Meg Wolitzer: Hustrun

På planet till Helsingfors, där den hyllade författaren Joe Castleman ska ta emot ett litteraturpris, inser hans hustru Joan plötsligt att det räcker nu. Efter nästan 50 års äktenskap inser hon att hon inte längre vill inte leva med denna man.

Hon har fått nog.

Tonen i boken är sarkastisk och distanserad. Beskrivningar av människorna är ofta bitska på gräns till elakhet. Miljön är vänsterintellektuell med pengar.

Inför våra ögon spelar Amerika upp sig. Via Joans berättarröst får vi följa paret Castlemans liv från ett USA i kommunistskräckens tid, via hippie-eran till nutidens putsade trötta yta där livsledan och olyckan alltid är närvarande, om än snyggt paketerad. Den enda sprickan utåt är sonen David som inte lyckas hålla uppe skenet utan öppet visar upp den emotionella misären.

Ja, Joan Castleman är trött. Oerhört trött på sin egofixerade notoriskt otrogna man. Och trött på hans behov av henne. Samma behov hon en gång njöt av och trivdes med. Nu vill hon vara själv och bli en egen person- inte bara Joe Castlemans bättre hälft.

Och jag som läsare förstår henne absolut.

Ja, kanske inte allt. Till en början begriper jag visserligen inte varför hon inte har lämnat denna skitstövel långt tidigare. Varför dröjer beslutet så länge? Slutet i boken ger en del svar- men är de tillräckliga? Var det brist på mod och kraft att stå på egna ben? Jo, hon är en fegis Joan Castleman. Och priset hon får betala är hennes liv. Om än snyggt paketerad med fint hus, vackra kläder, uppburna celebriteter och resor. För i ett liv utan liv, där vankas det bitterhet.

Är det mannens fel? Är det kvinnans? Att världen bara är en plats för män?

Båda två är skyldiga, tänker jag när jag läst klart denna tänkvärda roman.

Det är inte genom det kyliga språket som bokens människor och livsberättelse griper tag i mig. Men bokens ämne, våra livsval och brist på självständighet, brist på självinsikter och mod, berör. Boken ställer frågan: varför tillåter kvinnor år efter år männen deras makt?

Hustrun är en riktigt bra diskussionsbok för en bokcirkel att prata om. För vilket livsval har du och jag gjort? Är vi beredda att göra annorlunda?

För sina litterära kvalitéer får boken 3 stjärnor.
För sitt tankeväckande innehåll 4,5 stjärnor

Originaltitel: The Wife
Översättning: Peter Samuelsson
Förlag: Månpocket
Utgiven: oktober 2016
ISBN: 9789175035840
Sidantal: 234

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Nevada Barr: Stum rädsla

Jag har fått en ny deckarförälskelse. Nevada Barr. Jag har tidigare läst debuten Pumaspår, som jag tyckte riktigt bra om. Nu har jag tagit mig an Stum rädsla (som är bok nummer 13 eller nåt i den stilen) och inser att jag är störtkär.

Barrs speciella nisch är deckare som utspelar sig i USA:s nationalparker och scenen för Stum rädsla är Rocky Mountain nationalpark. Vild natur, vilda djur, turister, ja rubbet. Två flickor som varit försvunna i veckor dyker upp, svårt medtagna och ur stånd att förklara vad som hänt. En tredje flicka saknas fortfarande. När ranger Anna Pigeon börjar snoka runt hamnar hon snart i en otäck härva som leder rakt in i människopsykets mörkaste vrår. Barr bjuder på massa action och krypande spänning, en ordentlig dos kvinnligt hjältemod och kärlek till djur och natur. Och hon är vass skribent, smart och syrlig och bistert rolig.

Stort tack till Hoodoo förlag som gett ut flera böcker av Nevada Barr på svenska. Jag ska läsa de tre jag ännu inte läst och hoppas på många fler. Barr har skrivit närmare 20 romaner så det finns att ta av.

Betyg: 4,5 stjärnor.

Originaltitel: Hard Truth
Översättning: Maria Olsson
Förlag: Hoodoo förlag
Utgiven: mars 2015
ISBN: 9789198133028
Sidantal: 408 + utdrag ur kommande bok

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Delhis vackraste händer – boken och tv-serien

Göran Borg… Bara namnet säger vad det handlar om. Den svenske gubben.

Han som är ute på alla sätt och vis. Med sina rötter i 1950-talet är han inte att räkna med i dagens designade verklighet. En man på väg bort och ut. Många är dom. Etniskt svenska icke-hippa gubbar som liksom bara blev kvar.

Mycket av vår samtids tragik ligger här. Exkluderande av alla de sorters människor. Bokstavskombination. Ålder. Kön. Etnicitet. Sexuell läggning. You name it. Men den tanken får följas upp djupare någon annanstans än här.

Melankolin och svärtan finns både i boken, skriven av Mikael Bergstrand, och TV-serien. Om än bara som en ilning. I centrum står Göran Borg, en frånskild Malmö FF-supporter och femtioplussare som förlorat fru, barn och jobb. Av någon outgrundlig anledning – eller för att botten ändå är nådd – följer han med sin gamle polare, en något bedagad ladies man, till Indien.

Kulturkrocken är förutsägbar och alla som varit i Indien känner troligtvis igen sig. Sakta sakta i det glada indiska vansinnet återkommer Göran tillbaka till livet. Möter kärleken och får jobb och mening tillbaka.

Delhis vackraste händer är feelgood både som bok och tv-serie. Om du bara vågar ta ett annorlunda steg kan livet komma dig åter… Gott så, om än inte så radikalt och revolutionerande. Beskrivningen av Göran, fint spelad i Hannes Holms filmatisering av Björn Kjellman, är ömsint.

I tv-serien hänger jag dock upp mig lite på varför den sköna 15-20 år yngre indiska kvinnan faller för vår Gråe Gubbe Göran. Det är väl en slags Starletdröm för gamla män, att vara attraktiva långt upp i överåren, oemotståndliga för undersköna yngre damer… Det känns dock lite onödig och ur sitt sammanhang och finns inte med i boken på samma sätt.

Delhis vackraste händer är en fin liten historia om en utdöende sort och som sådan är den helt okej både som bok och tv-serie. Även för oss åldrande kvinnor vid namn MY.

Både bok och tv-serie får 3 i betyg.

Boken
Förlag: Norstedts
Utgiven: augusti 2012
ISBN: 9789113038025
Antal sidor: 378

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Tv-serien
Ursprungsland: Sverige
Säsong: 1
Produktionsår: 2016
Längd: 3 avsnitt à 58-59 minuter

Tv-serien ligger kvar på SVT Play till och med den 13 februari.

Doctor Thorne

Så är jag tillbaka i det där brittiska. Det är en vurm som liksom inte växer bort. I litteraturen, från barndomens Femböcker via Jane Austen (och i smyg Barbara Cartland), Agatha Christie och Dorothy L Sayers, till modern britcrime.

Och naturligtvis på TV- frosserier i kostymdramer som Herrskap och tjänstefolk och Downton Abbey. Ljuvligt!

Oh England- my Lionheart som Kate Bush sjöng så trånande och bedjande…

Nu har jag sett miniserien Doctor Thorne som finns på SVT Play. Bakom serien ligger Julian Fellowes som också är upphovsmannen till Downton Abbey. Doctor Thorne bygger på Anthony Trollopes roman från 1858 och är mer Jane Austen än Downton Abbey. Även om en och annan vass replik hörs även här, dock inte av Maggie Smith…

Doctor Thorne är ett elegant serverat kostymdrama, en njutbar bagatell i 1800-talets England, i en lantlig miljö med byliv och slottsliv. Skådespelarna är högklassiga. I centrum står Dr Thorne och hans brorsdotter Mary med hennes olämpliga bakgrund som född utom äktenskapet.

Serien handlar om kärlek med förhinder, klassmotsättningar och sociala strategier för säkra det viktigaste av allt, namn och egendom. Och för det krävs pengar. Mycket pengar.

Brittiska bagateller klår ju det mesta i TV-väg. Så titta på Doctor Thorne och njut en stund. Men passa på – den ligger på SVT Play ungefär 2 veckor till, beroende på avsnitt.

Betyg: 3,5 stjärnor.

Originaltitel: Doctor Thorne
Ursprungsland: Storbritannien
Säsong: 1
Produktionsår: 2016
Längd: 3 avsnitt à 47-53 minuter

Hett i hyllan #4: Tulpanfeber av Deborah Moggach

Det är torsdag igen och Bokföring enligt Monika publicerar veckans Hett i hyllan, böcker som stått olästa i evighet och som förtjänar lite uppmärksamhet. Här är mitt bidrag.

Jag fick Deborah Moggachs roman Tulpanfeber av mamma som hade fått den av min syster som hade fått den från Gud vet vem. Jag tog emot den eftersom den är en historisk roman, den utspelas i Amsterdam under 1630-talet. Tyvärr är jag inte så intresserad av själva storyn. En konstnär får i uppdrag att måla av en rik gammal man och hans unga hustru. Konstnären och hustrun dras till varandra och resultatet blir en hemlig passion som hotar att sluta i katastrof.

Jag tycker romantik är dödstråkigt. Urtrist. Slöseri med bokstäver och papper, slöseri med tid. Alltså har Tulpanfeber stått övergiven i min bokhylla i åratal. Jag har inte velat ge bort den (skulle ju kunna vara bra trots allt) men har inte velat läsa heller.

Nu har jag fått veta att filmatiseringen har premiär i slutet av februari och det har fått mig att plocka fram boken igen. Så frågan är: läsa typ nu eller ta den till Stadsmissionens second hand nästa gång jag går dit?

Cornelia Funke: Bläckhjärta

Översättning spelar roll. Det inser jag när jag läser Cornelia Funkes fantasyroman Bläckhjärta. Texten är full av syftningsfel, knäpp ordföljd och ännu knäppare kommatering. Synd. En bok skriven för barn borde ha ett språk som åtminstone är hyfsat.

Annars gillar jag berättelsen. Den handlar om 12-åriga Meggie som bor med sin pappa Mo på en gård. En dag kommer en mystisk främling till gården och dagen därpå måste Meggie och Mo fly. Sedan är det spänning och action och knappt en lugn stund resten av boken. Enda konstiga är att Meggie är så passiv, det är framför allt de vuxna som tar initiativ och driver storyn. Det känns fel i en barnbok. Men annars är handlingen spännande, jag älskar fantasyspåret och tycker kärleksförklaringen till det skrivna ordet är sympatisk.

Men jag är som sagt missnöjd med språket. Det är ironiskt.

Bläckhjärta är första delen i en trilogi. Jag är osäker på om jag kommer läsa dem. Men om jag hade läst den här boken när jag var 9-12 år så hade jag redan varit på väg till biblioteket.

Mitt betyg som tant: 2,5 stjärnor.
Mitt betyg som 9-12-åring: 3,5 stjärnor.

Originaltitel: Tintenherz
Översättning: Gunilla Borén
Förlag: Opal
Utgiven: september 2011
ISBN: 9789172995062
Sidantal: 580

Boken finns på Adlibris och Bokus

The Crown

Jag vet inte varför jag är så förtjust i det brittiska. I landet England.  Tv-serier, författare, musik, hus, trädgårdar. Allt är bara så bäst! Kanske dock inte maten… även om fish and chips har sin charm.

Jag tror att det beror på det fulsnygga. Det kantstötta och magnifika sida vid sida.

Och det faktum att Storbritannien är vår tids romerska imperium. Snart har de styrt världen i 1 000 år. Mången tycks tro att det är USA- men de är grällt spel för gallerierna. Det är Storbritannien som håller i marionettsnörena.

Det är troligen den brittiska kungliga traditionen. Förmågan att hålla vid och kvar. Att vara kronan trogen.

Och anglofil som jag är föll jag pladask för serien The Crown, som handlar om drottning Elisabeth åren 1947- 55. Om hennes första år som ung drottning med en surmulen machostukad playboyprins Philip bakom sig. Nedanför sig.

Det är en otroligt snyggt berättad historia- om spelet bakom och framför kulisserna i brittisk toppolitik åren efter andra världskriget. Fakta blandas med fiktion och så lite skvaller på det. Vi följer syskonrivaliteten mellan Elisabeth och Margaret. Om valet mellan plikt och lust. Och vilka som väljs bort. Vinnare och förlorare.

Duktiga skådespelar ner i minsta biroll, som vanligt när det gäller brittiska serier. Som en argsint Winston Churchill på väg utför, spelad av John Lithgow.

Snygga interiörer, fantastiska kläder. Och en historia om maktspel, klasskillnader, rasism, kärlek och hat. Och att gå från flicka till världens mäktigaste kvinna på några veckor – bara för att Elisabeth råkade födas in i en familj med ett tungt historiskt arv.

Så om du har möjlighet: se denna första säsongen på Netflix. Fler säsonger planeras. Har du inte tillgång till Netflix kan du bombardera SVT med krav om att köpa in denna brittiska tv-juvel.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: The Crown
Ursprungsland: USA, Storbritannien
Säsong: 1
Produktionsår: 2016
Längd: 10 avsnitt à 54–61 minuter

Nyårslöftestaggen

Hittade den här enkäten hos Bokföring enligt Monika. Enda nyårslöftet jag avgett i år (att städa mer) är urtråkigt så jag tycker det passar bra med några roliga, bokliga nyårslöften.

1. En klassiker jag lovar att läsa.
Hustrur och döttrar av Elizabeth Gaskell. Den har stått oläst här hemma alldeles för länge.

2. En påbörjad bokserie jag lovar att avsluta.
Carin Gerhardsens Hammarbyserie (borde vara snabbt fixat, jag har bara en bok kvar).

3. En bokserie jag lovar att påbörja.
Mistborn av Brandon Sanderson. Jag ska läsa mer fantasy och sci-fi. Strax före jul tog jag en tur till Sf-bokhandeln och hittade massa intressanta titlar.

4. En författare (som jag inte läst tidigare) jag lovar att läsa något av.
Dan Vyleta. Se punkt 3.

5. En bok jag lovar att läsa om.
Oliver Twist av Charles Dickens. Jag tror i alla fall att jag läste Oliver Twist som barn. Jag läste åtminstone en del av den.

6. En genre jag läst lite/inget av och lovar att utforska.
Lad lit. Jag ska läsa åtminstone en. Nick Hornby ligger bra till p.g.a finns här hemma.

7. Ett seriealbum jag lovar att läsa.
Persepolis av Marjane Satrapi.

8. En novell jag lovar att läsa.
En sån som du av Gillian Flynn. Jag läser sällan noveller men gillar Flynn.

9. En bok som behandlar ett tufft men viktigt ämne jag lovar att läsa.
Slutstation Rättspsyk av Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson. Den handlar om flickor med självskadebeteende som spärras in på rättspsyk.

10. En länge ägd oläst bok jag lovat att läsa.
Vi, de drunknade av Carsten Jensen. Den har stått i min bokhylla i åratal.

11. En debut jag lovar att läsa.
Appollyon av Hanna Ricksten. Se punkt 3. Den här utspelas dessutom i ett framtida Göteborg, min hemstad. Känns oemotståndligt.

12. En bok eller bokserie (som jag tidigare gett upp/dömt ut) jag lovar att ge en ny chans.
Nej, jag avstår. Det finns så många olästa böcker ändå.

13. Tagga någon!
Alla!

Hett i hyllan #3 Hatties liv av Ayana Mathis

Det är torsdag och Bokföring enligt Monika kör veckans Hett i hyllan. Här är mitt bidrag.

Ayana Mathis roman Hatties liv hittade jag i min lokala bokhandel för ett par år sen. Jag förälskade mig i omslaget och baksidestexten verkade också lovande. Den beskriver hur femtonåriga Hattie flyttar från den amerikanska Södern till Philadelphia. Hon möter samma rasism som i Söder och hennes äktenskap blir en besvikelse; ensam får hon ta hand om en stor familj. Boken är enligt baksidestexten ”ett gripande och starkt porträtt av en kämpande kvinna”. Handlingen utspelas på 1900-talet.

Stark kvinna, familjeskildring, historia – allt det där tycker jag är spännande. Det var ganska givet att Hatties liv fick följa med mig hem.

Och sen dess har den stått där i bokhyllan, oläst. Jag har dragit mig för att läsa. Ämnet verkar ju lite deppigt. Jag drar mig ofta för böcker som verkar tunga och svåra (om det inte handlar om deckare), jag köper dem och sen får de stå och samla damm hur länge som helst.

Jag hoppas att Hatties liv blir en av de hyllvärmare som jag faktiskt läser i år.

 

Philipp Meyer: Sonen

Ibland blir man bara JÄTTE-besviken på böcker. Eller också hade man helt fel förväntningar.

Den här boken, som jag fick som recensionsexemplar vid Bokmässan i Göteborg i höstas, har höjts till skyarna av kritikerna. På omslaget citeras flera, till exempel ”lyckliga ni som har denna kvar att läsa”, ”den bästa internationella roman jag läst i höst”, ”en bok som förtjänar att kallas ett mästerverk”, ”håller mig kvar kapitel efter kapitel”…

Jag hade svårt att läsa ut denna tegelsten till pocket. Det som utlovades vara en episk berättelse om en texasfamilj från 1830-talet till nutid visade sig vara ett evigt saggande om blodiga strider och orättvis rasism. Vita mot indianer mot mexikaner, pilar eller kulor som regnar över barn och gamla, bostäder som bränns, boskap som stjäls… Flera olika berättarperspektiv från olika tider och platser gör i alla fall mig helt snurrig och får mig att tappa tråden. Jag brukar inte ha svårt för sådant utan tvärtom tycka att det är roligt med omväxlingen när inte allt sker som på räls. Jag brukar också gilla riktigt präktiga släktkrönikor.

Alldeles i slutet dyker det dessutom upp ytterligare en släkting som berättar. Undrar om det är han som är titelfiguren, ”sonen” själv? Det är oklart.

Nej, tyvärr, jag tyckte inte alls om den här boken, även om det faktiskt skulle kunna vara en sann berättelse. Att den över huvud taget får något betyg beror på att den är välskriven och tyder på att författaren har gjort en grundlig research.

Betyg: 1 stjärna

Originaltitel: The Son
Översättning: Niclas Nilsson
Förlag: Norstedts
Utgiven: juli 2014
ISBN: 9789113056470
Sidantal: 581 s.

Boken finns på Adlibris och Bokus.