fyra av författarna jag läste skriver facklitteratur. Det mesta var bra och bäst var Bo Eriksson. Favoritboken är I skuggan av tronen som handlar om Per Brahe d.ä. Han var systerson till kung Gustav Vasa och spelade en framträdande roll under både kung Gösta och hans söner. Vi snackar 1500-talets maktelit – strategiska äktenskap och politiska intriger, plötsligt uppflammande våld och förtida död i övermått. Men också enträget arbete för att sköta en framväxande svensk stat. Så många pusselbitar föll på plats när jag läste. Också Svenska adelns historia gav många aha-upplevelser. Eriksson förklarar lätt och ledigt varför den svenska adeln blev adel och vad den har sysslat med genom århundradena.

Bilden är lånad från Atlantis

Tråkigaste fackboken var nog Heikki Ylikangas Vägen till Tammerfors. Finska inbördeskriget 1918 var en blodig och otäck historia med åtskilliga övergrepp mot de mänskliga rättigheterna. Ylikangas kan skriva och ger intryck av att veta vad han pratar om. Han är också föredömligt neutral. Men boken fokuserar mest på själva striderna ägnar lite utrymme åt den övergripande bilden. Det jag vet om finska inbördeskriget har jag läst i Väinö Linnas roman Upp trälar (fantastisk, läs, läs, läs) och i det här läget hade jag velat ha just den övergripande bilden. Att läsa om striderna om var och varannan håla i skogen var inte vad jag var ute efter i det här läget. Då är Ylikangas bok om Klubbekriget klart bättre. Också ett inbördeskrig men nu på 1500-talet – parallellerna med 1918 är många och förfärande.

Edward St. Aubyn: Romanerna om Patrick Melrose Volym 1

Bilden är lånad av Albert Bonniers Förlag

Edward St. Aubyns romansvit – det finns en volym 2 också- har utsetts som en av de 100 bästa och viktigaste litterära verken i Storbritannien, från det skrivkonsten uppfanns till våra dagar. Den har kallats en uppdaterad och förvriden version av En förlorad värld.

Jag har läst Romanerna om Patrick Melrose Volym 1, som innehåller de tre första romanerna Glöm det, Dåliga nyheter och Visst hopp. Det här är lysande litteratur!  En sällan skådad språklig träffsäkerhet elak, ironisk, skälmsk, hatisk, längtande, döende. Den brittiska överklassen kläs av in på bara skinnet – och det är en vämjelig syn – med den sortens bitska kommentarer som bara den brittiska överklassen själv förmår leverera. Oscar Wilde i kombination med Maggie Smiths repliker i Downtown Abbey på något sätt.

Edward St Aubyn gör i de tre korta och koncisa och ganska så självbiografiska romanerna upp med sin egen uppväxt i den brittiska aristokratin. En barndom fylld av övergrepp, missbrukande föräldrar, distanserad kyla och emotionell vanvård. Via ungdomsårens konstanta drogrus och drogjakt, som livlina för att ens kunna överleva till den begynnande vuxenhetens acceptans och en viss ro.

De tre romanerna utspelar sig under varsitt dygn. Men är så fyllda av sig själva att det räcker så. Stundtals är boken så vidrig, att jag får lägga den ifrån mig. Det gäller särskilt i skildringen av faderns sexuella övergrepp liksom den unge Patricks ständiga injicerande, snortande, supande, pillerknaprande tragiska gestalt i det ena badrummet efter det andra.

Men jag kunde inte låta bli att återuppta boken. Läsa vidare och möta vilddjuret och den totala tomheten som gömmer sig bakom etiketterna, det bildade samtalet och silverbesticken i de fina salongerna och klubbarna.

Och så finns ju den allestädes närvarande ironin. Den brittiska ironin som är ett beroende svårare att bli av med än heroin, enligt författaren själv.

Om du vill ha en läsupplevelse utöver det vanliga rekommenderar jag denna bok starkt. Romanerna om Patrik Melrose Volym 2 har precis kommit ut och det skall bli mig ett sant… ja, nöje är väl fel ord men en sann litterär upplevelse att läsa den i sommar! En extra eloge till översättaren Erik Andersson som så på kornet lyckats förmedla det brittiska språkets såphala elakheter till svenska – så att du fortfarande hör den nasala brittiska släpigheten i fraseringen!

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel:
Översättning: Erik Andersson
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: augusti 2016
ISBN: 9789100153670
Sidantal: 398 sidor

Boken finns på Adlibris och Bokus.