Margaret Atwood: Gileads döttrar

Bilden är lånad från Norstedts

Om inte Margaret Atwoods namn faktiskt stått på omslaget till Gileads döttrar hade jag trott att det handlat om fan fiction. Atwood är en av mina absoluta favoritförfattare med en flera riktigt, riktigt bra dystopier på sin meritlista. Tjänarinnans berättelse, förlagan till HBO:s tv-serie The Handmaid’s Tale är ett utmärkt exempel, en otäck berättelse om hur USA i en nära framtid förvandlats till en kvinnoförtryckande diktatur av värsta sort. Atmosfären i boken är så kvävande och så paranoid, utsattheten som beskrivs total. Det är inte den bästa bok jag läst – det finns ett och annat som framstår som utdaterat. Tekniken för surrogatmödraskap har ju gått framåt en del sedan 1980-talet om man säger så. Men Tjänarinnans berättelse är en bok som är väldigt svår att glömma.

Att säga att uppföljaren Gileads döttrar inte håller samma klass är väl årets understatement. Uppföljaren är en halvdålig sci-fi för unga vuxna. Och eftersom det är Atwoods namn som står på boken är det nästan så jag undrar om det är en spökskrivare som varit i farten. Det finns knappt ett spår av det som gör Atwoods övriga författarskap så outstanding. Personporträtten är platta och framställningen av Tant Lydia som en i grunden god tant med demokratiska böjelser faller på sin egen orimlighet. Skildringen av förtrycket i Gilead är visserligen intressant men saknar helt den skärpa och tyngd som annars utmärker Atwoods dystopier. Och även om handlingen är bitvis spännande så hjälper det inte när intrigen är ogenomtänkt och i grunden orimlig. Upplösningen är ju bara… Ja.

Jag förstår inte vad som hände. Kanske ville Atwood ge ett avslut till fansen av tv-serien. Kanske tänkte hon att de litterära ambitionerna då måste sänkas radikalt. Hur som helst är resultatet rätt sorgligt. Den som älskar Tjänarinnans berättelse kan utan vidare hoppa över Gileads döttrar och kolla på tv-serien i stället. HBO:s version av storyn är kanske inte heller så trovärdig men den har väldigt mycket atmosfär. Och den ger en tusan så mycket spännande förklaring av vad som hände efter att Offred klivit in i den där skåpbilen.

Betyg: 2 stjärnor

Originaltitel: The Testaments
Översättning: Inger Johansson
Förlag: Norstedts
Utgiven: augusti 2020
ISBN: 9789113098852
Sidantal: 442

Boken finns på Adlibris och Bokus.

William Gibson: Neuromancer-trilogin

Bilden är lånad från Modernista

Neuromancer-trilogin är en hisnande läsupplevelse. Jag är visserligen en tacksam publik eftersom jag är så svag för sci-fi, särskilt cyberpunk. Gibsons världsbygge är fantastiskt – fantasifullt, fängslande, dystopiskt och grymt – och i många avseenden profetiskt.

Men också svårgenomträngligt, särskilt för en nykomling. Särskilt i den första boken av trilogin, Neuromancer. Jag spenderar större delen av Neuromancer med att försöka fatta vad som händer. Gibson drämmer till med en drös cyberpunkvardagsföreteelser som är välkända för den som lever i den världen och som han aldrig förklarar. Det har väl med autenticitet att göra, Gibson vill inte förstöra illusionen av verklighet. Random författare av deckare eller feelgood förklarar inte ord och företeelser som ”kaffebryggare”, ”brustablett” och ”Spotifylista”. Snyggt grepp men samtidigt desorienterande till en början. När jag läst ut Neuromancer googlade jag en del på boken, fick en del förklaringar och och gjorde mig hemtam i Gibsonspace. När jag tar mig an Count Zero, som är den andra boken i trilogin, gick läsningen betydligt lättare.

Bortsett från det hisnande världsbygget är första boken Neuromancer i många avseenden en medelbok. Gibson överanstränger sig inte för att skapa nyanser och djup hos människorna han skildrar. Handlingen är rätt så spännande men inte mer. Och så var det hela grejen med att jag faktiskt inte riktigt fattar vad som händer. Jag ger boken 3 stjärnor i betyg.

Men sen blir det snabbt bättre. Det märks verkligen i den andra boken Count Zero hur Gibson utvecklats som författare och ännu bättre blir det i den avslutande boken Mona Lisa Overdrive. Jag ger 4 respektive 4,5 stjärnor i betyg. Ingen av böckerna kommer visserligen gå till historien för sina djuplodande personporträtt men jag ändå en helt annan känsla för människorna; jag bryr mig om dem. Jag oroar mig för vad som ska hända med dem. Och det är massor som händer. Både Count Zero och Mona Lisa Overdrive är spännande, bitvis mycket spännande. Handlingen växlar fram och tillbaka mellan några människor, vilket ger dynamik och driv. Samhällskritiken ligger och bubblar mellan raderna.

Och så är det som sagt hela grejen med Gibsons fantastiska världsbygge. Jag minns när jag såg The Matrix första gången, den där hisnande känslan. Jag får samma känsla av Neuromancer-trilogin, särskilt av Count Zero och Mona Lisa overdrive. Modernista gör en kulturell välgärning som ger ut alla tre böckerna i ett. Jag ger 4 stärnor för volymen i sin helhet.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Neuromancer, Count Zero, Mona Lisa Overdrive
Översättning: Hans Lindquist
Förlag: Modernista
Utgiven: december 2019
ISBN: 9789178930821
Sidantal: 796

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Philip K. Dick: Mannen i det höga slottet

Bilden är lånad från Bakhåll

Mitt första möte med Philip K. Dick i litterär form utföll till allmän belåtenhet. Jag har ju sett flera ypperliga filmer baserade på hans böcker – Blade Runner, Minority Report, Total Recall (originalet med Schwarzenegger, ingen remake). Men jag hade ju inte läst något av honom. Jag var lite orolig för vad jag skulle tycka, har ju läst en och annan sci-fi-författare som byggt upp helt fantastiska världar, men vars litterära förmågor kanske varit si-så.

Men Philip K. Dick kunde verkligen skriva. Hans roman Mannen i det höga slottet har språket och känslan. Människorna är intressanta, författaren utrustar dem med djup och tvetydigheter och ambivalens. Och upplägget är avgjort underhållande. Mannen i det höga slottet utspelas i en alternativ verklighet där Japan och Tredje riket vann andra världskriget. Som lite av en nörd när det gäller andra världskriget och Tredje riket har jag väldigt roligt åt skildringen av diverse nazistiska höjdare och annat i den stilen. Och som många bra sci-fi-författare har Philip K. Dick något att säga om samtiden. Just kontrafaktisk historia har en alldeles särskild potential för samtidsanalys och samtidskritik. Många pluspoäng där alltså.

Det jag inte riktigt gillar med boken ligger mest på detaljnivå, det finns sånt som jag inte begriper och sånt jag tycker är orimligt. Och slutet är lite för öppet, ofärdigt på något sätt. Men annars är Mannen i det höga slottet en riktigt trevlig läsupplevelse. Bra efterord av Johan Frick var en oväntad bonus.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: The Man in the High Castle
Översättning: Eva Gabrielsson
Förlag: Bakhåll
Utgiven: juni 2016
ISBN: 9789177424437
Sidantal: 252

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Stephen King: Institutet

Bilden är lånad från Albert Bonniers förlag

Stephen Kings senaste roman (må det bli många många fler) Institutet är en grym berättelse med historiska förebilder. Den handlar om barn med särskilda egenskaper som kidnappas och spärras in på en institution där de går en brutal och kort framtid till mötes. Ruskigt spännande nästan hela vägen fram, det är väl först mot slutet som trovärdigheten svajar till lite. Hela grejen med bra fantasy och sci-fi är att få det omöjliga att framstå inte bara som möjligt utan också helt rimligt. Jag tycker inte King lyckas med just den biten fullt ut, det är något som skaver med upplösningen. Inte så att hela boken faller ihop som en sufflé, långt ifrån, men det är en irritationsfaktor jag inte kan bortse ifrån.

Men i övrigt är det här en väldigt bra bok. Seriöst fängslande persongalleri, som vanligt. Jag fastnar särskilt för beskrivningen av barnen och av de anställda på institutet. Det finns som sagt en historisk förlaga och King förvaltar arvet väl.

Berättarperspektivet hoppar mellan flera olika personer men det är inte samma tsunami av människor som i exempelvis Törnrosor (som han skrev tillsammans med sonen Owen) eller Under kupolen. På det sättet är Institutet mer lättillgänglig. Och avsevärt mer pang på. Kollektivromaner har sin definitiva charm men kan bli långrandiga med alla miljoner underintriger som ska flätas ihop inför den stora finalen. Det var lite det som hände i Törnrosor. Institutet är enklare uppbyggd. Inte precis stramt berättad – vi snackar om Stephen King – men intrigen är mer fokuserad, mer sammanhållen, mer rakt upp och ner. Och det funkar utmärkt. Jag hinner aldrig bli mätt på berättelsen förrän den är slut.

En kul detalj med Institutet är blinkningarna åt George R R Martins fantasyepos Sagan om is och eld och tv-serien Game of Thrones. Jag hittade i alla fall fyra och är småsugen på att läsa om boken för att se om det finns fler.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: The Institute
Översättning: John-Henri Holmberg
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: juli 2020
ISBN: 9789100184728
Sidantal: 665

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Philip Reeve: De vandrande städerna & Förrädarens guld

Bilderna är lånad från B Wahlströms

På tal om barn- och ungdomslitteratur som inte bör sättas i händerna på känsliga barn (eller vuxna för den delen) så förtjänar Philip Reeve ett alldeles särskilt omnämnande. Jag har läst de två första böckerna i hans serie The Mortal Engines och särskilt i den första boken De vandrande städerna tar Reeve livet av folk i en takt och omfattning som får George R R Martin att framstå som mjäkig. Jag vet ju att 2000-talets böcker för barn i nedre tonåringen inte riktigt är som böckerna för målgruppen i fråga när jag var barn och så vidare. Men ändå, en varning kan vara på sin plats. Mortal Engines är brutalaction för barn, med tonvikt på brutal. Här dödas det i parti och minut och människor råkar illa ut på många andra sätt också. Det här är ingen lycklig värld.

Det är också mycket bra böcker. Reeve målar upp en dystopisk framtid där städer bokstavligt talat drar världen runt i jakt på resurser och där stora starka stygga städer lika bokstavligt talat käkar upp mindre svaga städer. Det är en naturlig del av den kommunala utvecklingsläran som bokens unge hjälte Tom bekänner sig till. När De vandrande städerna börjar bor han i London, i rätt del av London (alltså de övre våningarna) och har ett hyfsat privilegierat och ganska tryggt liv. Men en dag får han se något han inte borde sett och allt raseras. Utkastad i ödemarken måste han lita till flickan Hester, bokens unga hjältinna som bara har hämnd i skallen.

De vandrande städerna är en spännande berättelse där det knappt blir en lugn stund och folk folk som sagt dör som flugor. Men trots all fokus på spänning och mer spänning hinner Reeve att med förhållandevis små medel bygga upp både karaktärer och världen de lever i. Världsbygget är intelligent om än lite förenklat, det märks att det är en bok för barn. Men science fiction får vara lite förenklad. De vandrande städerna är en fascinerande och emellanåt ganska omskakande berättelse som jag ger stjärnor i betyg.

I uppföljaren Förrädarens guld, fortsätter det i ungefär samma stil. Lite färre lik kanske, men ungefär lika mycket action. Världsbygget förfinas och vidareutvecklas. En hel rad intressanta karaktärer introduceras och personskildringarna fördjupas och problematiseras. Här finns människor att älska och människor att hata men de flesta är så där som människor är mest, komplicerade. Dessutom får jag lite Charles Dickens-vibbar över delar av persongalleriet, vilket är kul. Och intrigen är spännande. Det blir 4,5 stjärnor i betyg till Förrädarens guld.

Det finns två böcker till i serien Mortal Engines. Dem ser jag fram emot att läsa. Däremot vete sjutton om jag vill se filmen med samma namn. Den bygger på den första boken och kritiken är inte överväldigande om en säger så.

Betyg: 4 stjärnor

Titel på svenska: Mortal Engines 2: De vandrande städerna
Originaltitel: Mortal Engines
Översättning: Lena Karlin
Förlag: B Wahlströms
Utgiven: september 2018
ISBN: 9789132207730
Sidantal: 357

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Betyg: 4,5 stjärnor

Titel på svenska: Mortal Engines 2: Förrädarens guld
Originaltitel: Predator’s Gold
Översättning: Lena Karlin
Förlag: B Wahlströms
Utgiven: november 2018
ISBN: 9789132207754
Sidantal: 376

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Elin Säfström: Sömnernas sömn

Bilden är lånad från Gilla böcker

Sömnernas sömn är Elin Säfströms tredje bok om väktaren Tilda. En väktare har i uppdrag att hålla reda på den övernaturliga världen – tomtar, troll och så vidare – och framför allt, hålla dem borta från vanliga människor (som är lyckligt okunniga om att det faktiskt finns tomtar, troll och så vidare). När ett tomteting samlas i Stockholm samtidigt som någon eller något massakrerar djur på Skansen får Tilda fullt upp.

Böckerna om Tilda är något av det bästa jag läst i genren fantasy för barn och unga. Inte för att jag läst jättemycket men Säfström står definitivt ut över mängden. Sömnernas sömn är inget undantag. Säfström har skapat en fascinerande värld, där det finns tomtegäng och tomtekrogar och där det är tradition att trollmödrar flyttar hemifrån när trollsonen kommer hem med sin nya fru. Vill ju inte avslöja för mycket av intrigen, men den är genomtänkt och bjuder på ett nätt litet mysterium, en hel del action och en väldans massa blod. Det är som sagt någon som massakrerar djur och jag skulle väl inte sätta boken i händerna på ett barn som är allt för känsligt.

Även om boken liksom de tidigare utgör ett avslutat mysterium sker det ju en utveckling i varje bok som läsaren måste ha i huvudet. Det var väl något år sedan jag läste de två första böckerna och jag har glömt det mesta men Säfström gör ett bra jobb med att påminna mig om allt jag glömt och som jag borde veta.

Men det som framför allt gör att Säfström står ut är dels personskildringarna, dels språket. Vad gäller personskildringarna ger hon djup och bredd åt sina karaktärer, vare sig de är människor eller oknytt och utan att frossa i klichéer. Och så är det det här med språket. Säfström har formuleringsförmågan i sig och resultatet är en fin kombo av språkglädje och tonårslingo. Det kan bli så fel när vuxna försöker imitera tonåringars sätt att uttrycka sig och många kommer inte längre än ett flitigt användande av ”typ” och ”liksom”. Men Säfström får bokens berättarjag Tilda att låta som en femtonåring, inte som en vuxen författare som försöker låta som en femtonåring. Det är snyggt gjort.

Betyg: 4 stjärnor

Förlag: Gilla böcker
Utgiven: september 2018
ISBN: 9789178130238
Sidantal: 314

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Stephen King: Det mörka tornet

Bilden är lånad från Albert Bonniers Förlag

Det var med viss bävan jag tog itu med Stephen Kings roman Det mörka tornet, den sjunde och avslutande delen i serien med samma namn. 783 sidor är rätt mastigt och kvaliteten på de tidigare böckerna har varierat. Men herregud vilken bra bok! Spännande och otäck och emellanåt så väldigt sorglig. Alla frågetecken från tidigare böcker rätas ut, allt hamnar på plats. Varför barnen som kom tillbaka till Calla törda överhuvudtaget rövades bort, poängen med tågen, syftet med Mias mordiske lille pys, Stephen Kings roll i handlingen, allt. Och slutet är fantastiskt, chockartat men självklart. Det kunde inte ha slutat på ett annat sätt.

Men framför allt: det världsbygge som King har konstruerat med böckerna om det mörka tornet liknar inte något annat jag läst. Det slår till och med Terry Pratchetts Discworld. Det här är en värld där vad som helst kan hända, där fantasin får fritt spelrum – möjligheterna är oändliga. Det är hisnande.

Kort sagt, Det mörka tornet är dark fantasy när den är som bäst. Och det finaste av allt är att det faktiskt finns en bok till, Vinden genom nyckelhålet. Det är en mellanbok som utspelas mellan den fjärde och femte boken. Den ska läsas.

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: The Dark Tower
Översättning: John-Henri Holmberg
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: januari 2017
ISBN: 9789100170905
Sidantal: 783

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Neil Gaiman: Coraline

Bilden är lånad från Bonnier Carlsen

Med tanke på hur jag gillat allt jag läst hittills av Neil Gaiman är det rätt fånigt att jag dröjde så länge med att ta mig an Coraline. Men jag har aldrig hittat den i pocket. När det gäller skönlitteratur läser jag mest pocket jag själv köpt. Jag älskar bibliotek men botaniserar hellre i den lokala bokhandeln än i det lokala biblioteket. Som hur som har väldigt inskränkta öppettider nu under coronapandemin (3 timmar varannan vecka eller så).

Men nu har Coraline kommit upp i en ny upplaga, med illustrationer av Chris Riddell. Jag tyckte det lät tillräckligt intressant för att traska iväg till närmaste öppna bibliotek. Jag blev rikligt belönad. Jag är glad att jag dröjt så länge med att läsa Coraline, att mitt första möte med berättelsen var en utgåva illustrerad av Riddell. Det är en fantastisk berättelse om en väldigt modig liten flicka som flyttar in i ett väldigt konstigt hus. Och det finns en svart katt som ibland talar och ibland inte talar. Boken är spännande och emellanåt väldigt otäck, språket underbart. Riddells teckningar är vackra, stämningsfulla, läskiga.

Coraline är definitivt den bästa boken jag läst hittills av Neil Gaiman och en av de största läsupplevelserna hittills i år.

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: Coraline
Översättning: Kristoffer Leandoer
Förlag: Bonnier Carlsen
Utgiven: februari 2020
ISBN: 9789178035786
Sidantal: 139

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Marisha Pessl: Neverworld

Bilden är lånad från Modernista

Marisha Pessls tredje roman Neverworld är bättre som idé än som utförande. Det är en helt briljant idé, en korsning mellan fantasy och thriller som hade kunnat bli hur bra som helst. Och de första kapitlen ser det verkligen ut att bli hur bra som helst, helt i klass med fantastiska Nattfilm som är en av de bästa böcker jag läste föregående decennium. Jag börjar nästan tänka på Neil Gaiman. Men sen går lite av luften ur storyn. Eller ja. Det händer ju massa saker hela tiden, det är ju inte så att handlingen stannar av. Tvärtom, tempot är högt mest hela tiden. Men det hade kunnat vara så mycket mer. Det hade kunnat känts mer.

Kanske beror det på att Pessl bestämde sig för att en bok för unga vuxna inte ska vara för lång och inte för otäck eller komplicerad heller. Det märks att Neverworld är skriven för en yngre publik än Nattfilm. Pessl tar inte ut svängarna på samma sätt. Och grejen med Pessl är att hon är bäst när hon tar ut svängarna, när hon tar sig tid att fördjupa sig i karaktärer och skeenden och konstigheter. Nu blir det lite avslaget. Utmärkt språk, bra intrig, intressanta människor, men för kort och för ytligt för att vara helt i min smak.

På ett sätt är det synd att den där briljanta idén inte ges chansen att uppnå sin fulla potential. Men tankeväckande är den och man kan ju alltid spinna vidare på temat i fantasin.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: Neverworld Wake
Översättning: Emö Malmberg
Förlag: Modernista
Utgiven: mars 2020
ISBN: 9789178932610
Sidantal: 272

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Stephen King: Vargarna i Calla & Sången om Susannah

Bilderna är lånade från Albert Bonniers Förlag

Ytterligare två delar lästa i Stephen Kings serie Det mörka tornet. Och i huvudsak är jag riktigt nöjd.

Mest nöjd är jag med den femte boken Vargarna i Calla. Det är en fartfylld och spännande berättelse om kidnappade tvillingbarn och motstånd mot en till synes överlägsen fiende. Som en bonus dyker prästen från Staden som försvann upp och han berättar vad som hände efter han lämnat Salem’s Lot. Det visar sig vara en hel del. Om det inte hade varit för en del saker som är lite väl vrickade – mattallrikar som stridsvapen till exempel – hade det blivit högsta poäng.

Den sjätte boken Sången om Susannah inleder segt men efter femtio sidor eller så tar det fart. Någon vettig intrig finns inte, Roland och hans följeslagare hoppar mellan världarna för att rädda världalltet och emellanåt undrar jag vad sjutton de sysslar med och vad allting går ut på. Men roligt har jag. Det är svårt att inte ha roligt i det sällskapet. I denna bok är bonusen att Stephen King själv dyker upp i handlingen. Jag vet att inte alla tycker gillar det sistnämnda men själv tycker jag att det är ett genidrag. Det passar perfekt in i mytologin och ger Kings samlade författarskap en helt ny dimension.

Och så vill jag slå ett slag för språket. Rent generellt har King med åren blivit en allt säkrare stilist – han är cynisk och slagfärdig och rolig. Men i böckerna om det mörka tornet finns det något alldeles extra. King har uppfunnit en helt ny vokabulär för Rolands värld och särskilt i Vargarna i Calla blommar den ut på allvar. Stort beröm till översättaren för ett väl utfört arbete.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Wolves of the Calla
Svensk titel: Vargarna i Calla
Översättning: John-Henri Holmberg
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: januari 2017
ISBN: 9789100170882
Sidantal: 686

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Song of Susannah
Svensk titel: Sången om Susannah
Översättning: John-Henri Holmberg
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: januari 2017
ISBN: 9789100170899
Sidantal: 413

Boken finns på Adlibris och Bokus