Isaac Asimov: Stiftelsetrilogin

Bilden är lånad från Natur & Kultur

Jag tuggade mig igenom Isaac Asimovs sci-fi-klassiker Stiftelsetrilogin (som alltså består av tre romaner) och funderade på vad jag hade velat ändra på. Svaret är inte enkelt. Men böckerna hade kommit långt med ett tillskott av några galna kejsare, några lika galna krigsherrar och en lättledd och potentiellt farlig befolkning. Samt en rejäl dos samhällskritik. Då hade jag nog skrivit en jublande positiv recension.

För i grund och botten gillar jag hela konceptet med Stiftelsetrilogin. Vintergatsimperiet (läs: Romarriket på galaxnivå) kanske ser ut att må bra men är realiteten på dekis och undergången är oundviklig. Efter Imperiet hotar tusentals år av kaos och eländes elände för mänskligheten. Det har en vetenskapsman vid namn Hari Seldon räknat ut. Men han har också räknat ut att de där åren av barbari och mänskligt lidande kan förkortas avsevärt om man bara kan styra utvecklingen i rätt riktning. Han grundar den hemlighetsfulla Stiftelsen som ifrån sin bas på en ytterkantsplanet i Vintergatan ska dra i trådarna. Och så är bollen i rullning för konspirationer och sammansvärjningar för galaxens bästa.

Det är inte så knäppt som det låter, förutsatt att en accepterar hela konceptet med ett Vintergatsimperium och annat i den stilen (jag älskar det). Asimov är ingen Douglas Adams, ni vet han som skrev den helvrickade Liftarens guide till Galaxen). Asimov är torr och saklig, med en snudd på oupptäckbar humor. Han tar det här med science fiction på stort allvar och ägnar en del utrymme åt vetenskapliga resonemang. Att kalla honom realistisk är att ta i men han är iallafall allvarligare än Adams.

Allt det här funkar bäst i den första romanen Stiftelsen. Upplägget är lite experimentellt med en serie nedslag i Stiftelsens första tid (det märks att romanen ursprungligen bestod av en rad noveller). Det gör inget att Asimov inte är någon vidare stilist och inte så bra på att bygga karaktärer heller, bokens form kräver varken det ena eller det andra. Jag är riktigt nöjd med Stiftelsen.

De två följande böckerna, Stiftelsen och Imperiet och Den segrande Stiftelsen är mer traditionella romaner – hyfsat sammanhållen intrig, karaktärer läsaren får följa under en längre period, en väldans massa action. Och det är här jag önskar att Asimov tagit ut svängarna mycket, mycket mer. Närgångna skildringar av galna kejsare och kejsarinnor, lika galna generaler och så vidare borde vara obligatoriska i en skildring av ett imperiums nedgång och fall. Samhällskritiken likaså. Det närmaste Asimov kommer är Mulan. Det hade behövts fler Mulan i stiftelsetrilogin.

Jag tycker inte att jag slösat tid på att läsa Stiftelsetrilogin. Även med tanke på allt ovanstående samt att den inte åldrats helt med behag – romanerna publicerades första gången på början av 1950-talet – förstår jag varför den har blivit stilbildande. Det räcker med att tänka på tv-serier som Star Trek och Babylon 5 för att inse det. Men kanske är den främst är intressant för oss redan frälsta – alla vi som älskar sci-fi och som tycker att tanken på ett Vintergatsimperium är totalt fascinerande.

Betyg: 2,5 stjärnor

Originaltitel: Foundation; Foundation and Empire; Second Foundation
Översättning: Sam J. Lundvall
Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: juni 2019
ISBN 9789127163201
Sidantal: 634

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Kamel Daoud: Fallet Meursault

Bilden är lånad av Bokförlaget Tranan

En av de böcker jag faktiskt lyckades ta mig igenom under min läsdippvar Fallet Meursault av Kamel Daoud. Jag plockade upp den för att jag var inne just i en läsdipp och den är så tunn. Men också för att jag gillar fan fiction och för att den bygger på Främlingen av Albert Camus. Främlingen är djupinglitteratur i min smak (kortfattad, innehållsrik, lättbegriplig och rakt på sak). Enligt baksidestexten är Fallet Meursault berättelsen om familjen till Camus mordoffer, han som i Främlingen bara omtalas som ”araben”.

Det visade sig att det inte var mycket till berättelse. Fallet Meursault är urtråkig. Det händer nästan ingenting, Daoud babblar mest och inte på ett underhållande sätt. Jag tror han försöker vara poetisk och mångbottnad och medveten men för mig är det bara massa ord utan innehåll. Den är inget för mig.

Betyg: 1 stjärna

Originaltitel: Meursault, contre-enquête
Översättning: Ulla Bruncrona
Förlag: Bokförlaget Tranan
Utgiven: april 2018
ISBN: 9789188253491
Sidantal: 185

Boken finns på Adlibris och Bokus

Tove Jansson: Sommarboken

Detta är en av Tove Janssons vuxenböcker som har blivit en klassiker. Den kom 1972 och är utgiven i flera upplagor. Jag har inte läst den förrän nu, bara läst OM den.

Boken börjar med att det var en tidig varm morgon i juli, vilket förleder läsaren (i alla fall mig) in i en känsla av att det här är en vanlig, kronologisk berättelse – men där tar man fel! Tid är något underordnat i berättelsen, i stället är den fokuserad på händelser. Jag upptäckte under läsningen att det är som när man ser tillbaka på barndomen – när man ska berätta så blir det än det ena, än det andra som dyker upp utan ordning alls, eller beroende på associationer till något man just då ser, hör eller upplever.  (Det kan ju även handla om någon annan tidsperiod i livet, men just det där med barndomen har jag själv fått träning i på senare tid, när mitt sexåriga barnbarn har kommit på att hon ska fråga om hur det var när jag var liten.)

Berättelserna kretsar kring tre personer som bor på en ö, flickan Sophia, farmor och pappa. (Var mamma finns förtäljer inte historien). Inte förrän en bra bit fram i boken kommer det fram att de inte bor på ön permanent, utan just bara på sommaren. Pappa jobbar nästan hela tiden, så flickan och farmor är lite utlämnade åt varandra, och det uppstår en varm och innerlig vänskap som harmonierar väl med sommarvärmen på skärgårdsön.

Flickan är ”liten” – uppskattningsvis i lägre skolåldern – och farmodern verkar vara uråldrig, jämfört med dagens farmödrar. Hon letar efter löständer, mediciner och glasögon, har ont lite här och där och tar ständigt små tupplurar. Flickan tycks respektera detta och sysselsätter sig på egen hand när farmor behöver vara ifred. Beskrivningen av deras vänskap är en av höjdpunkterna i boken.

Tove Jansson hade ju en fantastisk känsla för språkbehandling, och det är en njutning att bara flyta med i berättelsen. I synnerhet beskrivningen av en magnifik storm, som följs med skräckblandad förtjusning.

Vill du veta mer om Tove Jansson rekommenderar jag YLE-s radioserie som finns under Sveriges Radios Kulturpoddar.

Betyg: 5

Förlag: Förlaget M
Utgiven: originalet 1972, nyutgiven januari 2017
ISBN 9789523330696
Sidantal: 162 s.

Boken finns på Adlibris och som ljudbok på Bokus

Edward St. Aubyn: Romanerna om Patrick Melrose Volym 1

Bilden är lånad av Albert Bonniers Förlag

Edward St. Aubyns romansvit – det finns en volym 2 också- har utsetts som en av de 100 bästa och viktigaste litterära verken i Storbritannien, från det skrivkonsten uppfanns till våra dagar. Den har kallats en uppdaterad och förvriden version av En förlorad värld.

Jag har läst Romanerna om Patrick Melrose Volym 1, som innehåller de tre första romanerna Glöm det, Dåliga nyheter och Visst hopp. Det här är lysande litteratur!  En sällan skådad språklig träffsäkerhet elak, ironisk, skälmsk, hatisk, längtande, döende. Den brittiska överklassen kläs av in på bara skinnet – och det är en vämjelig syn – med den sortens bitska kommentarer som bara den brittiska överklassen själv förmår leverera. Oscar Wilde i kombination med Maggie Smiths repliker i Downtown Abbey på något sätt.

Edward St Aubyn gör i de tre korta och koncisa och ganska så självbiografiska romanerna upp med sin egen uppväxt i den brittiska aristokratin. En barndom fylld av övergrepp, missbrukande föräldrar, distanserad kyla och emotionell vanvård. Via ungdomsårens konstanta drogrus och drogjakt, som livlina för att ens kunna överleva till den begynnande vuxenhetens acceptans och en viss ro.

De tre romanerna utspelar sig under varsitt dygn. Men är så fyllda av sig själva att det räcker så. Stundtals är boken så vidrig, att jag får lägga den ifrån mig. Det gäller särskilt i skildringen av faderns sexuella övergrepp liksom den unge Patricks ständiga injicerande, snortande, supande, pillerknaprande tragiska gestalt i det ena badrummet efter det andra.

Men jag kunde inte låta bli att återuppta boken. Läsa vidare och möta vilddjuret och den totala tomheten som gömmer sig bakom etiketterna, det bildade samtalet och silverbesticken i de fina salongerna och klubbarna.

Och så finns ju den allestädes närvarande ironin. Den brittiska ironin som är ett beroende svårare att bli av med än heroin, enligt författaren själv.

Om du vill ha en läsupplevelse utöver det vanliga rekommenderar jag denna bok starkt. Romanerna om Patrik Melrose Volym 2 har precis kommit ut och det skall bli mig ett sant… ja, nöje är väl fel ord men en sann litterär upplevelse att läsa den i sommar! En extra eloge till översättaren Erik Andersson som så på kornet lyckats förmedla det brittiska språkets såphala elakheter till svenska – så att du fortfarande hör den nasala brittiska släpigheten i fraseringen!

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel:
Översättning: Erik Andersson
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: augusti 2016
ISBN: 9789100153670
Sidantal: 398 sidor

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Sophie Hannah: Monogrammorden

Bilden är lånad av Bookmark Förlag

Redan som mycket ung (typ 10 år gammal) blev jag förälskad i det universum Agatha Christie skapat. Jag har fortsatt älska det sedan dess.

När jag läste att författaren Sophie Hannah fått familjens välsignelse att fortsätta skriva på berättelserna om Poirot var mina känslor blandade. Tanken på fler böcker med Poirot kändes underbar – och läskig. Skulle Hannah vara en värdig efterträdare? Christie var en duktig författare med en speciell stil och hon var fantastisk på kniviga mysterier. Det är ett succérecept som är svårt att upprepa.

Och till en början är Monogrammorden just den besvikelse jag väntat mig. Jag retar mig på att Hannah inte alls skrev som Christie.

Det problemet löser sig på sidan 22. Då visar det sig att bokens berättarjag är en ung polis vid Scotland Yard som Poirot tagit under sina vingars skugga. Med det avklarat kunde jag ägna mig åt att bara njuta.

För jag njuter. Jag tycker att Monogrammorden är riktigt bra. Språket flyter fint och mysteriet är härligt invecklat. Människorna och miljöerna är klassisk britcrime. Och det är roligt att läsa om hur Poirot kör med den unge polisen, försöker få honom att tänka nytt och stort (det går sådär). Mot slutet tappar boken visserligen en del spänning och fart men förblir ändå trevlig läsning.

Hannah har åstadkommit en riktigt mysig pusseldeckare i Agatha Christies anda. Jag ser fram emot att läsa uppföljaren Stängd kista och jag hoppas att Hannah kommer skriva många fler böcker om Poirot.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: The Monogram Murders
Översättning: Helen Ljungmark
Förlag: Bookmark Förlag
Utgiven: september 2015
ISBN: 9789187441721
Sidantal: 364

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Tematrio – Överraskande bra

Lyran längtar efter en överraskande bra bok, en sådan man plockar upp utan större förväntningar och sedan inte vill lägga ifrån sig. I veckans tematrio uppmanar hon oss därför att tipsa om tre böcker som var överraskande bra. Här är min trio.

Jag trodde att Elin Wägners debutroman Norrtullsligan skulle vara tråkig och förlegad. Den skrevs trots allt för över hundra år sedan och jag har aldrig varit förtjust i Wägners politiska filosofi. Men tji fick jag. Wägners skönlitterära förstlingsverk, som handlar om några kontorsflickor som delar lägenhet, är mycket bra, vass och välskriven och levande. Den är också oväntat frispråkig. Jag trodde att 1910-talet var mycket mer hysch-hysch. Jag är grymt pepp på fler romaner av Wägner och det fina är att hon har skrivit åtskilliga.

En annan bok jag hade låga förväntningar på var Nic Pizzolattos thriller Galveston. Pizzolatto är killen som skrev manus till tv-serien True Detective och att skriva manus och att skriva romaner är ju inte samma sak. Dessutom är Matthew McConaughey inte med i boken. Döm om min förvåning när jag insåg att jag verkligen gillade Galveston. Den handlar om en trio sorgliga existenser på flykt undan några våldsamma män och är både actionfylld och lågmält resonerande. Det enda jag inte gillar är att alldeles för mycket avslöjas alldeles för tidigt.

Mitt tredje tips är Ben MacIntyres facklitterära skildring Operation Mincemeat. Den handlar om en helt vettlös plan som under andra världskriget iscensattes av den brittiska underrättelsetjänsten. Författaren är journalist, vilket jag insåg först efter att jag hade köpt boken. Jag är skeptisk mot historisk facklitteratur skriven av journalister, jag har en del dåliga erfarenheter. Men Operation Mincemeat är spännande och medryckande och välskriven; jag sträckläste. Och sedan läste jag ännu en bok av MacIntyre, Double Cross, som handlar om spionerna bakom Dagen D. Den är minst lika bra.

Året runt-tag

Den här roliga taggen hittade jag hos Mitt bokliga liv.

Januari: En bok eller serie med långsam början.
Jonathan Strange & Mr Norell av Susanna Clarke har en lång startsträcka. Jag minns att jag funderade på om jag skulle lägga ner boken. Men efter ungefär 100 sidor tar det fart. Bra fantasy i tegelstensformat.

Februari: En bok eller serie med gullig romantik.
Romantik är inte min grej men Varma kroppar av Isaac Marion skildrar en gullig förälskelse mellan en zombiekille och en levande tjej.

Mars: En bok med grönt omslag.
Sorgesång för Easterly av Petina Gappah. Snyggt omslag, snyggt innehåll. Gappah är grym! I mars kommer hennes roman Memorys bok. Den ser jag fram emot.

April: En series början som var vackert skriven.
Har säkert läst många men jag kan inte komma på någon nu.

Maj: En bok eller serie som du läser för att undvika att plugga.
Allt. Det var länge sedan jag läste på universitetet men jag bedriver en del självstudier i ämnen som engagerar mig. Min studiediciplin imponerar inte.

Juni: En bok som bara kan beskrivas som kul.
Stolthet och fördom och zombier av Jane Austen och Seth Grahame-Smith är hysteriskt rolig. Jag tycker att Austen ensam är urtråkig i bokform men tillsammans med Grahame-Smith blir hon kul.

Juli: En bok som utspelar sig på semestern.
På spaning med Bridget Jones åker huvudpersonen på semester och hamnar i trubbel. Charmig bok om charmig vimsa.

Augusti: En bok som utspelar sig över skolåret.Cirkeln av Sara Bergmark Elfgren och och Mats Strandberg utspelas under första året på gymnasiet. Riktigt bra bok och filmen blev också lyckad. Tycker jag. Jag har förstått att många yngre fans tyckte att filmatiseringen inte blev som de tänkt sig och hoppats på.

September: En bok eller serie med höstfärger på omslaget.
Första pocketutgåvan av Margaret Atwoods dystopiska roman Oryx & Crake. Ruskigt bra bok för övrigt, elak, rolig och möjlig.

Oktober: En bok eller serie du tyckte var läskig.
Ruinerna
av Scott Smith. Jag kommer aldrig ge mig in i en djungel. Inte en meter, inte ens om jag får betalt.

November: En bok eller serie du är tacksam över att ha läst. Kazuo Ishiguros dystopi Never let me go är en av de bästa böcker jag läst. Mycket vacker, oändligt sorgesam.

December: En bok eller serie med ett fantastiskt slut
De sista raderna i Steve Sem-Sanbergs roman De fattiga i Lodz är fantastiska. Boken handlar om ghettot i Lodz under andra världskriget, deppigt aktuellt.

Doctor Thorne

Så är jag tillbaka i det där brittiska. Det är en vurm som liksom inte växer bort. I litteraturen, från barndomens Femböcker via Jane Austen (och i smyg Barbara Cartland), Agatha Christie och Dorothy L Sayers, till modern britcrime.

Och naturligtvis på TV- frosserier i kostymdramer som Herrskap och tjänstefolk och Downton Abbey. Ljuvligt!

Oh England- my Lionheart som Kate Bush sjöng så trånande och bedjande…

Nu har jag sett miniserien Doctor Thorne som finns på SVT Play. Bakom serien ligger Julian Fellowes som också är upphovsmannen till Downton Abbey. Doctor Thorne bygger på Anthony Trollopes roman från 1858 och är mer Jane Austen än Downton Abbey. Även om en och annan vass replik hörs även här, dock inte av Maggie Smith…

Doctor Thorne är ett elegant serverat kostymdrama, en njutbar bagatell i 1800-talets England, i en lantlig miljö med byliv och slottsliv. Skådespelarna är högklassiga. I centrum står Dr Thorne och hans brorsdotter Mary med hennes olämpliga bakgrund som född utom äktenskapet.

Serien handlar om kärlek med förhinder, klassmotsättningar och sociala strategier för säkra det viktigaste av allt, namn och egendom. Och för det krävs pengar. Mycket pengar.

Brittiska bagateller klår ju det mesta i TV-väg. Så titta på Doctor Thorne och njut en stund. Men passa på – den ligger på SVT Play ungefär 2 veckor till, beroende på avsnitt.

Betyg: 3,5 stjärnor.

Originaltitel: Doctor Thorne
Ursprungsland: Storbritannien
Säsong: 1
Produktionsår: 2016
Längd: 3 avsnitt à 47-53 minuter