Stephen King: Under kupolen

Bilden är lånad av Bonnier Pocket

Jag vet inte hur många usla Stephen King-filmatiseringar jag sett genom åren men det är ju några stycken. Tv-serien Under kupolen är en av många. Jag gav upp en bit in på andra säsongen och köpte boken i stället.

Jag borde gått direkt på boken. Den är mycket bättre. Visserligen mastodonttjock, närapå 1 200 sidor vilket är i häftigaste laget. Och myllret av människor är verkigen förvirrande. Utan personförteckningen längst fram i boken hade jag gått vilse fullständigt.

Men människorna är ypperligt skildrade. Ta bara far och son Rennie. I tv-serien är de otrevliga men smått osannolika och lätta att vifta bort som något som aldrig skulle hända. Särskilt sonen. Men bokens version av Jim och Junior Rennie lär jag inte att glömma i första taget. De är vidriga och läskigt trovärdiga och jag ryser av välbehag när jag läser om dem.

Och sådär fortsätter det boken igenom. Romanen innehåller många människor som är väl värda att lära känna (och som slarvas bort fullständigt i tv-serien). Jag har sagt det förut och jag säger det igen. King är grym på människor.

Vad gäller handlingen så är den egentligen både spännande och otäck. Men jag stör mig en del på jag känner igen för mycket från tv-serien. Även om skaparna av tv-serien ändrade på det mesta känner jag igen tillräckligt mycket för att det ska sabba en del av läsupplevelsen.  Men bara en del. Och upplösningen är brutal, för att dra till årets understatement.

Betyg: 4

Originaltitel: Under the Dome
Översättning: Anders Bellis
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: augusti 2013
ISBN: 9789174293586
Sidantal: 1180

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Kazuo Ishiguro: Begravd jätte

Bilden är lånad av Wahlström & Widstrand

Kung Arthur och Merlin är borta och efter år av krig råder en sömnig fred. Det gamla paret Beatrice och Axl bor i en liten jordhåla i utkanten av byn. Barnen gör narr av dem medan de vuxna låter dem försvinna ut i periferin.

Minnen av hur Beatrice och Axl fann varandra och sin kärlek är fördunklade. De minns vagt en son, men inte hur han såg ut, när han försvann eller varför. De beslutar sig att ge sig ut på en resa för hitta  sonen och kanske få klarhet i vilka de själva är. De möter troll, krigare, lömska munkar, vänliga själar  förtrollade varelser och en riddare. Färjekarlar och barn visar  dem vägen eller bort från vägen. Till slut möter de draken vars andedräkt bäddat in tiden i en evig glömska. Som en dröm om fred som inte är riktigt sann.

Begravd jätte är en vacker, stillsam saga i gränslandet mellan riddarroman och fantasy. Den utspelar sig långt från mäktiga kungar och slott, i långsam vandring mellan små byar i ett landskap som förbinds av romarnas gamla vägar. En filosofisk saga om kärlek och sanning, om livet och döden som skiljer oss åt.

Årets nobelpristagare i litteratur är lättläst men med många bottnar. Rekommenderas!

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Buried Giant
Översättning: Rose-Marie Nielsen
Förlag: Wahlström & Widstrand
Utgiven: januari 2016
ISBN: 9789146226659
Sidantal: 335

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Tematrio: Rymdgrejer i titeln

Ny vecka, ny tematrio. Den här gången uppmanar Lyran oss att berätta om tre böcker, dikter, musikstycken, TV-serier eller filmer som har något som finns i rymden i titeln. Här är min trio.

Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams är en modern sci-fi-klassiker och i några decennier eller så kände jag mig som den enda i universum som inte läst den. Men i år har jag äntligen kommit till skott. Knäppt och roligt men inte riktigt så roligt som jag trodde och kanske lite väl knäppt också. Men hela grejen med att Jorden pulvriseras p.g.a. intergalaktiskt vägbygge är rätt kul. Inte för att jag vill att det ska hända. Men jag tycker bäst om sci-fi (och fantasy) som relaterar till och kommenterar företeelser i vår värld.

John Ajvide Lindqvists böcker är bra exempel på fantasy som är en enda lång kommentar till vår värld. Böckerna utspelas i vår värld och vår tid, men med övernaturliga inslag. Min favorit är Lilla stjärna som handlar om två udda flickor och en vänskap med förödande konsekvenser. Spännande, otäckt och hyfsat slabbigt. Rekommenderas till alla som gillar kombon socialrealism och skräck. Rekommenderas till alla som inte gillar skräck. Rekommenderas till alla. Det här är helt enkelt ruggigt bra.

En helt annan typ av bok är Jón Kalman Stefánssons roman Himmel och helvete. Eller ja, jag skulle tippa på att det kvalar in som socialrealism men är alltså helt utan inslag av fantasy- eller sci-fi. Boken utspelas på Island och handlar om en pojke och hans möte med döden. Sparsmakat men effektivt berättat men för spretigt. Första boken i en trilogi. Jag kommer läsa åtminstone en del till.

 

 

 

 

 

 

Tematrio – #Metoo

Få har väl missat taggen #Metoo där mängder av flickor och kvinnor berättat att också de utsatts sexuella trakasserier, sexuellt våld och kränkningar. I veckans tematrio uppmanar Lyran oss därför att berätta om tre romaner som gestaltar sexuellt våld/kränkningar. Här är min trio.

I Alden Bells dystopiska roman I dödsskuggans land skildras ett sexuellt övergrepp ur offrets perspektiv. Otäck beskrivning i en otäck bok. Bell har skrivit en sparsmakad, drabbande och spännande skildring av världen efter zombiekalypsen. Jag förstår inte varför den inte blivit en världssuccé. Jag hoppas jag kan få tag på uppföljaren Exit Kingdom.

I thrillern 1974 av David Peace skildras övergreppet ut förövarens perspektiv. Vidrig beskrivning. Peace är överhuvudtaget bra på att skildra hur människor begår vidrigheter mot varandra. Han still är repetitiv och suggestiv och rå och det funkar verkligen. Dessvärre är han snudd på obegriplig. Det var först i den fjärde boken i serien, 1983, som jag fick något grepp om vad Red Riding-kvartetten går ut på (bortsett från att människor är hemska mot varandra, och korrumperade). Som att läsa Cormack McCarthys roman Blodets meridian, fast fyra gånger.

Våldtäkten i Carsten Jensens historiska roman Vi, de drunknade beskrivs på ett helt annat sätt, som betraktad av en utomstående, sakligt konstaterande faktum. Det är otäckt det också, men inte så otäckt som i de två ovan nämnda romanerna. Märklig bok, för övrigt. Den börjar som en eländesskildring som frossar i mänsklig uselhet och tragedi, övergår till en vemodig vardagsbeskrivning av några människor i en liten stad och slutar som snudd på skröna. Klart läsvärd men borde kortats ner, alldeles för mastigt med drygt 700 sidor.

Alden Bell: I dödsskuggans land

Bilden är lånad från MIX förlag

Jag börjar bli bortskämd med riktigt bra zombieromaner. Alden Bells bok I dödsskuggans land är precis så bra som jag hoppats. Jag har velat läsa den ända sedan den kom ut och nu har jag äntligen lånat den på biblioteket. Den gavs ut 2012 och så här fem år senare känns en pocketupplaga allt mindre trolig.

Huvudpersonen o boken är femtonåriga Temple, en vinddriven fajter som föddes efter zombieapokalypsen och som inte känner till något annat. Hon slåss mot zombier och hon slåss mot människor. Som ensam ung tjej är hon dubbelt utsatt. Spänningslitteratur som skildrar sexuella övergrepp helt ur flickans/kvinnans perspektiv är inte så vanlig, för att ta till årets understatement men Bell är ett välkommet undantag.

Berättelsen är hjärtskärande men tack och lov inte hopplös (jag pallar inte hopplöshet). Och den är spännande och otäck och ganska äcklig. Ingen vidare middagsläsning men jättebra läsning närhelst annars.

Berättarstilen är stram och lite spöklik. En läsare jämförde med Cormack MacCarthys Vägen och det är en jämförelse jag ställer upp på. Skillnaden är att Bell är mer lättläst, det är inte svårt att förstå vad som hänt och vad som händer.

I dödsskuggans land är en fantastisk bok som borde kunna nå långt utanför fantasykretsar. Spänningslitteratur om människors utsatthet i en havererad värld borde kunna få en riktigt bred publik. Själv vill jag väldigt gärna läsa uppföljaren Exit Kingdom, som egentligen är en prequel. Den finns inte i svensk översättning men jag är fullt villig att läsa på engelska, bara jag får tag i den.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: The Reapers are the Angels
Översättning: Carla Wiberg
Förlag: MIX förlag
Utgiven: 2012
ISBN: 9789186845247
Sidantal: 253

Den tryckta upplagan har utgått ur handeln men e-boken finns att köpa på Adlibris och Bokus.

André Alexis: Femton hundar

Bilden är lånad från Kalla Kulor Förlag

Jag hade kunnat älska André Alexis roman Femton hundar. Om den hade varit en fantasybok om femton hundar som får mänskligt medvetande och talförmåga och ger sig ut på äventyr. Tänk ett så underbart tillfälle att kombinera en rejäl dos fantastik med lite satir och lite allmänt filosoferande om mänskligheten.

I stället är det precis tvärtom. Femton hundar är en fabel där talande djur används som ursäkt för att diskutera mänskligheten och samhället och filosofin och sånt i den stilen.

Jag tycker det blir lite tråkigt. Dessutom är det deprimerande med en bok som går ut på att femton hundar ska dö.

Alexis skriver bra och hans berättelse har många poänger. Men han är för seriös för mig. Efter mycket tvekan ger jag ändå 3 stjärnor i betyg, eftersom boken är så välskriven. Den är inte bara skriven för mig.

Betyg: 3 stjärnor

Originaltitel: Fifteen Dogs
Översättning: Hanna Williamsson
Förlag: Kalla Kulor Förlag
Utgiven: maj 2017
ISBN: 9789188153586
Sidantal: 221

Boken finns på Adlibris och Bokus

Tematrio – Starka känslor

I veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta om tre böcker som innehåller och/eller väcker starka känslor hos oss som läsare. Här är en trio som fick mig att känna väldigt mycket.

Carolina Fredrikssons debutroman Flod handlar om två barn som bor i en gammal husvagn under en bro som går över en flod. Ibland kommer en kvinna med mat till dem men i övrigt får de klara sig själva. Sparsmakat, sorgesamt och upprörande om barn i absolut utsatthet. Skildringen av barnens verklighetsflykt genom leken är något av det starkaste jag läst på senare år. Plus i kanten för att floden och bron och staden som ligger där på andra sidan bron har vissa likheter med min hemstad Göteborg.

Också i Never let me go av Kazuo Ishiguro handlar det om utsatta barn, denna gång i en inte allt för avlägsen framtid. Ännu en sparsmakad, sorgesam och upprörande bok av den typen som stannar kvar i åratal. Det har hänt att jag önskat att jag aldrig läst den, så sorglig tycker jag att den är.

Robert Harris roman En officer och spion är en helt annan typ av bok, en historisk thriller baserad på verkliga händelser. Alfred Dreyfus var en fransk-judiske officer som år 1894 dömdes för landsförräderi och skeppades iväg till Djävulsön. Problemet var att Dreyfus var oskyldig. Boken skildrar kampen för att få Dreyfus frigiven. Välskrivet och initierat om antisemitism, korruption och rättsröta och om hur lätt det är att krossa en människa. Det här är en bok som gör mig riktigt förbannad på världen.

 

 

 

Stephen King: Den som finner & Sista vakten

Bilderna är lånade från Månpocket

En av de saker jag verkligen gillar med Stephen Kings är att han är fantastisk på att skildra människor. Han drar fram alla våra goda och dåliga sidor i ljuset och ba’: ”Kolla bara, det är sådana vi är” och jag älskar att läsa om det. Och mest av allt älskar jag att läsa hans skildringar av riktigt, riktigt hemska människor.

Som i hans trilogi om den pensionerade kriminalaren Ben Hodges. Den inleder storstilat med Mr Mercedes, Kings första deckare utan några övernaturligheter. En sociopat vid namn Hartsfield tar livet av massa människor bara för att. En helt suverän bok som jag läste för något år sedan.

Nu har jag läst de två andra böckerna i trilogin. I Den som finner är det en litteraturfixerad vettvilling vid namn Morris Bellamy som står i fokus. I Sista vakten vaknar Mercedesmördaren till liv igen och liken börjar åter stapla sig.

King är fantastisk på att beskriva all denna mänskliga vidrighet. Och det jag gillar mest är att hans psykopater inte är någon slags superintelligenta superskurkar som alltid är flera steg före polisen. De är misslyckade, impulsdrivna, halvsmarta, dumdristiga. De är kort sagt obehagligt realistiska. Inget fel på Hannibal Lecter men de här killarna skrämmer mig betydligt mer.

Vad gäller handlingen så är Den som finner överlägset bäst. Sista vakten är rörigare, långsammare, inte riktigt lika spännande. Det är lite synd att trilogin om Hodges inte slutar på topp men ingen kan vara bäst jämt.

Jag vill också nämna att King med åren blivit en mycket bra stilist. Inte så att han någonsin skrivit som en kråka men med böckerna om Bill Hodges har han nytt nya språkliga höjder. Han är rolig och cynisk och träffande och så njutbar.

Betyg: 4,5 stjärnor

Svensk titel: Den som finner
Originaltitel: Finders Keepers
Översättning: John-Henri Holmberg
Förlag: Månpocket
Utgiven: oktober 2016
ISBN: 9789175035772
Sidantal: 398

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Betyg: 3,5 stjärnor

Svensk titel: Sista vakten
Originaltitel: End of Watch
Översättning: John-Henri Holmberg
Förlag: Månpocket
Utgiven: mars 2017
ISBN:9789175036113
Sidantal: 382

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Ransom Riggs: Miss Peregrines hem för besynnerliga barn & Spökstaden

Bilderna är lånade av Rabén & Sjögren

Nu har jag äntligen äntligen läst Ransom Riggs. Hans två första böcker har stått i min bokhylla i evigheter (alltså 2-3 år), jag har dragit mig för att läsa för att jag trodde att böckerna skulle vara knepiga.

Det hade med fotona att göra. Riggs fick inspirationen att skriva Miss Peregrines hem för besynnerliga barn från gamla foton, bisarra, spöklika, olycksbådande foton på barn. Knepiga foton => knepiga böcker, tänkte jag.

Men böckerna är inte knepiga. Ransom har en rak stil. Hans värld är fantastisk (det är fantasy) men enkelt uppbyggd. Böckernas berättarjag är Jacob, en tonåring med problem, hans föräldrar tror att han är psykotisk. I den första boken Miss Peregrines hem för besynnerliga barn åker han med sin pappa till en ö utanför Wales kust. Tanken är att han ska tillfriskna men i stället kastas han rakt in i den alternativa verklighet som gav honom psykosstämpeln till att börja med. Det blir en del otäckheter men tempot är ändå långsamt, först mot slutet skruvas hastigheten och spänningen upp. Jag gillar verkligen boken men saknar ändå Neil Gaiman litegrann.

Uppföljaren Spökstaden är mer actionbetonad, boken skildrar barn på flykt, desperat sökande efter räddning. Boken har mer tyngd och svärta än föregångaren och utspelas dessutom under andra världskriget. Jag tycker väldigt mycket om Spökstaden. Jag har slutat sakna Neil Gaiman.

Nu är jag sugen på att se Tim Burtons filmatisering av Miss Peregrines hem för besynnerliga barn. Framför allt är jag sugen på att läsa den tredje och avslutande boken i serien, Själarnas bibliotek. Jag hoppas att någon ser till till att den kommer i pocket snart.

Den übersnygga förstautgåvan av Miss Peregrines hem för besynnerliga barn har tagit slut i handeln men en nyutgåva släpptes i samband med filmpremiären förra hösten.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children
Översättning: Susanne Näsling
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgiven: september 2016
ISBN: 9789129703931
Sidantal: 384

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Hollow City
Översättning: Jan Risheden
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgiven: augusti 2015
ISBN: 9789129696806
Sidantal: 432

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Intervju med John Ajvide Lindqvist

Yum-yum! I eftermiddags sände Studio Ett i P1 en intervju med John Ajvide Lindqvist i dag. Han berättar bl.a. om sin nya bok X: Den sista platsen, den avslutande delen i trilogin som inleddes med Himmelstrand. Enligt intervjun är det en skräck-kriminalhistoria, ett försök att skriva hårdkokt (författaren säger att han lyckades sådär med det hårdkokta). Handlingen utspelas i en fiktiv förort bland kriminella och knarklangare och Ajvide Lindqvist har hittat på en helt ny slang för att skapa rätta stämningen.

Jag köpte Himmelstrand tidigare i år men har ännu inte hunnit läsa, men intervjun fick mig superpepp.

Visste ni förresten att Stephen King gillar Ajvide Lindqvist? Bara en sån sak!