Julia Skott: Håll käften, jag räknar!

Under sommar och semester kanske det ibland händer att man ägnar sig åt annat än att läsa, till exempel stickning. Har man detta intresse har man stor behållning av att läsa journalisten Julia Skotts senaste bok, som kom hösten 2016.

Julias pappa Staffan Skott var journalist och skribent på DN-s Namn och Nytt- sida från 1973 till sin pension 2008. Julia går delvis i sin pappas fotspår, men där han fann uppslag till sina kåserier i Sovjetunionen och senare Ryssland, skriver hon om främst andra ämnen, bland annat romantisk komedi (hon har avlagt en magisterexamen i filmvetenskap), sjuka kroppsideal (boken Kroppspanik) och stickning. Hon har många strängar på sin lyra, hon medverkar i flera poddar och bloggar och syns och hörs en hel del i svensk radio och TV i olika sammanhang. Dessutom är hon en duktig keramiker.

Boken med den något provokativa titeln är ingen vanlig ”stickbok” med beskrivningar och råd. Några små tips finns insprängda här och där, men framför allt är det ”nörderiet” i stickningen som intresse som hon beskriver. Det finns ett mycket stort mått av igenkänning här, till exempel i beskrivningen av Arga Skåpet, förbannat garn, ”levels” och stickmaskiner, samt hur mycket garn man egentligen kan få lov att köpa utan att man har tänkt ut något speciellt som man ska sticka av det.

Julia var här i Skövde som föreläsare på en av Stadsbibliotekets Mångsidiga måndagar i våras, då vi hade stick-café. Hon berättade då bl a att hon egentligen hade tänkt rikta sig till en något yngre målgrupp, genom det lite aggressiva tilltalet i titeln och de kraftfulla illustrationerna av bl a Charlotta Björck, men har upptäckt att målgruppen är bredare än så. Folk köper den och ger till människor de känner igen – en syster, svärmor eller granne, men också till folk som har helt andra men lika engagerande fritidsintressen. Kapitlet med vitsar är en guldgruva!

Största behållningen för min del var kapitlet om ”förspilld kvinnokraft”, som hon också utvecklade i sin föreläsning. Julia, som är en modern förkämpe för jämlikhetsfrågor, får ibland en känga av aktiva kvinnosakskvinnor, eftersom hon omhuldar en sådan gammal kvinnofälla, som de tycker att stickningen representerar. Hela kvinnokampen är tillspillogiven genom sådant svek, menar en del. Men Julias argument är att de kämpade för att vi i nuvarande generationer skall kunna VÄLJA vad vi vill ägna vår kvinnokraft åt. Om vi arbetar på lika villkor och får lön, har vi möjlighet att välja om vi vill köpa eller laga mat, köpa eller tillverka våra kläder eller ägna oss åt något annat som vi tycker är roligt på vår fritid. Det tyckte jag var en väldigt bra formulering!

Genom Galagos hemsida (följ länken nedan) hittar du också Julias poddar Romancepodden och Skott från höften. Hon medverkar också i stickpodden Rätt avigt tillsammans med några vänner.

Betyg: 4,5 stjärnor

Förlag: Galago

Utgiven: Augusti 2016

ISBN 9789170379123

Sidantal: 206 s.

Boken finns på Adlibris och Bokus

Christer Hermansson: Varför har inte fler bibliotekarier läderbyxor?

Här hittade jag en lite udda boktitel i Skövde stadsbiblioteks pocket-tråg. Enligt baksidestexten innehåller den ”ett underhållande och utmanande urval texter om bibliotek och bibliotekarier som tidigare har publicerats i tidningar och tidskrifter 1989-2007” och riktar sig till – eller är t o m obligatorisk för – ”alla människor som någonsin har besökt eller tänker besöka ett bibliotek”.

Det lät ju lovande, och jag vet ärligt talat inte riktigt vad jag förväntade mig. Tyvärr blev jag lätt besviken i alla fall, för så underhållande för en bred allmänhet vet jag inte om den är. Tvärtemot, så tycker jag att det är en samling av ganska introverta betraktelser, som visserligen ibland kan väcka en viss igenkänning men inte direkt underhållande. Dessutom känns en del av ”debattinläggen” daterade eller rent av föråldrade.

Om du vill ha underhållande berättelser om vad som händer på bibliotek, gå med i gruppen ”märkliga bibliotekshistorier” på Facebook i stället.

Hur var det nu med läderbyxorna? Varför skulle bibliotekarierna ha det? Jo, de är tåliga och slitstarka i olika situationer, bättre än gröna manchesterbyxor. Roligare än så blev det inte.

Betyg: 1,5 stjärnor

Förlag: Tusculum förlag
Utgiven: Januari 2008
ISBN 9789197656726
Sidantal: 154 s

Slutsåld i handeln, sök på bibliotek eller antikvariat

Annette Haaland: Pastor Viveka och tanterna

Den här boken kom i april förra året och har varit konstant utlånad i de olika varianter vi har på biblioteket sedan dess. Sådant gör mig alltid lite nyfiken. Är det en bra bok eller är det bara en udda titel eller något annat som drar?

Viveka är en medelålders frikyrkopastor, gift och med fyra barn, lever ett ganska ”vanligt” liv. Hon verkar råka in i någon sorts livskris när berättelsen börjar. Hon har börjat få svårt att fördra tanterna i församlingen och även andra viljestarka individer som ser församlingen och dess kyrkolokal som sina egna privata arenor och projekt. Tanterna tävlar såväl i kakbakning till kyrkkaffet som i att vinna de få kvarvarande äldre männens gunst. När Viveka känner att hon vill protestera beställer hon t-shirts på nätet, med texter som t ex ”legalisera dödshjälp” och ”när jag blir gammal skall jag bli fet, vulgär och elak” att bära under prästskjortan.

När plötsligt hennes äldre församlingsbor och även andra närstående börjar avlida på mystiska sätt tycker hon att hon inte kan resa iväg med familjen på semester, varför de åker utan henne och hon blir kvar i lägenheten i Gamla Enskede med sina existentiella funderingar.

Privat har hon och hennes man också något som liknar en kris. De pratar inte riktigt med varandra. Hon till exempel inköpt en kolonistuga med odlingslott utan övriga familjens vetskap, där hon har sitt andningshål. När det börjar hända ovanliga saker runt Viveka börjar hon och hennes man att få allt fler saker som de inte berättar för varandra. Och kanske var det länge sedan de verkligen lyssnade på varandra.

Den här boken beskrivs som en ”mysdeckare” men jag har svårt för det ordet. Miljön och människorna är alla väldigt ”vanliga” och handlingen utspelar sig i den vackra svenska sommaren, men jag tycker ändå alltid att det är beklämmande när det handlar om bråd död och saker som gnager. Det ordnar i alla fall upp sig någotsånär på slutet.

Betyg 3,5 stjärnor

Förlag: Månpocket
Utgiven: juli 2016
ISBN: 9789175035727
Sidantal: 286 s.

Boken finns på Adlibris och Bokus.

 

Emma Hamberg: Rosengädda nästa!

Första delen av författarens serie om tre udda existenser och deras resa till den lilla orten Rosengädda, vilket också blir en inre resa för dem alla tre. Det är tre personer från var sin generation: trettonårige Bror som söker sin tvillingsjäl samtidigt som han försöker lappa ihop sina föräldrars knakande äktenskap, 29-åriga Tessan som har fastnat i en destruktiv relation och ett tråkigt jobb samt dessutom en nedlåtande mamma. Hon drömmer om att laga gourmetmat men jobbar i en korvkiosk där hon vispar ihop pulvermos. Slutligen Jane, 60 år, som bor i en märklig sagomiljö mitt i stan, där hon ägnar sig åt att hjälpa små skadade djur och även människor som behöver en knuff i rätt riktning.

En liten rolig detalj för oss som bor i Skaraborg är att det verkar som om orten Rosengädda ligger någonstans här i krokarna. Fast det är förstås en fiktiv plats.

Detta är en totalt osannolik historia, egentligen är det fruktansvärt jobbiga saker, relationsproblem och förljugenheter som det handlar om, men Emma Hamberg lyckas få till det till en varm och mysig saga som, vad vi kan förstå, i alla fall får ett lyckligt förlopp och ett gott slut som öppnar för kommande delar.

Det finns som sagt flera delar av denna serie, om man vill fortsätta följa utvecklingen i Rosengädda.

Betyg: 3

Förlag: Pocketförlaget
Utgiven: maj 2013
ISBN: 9789187319280
Sidantal: 349

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Det måste bli en säsong till!

Då och då snubblar man över TV-serier som är sådär extra minnesvärda. Det kan vara handlingen, men lika ofta karaktärer som man fäster sig vid eller en miljö som de utspelar sig i.

Inte sällan kommer dessa TV-serier från Storbritannien eller Danmark. Där kan de göra TV.

Jag vill ge några exempel från mitt eget minne – då är det de som först dyker upp till ytan på ”hårddisken”. Utan inbördes ordning!

Herrskap och tjänstefolk – från 1970-talet, om över- och underklass i London i början av 1900-talet. Mest bestående karaktär: Husan Rose, spelad av Jean Marsh, som också skrev serien.

Matador – dansk serie inspelad på sent 1970-tidigt 1980-tal, utspelar sig från 1929 till 1947. Många starka karaktärer som inte behåller sin ”typ” serien igenom, utan förändras av händelser de möter. Skickligt! Titta särskilt på figurerna Mads Skjaern och Maude Varnaes! I denna serie lade jag först märke till Ghita Nörby i en stark kvinnoroll.

Arvingarna – även denna brittisk från 1970-talet. Ett engelsk åkeriföretag som ärvs av några bröder, deras dominanta mamma är en person man minns! Stående replik: Would you like a drink?

Familjen Ashton – brittisk 1970-tal återigen, och vad vore TV-serierna utan andra världskriget? Denna serie påminner lite om Matador ovan, eftersom en del av de olika personerna tvingas ta tag i situationer som uppstår och visar upp nya sidor. Stående replik: I’ll put the kettle on!

Mordkommissionen – dansk kriminalserie från senaste sekelskiftet. Utspelar sig i ”nutid” och känns mycket modern både i handling och rollbesättning, många starka kvinnor. Vissa knepiga gåtor löses mer på intuition än fakta.

Morden i Midsumer – brittisk serie, även den från senaste sekelskiftet men betydligt mer jovialisk än Mordkommissionen. En riktig långkörare som utspelas i ett England där tiden tycks stå stilla. Morden inträffar bland rävjakter, konstutställningar, lantliga marknader och basarer och miljön är små byar med hus invävda i klematis och murgröna. Fler och fler mord/avsnitt och mycket fantasifullt genomförda!

Badhotellet – den senaste i raden danska serier i ”mys-pys”-genren. Den sändes första gången i Sverige under våren 2014 och utspelar sig under några somrar i mellankrigstiden. Lite av herrskap och tjänstefolk, men även Matador. Här är det Fie man fäster sig mest vid, men det finns fler starka porträtt av både kvinnor och män. Detta var den senaste TV-serien som fick mig att spontant utbrista i rubriken ovan, så fort eftertexterna började rulla då sista avsnittet gick i veckan. Och si! Det blir en säsong som kommer 2018! Hurra!

Här kan man hålla på länge. Fyll gärna på i kommentarsfältet med tips om dina favoriter! Rätt som det är finns de på Netflix eller någon annan modern kanal för nostalgitittande.

 

 

Jonas Moström: Himlen är alltid högre

Ett recensionsexemplar från Bokmässan i Göteborg 2016.

Detta är första delen i Jonas Moströms serie om Nathalie Svensson. Nathalie är en medelålders, nyseparerad kvinna i karriären. Hon lever till vardags i Uppsala med sina barn, men har efter separationen skaffat en övernattningslägenhet i Stockholm. Där tillbringar hon sina barnfria helger med nöjen och uteliv.

Bokens handling inleds med att Nathalie får ny kontakt med ett tidigare ”one night stand”, en firad skådespelare, men när hon kommer till den avtalade mötesplatsen blir hon vittne till att han mördas. Inte nog med det, det sker på samma sätt som en tidigare pojkvän till henne mördats tio år tidigare.

Behöver jag skriva att detta är en ruggig historia? Den berättas dessutom parallellt, några dagar i april 2014 och motsvarande samma period 2004, så man tydligt ser likheterna och utvecklingen hos Nathalie.

Det händer mycket i den här boken. Den är välskriven, och man dras med i handlingen, trots att det är lite svårt att tro på personen Nathalie (hur har hon råd att ha en lägenhet i Stockholm och leva som hon gör?). Idén att låta en medelålders kvinna stå i rampljuset är ändå lovvärd.

De följande delarna i serien om Nathalie Svensson heter Dominodöden, Midnattsflickor och Trogen intill döden. Jag har inte läst dem, och jag tror jag låter det förbli så. Det är lite för mycket action för mig.

Betyg: 4 stjärnor

Förlag: Pocketförlaget
Utgiven: september 2015
ISBN: 9789175790572
Sidantal: 297 s.

Boken finns att köpa på Bokus och Adlibris

 

Karolina Ramqvist: Flickvännen

Ett recensionsex från Bokmässan i Göteborg 2016.

Den inbundna boken kom ut 2009 och fick då tidningen Vi:s litteraturpris och nominerades även till Sveriges Radios Romanpris samma år. Nu finns den att köpa som pocket och e-bok.

Detta är ett kvinnoporträtt som jag personligen har väldigt svårt att identifiera mig med. Det är en sort som man nästan inte tror finns. Samtidigt tecknar Karolina Ramqvist en så levande bild av Karin och hennes närmaste (enda?) väninnor, så visst, jag tror henne. De finns.

Bakom varje stor man står en kvinna, heter det ju. De män som dessa kvinnor står bakom gör sina karriärer i den kriminella världen. Kvinnorna lever i en parallell verklighet där de har allt materiellt men inte delar varken sina mäns eller andra människors vardag. De offrar släkt och andra nära relationer för att kunna sitta hemma i lyxvillor och vänta medan männen är ute på ”äventyr” på obestämd tid utan att höra av sig. De har inga egna jobb eller nätverk för övrigt. Helst vill inte killarna att deras flickvänner Therese, Linda och Karin skall träffas när de är borta, men där gör de en enda liten ”olydig” grej för att någonstans få en chans att pysa ut sin oro och frustration. Denna hålls dock strängt i schack genom att maskera träffarna till prydliga tjejmiddagar där några strängar kokain blir det som får dem att stå ut.

Killarna behöver inte vara oroliga. Kvinnorna är lojala och så fort killarna ”jobbat” färdigt och kommer tillbaka igen är allt frid och fröjd.

Karin, bokens ”jag”, tänker väldigt mycket och är som sagt väldigt väl porträtterad i boken. Hon ser genom fönstret och på nyhetssändningar hur världen snurrar utanför, men tycks inte vilja ta del av den. Hon vet att hon själv medvetet har valt det här livet trots att det innebär en massa undertryckta känslor och isolering. Hon och väninnorna litar på att männen har sörjt för dem om det skulle gå illa på något ”jobb”.

Jag tycker att historien var mycket obehaglig på många sätt, men ändå är det intressant att läsa om en helt annan verklighet än min. Och särskilt när boken är så välskriven. Därför får boken betyg 4 av mig.

Förlag: Norstedts
Utgiven: januari 2015
ISBN: 9789113066684
Sidantal: 302 s.

Boken finns på Adlibris och Bokus.

 

Therese Bohman: Den andra kvinnan

Här är ännu en bok som jag fick som recensionsexemplar på bokmässan i Göteborg i höstas.

För mig har den ytterligare en dimension eftersom jag träffat Therese Bohman i min yrkesroll som programansvarig på Skövde Stadsbibliotek, där hon var på författarbesök. Vid det tillfället var just den här boken aktuell, vilket gör det lite speciellt att få möjlighet att läsa den nu.

Bokens jag är en person långt ner på samhällsstegen, men hon har högtflygande drömmar om ett annat liv. Hon jobbar i köket på ett sjukhus – en miljö som känns så verklig att man nästan känner dofterna. Då Therese berättade om boken berättade hon att hon själv jobbat på ett liknande ställe och därför har dessa inside-bilder av hur det är.

Huvudpersonen nämns aldrig vid namn eftersom det hela tiden är hon som är ”jag”. Hon tycks ha en ganska svag jag-bild och har flera personer som hon beundrar och vill vara med. Hennes arbetskamrater är inte mycket värda, det är läkarna hon fantiserar om, och särskilt en av dem.

Med beräkning och på ett utstuderat sätt – det är nästan som att hon bestämmer sig för att kolla om det går – lyckas hon bli hans hemliga älskarinna. Hon verkar inte så känslomässigt engagerad, utan tycks genomföra detta som ett experiment, i studiesyfte. Det kan bara sluta på ett sätt, men hur det går dit skall jag inte avslöja.

Boken är välskriven och väl värd att läsa, även om jag har svårt att känna igen mig i den här personlighetstypen.

Betyg: 3,5

Förlag: Norstedts
Utgiven: juli 2015
ISBN: 9789113068800
Sidantal: 201 s.

Boken finns på Adlibris och Bokus.

 

 

Gillian Flynn: Gone girl

Jag har hört mycket om den här boken, både att den är jättebra men också att den är JÄTTEOTÄCK (med STORA bokstäver). Därför har jag dragit mig lite för att läsa den. Såklart blev jag även nyfiken.

Så det var kul att få den här pocketboken som recensionsexemplar vid bokmässan i Göteborg i höstas, och äntligen få göra bedömningen själv.

Boken är översatt till 30 språk och såld i miljontals exemplar. Kanske beror det på att problematiken som skildras på något sätt är universell?

Berättelsen handlar om ett ungt par, som utåt sett tycks ha allt. de har bott i New York i några år och har av olika skäl flyttat till en mindre stad. Det börjar skava i äktenskapet och på parets femte bröllopsdag försvinner Amy, hustrun, spårlöst.

Läsaren får följa letandet som följer, omväxlande med Amys dagbok – eller är det hennes riktiga dagbok? Har Nick smutsiga hemligheter? Har Amys föräldrar prackat på henne en fantasivärld då de använt henne som förebild för en flickboksserie, kan hon inte längre skilja på verklighet och roll?

Ja, det är en bra bok som är mycket spännande. Bitvis otäck, men inte på det sätt som jag trodde. Den har många invecklade bottnar och man ställs inför dilemmat att tro det man ser eller ta reda på fakta. Jag funderar på att läsa om den när det har gått ett tag och se om det syns ledtrådar tidigare i boken. Mera thriller än deckare, skulle jag säga.

Boken finns också på film, som jag har sett, men som så ofta när det gäller invecklade historier är boken bättre än filmen.

Betyg: 4

Originaltitel: Gone girl
Översättning: Ulla Danielsson
Förlag: Pocketförlaget
Utgiven: augusti 2014
ISBN: 9789187319426
Sidantal: 555 s.

Boken finns på Adlibris och Bokus.

 

Bloggar är också kultur!

Idag startar bloggutmaningen Blogg 100 igen, för sjunde året i rad. Det är ”mediamänniskan” Fredrik Wass som gör detta upprop för att väcka liv i oss som inte bloggar så regelbundet, och för att samla ihop de som bloggar regelbundet.

Jag har varit med varje gång, och kände mig lite trött i år och funderade på att avstå. Men så läste jag Fredriks motivering här, och beslöt mig för att vara med i alla fall.

Om inte annat så för att påminna mig själv om hur bra vi har det i vår del av världen. Vi kan skriva och säga nästan vad vi vill (så länge vi inte uttrycker någon sorts hets mot folkgrupp och sånt) och riskerar inte livet eller att bli utslängda från Internet.

Då och då hör vi rapporter från andra delar av världen där det inte är så. Där man inte ens har tillgång till Internet.

Jag inbillar mig inte att min vardagliga blogg om ditt och datt intresserar en jättestor målgrupp. Jag har inga sponsorer som betalar mig för ”klick”. Men vill du följa mig under våren så finns min blogg här. Och mina gamla inlägg ligger såklart kvar om du vill läsa dem!