Kenneth Gärdestad & Keijo Liimatainen: Jag vill ha en egen måne

Den här boken fick jag i julklapp av min son och yngsta barn. Han är nu 26, och har säkerligen bläddrat i de gamla LP-samlingarna på vinden, där några av denne artists inspelningar återfinns.

Alla som växte upp på 70-talet har något förhållande till denne specielle kille med den ljusa rösten,som hängde med Björn Borg och lika gärna kunde blivit tennisstjärna. När han inte lyckades slå kompisen satsade han helhjärtat på musiken i stället, stödd av potentater i den då blomstrande skivbranschen. Bakom sig hade han såväl bolagsdirektören Stikkan Andersson som producenterna Benny Andersson och Björn Ulvaeus. På inspelningarna förekommer förutom dessa båda herrars flickvänner/fruar många av Sveriges bästa studiomusiker. Många av dessa låtar, med texter av brorsan Kenneth, bildar soundtrack till mina och många andra svenskars tonår.

Hade Ted fått en diagnos idag kanske hans levnadsbana hade blivit en annan, det vet man inte.

I boken har Kenneth och kompisen/journalisten Keijo samlat många vänners och familjens berättelse om Ted och kryddat med vackra, ljusa bilder. Det är en tragisk historia när man sitter med facit i hand. Det är en påminnelse om att inte döma en person efter vad som syns utåt och att framgång inte alltid gör folk lyckliga. Ted mådde periodvis mycket, mycket dåligt och var påfrestande för både sig själv och sin omgivning. Detta lyser smärtsamt väl igenom Kenneths kärleksfulla berättelse om sin lillebror.

”Sanningen om mig själv är som min egen skugga. Den går inte att fånga, men på den plats där ljus och mörker möts ska jag finna sanningen om mig själv” skrev Ted.

Ingen vet om han fann den, när han 41 år gammal klev ut framför ett tåg sommaren 1997.

Betyg: 3,5
Förlag: Forum
Utgiven:augusti 2005
ISBN: 9137127330
Sidantal: 238

Upplagan verkar vara slut i handeln, men boken kan finnas på Second Hand eller bibliotek.