Kate Morton: Huset vid sjön

Bilden är lånad av Månpocket

Det här är en bok jag förmodligen hade slukat och förtrollats av i tidiga tonår. England, Cornwall, 1930-talet med både tillbaka och framåtblickar. Herrgården vid sjön, nu övergiven och ruvandes på hemligheter från förr. Kärlek, vackra kläder, lönngångar och ett barn som försvinner spårlöst.

Historien eller rättare sagt parallellhistorierna om polisen Sadie Sparrow, som kommer till sin morfar i Cornwall för vila upp sig, vävs ihop med familjen Edevanes liv på lantgodset Loenneth runt tiden för yngste sonens försvinnande 1933. Vad är det den berömda åldrande deckarförfattaren Alice Edevane döljer om det förflutna?

En bladvändare är denna historia, om än kanske i lite för banal för en gammal kulturtant som mig. Annat hade det varit förr om åren, som sagt. Då hade denna historia som blinkar lite åt den mystik som Daphne du Mauriers Rebecka äger- dock utan den bokens surrealistiska tyngd- tilltalat mitt sinne för den mystiska dimhöljda engelska landsbygden.

Men vill man ha en lagom välskriven och lite spännande historia att slöa till en sommardag under parasollen, så har man definitivt en trevlig stund med denna bok.

Betyg: 3 stjärnor

Originaltitel: The Lake House
Översättning: Louise Thulin
Förlag: Månpocket
Utgiven: februari 2017
ISBN: 9789175036298
Sidantal: 441

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Tematrio – Flickor

I veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta om tre bra romaner som handlar om flickor. Här är min trio.

Lena Kallenbergs roman Apelsinflickan utspelas i Stockholm på 1880-talet. I centrum för berättelsen står Signe, som växt upp på barnhem och nu försöker försörja sig själv. Men att få en bra plats är svårt och för en del flickor blir prostitution det enda alternativet. Välskrivet, spännande och engagerande om flickors och unga kvinnors utsatthet i en tid då prostitutionen var reglerad och flickorna och kvinnorna tvingades till regelbundna läkarundersökningar. Syftet med läkarundersökningarna var att säkerställa att männen inte skulle bli smittade av sjukdomar. För det var männen som skulle skyddas, inte de utsatta flickorna och kvinnorna.

I Foxfire – confessions of a girl gang av Joyce Carol Oates tas läsaren till 1950-talets Amerika. Unga flickor ledsnar på sunkig kvinnosyn och könsförtryck och slår tillbaka. Intelligent och infernaliskt och drabbande, JCO när hon är som bäst.

I Margaret Atwoods roman Kattöga återvänder en konstnär till sin barndomsstad Toronto. Och hon tänker tillbaka och minns den utsatta flicka hon en gång var. Otäck berättelse om barns grymhet – och om att som vuxen gå vidare.

Sara Lövestam: I havet finns så många stora fiskar

Boken är lånad från Pocketförlaget

I havet finns så många stora fiskar av Sara Lövestam är en sån där roman som är smärtsam att läsa men viktig. I centrum för berättelsen står femåriga Malte. Hemma har han det inte bra alls och på dagis är han utåtagerande och lite ensam. En dag blir han tilltalad av en främmande man, en man som vill att de ska ha hemligheter ihop.

Lövestam skriver mycket bra och berättelsen om Malte är vass, verklig och engagerande. Vissa stycken vill jag helst hoppa över, jag vill inte veta, men jag fortsätter ändå, jag måste få veta om det ska ordna sig för Malte trots allt. Spänningen skruvas upp som i en thriller. Berättarperspektivet växlar mellan flera personer och bitvis tycker jag att det blir både rörigt och splittrat. Men det är inte så viktigt. I huvudsak är det här en mycket bra roman. Läs den!

Betyg: 4

Förlag: Pocketförlaget
Utgiven: 2011
ISBN: 9789186675905
Sidantal: 333 + extramaterial

Jag har läst pocketupplagan som tyvärr är slut på förlaget. Det är vänner och bekanta, bibliotek och second hand, som gäller. Men som e-bok finns den både på Adlibris och Bokus.

Lawen Mohtadi: Den dag jag blir fri: en bok om Katarina Taikon

Bilden är lånad från Natur & Kultur
När jag var barn läste jag Katarina Taikons böcker om Katitzi, om och om igen. Jag älskade dem. Vad jag aldrig förstod var att Taikon inte bara var en barnboksförfattare. Under många år var hon en av Sveriges viktigaste förkämpar för mänskliga rättigheter. Hon och systern Rosa slogs för att romerna skulle släppas in i folkhemmet. Det var i frustration över att kampen inte gav resultat snabbt nog som hon började skriva sina självbiografiska romaner om Katitzi.

Det var först när jag såg Lawen Mohtadis film Taikon för ett par år sedan som jag förstod bredden i Katarina Taikons liv och verk. Nu har jag äntligen läst Mohtadis bok Den dag jag blir fri: en bok om Katarina Taikon.

Det är berättelsen om en kvinna som trots att hon tillhörde en mycket utsatt grupp och trots en trasig barndom fick chansen att skapa ett liv på sina egna villkor. Hon blev som 16-åring upptäckt av filmaren Arne Sucksdorff, umgicks med skådespelare och konstnärer, skaffade sig en utbildning, blev egenföretagare. Och hon blev som sagt en ivrig förkämpe för att romerna skulle få samma rättigheter som alla andra i Sverige.

Den dag jag blir fri är tunn, knappt 200 sidor, men ändå full av fakta. Researchen känns gedigen, Mohtadi har koll på ämnet och när hon inte har koll avhåller hon sig från spekulerationer. Språket är kortfattat och tydligt och lättillgängligt.

Jag hade vela få en bättre översikt över romernas svenska historia men bortsett från det är jag mycket nöjd med boken.

Betyg: 4,5

Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: januari 2015
ISBN: 9789127142244
Sidantal: 197

Boken finns på Adlibris och Bokus.

 

Camilla Sten: En annan gryning

Bilden är lånad från Pocketförlaget

Camilla Stens dystopiska debutroman En annan gryning är inte dålig men borde varit bättre. Boken utspelas i Sverige i en nära framtid där ett främlingsfientligt parti tagit makten människors medborgerliga rättigheter beror på etnicitet. Det är tänkvärd berättelse om vad som skulle kunna hända. Det har ju prövats förut, åtskilliga gånger.

Sten har ett bra språk. Berättarstilen får mig att tänka på Veronica Roth i Divergent-trilogin. Det senare är väl på både gott och ont. Huvudpersonen Isa babblar på väl mycket om sina känslor. Det blir tjatigt och lämnar noll utrymme för mig att fundera själv. Mindre av det i framtiden, tack.

Men det stora problemet med En annan gryning är att den är varken hemsk eller spännande. Det handlar inte bara om att jag som historieintresserad är härdad vad gäller mänsklighetens förmåga att ständigt sabba allting. När jag läser har jag hela tiden känslan av att allt kommer ordna sig. En dystopi ska inte ge känslan av att allt kommer ordna sig. En dystopi ska beröra och skrämma upp. Det räcker inte med att bara ha ett budskap.

Betyg: 3

Förlag: Pocketförlaget
Utgiven: september 2016
ISBN: 9789175791920
Sidantal: 317

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Åsa Ericsdotter: Epidemin

Bilden är lånad från Bonnier Pocket

Allt för många har en sunkig bild av överviktiga. De skuldbelägger människor som väger mer än andra (”Alla kan gå ner i vikt om de vill, överviktiga är bara okunniga/lata/whatever”) och tillskriver dem alla möjliga dåliga egenskaper. Jag tycker det är förfärligt. Okej för att uppmuntra en hälsosam livsstil med nyttig mat och tillräckligt med motion. Klart det är bra att leva hälsosamt. Men att syssla med fat shaming är inte okej någonstans. Människor har olika förutsättningar. En hälsosam livsstil innebär inte automatiskt att en blir smal, det innebär bara att en lever just hälsosamt.

Åsa Ericsdotters thriller Epidemin handlar om ett Sverige där fat shaming och smalhetshysteri blivit regeringspolitik. Hälsopartiet har kommit till makten på löften om att svenskarna bli smala igen. Väldigt smala. Alla med minsta antydan om överflödiga kilon är fiender inte bara till sig själva utan också till samhället.

Det här är en bok som gör ont. Ericsdotter är en väldigt fin människoskildrare och jag kommer människorna i boken smärtsamt nära. Det är bra. Det känns.

Men den känns inte tillräckligt. Ericsdotter utnyttjar inte thrillergenrens fulla potential. Intrigen är bra och berättelsen har en del driv och spänning. Emellanåt blir det riktigt otäckt. Men jag hade velat ha mer. Jag hade velat att Ericsdotter tagit ut svängarna. Och jag har lite svårt att föreställa mig att det som sker i boken också skulle kunna ske i verkligheten. På något sätt lyckas inte Ericsdotter göra berättelsen trovärdig – trots att jag vet vilken rutten inställning många har till överviktiga. Men kanske är det bara jag som har dålig fantasi.

Betyg: 3,5

Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: januari 2017
ISBN: 9789174295863
Sidantal: 415

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Arne Dahl: Utmarker

Bilden är lånad från Månpocket

Min andra påskekrim i år blev Utmarker av Arne Dahl. Jag lockades av namnet. Arne Dahl är ju jättekänd, men jag hade inte läst något av honom. Och av det otroligt läckra omslaget.

Innehållet var inte fullt så läckert. Det ligger i sakens natur att deckare om seriemördare har sjukt tillskruvade intriger men Dahl vrider det flera varv för långt. Hela den där grejen med Säpo är orimlig. Okej för tillskruvade mördare men jag vill att skildringen av själva polisarbetet ska vara trovärdigt. Jag vill få illusionen av att det här skulle kunna hända. Men det här är inte trovärdigt någonstans. Det känns som om Dahl inte har en aning om vad han sysslar på men kör på ändå av bara farten. Det sänker läsupplevelsen rejält.

Men allt är inte fel. Utmarker bjuder på överraskningar och högt tempo och faktiskt lite humor. Miljöskildringarna är stämningsfullt läskiga. Dessutom serveras en cliffhanger som gör att jag bara måste veta hur det går. Jag kommer läsa uppföljaren Inland, fast jag kommer nog inte köpa utan i stället låna på biblioteket.

Och jag ska läsa Dahls böcker om A-gruppen. Åtminstone de första.

Betyg: 2,5

Förlag: Månpocket
Utgiven: november 2016
ISBN: 9789175036083
Sidantal: 384

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Stuart MacBride: Häxjakten

Bilden är lånad av HarperCollins Nordic

Jag valde Häxjakten av Stuart MacBride som årets påskekrim. Det var ett superbra val.

Kriminalkommissarie Logan McRae i Aberdeen har mycket att kämpa med – knarktillverkare slåss om herraväldet, två tonåringar har försvunnit och ett brutalt mord är en kopia av en bestseller som håller på att filmas. Och så vidare.

Häxjakten har precis allt. Den är rolig, spännande, brutal och realistisk. Huvudpersonerna är otrevliga, ofta vulgära och inte nödvändigtvis klyftiga. Här finns inga supersnutar och ensamvargarna orsakar bara katastrofer. McRae själv kämpar desperat för att hålla näsan ovanför vattnet och sina kriminella bekantskaper på behörigt avstånd. Det går inget vidare. Det är hysteriskt underhållande.

Jag läste MacBrides första fyra böcker om McRae när de kom på svenska för ett antal år sen. Jag tyckte det var oändligt trist när utgivningen upphörde. Det är underbart att HarperCollins Nordic nu har gett ut den åttonde boken i serien. Snälla snälla snälla, ge ut resten också!

På svenska finns också böckerna om kriminalinspektör Ash Henderson.

Betyg: 5

Originaltitel: Close to the Bone
Översättning: Gunilla Mattsson
Förlag: HarperCollins Nordic
Utgiven: februari 2017
ISBN: 9789150924220
Sidantal: 528

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Peter Robinson: Själens dunkla rum

 ”Se bara på de ensligt belägna gårdarna, omgivna av sina egna små jordplättar, oftast befolkade av fattiga, okunniga människor som inte vet särskilt mycket om lagen. Tänk på alla djävulska och grymma dåd, den dolda ondska, som kan pågå där år ut och år in, utan att någon märker det.”

Citatet är från Sir Arthur Conan Doyle The Copper Beeches.

Bilden är lånad från Månpocket
På långfredagens kväll började jag läsa årets påskekrim, Själens dunkla rum av Peter Robinson, en gammal favoritförfattare inom britcrime.

Boken utspelar sig i North Yorkshire, bland hedarna och gårdarna och fåruppfödarna, långt ifrån staden. Den är en berättelse om människors sjaskighet, om sorg, skuld och hur drömmar försvinner ur livet och skapar en grogrund för dunkla rum.

En traktor rapporteras in stulen, en ung man försvinner, en husvagn brinner upp. Små händelser som knyts samman i denna berättelse om kommissarie Alan Banks och hans team på Eastvalepolisen. Effektivt berättat och med stigande spänning, som gjorde att jag läste ut boken redan på påskaftons morgon.

Kommissarie Banks intar en mindre roll i den här berättelsen. I stället får jag följa de kvinnliga poliserna Annie Cabbott och Winsome Jackman i deras dagliga arbete. Det känns bra och är mer utvecklande för både karaktärer och historien. Banks grabbiga sexism och tafatthet med kvinnor är påfrestande i längden. Han står liksom och stampar i sin brist på manlighet. Han är ofta ihop med unga attraktiva kvinnor och det känns märkligt att vackra 25-åringar ständigt faller för denne dystre medelinkomsttagare, snart 50 år och gift med arbetet. Det är en manlig fåfänglig blick som blir tröttsam för mig som kvinna. Dessutom vill jag ju se mina återkommande  bokpersonligheter att växa och komma vidare i livet.

Men kanske är det förklaringen till den dysterhet som alltid inramar Robinsons böcker, att få människor faktiskt växer vidare. Därav sorgen och avsaknaden av drömmar som skapar ett galleri av små grå människor som begår brott och som löser brott. De hör samman på något vis.

Som deckare så här i påsktider är Själens dunkla rum smaskig! En riktig påskekrim att njuta av till påskägget. Peter Robinson är en god, driven berättare och han får mig att vilja åka till Yorkshire och se alla dessa nyanser av grått.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Abattoir Blues
Översättning: Jan Malmsjö
Förlag: Månpocket
Utgiven: augusti 2016
ISBN: 9789175035864
Sidantal: 388

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Hett i hyllan #11: Den döda älskarinnan av Théophile Gautier

Det är torsdag och Bokföring enligt Monika lägger upp veckans Hett i hyllan, böcker som stått olästa i hyllan i evinnerliga tider och som förtjänar att uppmärksammas. Här är mitt bidrag.

Bilden är lånad från Ellerströms förlag

Jag köpte Théophile Gautiers novellsamling Den döda älskarinnan på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg för några år sedan. Jag har aldrig hört talas om Gautier, som enligt baksidestexten var poet och kompis med Baudelaire. Det tyckte jag inte lät så intressant men baksidestexten lockade också med skräckromantik och det gillar jag ju.

Sedan dess har boken stått oläst i hyllan, vilket är otroligt fånigt.  Den är ju så tunn, så tunn, lite mer än 100 sidor. Eftersom författaren är en poet som var bundis med Baudelaire är boken allmänbildande. Och så kommer jag öka på mina kunskaper om den tidiga skräcklitteraturen. Jag har läst Dracula (jättebra) och Doktor Jekyll och Mr Hyde (urtråkig) och inte så väldans mycket mer. Det ska jag ändra på och jag tänker starta med Den döda älskarinnan.