Anna Lihammer: Medan mörkret faller

Den här boken fick priset för årets bästa deckardebut när den kom 2014, och det var välförtjänt!

Anna Lihammer har lyckats fånga inte bara en spännande och rent av riktigt läskig deckargåta utan stämningen i det svenska samhället på 1930-talet, med köns-, yrkes-, ålders- och klassroller, spänningen mellan olika länder och politiska åskådnigar och verkliga händelser.

Det ger ett mycket trovärdigt intryck.

Lite jobbigt är det dock att läsa den mörka beskrivningen av personligheternas liv, det är inte många ljuspunkter där. Jag menar, lite vänskap, förtroende eller till och med kärlek kanske också kunde ha fått glimta till? Men det är förstås en deckare. Man kanske kan klassa den som ”Uppsala noir”.

Betyg: 4

Förlag: Historiska Media
Utgiven: December 2012
ISBN 9789175453729
Sidantal: 335 s.

Tematrio – #Metoo

Få har väl missat taggen #Metoo där mängder av flickor och kvinnor berättat att också de utsatts sexuella trakasserier, sexuellt våld och kränkningar. I veckans tematrio uppmanar Lyran oss därför att berätta om tre romaner som gestaltar sexuellt våld/kränkningar. Här är min trio.

I Alden Bells dystopiska roman I dödsskuggans land skildras ett sexuellt övergrepp ur offrets perspektiv. Otäck beskrivning i en otäck bok. Bell har skrivit en sparsmakad, drabbande och spännande skildring av världen efter zombiekalypsen. Jag förstår inte varför den inte blivit en världssuccé. Jag hoppas jag kan få tag på uppföljaren Exit Kingdom.

I thrillern 1974 av David Peace skildras övergreppet ut förövarens perspektiv. Vidrig beskrivning. Peace är överhuvudtaget bra på att skildra hur människor begår vidrigheter mot varandra. Han still är repetitiv och suggestiv och rå och det funkar verkligen. Dessvärre är han snudd på obegriplig. Det var först i den fjärde boken i serien, 1983, som jag fick något grepp om vad Red Riding-kvartetten går ut på (bortsett från att människor är hemska mot varandra, och korrumperade). Som att läsa Cormack McCarthys roman Blodets meridian, fast fyra gånger.

Våldtäkten i Carsten Jensens historiska roman Vi, de drunknade beskrivs på ett helt annat sätt, som betraktad av en utomstående, sakligt konstaterande faktum. Det är otäckt det också, men inte så otäckt som i de två ovan nämnda romanerna. Märklig bok, för övrigt. Den börjar som en eländesskildring som frossar i mänsklig uselhet och tragedi, övergår till en vemodig vardagsbeskrivning av några människor i en liten stad och slutar som snudd på skröna. Klart läsvärd men borde kortats ner, alldeles för mastigt med drygt 700 sidor.

Marie Hermansson: Skymningslandet

Jag har en förkärlek för böcker som till synes utspelar sig i verkligheten, men utvecklar sig till något kusligt som man inte riktigt vet vad det är. Jag har läst flera av Marie Hermanssons böcker, och hon är en av mästarna i genren.

Bokens jag, Martina, trivs inte med sin tillvaro. Hon jobbar som hotellstäderska i brist på bättre, enbart för att klara hyran på den lilla lägenhet som hon hyr i andrahand. En dag råkar hon ut för en grov förolämpning av en hotellgäst och säger upp sig på stående fot, och tänker att det inte kan bli värre än så, men där har hon fel. Tjejen som hon hyr lägenheten av behöver nämligen få tillbaka sin lägenhet, så nu är Marika både arbets- och bostadslös. När hon vänder sig till sina föräldrar i hopp om att ta sin tillflykt till sitt gamla flickrum upptäcker hon att föräldrarna byggt om villan och rummet finns inte kvar. Hon nämner inte ens sitt dilemma för föräldrarna utan ger sig iväg igen.

Av en händelse stöter hon på en kompis, Therese, som hon inte sett på ett par år. Therese och Marika gick på gymnasiet tillsammans. Marika var den ordentliga, med höga betyg och låg frånvaro, men Tessan vände upp och ner på hennes tillvaro när hon började i samma klass – hon var elektrisk, sprakande, lysande, lite farlig. Tillsammans med Tessan började Marika festa, träffa killar och åka på musikfestivaler. Skolan och därmed betyget kom i andra hand, och det är genom Tessans kontakter som även Marika flyttar till Göteborg efter studenten. När Tessan flyttade ihop med en kille utanför Enköping kände sig Marika sviken, och de tappar kontakten.

Marika blir överlycklig över att träffa på Therese igen. Hon får veta att hon har haft anställning i hemtjänsten, men att detta har mynnat ut i en helt annan typ av anställning som också Marika får del av. Här ingår mat och husrum, vilket är en perfekt lösning för Marika, men då det efter några veckor dyker upp fler personer och förvecklingar börjar det bli riktigt kusligt.

Den här boken utspelar sig under en sommar – från början av säsongen till de första tecknen på hösten. Det gör den lämplig som såväl sommar- som höstlektyr (när man längtar tillbaka till sommaren).

Betyg: 4,5 stjärnor

Förlag: Månpocket

Utgiven: Mars 2015

ISBN 9789175034201

Sidantal: 255 s.

Boken finns på Adlibris och Bokus

Alden Bell: I dödsskuggans land

Bilden är lånad från MIX förlag

Jag börjar bli bortskämd med riktigt bra zombieromaner. Alden Bells bok I dödsskuggans land är precis så bra som jag hoppats. Jag har velat läsa den ända sedan den kom ut och nu har jag äntligen lånat den på biblioteket. Den gavs ut 2012 och så här fem år senare känns en pocketupplaga allt mindre trolig.

Huvudpersonen o boken är femtonåriga Temple, en vinddriven fajter som föddes efter zombieapokalypsen och som inte känner till något annat. Hon slåss mot zombier och hon slåss mot människor. Som ensam ung tjej är hon dubbelt utsatt. Spänningslitteratur som skildrar sexuella övergrepp helt ur flickans/kvinnans perspektiv är inte så vanlig, för att ta till årets understatement men Bell är ett välkommet undantag.

Berättelsen är hjärtskärande men tack och lov inte hopplös (jag pallar inte hopplöshet). Och den är spännande och otäck och ganska äcklig. Ingen vidare middagsläsning men jättebra läsning närhelst annars.

Berättarstilen är stram och lite spöklik. En läsare jämförde med Cormack MacCarthys Vägen och det är en jämförelse jag ställer upp på. Skillnaden är att Bell är mer lättläst, det är inte svårt att förstå vad som hänt och vad som händer.

I dödsskuggans land är en fantastisk bok som borde kunna nå långt utanför fantasykretsar. Spänningslitteratur om människors utsatthet i en havererad värld borde kunna få en riktigt bred publik. Själv vill jag väldigt gärna läsa uppföljaren Exit Kingdom, som egentligen är en prequel. Den finns inte i svensk översättning men jag är fullt villig att läsa på engelska, bara jag får tag i den.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: The Reapers are the Angels
Översättning: Carla Wiberg
Förlag: MIX förlag
Utgiven: 2012
ISBN: 9789186845247
Sidantal: 253

Den tryckta upplagan har utgått ur handeln men e-boken finns att köpa på Adlibris och Bokus.

Tv-serien Trapped (2015)

Det är vinter i den lilla hamnstaden Seyðisfjörður på östra Island. Torson av en medelålders man hittas av några fiskare i havet. Polischefen Andri misstänker att mordet har skett ombord på färjan från Danmark som precis anlöpt hamnen. Oron sprider sig i staden. Vem är den döde? Vem är mördaren? Finns hen mitt bland dem? Oron blir inte mindre av ett lågtryck rullar in över Island och isolerar Seyðisfjörður i snö, mörker och stormvindar.

Under 10 avsnitt rullas historien upp som har rötter i det förflutna. Om hämnd och girighet och dess mörka skuggor.

Det här är nordic noir. Det blåser, det viner, det är kallt, det är dystert. Livet är ensamt och trassligt för många i byn, inklusive Andri själv som är mitt i en skilsmässa. Det är isländskt kargt. Och det är bra! Kanske inte nagelbitarspännande, men jag följer med intresse invånarna och deras trots allt ganska vardagliga öden i den lilla kuststaden med stor behållning. Bra och trovärdiga skådisar gör att morbiditeterna ändå får ett mänskligt ansikte.

Serien finns på Netflix

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Ófærð
Ursprungsland: Island
Säsong: 1
Premiärår: 2015
Längd: 10 avsnitt à 52 minuter

 

Tove Jansson: Sommarboken

Detta är en av Tove Janssons vuxenböcker som har blivit en klassiker. Den kom 1972 och är utgiven i flera upplagor. Jag har inte läst den förrän nu, bara läst OM den.

Boken börjar med att det var en tidig varm morgon i juli, vilket förleder läsaren (i alla fall mig) in i en känsla av att det här är en vanlig, kronologisk berättelse – men där tar man fel! Tid är något underordnat i berättelsen, i stället är den fokuserad på händelser. Jag upptäckte under läsningen att det är som när man ser tillbaka på barndomen – när man ska berätta så blir det än det ena, än det andra som dyker upp utan ordning alls, eller beroende på associationer till något man just då ser, hör eller upplever.  (Det kan ju även handla om någon annan tidsperiod i livet, men just det där med barndomen har jag själv fått träning i på senare tid, när mitt sexåriga barnbarn har kommit på att hon ska fråga om hur det var när jag var liten.)

Berättelserna kretsar kring tre personer som bor på en ö, flickan Sophia, farmor och pappa. (Var mamma finns förtäljer inte historien). Inte förrän en bra bit fram i boken kommer det fram att de inte bor på ön permanent, utan just bara på sommaren. Pappa jobbar nästan hela tiden, så flickan och farmor är lite utlämnade åt varandra, och det uppstår en varm och innerlig vänskap som harmonierar väl med sommarvärmen på skärgårdsön.

Flickan är ”liten” – uppskattningsvis i lägre skolåldern – och farmodern verkar vara uråldrig, jämfört med dagens farmödrar. Hon letar efter löständer, mediciner och glasögon, har ont lite här och där och tar ständigt små tupplurar. Flickan tycks respektera detta och sysselsätter sig på egen hand när farmor behöver vara ifred. Beskrivningen av deras vänskap är en av höjdpunkterna i boken.

Tove Jansson hade ju en fantastisk känsla för språkbehandling, och det är en njutning att bara flyta med i berättelsen. I synnerhet beskrivningen av en magnifik storm, som följs med skräckblandad förtjusning.

Vill du veta mer om Tove Jansson rekommenderar jag YLE-s radioserie som finns under Sveriges Radios Kulturpoddar.

Betyg: 5

Förlag: Förlaget M
Utgiven: originalet 1972, nyutgiven januari 2017
ISBN 9789523330696
Sidantal: 162 s.

Boken finns på Adlibris och som ljudbok på Bokus

Elly Griffiths: En kvinna i blått

Bilden är lånad från Månpocket

Elly Griffiths deckare om rättsarkeologen Ruth Galloway har fått en särskild plats i mitt litterära hjärta. Med En kvinna i blått visar hon att hon fortfarande förtjänar den där platsen. Deckargåtan är trevlig och med lagom läskiga mord. Atmosfären är s-u-p-e-r-brittisk. Människorna behagligt udda som de flesta människor är och en del är lite mer udda än andra.

Kanske hade Griffiths kunnat skruva åt det där udda lite mer. Det har ju blivit några böcker nu och jag har vant mig vid Nelsons konservatism och Cathbads druiderider. Jag tycker att det är dags för Griffiths att utöka listan på excentriker i Ruth Galloways omedelbara närhet. Hon kan plocka någon av dem som förekommer i En kvinna i blått. Eller låta någon av dem som redan är med på listan göra ett språng i utvecklingen. Shona kan gå med i en sekt med världserövrarplaner. Michelle kan starta ett papegojpensionat i hennes och Nelsons källare. Se till att det händer något.

Men bortsett från att jag börjar tycka att människorna runt Galloway behöver skruvas åt lite så håller Griffiths håller stilen. En kvinna i blått är en underhållande mysdeckare skriven med skärpa, ironi och humor. Den är en typisk Griffiths.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: The Woman in Blue
Översättning: Ing-Britt Björklund
Förlag: Månpocket
Utgiven: augusti 2017
ISBN: 9789175037271
Sidantal: 324

Boken finns på Adlibris och Bokus

André Alexis: Femton hundar

Bilden är lånad från Kalla Kulor Förlag

Jag hade kunnat älska André Alexis roman Femton hundar. Om den hade varit en fantasybok om femton hundar som får mänskligt medvetande och talförmåga och ger sig ut på äventyr. Tänk ett så underbart tillfälle att kombinera en rejäl dos fantastik med lite satir och lite allmänt filosoferande om mänskligheten.

I stället är det precis tvärtom. Femton hundar är en fabel där talande djur används som ursäkt för att diskutera mänskligheten och samhället och filosofin och sånt i den stilen.

Jag tycker det blir lite tråkigt. Dessutom är det deprimerande med en bok som går ut på att femton hundar ska dö.

Alexis skriver bra och hans berättelse har många poänger. Men han är för seriös för mig. Efter mycket tvekan ger jag ändå 3 stjärnor i betyg, eftersom boken är så välskriven. Den är inte bara skriven för mig.

Betyg: 3 stjärnor

Originaltitel: Fifteen Dogs
Översättning: Hanna Williamsson
Förlag: Kalla Kulor Förlag
Utgiven: maj 2017
ISBN: 9789188153586
Sidantal: 221

Boken finns på Adlibris och Bokus

Julia Skott: Håll käften, jag räknar!

Under sommar och semester kanske det ibland händer att man ägnar sig åt annat än att läsa, till exempel stickning. Har man detta intresse har man stor behållning av att läsa journalisten Julia Skotts senaste bok, som kom hösten 2016.

Julias pappa Staffan Skott var journalist och skribent på DN-s Namn och Nytt- sida från 1973 till sin pension 2008. Julia går delvis i sin pappas fotspår, men där han fann uppslag till sina kåserier i Sovjetunionen och senare Ryssland, skriver hon om främst andra ämnen, bland annat romantisk komedi (hon har avlagt en magisterexamen i filmvetenskap), sjuka kroppsideal (boken Kroppspanik) och stickning. Hon har många strängar på sin lyra, hon medverkar i flera poddar och bloggar och syns och hörs en hel del i svensk radio och TV i olika sammanhang. Dessutom är hon en duktig keramiker.

Boken med den något provokativa titeln är ingen vanlig ”stickbok” med beskrivningar och råd. Några små tips finns insprängda här och där, men framför allt är det ”nörderiet” i stickningen som intresse som hon beskriver. Det finns ett mycket stort mått av igenkänning här, till exempel i beskrivningen av Arga Skåpet, förbannat garn, ”levels” och stickmaskiner, samt hur mycket garn man egentligen kan få lov att köpa utan att man har tänkt ut något speciellt som man ska sticka av det.

Julia var här i Skövde som föreläsare på en av Stadsbibliotekets Mångsidiga måndagar i våras, då vi hade stick-café. Hon berättade då bl a att hon egentligen hade tänkt rikta sig till en något yngre målgrupp, genom det lite aggressiva tilltalet i titeln och de kraftfulla illustrationerna av bl a Charlotta Björck, men har upptäckt att målgruppen är bredare än så. Folk köper den och ger till människor de känner igen – en syster, svärmor eller granne, men också till folk som har helt andra men lika engagerande fritidsintressen. Kapitlet med vitsar är en guldgruva!

Största behållningen för min del var kapitlet om ”förspilld kvinnokraft”, som hon också utvecklade i sin föreläsning. Julia, som är en modern förkämpe för jämlikhetsfrågor, får ibland en känga av aktiva kvinnosakskvinnor, eftersom hon omhuldar en sådan gammal kvinnofälla, som de tycker att stickningen representerar. Hela kvinnokampen är tillspillogiven genom sådant svek, menar en del. Men Julias argument är att de kämpade för att vi i nuvarande generationer skall kunna VÄLJA vad vi vill ägna vår kvinnokraft åt. Om vi arbetar på lika villkor och får lön, har vi möjlighet att välja om vi vill köpa eller laga mat, köpa eller tillverka våra kläder eller ägna oss åt något annat som vi tycker är roligt på vår fritid. Det tyckte jag var en väldigt bra formulering!

Genom Galagos hemsida (följ länken nedan) hittar du också Julias poddar Romancepodden och Skott från höften. Hon medverkar också i stickpodden Rätt avigt tillsammans med några vänner.

Betyg: 4,5 stjärnor

Förlag: Galago

Utgiven: Augusti 2016

ISBN 9789170379123

Sidantal: 206 s.

Boken finns på Adlibris och Bokus

Elena Ferrante: Min fantastiska väninna & Hennes nya namn

Bilderna är lånade från Norstedts

När de två första böckerna i Ferrantes Neapelkvartett kom i pocket tyckte jag att det var på tiden att jag läste dem. Annars brukar jag vara försiktig med att läsa böcker som blir så höjda till skyarna av så många. Och så här med facit i hand konstaterar jag att böckerna inte var slöseri med lästid men inte heller den svindlande läsupplevelse många andra tycks ha haft.

Min fantastiska väninna lämnar mig faktiskt rätt oberörd. Ferrantes skildring är intressant eftersom den utspelas på för mig okänd mark. Romanerna jag läst om 1900-talets Italien kan räknas på ena handens fingrar och den enda som gjort bestående intryck är Silvia Avallones Stål (övriga var deckare, urtråkiga). Och jämfört med Stål är Min fantastiska väninna blek. Intressant men blek.

Uppföljaren Hennes nya namn engagerar mer. Ferrante lyckas förmedla den komplicerade vänskapen mellan de bägge flickorna, Elenas tonårsosäkerhet, hennes växande medvetenhet om att hon kommer från fel klass och så vidare. Och alla de där gapiga, potentiellt våldsamma pojkarna och männen som omger dem och som jag känner för att klippa till. Det är riktigt bra.

Och i rättvisans namn ska nämnas att nästan alla flickor och kvinnor också är gapiga och potentiellt våldsamma. Det skriks en hel del. Jag undrar hur mycket som är Ferrantes fördomar om de lägre klasserna.

Vad gäller tidsskildringen så kan vi väl säga att det inte är Ferrantes bästa gren. Böckerna utspelas på mitten av 1900-talet men om hon slängt in några mobiltelefoner och en laptop hade det lika gärna kunnat handla om 2000-talet. Kanske orkade Ferrante inte göra någon research, kanske har hon bara dålig fantasi, men särskilt kul är det inte.

En blandad läsupplevelse alltså men ganska positiv ändå. Och eftersom jag är nyfiken på hur det går för Elena och Lila kommer jag att läsa de två andra böckerna.

Betyg: 3 stjärnor

Originaltitel: L’amica geniale
Svensk titel: Min fantastiska väninna
Översättning: Johanna Hedenberg
Förlag: Norstedts
Utgiven: maj 2017
ISBN: 9789113073347
Sidantal: 335

Boken finns på Adlibris och Bokus

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: Storia del nuovo cognome
Svensk titel: Hennes nya namn
Översättning: Johanna Hedenberg
Förlag: Norstedts
Utgiven: augusti 2017
ISBN: 9789113079325
Sidantal: 493

Boken finns på Adlibris och Bokus