Tv-serie: Miniatyrmakaren (2017)

Jag köpte Jessie Burtons roman Minatyrmakaren för ett par år sedan. Men det blev aldrig av att jag läste den, utan jag gav bort den istället. Så nu när filmatiseringen av Miniatyrmakaren visades på SVTPlay tog jag chansen att se den. Och det ångrar jag inte!

Det är som att kliva in i de gamla holländska målarnas mästerverk. Mörka interiörer, tungt mättad siden och höga läckra sockertoppar. Jag är i Amsterdam under dess storhetstid med religiöst hyckleri, ärelystnad, maktspel. Äktenskapet ät ett affärskontrakt, där kärleken har svårt att få plats och tvingas att ta sig  andra vägar.

Berättelsen börjar med den 18-åriga Nella år 1686 kommer till Amsterdam för bli hustru till Johannes Brandt, den rikaste köpmannen i staden. Nella är såld till honom för att rädda sin familjs gård men med en liten förhoppning att ändå få uppleva kärlek.

Men hennes äktenskap blir inte vad hon drömt om. Hennes man köper henne en gåva i form av ett kabinettskåp, ett dockhus som hon kan roa sig med medan han är ute på sina resor. Via en mystisk miniatyrmakare får tingen i kabinettskåpet liv och ger Nella inblick i familjen mörka hemligheter.

Miniatyrmakaren är ett klassisk brittisk kostymdrama, tidstroget och detaljrikt och med bra skådespelare. Historien är lagom finurlig och inte riktigt som andra. Se TV-serien om du har möjlighet! Läs boken om inte annat.

Betyg 3+

Originaltitel: The Miniaturist
Baserad på: Miniatyrmakaren av Jessie Burton
Ursprungsland: Storbritannien
Premiär: 2017
Längd: 3 avsnitt à 52 minuter

Tematrio – Kärlek

Alla hjärtans dag närmar sig och i veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta om tre bra tavlor, sånger, texter o s v som handlar om kärlek. Här är min trio.

Filmen Bram Stoker’s Dracula från 1993 är den mest romantiska film jag sett. Kärlekshistorien mellan greve Dracula och Mina/Elizabeta är vacker och sorglig och alldeles underbar. Ypperligt skådespel av Gary Oldman och Winona Ryder. Vackert filmat också. Jag är normalt inte mycket för romantik men den här filmen nockade mig totalt.

Kazuo Ishiguros roman Begravd jätte är en korsning mellan fantasyroman och filosofisk betraktelse. Eller nåt i den stilen. Boken är faktiskt svår att beskriva. Bortsett från på en punkt. Den är en mycket fin skildring av en åldrande mans kärlek till sin hustru.

Normalt är kärlekssånger inte min grej men det finns ju undantag. Främsta undantaget stavas Nick Cave. Ta till exempel Ain’t Gonna Rain AnymoreLet Love In. Deppigt så det förslår och mycket vackert. Bör höras för att den rätta avgrundsdjupsorgesamma stämningen ska infinna sig:

Now I have no one to hold
Now I am all alone again
It ain’t too hot and it ain’t too cold
And there is no sign of rain

And it ain’t gonna rain anymore
Now my baby’s gone, yeah
And it ain’t gonna rain anymore
Now my baby’s gone, yeah
And I’m on my own

 

Filmerna The Maze Runner och Maze Runner: The Scorch Trials

Jag gillar de där filmerna som är en del i en serie. Alldeles särskilt mycket gillar jag när en ny film ska släppas och föregångarna visas på svensk tv. I dagarna var det premiärdags för The Maze Runner: The Death Cure och i samband med det visade tv 6 de två tidigare filmerna.

Dystopier skrivna för mycket unga människor kan bli rätt töntiga. Och jag vet ju att James Dashners böcker har fått viss kritik bland annat för platta karaktärer och misogyna kommentarer (”gråta som en tjej” och så vidare). Så när jag bänkade mig i tv-soffan för att se den första filmen var det med hyfsat nedskruvade förväntningar.

Det är så trevligt att bli positivt överraskad. The Maze Runner är riktigt bra sci-fi. Och uppföljaren Maze Runner: The Scorch Trials är nog ännu lite bättre. Bägge filmer innehåller mycket action och en del otäckheter och sånt gillar ju jag. Stämningen är härligt mörk och olycksbådande. Skådespelarna passar i sina roller. Okej, psykologin är inte superdjup men den funkar. Snyggt filmat och snygga specialeffekter är det också. Vill inte spoila för mycket men jag kan ju säga så här: det är något speciellt med postapokalyptiska storstäder.

Filmerna innehåller ett och annat som inte är så logiskt, som varför de där ungarna hamnade i labyrinten till att börja med. Men när jag ser på film är jag inte så noga med logiken. Det blir två fyror i betyg.

Originaltitel: The Maze Runner
Baserad på: I dödens labyrint av James Dashner
Regi: Wes Ball
Ursprungsland: USA
Premiär: 2014
Längd: 113 minuter

Originaltitel: Maze Runner: The Scorch Trials
Baserad på: I vansinnets öken av James Dashner
Regi: Wes Ball
Ursprungsland: USA
Premiär: 2015
Längd: 131 minuter

Alias Grace (2017)

Margret Atwood är i ropet. Mer nu än då jag läste hennes böcker. Jag tror att hennes författarskap ligger rätt i tiden, med tanke på högerfundamentalismens frammarsch, #metoo och annat.

Tjänarinnans berättelse som publicerades första gången år 1985, har filmatiserats av HBO under originaltiteln The Handmaid’s Tale . Jag har tyvärr inte sett serien men minns boken, en otäck dystopi som känns kusligt aktuell.

Och nu finns filmatiseringen av Alias Grace (1996) på Netflix. Den bygger på ett autentiskt kriminalfall i 1800-talets Kanada. Grace kommer med sin familj från Irland till Kanada för ett bättre liv, men moderns död, fattigdomen och faderns missbruk skickar ut henne i tjänst som piga. De sociala klyftorna är gigantiska och rätten är alltid på mannens sida.

Grace döms för mord på sin arbetsgivare och hans hushållerska. En ung psykiatriker tar på sig uppdraget att bevisa hennes oskuld.  Han lyssnar på Grace berättelse om vänskap och orättvisa, om livet längst ner på samhällsstegen som kvinna och fattig. Men Grace gäckar honom i samtalen och i hans drömmar, liksom hon gäckar oss tittare – vem är egentligen skyldig till vad?

Alias Grace är en tät suggestiv berättelse i det stilla formatet med mycket bra skådespel av Sarah Gadon och Edward Holcroft. Och det närks att det är en kvinna som regisserat, Mary Harron. Vi slipper det mesta av vålds- och sexdravlet som annars är vanligt i de mer mörka thrillerserierna.

Se Alias Grace!

Betyg 4,5

Originaltitel: Alias Grace
Ursprungsland: Kanada
Säsong: 1
Produktionsår: 2017
Längd: 6 avsnitt

Stephen King: Under kupolen

Bilden är lånad av Bonnier Pocket

Jag vet inte hur många usla Stephen King-filmatiseringar jag sett genom åren men det är ju några stycken. Tv-serien Under kupolen är en av många. Jag gav upp en bit in på andra säsongen och köpte boken i stället.

Jag borde gått direkt på boken. Den är mycket bättre. Visserligen mastodonttjock, närapå 1 200 sidor vilket är i häftigaste laget. Och myllret av människor är verkigen förvirrande. Utan personförteckningen längst fram i boken hade jag gått vilse fullständigt.

Men människorna är ypperligt skildrade. Ta bara far och son Rennie. I tv-serien är de otrevliga men smått osannolika och lätta att vifta bort som något som aldrig skulle hända. Särskilt sonen. Men bokens version av Jim och Junior Rennie lär jag inte att glömma i första taget. De är vidriga och läskigt trovärdiga och jag ryser av välbehag när jag läser om dem.

Och sådär fortsätter det boken igenom. Romanen innehåller många människor som är väl värda att lära känna (och som slarvas bort fullständigt i tv-serien). Jag har sagt det förut och jag säger det igen. King är grym på människor.

Vad gäller handlingen så är den egentligen både spännande och otäck. Men jag stör mig en del på jag känner igen för mycket från tv-serien. Även om skaparna av tv-serien ändrade på det mesta känner jag igen tillräckligt mycket för att det ska sabba en del av läsupplevelsen.  Men bara en del. Och upplösningen är brutal, för att dra till årets understatement.

Betyg: 4

Originaltitel: Under the Dome
Översättning: Anders Bellis
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: augusti 2013
ISBN: 9789174293586
Sidantal: 1180

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Tv-serien Trapped (2015)

Det är vinter i den lilla hamnstaden Seyðisfjörður på östra Island. Torson av en medelålders man hittas av några fiskare i havet. Polischefen Andri misstänker att mordet har skett ombord på färjan från Danmark som precis anlöpt hamnen. Oron sprider sig i staden. Vem är den döde? Vem är mördaren? Finns hen mitt bland dem? Oron blir inte mindre av ett lågtryck rullar in över Island och isolerar Seyðisfjörður i snö, mörker och stormvindar.

Under 10 avsnitt rullas historien upp som har rötter i det förflutna. Om hämnd och girighet och dess mörka skuggor.

Det här är nordic noir. Det blåser, det viner, det är kallt, det är dystert. Livet är ensamt och trassligt för många i byn, inklusive Andri själv som är mitt i en skilsmässa. Det är isländskt kargt. Och det är bra! Kanske inte nagelbitarspännande, men jag följer med intresse invånarna och deras trots allt ganska vardagliga öden i den lilla kuststaden med stor behållning. Bra och trovärdiga skådisar gör att morbiditeterna ändå får ett mänskligt ansikte.

Serien finns på Netflix

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Ófærð
Ursprungsland: Island
Säsong: 1
Premiärår: 2015
Längd: 10 avsnitt à 52 minuter

 

Stephen King i böcker och på film

Förra veckan hade remaken av Stephen Kings Det premiär. Jag är väl sådär sugen på att se den. Jag är milt skeptisk till filmatiseringar av King, har sett alldeles för många som varit halvdana eller rena katastrofer. Nu när jag tänker efter tror jag att jag sett fler filmer baserade på Kings böcker än vad jag har läst böcker av honom.

Det där är något jag vill ändra på. Jag brukar visserligen inte läsa böcker om jag redan sett filmen, jag vill inte känna till handlingen när jag börjar läsa. Men jag vill läsa Det. Jag blev nyfiken på den när jag läste 22/11 1963, ungarna som jagas av clownen Pennywise fladdrar förbi som hastigast och sånt gillar jag. Och inslaget i P1 Kultur om King som film fick mig ännu mer sugen. Hans böcker har verkligen ett djup som filmerna många gånger saknar.

 

Film: I skogen (2016)

Jag har sett dokumentären I skogen av Jonathan Ki och Emil Moberg Lundén. I skogen finns barndomens äventyr för bästa vännerna Jonathan och Emil. Glada i hågen och med starkt självförtroende ger de sig ut i den för förverkliga den dröm de haft sedan de var små: att få uppleva skogen, att få leva av skogen.

Och skogen tar emot dem. Med knott och kyla, med ensamhet och tålamod.

Jonathan och Emil möter varandra och sig själva. De tar sig an skogen så mycket de förmår. Men skogen är starkare än vad de räknat med.

I skogen är inte så mycket en överleva-i-det-vilda-film som en film om vänskap. Den visar upp de unga männens sårbarhet och trofasthet. De är långt ifrån några machomän, snarare gör de stolleprov och det blir en tuff kamp för dem att överleva av det naturen har att bjuda på.

Det här är en feelreal film som berör. Lockar till skratt och fniss. Men också vemod över att så många av oss inte vågar det Jonathan och Emil vågar- leva sin dröm på riktigt, för att se om den håller.

I skogen är killarnas debutfilm. Den har visats på olika filmfestivaler bland annat i Rom, Miami och Los Angeles och nu är det dags för Sverigepremiär. Söndagen den 21 maj visas den på Aftonstjärnan i Göteborg. Se den. Det är du värd!

Här hittar du trailern till I skogen.

Betyg: 4

Originaltitel: I skogen
Ursprungsland: Sverige
Premiärår: 2016
Längd: 59 minuter

 

Tv-serien Dicte

Eva här på Kulturnästet efterlyste bra serier av danskt eller brittisk ursprung. Dicte är en dansk kriminalserie om den snart 40-åriga reportern Dicte (spelad av Iben Hjelje) som kommer hem till Århus igen efter sin skilsmässa. Med sig har hon sin tonåriga dotter Rose och en sorg och saknad efter det barn hon en gång tvingats lämna bort av sina föräldrar, aktiva i Jehovas vittnen. Nyfiken och orädd kastas Dicte in i olika kriminella händelser i Århus, till förtret för kommissarie Wagner.

Under tre säsonger kan en följa Dicte på Neflix. Genom hennes struligt privatliv, tuffa arbete som krimreporter, genom vänskap och förälskelser, med skuggorna från det förflutna ständigt närvarande.

Jag tycker serien är lite ytlig, trots gott skådespeleri och möjlighet till igenkännandet i vardagens realism. Den snuddar vid ämnen som otrohet, ensamhet, barnlöshet, relationen föräldrar-barn, komplicerade relationer, skilsmässor, religiös fanatism och svek och död. Men inget griper tag, det förblir underhållning. Och då kan man ju lika gärna kolla på ögongodisdeckare som Miss Fisher’s Murder Mysteries eller Agatha Christie’s Poirot eller dylikt, de har ju i alla fall snygga kläder och eleganta interiörer.

Dicte är ok, absolut. Men inte mer än det. Vilket visserligen är bra mycket bättre än mången svenska deckare.

Danskarna kan bra mycket bättre än så här!

Betyg: 3 stjärnor

Originaltitel: Dicte
Ursprungsland: Danmark
Säsong: 1-3
Premiärår: 2013
Längd: 30 avsnitt à 45 minuter

Det måste bli en säsong till!

Då och då snubblar man över TV-serier som är sådär extra minnesvärda. Det kan vara handlingen, men lika ofta karaktärer som man fäster sig vid eller en miljö som de utspelar sig i.

Inte sällan kommer dessa TV-serier från Storbritannien eller Danmark. Där kan de göra TV.

Jag vill ge några exempel från mitt eget minne – då är det de som först dyker upp till ytan på ”hårddisken”. Utan inbördes ordning!

Herrskap och tjänstefolk – från 1970-talet, om över- och underklass i London i början av 1900-talet. Mest bestående karaktär: Husan Rose, spelad av Jean Marsh, som också skrev serien.

Matador – dansk serie inspelad på sent 1970-tidigt 1980-tal, utspelar sig från 1929 till 1947. Många starka karaktärer som inte behåller sin ”typ” serien igenom, utan förändras av händelser de möter. Skickligt! Titta särskilt på figurerna Mads Skjaern och Maude Varnaes! I denna serie lade jag först märke till Ghita Nörby i en stark kvinnoroll.

Arvingarna – även denna brittisk från 1970-talet. Ett engelsk åkeriföretag som ärvs av några bröder, deras dominanta mamma är en person man minns! Stående replik: Would you like a drink?

Familjen Ashton – brittisk 1970-tal återigen, och vad vore TV-serierna utan andra världskriget? Denna serie påminner lite om Matador ovan, eftersom en del av de olika personerna tvingas ta tag i situationer som uppstår och visar upp nya sidor. Stående replik: I’ll put the kettle on!

Mordkommissionen – dansk kriminalserie från senaste sekelskiftet. Utspelar sig i ”nutid” och känns mycket modern både i handling och rollbesättning, många starka kvinnor. Vissa knepiga gåtor löses mer på intuition än fakta.

Morden i Midsumer – brittisk serie, även den från senaste sekelskiftet men betydligt mer jovialisk än Mordkommissionen. En riktig långkörare som utspelas i ett England där tiden tycks stå stilla. Morden inträffar bland rävjakter, konstutställningar, lantliga marknader och basarer och miljön är små byar med hus invävda i klematis och murgröna. Fler och fler mord/avsnitt och mycket fantasifullt genomförda!

Badhotellet – den senaste i raden danska serier i ”mys-pys”-genren. Den sändes första gången i Sverige under våren 2014 och utspelar sig under några somrar i mellankrigstiden. Lite av herrskap och tjänstefolk, men även Matador. Här är det Fie man fäster sig mest vid, men det finns fler starka porträtt av både kvinnor och män. Detta var den senaste TV-serien som fick mig att spontant utbrista i rubriken ovan, så fort eftertexterna började rulla då sista avsnittet gick i veckan. Och si! Det blir en säsong som kommer 2018! Hurra!

Här kan man hålla på länge. Fyll gärna på i kommentarsfältet med tips om dina favoriter! Rätt som det är finns de på Netflix eller någon annan modern kanal för nostalgitittande.