Sandra Gustafsson: Maskrosungen

Ett maskrosbarn är ett barn som trots extremt hårda förhållanden ändå växer upp och blir en bra människa. Sällan passar väl den beskrivningen så bra som på Sandra Gustavsson.

I boken varvar hon egna minnesfragment med utdrag ur protokoll, journaler och familjebilder. Redan innan Sandra föddes var hennes mamma psykiskt sjuk och hon får tidigt en fosterfamilj. Men vid ett tillfälle när mamman känner sig stark tar hon tillbaka vårdnaden och lyckas dupera omgivningen så pass att ingen annan vuxen griper in. Det bör ha funnits uppenbara tecken på vanvård, Sandra nämner t ex att hon själv bjuder in sig på middag hos kompisar eller att kompisarna smugglar ut smörgåsar till henne och att hon ibland inte har tillräckligt med kläder osv. Hon får möjlighet att flytta till pappan, men han är inte heller kapabel att ta hand om henne. Han brottas med en allt svårare alkoholism och samtidigt total förnekelse. De vuxna som Sandra kan lita på är dels en kompis mamma och sin farmor, men på en direkt fråga säger hon att hon inte vill flytta hem till kompisen – hon har genom sin egen logik en föreställning om att det inte skulle funka – och farmorn håller i sista änden sin son om ryggen i stället för att stötta flickan.

Man tänker hela tiden: får det gå till så här? Och hur många sådana här fall finns det i Sverige? En skakande berättelse om en liten människa som växer upp till en välutbildad och stark samhällsmedborgare med egen familj.

Betyg: 4 stjärnor

Förlag: Hoi förlag
Utgiven: masr 2016
ISBN: 9789176970089
Sidantal: 255

Boken finns på Adlibris och Bokus

Lawen Mohtadi: Den dag jag blir fri: en bok om Katarina Taikon

Bilden är lånad från Natur & Kultur
När jag var barn läste jag Katarina Taikons böcker om Katitzi, om och om igen. Jag älskade dem. Vad jag aldrig förstod var att Taikon inte bara var en barnboksförfattare. Under många år var hon en av Sveriges viktigaste förkämpar för mänskliga rättigheter. Hon och systern Rosa slogs för att romerna skulle släppas in i folkhemmet. Det var i frustration över att kampen inte gav resultat snabbt nog som hon började skriva sina självbiografiska romaner om Katitzi.

Det var först när jag såg Lawen Mohtadis film Taikon för ett par år sedan som jag förstod bredden i Katarina Taikons liv och verk. Nu har jag äntligen läst Mohtadis bok Den dag jag blir fri: en bok om Katarina Taikon.

Det är berättelsen om en kvinna som trots att hon tillhörde en mycket utsatt grupp och trots en trasig barndom fick chansen att skapa ett liv på sina egna villkor. Hon blev som 16-åring upptäckt av filmaren Arne Sucksdorff, umgicks med skådespelare och konstnärer, skaffade sig en utbildning, blev egenföretagare. Och hon blev som sagt en ivrig förkämpe för att romerna skulle få samma rättigheter som alla andra i Sverige.

Den dag jag blir fri är tunn, knappt 200 sidor, men ändå full av fakta. Researchen känns gedigen, Mohtadi har koll på ämnet och när hon inte har koll avhåller hon sig från spekulerationer. Språket är kortfattat och tydligt och lättillgängligt.

Jag hade vela få en bättre översikt över romernas svenska historia men bortsett från det är jag mycket nöjd med boken.

Betyg: 4,5

Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: januari 2015
ISBN: 9789127142244
Sidantal: 197

Boken finns på Adlibris och Bokus.

 

Susan Faludi: Mörkrummet

Bilden är lånad av Leopard Förlag

2004 fick journalisten och författaren Susan Faludi ett samtal från sin far där han berättade att han bytt kön. Genom åren hade denne man bytt namn, nationalitet och religion. Och nu som 80-åring även kön. Från Steven till Stefanie. En gång hade han hetat Istavan. En människa med många namn som Susan aldrig egentligen känt eller ens tyckt om. Barndomen präglades av faderns patriarkaliska övergrepp på familjen.

Denne machoman med våldet och hotet som sin följeslagare ville nu byta sida. Och han ville att Susan, hans dotter skulle berätta hans historia. Men det visade sig vara svårt att skriva om en människa vars liv präglats av lögner och halvsanningar.

Susan fader föddes i Ungern i en högborgerlig judisk familj. En sargad olycklig familj omgiven av makt och lyx men som splittrades under andra världskriget och aldrig mer hämtade sig.

Susan försöker förstå sin far genom släktforskning, genom ett Ungern och Europa då och som nu, genom fascistiska paroller och nationalistiska gränsdragningar. Genom att söka sin identitet och förträngda judiska rötter. Genom könsroller och livstider. Susan Faludis skrivande har präglats av feminismen, av att söka upp de hatiska männen, de våldsamma männen. Som hennes far. Hennes far som nu gestaltar en kvinna som hämtad från de patriarkala högermännens polariserade syn på kvinnlighet. Stefani vinglar runt i paljetter på höga klackar och letar sin kvinnliga identitet genom den pornografiska sexualiteten, samtidigt som hon fortsätter styra sin omgivning med järnhand.

Mörkrummet är en fascinerande berättelse om kön och sökandet efter identitet. Om vår tids historia. Som just nu håller på att upprepa sig. Om Ungerns historia så fylld av jämmer och högmod. Om judarnas uppgång och fall i Östeuropa.

Många tankar och känslor virvlar inom mig både när jag läser boken och så här några dagar senare. De skulle behöva en massa ord  till för reda ut, så jag avstår här och nu. Detta är en bok värdig en bokcirkel på jakt efter sin egen historia och  förståelse. Här finns mycket mycket att fundera och samtala om… Hur blev jag jag? Och när?

Originaltitel: In the Darkroom
Översättning: Emeli André
Förlag: Leopard Förlag
Utgiven: mars 2017
ISBN: 9789173437097
Sidantal: 367

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Kenneth Gärdestad & Keijo Liimatainen: Jag vill ha en egen måne

Den här boken fick jag i julklapp av min son och yngsta barn. Han är nu 26, och har säkerligen bläddrat i de gamla LP-samlingarna på vinden, där några av denne artists inspelningar återfinns.

Alla som växte upp på 70-talet har något förhållande till denne specielle kille med den ljusa rösten,som hängde med Björn Borg och lika gärna kunde blivit tennisstjärna. När han inte lyckades slå kompisen satsade han helhjärtat på musiken i stället, stödd av potentater i den då blomstrande skivbranschen. Bakom sig hade han såväl bolagsdirektören Stikkan Andersson som producenterna Benny Andersson och Björn Ulvaeus. På inspelningarna förekommer förutom dessa båda herrars flickvänner/fruar många av Sveriges bästa studiomusiker. Många av dessa låtar, med texter av brorsan Kenneth, bildar soundtrack till mina och många andra svenskars tonår.

Hade Ted fått en diagnos idag kanske hans levnadsbana hade blivit en annan, det vet man inte.

I boken har Kenneth och kompisen/journalisten Keijo samlat många vänners och familjens berättelse om Ted och kryddat med vackra, ljusa bilder. Det är en tragisk historia när man sitter med facit i hand. Det är en påminnelse om att inte döma en person efter vad som syns utåt och att framgång inte alltid gör folk lyckliga. Ted mådde periodvis mycket, mycket dåligt och var påfrestande för både sig själv och sin omgivning. Detta lyser smärtsamt väl igenom Kenneths kärleksfulla berättelse om sin lillebror.

”Sanningen om mig själv är som min egen skugga. Den går inte att fånga, men på den plats där ljus och mörker möts ska jag finna sanningen om mig själv” skrev Ted.

Ingen vet om han fann den, när han 41 år gammal klev ut framför ett tåg sommaren 1997.

Betyg: 3,5
Förlag: Forum
Utgiven:augusti 2005
ISBN: 9137127330
Sidantal: 238

Upplagan verkar vara slut i handeln, men boken kan finnas på Second Hand eller bibliotek.

 

Lucia Berlin: Handbok för städerskor

Jag skriver gärna små noveller för mig själv, men har svårt för att läsa andras. En paradox kan tyckas.  Jag känner mig snuvad på konfekten som läsare – jag vill liksom sugas in i berättelsen och få stanna där i många många sidor… Noveller blir liksom små irrbloss. Eller förrätter utan huvudrätt.

Så känns det dock inte med Lucia Berlins 529 sidor korta, intensiva noveller Handbok för städerskor.

De är sig själva nog.

Intensiva skildringar av liv i olika sammanhang och miljöer. En unik amerikansk röst gör sig hörd. En röst som berättar en berättelse om Amerika som jag inte hört förut. En kvinnas röst i de ofta manligt skildrade 60- och 70-talen. En röst som tar sig genom genom fyllor och föräldramöten. Genom bildning och ekonomisk misär. Inte alltid så vacker, utan ganska så solkig ibland. Hårt och samtidigt så bräckligt skört. Men alltid intressant, alltid vibrerande av liv likaså av ickeliv.

Lucia Berlin är nu död, men levde ett brokigt krokigt liv som vi får ta del av i denna novellsamling. Tack och lov!

Läs den om du är intresserad av det som liksom finns mellan raderna. Det som skymtar i bakgrunden till det framgångsrika. Det som sällan sägs rakt ut.

Jag tycker Handbok för städerskor är en av de mest skimrande pärlorna från mitt läsår 2016.

Jag har läst boken inbunden. För den som vill vänta på pocketupplagan kommer den i april 2017.

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: A Manual for Cleaning Women: Selected Stories
Översättning: Niclas Hval
Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: maj 2016
Sidantal: 529

Boken finns på Adlibris och Bokus.