Peter May: Entry Island

Bilden är lånad av Modernista

Den skotske författaren Peter May och jag tycks dela fascinationen för öar. Gärna ensliga och karga, utsatta för vädrets makter och havets vildhet. Och med egensinniga människor som strävar med sina liv på en liten bit mark. Öar gör att människan blir tydlig på något vis…

Mays Lewis-triologi, som utspelade på Yttre Hebriderna, var ett smärre deckarmästerverk. Så det var med förväntan jag satte mig tillrätta med hans nya bok. Den utspelas på Entry Island, en liten vindpinad ö i Saint Lawrencefloden i Kanada. Under slutet av 1800-talet, när skördarna slog fel och potatisbrist rådde i Skottland hamnade många skotska emigranter här. De fick sitta i karantän på Entry Island innan de fick resa vidare till det nya landet Kanada.

Precis som Mays tidigare böcker är Entry Island lika mycket en miljö- och historieskildring som deckare.

Deckargåtan består i att en välbärgad affärsman hittas mördad på Entry Island och hustrun blir huvudmisstänkt. Ett kriminalteam från Montreal med Sime Mackenzie i spetsen anländer och inser snart att fallet är inte fullt så enkelt. Sime fångas av den mordmisstänkte Kirsty och känner sig förenad med henne. Hans tankar och handlingar börja gå utanför polisrutinerna.

Samtidigt berättas en parallellhistoria om Simes förfader som emigrerade till Kanada från Yttre Hebriderna – och historierna börjar gå ihop. Åtminstone i Simes huvud.

Berättelsen är vackert skriven och May fångar miljö och tid väl. Det enda jag har att invända är att det manliga perspektivet som upprepar sig från Mays tidigare böcker. De kvinnliga subjekten ges inte samma plats i berättelsen.

Entry Islands är kanske inget för hardcoredeckarfantasterna. Men gillar du öar och historia, då kan detta vara en bok för dig!

Betyg: 3 stjärnor, på snudd till 4 stjärnor

Originaltitel: Entry Island
Översättning:
Förlag: Modernista
Utgiven: augusti 2017
ISBN: 9789177011644
Sidantal: 414

Boken finns på Adlibris och Bokus.

M. R. C. Kasasian: Morden på Mangle Street

Bilden är lånad av Lind & Co

Jag kan ha hittat en ny deckarfavorit. En historisk deckare dessutom, den utspelas i början på 1880-talet. Jag brukar närma mig historiska deckare med viss skepsis men M. R. C. Kasasian får det mesta rätt i debutromanen Morden på Mangle Street. Bokens berättarjag är March Middleton som efter faderns död tvingas flytta in hos en äldre släkting i London, den personlige detektiven Sidney Grice (karln gillar av någon anledning inte ordet privatdetektiv). Och Kasasian lyckas undvika de flesta klichéer och fallgropar som hotar varje god detektivroman som utspelas dåförlängesedan. Miss March är varken vacker eller käck och Sidney Grice gömmer inte ett hjärta av guld bakom den snobbiga fasaden – tvärtom, han är alltigenom gräslig. Kommissarie Pond är inte korkad och inte särskilt bufflig heller.

Och berättelsen utvecklar sig inte alls som jag tänkt mig. Deckargåtan är riktigt snyggt ihopsnickrad och morden slabbiga.

Men jag tycker att Kasasian kunde gjort mer av miljöskildringarna. Boken utspelas trots allt i London på 1880-talet. Det borde vara ärtsoppedimma och hela baletten. Men som förstlingsverk är det här mer än bra. Jag ser fram emot uppföljaren.

Morden på Mangle Street har tidigare recenserats av My.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: The Mangle Street Murders
Översättning: Fredrika Spindler
Förlag: Lind & Co
Utgiven: november 2017
ISBN: 9789174619515
Sidantal: 334

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Alias Grace (2017)

Margret Atwood är i ropet. Mer nu än då jag läste hennes böcker. Jag tror att hennes författarskap ligger rätt i tiden, med tanke på högerfundamentalismens frammarsch, #metoo och annat.

Tjänarinnans berättelse som publicerades första gången år 1985, har filmatiserats av HBO under originaltiteln The Handmaid’s Tale . Jag har tyvärr inte sett serien men minns boken, en otäck dystopi som känns kusligt aktuell.

Och nu finns filmatiseringen av Alias Grace (1996) på Netflix. Den bygger på ett autentiskt kriminalfall i 1800-talets Kanada. Grace kommer med sin familj från Irland till Kanada för ett bättre liv, men moderns död, fattigdomen och faderns missbruk skickar ut henne i tjänst som piga. De sociala klyftorna är gigantiska och rätten är alltid på mannens sida.

Grace döms för mord på sin arbetsgivare och hans hushållerska. En ung psykiatriker tar på sig uppdraget att bevisa hennes oskuld.  Han lyssnar på Grace berättelse om vänskap och orättvisa, om livet längst ner på samhällsstegen som kvinna och fattig. Men Grace gäckar honom i samtalen och i hans drömmar, liksom hon gäckar oss tittare – vem är egentligen skyldig till vad?

Alias Grace är en tät suggestiv berättelse i det stilla formatet med mycket bra skådespel av Sarah Gadon och Edward Holcroft. Och det närks att det är en kvinna som regisserat, Mary Harron. Vi slipper det mesta av vålds- och sexdravlet som annars är vanligt i de mer mörka thrillerserierna.

Se Alias Grace!

Betyg 4,5

Originaltitel: Alias Grace
Ursprungsland: Kanada
Säsong: 1
Produktionsår: 2017
Längd: 6 avsnitt

Tematrio – #Metoo

Få har väl missat taggen #Metoo där mängder av flickor och kvinnor berättat att också de utsatts sexuella trakasserier, sexuellt våld och kränkningar. I veckans tematrio uppmanar Lyran oss därför att berätta om tre romaner som gestaltar sexuellt våld/kränkningar. Här är min trio.

I Alden Bells dystopiska roman I dödsskuggans land skildras ett sexuellt övergrepp ur offrets perspektiv. Otäck beskrivning i en otäck bok. Bell har skrivit en sparsmakad, drabbande och spännande skildring av världen efter zombiekalypsen. Jag förstår inte varför den inte blivit en världssuccé. Jag hoppas jag kan få tag på uppföljaren Exit Kingdom.

I thrillern 1974 av David Peace skildras övergreppet ut förövarens perspektiv. Vidrig beskrivning. Peace är överhuvudtaget bra på att skildra hur människor begår vidrigheter mot varandra. Han still är repetitiv och suggestiv och rå och det funkar verkligen. Dessvärre är han snudd på obegriplig. Det var först i den fjärde boken i serien, 1983, som jag fick något grepp om vad Red Riding-kvartetten går ut på (bortsett från att människor är hemska mot varandra, och korrumperade). Som att läsa Cormack McCarthys roman Blodets meridian, fast fyra gånger.

Våldtäkten i Carsten Jensens historiska roman Vi, de drunknade beskrivs på ett helt annat sätt, som betraktad av en utomstående, sakligt konstaterande faktum. Det är otäckt det också, men inte så otäckt som i de två ovan nämnda romanerna. Märklig bok, för övrigt. Den börjar som en eländesskildring som frossar i mänsklig uselhet och tragedi, övergår till en vemodig vardagsbeskrivning av några människor i en liten stad och slutar som snudd på skröna. Klart läsvärd men borde kortats ner, alldeles för mastigt med drygt 700 sidor.

Tematrio – HBTQ

I veckans tematrio uppmanar Lyrans Noblesser oss att berätta om tre böcker, filmer, låttexter etc med HBTQ-tema. Här är min litterära trio.

Huvudpersonen i Sara Lövestams romaner om Kouplan är en papperslös invandrare som försöker hanka sig fram som privatdetektiv. Han är också transperson. Serien började trevande men med den tredje boken Luften är fri har Lövestam hittat stilen. Den här gången är det en kvinna som misstänker att hennes man är otrogen som anlitar Kouplan. Han får ett tufft jobb med att lösa fallet samtidigt som han lever som hemlös på flykt undan polisen. Välskrivet och snabbläst, engagerande och spännande och nervigt. Det är något särskilt med en författare som lyckas skriva bra deckare utan ett mord i sikte. Böckerna bör läsas i ordningsföljd. Jag tyckte att första boken Sanning med modifikation var sådär men med den här boken har Kouplan seglat upp som en av mina favorithjältar i deckarvärlden.

Sara Kadefors ungdomsroman Lex bok handlar om tonåriga Lex som tycker det mesta utom bästisen Jonatan är pest, kolera, allt gräsligt du kan tänka dig. Påhejad av Jonatan börjar hon blogga som Maya, en hittepåperson som är vacker, lyckad och rebellisk. Problemen börjar när Maya blir en hit och får massa fans. Underhållande, tänkvärt och lättläst som funkar också på oss som lämnat tonåren långt bakom oss. Lex kompis Jonathan är HBTQ.

Ficktjuven av Sarah Waters börjar i London på 1860-talet. Småtjuven Susan lockas/tvingas att delta i ett vågat och som det visar sig farligt bedrägeri. Spännande bok som lever högt på suveräna person- och miljöskildringar. Grymt snyggt upplagd också. Vad som är HBTQ vill jag inte avslöja p.g.a. ska inte spoila.

 

Sharon Bolton: Nu ser du mig

Bilden är lånad av Modernista

Sharon Bolton är en ny deckarbekantskap för mig. Boken Nu ser du mig kom ut för några år sedan men har först nu hamnat i min väg och hand. En ganska så angenäm bekantskap, visade det sig.

Huvudpersonen i boken är den unga polisen Lacey Flint, en avig, något kantstött kvinna, som får uppleva sitt första mordoffer på väldigt nära håll. Nämligen i sina armar. Trots sin ringa erfarenhet får hon vara med i utredningen. Flera kvinnor mördas på ett sätt som för tankarna på Jack the Rippers mord i East Ends fattigkvarter under den victorianska eran.

Och Lacey Flint är något av en expert på Jack the Ripper. Dessutom verkar morden ha något med henne personligen att göra…

Det finns en socialrealistisk tråd som jag finner mest intressant, den dessvärre så aktuella debatten om våldtäkter och män som alltid tycks gå fria. Trots att våldtäkter påverka kvinnors liv så oerhört. Där bränner boken till. Nu ser du mig är också en välskriven spänningsroman med lite skräckinslag och den är svår att lägga åt sidan. Jag vill ju veta vad som ska hända!

Det finns dock en lite tröttsam plattityd i skildringar av kroppar, utseende och Lacey Flints relation med en lite äldre man som hon betecknar som en arrogant skitstövel. Samt det eviga draget att låta hjältinnan/hjälten mot allt förnuft ge sig av på egen hand… Ever heard about learning?

Om man bortser från detta – vilket jag kan göra om sommaren – så är Bolton och Flint en riktigt trevlig deckarbekantskap som jag kan tänka mig fler böcker av. Jag vill ju veta vad som ska hända med Lacey Flint.

Betyg 3,5

Originaltitel: Now You See Me
Översättning: Karl G. Fredriksson, Lilian Fredriksson
Förlag: Modernista
Utgiven: augusti 2013
ISBN: 9789174993035
Sidantal: 438

Boken finns på Adlibris och Bokus

Tematrio – Flickor

I veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta om tre bra romaner som handlar om flickor. Här är min trio.

Lena Kallenbergs roman Apelsinflickan utspelas i Stockholm på 1880-talet. I centrum för berättelsen står Signe, som växt upp på barnhem och nu försöker försörja sig själv. Men att få en bra plats är svårt och för en del flickor blir prostitution det enda alternativet. Välskrivet, spännande och engagerande om flickors och unga kvinnors utsatthet i en tid då prostitutionen var reglerad och flickorna och kvinnorna tvingades till regelbundna läkarundersökningar. Syftet med läkarundersökningarna var att säkerställa att männen inte skulle bli smittade av sjukdomar. För det var männen som skulle skyddas, inte de utsatta flickorna och kvinnorna.

I Foxfire – confessions of a girl gang av Joyce Carol Oates tas läsaren till 1950-talets Amerika. Unga flickor ledsnar på sunkig kvinnosyn och könsförtryck och slår tillbaka. Intelligent och infernaliskt och drabbande, JCO när hon är som bäst.

I Margaret Atwoods roman Kattöga återvänder en konstnär till sin barndomsstad Toronto. Och hon tänker tillbaka och minns den utsatta flicka hon en gång var. Otäck berättelse om barns grymhet – och om att som vuxen gå vidare.

Hett i hyllan #11: Den döda älskarinnan av Théophile Gautier

Det är torsdag och Bokföring enligt Monika lägger upp veckans Hett i hyllan, böcker som stått olästa i hyllan i evinnerliga tider och som förtjänar att uppmärksammas. Här är mitt bidrag.

Bilden är lånad från Ellerströms förlag

Jag köpte Théophile Gautiers novellsamling Den döda älskarinnan på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg för några år sedan. Jag har aldrig hört talas om Gautier, som enligt baksidestexten var poet och kompis med Baudelaire. Det tyckte jag inte lät så intressant men baksidestexten lockade också med skräckromantik och det gillar jag ju.

Sedan dess har boken stått oläst i hyllan, vilket är otroligt fånigt.  Den är ju så tunn, så tunn, lite mer än 100 sidor. Eftersom författaren är en poet som var bundis med Baudelaire är boken allmänbildande. Och så kommer jag öka på mina kunskaper om den tidiga skräcklitteraturen. Jag har läst Dracula (jättebra) och Doktor Jekyll och Mr Hyde (urtråkig) och inte så väldans mycket mer. Det ska jag ändra på och jag tänker starta med Den döda älskarinnan.

Doctor Thorne

Så är jag tillbaka i det där brittiska. Det är en vurm som liksom inte växer bort. I litteraturen, från barndomens Femböcker via Jane Austen (och i smyg Barbara Cartland), Agatha Christie och Dorothy L Sayers, till modern britcrime.

Och naturligtvis på TV- frosserier i kostymdramer som Herrskap och tjänstefolk och Downton Abbey. Ljuvligt!

Oh England- my Lionheart som Kate Bush sjöng så trånande och bedjande…

Nu har jag sett miniserien Doctor Thorne som finns på SVT Play. Bakom serien ligger Julian Fellowes som också är upphovsmannen till Downton Abbey. Doctor Thorne bygger på Anthony Trollopes roman från 1858 och är mer Jane Austen än Downton Abbey. Även om en och annan vass replik hörs även här, dock inte av Maggie Smith…

Doctor Thorne är ett elegant serverat kostymdrama, en njutbar bagatell i 1800-talets England, i en lantlig miljö med byliv och slottsliv. Skådespelarna är högklassiga. I centrum står Dr Thorne och hans brorsdotter Mary med hennes olämpliga bakgrund som född utom äktenskapet.

Serien handlar om kärlek med förhinder, klassmotsättningar och sociala strategier för säkra det viktigaste av allt, namn och egendom. Och för det krävs pengar. Mycket pengar.

Brittiska bagateller klår ju det mesta i TV-väg. Så titta på Doctor Thorne och njut en stund. Men passa på – den ligger på SVT Play ungefär 2 veckor till, beroende på avsnitt.

Betyg: 3,5 stjärnor.

Originaltitel: Doctor Thorne
Ursprungsland: Storbritannien
Säsong: 1
Produktionsår: 2016
Längd: 3 avsnitt à 47-53 minuter

Philipp Meyer: Sonen

Ibland blir man bara JÄTTE-besviken på böcker. Eller också hade man helt fel förväntningar.

Den här boken, som jag fick som recensionsexemplar vid Bokmässan i Göteborg i höstas, har höjts till skyarna av kritikerna. På omslaget citeras flera, till exempel ”lyckliga ni som har denna kvar att läsa”, ”den bästa internationella roman jag läst i höst”, ”en bok som förtjänar att kallas ett mästerverk”, ”håller mig kvar kapitel efter kapitel”…

Jag hade svårt att läsa ut denna tegelsten till pocket. Det som utlovades vara en episk berättelse om en texasfamilj från 1830-talet till nutid visade sig vara ett evigt saggande om blodiga strider och orättvis rasism. Vita mot indianer mot mexikaner, pilar eller kulor som regnar över barn och gamla, bostäder som bränns, boskap som stjäls… Flera olika berättarperspektiv från olika tider och platser gör i alla fall mig helt snurrig och får mig att tappa tråden. Jag brukar inte ha svårt för sådant utan tvärtom tycka att det är roligt med omväxlingen när inte allt sker som på räls. Jag brukar också gilla riktigt präktiga släktkrönikor.

Alldeles i slutet dyker det dessutom upp ytterligare en släkting som berättar. Undrar om det är han som är titelfiguren, ”sonen” själv? Det är oklart.

Nej, tyvärr, jag tyckte inte alls om den här boken, även om det faktiskt skulle kunna vara en sann berättelse. Att den över huvud taget får något betyg beror på att den är välskriven och tyder på att författaren har gjort en grundlig research.

Betyg: 1 stjärna

Originaltitel: The Son
Översättning: Niclas Nilsson
Förlag: Norstedts
Utgiven: juli 2014
ISBN: 9789113056470
Sidantal: 581 s.

Boken finns på Adlibris och Bokus.