Sofia Åkerman & Thérèse Eriksson: Slutstation rättspsyk

Det talades en del om dem för några år sen. Flickorna och kvinnorna som tvångsvårdades på rättspsyk. Inte för att de dömts för något brott utan för att de mådde så dåligt att den vanliga psykiatrin inte visste vad den skulle göra av dem. Om dem har Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson skrivit boken Slutstation rättspsyk: Om tvångsvårdade kvinnor som inte dömts för brott.

Det var flickor och kvinnor med självskadebeteende och ätstörningar. Allmänpsykiatrin visste alltså inte vad de skulle göra med dem. I stället skickades de bland annat på rättspsykiatrin i Sundsvall, på obestämd tid. Någon egentlig vård bedrevs inte. Eller snarare sagt, vården gick ut på att avskräcka patienterna från självdestruktivt beteende. Straffen var bältningar, isoleringar, tvångshandskar.

Japp, ni hörde rätt. Flickor och kvinnor med självskadebeteende och ätstörningar skulle straffas när de visade att de mådde dåligt, helt emot alla regler och förordningar. En hade ju velat tro att sådana här saker tillhörde historien. Dessvärre skedde detta i Sverige på 2000-talet.

Slutstation rättspsyk är en välskriven och mycket upprörande skildring av vanvård och övergrepp. Tack till Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson som slogs för de här flickorna och kvinnorna, som lyfte fram frågan i ljuset och kämpade för att missförhållandena skulle upphöra.

Betyg: 5 stjärnor

Förlag: Pocketförlaget
Utgiven: 2012
ISBN 9789186969745
Sidantal: 285

Pocketupplagan som jag har läst är slut i den ordinarie handeln. Det är bibliotek och second hand som gäller. Men e-boken finns på Adlibris och Bokus.

Tore Skeie: Jungfrun från Norge

Framsidan av Tore Skeies bok Jungfrun av Norge
Bilden är lånad från Karnival förlag

Tore Skeies facklitterära skildring Jungfrun från Norge handlar inte så mycket om jungfrun från Norge som om männen omkring henne. Ingeborg Håkansdotter föddes 1301 som dotter till Kung Håkon av Norge och som ettåring trolovades hon med den svenske hertig Erik. Under flera år var Ingeborg en bricka i spelet mellan furstarna i Norge, Sverige och Danmark. Det är en blodig historia som dryper av intriger och svek, förvisningar och mord och krig och allsköns elände. Ingen av de manliga huvudpersonerna är särskilt trevlig och värst av alla är hertig Erik av Sverige. Norske Skeie hyser inga sentimentala känslor inför den svenska hertigen, boken är lite av ett karaktärsmord och det förmodligen högst välförtjänt. Hertig Erik var en fullfjädrad skitstövel med siktet inställt på makten och härligheten och han hade inga problem med att ta sig över högar av lik för att nå dit.

Det är mycket underhållande. Skeie är saklig och lättläst och han kan sitt ämne. Möjligtvis litar han lite väl mycket på Erikskrönikan som källa, jag vet inte hur tillförlitlig Erikskrönikan är. Men jag rekommenderar boken till alla som är intresserade av svensk och nordisk medeltidshistoria.

Och jungfrun då? Jodå, mot slutet av boken blir Ingeborg äntligen huvudperson i sin egen berättelse. Och hennes liv efter bröllopet med Erik är intressant och spännande och förtjänar en alldeles egen bok. Jag hoppas Skeie skriver den.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Jomfruen fra Norge
Översättning: Inge Knutsson
Förlag: Karneval förlag
Utgiven: februari 2014
ISBN 9789187207235
Sidantal: 312

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Fabrizio Gatti: Bilal: På slavrutten till Europa

Vår gästrecensent Kim

Bilden är lånad från Celanders förlag

En box i magen. Med ens måste jag kolla var de där tetrorna med ekologiska, krossade tomater som ligger i mitt skafferi, kommer ifrån. De är märkta med e ”EU-label” och tillägget ”Odlingar i Italien”. Den lilla texten har för mig plötsligt fått en helt annan innebörd.

”Bilal, På slavrutten till Europa” är ett av de viktigaste nutidsdokumenten någonsin som utspelar sig i Afrikas öknar, på Lampedusa och på den italienska landsbygden. En skrämmande berättelse om nutidens slavhandel, dit författaren med snillrika wallraffmetoder begett sig för att avslöja några av de största bedrägerierna i EU:s korta historia. Drömmen om Europa som lockat hundratusentals människor in i avgrundens pengatörstande käftar.

Boken är tjock, men jag kan inte sluta läsa. Den är lättläst och spännande som en roman, men jag läser kusligt medveten om att detta är på riktigt, trots att det är en berättelse som redan hunnit få några år på nacken. Och trots att Libyens Gadaffi som spelade en central roll som sedan länge är ur leken, och även Italiens ministrar hunnit bytas ut, pågår fortfarande likafullt. Efter lite googlande kan jag konstatera att författaren fått pris för sin journalistiska insats, men i övrigt tycks ingenting ha förändrats.

Historien lämnar mig inte oberörd. Några dagar senare passerar jag Hamburg där jag ser några ungdomar som representerar precis de där som Fabrizio Gatti skrivit om. ”Vilka hjältar”, hinner jag tänka, innan de snabbt försvinner från sin samlingsplats då polisen kommer dit för ännu en kontroll. De vet vad det innebär. Arrestering och deportation. Kanske via Libyen. Kanske att lämnas att dö i öknen, eller om de har tur, åter hamnar i något av de enorma flyktingläger som bara fortsätter att växa.

Nu kanske du blev avskräckt från att läsa. Men Gattis reportage är värd varenda rad och ger läsaren ett stort bidrag till såväl insikt som klarsynthet. Det vidgar perspektiven till alla de där politiska besluten om gränskontroller, skyfflandet av flyktingar som vi läser om i media varje dag. Reportaget borde rimligen ha förärats mer än ett pris. Det borde ha förändrat världen. Det är faktiskt en skam att låta bli att läsa det!

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: Bilal
Översättning: Margareta Zetterström
Förlag: Celanders förlag
Utgiven: maj 2013
ISBN 9789197941396
Sidantal: 543

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Vardagsliv under andra världskriget: Minnen från beredskapstiden i Sverige 1939-1945

Bilden är lånad från Institutet för språk och folkminnen

Jag har växt upp med berättelser om Estland under sovjetisk och tysk ockupation under andra världskriget, om flykten till Sverige 1944, om den första tiden i Sverige. Men jag vet inte mycket om hur svenskarna upplevde kriget. Det finns inga sådana berättelser från min barndom.

Vardagsliv under andra världskriget: Minnen från beredskapstiden i Sverige 1939-1945 fyller en del av det tomrummet. Boken består av intervjuer med personer som var barn, tonåringar och unga vuxna under kriget. De berättar om ransoneringar, evakueringar, inkallelser. De beskriver hur en rostar (stulna) råkaffebönor i en ugn och handskas med en bil som går på gengas. De skildrar förberedelser för krig och rädslan för krig, harm gentemot nazistsympatisörer och skam inför eftergifter. Och de beskriver chocken när koncentrationslägren befriades, när tidningarna fylldes av bilder på likhögar och de överlevande kom till Sverige.

Några särskilda förkunskaper om Sverige under andra världskriget behövs inte. Urvalet är varierat och känns hyfsat heltäckande och texten flyter finfint. Vissa partier glider jag över snabbare än andra – jag är inte så intresserad av tillvaron som inkallad till beredskapen. Andra saker hade jag velat ha mer fördjupning i, som synen på tyskvänlighet, nazism och antisemitism. Men intervjuer som forskningsmaterial har ju sina begränsningar, särskilt när det som berättas ligger så långt tillbaka i tiden och särskilt när det gäller känsliga ämnen. Vill jag veta mer om de sakerna får jag leta någon annanstans. På det hela taget är det här mycket intressant och givande läsning, en riktig guldgruva för den som är intresserad av andra världskriget och/eller Sverige under 1900-talet.

Stort tack till redaktörerna Carina Ahlqvist, Annika Nordström och Birgitta Skarin Frykman och Institutet för språk och folkminnen som samlade ihop och gav ut dessa hågkomster.

Betyg: 4,5 stjärnor

Förlag: Institutet för språk och folkminnen
Utgiven: november 2012
ISBN 9789186959036
Sidantal: 460

Boken finns på Bokus samt på Institutet för språk och folkminnen.

Magnus Västerbro: Svälten – Hungeråren som formade Sverige

Bilden är lånad från Albert Bonniers Förlag

För några år sedan läste jag Magnus Västerbros facklitterära skildring Pestens år: Döden i Stockholm 1710 och föll pladask. Den är välskriven, initierad och spännande – ett stycke riktigt bra populärhistoria. Så när Västerbros bok Svälten: Hungeråren som formade Sverige kom ut förra året var det liksom ingen tvekan om att jag skulle köpa. Jag älskar bra populärhistoria. Dessutom var det ju den stora svälten 1867 som drev Bricken och hennes föräldrar på flykt, ni vet flickan i Vibeke Olsens roman Sågverksungen.

Och Västerbros skildring av hungerkatastrofen 1867-1869 är mestadels ett stycke riktigt bra populärhistoria. Han skriver lättbegripligt och sakligt och engagerande. Det större skeendet varvas med enskilda människoöden. Samhällsstrukturen och de mentala strukturerna berörs. Särskilt intressant är den härskande elitens syn på landsbygdens bönder och arbetare. De styrande klasserna, med den ständigt festande Karl XV i spetsen, trodde att nödhjälp i grunden var destruktiv. Nödhjälp skulle skämma bort de drabbade, skapa arbetsskygga latmaskar som bara ville ha mer och mer. Resultatet blev en senfärdig och villkorad hjälp, vilket förvärrade katastrofen.

Allt ovanstående är toppen.

Men det finns en sak som jag inte tycker är lika bra. Det är när Västerbro ska knyta ihop hungeråren med det framtida Sverige. Analysen är bra och tänkvärd men den tar för stor plats. Hälften vore nog. Eller ännu bättre, en tredjedel. Resten borde ha ägnats åt att fördjupa skildringen av Sverige på 1860-talet. Det är ju om den jag vill läsa. Konsekvenserna för och parallellerna till det moderna Sverige är viktiga och intressanta men borde inte ha fått en så dominerande plats.

Men det är fortfarande en mycket bra bok om ett viktigt ämne. Jag ger fyra stjärnor i betyg och ser fram emot Västerbros nästa.

Betyg: 4 stjärnor

Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: juli 2018
ISBN: 9789100169701
Sidantal: 441

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Tematrio – Mansdagen

Idag är det internationella mansdagen och i veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta om tre bra romaner där män framställs på ett positivt sätt. Här är min trio romaner, samt en facklitterär bonusbok.

Huvudpersonen i John Williams roman Stoner är lite torr och tråkig och rent outhärdligt vanlig. Men han är också intelligent, varmhjärtad och rättskaffens och en väldigt säregen person. En bra roman om en bra man, rekommenderas till alla.

Också Ivans återkomst av Tawni O’Dell skildrar den manliga huvudpersonen på ett sympatiskt sätt. När en olycka sätter stopp för Ivans fotbollskarriär återvänder han till hemstaden – en gruvstad på dekis – för att starta en ny karriär som vicesheriff. Den här boken hade kunnat bli hur deppig som helst men är humoristisk och i grunden positiv. Och Ivan är ett trevligt sällskap.

Och så vill jag nämna Reginald Hills deckare om det udda polisparet Dalziel och Pascoe. Dalziel är en buffel, om än med hjärtat på rätta stället, men Pascoe är genuint trevlig. Rena drömpolisen faktiskt.

Adam Hochschilds facklitterära skildring Kung Leopolds vålnad skildrar de män (för det var mest män) som runt förra sekelskiftet vittnade om och kämpade mot folkmordet i Kongo. Den ger också ett mörkt porträtt av den man som var upphov till allt elände, kung Leopold av Belgien. Han ville ha pengar, såg kolonier som lösningen och roffade åt sig Kongo som sin privata egendom. Plundring och fasansfulla övergrepp följde och kunde ha fortsatt hur länge som helst. Men några få vågade vittna om vad som skedde. Välskrivet, engagerande och oväntat snabbläst om ett nattsvart kapitel i Belgiens och Europas historia.

Adam Hochschild: Aldrig mera krig

Bilden är lånad från Ordfront Förlag

Emmeline Pankhurst är mest känd som förkämpe för kvinnlig rösträtt i England för så där 100 år sedan. Att hon dessutom var en hängiven patriot och fanatisk anhängare av den engelska insatsen i första världskriget kom som en överraskning åtminstone för mig.

Tanten tog till och med avstånd från den dotter som tillhörde fredsrörelsen. Det var ju inte riktigt så jag föreställde mig en av historiens mest framstående feminister.

Det och mycket annat fick jag lära mig i Adam Hochschilds facklitterära bok Aldrig mera krig: Lojalitet och uppror 1914-1918. Det är en välskriven, initierad och levande skildring av första världskriget, människorna som hyllade krigsinsatsen och de som motsatte sig den. Och den kräver inte några förkunskaper. Jag hade när jag började läsa en ganska vag uppfattning om vad som hände under kriget men hade inga problem med att hänga med. Inte tyckte jag boken var ohanterligt tjock heller utan sträckläste från pärm till pärm. Rekommenderas till alla som är det minsta intresserade av 1900-talets historia.

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: To End All Wars: A Story of Loyalty and Rebellion 1914 – 1918
Översättning: Stefan Lindgren
Förlag: Ordfront Förlag
Utgiven: april 2013
ISBN: 9789170376955
Sidantal: 589

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Tematrio – Grå

I veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta om böcker, vardag, vad som helst som kan associeras till färgen grå. Jag gör det enkelt för mig. Jag går på böckernas omslag. Här är min trio – grå på ytan, allt annat än grå till innehållet.

Bilden är lånad från Celanders förlag

Chris Abanis roman Graceland handlar om Elvis som 1983 bor i ett slumområde i Lagos med sin alkoholiserade pappa. Envis, i grunden optimistisk och med siktet ställt på en bättre tillvaro manövrerar han genom en många gånger mycket svår tillvaro där våld och korruption är legio. Uppriktigt, engagerande och med en bistert torr humor som nästan inte märks skildrar Abani en ung kille som inte tappar greppet. Och en pappa som gör just det. Och massa andra människor som kommer stanna länge i mitt minne. Det här är en många gånger grym skildring, men det är inte en eländesskildring. Ska du bara läsa en bok till i år, välj den här. Välj den hursomhelst.

Bilden är lånad från Bonnier Pocket

Också Swede Hollow av Ola Larsmo skildrar livet i slummen. I det här fallet en kåkstad bosatt av svenska immigranter i USA på 1800-talet. Och inte heller det här är en eländesskildring utan en beskrivning av människor som gör vad de kan för att överleva och för att skapa sig ett bättre liv. På gott och ont. Varning dock för det hjärtskärande slutet, en näsduk kan komma väl till pass. Swede Hollow är en historisk plats, idag dock borta.

Bilden är lånad från Thorén & Lindskog

Uwe Timms skildring I skuggan av min bror beskriver en författare som söker efter svar. Timms storebror anslöt sig under andra världskriget frivilligt till Waffen-SS och dog i öst. Timm frågar sig varför. Det är också en lågmäld uppgörelse med fadern och dennes förfelade liv och alla tyskar som efter kriget menade att de inte hade del i vad som hände under Tredje riket. Sorgesamt och drabbande.

 

Stora bokrean 2018

I dag startade årets upplaga av stora bokrean. Jag har shoppat loss helt galet mycket.

Det blev en trevlig blandning av fackböcker och skönlitteratur. Det mesta i facklitteraturen är oläst men Pestens år: Döden i Stockholm 1710 av Magnus Västerbro lånade jag på biblioteket när den kom för något år sedan. Det är en grymt bra skildring av när pesten drabbade Sverige för (förhoppningsvis) sista gången. Populärhistoria när den är som bäst helt enkelt.

Det blev en hel del fantasy. En av böckerna har jag läst tidigare, Kleptomania av Kristina Hård. Nu har jag dessutom köpt uppföljaren Snösommar. Och så fick jag tag på Pål Eggerts Dödfödd. Läste första boken i serien Borde vara död för ett par år sedan. Den är bra fantasy med inslag av skräck och äckligheter och utspelas dessutom bland hemlösa i min hemstad Göteborg.

Nu ska jag klämma in böckerna i bokhyllorna. Någonstans där de får plats.

Beata Arnborg: Kerstin Thorvall – uppror i skärt och svart

Kerstin Thorvall är en av de där författarna som jag sett i ögonvrån i hela mitt liv, läst någon ungdomsbok och krönikor i veckotidningar kanske men verkligen aldrig ”begripit mig på”.

Hon har varit så väsensfrämmande från mig och jag har inte hittat någon direkt gemensam nämnare.

Därför såg jag det lite som en utmaning att läsa den här biografin, när jag fick den i min hand på Bokmässan förr-förra året, 2016 alltså. I pocketformat.

Och just att den är i pocketformat är ju lite vilseledande. Man tänker att de här drygt 400 sidorna läser jag väl snabbt. Men det visade sig vara fel. Beate Arnborg har verkligen gjort ett grundligt research-arbete och typsnittet är storlek small. Det får plats mycket text på dessa sidor!

Det är en väldigt intressant bok, även om jag inte precis kan påstå att jag har kommit närmare Kerstin Thorvall. Den beskriver inte bara ett unikt, till stor del tragiskt men också spännande, livsöde, utan även en del av vår gemensamma nutidshistoria. Och kvinnohistoria. Hon var en av dessa kvinnor som inte får plats i en ”traditionell” roll på något håll, utan tvingades utmana sig själv och omgivningen gång på gång och bröt säkert väg för många på det sättet. Hon led också hela sitt liv av psykisk sjukdom. Trots att hon var så otroligt kreativ och skrev mängder med böcker, tecknade fantastiska modeillustrationer mm så mådde hon inte alls bra för det mesta. Vilket så klart spillde över på såväl relationer som barnen.

Som sagt, detta är inte en bok man läser snabbt. Det är mycket att bearbeta i huvudet samtidigt som man läser. Men är man intresserad av författare, kvinnohistoria, nutidshistoria och originella personer som vågat gå sin egen väg så rekommenderar jag denna bok! Den är välskriven och språkligt sett lätt att följa.

Betyg: 4 stjärnor

Förlag: Atlantis
Utgiven: april 2015
ISBN: 9789173537988
Sidantal: 404 s.

Boken finns på Adlibris och Bokus.