Inte så världslitteratur

När jag valde böcker till min Boktolva 2017 bestämde jag mig för att våga mig utanför min bekvämlighetszon (läs: Norden och den anglosaxiska världen). Jag bestämde mig för att läsa mer världslitteratur. Alltså lade jag in Barbara Nadel vars deckare utspelas i Turkiet. Jag har bara läst en turkisk författare tidigare, som jag inte gillade alls, och jag kände att mina kunskaper om turkisk litteratur gott kunde breddas.

Jag borde ha googlat, då i december. Jag googlade igår, när jag plockade fram Nadels debutdeckare Belsassars dotter.

Nadel är från England.

Det här med att röra mig utanför min bekvämlighetszon och pröva något nytt och spännande, jag är inte så bra på det. Men skam den som ger sig.

David Peace: Ockuperad stad: och vad författaren hittade där

Bilden är lånad från Coltso

När jag öppnar en bok av David Peace är det med viss bävan. Det handlar inte bara om att hans böcker alltid skildrar väldigt grovt våld och att det finns gränser också för mig. Peace har en speciell berättarstil som gör hans texter svårgenomträngliga, emellanåt obegripliga.

I det senare avseendet är Ockuperad stad: och vad författaren hittade där ganska otypisk Peace. Jag har inga svårigheter att förstå handlingen. Om jag hade haft problem hade jag kunnat googla, boken bygger på en verklig händelse. År 1948 steg en man in på en bank i Tokyo, serverade personalen ett dödligt gift (han sa att det var medicin) och försvann med massa pengar. Polisutredningen visade på kopplingar till Japans biologiska vapenprogram under andra världskriget.

Det enda jag inte riktigt förstår är bokens ramberättelse, där en man är fast mellan de levandes och de dödas värld (tror jag). Däremellan kommer det begripliga, tolv kapitel som berättar samma berättelse om och om igen, ur olika personers synvinklar. Peace experimenterar vildsint med stilar och angreppssätt. Det mesta är bra eller rentav ruskigt bra, men det finns sånt som bara känns tröttsamt.

Boken saknar också tillräckligt driv. Efter ett tag blir det för många upprepningar av kända fakta, för lite nytt som tillkommer. Spänningen försvinner och Peace experimentlusta ensam räcker inte för att upprätthålla mitt intresse.

Ockuperad stad är en onekligen en upplevelse, men lite tjatig. För den som aldrig läst Peace skulle jag hellre rekommendera Tokyo år noll. Det är den första boken i Tokyo-trilogin och betydligt bättre än uppföljaren. Böckerna är helt fristående.

Betyg: 3,5

Originaltitel: Occupied City
Översättning: Peter Samuelsson
Förlag: Coltso
Utgiven: april 2014
ISBN: 9789187219344
Sidantal: 311

Boken finns på Adlibris och Bokus

Peter Robinson: En bit av mitt hjärta

Nej, jag är ingen stor deckarfantast. Om det skall vara idé att läsa dem med behållning, så vill jag inte att de skall vara alltför blodiga, utan tyngdpunkten skall ligga på mysteriet och upplösningen.

Den här boken är en sådan, som utspelar sig på flera plan och i olika tider, 1969 och 2005. Ett mord sker, som visar sig ha förgreningar bakåt i tiden och faktiskt ha samband med ett annat mord som hände då. Skickligt och spännande berättat.

Man får en inblick i båda poliskårerna (som arbetade med fallen då och nu) och lär känna offren och miljön, som är den engelska landsbygden. Vad kan bli fel, liksom..?

Betyg: 3

Originaltitel: Piece of my heart
Översättning: Jan Malmsjö
Förlag: Månpocket
Utgiven: 2007
ISBN: 9789137148366
Sidantal: 438

Boken är slut i tryckt form på nätbokhandlarna, men finns som ljudbok eller e-bok.

 

Veronica Roth: Divergent & Insurgent

Boken är lånad från Adlibris

Jag har äntligen läst Veronica Roths Divergent och Insurgent. Mina känslor är lite blandade. Jag fascineras av sci-fi och dystopier och Roths värld satte fart på min fantasi. Böckerna utspelas i ett framtida Chicago och medan jag läste kollade jag upp staden på Google Maps, googlade landmärkena som beskrivs och försökte föreställa mig hur det skulle kunna se ut. Jag älskade det.

Och jag tycker det är härligt med en ung tuff tjej som tar initiativ som huvudperson. Visserligen faller Tris i gråt stup i kvarten, men med tanke på vad hon går igenom är det inte konstigt.

Bilden är lånad av Adlibris

För det är mycket Tris får gå igenom. Divergent och Allegiant är späckade med action, spänning och en del hemskheter, särskilt den andra boken. Jag gillar spänning men tycker att Roth glömmer människorna. Många av dem får inte liv, de är mest namn. Roth är en betydligt bättre författare än Pierce Brown men i grunden har de samma problem.

Jag önskar också att Roth tänkt igenom sin värld bättre. Det finns så många lösa trådar. Jag fattar inte varför människorna nöjer sig med att för alltid stanna i den falang som de valde när de var 16. Hur många av oss är nöjda med de val vi gjorde när vi var tonåringar? Jag undrar också hur staden försörjs med resurser. Det verkar ju inte som om det pågår någon handel med yttervärlden, så var kommer datorerna ifrån? Och vad är grejen med de där tågen?

Jag vill veta mer om världen Tris och de andra lever i, hur det funkar. Jag vill veta vad som finns utanför stängslet. Oh boy, jag vill veta vad som finns utanför stängslet.

Svaret på den sista frågan ges tydligen i trilogins avslutande bok Allegiant. Den kommer i pocket i vår. Jag kommer läsa den.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: Divergent
Översättning: Katarina Falk
Förlag: Modernista
Utgiven: augusti 2013
ISBN: 9789174993066
Sidantal: 363

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Betyg: 3 stjärnor

Originaltitel: Insurgent
Översättning: Katarina Falk
Förlag: Modernista
Utgiven: juni 2014
ISBN: 9789174993813
Sidantal: 382

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Hett i hyllan #7: Underströmmar av Joanne Harris

Det är torsdag och Bokföring enligt Monika lägger upp veckans Hett i hyllan, böcker som stått olästa i hyllan i evinnerliga tider och som förtjänar att uppmärksammas. Här är mitt bidrag.

Joanne Harris roman Underströmmar köpte jag på second hand för en halv evighet sedan. Enligt baksidestexten handlar den om Mado som återvänder till hem till byn på ön Les Salants. Byn är på fallrepet – till skillnad från sin mer välmående granne – och Mado beslutar sig för en räddningsaktion. Men medan hon skrider till verket vaknar minnena av förflutna tragedier och begravda hemligheter till liv.

Joanne Harris tillhör de där författarna som har en särskild plats i mitt hjärta. Jag tror jag läst en bok av henne som var sådär, resten har jag älskat. Dessutom tycker jag om böcker som handlar om förflutna tragedier och begravda hemligheter och öar gillar jag också. Trots det har Underströmmar blivit stående. Det är väl ännu ett fall av lättare-att-läsa-en-deckare-åkomman som jag så ofta drabbas av. Får se om jag ändrar på det i år.

Elin Borg: Mindful eating

Denna bok fick jag i handen som recensionsexemplar när jag gick runt på bokmässan i Göteborg år 2015. Det säger väl en del om både boken och mig att jag inte recenserar den förrän nu…

Det finns ju ett otal böcker, månadsmagasin och veckotidningar om olika metoder att gå ner i vikt och må bra i kropp och själ. Denna bok angriper problemet med ätande – för mycket eller för lite – från det senare perspektivet, alltså inifrån.

Boken är skriven för den som vill skapa ett bättre förhållningssätt till sitt ätande och sin kropp. Författaren blandar små korta faktatexter med egna övningar för läsaren att fylla i, det är helt enkelt upplagt som en kurs på sex veckor.  Enligt min uppfattning handlar det inte bara om att äta, utan även om sådant som självförtroende och kommunikation med omvärlden i allmänhet. Känns trovärdigt och faktabaserat rakt igenom, sedan vet man ju inte om det funkar!

En ganska intressant vinkel på detta ”i-landsproblem”, kan man tycka. Någon gång kanske jag också gör slag i saken och gör de här övningarna…

Betyg 4
Förlag: Pocketförlaget
Utgiven: augusti 2014
ISBN: 9789175790367
Sidantal: 252 s.

Köp boken på Bokus eller Adlibris

 

Tematrio: Kärlek

Det är ju Alla hjärtans dag och i veckans tematrio uppmanar Lyran oss därför att berätta om texter som flödar över av kärlek. Här är min kärleksladdade trio.

Jag är inte romantisk alls och böcker som handlar om romantisk kärlek tenderar att stå olästa i mina hyllor i åratal, om de ens hittar dit. Men nu har jag precis läst en sådan hyllvärmare, Deborah Moggachs roman Tulpanfeber. I 1630-talets Amsterdam får en målare i ropet i uppdrag att måla av en förmögen gammal man och hans unga hustru. Ljuv musik uppstår mellan målaren och hustrun och de börjar smida planer för hur de ska få vara tillsammans för evigt.  Tulpanfeber är en välskriven, levande och bitvis mycket spännande skildring av kärlekens galenskap och slumpens spel. Det här är inte dussinromantik. Anledningen till att jag läste boken är att filmatiseringen har premiär nu i februari.

Helen Fielding har gjort sig känd för böckerna om vimsan Bridget Jones. I Bridget Jones: Mad about the boy är Bridget 50 år, änka efter den ack så saknade mr Darcy samt tvåbarnsmor. Hon dejtar en goding som är drygt 20 år yngre men frågan är om han är hennes nya stora kärlek. Bridget Jones mitt-i-livet är sympatisk och hennes vardagsvedermödor är roliga men allt tjat om dejting blir rätt tråkigt. Det dejtas nämligen något alldeles hysteriskt i boken och någonstans önskar jag att Bridget kommit lite längre än så. Eller snarare, jag önskar att Helen Fielding kommit lite längre än så.

Slutligen vill jag nämna filmen Bram Stokers Dracula från 1992. Jag är som sagt inte den romantiska typen men kärlekshistorien mellan greve Vlad Tepes och Mina – inkarnationen av grevens döda hustru – är något av det vackraste jag sett. Gary Oldman och Winona Ryder skimrar verkligen. Och Keanu Reeves är inte heller så dum.

Michael Hjorth & Hans Rosenfeldt: Fjällgraven & Den stumma flickan

Bilden är lånad från Bokus

Hjorth & Rosenfeldts deckare är den typen där polisernas personlighet och privatliv spelar lika mycket roll som deckargåtorna. I centrum står Riksmordkommissionen där många av medlemmarna är lite kantiga, rentav osympatiska. Mest osympatisk av alla är kriminalpsykologen Sebastian Bergman. Kort uttryckt: Bergman är en sexmissbrukande manipulativ skitstövel med ett känsloliv värdigt en psykopat.

I den tredje boken Fjällgraven kommer Bergman helt till sin rätt. Det är underbart med en så gräslig representant för den goda sidan. Jag älskar att hata honom. Och deckargåtan – en massgrav med sex personer hittas i svenska fjällen – är också bra. Inte revolutionerande men väl genomförd. Det mesta sitter på plats.

Bilden är lånad av Bokus

Uppföljaren Den stumma flickan är inte lika bra. Bergman får i uppdrag att förhöra en liten flicka som blivit vittne till mordet för en hel familj. Han involverar sig känslomässigt, blir snäll och omtänksam och nästan normal. Jag gillar det inte alls. Jag förstår om författarna tycker synd om Bergman (han har en väldigt tragisk bakgrund) och vill skapa ljus och glädje i hans liv. Men jag tycker Bergman är roligast som psykopat. Hans snedvridna personlighet och ständiga manipulationer piggar upp och sätter färg. Med honom som en slags good guy räcker deckargåtan i Den stumma flickan inte till.

Jag hoppas att Hjorth & Rosenfeldt lagt empatin åt sidan i nästa bok De underkända och låter Bergman göra det han gör bäst, att vara hemsk.

Böckerna om Sebastian Bergman och Riksmordkommissionen bör läsas i ordningsföljd.

Betyg: 4

Originaltitel: Fjällgraven
Förlag: Norstedts
Utgiven: juli 2013
ISBN: 9789113048222
Sidantal: 425

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Betyg: 3

Originaltitel: Den stumma flickan
Förlag: Norstedts
Utgiven: juni 2015
ISBN: 9789113060521
Sidantal: 442

Boken finns på Adlibris och Bokus.

 

Elena Ferrante: Den som stannar, den som går

Bilden är lånad från Adlibris

Det är något märkvärdigt med Elena Ferrantes Neapelsvit. Den väcker något inom mig som jag inte känt av på många år. Glupsk läslust. Men också en bok som blandar sig in i mig och flätar samman sig med mitt liv. Precis som de stora böckerna jag läste som ung.

Det blir mer än bara en bra bok. Den bultar av liv.

Den som stannar den som går är tredje boken om Elena och Lila. Jag har tidigare skrivit om de två första på www.pocketblogg.se.

Det är de explosiva 1960- och 70-talen. Kommunism möter fascism i ett Italien som till stora delar lever kvar i en föråldrad tid. Kvinnor ska veta sin plats, under en man, rik som fattig. En bild som uppehålls av kvinnorna själva, här i form av mammor och systrar. Våld förhärligas och förgrovas. Här finns både överklassens rebeller och Camorrans springpojkar och älskarinnor. Lila och Elenas liv och vardag har glidit alltmer isär. Deras val är alltid olika. Elena lever i skuggan av Lilas vålnad och kan inte tro på sig själv och sina val. Hon ser sitt äktenskap med Pietro som glädjelöst och har svårt att finna skrivförmåga. Lila sliter maniskt ut sig på korvfabriken, blir sjuk men samtidigt en symbol för uppror och kraft. Men ännu en gång väljer hon att liera sig med Camorran för nå sina egna mål.

Glappet växer mellan Lila och Elena, vänskapsbandet blir tunt, om det ens existerar. För de har ju alltid rivaliserat om grannpojken Nino, bådas största förälskelse.

Det bildade Florens kontrasterar mot det grova Neapel- men vem är ond och vem är god egentligen? Och har kvinnorna någonsin haft en chans i männens värld – männen som tom skapat myterna om hur jorden och mannen och kvinnan skapades?

Den som stannar den som går är näst sista delen i Neapelkvartetten. Jag väntar hungrigt på sista boken- med bävan. För jag vill inte sluta följa dessa tragiska, starka, blodtörstiga och ytterst levande människor!

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: Storia di chi fugge e di chi resta
Översättning: Johanna Hedenberg
Förlag: Norstedts
Utgiven: december 2016
ISBN: 9789113069760
Sidantal: 425

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Hett i hyllan #6: Rövarbruden av Margaret Atwood

Det är torsdag igen och Bokföring enligt Monika lägger upp veckans Hett i hyllan, böcker som stått olästa i hyllan i evinnerliga tider och som förtjänar att uppmärksammas. Här är mitt bidrag.

Margaret Atwoods roman Rövarbruden köpte jag för några år sedan. Enligt baksidestexten handlar den om tre kvinnor som har en sak gemensamt: de har alla blivit utnyttjade och bedragna av den vackra och hänsynslösa Zenia. Boken skildrar de tre kvinnornas liv från barndomen till medelåldern och hur de genom sina egna fantasier och självbedrägerier gör sig till Zenias offer.

Grejen är att jag älskar Margaret Atwoods böcker. Okej, dystopin Tjänarinnans berättelse känns lite out of date men allt annat jag läst är verkligen bra. Sci-fi-romanerna Oryx & Crake och Syndaflodens år är rentav genialiska. Jag är också svag för berättelser om trasiga relationer och manipulativa människor och jag gillar uppväxtskildringar. Så det är svårt att förstå att Rövarbruden stått orörd och oläst så länge. Finns ingen vettig orsak varför. Det skulle väl vara att det alltid är lättare att läsa en deckare.

Men i år ska jag läsa Rövarbruden. Det har jag bestämt.