Tore Skeie: Jungfrun från Norge

Framsidan av Tore Skeies bok Jungfrun av Norge
Bilden är lånad från Karnival förlag

Tore Skeies facklitterära skildring Jungfrun från Norge handlar inte så mycket om jungfrun från Norge som om männen omkring henne. Ingeborg Håkansdotter föddes 1301 som dotter till Kung Håkon av Norge och som ettåring trolovades hon med den svenske hertig Erik. Under flera år var Ingeborg en bricka i spelet mellan furstarna i Norge, Sverige och Danmark. Det är en blodig historia som dryper av intriger och svek, förvisningar och mord och krig och allsköns elände. Ingen av de manliga huvudpersonerna är särskilt trevlig och värst av alla är hertig Erik av Sverige. Norske Skeie hyser inga sentimentala känslor inför den svenska hertigen, boken är lite av ett karaktärsmord och det förmodligen högst välförtjänt. Hertig Erik var en fullfjädrad skitstövel med siktet inställt på makten och härligheten och han hade inga problem med att ta sig över högar av lik för att nå dit.

Det är mycket underhållande. Skeie är saklig och lättläst och han kan sitt ämne. Möjligtvis litar han lite väl mycket på Erikskrönikan som källa, jag vet inte hur tillförlitlig Erikskrönikan är. Men jag rekommenderar boken till alla som är intresserade av svensk och nordisk medeltidshistoria.

Och jungfrun då? Jodå, mot slutet av boken blir Ingeborg äntligen huvudperson i sin egen berättelse. Och hennes liv efter bröllopet med Erik är intressant och spännande och förtjänar en alldeles egen bok. Jag hoppas Skeie skriver den.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Jomfruen fra Norge
Översättning: Inge Knutsson
Förlag: Karneval förlag
Utgiven: februari 2014
ISBN 9789187207235
Sidantal: 312

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Vardagsliv under andra världskriget: Minnen från beredskapstiden i Sverige 1939-1945

Bilden är lånad från Institutet för språk och folkminnen

Jag har växt upp med berättelser om Estland under sovjetisk och tysk ockupation under andra världskriget, om flykten till Sverige 1944, om den första tiden i Sverige. Men jag vet inte mycket om hur svenskarna upplevde kriget. Det finns inga sådana berättelser från min barndom.

Vardagsliv under andra världskriget: Minnen från beredskapstiden i Sverige 1939-1945 fyller en del av det tomrummet. Boken består av intervjuer med personer som var barn, tonåringar och unga vuxna under kriget. De berättar om ransoneringar, evakueringar, inkallelser. De beskriver hur en rostar (stulna) råkaffebönor i en ugn och handskas med en bil som går på gengas. De skildrar förberedelser för krig och rädslan för krig, harm gentemot nazistsympatisörer och skam inför eftergifter. Och de beskriver chocken när koncentrationslägren befriades, när tidningarna fylldes av bilder på likhögar och de överlevande kom till Sverige.

Några särskilda förkunskaper om Sverige under andra världskriget behövs inte. Urvalet är varierat och känns hyfsat heltäckande och texten flyter finfint. Vissa partier glider jag över snabbare än andra – jag är inte så intresserad av tillvaron som inkallad till beredskapen. Andra saker hade jag velat ha mer fördjupning i, som synen på tyskvänlighet, nazism och antisemitism. Men intervjuer som forskningsmaterial har ju sina begränsningar, särskilt när det som berättas ligger så långt tillbaka i tiden och särskilt när det gäller känsliga ämnen. Vill jag veta mer om de sakerna får jag leta någon annanstans. På det hela taget är det här mycket intressant och givande läsning, en riktig guldgruva för den som är intresserad av andra världskriget och/eller Sverige under 1900-talet.

Stort tack till redaktörerna Carina Ahlqvist, Annika Nordström och Birgitta Skarin Frykman och Institutet för språk och folkminnen som samlade ihop och gav ut dessa hågkomster.

Betyg: 4,5 stjärnor

Förlag: Institutet för språk och folkminnen
Utgiven: november 2012
ISBN 9789186959036
Sidantal: 460

Boken finns på Bokus samt på Institutet för språk och folkminnen.

Magnus Västerbro: Svälten – Hungeråren som formade Sverige

Bilden är lånad från Albert Bonniers Förlag

För några år sedan läste jag Magnus Västerbros facklitterära skildring Pestens år: Döden i Stockholm 1710 och föll pladask. Den är välskriven, initierad och spännande – ett stycke riktigt bra populärhistoria. Så när Västerbros bok Svälten: Hungeråren som formade Sverige kom ut förra året var det liksom ingen tvekan om att jag skulle köpa. Jag älskar bra populärhistoria. Dessutom var det ju den stora svälten 1867 som drev Bricken och hennes föräldrar på flykt, ni vet flickan i Vibeke Olsens roman Sågverksungen.

Och Västerbros skildring av hungerkatastrofen 1867-1869 är mestadels ett stycke riktigt bra populärhistoria. Han skriver lättbegripligt och sakligt och engagerande. Det större skeendet varvas med enskilda människoöden. Samhällsstrukturen och de mentala strukturerna berörs. Särskilt intressant är den härskande elitens syn på landsbygdens bönder och arbetare. De styrande klasserna, med den ständigt festande Karl XV i spetsen, trodde att nödhjälp i grunden var destruktiv. Nödhjälp skulle skämma bort de drabbade, skapa arbetsskygga latmaskar som bara ville ha mer och mer. Resultatet blev en senfärdig och villkorad hjälp, vilket förvärrade katastrofen.

Allt ovanstående är toppen.

Men det finns en sak som jag inte tycker är lika bra. Det är när Västerbro ska knyta ihop hungeråren med det framtida Sverige. Analysen är bra och tänkvärd men den tar för stor plats. Hälften vore nog. Eller ännu bättre, en tredjedel. Resten borde ha ägnats åt att fördjupa skildringen av Sverige på 1860-talet. Det är ju om den jag vill läsa. Konsekvenserna för och parallellerna till det moderna Sverige är viktiga och intressanta men borde inte ha fått en så dominerande plats.

Men det är fortfarande en mycket bra bok om ett viktigt ämne. Jag ger fyra stjärnor i betyg och ser fram emot Västerbros nästa.

Betyg: 4 stjärnor

Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: juli 2018
ISBN: 9789100169701
Sidantal: 441

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Tematrio – Mansdagen

Idag är det internationella mansdagen och i veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta om tre bra romaner där män framställs på ett positivt sätt. Här är min trio romaner, samt en facklitterär bonusbok.

Huvudpersonen i John Williams roman Stoner är lite torr och tråkig och rent outhärdligt vanlig. Men han är också intelligent, varmhjärtad och rättskaffens och en väldigt säregen person. En bra roman om en bra man, rekommenderas till alla.

Också Ivans återkomst av Tawni O’Dell skildrar den manliga huvudpersonen på ett sympatiskt sätt. När en olycka sätter stopp för Ivans fotbollskarriär återvänder han till hemstaden – en gruvstad på dekis – för att starta en ny karriär som vicesheriff. Den här boken hade kunnat bli hur deppig som helst men är humoristisk och i grunden positiv. Och Ivan är ett trevligt sällskap.

Och så vill jag nämna Reginald Hills deckare om det udda polisparet Dalziel och Pascoe. Dalziel är en buffel, om än med hjärtat på rätta stället, men Pascoe är genuint trevlig. Rena drömpolisen faktiskt.

Adam Hochschilds facklitterära skildring Kung Leopolds vålnad skildrar de män (för det var mest män) som runt förra sekelskiftet vittnade om och kämpade mot folkmordet i Kongo. Den ger också ett mörkt porträtt av den man som var upphov till allt elände, kung Leopold av Belgien. Han ville ha pengar, såg kolonier som lösningen och roffade åt sig Kongo som sin privata egendom. Plundring och fasansfulla övergrepp följde och kunde ha fortsatt hur länge som helst. Men några få vågade vittna om vad som skedde. Välskrivet, engagerande och oväntat snabbläst om ett nattsvart kapitel i Belgiens och Europas historia.

Adam Hochschild: Aldrig mera krig

Bilden är lånad från Ordfront Förlag

Emmeline Pankhurst är mest känd som förkämpe för kvinnlig rösträtt i England för så där 100 år sedan. Att hon dessutom var en hängiven patriot och fanatisk anhängare av den engelska insatsen i första världskriget kom som en överraskning åtminstone för mig.

Tanten tog till och med avstånd från den dotter som tillhörde fredsrörelsen. Det var ju inte riktigt så jag föreställde mig en av historiens mest framstående feminister.

Det och mycket annat fick jag lära mig i Adam Hochschilds facklitterära bok Aldrig mera krig: Lojalitet och uppror 1914-1918. Det är en välskriven, initierad och levande skildring av första världskriget, människorna som hyllade krigsinsatsen och de som motsatte sig den. Och den kräver inte några förkunskaper. Jag hade när jag började läsa en ganska vag uppfattning om vad som hände under kriget men hade inga problem med att hänga med. Inte tyckte jag boken var ohanterligt tjock heller utan sträckläste från pärm till pärm. Rekommenderas till alla som är det minsta intresserade av 1900-talets historia.

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: To End All Wars: A Story of Loyalty and Rebellion 1914 – 1918
Översättning: Stefan Lindgren
Förlag: Ordfront Förlag
Utgiven: april 2013
ISBN: 9789170376955
Sidantal: 589

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Stora bokrean 2018

I dag startade årets upplaga av stora bokrean. Jag har shoppat loss helt galet mycket.

Det blev en trevlig blandning av fackböcker och skönlitteratur. Det mesta i facklitteraturen är oläst men Pestens år: Döden i Stockholm 1710 av Magnus Västerbro lånade jag på biblioteket när den kom för något år sedan. Det är en grymt bra skildring av när pesten drabbade Sverige för (förhoppningsvis) sista gången. Populärhistoria när den är som bäst helt enkelt.

Det blev en hel del fantasy. En av böckerna har jag läst tidigare, Kleptomania av Kristina Hård. Nu har jag dessutom köpt uppföljaren Snösommar. Och så fick jag tag på Pål Eggerts Dödfödd. Läste första boken i serien Borde vara död för ett par år sedan. Den är bra fantasy med inslag av skräck och äckligheter och utspelas dessutom bland hemlösa i min hemstad Göteborg.

Nu ska jag klämma in böckerna i bokhyllorna. Någonstans där de får plats.

Beata Arnborg: Kerstin Thorvall – uppror i skärt och svart

Kerstin Thorvall är en av de där författarna som jag sett i ögonvrån i hela mitt liv, läst någon ungdomsbok och krönikor i veckotidningar kanske men verkligen aldrig ”begripit mig på”.

Hon har varit så väsensfrämmande från mig och jag har inte hittat någon direkt gemensam nämnare.

Därför såg jag det lite som en utmaning att läsa den här biografin, när jag fick den i min hand på Bokmässan förr-förra året, 2016 alltså. I pocketformat.

Och just att den är i pocketformat är ju lite vilseledande. Man tänker att de här drygt 400 sidorna läser jag väl snabbt. Men det visade sig vara fel. Beate Arnborg har verkligen gjort ett grundligt research-arbete och typsnittet är storlek small. Det får plats mycket text på dessa sidor!

Det är en väldigt intressant bok, även om jag inte precis kan påstå att jag har kommit närmare Kerstin Thorvall. Den beskriver inte bara ett unikt, till stor del tragiskt men också spännande, livsöde, utan även en del av vår gemensamma nutidshistoria. Och kvinnohistoria. Hon var en av dessa kvinnor som inte får plats i en ”traditionell” roll på något håll, utan tvingades utmana sig själv och omgivningen gång på gång och bröt säkert väg för många på det sättet. Hon led också hela sitt liv av psykisk sjukdom. Trots att hon var så otroligt kreativ och skrev mängder med böcker, tecknade fantastiska modeillustrationer mm så mådde hon inte alls bra för det mesta. Vilket så klart spillde över på såväl relationer som barnen.

Som sagt, detta är inte en bok man läser snabbt. Det är mycket att bearbeta i huvudet samtidigt som man läser. Men är man intresserad av författare, kvinnohistoria, nutidshistoria och originella personer som vågat gå sin egen väg så rekommenderar jag denna bok! Den är välskriven och språkligt sett lätt att följa.

Betyg: 4 stjärnor

Förlag: Atlantis
Utgiven: april 2015
ISBN: 9789173537988
Sidantal: 404 s.

Boken finns på Adlibris och Bokus.

 

 

Sammanfattning av boktolvan 2017

En av de utmaningar jag körde 2017 var boktolvan, som går ut på att läsa nya författare. Jag satte ihop en lista på 20 författare, jag fick läst 19 av dem. Det blev många bra läsupplevelser och några dåliga.

Bilden är lånad från Damm Förlag

Bäst tycker jag nog om fantasyförfattaren Joe Abercrombie. Precis som George R. R. Martin skriver han dark fantasy, fast med humor. De två första böckerna i serien Första lagen är spännande och otäcka och som sagt roliga. Och trovärdiga. Krig är blodigt och fruktansvärt och cyniskt och de stridande är livrädda när pilarna börjar susa. Grymt bra helt enkelt!

Sämst var Annie Proulx. Jag vet ju att filmatiseringen av Sjöfartsnytt gjorde jättesuccé för X antal år sen och någon gång borde jag se den. Men boken bakom filmatiseringen är urtråkig. Stolpigt språk, tröttsamma människor och avslagen intrig. Jag är inte sugen på mer av Proulx. Samma sak gäller Anne B. Ragde. Berlinerpopplarna är allt det Sjöfartnytt plus klyschiga karaktärer. Inget för mig.

Bilden är lånad från Prisma

Fyra av författarna jag läste skriver facklitteratur. Det mesta var bra och bäst var Bo Eriksson. Favoritboken är I skuggan av tronen som handlar om Per Brahe d.ä. Han var systerson till kung Gustav Vasa och spelade en framträdande roll under både kung Gösta och hans söner. Vi snackar 1500-talets maktelit – strategiska äktenskap och politiska intriger, plötsligt uppflammande våld och förtida död i övermått. Men också enträget arbete för att sköta en framväxande svensk stat. Så många pusselbitar föll på plats när jag läste. Också Svenska adelns historia gav många aha-upplevelser. Eriksson förklarar lätt och ledigt varför den svenska adeln blev adel och vad den har sysslat med genom århundradena.

Bilden är lånad från Atlantis

Tråkigaste fackboken var nog Heikki Ylikangas Vägen till Tammerfors. Finska inbördeskriget 1918 var en blodig och otäck historia med åtskilliga övergrepp mot de mänskliga rättigheterna. Ylikangas kan skriva och ger intryck av att veta vad han pratar om. Han är också föredömligt neutral. Men boken fokuserar mest på själva striderna ägnar lite utrymme åt den övergripande bilden. Det jag vet om finska inbördeskriget har jag läst i Väinö Linnas roman Upp trälar (fantastisk, läs, läs, läs) och i det här läget hade jag velat ha just den övergripande bilden. Att läsa om striderna om var och varannan håla i skogen var inte vad jag var ute efter i det här läget. Då är Ylikangas bok om Klubbekriget klart bättre. Också ett inbördeskrig men nu på 1500-talet – parallellerna med 1918 är många och förfärande.

Julia Skott: Håll käften, jag räknar!

Under sommar och semester kanske det ibland händer att man ägnar sig åt annat än att läsa, till exempel stickning. Har man detta intresse har man stor behållning av att läsa journalisten Julia Skotts senaste bok, som kom hösten 2016.

Julias pappa Staffan Skott var journalist och skribent på DN-s Namn och Nytt- sida från 1973 till sin pension 2008. Julia går delvis i sin pappas fotspår, men där han fann uppslag till sina kåserier i Sovjetunionen och senare Ryssland, skriver hon om främst andra ämnen, bland annat romantisk komedi (hon har avlagt en magisterexamen i filmvetenskap), sjuka kroppsideal (boken Kroppspanik) och stickning. Hon har många strängar på sin lyra, hon medverkar i flera poddar och bloggar och syns och hörs en hel del i svensk radio och TV i olika sammanhang. Dessutom är hon en duktig keramiker.

Boken med den något provokativa titeln är ingen vanlig ”stickbok” med beskrivningar och råd. Några små tips finns insprängda här och där, men framför allt är det ”nörderiet” i stickningen som intresse som hon beskriver. Det finns ett mycket stort mått av igenkänning här, till exempel i beskrivningen av Arga Skåpet, förbannat garn, ”levels” och stickmaskiner, samt hur mycket garn man egentligen kan få lov att köpa utan att man har tänkt ut något speciellt som man ska sticka av det.

Julia var här i Skövde som föreläsare på en av Stadsbibliotekets Mångsidiga måndagar i våras, då vi hade stick-café. Hon berättade då bl a att hon egentligen hade tänkt rikta sig till en något yngre målgrupp, genom det lite aggressiva tilltalet i titeln och de kraftfulla illustrationerna av bl a Charlotta Björck, men har upptäckt att målgruppen är bredare än så. Folk köper den och ger till människor de känner igen – en syster, svärmor eller granne, men också till folk som har helt andra men lika engagerande fritidsintressen. Kapitlet med vitsar är en guldgruva!

Största behållningen för min del var kapitlet om ”förspilld kvinnokraft”, som hon också utvecklade i sin föreläsning. Julia, som är en modern förkämpe för jämlikhetsfrågor, får ibland en känga av aktiva kvinnosakskvinnor, eftersom hon omhuldar en sådan gammal kvinnofälla, som de tycker att stickningen representerar. Hela kvinnokampen är tillspillogiven genom sådant svek, menar en del. Men Julias argument är att de kämpade för att vi i nuvarande generationer skall kunna VÄLJA vad vi vill ägna vår kvinnokraft åt. Om vi arbetar på lika villkor och får lön, har vi möjlighet att välja om vi vill köpa eller laga mat, köpa eller tillverka våra kläder eller ägna oss åt något annat som vi tycker är roligt på vår fritid. Det tyckte jag var en väldigt bra formulering!

Genom Galagos hemsida (följ länken nedan) hittar du också Julias poddar Romancepodden och Skott från höften. Hon medverkar också i stickpodden Rätt avigt tillsammans med några vänner.

Betyg: 4,5 stjärnor

Förlag: Galago

Utgiven: Augusti 2016

ISBN 9789170379123

Sidantal: 206 s.

Boken finns på Adlibris och Bokus

Christer Hermansson: Varför har inte fler bibliotekarier läderbyxor?

Här hittade jag en lite udda boktitel i Skövde stadsbiblioteks pocket-tråg. Enligt baksidestexten innehåller den ”ett underhållande och utmanande urval texter om bibliotek och bibliotekarier som tidigare har publicerats i tidningar och tidskrifter 1989-2007” och riktar sig till – eller är t o m obligatorisk för – ”alla människor som någonsin har besökt eller tänker besöka ett bibliotek”.

Det lät ju lovande, och jag vet ärligt talat inte riktigt vad jag förväntade mig. Tyvärr blev jag lätt besviken i alla fall, för så underhållande för en bred allmänhet vet jag inte om den är. Tvärtemot, så tycker jag att det är en samling av ganska introverta betraktelser, som visserligen ibland kan väcka en viss igenkänning men inte direkt underhållande. Dessutom känns en del av ”debattinläggen” daterade eller rent av föråldrade.

Om du vill ha underhållande berättelser om vad som händer på bibliotek, gå med i gruppen ”märkliga bibliotekshistorier” på Facebook i stället.

Hur var det nu med läderbyxorna? Varför skulle bibliotekarierna ha det? Jo, de är tåliga och slitstarka i olika situationer, bättre än gröna manchesterbyxor. Roligare än så blev det inte.

Betyg: 1,5 stjärnor

Förlag: Tusculum förlag
Utgiven: Januari 2008
ISBN 9789197656726
Sidantal: 154 s

Slutsåld i handeln, sök på bibliotek eller antikvariat