Gillian Flynn: Gone girl

Jag har hört mycket om den här boken, både att den är jättebra men också att den är JÄTTEOTÄCK (med STORA bokstäver). Därför har jag dragit mig lite för att läsa den. Såklart blev jag även nyfiken.

Så det var kul att få den här pocketboken som recensionsexemplar vid bokmässan i Göteborg i höstas, och äntligen få göra bedömningen själv.

Boken är översatt till 30 språk och såld i miljontals exemplar. Kanske beror det på att problematiken som skildras på något sätt är universell?

Berättelsen handlar om ett ungt par, som utåt sett tycks ha allt. de har bott i New York i några år och har av olika skäl flyttat till en mindre stad. Det börjar skava i äktenskapet och på parets femte bröllopsdag försvinner Amy, hustrun, spårlöst.

Läsaren får följa letandet som följer, omväxlande med Amys dagbok – eller är det hennes riktiga dagbok? Har Nick smutsiga hemligheter? Har Amys föräldrar prackat på henne en fantasivärld då de använt henne som förebild för en flickboksserie, kan hon inte längre skilja på verklighet och roll?

Ja, det är en bra bok som är mycket spännande. Bitvis otäck, men inte på det sätt som jag trodde. Den har många invecklade bottnar och man ställs inför dilemmat att tro det man ser eller ta reda på fakta. Jag funderar på att läsa om den när det har gått ett tag och se om det syns ledtrådar tidigare i boken. Mera thriller än deckare, skulle jag säga.

Boken finns också på film, som jag har sett, men som så ofta när det gäller invecklade historier är boken bättre än filmen.

Betyg: 4

Originaltitel: Gone girl
Översättning: Ulla Danielsson
Förlag: Pocketförlaget
Utgiven: augusti 2014
ISBN: 9789187319426
Sidantal: 555 s.

Boken finns på Adlibris och Bokus.

 

Hett i hyllan #8: Vådan av att vara Skrake av Kjell Westö

Det är torsdag och Bokföring enligt Monika lägger upp veckans Hett i hyllan, böcker som stått olästa i hyllan i evinnerliga tider och som förtjänar att uppmärksammas. Här är mitt bidrag.

Bilden är lånad från Adlibris

Jag fick Kjell Westös roman Vådan av att vara Skrake av min mamma när jag sa att jag ville läsa mer finländsk och finlandssvensk litteratur. Enligt baksidestexten är boken en släktkrönika (yummie) som sträcker sig från inbördeskrigets Österbotten till nutidens Helsingborg (1900-talshistoria, ännu mer yummie).

Jag har läst en bok av Westö, Hägring 38 som jag tyckte väldigt mycket om. Egentligen borde jag ha kastat mig över Vådan av att vara Skrake. Det som fått mig att avvakta är att boken är andra delen i serie böcker om Helsingfors. Samma släkt lär dyka upp i alla böckerna om jag förstått saken rätt. Böckerna är visserligen fristående men jag vill ändå börja med den inledande boken Drakarna över Helsingfors. Den har jag inte och jag har ännu inte kommit iväg till biblioteket. Jag borde ta tag i det nu, för jag har nyligen köpt tredje boken i serien, Där vi en gång gått.

Bloggar är också kultur!

Idag startar bloggutmaningen Blogg 100 igen, för sjunde året i rad. Det är ”mediamänniskan” Fredrik Wass som gör detta upprop för att väcka liv i oss som inte bloggar så regelbundet, och för att samla ihop de som bloggar regelbundet.

Jag har varit med varje gång, och kände mig lite trött i år och funderade på att avstå. Men så läste jag Fredriks motivering här, och beslöt mig för att vara med i alla fall.

Om inte annat så för att påminna mig själv om hur bra vi har det i vår del av världen. Vi kan skriva och säga nästan vad vi vill (så länge vi inte uttrycker någon sorts hets mot folkgrupp och sånt) och riskerar inte livet eller att bli utslängda från Internet.

Då och då hör vi rapporter från andra delar av världen där det inte är så. Där man inte ens har tillgång till Internet.

Jag inbillar mig inte att min vardagliga blogg om ditt och datt intresserar en jättestor målgrupp. Jag har inga sponsorer som betalar mig för ”klick”. Men vill du följa mig under våren så finns min blogg här. Och mina gamla inlägg ligger såklart kvar om du vill läsa dem!

Tematrio – bara brittiskt

I veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta om tre riktigt bra brittiska romaner/författare! Här är tre engelska godingar.

I Helen Oyeyemis roman Ikarosflickan reser Jess och hennes mamma till Nigeria för att hälsa på släkten. Där får hon en ny vän, TillyTilly, som ingen annan vet om. Det konstiga är att när semestern är slut och Jess återvänt till London följer TillyTilly efter. Avskalat och drabbande om en liten flicka som slits mellan världar. En av de bästa böcker jag läst. Jag önskar så att fler av Oyeyemis böcker översätts till svenska.

Det blödande hjärtat av Andrew Taylor utspelas i London på 1930-talet. En adelskvinna flyr från sin våldsamme man och hamnar i ett nedgånget lägenhetshotell. Det visar sig snabbt att hon inte är den enda på hotellet med hemligheter. Tät och spännande och väldigt brittisk thriller, min favorit bland Taylors böcker.

Slutligen vill jag nämna Zadie Smiths roman NW, som rör sig kring fyra unga människor uppväxta i NW, en utsatt del av London. Smith släpper lös experimentlustan och texten är inte helt lättillgänglig, men oj vad bra den är. Helt annorlunda än debuten Vita tänder och i mitt tycke mycket, mycket bättre.

Kenneth Gärdestad & Keijo Liimatainen: Jag vill ha en egen måne

Den här boken fick jag i julklapp av min son och yngsta barn. Han är nu 26, och har säkerligen bläddrat i de gamla LP-samlingarna på vinden, där några av denne artists inspelningar återfinns.

Alla som växte upp på 70-talet har något förhållande till denne specielle kille med den ljusa rösten,som hängde med Björn Borg och lika gärna kunde blivit tennisstjärna. När han inte lyckades slå kompisen satsade han helhjärtat på musiken i stället, stödd av potentater i den då blomstrande skivbranschen. Bakom sig hade han såväl bolagsdirektören Stikkan Andersson som producenterna Benny Andersson och Björn Ulvaeus. På inspelningarna förekommer förutom dessa båda herrars flickvänner/fruar många av Sveriges bästa studiomusiker. Många av dessa låtar, med texter av brorsan Kenneth, bildar soundtrack till mina och många andra svenskars tonår.

Hade Ted fått en diagnos idag kanske hans levnadsbana hade blivit en annan, det vet man inte.

I boken har Kenneth och kompisen/journalisten Keijo samlat många vänners och familjens berättelse om Ted och kryddat med vackra, ljusa bilder. Det är en tragisk historia när man sitter med facit i hand. Det är en påminnelse om att inte döma en person efter vad som syns utåt och att framgång inte alltid gör folk lyckliga. Ted mådde periodvis mycket, mycket dåligt och var påfrestande för både sig själv och sin omgivning. Detta lyser smärtsamt väl igenom Kenneths kärleksfulla berättelse om sin lillebror.

”Sanningen om mig själv är som min egen skugga. Den går inte att fånga, men på den plats där ljus och mörker möts ska jag finna sanningen om mig själv” skrev Ted.

Ingen vet om han fann den, när han 41 år gammal klev ut framför ett tåg sommaren 1997.

Betyg: 3,5
Förlag: Forum
Utgiven:augusti 2005
ISBN: 9137127330
Sidantal: 238

Upplagan verkar vara slut i handeln, men boken kan finnas på Second Hand eller bibliotek.

 

Susan Abulhawa: Morgon i Jenin

Bilden är lånad från Bokus

Det här är ett recensionsexemplar från Norstedts.

Jag var beredd att bli förälskad i Susan Abulhawas debutroman Morgon i Jenin. Släktkrönikor kan vara fantastiska. Den här handlar dessutom om en högaktuell konflikt som jag vet alldeles för lite om. Det är inte så konstigt att jag var nyfiken på boken.

Men tyvärr, ingen förälskelse den här gången. Abulhawas försök att skildra hela den palestinska tragedin genom en familj är spretig, ofokuserad och emellanåt tillrättalagt osannolik. Hon borde valt ut, skalat av och kokat ner. Hon borde tänkt över intrigen.

Och hon borde ha skrivit om och skrivit om. Hon har språket i sig, då och då glimtar texten till. Men bara ibland. Jag förstår att Abulhawa är förbannad, att hon vill berätta en tragisk och upprörande historia. Men hon tar i för mycket, hon tenderar att slå över i sentimentalitet och övertydlighet. Jag föredrar ett återhållsamt språk.

Samtidigt finns det något sympatiskt i framställningen. Ja, Abulhawa är förbannad och upprörd, men hon är inte blind. Hon förstår vidden av Förintelsen och vad den gjorde med överlevarna. Hon inser de europeiska judarnas tragedi och dess konsekvenser för palestinierna. Och hon tror väl egentligen på försoning, på något sätt.

Men framför allt vill hon att världen ska lyssna och därför skrev hon en roman. Och ämnet är som sagt högaktuellt. I en konflikt av den här typen är det viktigt att försöka förstå vad som driver människor. Jag är ganska nyfiken på Abulhawas andra bok Det blå mellan himmel och hav.

Tack Norstedts för recensionsexemplaret!

Betyg: 2

Originaltitel: Mornings in Jenin
Översättning: Niclas Nilsson
Förlag: Norstedts
Utgiven: september 2011
ISBN: 9789113035666
Sidantal: 383

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Tom Wright: Helt enkelt kristen

Ännu en bok jag fick som recensionsexemplar på bokmässan i Göteborg 2015.

Tom Wright är författare, men också teolog, vilket tydligt kommer fram i den här boken. Han är även väldigt pedagogisk när han angriper frågeställningen om den kristna trons mening. Han delar upp frågorna i lagom segment och väjer inte heller för de svåra frågorna om meningen med livet eller orättfärdiga handlingar som begåtts i kristendomens namn.

Det här är inget flummigt, sekteristiskt, utan har som syfte att berätta om vad kristendomen handlar om och vad kyrkan är bra för. Den riktar sig både till den som redan är troende och till den som inte vet något alls.

En bra bok att ha till hands, vare sig man vill läsa den rakt igenom eller bläddra och läsa om olika ämnen vid olika tillfällen.

Betyg: 4

Originaltitel: Simply Christian – why Christianity makes sense                    Översättning: Maria Store                                                                      Förlag: Libris
Utgiven: mars 2014
ISBN: 9789173873444
Sidantal: 283

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Inte så världslitteratur

När jag valde böcker till min Boktolva 2017 bestämde jag mig för att våga mig utanför min bekvämlighetszon (läs: Norden och den anglosaxiska världen). Jag bestämde mig för att läsa mer världslitteratur. Alltså lade jag in Barbara Nadel vars deckare utspelas i Turkiet. Jag har bara läst en turkisk författare tidigare, som jag inte gillade alls, och jag kände att mina kunskaper om turkisk litteratur gott kunde breddas.

Jag borde ha googlat, då i december. Jag googlade igår, när jag plockade fram Nadels debutdeckare Belsassars dotter.

Nadel är från England.

Det här med att röra mig utanför min bekvämlighetszon och pröva något nytt och spännande, jag är inte så bra på det. Men skam den som ger sig.

David Peace: Ockuperad stad: och vad författaren hittade där

Bilden är lånad från Coltso

När jag öppnar en bok av David Peace är det med viss bävan. Det handlar inte bara om att hans böcker alltid skildrar väldigt grovt våld och att det finns gränser också för mig. Peace har en speciell berättarstil som gör hans texter svårgenomträngliga, emellanåt obegripliga.

I det senare avseendet är Ockuperad stad: och vad författaren hittade där ganska otypisk Peace. Jag har inga svårigheter att förstå handlingen. Om jag hade haft problem hade jag kunnat googla, boken bygger på en verklig händelse. År 1948 steg en man in på en bank i Tokyo, serverade personalen ett dödligt gift (han sa att det var medicin) och försvann med massa pengar. Polisutredningen visade på kopplingar till Japans biologiska vapenprogram under andra världskriget.

Det enda jag inte riktigt förstår är bokens ramberättelse, där en man är fast mellan de levandes och de dödas värld (tror jag). Däremellan kommer det begripliga, tolv kapitel som berättar samma berättelse om och om igen, ur olika personers synvinklar. Peace experimenterar vildsint med stilar och angreppssätt. Det mesta är bra eller rentav ruskigt bra, men det finns sånt som bara känns tröttsamt.

Boken saknar också tillräckligt driv. Efter ett tag blir det för många upprepningar av kända fakta, för lite nytt som tillkommer. Spänningen försvinner och Peace experimentlusta ensam räcker inte för att upprätthålla mitt intresse.

Ockuperad stad är en onekligen en upplevelse, men lite tjatig. För den som aldrig läst Peace skulle jag hellre rekommendera Tokyo år noll. Det är den första boken i Tokyo-trilogin och betydligt bättre än uppföljaren. Böckerna är helt fristående.

Betyg: 3,5

Originaltitel: Occupied City
Översättning: Peter Samuelsson
Förlag: Coltso
Utgiven: april 2014
ISBN: 9789187219344
Sidantal: 311

Boken finns på Adlibris och Bokus

Peter Robinson: En bit av mitt hjärta

Nej, jag är ingen stor deckarfantast. Om det skall vara idé att läsa dem med behållning, så vill jag inte att de skall vara alltför blodiga, utan tyngdpunkten skall ligga på mysteriet och upplösningen.

Den här boken är en sådan, som utspelar sig på flera plan och i olika tider, 1969 och 2005. Ett mord sker, som visar sig ha förgreningar bakåt i tiden och faktiskt ha samband med ett annat mord som hände då. Skickligt och spännande berättat.

Man får en inblick i båda poliskårerna (som arbetade med fallen då och nu) och lär känna offren och miljön, som är den engelska landsbygden. Vad kan bli fel, liksom..?

Betyg: 3

Originaltitel: Piece of my heart
Översättning: Jan Malmsjö
Förlag: Månpocket
Utgiven: 2007
ISBN: 9789137148366
Sidantal: 438

Boken är slut i tryckt form på nätbokhandlarna, men finns som ljudbok eller e-bok.