Sylvain Neuvel: Sovande jätter

Bilden är lånad från Brombergs

Ännu en sågning när jag ändå är igång, denna gång av Sylvain Neuvels sci-fi-roman Sovande jättar. Baksidestext och bokhandel använder ord som succéserie och nyskapande men jag tycker det här är direkt dåligt. Och det handlar inte om att jag ogillar genren. Tvärtom är jag väldigt förtjust i sci-fi. Jag tycker dessutom om böcker som är upplagda som utdrag ur dagböcker, bloggar och så vidare. I det här fallet handlar det om intervjuer. Max Brooks använde det greppet i Världskrig Z och resultatet blev riktigt bra.

Sovande jättar däremot är bara urtrist. Fantasilöst språk, alla intervjuobjekten låter likadana, författaren lyckas varken bygga ut karaktärer eller spänning. Dessutom funkar inte historien. En bra sci-fi-författare får berättelsen att verka rimlig och dessutom tänkvärd. Neuvel lyckas varken med det ena eller det andra och dessutom är han som sagt tråkig.

Sovande jättar är första boken i trilogin Themisfilerna. Som läget är nu har jag ingen lust att läsa uppföljaren Gudarna vaknar. Däremot skulle jag mycket väl kunna se tv-serien, om det nu kommer en tv-serie. Att usla böcker blivit bra filmatiseringar har ju hänt förr. Och sci-fi brukar vinna på att filmatiseras, om inte annat så för specialeffekternas skull.

Betyg: 1 stjärna
Originaltitel: Sleeping Giants
Översättning: Peter Samuelsson
Förlag: Brombergs
Utgiven: januari 2019
ISBN: 9789178090402
Sidantal: 343

Boken finns på Adlibris och Bokus.



Emmi Itäranta: Minnet av vatten

Bilden är lånad från Modernista

Vad gör en för att få tillbaka lusten att blogga efter månader av skrivkramp? En tar till en sågning. De är ju så lätta att skriva.

Jag hade väldigt gärna tyckt om Emmi Itärantas debutroman Minnet av vatten. Den kändes ju som den hade alla förutsättningar. En dystopisk berättelse om en framtid där den globala uppvärmningen ändrat förutsättningen för allt och Kina härskar över Europa. I norr är Skandinaviska Unionen ockuperat av främmande makt. Där lever 17-åriga Noria Kaitio som går i lära för att bli temästare och som skyddar sin bys hemliga vattenkälla, samma källa som militären är ute efter.

Det låter spännande men är rätt tråkigt. Och tråkigt är det för att berättelsen inte engagerar. Om en ska skriva en bok där det händer så lite som i Minnet av vatten gäller det att vara skicklig på att skildra människor och stämningar och osynliga strukturer. Där är inte Itäranta än. Människoskildringarna är skissartade och rätt så platta. Norias temästareritualer känns påklistrade – som ett lån utifrån som författaren egentligen inte förstår. Språket är tillgjort. I grunden har Itäranta ett bra språk med stor potential men hon gör sig till. Hon försöker låta som hon tror att en flicka som lever i en kinesisk kultur låter. Hon lyckas inte, det blir bara fånigt.

Så nej, Emmi Itärantas debutroman var inte så bra i mitt tycke. Det betyder inte att jag inte vill läsa något mer av henne. Hon kan bli mer än bra, om hon kommer bort från tillgjordheten.

Betyg: 2 stjärnor

Originaltitel: Teemestarin kirja
Översättning: Camilla Frostell
Förlag: Modernista
Utgiven: maj 2017
ISBN: 9789177015796
Sidantal: 240

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Elisabeth Östnäs: Feberflickan

Bilden är lånad från Modernista

Elisabeth Östnäs debutroman Feberflickan är wow och gäsp på samma gång. Wow som i ”Wow vilken briljant genomförd tolkning av historien om Lizzie Borden”. För det här är berättelsen om Lizzie Borden omplacerad till Sverige runt förra sekelskiftet. Och det är snyggt gjort. Östnäs briljerar i språk och människoskildring och konsten att skapa förtätad stämning och massa såna saker som utmärker en duktig författare. Läskigt är det också.

För det är verkligen historien om Lizzie Borden jag läser, även om huvudpersonen här kallas Luna och bor i Lund. Till och med den där grytan som serverats dag efter dag och blivit allt mer skämd har tagits med. Därav min gäspning. Jag kan berättelsen om Lizzie Borden. Jag har sett filmen, jag har läst artiklarna, jag vet vad som kommer hända. Och sorry, jag vill inte veta på förhand vad som händer i en bok. Jag vill bli överraskad men det är först mot slutet som Östnäs serverar en överraskning (en bra sådan förvisso). Det förtar en del av spänningen.

Om Feberflickan hade haft en handling jag inte känt till redan innan jag började läsa hade det blivit en femma i betyg. Nu får Östnäs nöja sig med 4 stjärnor i betyg. Vilket ju också är bra.

Betyg: 4 stjärnor

Förlag: Modernista
Utgiven: maj 2018
ISBN: 9789177812302
Sidantal: 128

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Dan Vyleta: Rök

Bilden är lånad från Bonnier Pocket

Ett av årets positiva överraskningar var Dan Vyletas fantasyroman Rök. Mina förväntningar var nära noll. Boken utses som en efterföljare till Harry Potter och hata mig inte men jag kan inte med Harry Potter. Jag har visserligen bara sett filmerna men eftersom fansen är galna i dem antar jag att de inte skiljer sig så mycket från böckerna. Och jag fixar inte riktigt trollkarlar i spetsiga hattar som viftar med trollspön och häver ur sig latinska trollformler.

Men Rök känns inte alls som Harry Potter. Visserligen utspelas boken bland internatskoleelever i England och övernaturliga saker händer men där nånstans slutar likheterna. Vyleta har skapat en alternativ verklighet placerad i 1800-talets England. Det är svårt att beskriva stämningen men ta en titt på det übersnygga omslaget; det är lite så jag tycker hela boken är. Dickensianskt mörk och myllrande. Med en fantasytwist. Människor alstrar rök och sot så fort de tänker omoraliska och dåliga tankar och bokens unga huvudpersoner kastas in i en riktigt spännande jakt på rökens ursprung och botemedel.

Det som jag tycker allra mest om är Vyletas världsbygge. Jag tycker det är fascinerande. Visserligen köper jag inte allt rakt av, det finns sånt som är mindre trovärdigt, som hela grejen med röken. Men på det stora hela godtar jag både värld och story. Vyleta har dessutom ett och annat tänkvärt att säga om moralbegrepp och föreställningar om medfödd ondska som jag uppskattar. Jag ser fram emot att läsa mer av Vyleta, och det är ett mer än gott betyg år en bok som jag hade nära noll i förväntningar på.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Smoke
Översättning: Birgitta Wernbro-Augustsson
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: mars 2017
ISBN: 9789174295917
Sidantal: 504

Boken finns på Adlibris och Bokus.


Dmitrij Gluchovskij: Metro 2035

Bilden är lånad från Ersatz

Nu har jag läst Metro 2035, den avslutande delen i Dmitrij Gluchovskijs trilogi om livet i Moskvas metro efter det stora kärnvapenkriget. I det stora hela är det en värdig avslutning. Handlingen har för det mesta full fart, det blir en hel del spänning och en och annan överraskning. Gluchovskij har en osentimental inställning till människorna i sin skapelse och tar livet av folk till höger och vänster; ibland får jag hjärtat i halsgropen och ibland blir det sorgligt. Och som i all bra postapokalyps serveras en hel del pikar till diverse politiska ideologier som dominerat och dominerar det moderna Europa och Ryssland. På minussidan står virrvarret av människor med långa krångliga namn, jag har visst sjå med att hålla reda på vem som är vem och har gjort vad och varför och när. Gluchovskijs korthuggna stil med dess abrupta och på något sätt avbrutna dialogen hjälper inte till. När jag läst ut boken tycker jag det är synd att det inte kommer en del till. Som boken slutar hade Gluchovskij utan vidare kunnat skriva en bok till och en till.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Metro 2035
Översättning: Ola Wallin
Förlag: Ersatz
Utgiven: maj 2018
ISBN: 9789187891830
Sidantal: 621

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Stephen King: Revolvermannen & De tre följeslagarna

Bilderna är lånade från Albert Bonniers Förlag

Ännu en Stephen King. Eller två, för att vara exakt. Jag har läst Revolvermannen och De tre följeslagarna, de två första delarna i Kings fantasyepos Det mörka tornet.

I första boken presenteras läsaren för Roland av Gilead, revolvermannen själv. Han är nån slags korsning mellan Clint Eastwood i vilken spagettivästern som helst och en riddare i en medeltida saga. Världen han befinner sig i är dyster och hotfull och Roland själv har ett mystiskt uppdrag. Boken är spännande och fantasieggande men också förvirrande, frågetecknen är många och jag känner mig mest desorienterad. Berättarstilen är lite överlastad, som om författaren hade ambitioner han ännu inte riktigt förmår leva upp till. Det känns som jag läser förstlingsverket av en författare som kommer bli, ja, superstor.

Uppföljaren De tre följeslagarna är bättre på alla sätt och vis. Storyn är snyggt komponerad och har en tydlig riktning. Nya spelare introduceras och åtminstone något frågetecken rätas ut. Språket har befriats från det mesta av det överflödiga och flyter fint, berättarstilen är – för att ta till värsta klyschan – mer mogen.

Bägge böckerna är klart läsvärda och jag ser fram emot att ta itu med den tredje boken i serien.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: The Gunslinger
Svensk titel: Revolvermannen
Översättning: John-Henri Holmberg
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: januari 2017
ISBN: 9789100170844
Sidantal: 221

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: The Drawing of the Three
Svensk titel: De tre följeslagarna
Översättning: John-Henri Holmberg
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: januari 2017
ISBN: 9789100170851
Sidantal: 415

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Stephen King: Det

Bilden är lånad från Albert Bonniers Förlag

Stephen Kings roman Det är, för att uttrycka det väldigt kort, väldigt mycket.

Till att börja med är den väldigt tjock, 1334 sidor + efterord, ett riktigt cementblock. Väldigt välskriven och väldigt läsvänlig, en sann bladvändare.

Och den innehåller väldigt mycket otäckheter. King är ju skräckförfattare men här är det liksom ingen ände på det. Han staplar gräslighet på gräslighet på gräslighet. Och det är inte bara clownen och hans olika skepnader som är igång. Den här boken innehåller en lång rad riktigt hemska människor och de gör riktigt hemska saker mot andra människor.

Och resultatet blir en väldig ansamling lik. Hundratals. Till slut blir det lite mycket. Det känns konstigt att erkänna det, men en viss mättnadskänsla infinner sig.

Alltså, Det är en i grunden mycket bra bok. Engagerande, och spännande nästan hela tiden och många gånger riktigt läskig. Jag tänker då aldrig gå i närheten av en clown igen. Men det går det slentrian i clowneriet. Efter sådär 1 000 sidor tycker jag det börjar bli dags att ta kål på fanskapet. Och när jag läst klart boken är det inte främst clownen som lever kvar i minnet utan människorna och alla de hemska saker de gör mot varandra. Dem kommer jag inte glömma i första taget.

Vilket ju är precis så en bra skräckroman ska vara.

Men det finns en sak jag inte gillar alls. En av de saker som gör King så stor är hans människoskildringar, han har en fin blick för människans psykologi. Och där tycker jag det skaver den här gången. Framför allt retar jag mig på bokens enda kvinnliga huvudperson, Beverly. Snark vilken trött kvinnosyn. 80-tal.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: It
Översättning: Roland Adlerberth
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: augusti 2017
ISBN: 9789100174682
Sidantal: 1340

Boken finns på Adlibris och Bokus.


Stephen King: Doktor Sömn

Bilden är lånad från Månpocket

Jag visste inte om jag skulle våga läsa Stephen Kings roman Doktor Sömn. Filmen The Shining skrämde vettet ur mig när jag var tonåring och jag vågade aldrig läsa boken. Jag försökte faktiskt. Jag kom inte många sidor.

Men så hittade jag Doktor Sömn på loppis. Och kanske har jag blivit mindre lättskrämd eller så är Stephen King inte fullt så skrämmande  längre. Uppföljaren till Varsel är bitvis riktigt otäck, men inte så otäck att jag inte vågar läsa vidare.

Och jag läser med nöje. King har skapat den perfekta kombon av spänning/action/skräck och vardaglig vardag. Hans skildring av människor och monster är bara bäst. Inkännande, övertygande, medryckande. King gör skräck av det vardagliga och vardag av skräcken. Och han ger ett mycket tillfredsställande svar på frågan om vad som hände med den lille killen i Varsel.

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: Doctor Sleep
Översättning: Boo Cassel
Förlag: Månpocket
Utgiven: januari 2015
ISBN: 9789175034133
Sidantal: 511

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Dmitrij Gluchovskij: Metro 2034

Bilden är lånad från Coltso

Det var med vagnslaster av tvekan som jag tog mig an Metro 2034: Försvaret av Sevastopolskaja. Dmitrij Gluchovskijs debutroman Metro 2033: Den sista tillflykten var sådär. Fascinerande idé – det globala kärnvapenkriget har kommit och gått och en liten rest av mänskligheten har överlevt i Moskvas tunnelbana. Spännande miljöer – tunnlar under jorden är spännande. Och driften med 1900-talets totalitära ideologier var kul. Men det var en del annat jag retade mig på. Som seg inledning och närmast total avsaknad av kvinnor. Jag har svårt för författare som medvetet utesluter hälften av mänskligheten.

Och jag älskar att bli positivt överraskad. Metro 2034 är riktigt bra postapokalyps. Miljöerna, människorna (kvinnor inkluderade, tack så mycket), spänningen, återblickarna till den dagen, sorgen efter den värld som försvann, alla människor som dog. Okej, jag gillar inte allt men jag gillar det mesta. Jag är så sugen på den tredje boken i serien.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Metro 2034
Översättning: Ola Wallin
Förlag: Coltso
Utgiven: april 2012
ISBN: 9789186437664
Sidantal: 398

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Tematrio – Läskigheter

Halloween har ju precis varit och i veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta om tre läskigheter. Här är min försenade men likväl läskiga trio.

Pål Eggerts skräckroman Dödfödd utspelas i ett Göteborg de flesta av oss inte ser så mycket av, bland hemlösa, missbrukare och gängkriminella. I alla fall inte på så nära håll. Och det här är inte vilka utslagna som helst. En av de hemlösa är ett gravrå och det kriminella gänget startar upp en bordell med hjälp av en rejäl dos magi. Det låter knäppt men Eggert får det att fungera. Varning dock för mycket kroppsvätskor och hög äckelfaktor. Det här är den andra boken om Sebastian och Isa och böckerna måste läsas i ordningsföljd, annars blir det obegripligt. Om du inte läst Borde vara död – börja med den och sen gå direkt på den här.

I Yuko av Jenny Milewski flyttar Malin in i en studentkorridor i Linköping och hittar ett argt spöke. Och okej, det här är inte den mest välskrivna roman jag läst, språket är lite stelt och människorna lite väl förutsägbara. Men det gör inget, för Yuko är ändå läskig som sjutton. Det här är en roman som lever högt på skräckkapitalet från  japanska skräckrullar. Spökflickor med svart långt hår som terroriserar omgivningen är vansinnigt otäcka. Också när de dyker upp i Linköping.

Och så vill jag nämna John Ajvide Lindqvists roman Lilla stjärna. Den handlar om två annorlunda flickor. Och farliga. Särskilt tillsammans. Girl power slayer style, liksom. Läs.