Stora bokrean 2018

I dag startade årets upplaga av stora bokrean. Jag har shoppat loss helt galet mycket.

Det blev en trevlig blandning av fackböcker och skönlitteratur. Det mesta i facklitteraturen är oläst men Pestens år: Döden i Stockholm 1710 av Magnus Västerbro lånade jag på biblioteket när den kom för något år sedan. Det är en grymt bra skildring av när pesten drabbade Sverige för (förhoppningsvis) sista gången. Populärhistoria när den är som bäst helt enkelt.

Det blev en hel del fantasy. En av böckerna har jag läst tidigare, Kleptomania av Kristina Hård. Nu har jag dessutom köpt uppföljaren Snösommar. Och så fick jag tag på Pål Eggerts Dödfödd. Läste första boken i serien Borde vara död för ett par år sedan. Den är bra fantasy med inslag av skräck och äckligheter och utspelas dessutom bland hemlösa i min hemstad Göteborg.

Nu ska jag klämma in böckerna i bokhyllorna. Någonstans där de får plats.

Beata Arnborg: Kerstin Thorvall – uppror i skärt och svart

Kerstin Thorvall är en av de där författarna som jag sett i ögonvrån i hela mitt liv, läst någon ungdomsbok och krönikor i veckotidningar kanske men verkligen aldrig ”begripit mig på”.

Hon har varit så väsensfrämmande från mig och jag har inte hittat någon direkt gemensam nämnare.

Därför såg jag det lite som en utmaning att läsa den här biografin, när jag fick den i min hand på Bokmässan förr-förra året, 2016 alltså. I pocketformat.

Och just att den är i pocketformat är ju lite vilseledande. Man tänker att de här drygt 400 sidorna läser jag väl snabbt. Men det visade sig vara fel. Beate Arnborg har verkligen gjort ett grundligt research-arbete och typsnittet är storlek small. Det får plats mycket text på dessa sidor!

Det är en väldigt intressant bok, även om jag inte precis kan påstå att jag har kommit närmare Kerstin Thorvall. Den beskriver inte bara ett unikt, till stor del tragiskt men också spännande, livsöde, utan även en del av vår gemensamma nutidshistoria. Och kvinnohistoria. Hon var en av dessa kvinnor som inte får plats i en ”traditionell” roll på något håll, utan tvingades utmana sig själv och omgivningen gång på gång och bröt säkert väg för många på det sättet. Hon led också hela sitt liv av psykisk sjukdom. Trots att hon var så otroligt kreativ och skrev mängder med böcker, tecknade fantastiska modeillustrationer mm så mådde hon inte alls bra för det mesta. Vilket så klart spillde över på såväl relationer som barnen.

Som sagt, detta är inte en bok man läser snabbt. Det är mycket att bearbeta i huvudet samtidigt som man läser. Men är man intresserad av författare, kvinnohistoria, nutidshistoria och originella personer som vågat gå sin egen väg så rekommenderar jag denna bok! Den är välskriven och språkligt sett lätt att följa.

Betyg: 4 stjärnor

Förlag: Atlantis
Utgiven: april 2015
ISBN: 9789173537988
Sidantal: 404 s.

Boken finns på Adlibris och Bokus.

 

 

Boktolva 2018

Jag kör Boktolva i år också. Utmaningen skapade av Enligt O och tanken är att en ska läsa 12 nya författare under året. Med ett undantag (Elin Säfström, som jag bara måste läsa i år) har jag plockat författare vars böcker står olästa i mina hyllor. Det blir en hel del fantasy och sci-fi. Jag har i decennier varit en ivrig konsument av sci-fi och fantasy på tv och bio men det är först på senare år som jag började intressera mig också för böckerna. Tv-serien Game of Thrones blev en riktig ögonöppnare, inför andra säsongen läste jag Kampen om järntronen och Kungarnas krig och på den vägen är det.

Jag har också lagt in fem facklitterära författare, de olästa fackböckerna staplas på hög här hemma och det måste jag ändra på. Och jag älskar ju att lära mig saker, särskilt inom historia.

Det blir också en del annat smått och gott som jag hittat här hemma. Jag kommer pricka av författarna på min statussida för boktolvan 2018.

Hur det gick det för mig i Boktolvan 2017 har jag skrivit om här.

  1. Boel Bermann
  2. Anders Björkelid
  3. Christina Dalhede
  4. Raymond E. Feist
  5. Kristin Hannah
  6. Adam Hochschild
  7. Eija Hetekivi Olsson
  8. Jamaica Kincaid
  9. Ulrika Kärnborg
  10. Jens Lapidus
  11. Magnus Mörner
  12. Eiríkur Örn Norðdahl
  13. Magnus Nordin
  14. Erik Petersson
  15. Carolina Ramqvist
  16. Taiye Selasi
  17. Stefan Spjut
  18. Elif Shafak
  19. Knut Ståhlberg
  20. Elin Säfström

Sammanfattning av boktolvan 2017

En av de utmaningar jag körde 2017 var boktolvan, som går ut på att läsa nya författare. Jag satte ihop en lista på 20 författare, jag fick läst 19 av dem. Det blev många bra läsupplevelser och några dåliga.

Bilden är lånad från Damm Förlag

Bäst tycker jag nog om fantasyförfattaren Joe Abercrombie. Precis som George R. R. Martin skriver han dark fantasy, fast med humor. De två första böckerna i serien Första lagen är spännande och otäcka och som sagt roliga. Och trovärdiga. Krig är blodigt och fruktansvärt och cyniskt och de stridande är livrädda när pilarna börjar susa. Grymt bra helt enkelt!

Sämst var Annie Proulx. Jag vet ju att filmatiseringen av Sjöfartsnytt gjorde jättesuccé för X antal år sen och någon gång borde jag se den. Men boken bakom filmatiseringen är urtråkig. Stolpigt språk, tröttsamma människor och avslagen intrig. Jag är inte sugen på mer av Proulx. Samma sak gäller Anne B. Ragde. Berlinerpopplarna är allt det Sjöfartnytt plus klyschiga karaktärer. Inget för mig.

Bilden är lånad från Prisma

Fyra av författarna jag läste skriver facklitteratur. Det mesta var bra och bäst var Bo Eriksson. Favoritboken är I skuggan av tronen som handlar om Per Brahe d.ä. Han var systerson till kung Gustav Vasa och spelade en framträdande roll under både kung Gösta och hans söner. Vi snackar 1500-talets maktelit – strategiska äktenskap och politiska intriger, plötsligt uppflammande våld och förtida död i övermått. Men också enträget arbete för att sköta en framväxande svensk stat. Så många pusselbitar föll på plats när jag läste. Också Svenska adelns historia gav många aha-upplevelser. Eriksson förklarar lätt och ledigt varför den svenska adeln blev adel och vad den har sysslat med genom århundradena.

Bilden är lånad från Atlantis

Tråkigaste fackboken var nog Heikki Ylikangas Vägen till Tammerfors. Finska inbördeskriget 1918 var en blodig och otäck historia med åtskilliga övergrepp mot de mänskliga rättigheterna. Ylikangas kan skriva och ger intryck av att veta vad han pratar om. Han är också föredömligt neutral. Men boken fokuserar mest på själva striderna ägnar lite utrymme åt den övergripande bilden. Det jag vet om finska inbördeskriget har jag läst i Väinö Linnas roman Upp trälar (fantastisk, läs, läs, läs) och i det här läget hade jag velat ha just den övergripande bilden. Att läsa om striderna om var och varannan håla i skogen var inte vad jag var ute efter i det här läget. Då är Ylikangas bok om Klubbekriget klart bättre. Också ett inbördeskrig men nu på 1500-talet – parallellerna med 1918 är många och förfärande.

Julia Skott: Håll käften, jag räknar!

Under sommar och semester kanske det ibland händer att man ägnar sig åt annat än att läsa, till exempel stickning. Har man detta intresse har man stor behållning av att läsa journalisten Julia Skotts senaste bok, som kom hösten 2016.

Julias pappa Staffan Skott var journalist och skribent på DN-s Namn och Nytt- sida från 1973 till sin pension 2008. Julia går delvis i sin pappas fotspår, men där han fann uppslag till sina kåserier i Sovjetunionen och senare Ryssland, skriver hon om främst andra ämnen, bland annat romantisk komedi (hon har avlagt en magisterexamen i filmvetenskap), sjuka kroppsideal (boken Kroppspanik) och stickning. Hon har många strängar på sin lyra, hon medverkar i flera poddar och bloggar och syns och hörs en hel del i svensk radio och TV i olika sammanhang. Dessutom är hon en duktig keramiker.

Boken med den något provokativa titeln är ingen vanlig ”stickbok” med beskrivningar och råd. Några små tips finns insprängda här och där, men framför allt är det ”nörderiet” i stickningen som intresse som hon beskriver. Det finns ett mycket stort mått av igenkänning här, till exempel i beskrivningen av Arga Skåpet, förbannat garn, ”levels” och stickmaskiner, samt hur mycket garn man egentligen kan få lov att köpa utan att man har tänkt ut något speciellt som man ska sticka av det.

Julia var här i Skövde som föreläsare på en av Stadsbibliotekets Mångsidiga måndagar i våras, då vi hade stick-café. Hon berättade då bl a att hon egentligen hade tänkt rikta sig till en något yngre målgrupp, genom det lite aggressiva tilltalet i titeln och de kraftfulla illustrationerna av bl a Charlotta Björck, men har upptäckt att målgruppen är bredare än så. Folk köper den och ger till människor de känner igen – en syster, svärmor eller granne, men också till folk som har helt andra men lika engagerande fritidsintressen. Kapitlet med vitsar är en guldgruva!

Största behållningen för min del var kapitlet om ”förspilld kvinnokraft”, som hon också utvecklade i sin föreläsning. Julia, som är en modern förkämpe för jämlikhetsfrågor, får ibland en känga av aktiva kvinnosakskvinnor, eftersom hon omhuldar en sådan gammal kvinnofälla, som de tycker att stickningen representerar. Hela kvinnokampen är tillspillogiven genom sådant svek, menar en del. Men Julias argument är att de kämpade för att vi i nuvarande generationer skall kunna VÄLJA vad vi vill ägna vår kvinnokraft åt. Om vi arbetar på lika villkor och får lön, har vi möjlighet att välja om vi vill köpa eller laga mat, köpa eller tillverka våra kläder eller ägna oss åt något annat som vi tycker är roligt på vår fritid. Det tyckte jag var en väldigt bra formulering!

Genom Galagos hemsida (följ länken nedan) hittar du också Julias poddar Romancepodden och Skott från höften. Hon medverkar också i stickpodden Rätt avigt tillsammans med några vänner.

Betyg: 4,5 stjärnor

Förlag: Galago

Utgiven: Augusti 2016

ISBN 9789170379123

Sidantal: 206 s.

Boken finns på Adlibris och Bokus

Christer Hermansson: Varför har inte fler bibliotekarier läderbyxor?

Här hittade jag en lite udda boktitel i Skövde stadsbiblioteks pocket-tråg. Enligt baksidestexten innehåller den ”ett underhållande och utmanande urval texter om bibliotek och bibliotekarier som tidigare har publicerats i tidningar och tidskrifter 1989-2007” och riktar sig till – eller är t o m obligatorisk för – ”alla människor som någonsin har besökt eller tänker besöka ett bibliotek”.

Det lät ju lovande, och jag vet ärligt talat inte riktigt vad jag förväntade mig. Tyvärr blev jag lätt besviken i alla fall, för så underhållande för en bred allmänhet vet jag inte om den är. Tvärtemot, så tycker jag att det är en samling av ganska introverta betraktelser, som visserligen ibland kan väcka en viss igenkänning men inte direkt underhållande. Dessutom känns en del av ”debattinläggen” daterade eller rent av föråldrade.

Om du vill ha underhållande berättelser om vad som händer på bibliotek, gå med i gruppen ”märkliga bibliotekshistorier” på Facebook i stället.

Hur var det nu med läderbyxorna? Varför skulle bibliotekarierna ha det? Jo, de är tåliga och slitstarka i olika situationer, bättre än gröna manchesterbyxor. Roligare än så blev det inte.

Betyg: 1,5 stjärnor

Förlag: Tusculum förlag
Utgiven: Januari 2008
ISBN 9789197656726
Sidantal: 154 s

Slutsåld i handeln, sök på bibliotek eller antikvariat

Sandra Gustafsson: Maskrosungen

Ett maskrosbarn är ett barn som trots extremt hårda förhållanden ändå växer upp och blir en bra människa. Sällan passar väl den beskrivningen så bra som på Sandra Gustavsson.

I boken varvar hon egna minnesfragment med utdrag ur protokoll, journaler och familjebilder. Redan innan Sandra föddes var hennes mamma psykiskt sjuk och hon får tidigt en fosterfamilj. Men vid ett tillfälle när mamman känner sig stark tar hon tillbaka vårdnaden och lyckas dupera omgivningen så pass att ingen annan vuxen griper in. Det bör ha funnits uppenbara tecken på vanvård, Sandra nämner t ex att hon själv bjuder in sig på middag hos kompisar eller att kompisarna smugglar ut smörgåsar till henne och att hon ibland inte har tillräckligt med kläder osv. Hon får möjlighet att flytta till pappan, men han är inte heller kapabel att ta hand om henne. Han brottas med en allt svårare alkoholism och samtidigt total förnekelse. De vuxna som Sandra kan lita på är dels en kompis mamma och sin farmor, men på en direkt fråga säger hon att hon inte vill flytta hem till kompisen – hon har genom sin egen logik en föreställning om att det inte skulle funka – och farmorn håller i sista änden sin son om ryggen i stället för att stötta flickan.

Man tänker hela tiden: får det gå till så här? Och hur många sådana här fall finns det i Sverige? En skakande berättelse om en liten människa som växer upp till en välutbildad och stark samhällsmedborgare med egen familj.

Betyg: 4 stjärnor

Förlag: Hoi förlag
Utgiven: masr 2016
ISBN: 9789176970089
Sidantal: 255

Boken finns på Adlibris och Bokus

Film: I skogen (2016)

Jag har sett dokumentären I skogen av Jonathan Ki och Emil Moberg Lundén. I skogen finns barndomens äventyr för bästa vännerna Jonathan och Emil. Glada i hågen och med starkt självförtroende ger de sig ut i den för förverkliga den dröm de haft sedan de var små: att få uppleva skogen, att få leva av skogen.

Och skogen tar emot dem. Med knott och kyla, med ensamhet och tålamod.

Jonathan och Emil möter varandra och sig själva. De tar sig an skogen så mycket de förmår. Men skogen är starkare än vad de räknat med.

I skogen är inte så mycket en överleva-i-det-vilda-film som en film om vänskap. Den visar upp de unga männens sårbarhet och trofasthet. De är långt ifrån några machomän, snarare gör de stolleprov och det blir en tuff kamp för dem att överleva av det naturen har att bjuda på.

Det här är en feelreal film som berör. Lockar till skratt och fniss. Men också vemod över att så många av oss inte vågar det Jonathan och Emil vågar- leva sin dröm på riktigt, för att se om den håller.

I skogen är killarnas debutfilm. Den har visats på olika filmfestivaler bland annat i Rom, Miami och Los Angeles och nu är det dags för Sverigepremiär. Söndagen den 21 maj visas den på Aftonstjärnan i Göteborg. Se den. Det är du värd!

Här hittar du trailern till I skogen.

Betyg: 4

Originaltitel: I skogen
Ursprungsland: Sverige
Premiärår: 2016
Längd: 59 minuter

 

Lawen Mohtadi: Den dag jag blir fri: en bok om Katarina Taikon

Bilden är lånad från Natur & Kultur
När jag var barn läste jag Katarina Taikons böcker om Katitzi, om och om igen. Jag älskade dem. Vad jag aldrig förstod var att Taikon inte bara var en barnboksförfattare. Under många år var hon en av Sveriges viktigaste förkämpar för mänskliga rättigheter. Hon och systern Rosa slogs för att romerna skulle släppas in i folkhemmet. Det var i frustration över att kampen inte gav resultat snabbt nog som hon började skriva sina självbiografiska romaner om Katitzi.

Det var först när jag såg Lawen Mohtadis film Taikon för ett par år sedan som jag förstod bredden i Katarina Taikons liv och verk. Nu har jag äntligen läst Mohtadis bok Den dag jag blir fri: en bok om Katarina Taikon.

Det är berättelsen om en kvinna som trots att hon tillhörde en mycket utsatt grupp och trots en trasig barndom fick chansen att skapa ett liv på sina egna villkor. Hon blev som 16-åring upptäckt av filmaren Arne Sucksdorff, umgicks med skådespelare och konstnärer, skaffade sig en utbildning, blev egenföretagare. Och hon blev som sagt en ivrig förkämpe för att romerna skulle få samma rättigheter som alla andra i Sverige.

Den dag jag blir fri är tunn, knappt 200 sidor, men ändå full av fakta. Researchen känns gedigen, Mohtadi har koll på ämnet och när hon inte har koll avhåller hon sig från spekulerationer. Språket är kortfattat och tydligt och lättillgängligt.

Jag hade vela få en bättre översikt över romernas svenska historia men bortsett från det är jag mycket nöjd med boken.

Betyg: 4,5

Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: januari 2015
ISBN: 9789127142244
Sidantal: 197

Boken finns på Adlibris och Bokus.

 

Tematrio – Tid i titeln

I veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta om tre romaner vars titel innehåller något som anspelar på tid. Här är min trio.

Julie Otsukas debutroman När kejsaren var gudomlig utspelas i USA under andra världskriget. Efter Pearl Harbour internerades över 100 000 människor enbart på grund av att de hade japanskt ursprung. Kriget hade förvandlat dem till fienden i deras eget land. Stramt och effektivt berättad skildring som går snabbt att läsa och som stannar kvar länge.

Aprilhäxan av Majgull Axelsson handlar om tre fostersystrar som växte upp tillsammans och om systerns som lämnades bort till institution. Rolig, otäck och vasstandad socialrealism med övernaturliga inslag.

Efter andra världskrigets slut spreds snabbt rykten om att Hitler överlevt och låg och tryckte någonstans. Sovjetunionen – som hade tagit hand om liket – var de ivrigaste ryktesspridarna. Brittiska underrättelsetjänsten tyckte alltihop var förfärligt irriterande och gav Hugh Trevor-Roper i uppdrag att reda ut vad som faktiskt hänt. Resultatet blev boken Hitlers sista dagar, som publicerades första gången 1947. Genom åren har flera nya upplagor kommit, med förord om de senaste rönen. Intressant och tankeväckande, välskriven och lättläst om de sista dagarna i bunkern och om det politiska rävspel som följde.