Elin Säfström: En väktares bekännelser & Visheten vaknar

Bilderna är lånade från Gilla Böcker

Ett Stockholm fullt av övernaturliga väsen, som tomtar, troll och älvor. En femtonårig flicka – en väktare – vars uppdrag det är att se till att de övernaturliga inte ställer till med trubbel och inte visar sig för människor. Visst låter det underbart?

Det är för det mesta underbart. Det är lätt att bli förälskad i Säfströms debutroman En väktares bekännelser och uppföljaren Visheten vaknar. Jag tycker om beskrivningen av hur Tilda kämpar med att hålla reda på stadens oknytt samtidigt som hon hanterar den taskiga relationen till mamman och hela grejen med att gå i högstadiet. Och jag tycker det är skönt att Säfström inte levererar någon eländesskildring av skolan. Det är inte så att Tildas dagar i skolan är en rosig dans på rosor men det är inte ett avgrundsdjupt helvete heller. Och hur som helst är det inte skolan som är hennes största bekymmer utan de övernaturliga. En del av dem ställer inte till med hyss i största allmänhet utan är riktigt otrevliga.

Böckerna är bitvis spännande men långt ifrån hela tiden – för en läsare som slukat böcker i några decennier sådär är handlingen inte oförutsägbar om en säger så. Men jag tillhör ju inte heller målgruppen. Jag tror knappast att en läsare i nedre tonåren upplever texten på samma sätt som jag.

Texten ja. Säfström har en skön stil med mycket språkglädje och mycket humor. Men också väldigt många ”typ” och ”liksom”. De där två orden är inte nödvändiga komponenter i en text som vänder sig till mycket unga läsare och jag tycker de irriterar. Samtidigt kan de inte överskugga det faktum att Säfströms språk i övrigt, hennes humor och sätt att skapa nya ord av gamla ord är charmerande.

Betyg: 4 stjärnor

Titel: En väktares bekännelser
Förlag: Gilla Böcker
Utgiven: september 2016
ISBN 9789187707469
Sidantal: 284

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Betyg: 4 stjärnor

Titel: Visheten vaknar
Förlag: Gilla Böcker
Utgiven: september 2017
ISBN 9789188279736
Sidantal: 319

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Mats Strandberg: Hemmet

Framsidan till pocketupplagan av Mats Strandbergs roman Hemmet
Bilden är lånad från Norstedts

När Joel får in sin mamma på ett boende för demenssjuka går situationen snart överstyr. Modern försämras hastigt, blir aggressiv och våldsam. Hon känner till saker hon inte borde veta något om och påstår att hon talat med sin sedan länge döde make. Och hon är inte den enda på hemmet som börjar bete sig underligt.

Redan i Färjan visade Mats Strandberg att han är bra på att göra horror av folkhemmet. I Hemmet gör han samma grej, men ännu bättre. Boken slår ihop två fasor: ångesten över att förlora en anhörig i en demenssjukdom, med allt vad det innebär, och så något illasinnat övernaturligt på det.

Och resultatet är otäckt som bara tusan. Det är så vardagligt vardagligt med ett demensboende. Det är så tragiskt och fruktansvärt och nedbrytande. Stranberg förmedlar allt det där samtidigt som han skrämmer med vad det nu är som far runt i korridorerna på jakt efter någon att bråka med.

Bortsett från någon svacka någonstans är Hemmet en riktig bladvändare. Jag vågar inte fortsätta läsa. Jag kan inte sluta. Det är grymt bra.

Betyg: 4,5 stjärnor

Förlag: Norstedts
Utgiven: maj 2018
ISBN 9789113073897
Sidantal: 543

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Isaac Asimov: Preludium till Stiftelsen & Hari Seldon och Stiftelsen

Bilderna är lånade från Natur & Kultur

Preludium till Stiftelsen har det mesta av det jag saknade i Stiftelsetrilogin. När boken börjar har Hari Seldon precis hållit det berömda föredrag där han deklarerade att det borde gå att utveckla en vetenskaplig metod för att förutsäga framtiden. Kejsaren av Vintergatsimperiet blir naturligtvis nyfiken, kräver att få träffa Seldon och så drar äventyret igång. Och den här gången satsar Asimov verkligen på att bygga karaktärer och miljöer. De där galna kejsarna och lika galna krigsherrarna som jag efterlyste i min recension av Stiftelsetrilogin lyser visserligen med sin frånvaro. Kejsar Cleon med efterföljare är inga galaktiska Caligulor och de flesta i boken beter sig anmärkningsvärt normalt med tanke på omständigheterna. Men de är ändå intressanta och Seldons resor till olika delar av planeten Trantor väcker min fantasi. Och så är boken riktigt spännande på det där trevliga bladvändarsättet som jag tycker om hos den här typen av berättelse.

Uppföljaren Harri Seldon och Stiftelsen handlar om hur Seldon och hans forskarteam kämpar i motvind med att utveckla psykohistorien samtidigt som Vintergatsimperiet långsamt faller samman. Även om boken bjuder på intriger, action och äventyr så är handlingen långsammare och tonen lite sorgsen och vemodig. Boken har mer djup än Preludium till Stiftelsen men är samtidigt splittrad, ryckig. Jag tycker både bättre och sämre om Harri Seldon och Stiftelsen. Men framför allt känns det ledsamt att det här blev Asimovs sista roman.

Vad gäller språket är Asimov är inte direkt känd som den säkraste stilisten i universum men det duger bra. Och nog märks det att det gått några decennier mellan Stiftelsetrilogin och de här två böckerna. Språket är helt enkelt klart bättre. Antingen blev Asimov bättre på att formulera sig eller så blev förlaget bättre på att hitta bra översättare. Hursom är resultatet en positiv bonus.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Prelude to Foundation
Titel på svenska: Preludium till Stiftelsen
Översättning: K G Johansson & Gunilla Dahlbom
Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: 1997
ISBN 9127051137
Sidantal: 394

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: Forward the Foundation
Titel på svenska: Hari Seldon och Stiftelsen
Översättning: Jan Risheden
Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: 1997
ISBN 9127066398
Sidantal: 390

Böckerna finns inte längre på Adlibris och Bokus. Det är bibliotek och second hand, vänner och bekanta som gäller.

Isaac Asimov: Stiftelsetrilogin

Bilden är lånad från Natur & Kultur

Jag tuggade mig igenom Isaac Asimovs sci-fi-klassiker Stiftelsetrilogin (som alltså består av tre romaner) och funderade på vad jag hade velat ändra på. Svaret är inte enkelt. Men böckerna hade kommit långt med ett tillskott av några galna kejsare, några lika galna krigsherrar och en lättledd och potentiellt farlig befolkning. Samt en rejäl dos samhällskritik. Då hade jag nog skrivit en jublande positiv recension.

För i grund och botten gillar jag hela konceptet med Stiftelsetrilogin. Vintergatsimperiet (läs: Romarriket på galaxnivå) kanske ser ut att må bra men är realiteten på dekis och undergången är oundviklig. Efter Imperiet hotar tusentals år av kaos och eländes elände för mänskligheten. Det har en vetenskapsman vid namn Hari Seldon räknat ut. Men han har också räknat ut att de där åren av barbari och mänskligt lidande kan förkortas avsevärt om man bara kan styra utvecklingen i rätt riktning. Han grundar den hemlighetsfulla Stiftelsen som ifrån sin bas på en ytterkantsplanet i Vintergatan ska dra i trådarna. Och så är bollen i rullning för konspirationer och sammansvärjningar för galaxens bästa.

Det är inte så knäppt som det låter, förutsatt att en accepterar hela konceptet med ett Vintergatsimperium och annat i den stilen (jag älskar det). Asimov är ingen Douglas Adams, ni vet han som skrev den helvrickade Liftarens guide till Galaxen). Asimov är torr och saklig, med en snudd på oupptäckbar humor. Han tar det här med science fiction på stort allvar och ägnar en del utrymme åt vetenskapliga resonemang. Att kalla honom realistisk är att ta i men han är iallafall allvarligare än Adams.

Allt det här funkar bäst i den första romanen Stiftelsen. Upplägget är lite experimentellt med en serie nedslag i Stiftelsens första tid (det märks att romanen ursprungligen bestod av en rad noveller). Det gör inget att Asimov inte är någon vidare stilist och inte så bra på att bygga karaktärer heller, bokens form kräver varken det ena eller det andra. Jag är riktigt nöjd med Stiftelsen.

De två följande böckerna, Stiftelsen och Imperiet och Den segrande Stiftelsen är mer traditionella romaner – hyfsat sammanhållen intrig, karaktärer läsaren får följa under en längre period, en väldans massa action. Och det är här jag önskar att Asimov tagit ut svängarna mycket, mycket mer. Närgångna skildringar av galna kejsare och kejsarinnor, lika galna generaler och så vidare borde vara obligatoriska i en skildring av ett imperiums nedgång och fall. Samhällskritiken likaså. Det närmaste Asimov kommer är Mulan. Det hade behövts fler Mulan i stiftelsetrilogin.

Jag tycker inte att jag slösat tid på att läsa Stiftelsetrilogin. Även med tanke på allt ovanstående samt att den inte åldrats helt med behag – romanerna publicerades första gången på början av 1950-talet – förstår jag varför den har blivit stilbildande. Det räcker med att tänka på tv-serier som Star Trek och Babylon 5 för att inse det. Men kanske är den främst är intressant för oss redan frälsta – alla vi som älskar sci-fi och som tycker att tanken på ett Vintergatsimperium är totalt fascinerande.

Betyg: 2,5 stjärnor

Originaltitel: Foundation; Foundation and Empire; Second Foundation
Översättning: Sam J. Lundvall
Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: juni 2019
ISBN 9789127163201
Sidantal: 634

Boken finns på Adlibris och Bokus.

George R. R. Martin: Feberdröm

Pocketutgåvan av George R. R. Martins roman Feberdröm, framsidan är blå och visar ett runt fönster med blod på
Bilden är lånad från Månpocket

Feberdröm var en sån där roman som jag både ville och inte ville läsa. Kombon vampyrer + Mississippi + 1800-tal kändes väldigt lockande. Författarnamnet George R. R. Martin lockade också. Jag har läst en och annan vampyrroman som varit seriöst dålig men Martin borgar för en viss kvalitet.

Haken var att jag verkligen, verkligen ÄLSKAR Game of Thrones, med versaler och utropstecken och hela baletten. Böckerna alltså. Tv-serien är bra men har förbättringspotential, särskilt de tre första säsongerna. Böckerna däremot är fantastiska rakt över. Som medeltidens Europa fast med drakar och gengångare och kvinnliga riddare. Utan allt överflödigt bjäfs om manliga dygder och allmän krigsromantik som J. R. R. Tolkiens böcker svämmar över av (så fick jag sagt det också).

Hursom. Eftersom jag älskar böckerna om Järntronen så väldigt mycket var jag rädd för att jag skulle bli besviken på Feberdröm. Så jag drog mig lite för att läsa, trots att jag köpt boken. Och när jag läste blev jag väl lite besviken men samtidigt lättad. Feberdröm är helt annorlunda än böckerna om Järntronen. Inte alls lika våldsam. Splatter förekommer men kommer inte upp i några anmärkningsvärda nivåer, inte med tanke på genren. Handlingen är rätt långsam. Det är i sig inte är fel men jag hade önskat mer spänning och fler överraskningar. Har man sett några vampyrrullar blir Feberdröm gräsligt förutsägbar.

Men det finns ju annat på plussidan. Skildringen av livet på hjulgångarna får min inre historienörd att vakna till liv, beskrivningen av Mississippi väcker min reslust. Och jag är tacksam över att den totala cynism och allas-krig-mot-alla som präglar böckerna om Järntronen här lyser med sin frånvaro. Tonen är snarast lite vemodig, typ En vampyrs bekännelse, fast på bättre prosa.

Sammanfattningsvis är Feberdröm på många sätt en trevlig och stämningsfylld läsupplevelse men jag saknar nagelbitarfaktorn som borde vara en självklar del i en vampyrroman. Bristen på nagelbitarfaktor sänker betyget rejält.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: Fevre Dream
Översättning: Louise Thulin
Förlag: Månpocket
Utgiven: oktober 2018
ISBN 9789175038674
Sidantal: 437

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Sara Bergmark Elfgren: Norra Latin

Bilden är lånad från Rabén & Sjögren

Sara Elfgren Bergmark slog igenom stort, stort med böckerna om Cirkeln som hon skrev tillsammans med Mats Bergmark. Nu har hon kommit med sin första soloroman, Norra Latin och jodå, den ger i alla fall mig mersmak.

Precis som i Cirkeln utspelas Norra Latin i gymnasiemiljö. Tamar och Clea – två tjejer med helt olika bakgrund – blir antagna till Teaterprogrammet på anrika Norra Latin i Stockholm. Det säger sig själv att en så gammal skola har mycket som gömmer sig i skuggorna och så drar läskigheterna igång.

Jag är väl inte den som går igång på skolskildringar men Bergmark Elfgren får mig nästan att tro att jag gör det. Hon är väldigt skicklig på att beskriva tonåringars vardag, särskilt de mindre lyckliga aspekterna av den. Hon tar sig an tonårsångest och prestationsångest, mobbning och destruktiva relationer, fungerande familjer och icke-fungerande familjer på ett snyggt sätt, utan att det känns överdrivet och utan allt för många pekpinnar. Det enda som jag tycker blir för mycket är det ständiga tugget om kärlek. Jag är inte mycket för romantik och Norra Latin svämmar över av kärlek, oftast olycklig sådan.

Jag är inte heller helt nöjd med övernaturligheterna. Grundstoryn gillar jag, det är i detaljerna det brister. Alldeles för mycket avslöjas redan på de första sidorna. Jag stör mig enormt på Tamars drömvisioner och en del annat av fantasyinslagen. Och jag tycker att Tamar tar väldigt lätt på upptäckten att magi verkligen finns. Visserligen är tjejen 16 år och dessutom uppvuxen med Sagan om ringen och Harry Potter men ett mindre psykbryt hade hon gott kunnat få.

Samtidigt går det ju inte att komma ifrån att Norra Latin är spännande. Andra halvan av boken är en riktig bladvändare, om än med irritationsmoment. Och när jag läst klart är jag sugen på att åka till Stockholm med boken i näven och kolla in alla platser som beskrivs i den. För det ska tilläggas, Bergmark Elfgren är en riktigt bra Stockholmsskildrare.

Norra Latin ska vara första delen i en planerad serie fristående böcker om övernaturligheter i vår huvudstad. Jag ser fram emot nästa del.

Betyg: 3,5 stjärnor

Förlag: Rabén & Sjögren
Utgiven: april 2019
ISBN 9789129714203
Sidantal: 578

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Sylvain Neuvel: Sovande jätter

Bilden är lånad från Brombergs

Ännu en sågning när jag ändå är igång, denna gång av Sylvain Neuvels sci-fi-roman Sovande jättar. Baksidestext och bokhandel använder ord som succéserie och nyskapande men jag tycker det här är direkt dåligt. Och det handlar inte om att jag ogillar genren. Tvärtom är jag väldigt förtjust i sci-fi. Jag tycker dessutom om böcker som är upplagda som utdrag ur dagböcker, bloggar och så vidare. I det här fallet handlar det om intervjuer. Max Brooks använde det greppet i Världskrig Z och resultatet blev riktigt bra.

Sovande jättar däremot är bara urtrist. Fantasilöst språk, alla intervjuobjekten låter likadana, författaren lyckas varken bygga ut karaktärer eller spänning. Dessutom funkar inte historien. En bra sci-fi-författare får berättelsen att verka rimlig och dessutom tänkvärd. Neuvel lyckas varken med det ena eller det andra och dessutom är han som sagt tråkig.

Sovande jättar är första boken i trilogin Themisfilerna. Som läget är nu har jag ingen lust att läsa uppföljaren Gudarna vaknar. Däremot skulle jag mycket väl kunna se tv-serien, om det nu kommer en tv-serie. Att usla böcker blivit bra filmatiseringar har ju hänt förr. Och sci-fi brukar vinna på att filmatiseras, om inte annat så för specialeffekternas skull.

Betyg: 1 stjärna
Originaltitel: Sleeping Giants
Översättning: Peter Samuelsson
Förlag: Brombergs
Utgiven: januari 2019
ISBN: 9789178090402
Sidantal: 343

Boken finns på Adlibris och Bokus.



Emmi Itäranta: Minnet av vatten

Bilden är lånad från Modernista

Vad gör en för att få tillbaka lusten att blogga efter månader av skrivkramp? En tar till en sågning. De är ju så lätta att skriva.

Jag hade väldigt gärna tyckt om Emmi Itärantas debutroman Minnet av vatten. Den kändes ju som den hade alla förutsättningar. En dystopisk berättelse om en framtid där den globala uppvärmningen ändrat förutsättningen för allt och Kina härskar över Europa. I norr är Skandinaviska Unionen ockuperat av främmande makt. Där lever 17-åriga Noria Kaitio som går i lära för att bli temästare och som skyddar sin bys hemliga vattenkälla, samma källa som militären är ute efter.

Det låter spännande men är rätt tråkigt. Och tråkigt är det för att berättelsen inte engagerar. Om en ska skriva en bok där det händer så lite som i Minnet av vatten gäller det att vara skicklig på att skildra människor och stämningar och osynliga strukturer. Där är inte Itäranta än. Människoskildringarna är skissartade och rätt så platta. Norias temästareritualer känns påklistrade – som ett lån utifrån som författaren egentligen inte förstår. Språket är tillgjort. I grunden har Itäranta ett bra språk med stor potential men hon gör sig till. Hon försöker låta som hon tror att en flicka som lever i en kinesisk kultur låter. Hon lyckas inte, det blir bara fånigt.

Så nej, Emmi Itärantas debutroman var inte så bra i mitt tycke. Det betyder inte att jag inte vill läsa något mer av henne. Hon kan bli mer än bra, om hon kommer bort från tillgjordheten.

Betyg: 2 stjärnor

Originaltitel: Teemestarin kirja
Översättning: Camilla Frostell
Förlag: Modernista
Utgiven: maj 2017
ISBN: 9789177015796
Sidantal: 240

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Elisabeth Östnäs: Feberflickan

Bilden är lånad från Modernista

Elisabeth Östnäs debutroman Feberflickan är wow och gäsp på samma gång. Wow som i ”Wow vilken briljant genomförd tolkning av historien om Lizzie Borden”. För det här är berättelsen om Lizzie Borden omplacerad till Sverige runt förra sekelskiftet. Och det är snyggt gjort. Östnäs briljerar i språk och människoskildring och konsten att skapa förtätad stämning och massa såna saker som utmärker en duktig författare. Läskigt är det också.

För det är verkligen historien om Lizzie Borden jag läser, även om huvudpersonen här kallas Luna och bor i Lund. Till och med den där grytan som serverats dag efter dag och blivit allt mer skämd har tagits med. Därav min gäspning. Jag kan berättelsen om Lizzie Borden. Jag har sett filmen, jag har läst artiklarna, jag vet vad som kommer hända. Och sorry, jag vill inte veta på förhand vad som händer i en bok. Jag vill bli överraskad men det är först mot slutet som Östnäs serverar en överraskning (en bra sådan förvisso). Det förtar en del av spänningen.

Om Feberflickan hade haft en handling jag inte känt till redan innan jag började läsa hade det blivit en femma i betyg. Nu får Östnäs nöja sig med 4 stjärnor i betyg. Vilket ju också är bra.

Betyg: 4 stjärnor

Förlag: Modernista
Utgiven: maj 2018
ISBN: 9789177812302
Sidantal: 128

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Dan Vyleta: Rök

Bilden är lånad från Bonnier Pocket

Ett av årets positiva överraskningar var Dan Vyletas fantasyroman Rök. Mina förväntningar var nära noll. Boken utses som en efterföljare till Harry Potter och hata mig inte men jag kan inte med Harry Potter. Jag har visserligen bara sett filmerna men eftersom fansen är galna i dem antar jag att de inte skiljer sig så mycket från böckerna. Och jag fixar inte riktigt trollkarlar i spetsiga hattar som viftar med trollspön och häver ur sig latinska trollformler.

Men Rök känns inte alls som Harry Potter. Visserligen utspelas boken bland internatskoleelever i England och övernaturliga saker händer men där nånstans slutar likheterna. Vyleta har skapat en alternativ verklighet placerad i 1800-talets England. Det är svårt att beskriva stämningen men ta en titt på det übersnygga omslaget; det är lite så jag tycker hela boken är. Dickensianskt mörk och myllrande. Med en fantasytwist. Människor alstrar rök och sot så fort de tänker omoraliska och dåliga tankar och bokens unga huvudpersoner kastas in i en riktigt spännande jakt på rökens ursprung och botemedel.

Det som jag tycker allra mest om är Vyletas världsbygge. Jag tycker det är fascinerande. Visserligen köper jag inte allt rakt av, det finns sånt som är mindre trovärdigt, som hela grejen med röken. Men på det stora hela godtar jag både värld och story. Vyleta har dessutom ett och annat tänkvärt att säga om moralbegrepp och föreställningar om medfödd ondska som jag uppskattar. Jag ser fram emot att läsa mer av Vyleta, och det är ett mer än gott betyg år en bok som jag hade nära noll i förväntningar på.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Smoke
Översättning: Birgitta Wernbro-Augustsson
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: mars 2017
ISBN: 9789174295917
Sidantal: 504

Boken finns på Adlibris och Bokus.