Sofia Åkerman & Thérèse Eriksson: Slutstation rättspsyk

Det talades en del om dem för några år sen. Flickorna och kvinnorna som tvångsvårdades på rättspsyk. Inte för att de dömts för något brott utan för att de mådde så dåligt att den vanliga psykiatrin inte visste vad den skulle göra av dem. Om dem har Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson skrivit boken Slutstation rättspsyk: Om tvångsvårdade kvinnor som inte dömts för brott.

Det var flickor och kvinnor med självskadebeteende och ätstörningar. Allmänpsykiatrin visste alltså inte vad de skulle göra med dem. I stället skickades de bland annat på rättspsykiatrin i Sundsvall, på obestämd tid. Någon egentlig vård bedrevs inte. Eller snarare sagt, vården gick ut på att avskräcka patienterna från självdestruktivt beteende. Straffen var bältningar, isoleringar, tvångshandskar.

Japp, ni hörde rätt. Flickor och kvinnor med självskadebeteende och ätstörningar skulle straffas när de visade att de mådde dåligt, helt emot alla regler och förordningar. En hade ju velat tro att sådana här saker tillhörde historien. Dessvärre skedde detta i Sverige på 2000-talet.

Slutstation rättspsyk är en välskriven och mycket upprörande skildring av vanvård och övergrepp. Tack till Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson som slogs för de här flickorna och kvinnorna, som lyfte fram frågan i ljuset och kämpade för att missförhållandena skulle upphöra.

Betyg: 5 stjärnor

Förlag: Pocketförlaget
Utgiven: 2012
ISBN 9789186969745
Sidantal: 285

Pocketupplagan som jag har läst är slut i den ordinarie handeln. Det är bibliotek och second hand som gäller. Men e-boken finns på Adlibris och Bokus.

Fabrizio Gatti: Bilal: På slavrutten till Europa

Vår gästrecensent Kim

Bilden är lånad från Celanders förlag

En box i magen. Med ens måste jag kolla var de där tetrorna med ekologiska, krossade tomater som ligger i mitt skafferi, kommer ifrån. De är märkta med e ”EU-label” och tillägget ”Odlingar i Italien”. Den lilla texten har för mig plötsligt fått en helt annan innebörd.

”Bilal, På slavrutten till Europa” är ett av de viktigaste nutidsdokumenten någonsin som utspelar sig i Afrikas öknar, på Lampedusa och på den italienska landsbygden. En skrämmande berättelse om nutidens slavhandel, dit författaren med snillrika wallraffmetoder begett sig för att avslöja några av de största bedrägerierna i EU:s korta historia. Drömmen om Europa som lockat hundratusentals människor in i avgrundens pengatörstande käftar.

Boken är tjock, men jag kan inte sluta läsa. Den är lättläst och spännande som en roman, men jag läser kusligt medveten om att detta är på riktigt, trots att det är en berättelse som redan hunnit få några år på nacken. Och trots att Libyens Gadaffi som spelade en central roll som sedan länge är ur leken, och även Italiens ministrar hunnit bytas ut, pågår fortfarande likafullt. Efter lite googlande kan jag konstatera att författaren fått pris för sin journalistiska insats, men i övrigt tycks ingenting ha förändrats.

Historien lämnar mig inte oberörd. Några dagar senare passerar jag Hamburg där jag ser några ungdomar som representerar precis de där som Fabrizio Gatti skrivit om. ”Vilka hjältar”, hinner jag tänka, innan de snabbt försvinner från sin samlingsplats då polisen kommer dit för ännu en kontroll. De vet vad det innebär. Arrestering och deportation. Kanske via Libyen. Kanske att lämnas att dö i öknen, eller om de har tur, åter hamnar i något av de enorma flyktingläger som bara fortsätter att växa.

Nu kanske du blev avskräckt från att läsa. Men Gattis reportage är värd varenda rad och ger läsaren ett stort bidrag till såväl insikt som klarsynthet. Det vidgar perspektiven till alla de där politiska besluten om gränskontroller, skyfflandet av flyktingar som vi läser om i media varje dag. Reportaget borde rimligen ha förärats mer än ett pris. Det borde ha förändrat världen. Det är faktiskt en skam att låta bli att läsa det!

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: Bilal
Översättning: Margareta Zetterström
Förlag: Celanders förlag
Utgiven: maj 2013
ISBN 9789197941396
Sidantal: 543

Boken finns på Adlibris och Bokus.