Stephen King: Doktor Sömn

Bilden är lånad från Månpocket

Jag visste inte om jag skulle våga läsa Stephen Kings roman Doktor Sömn. Filmen The Shining skrämde vettet ur mig när jag var tonåring och jag vågade aldrig läsa boken. Jag försökte faktiskt. Jag kom inte många sidor.

Men så hittade jag Doktor Sömn på loppis. Och kanske har jag blivit mindre lättskrämd eller så är Stephen King inte fullt så skrämmande  längre. Uppföljaren till Varsel är bitvis riktigt otäck, men inte så otäck att jag inte vågar läsa vidare.

Och jag läser med nöje. King har skapat den perfekta kombon av spänning/action/skräck och vardaglig vardag. Hans skildring av människor och monster är bara bäst. Inkännande, övertygande, medryckande. King gör skräck av det vardagliga och vardag av skräcken. Och han ger ett mycket tillfredsställande svar på frågan om vad som hände med den lille killen i Varsel.

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: Doctor Sleep
Översättning: Boo Cassel
Förlag: Månpocket
Utgiven: januari 2015
ISBN: 9789175034133
Sidantal: 511

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Dmitrij Gluchovskij: Metro 2034

Bilden är lånad från Coltso

Det var med vagnslaster av tvekan som jag tog mig an Metro 2034: Försvaret av Sevastopolskaja. Dmitrij Gluchovskijs debutroman Metro 2033: Den sista tillflykten var sådär. Fascinerande idé – det globala kärnvapenkriget har kommit och gått och en liten rest av mänskligheten har överlevt i Moskvas tunnelbana. Spännande miljöer – tunnlar under jorden är spännande. Och driften med 1900-talets totalitära ideologier var kul. Men det var en del annat jag retade mig på. Som seg inledning och närmast total avsaknad av kvinnor. Jag har svårt för författare som medvetet utesluter hälften av mänskligheten.

Och jag älskar att bli positivt överraskad. Metro 2034 är riktigt bra postapokalyps. Miljöerna, människorna (kvinnor inkluderade, tack så mycket), spänningen, återblickarna till den dagen, sorgen efter den värld som försvann, alla människor som dog. Okej, jag gillar inte allt men jag gillar det mesta. Jag är så sugen på den tredje boken i serien.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Metro 2034
Översättning: Ola Wallin
Förlag: Coltso
Utgiven: april 2012
ISBN: 9789186437664
Sidantal: 398

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Taiye Selasi: Komma och gå

Bilden är lånad från Månpocket

Jag är länge beredd att avfärda Taiye Selasis roman Komma och gå som en alltför ambitiös debut om ett spännande ämne.

Jag lockas ju alltid av skildringar av dysfunktionella familjer. Här  handlar det om en familj som var på god väg att förverkliga den amerikanska drömmen när katastrofen inträffade och de slets isär. Nu, många år senare, sammanförs de igen i Ghana för att begrava fadern i familjen. Det är en berättelse om nationalitet, migration och klass men framför allt är det en berättelse om ömtåliga mellanmänskliga relationer.

Både språk och människor påminner lite om Joyce Carol Oates. Minus hysterin och minus alla de där osjälvständiga och klängiga flickorna/kvinnorna som JCO befolkar sina böcker med och som jag tycker är så jobbiga. Selasi levererar inga klängväxtflickor. Stort plus för det.

Kort sagt, Komma och gå hade kunnat bli hur bra som helst. Men så var det det där med de höga ambitionerna. Selasi är så kryptisk och så rörig, studsar som en pingpongboll mellan årtionden och människor och händelser. Det här är en bok som ska läsas långsamt med eftertanke och jag avskyr böcker som ska läsas långsamt och med eftertanke. Jag blir bara frustrerad.

Men så lyfter det. De sista 100 sidorna eller så är fantastiska. Jag kan inte beskriva det på annat sätt. Plötsligt faller allt på plats, jag sträckläser och njuter och kommer fram till att Selasi är smått genialisk i alla fall.

Jag ger 3,5 stjärnor i betyg, med tillägget att den sista fjärdedelen av boken är värd en femma.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: Ghana must go
Översättning: Ing-Britt Björklund
Förlag: Månpocket
Utgiven: juli 2014
ISBN: 9789175033389
Sidantal: 374

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Colson Whitehead: Den underjordiska järnvägen

Bilden är lånad från Bonnier Pocket

Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om Colson Whiteheads roman Den underjordiska järnvägen. Den utspelas i början av 1800-talet och i centrum för berättelsen är en en tonårsflicka som flyr från slaveriet i den amerikanska Södern. Och det är bara att konstatera: Whitehead skriver suveränt. Texten vibrerar av känsla och spänning och raseri, alltihop återhållsamt och effektivt skildrat.

Men, om det finns ett stort men: det här är en historisk roman som inte är så historisk. Den underjordiska järnvägen tolkas i Whiteheads tappning helt bokstavligt: vi snackar järnvägsspår och tåg och tågförare, ja rubbet, i ett nätverk av tunnlar under marken. Och författaren plockat skeenden och företeelser från flera epoker, både från slaveriets dagar och 1900-talet. alltihop placerar han i början av 18o0-talet.

Är det genialiskt eller bara irriterande? Jag är ju så noga med historisk korrekthet. Whitehead lyckas inte riktigt övertyga mig om att hans framfart med historiska fakta är berättigad.

Efter lite funderande landar jag på att Whieheads grepp är både genialisk och irriterande och ger 4 stjärnor i betyg.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: The Underground Railroad
Översättning: Niclas Nilsson
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: april 2018
ISBN: 9789174297010
Sidantal: 317

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Patrick Modiano: Bröllopsresa

Bilden är lånad av Albert Bonniers Förlag

Patrick Modiano är den perfekte Nobelpristagaren. Hans böcker är tunna och jag läser dem i ett nafs. Lite svårtolkade men inte värre än att jag fattar vad allt går ut på och det får mig att känna mig intelligent. Och många av böckerna handlar om andra världskriget men utan alla de gräsliga faktafel som romaner om andra världskriget normalt innehåller.

Romanen Bröllopsresa är allt ovanstående och dessutom knyter den an till min favorit Dora Bruder.

Modiano blir nog inte bättre än så här. Jag drämmer till med en femma i betyg och rekommenderar den till alla som är sugen på en Nobelpristagare. Och när Bröllopsresa är avklarad – gå direkt vidare till Dora Bruder. Och Lilla smycket. Modiano är som sagt en författare en läser i ett nafs.

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: Voyage de noces
Översättning: Katja Waldén
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: 2014
ISBN: 9789100151850
Sidantal: 128

Boken är slut på Adlibris och Bokus. Det är vänner och bekanta, bibliotek och second hand som gäller.

Tematrio – Vit

I veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta om tre bra böcker på temat vit. Här är min trio. Den består av mycket snö och is och det är ju vitt.

I Kristina Hårds fantasyroman Snösommar är det sommar men Sverige ligger under ett vitt täcke av snö och is. Dessutom har all modern teknologi lagt av. Förbannelsen  slog till när Linus Kaiser dog. Som berättas i första boken Kleptomania blev Kaiser superförmögen genom att stjäla en del av trollens undangömda skatt. Nu är finansministern i Sveriges exilregering (den har flytt undan snön) på jakt efter resten av skatten. Låter det knäppt? Det är det. Men Kristina Hård är en sån där författare som kan få de mest knäppa saker att framstå som rimliga. Och spännande och emellanåt roliga. Författaren håller just nu på att skriva den tredje och avslutande boken i serien. Den ser jag fram emot.

Också i Stallo av Stefan Spjut ligger snön djup på sina ställen. Men här är snön naturlig, det är vinter och i norra Sverige. Och så finns det troll och människor som tjänar trollen och människor som letar efter trollen och försöker bevisa att de existerar. En i grund och botten spännande historia som dock borde ha kortats ner en del. Spjut går in för mycket i detalj vilket saktar ner berättelsen de första 300 sidorna eller så. Men sen börjar det ta fart och slutet är ruskigt spännande. Jag kommer definitivt läsa uppföljaren Stalpi.

Ännu mer snö och is blir det i Siri Pettersens fantasyroman Kraften. Huvudpersonen Hirka har gått genom porten mellan världarna och hamnat i Dreysíl, ett kallt och ogästvänligt ställe bestående av berg, snö och is. Och helt odrägliga invånare med massa konstiga idéer om allt möjligt. Och som inte det vore nog måste Hirka stoppa ett krig. Jag tyckte mycket om den första boken i serien, Odinsbarn men blev inte lika förtjust i uppföljaren Röta. I den tredje och sista boken i serien har Petersen hittat tillbaka till drivet och känslan och spänningen. Läs!

Carolina Ramqvist: Flickvännen

Bilden är lånad från Norstedts

Jag får spader på huvudpersonen i Carolina Ramqvists roman Flickvännen. Jag vill skrika åt henne att skärpa sig. Hon slösar bort sitt liv som flickvän åt en yrkeskriminell. Hon lever bra (väldigt bra) på pengarna han drar in, hon vet varifrån de kommer och hon bryr sig inte. Hennes främsta mål i livet är att vara med honom. Och att vara vacker, att ha ett vackert hem.

Och det är inte som hon har något att skylla på heller. Uppväxt i stabilt medelklasshem, intelligent, utbildad. Inte schablonbilden av kvinna i den kriminella världen precis.

Och på något sätt lyckas Ramqvist få alltihop begripligt. Kortfattat, stramt och inkännande skildrar hon flickvännen, hennes vardag i väntan på att mannen ska komma hem, hennes instängda värld, hennes tankar och känslor. Och det är riktigt bra. Jag kommer definitivt läsa uppföljaren Den vita staden.

Evalutions recension av Flickvännen hittar du här.

Betyg: 4,5 stjärnor

Förlag: Norstedts
Utgiven: januari 2015
ISBN: 9789113066684
Sidantal: 303

Boken finns på Adlibris och Bokus

Boel Bermann: Den nya människan

Bilden är lånad av Southside Stories

Om jag inte minns fel var Boel Bermanns sci-fi-debut Den nya människan en snackis på svenska bokbloggar för några år sedan. Först nu har jag läst den och jag är glad att jag äntligen fått det gjort. Det är en bra bok. Bermanns språk har driv (att skriva i presens har ofta den effekten) och berättelsen är spännande och emellanåt genuint otäck. Hennes sätt att beskriva de nya barnen får mig att aldrig vilja gå i närheten av en unge igen. Snacka om att få den biologiska klockan att tvärdö.

Det finns sånt i berättelsen som jag tycker är ologiskt, men allt behöver inte vara superlogiskt i en sci-fi-roman. Huvudsaken är att författaren lyckas framställa alltihop som trovärdigt och det gör Bermann, för det mesta. Det är först mot slutet, när huvudpersonen hänger på nattklubbar i Berlin och hänger sig åt tillfälliga förbindelser, som jag tycker att storyn tappar en del. Det känns påklistrat, klyschigt, som något jag väntat mig i en halvbra YA-roman och det tillför ingenting.

Men bortsett från det är Den nya människan en mycket givande läsupplevelse. Den höjer sig över mängden. Jag hoppas det kommer mer från Bermann.

Betyg: 4 stjärnor

Förlag: Kalla Kulor Förlag
Utgiven: februari 2014
ISBN: 9789187049569
Sidantal: 207

Boken finns på Adlibris och Bokus

Belinda Bauer: De vackra döda

Bilden är lånad av Louise Bäckelin Förlag

Belinda Bauers roman De vackra döda börjar lite tvekande. Huvudpersonen, kriminalreportern Eve Singer, kämpar för att behålla sin position på jobbet samtidigt som hon tampas med en dement pappa. Och eftersom det här är en seriemördarroman får hon en seriemördare efter sig. Den här speciella seriemördaren får för sig att han och Eve är någon slags soulmates.

Så långt känns storyn som en välskriven men ändå ganska typisk seriemördarroman. Huvudpersonen har problem både hemma och på jobbet och seriemördaren är skvatt galen. Jaha.

Men så händer något. Bauer får upp ångan. Och då syftar jag inte på att spänningen stegras och liken staplas, vilket i och för sig också händer. Det är vad jag förväntar mig av den typen av bok. Nej, det som händer är att Bauer hittar den där särskilda Bauer-tonen. Ironin och syrligheten och den lite knäppa humorn. Den cyniska och många gånger kärleksfulla skildringen av människorna. Och den taggiga samhällsanalysen.

Och det är bra. Bauer är kvar som min favvodeckardrottning.

Jag ger 4 stjärnor i betyg. Den stjärna som saknas beror på den lama inledningen.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: The Beautiful Dead
Översättning: Leif Janzon
Förlag: Louise Bäckelin Förlag
Utgiven: mars 2018
ISBN: 9789188447852
Sidantal: 349

Boken finns på Adlibris och Bokus

 

 

 

Robert Harris: Konklaven

Bilden är lånad av Bookmark Förlag

Jag började läsa Robert Harris roman Konklaven med så totalfel förväntningar. Jag var sugen på en deckare eller thriller med ond bråd död och ett präktigt mysterium och allt det där. Konklaven inleder visserligen med ett lik – det är den förre påven som trillat av pinn – men han var gammal och sjuk och hans död naturlig. Och det som följer är inte en deckare utan en skildring av det psykologiska och politiska spelet kring valet av en ny påve. Och det tog ett bra tag innan jag började uppskatta boken för vad den faktiskt är.

För egentligen är det här en bra bok. Robert Harris har ett bra språk, upplägget är snyggt i all sin enkelhet och berättelsen känns initierad och trovärdig. Harris radar upp de olika kandidaterna med alla deras förtjänster och tillkortakommanden och hemligheter och jag inser ju vad som står på spel vid valet av den nya påven. Och jag engagerar mig i människorna, alla de här kyrkans män som skulle kunna bli Guds ställföreträdare på jorden, trots att de bara är människor med allt vad det innebär.

Men återigen: jag var sugen på något fartfyllt och spännande och tja, det hittade jag inte i den här boken.  Så här i efterhand tänker jag att jag när jag läste inte riktigt förmådde uppskatta Konklavens alla förtjänster för att jag var så sugen på något annat. Jag borde läsa om den, vid ett bättre tillfälle. Som läget är nu stannar betyget på 3,5.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: Conclave
Översättning: Svante Skoglund
Förlag: Bookmark Förlag
Utgiven: mars 2018
ISBN: 9789188545053
Sidantal: 286

Boken finns på Adlibris och Bokus