Patrick Modiano: De dunkla butikernas gata

Bilden är lånad från Norstedts

Jag fortsätter min lovsång över Patrick Modianos författarskap. I romanen De dunkla butikernas gata skildrar han, som så många gånger förut, en person på jakt efter sitt förflutna. Den här gången handlar det om Guy som tappade minnet efter en allvarlig olycka många år tidigare och som verkligen inte vet vem han är. När hans chef beslutar sig för att bomma igen sin detektivbyrå och övergå till ett liv som pensionär beslutar sig Guy för att ta reda på sin egen identitet. Sökandet för honom tillbaka till andra världskriget och det ockuperade Frankrike.

De dunkla butikernas gata är stramt och effektivt berättad. Inga poetiska utsmyckningar, inga onödiga utvikningar eller sidospår. Det är den yttre handlingen som beskrivs, författaren levererar inga övertydligheter, mycket försiggår mellan raderna och läsaren får själv dra sina slutsatser. Det är en fördel om man kan åtminstone något om Frankrike under andra världskriget (som att landet invaderades och besegrades och ockuperades av Tredje riket och så där). Berättelsen påminner en hel del om en thriller, med den klart uttalade gåtan och jagandet efter ledtrådar, pusslet som läggs. Och åtminstone jag tycker att boken är spännande som en thriller. Men det är ingen thriller och ska inte läsas som en sådan. Det är en bok om några människor som var unga under kriget och vad som – glimtvis – hände med dem men också om de människor som bokens huvudperson möter under sitt letande efter sitt förflutna.

Det här är något av det absolut bästa jag läst av Patrick Modiano, och han har en väldigt hög lägstanivå. Jag ger fem självklara stjärnor i betyg.

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: Rue de boutiques obscures
Översättning: Anne-Marie Edéus
Förlag: Norstedts
Utgiven: 2014
ISBN: 9789113067803
Sidantal: 252

De tryckta upplagorna har utgått ur den ordinarie näthandeln. Det är bibliotek och second hand, vänner och bekanta som gäller. Eller e-bok.

Renée Knight: Disclaimer

Bilden är lånad från Sekwa Förlag

Renée Knights förstlingsverk Disclaimer är rätt så olik hennes andra roman Sekreteraren. Det är nästan så att man kan tro att böckerna inte har samma författare. Till att börja med innehåller Disclaimer ett mysterium, en gåta som ska lösas. En kvinna läser en roman som hon till sin stora fasa inser handlar om henne själv och en hemlighet hon dolt för alla. Och det dyker rätt snart upp ett lik och det är uppenbart att det finns någon som vill ha hämnd. Sekreteraren var en återhållsam och ganska långsam berättelse om en sällsynt behärskad kvinna; i Disclaimer är folk inte särskilt behärskade alls, Knight skildrar stora känslor och extrema handlingar och jag får många gånger känslan av att det här kan sluta lite hur som helst. Spänningsmomentet är uttalat och det blir en del tvära kast och överraskningar. Kort sagt, Disclaimer är en mer traditionell psykologisk thriller. Men ändå inte. Jag kan inte berätta hur utan att spoila men låt mig säga så hör: för den som är sugen på en annorlunda psykologisk thriller så rekommenderar jag Disclaimer varmt. Det här en mycket bra debut.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Disclaimer
Översättning: Maria Bodner Gröön
Förlag: Etta
Utgiven: juni 2016
ISBN: 9789187917196
Sidantal: 302

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Renée Knight: Sekreteraren

Bilden är lånad från Sekwa Förlag

Renée Knights roman Sekreteraren är inte en vanlig spänningsroman. Genremässigt kvalar den närmast in som psykologisk thriller, men det finns inget lik eller mystiskt försvinnande, inget sökande efter ledtrådar i jakt på gåtans lösning. Huvudpersonen Christine är den perfekta sekreteraren, effektiv och diskret och framför allt lojal. Men alla har ju sin gräns.

Sekreteraren är skriven på ett bra språk, välformulerat och rakt på sak, inga poetiska krusiduller. Det gillar jag. Och porträtten av och relationen mellan den überlojala Christine och hennes arbetsgivare, den berömda Mina Appleton, fängslar mig. Bokens styrka ligger i personporträtten och i realismen. Men det finns en viss förutsägbarhet i storyn. Det känns liksom givet att det ska gå som det går. Förutsägbarheten gör också att Knight inte heller lyckas kompensera för den spänning som ett mord och en mordutredning brukar medföra, det är först mot slutet som det blir just spännande. I övrigt är det här en väldigt lågmäld och ganska långsam skildring där det inte händer så mycket på ytan så att säga.

En bra sak med boken är att den väcker en del intressanta frågor om lojalitet och moral och livsmening. Och jag gillar att Knight serverar de där frågorna i thrillerform, utan att ta omvägen via överdrivna konstnärliga eller intellektuella ambitioner. Hon är konkret och saklig och uppriktig och återhållsam, precis som sin huvudperson Christine. Det gillar jag.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: The Secretary
Översättning: Helen Sonehag
Förlag: Etta
Utgiven: mars 2020
ISBN: 9789187917899
Sidantal: 324

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Stephen King: Institutet

Bilden är lånad från Albert Bonniers förlag

Stephen Kings senaste roman (må det bli många många fler) Institutet är en grym berättelse med historiska förebilder. Den handlar om barn med särskilda egenskaper som kidnappas och spärras in på en institution där de går en brutal och kort framtid till mötes. Ruskigt spännande nästan hela vägen fram, det är väl först mot slutet som trovärdigheten svajar till lite. Hela grejen med bra fantasy och sci-fi är att få det omöjliga att framstå inte bara som möjligt utan också helt rimligt. Jag tycker inte King lyckas med just den biten fullt ut, det är något som skaver med upplösningen. Inte så att hela boken faller ihop som en sufflé, långt ifrån, men det är en irritationsfaktor jag inte kan bortse ifrån.

Men i övrigt är det här en väldigt bra bok. Seriöst fängslande persongalleri, som vanligt. Jag fastnar särskilt för beskrivningen av barnen och av de anställda på institutet. Det finns som sagt en historisk förlaga och King förvaltar arvet väl.

Berättarperspektivet hoppar mellan flera olika personer men det är inte samma tsunami av människor som i exempelvis Törnrosor (som han skrev tillsammans med sonen Owen) eller Under kupolen. På det sättet är Institutet mer lättillgänglig. Och avsevärt mer pang på. Kollektivromaner har sin definitiva charm men kan bli långrandiga med alla miljoner underintriger som ska flätas ihop inför den stora finalen. Det var lite det som hände i Törnrosor. Institutet är enklare uppbyggd. Inte precis stramt berättad – vi snackar om Stephen King – men intrigen är mer fokuserad, mer sammanhållen, mer rakt upp och ner. Och det funkar utmärkt. Jag hinner aldrig bli mätt på berättelsen förrän den är slut.

En kul detalj med Institutet är blinkningarna åt George R R Martins fantasyepos Sagan om is och eld och tv-serien Game of Thrones. Jag hittade i alla fall fyra och är småsugen på att läsa om boken för att se om det finns fler.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: The Institute
Översättning: John-Henri Holmberg
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: juli 2020
ISBN: 9789100184728
Sidantal: 665

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Philip Reeve: De vandrande städerna & Förrädarens guld

Bilderna är lånad från B Wahlströms

På tal om barn- och ungdomslitteratur som inte bör sättas i händerna på känsliga barn (eller vuxna för den delen) så förtjänar Philip Reeve ett alldeles särskilt omnämnande. Jag har läst de två första böckerna i hans serie The Mortal Engines och särskilt i den första boken De vandrande städerna tar Reeve livet av folk i en takt och omfattning som får George R R Martin att framstå som mjäkig. Jag vet ju att 2000-talets böcker för barn i nedre tonåringen inte riktigt är som böckerna för målgruppen i fråga när jag var barn och så vidare. Men ändå, en varning kan vara på sin plats. Mortal Engines är brutalaction för barn, med tonvikt på brutal. Här dödas det i parti och minut och människor råkar illa ut på många andra sätt också. Det här är ingen lycklig värld.

Det är också mycket bra böcker. Reeve målar upp en dystopisk framtid där städer bokstavligt talat drar världen runt i jakt på resurser och där stora starka stygga städer lika bokstavligt talat käkar upp mindre svaga städer. Det är en naturlig del av den kommunala utvecklingsläran som bokens unge hjälte Tom bekänner sig till. När De vandrande städerna börjar bor han i London, i rätt del av London (alltså de övre våningarna) och har ett hyfsat privilegierat och ganska tryggt liv. Men en dag får han se något han inte borde sett och allt raseras. Utkastad i ödemarken måste han lita till flickan Hester, bokens unga hjältinna som bara har hämnd i skallen.

De vandrande städerna är en spännande berättelse där det knappt blir en lugn stund och folk folk som sagt dör som flugor. Men trots all fokus på spänning och mer spänning hinner Reeve att med förhållandevis små medel bygga upp både karaktärer och världen de lever i. Världsbygget är intelligent om än lite förenklat, det märks att det är en bok för barn. Men science fiction får vara lite förenklad. De vandrande städerna är en fascinerande och emellanåt ganska omskakande berättelse som jag ger stjärnor i betyg.

I uppföljaren Förrädarens guld, fortsätter det i ungefär samma stil. Lite färre lik kanske, men ungefär lika mycket action. Världsbygget förfinas och vidareutvecklas. En hel rad intressanta karaktärer introduceras och personskildringarna fördjupas och problematiseras. Här finns människor att älska och människor att hata men de flesta är så där som människor är mest, komplicerade. Dessutom får jag lite Charles Dickens-vibbar över delar av persongalleriet, vilket är kul. Och intrigen är spännande. Det blir 4,5 stjärnor i betyg till Förrädarens guld.

Det finns två böcker till i serien Mortal Engines. Dem ser jag fram emot att läsa. Däremot vete sjutton om jag vill se filmen med samma namn. Den bygger på den första boken och kritiken är inte överväldigande om en säger så.

Betyg: 4 stjärnor

Titel på svenska: Mortal Engines 2: De vandrande städerna
Originaltitel: Mortal Engines
Översättning: Lena Karlin
Förlag: B Wahlströms
Utgiven: september 2018
ISBN: 9789132207730
Sidantal: 357

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Betyg: 4,5 stjärnor

Titel på svenska: Mortal Engines 2: Förrädarens guld
Originaltitel: Predator’s Gold
Översättning: Lena Karlin
Förlag: B Wahlströms
Utgiven: november 2018
ISBN: 9789132207754
Sidantal: 376

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Elin Säfström: Sömnernas sömn

Bilden är lånad från Gilla böcker

Sömnernas sömn är Elin Säfströms tredje bok om väktaren Tilda. En väktare har i uppdrag att hålla reda på den övernaturliga världen – tomtar, troll och så vidare – och framför allt, hålla dem borta från vanliga människor (som är lyckligt okunniga om att det faktiskt finns tomtar, troll och så vidare). När ett tomteting samlas i Stockholm samtidigt som någon eller något massakrerar djur på Skansen får Tilda fullt upp.

Böckerna om Tilda är något av det bästa jag läst i genren fantasy för barn och unga. Inte för att jag läst jättemycket men Säfström står definitivt ut över mängden. Sömnernas sömn är inget undantag. Säfström har skapat en fascinerande värld, där det finns tomtegäng och tomtekrogar och där det är tradition att trollmödrar flyttar hemifrån när trollsonen kommer hem med sin nya fru. Vill ju inte avslöja för mycket av intrigen, men den är genomtänkt och bjuder på ett nätt litet mysterium, en hel del action och en väldans massa blod. Det är som sagt någon som massakrerar djur och jag skulle väl inte sätta boken i händerna på ett barn som är allt för känsligt.

Även om boken liksom de tidigare utgör ett avslutat mysterium sker det ju en utveckling i varje bok som läsaren måste ha i huvudet. Det var väl något år sedan jag läste de två första böckerna och jag har glömt det mesta men Säfström gör ett bra jobb med att påminna mig om allt jag glömt och som jag borde veta.

Men det som framför allt gör att Säfström står ut är dels personskildringarna, dels språket. Vad gäller personskildringarna ger hon djup och bredd åt sina karaktärer, vare sig de är människor eller oknytt och utan att frossa i klichéer. Och så är det det här med språket. Säfström har formuleringsförmågan i sig och resultatet är en fin kombo av språkglädje och tonårslingo. Det kan bli så fel när vuxna försöker imitera tonåringars sätt att uttrycka sig och många kommer inte längre än ett flitigt användande av ”typ” och ”liksom”. Men Säfström får bokens berättarjag Tilda att låta som en femtonåring, inte som en vuxen författare som försöker låta som en femtonåring. Det är snyggt gjort.

Betyg: 4 stjärnor

Förlag: Gilla böcker
Utgiven: september 2018
ISBN: 9789178130238
Sidantal: 314

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Sofi Oksanen: När duvorna försvann

Bilden är lånad från Bonnier Pocket

Estland under tysk och sovjetisk ockupation är en genuint sorglig historia. Sofi Oksanen fångar smärtan och tragiken i alltihop på ett väldigt bra sätt i sin roman När duvorna försvann. Det är en rejält omskakande berättelse om ockupation och motstånd men framför allt om medlöperi och svek och livslögner. Världssuccén Utrensning var ju inte allt för munter men i När duvorna försvann vrider Oksanen om kniven i såret ytterligare några varv. Bokens centralfigur är en riktigt vidrig människa, en kappvändare av värsta sort och konsekvenserna av hans handlingar förfärliga. Men det här är vad som händer under krig och ockupation och i diktaturer.

Även bortsett från den allmänna stämningen är När duvorna försvann mer svårtillgänglig än i Utrensning. Språket bjuder på mer tuggmotstånd, jag får koncentrera mig mer på vad som faktiskt sägs och vad som faktiskt händer. Dessutom är de tre huvudpersonernas släktförhållanden trassliga och det tar ett bra tag innan jag lyckas få ordning på alla vem och vad och hur.

Men med det sagt är det här en bok som verkligen drabbar mig hårt. Det här är tragik på riktigt hög nivå.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Kun kyhkyset katosivat
Översättning: Janina Orlov
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: 2014
ISBN: 9789174293722
Sidantal: 364

Boken är slut i den ordinarie handeln. Det är bibliotek och second hand, vänner och bekanta som gäller.

John Le Carrré: En fri agent

Bilden är lånad Albert Bonniers Förlag

Nästan 90 år och John Le Carré håller fortsatt stilen. Hans senaste och kanhända (hemska tanke) sista roman En fri agent håller mig fångad från första sidan till sista. Bokens huvudperson är Nat, en veteran inom brittiska underrättelsetjänsten som misstänker att pensionen närmar sig. Samtidigt som han väntar på att bli avpolletterad lär han känna en envis ung man med en faiblesse för badminton. Och så dras en händelsekedja igång som får oväntade konsekvenser.

Le Carré är något av urtypen för en typiskt brittisk thriller författare och En fri agent är närmast hysteriskt brittisk. Nat spelar badminton, manövrerar underrättelsebyråkratin och underrättelseintrigerna och umgås med sin fru. Han levererar torr humor, ironiska understatements och mild cynism i en aldrig sinande ström. Han är en trivsam bekantskap; boken innehåller många trivsamma eller i alla fall intressanta bekantskaper. Samt en bredsida mot både Brexit och Donald Trump. Ett tag, medan Nat harvar runt i underrättelseträsket, undrar jag vart boken är på väg, men tja, det visar sig så småningom och sen är det väldigt spännande ända till slutet.

Jag gillar’t. Skarpt.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Agent Running in the Field
Översättning: Hans-Jacob Nilsson
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: juni 2020
ISBN: 9789100185527
Sidantal: 293

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Stephen King & Owen King: Törnrosor

Bilden är lånad från Månpocket

Stephen och Owen King har har slagit sina påsar ihop och skrivit skräckisen Törnrosor och det funkar nästan hela vägen fram. Storyn är följande: En efter en faller världens kvinnor i en märklig sömn och de som väcks förvandlas till mördarmaskiner. Allt medan paniken och våldet tilltar inser invånarna i en liten stad i Appalacherna att deras lilla håla är epidemins epicentrum, jakten på botemedlet startar och så vidare och så vidare.

Det låter knäppt men är riktigt, riktigt bra. Fader och son King har åstadkommit en intensiv, obehaglig och genuint otäck bladvändare, med ett budskap. Relationen mellan kvinnor och män står i fokus boken igenom och författarna levererar en bredsida mot män som begår övergrepp och/eller beter sig som skitstövlar på annat sätt. Och i den här boken finns det en hel uppsjö sådana män. Pappa King är ju känd för sin skicklighet i att skildra riktigt vidriga människor och tja, han gör sitt jobb den här gången också. Och trots att folk dör på löpande band och likhögarna växer så är det just i skildringen av de där männen som beter sig som riktiga skitstövlar som är mest otäck. Persongalleriet innehåller kvinnor som är klockrena sociopater och kvinnor som är seriöst jobbiga på andra sätt men det som känns mest är just där skitstövlarna till män. Fast det kanske beror på att jag är kvinna och har stött på en och annan skitstövel.

Så jag blir ju inte jätteförvånad över att boken utmynnar i en dos särartsfeminismen, typ om kvinnorna styrt världen hade den visserligen inte varit perfekt men nog fan hade den sett bättre ut. Vilket för övrigt inte går ihop med skildringen av bokens kvinnliga sociopater och kvinnor som är seriöst jobbiga på annat sätt, men herregud, det här är en roman, inte en avhandling. Kan också tilläggas att bokens absolut intressantaste person är djurkontrollanten Frank, en kille som balanserar på en slak linje mellan skitstövelavgrunden och den svåra konsten att vara en helt okej person när en egentligen mest vill klippa till någon.

På tal om persongalleriet så är det enormt och handlingen drar fram längs flera parallella linjer. Jag tycker författarna lyckats riktigt bra med att hjälpa mig som läsare att hålla isär allt och alla men det finns ett register längst fram i boken. Fast ärligt talat är inte det registret så lätt att hitta i, just på grund av omfattningen.

Och så var det grejen med att boken när nästan hela vägen fram. Det blir lite småsegt ett tag mot slutet när det drar ihop sig till slutstriden. Och så var det särartsfeministbudskapet, viss jolmighetsvarning där. Men i övrigt så tillhör Törnrosor ett av årets hittills mesta läsupplevelser. Böcker ska ju kännas. Det här känns.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Sleeping Beauties
Översättning: Boo Cassel
Förlag: Månpocket
Utgiven: november 2019
ISBN: 9789175039893
Sidantal: 704

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Jennifer Egan: Manhattan beach

Bilden är lånad från Bonnier Pocket

Jag är kluven till Jennifer Egans roman Manhattan beach. Det är lite svårt att beskriva handlingen, men den utspelas under mellankrigstiden och andra världskriget och kretsar kring en far, en dotter och en gangster. I bokens börjar tar en familjefar i jakt på försörjning anställning hos en gangster. Därpå kastas handlingen några år fram i tiden, fadern är försvunnen och hans dotter Anna får försörja familjen; när kriget börjar tar hon anställning på ett skeppsvarv.

Det låter ju som en bok för mig, men jag vet inte riktigt. Egan skriver ju mycket bra, stilistiskt påminner hon om Dennis Lehane i den historiska historiska trilogi som började med Ett land i gryningen. Och skildringen av familjen Kerrigan har djup och tyngd och allt det där. Särskilt beskrivningen av Annas funktionsnedsatta syster är fin. Dessutom skriver Egan om en historiskt intressant epok. Det är ju inget nytt att jag är intresserad av andra världskriget och här får jag ytterligare en pusselbit, om kriget på hemmaplan, där kvinnorna fick ta över männens arbeten medan männen slogs på andra sidan havet. Med skildringen av Annas tid på varvet levandegör Egan historien och jag älskar det. Men läsupplevelsen störs av saker som känns helt orimliga, som den där nattliga och väldigt illegala dykexpeditionen som Anna organiserar. Sådana saker händer bara inte och framför allt inte med det resultatet. Och så tycker jag att en bok där en gangster har en nyckelroll ska innehålla mer gangsteraktiviteter. Mer Boardwalk Empire så att säga. Inte så att boken är helt renons på hantering av illegala pengar och pangpang och sånt men jag hade velat ha mer.

Så ja, jag är kluven till Manhattan beach och betyget blir lägre än vad det kunde ha blivit. Men det betyder inte att jag inte vill läsa mer av Egan, det finns mycket i boken som är bra eller mer än bra och som ger mersmak.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: Manhattan Beach
Översättning: Niclas Nilsson
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: juni 2019
ISBN: 9789174297768
Sidantal: 507

Boken finns på Adlibris och Bokus.