Peter Robinson: Själens dunkla rum

 ”Se bara på de ensligt belägna gårdarna, omgivna av sina egna små jordplättar, oftast befolkade av fattiga, okunniga människor som inte vet särskilt mycket om lagen. Tänk på alla djävulska och grymma dåd, den dolda ondska, som kan pågå där år ut och år in, utan att någon märker det.”

Citatet är från Sir Arthur Conan Doyle The Copper Beeches.

Bilden är lånad från Månpocket
På långfredagens kväll började jag läsa årets påskekrim, Själens dunkla rum av Peter Robinson, en gammal favoritförfattare inom britcrime.

Boken utspelar sig i North Yorkshire, bland hedarna och gårdarna och fåruppfödarna, långt ifrån staden. Den är en berättelse om människors sjaskighet, om sorg, skuld och hur drömmar försvinner ur livet och skapar en grogrund för dunkla rum.

En traktor rapporteras in stulen, en ung man försvinner, en husvagn brinner upp. Små händelser som knyts samman i denna berättelse om kommissarie Alan Banks och hans team på Eastvalepolisen. Effektivt berättat och med stigande spänning, som gjorde att jag läste ut boken redan på påskaftons morgon.

Kommissarie Banks intar en mindre roll i den här berättelsen. I stället får jag följa de kvinnliga poliserna Annie Cabbott och Winsome Jackman i deras dagliga arbete. Det känns bra och är mer utvecklande för både karaktärer och historien. Banks grabbiga sexism och tafatthet med kvinnor är påfrestande i längden. Han står liksom och stampar i sin brist på manlighet. Han är ofta ihop med unga attraktiva kvinnor och det känns märkligt att vackra 25-åringar ständigt faller för denne dystre medelinkomsttagare, snart 50 år och gift med arbetet. Det är en manlig fåfänglig blick som blir tröttsam för mig som kvinna. Dessutom vill jag ju se mina återkommande  bokpersonligheter att växa och komma vidare i livet.

Men kanske är det förklaringen till den dysterhet som alltid inramar Robinsons böcker, att få människor faktiskt växer vidare. Därav sorgen och avsaknaden av drömmar som skapar ett galleri av små grå människor som begår brott och som löser brott. De hör samman på något vis.

Som deckare så här i påsktider är Själens dunkla rum smaskig! En riktig påskekrim att njuta av till påskägget. Peter Robinson är en god, driven berättare och han får mig att vilja åka till Yorkshire och se alla dessa nyanser av grått.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Abattoir Blues
Översättning: Jan Malmsjö
Förlag: Månpocket
Utgiven: augusti 2016
ISBN: 9789175035864
Sidantal: 388

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Hett i hyllan #11: Den döda älskarinnan av Théophile Gautier

Det är torsdag och Bokföring enligt Monika lägger upp veckans Hett i hyllan, böcker som stått olästa i hyllan i evinnerliga tider och som förtjänar att uppmärksammas. Här är mitt bidrag.

Bilden är lånad från Ellerströms förlag

Jag köpte Théophile Gautiers novellsamling Den döda älskarinnan på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg för några år sedan. Jag har aldrig hört talas om Gautier, som enligt baksidestexten var poet och kompis med Baudelaire. Det tyckte jag inte lät så intressant men baksidestexten lockade också med skräckromantik och det gillar jag ju.

Sedan dess har boken stått oläst i hyllan, vilket är otroligt fånigt.  Den är ju så tunn, så tunn, lite mer än 100 sidor. Eftersom författaren är en poet som var bundis med Baudelaire är boken allmänbildande. Och så kommer jag öka på mina kunskaper om den tidiga skräcklitteraturen. Jag har läst Dracula (jättebra) och Doktor Jekyll och Mr Hyde (urtråkig) och inte så väldans mycket mer. Det ska jag ändra på och jag tänker starta med Den döda älskarinnan.

Sonya Hartnett: Kungens barn

Bilden är lånad av Atrium Förlag

En del böcker är magiska. Sonya Hartnetts roman Kungens barn är en sådan bok.

Handlingen utspelas i England under andra världskriget. Två flickor har fått sin tillflykt i ett stort gods på landet. När de snokar igenom omgivningarna möter de två pojkar som gömmer sig undan en odefinierad fiende. Samtidigt som kriget allt mer påtagligt för flickorna får de höra en berättelse om ett annat krig.

Hartnett prickar rätt nästan hela tiden. Människorna är komplexa och spännande. Huvudpersonen, den 12-åriga Cecily är så där härligt bossig och odräglig. Jag skulle hatat henne väninna när jag var 12 år, nu älskar jag att läsa om henne. Boken handlar om krig och Hartnett väjer inte för det komplicerade eller svåra. Okej, det finns inslag av tillrättalagdhet och sockersötma, men de är få och snabbt övergående. För det mesta är Kungens barn just bara magisk.

Boken rekommenderas för barn 12-15 år men fungerar lika bra mig som snart fyller halvsekel. Jag läser gärna mer av Sonya Hartnett.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: The Children of the King
Översättning: Helena Ridelberg
Förlag: Atrium Förlag
Utgiven: februari 2014
ISBN: 9789186095413
Sidantal: 286

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Tematrio – Påskekrim

Lyran vill ha tips på bra deckare och i veckans tematrio uppmanar hon oss därför att berätta om våra tre favoritdeckare – bok, författare eller romanfigur. Jag är ju storkonsument av deckare och har svårt att begränsa mig till tre, det finns ju så många som är bra. Men efter lite funderande har jag bestämt mig för denna trio.

Nevada Barr har snabbt seglat upp som min nya favorit bland de amerikanska deckarförfattarna. Hennes lite kantiga hjältinna Anna Pigeon är nationalparksranger och utreder förfärliga mord i vild och vacker natur. Den senaste boken jag läst är Vargavinter, som utspelas på en frusen ö i Lake Superior. Barr levererar en spännande berättelse som genomsyras av kärleken till djur och natur och som dessutom berättas med bister och vass humor. Jag älskar det. Böckerna behöver inte läsas i ordningsföljd vilket är bra eftersom Hoodoo förlag inte ger ut böckerna i ordningsföljd.

En av mina stora favoriter bland britterna är Elly Griffiths. Hennes böcker om rättsarkeologen Ruth Galloway är brittiska mysdeckare av högsta kvalitet – roliga och skarpa, fulla av sköna figurer och med lagom kluriga intriger. Okej, jag var inte så förtjust i första boken, men från och med bok nummer två har jag varit fast. Böckerna bör läsas i ordningsföljd.

En annan brittisk favorit är Belinda Bauer. Precis som Barr och Griffiths är hon vass och bister och rolig och hennes böcker är fulla av udda människor. Trots humorn är hon dock betydligt mörkare än Griffiths och hennes böcker kvalar inte precis in som deckarmys. I den senaste boken jag läst, Det slutna ögat, har hon slängt in en dos övernaturligheter, något som jag tycker lyfter hennes författarskap till oanade höjder. De tre första böckerna ska läsas i ordningsföljd, de övriga är helt fristående.

 

Brandon Sanderson – Mistborn: Sista riket

Bilden är lånad av Modernista

Brandon Sandersons roman Sista riket kan enkelt sammanfattas med: inte min typ av fantasy.

Det handlar inte om att det inte finns med några drakar (eller häxor, vampyrer, varulvar, allt det där som brukar dyka upp). Det är inte den typen av fantasy och det är helt okej. Magin är ju med.

Det handlar om att boken är för mesig. Den kunde ha varit hemsk och otäck. Handlingen utspelas i en dystopisk värld där den odödlige överstehärskaren styr med järnhand och aristokratin behandlar den arbetande klassen som slit-och-släng-varor. Längst ner och utanför samhället finns tjuvarna, bedragarna och de prostituerade. Men Kelsier, en förrymd straffånge, planerar ett uppror.

Det kunde ju ha blivit en underbart mörk historia, men det är det inte. Världsbygget är intressant och det blir en del action och spänning men det är allt. Boken saknar djup och mörker och tyngd. Den är som en ordinär actionrulle från Hollywood, något jag kan ägna mig åt lite lagom halvhjärtat och sedan glömma.

Mistborn: Sista riket är första delen i en trilogi. Jag är inte jättepepp på uppföljarna.

Betyg: 3 stjärnor

Originaltitel: Mistborn: The Final Empire
Översättning: Lottie Eriksson
Förlag: Modernista
Utgiven: april 2015
ISBN: 9789176450802
Sidantal: 743

Boken finns på Adlibris och Bokus.

 

Hett i hyllan #10: Två soldater av Roslund & Hellström

Det är torsdag och Bokföring enligt Monika lägger upp veckans Hett i hyllan, böcker som stått olästa i hyllan i evinnerliga tider och som förtjänar att uppmärksammas. Här är mitt bidrag.

Bilden är lånad från Adlibris

Roslund & Hellströms bok Två soldater handlar enligt baksidestexten om gängkriminalitet. Den är både ett inlägg i debatten och en ruggigt spännande historia av blandvändartyp, Roslund & Hellströms mästarprov. Enligt baksidestexten.

Baksidestexter ska ju tas med en nypa salt men det där med debattinlägg är garanterat riktigt. Roslund & Hellströms skrev deckare med det uttalade syftet att väcka uppmärksamhet om viktiga frågor. Jag har läst de fem första böckerna och tycker att resultatet blivit så där. Författarna är tydliga och övertygande i budskapet och de visar på komplexiteten i frågorna. Tyvärr slarvar de ofta med intrigen. Det lysande undantaget är Flickan under gatan, som är en mycket bra deckare på alla sätt och vis.

Men den främsta anledningen till att Två soldater fått stå oläst så länge är inte mina blandade känslor inför Roslund & Hellströms författarskap. Det handlar om omfånget. Boken är på drygt 650 sidor och jag brukar dra mig för tegelstenar. Jag får se om jag läser den i år.

Tv-serien Dicte

Eva här på Kulturnästet efterlyste bra serier av danskt eller brittisk ursprung. Dicte är en dansk kriminalserie om den snart 40-åriga reportern Dicte (spelad av Iben Hjelje) som kommer hem till Århus igen efter sin skilsmässa. Med sig har hon sin tonåriga dotter Rose och en sorg och saknad efter det barn hon en gång tvingats lämna bort av sina föräldrar, aktiva i Jehovas vittnen. Nyfiken och orädd kastas Dicte in i olika kriminella händelser i Århus, till förtret för kommissarie Wagner.

Under tre säsonger kan en följa Dicte på Neflix. Genom hennes struligt privatliv, tuffa arbete som krimreporter, genom vänskap och förälskelser, med skuggorna från det förflutna ständigt närvarande.

Jag tycker serien är lite ytlig, trots gott skådespeleri och möjlighet till igenkännandet i vardagens realism. Den snuddar vid ämnen som otrohet, ensamhet, barnlöshet, relationen föräldrar-barn, komplicerade relationer, skilsmässor, religiös fanatism och svek och död. Men inget griper tag, det förblir underhållning. Och då kan man ju lika gärna kolla på ögongodisdeckare som Miss Fisher’s Murder Mysteries eller Agatha Christie’s Poirot eller dylikt, de har ju i alla fall snygga kläder och eleganta interiörer.

Dicte är ok, absolut. Men inte mer än det. Vilket visserligen är bra mycket bättre än mången svenska deckare.

Danskarna kan bra mycket bättre än så här!

Betyg: 3 stjärnor

Originaltitel: Dicte
Ursprungsland: Danmark
Säsong: 1-3
Premiärår: 2013
Längd: 30 avsnitt à 45 minuter

Tematrio – Tid i titeln

I veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta om tre romaner vars titel innehåller något som anspelar på tid. Här är min trio.

Julie Otsukas debutroman När kejsaren var gudomlig utspelas i USA under andra världskriget. Efter Pearl Harbour internerades över 100 000 människor enbart på grund av att de hade japanskt ursprung. Kriget hade förvandlat dem till fienden i deras eget land. Stramt och effektivt berättad skildring som går snabbt att läsa och som stannar kvar länge.

Aprilhäxan av Majgull Axelsson handlar om tre fostersystrar som växte upp tillsammans och om systerns som lämnades bort till institution. Rolig, otäck och vasstandad socialrealism med övernaturliga inslag.

Efter andra världskrigets slut spreds snabbt rykten om att Hitler överlevt och låg och tryckte någonstans. Sovjetunionen – som hade tagit hand om liket – var de ivrigaste ryktesspridarna. Brittiska underrättelsetjänsten tyckte alltihop var förfärligt irriterande och gav Hugh Trevor-Roper i uppdrag att reda ut vad som faktiskt hänt. Resultatet blev boken Hitlers sista dagar, som publicerades första gången 1947. Genom åren har flera nya upplagor kommit, med förord om de senaste rönen. Intressant och tankeväckande, välskriven och lättläst om de sista dagarna i bunkern och om det politiska rävspel som följde.

 

 

Susan Faludi: Mörkrummet

Bilden är lånad av Leopard Förlag

2004 fick journalisten och författaren Susan Faludi ett samtal från sin far där han berättade att han bytt kön. Genom åren hade denne man bytt namn, nationalitet och religion. Och nu som 80-åring även kön. Från Steven till Stefanie. En gång hade han hetat Istavan. En människa med många namn som Susan aldrig egentligen känt eller ens tyckt om. Barndomen präglades av faderns patriarkaliska övergrepp på familjen.

Denne machoman med våldet och hotet som sin följeslagare ville nu byta sida. Och han ville att Susan, hans dotter skulle berätta hans historia. Men det visade sig vara svårt att skriva om en människa vars liv präglats av lögner och halvsanningar.

Susan fader föddes i Ungern i en högborgerlig judisk familj. En sargad olycklig familj omgiven av makt och lyx men som splittrades under andra världskriget och aldrig mer hämtade sig.

Susan försöker förstå sin far genom släktforskning, genom ett Ungern och Europa då och som nu, genom fascistiska paroller och nationalistiska gränsdragningar. Genom att söka sin identitet och förträngda judiska rötter. Genom könsroller och livstider. Susan Faludis skrivande har präglats av feminismen, av att söka upp de hatiska männen, de våldsamma männen. Som hennes far. Hennes far som nu gestaltar en kvinna som hämtad från de patriarkala högermännens polariserade syn på kvinnlighet. Stefani vinglar runt i paljetter på höga klackar och letar sin kvinnliga identitet genom den pornografiska sexualiteten, samtidigt som hon fortsätter styra sin omgivning med järnhand.

Mörkrummet är en fascinerande berättelse om kön och sökandet efter identitet. Om vår tids historia. Som just nu håller på att upprepa sig. Om Ungerns historia så fylld av jämmer och högmod. Om judarnas uppgång och fall i Östeuropa.

Många tankar och känslor virvlar inom mig både när jag läser boken och så här några dagar senare. De skulle behöva en massa ord  till för reda ut, så jag avstår här och nu. Detta är en bok värdig en bokcirkel på jakt efter sin egen historia och  förståelse. Här finns mycket mycket att fundera och samtala om… Hur blev jag jag? Och när?

Originaltitel: In the Darkroom
Översättning: Emeli André
Förlag: Leopard Förlag
Utgiven: mars 2017
ISBN: 9789173437097
Sidantal: 367

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Det måste bli en säsong till!

Då och då snubblar man över TV-serier som är sådär extra minnesvärda. Det kan vara handlingen, men lika ofta karaktärer som man fäster sig vid eller en miljö som de utspelar sig i.

Inte sällan kommer dessa TV-serier från Storbritannien eller Danmark. Där kan de göra TV.

Jag vill ge några exempel från mitt eget minne – då är det de som först dyker upp till ytan på ”hårddisken”. Utan inbördes ordning!

Herrskap och tjänstefolk – från 1970-talet, om över- och underklass i London i början av 1900-talet. Mest bestående karaktär: Husan Rose, spelad av Jean Marsh, som också skrev serien.

Matador – dansk serie inspelad på sent 1970-tidigt 1980-tal, utspelar sig från 1929 till 1947. Många starka karaktärer som inte behåller sin ”typ” serien igenom, utan förändras av händelser de möter. Skickligt! Titta särskilt på figurerna Mads Skjaern och Maude Varnaes! I denna serie lade jag först märke till Ghita Nörby i en stark kvinnoroll.

Arvingarna – även denna brittisk från 1970-talet. Ett engelsk åkeriföretag som ärvs av några bröder, deras dominanta mamma är en person man minns! Stående replik: Would you like a drink?

Familjen Ashton – brittisk 1970-tal återigen, och vad vore TV-serierna utan andra världskriget? Denna serie påminner lite om Matador ovan, eftersom en del av de olika personerna tvingas ta tag i situationer som uppstår och visar upp nya sidor. Stående replik: I’ll put the kettle on!

Mordkommissionen – dansk kriminalserie från senaste sekelskiftet. Utspelar sig i ”nutid” och känns mycket modern både i handling och rollbesättning, många starka kvinnor. Vissa knepiga gåtor löses mer på intuition än fakta.

Morden i Midsumer – brittisk serie, även den från senaste sekelskiftet men betydligt mer jovialisk än Mordkommissionen. En riktig långkörare som utspelas i ett England där tiden tycks stå stilla. Morden inträffar bland rävjakter, konstutställningar, lantliga marknader och basarer och miljön är små byar med hus invävda i klematis och murgröna. Fler och fler mord/avsnitt och mycket fantasifullt genomförda!

Badhotellet – den senaste i raden danska serier i ”mys-pys”-genren. Den sändes första gången i Sverige under våren 2014 och utspelar sig under några somrar i mellankrigstiden. Lite av herrskap och tjänstefolk, men även Matador. Här är det Fie man fäster sig mest vid, men det finns fler starka porträtt av både kvinnor och män. Detta var den senaste TV-serien som fick mig att spontant utbrista i rubriken ovan, så fort eftertexterna började rulla då sista avsnittet gick i veckan. Och si! Det blir en säsong som kommer 2018! Hurra!

Här kan man hålla på länge. Fyll gärna på i kommentarsfältet med tips om dina favoriter! Rätt som det är finns de på Netflix eller någon annan modern kanal för nostalgitittande.