Isaac Asimov: Stiftelsetrilogin

Bilden är lånad från Natur & Kultur

Jag tuggade mig igenom Isaac Asimovs sci-fi-klassiker Stiftelsetrilogin (som alltså består av tre romaner) och funderade på vad jag hade velat ändra på. Svaret är inte enkelt. Men böckerna hade kommit långt med ett tillskott av några galna kejsare, några lika galna krigsherrar och en lättledd och potentiellt farlig befolkning. Samt en rejäl dos samhällskritik. Då hade jag nog skrivit en jublande positiv recension.

För i grund och botten gillar jag hela konceptet med Stiftelsetrilogin. Vintergatsimperiet (läs: Romarriket på galaxnivå) kanske ser ut att må bra men är realiteten på dekis och undergången är oundviklig. Efter Imperiet hotar tusentals år av kaos och eländes elände för mänskligheten. Det har en vetenskapsman vid namn Hari Seldon räknat ut. Men han har också räknat ut att de där åren av barbari och mänskligt lidande kan förkortas avsevärt om man bara kan styra utvecklingen i rätt riktning. Han grundar den hemlighetsfulla Stiftelsen som ifrån sin bas på en ytterkantsplanet i Vintergatan ska dra i trådarna. Och så är bollen i rullning för konspirationer och sammansvärjningar för galaxens bästa.

Det är inte så knäppt som det låter, förutsatt att en accepterar hela konceptet med ett Vintergatsimperium och annat i den stilen (jag älskar det). Asimov är ingen Douglas Adams, ni vet han som skrev den helvrickade Liftarens guide till Galaxen). Asimov är torr och saklig, med en snudd på oupptäckbar humor. Han tar det här med science fiction på stort allvar och ägnar en del utrymme åt vetenskapliga resonemang. Att kalla honom realistisk är att ta i men han är iallafall allvarligare än Adams.

Allt det här funkar bäst i den första romanen Stiftelsen. Upplägget är lite experimentellt med en serie nedslag i Stiftelsens första tid (det märks att romanen ursprungligen bestod av en rad noveller). Det gör inget att Asimov inte är någon vidare stilist och inte så bra på att bygga karaktärer heller, bokens form kräver varken det ena eller det andra. Jag är riktigt nöjd med Stiftelsen.

De två följande böckerna, Stiftelsen och Imperiet och Den segrande Stiftelsen är mer traditionella romaner – hyfsat sammanhållen intrig, karaktärer läsaren får följa under en längre period, en väldans massa action. Och det är här jag önskar att Asimov tagit ut svängarna mycket, mycket mer. Närgångna skildringar av galna kejsare och kejsarinnor, lika galna generaler och så vidare borde vara obligatoriska i en skildring av ett imperiums nedgång och fall. Samhällskritiken likaså. Det närmaste Asimov kommer är Mulan. Det hade behövts fler Mulan i stiftelsetrilogin.

Jag tycker inte att jag slösat tid på att läsa Stiftelsetrilogin. Även med tanke på allt ovanstående samt att den inte åldrats helt med behag – romanerna publicerades första gången på början av 1950-talet – förstår jag varför den har blivit stilbildande. Det räcker med att tänka på tv-serier som Star Trek och Babylon 5 för att inse det. Men kanske är den främst är intressant för oss redan frälsta – alla vi som älskar sci-fi och som tycker att tanken på ett Vintergatsimperium är totalt fascinerande.

Betyg: 2,5 stjärnor

Originaltitel: Foundation; Foundation and Empire; Second Foundation
Översättning: Sam J. Lundvall
Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: juni 2019
ISBN 9789127163201
Sidantal: 634

Boken finns på Adlibris och Bokus.

George R. R. Martin: Feberdröm

Pocketutgåvan av George R. R. Martins roman Feberdröm, framsidan är blå och visar ett runt fönster med blod på
Bilden är lånad från Månpocket

Feberdröm var en sån där roman som jag både ville och inte ville läsa. Kombon vampyrer + Mississippi + 1800-tal kändes väldigt lockande. Författarnamnet George R. R. Martin lockade också. Jag har läst en och annan vampyrroman som varit seriöst dålig men Martin borgar för en viss kvalitet.

Haken var att jag verkligen, verkligen ÄLSKAR Game of Thrones, med versaler och utropstecken och hela baletten. Böckerna alltså. Tv-serien är bra men har förbättringspotential, särskilt de tre första säsongerna. Böckerna däremot är fantastiska rakt över. Som medeltidens Europa fast med drakar och gengångare och kvinnliga riddare. Utan allt överflödigt bjäfs om manliga dygder och allmän krigsromantik som J. R. R. Tolkiens böcker svämmar över av (så fick jag sagt det också).

Hursom. Eftersom jag älskar böckerna om Järntronen så väldigt mycket var jag rädd för att jag skulle bli besviken på Feberdröm. Så jag drog mig lite för att läsa, trots att jag köpt boken. Och när jag läste blev jag väl lite besviken men samtidigt lättad. Feberdröm är helt annorlunda än böckerna om Järntronen. Inte alls lika våldsam. Splatter förekommer men kommer inte upp i några anmärkningsvärda nivåer, inte med tanke på genren. Handlingen är rätt långsam. Det är i sig inte är fel men jag hade önskat mer spänning och fler överraskningar. Har man sett några vampyrrullar blir Feberdröm gräsligt förutsägbar.

Men det finns ju annat på plussidan. Skildringen av livet på hjulgångarna får min inre historienörd att vakna till liv, beskrivningen av Mississippi väcker min reslust. Och jag är tacksam över att den totala cynism och allas-krig-mot-alla som präglar böckerna om Järntronen här lyser med sin frånvaro. Tonen är snarast lite vemodig, typ En vampyrs bekännelse, fast på bättre prosa.

Sammanfattningsvis är Feberdröm på många sätt en trevlig och stämningsfylld läsupplevelse men jag saknar nagelbitarfaktorn som borde vara en självklar del i en vampyrroman. Bristen på nagelbitarfaktor sänker betyget rejält.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: Fevre Dream
Översättning: Louise Thulin
Förlag: Månpocket
Utgiven: oktober 2018
ISBN 9789175038674
Sidantal: 437

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Sara Bergmark Elfgren: Norra Latin

Bilden är lånad från Rabén & Sjögren

Sara Elfgren Bergmark slog igenom stort, stort med böckerna om Cirkeln som hon skrev tillsammans med Mats Bergmark. Nu har hon kommit med sin första soloroman, Norra Latin och jodå, den ger i alla fall mig mersmak.

Precis som i Cirkeln utspelas Norra Latin i gymnasiemiljö. Tamar och Clea – två tjejer med helt olika bakgrund – blir antagna till Teaterprogrammet på anrika Norra Latin i Stockholm. Det säger sig själv att en så gammal skola har mycket som gömmer sig i skuggorna och så drar läskigheterna igång.

Jag är väl inte den som går igång på skolskildringar men Bergmark Elfgren får mig nästan att tro att jag gör det. Hon är väldigt skicklig på att beskriva tonåringars vardag, särskilt de mindre lyckliga aspekterna av den. Hon tar sig an tonårsångest och prestationsångest, mobbning och destruktiva relationer, fungerande familjer och icke-fungerande familjer på ett snyggt sätt, utan att det känns överdrivet och utan allt för många pekpinnar. Det enda som jag tycker blir för mycket är det ständiga tugget om kärlek. Jag är inte mycket för romantik och Norra Latin svämmar över av kärlek, oftast olycklig sådan.

Jag är inte heller helt nöjd med övernaturligheterna. Grundstoryn gillar jag, det är i detaljerna det brister. Alldeles för mycket avslöjas redan på de första sidorna. Jag stör mig enormt på Tamars drömvisioner och en del annat av fantasyinslagen. Och jag tycker att Tamar tar väldigt lätt på upptäckten att magi verkligen finns. Visserligen är tjejen 16 år och dessutom uppvuxen med Sagan om ringen och Harry Potter men ett mindre psykbryt hade hon gott kunnat få.

Samtidigt går det ju inte att komma ifrån att Norra Latin är spännande. Andra halvan av boken är en riktig bladvändare, om än med irritationsmoment. Och när jag läst klart är jag sugen på att åka till Stockholm med boken i näven och kolla in alla platser som beskrivs i den. För det ska tilläggas, Bergmark Elfgren är en riktigt bra Stockholmsskildrare.

Norra Latin ska vara första delen i en planerad serie fristående böcker om övernaturligheter i vår huvudstad. Jag ser fram emot nästa del.

Betyg: 3,5 stjärnor

Förlag: Rabén & Sjögren
Utgiven: april 2019
ISBN 9789129714203
Sidantal: 578

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Sylvain Neuvel: Sovande jätter

Bilden är lånad från Brombergs

Ännu en sågning när jag ändå är igång, denna gång av Sylvain Neuvels sci-fi-roman Sovande jättar. Baksidestext och bokhandel använder ord som succéserie och nyskapande men jag tycker det här är direkt dåligt. Och det handlar inte om att jag ogillar genren. Tvärtom är jag väldigt förtjust i sci-fi. Jag tycker dessutom om böcker som är upplagda som utdrag ur dagböcker, bloggar och så vidare. I det här fallet handlar det om intervjuer. Max Brooks använde det greppet i Världskrig Z och resultatet blev riktigt bra.

Sovande jättar däremot är bara urtrist. Fantasilöst språk, alla intervjuobjekten låter likadana, författaren lyckas varken bygga ut karaktärer eller spänning. Dessutom funkar inte historien. En bra sci-fi-författare får berättelsen att verka rimlig och dessutom tänkvärd. Neuvel lyckas varken med det ena eller det andra och dessutom är han som sagt tråkig.

Sovande jättar är första boken i trilogin Themisfilerna. Som läget är nu har jag ingen lust att läsa uppföljaren Gudarna vaknar. Däremot skulle jag mycket väl kunna se tv-serien, om det nu kommer en tv-serie. Att usla böcker blivit bra filmatiseringar har ju hänt förr. Och sci-fi brukar vinna på att filmatiseras, om inte annat så för specialeffekternas skull.

Betyg: 1 stjärna
Originaltitel: Sleeping Giants
Översättning: Peter Samuelsson
Förlag: Brombergs
Utgiven: januari 2019
ISBN: 9789178090402
Sidantal: 343

Boken finns på Adlibris och Bokus.



Emmi Itäranta: Minnet av vatten

Bilden är lånad från Modernista

Vad gör en för att få tillbaka lusten att blogga efter månader av skrivkramp? En tar till en sågning. De är ju så lätta att skriva.

Jag hade väldigt gärna tyckt om Emmi Itärantas debutroman Minnet av vatten. Den kändes ju som den hade alla förutsättningar. En dystopisk berättelse om en framtid där den globala uppvärmningen ändrat förutsättningen för allt och Kina härskar över Europa. I norr är Skandinaviska Unionen ockuperat av främmande makt. Där lever 17-åriga Noria Kaitio som går i lära för att bli temästare och som skyddar sin bys hemliga vattenkälla, samma källa som militären är ute efter.

Det låter spännande men är rätt tråkigt. Och tråkigt är det för att berättelsen inte engagerar. Om en ska skriva en bok där det händer så lite som i Minnet av vatten gäller det att vara skicklig på att skildra människor och stämningar och osynliga strukturer. Där är inte Itäranta än. Människoskildringarna är skissartade och rätt så platta. Norias temästareritualer känns påklistrade – som ett lån utifrån som författaren egentligen inte förstår. Språket är tillgjort. I grunden har Itäranta ett bra språk med stor potential men hon gör sig till. Hon försöker låta som hon tror att en flicka som lever i en kinesisk kultur låter. Hon lyckas inte, det blir bara fånigt.

Så nej, Emmi Itärantas debutroman var inte så bra i mitt tycke. Det betyder inte att jag inte vill läsa något mer av henne. Hon kan bli mer än bra, om hon kommer bort från tillgjordheten.

Betyg: 2 stjärnor

Originaltitel: Teemestarin kirja
Översättning: Camilla Frostell
Förlag: Modernista
Utgiven: maj 2017
ISBN: 9789177015796
Sidantal: 240

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Elisabeth Östnäs: Feberflickan

Bilden är lånad från Modernista

Elisabeth Östnäs debutroman Feberflickan är wow och gäsp på samma gång. Wow som i ”Wow vilken briljant genomförd tolkning av historien om Lizzie Borden”. För det här är berättelsen om Lizzie Borden omplacerad till Sverige runt förra sekelskiftet. Och det är snyggt gjort. Östnäs briljerar i språk och människoskildring och konsten att skapa förtätad stämning och massa såna saker som utmärker en duktig författare. Läskigt är det också.

För det är verkligen historien om Lizzie Borden jag läser, även om huvudpersonen här kallas Luna och bor i Lund. Till och med den där grytan som serverats dag efter dag och blivit allt mer skämd har tagits med. Därav min gäspning. Jag kan berättelsen om Lizzie Borden. Jag har sett filmen, jag har läst artiklarna, jag vet vad som kommer hända. Och sorry, jag vill inte veta på förhand vad som händer i en bok. Jag vill bli överraskad men det är först mot slutet som Östnäs serverar en överraskning (en bra sådan förvisso). Det förtar en del av spänningen.

Om Feberflickan hade haft en handling jag inte känt till redan innan jag började läsa hade det blivit en femma i betyg. Nu får Östnäs nöja sig med 4 stjärnor i betyg. Vilket ju också är bra.

Betyg: 4 stjärnor

Förlag: Modernista
Utgiven: maj 2018
ISBN: 9789177812302
Sidantal: 128

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Dan Vyleta: Rök

Bilden är lånad från Bonnier Pocket

Ett av årets positiva överraskningar var Dan Vyletas fantasyroman Rök. Mina förväntningar var nära noll. Boken utses som en efterföljare till Harry Potter och hata mig inte men jag kan inte med Harry Potter. Jag har visserligen bara sett filmerna men eftersom fansen är galna i dem antar jag att de inte skiljer sig så mycket från böckerna. Och jag fixar inte riktigt trollkarlar i spetsiga hattar som viftar med trollspön och häver ur sig latinska trollformler.

Men Rök känns inte alls som Harry Potter. Visserligen utspelas boken bland internatskoleelever i England och övernaturliga saker händer men där nånstans slutar likheterna. Vyleta har skapat en alternativ verklighet placerad i 1800-talets England. Det är svårt att beskriva stämningen men ta en titt på det übersnygga omslaget; det är lite så jag tycker hela boken är. Dickensianskt mörk och myllrande. Med en fantasytwist. Människor alstrar rök och sot så fort de tänker omoraliska och dåliga tankar och bokens unga huvudpersoner kastas in i en riktigt spännande jakt på rökens ursprung och botemedel.

Det som jag tycker allra mest om är Vyletas världsbygge. Jag tycker det är fascinerande. Visserligen köper jag inte allt rakt av, det finns sånt som är mindre trovärdigt, som hela grejen med röken. Men på det stora hela godtar jag både värld och story. Vyleta har dessutom ett och annat tänkvärt att säga om moralbegrepp och föreställningar om medfödd ondska som jag uppskattar. Jag ser fram emot att läsa mer av Vyleta, och det är ett mer än gott betyg år en bok som jag hade nära noll i förväntningar på.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Smoke
Översättning: Birgitta Wernbro-Augustsson
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: mars 2017
ISBN: 9789174295917
Sidantal: 504

Boken finns på Adlibris och Bokus.


Dmitrij Gluchovskij: Metro 2035

Bilden är lånad från Ersatz

Nu har jag läst Metro 2035, den avslutande delen i Dmitrij Gluchovskijs trilogi om livet i Moskvas metro efter det stora kärnvapenkriget. I det stora hela är det en värdig avslutning. Handlingen har för det mesta full fart, det blir en hel del spänning och en och annan överraskning. Gluchovskij har en osentimental inställning till människorna i sin skapelse och tar livet av folk till höger och vänster; ibland får jag hjärtat i halsgropen och ibland blir det sorgligt. Och som i all bra postapokalyps serveras en hel del pikar till diverse politiska ideologier som dominerat och dominerar det moderna Europa och Ryssland. På minussidan står virrvarret av människor med långa krångliga namn, jag har visst sjå med att hålla reda på vem som är vem och har gjort vad och varför och när. Gluchovskijs korthuggna stil med dess abrupta och på något sätt avbrutna dialogen hjälper inte till. När jag läst ut boken tycker jag det är synd att det inte kommer en del till. Som boken slutar hade Gluchovskij utan vidare kunnat skriva en bok till och en till.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Metro 2035
Översättning: Ola Wallin
Förlag: Ersatz
Utgiven: maj 2018
ISBN: 9789187891830
Sidantal: 621

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Stephen King: Revolvermannen & De tre följeslagarna

Bilderna är lånade från Albert Bonniers Förlag

Ännu en Stephen King. Eller två, för att vara exakt. Jag har läst Revolvermannen och De tre följeslagarna, de två första delarna i Kings fantasyepos Det mörka tornet.

I första boken presenteras läsaren för Roland av Gilead, revolvermannen själv. Han är nån slags korsning mellan Clint Eastwood i vilken spagettivästern som helst och en riddare i en medeltida saga. Världen han befinner sig i är dyster och hotfull och Roland själv har ett mystiskt uppdrag. Boken är spännande och fantasieggande men också förvirrande, frågetecknen är många och jag känner mig mest desorienterad. Berättarstilen är lite överlastad, som om författaren hade ambitioner han ännu inte riktigt förmår leva upp till. Det känns som jag läser förstlingsverket av en författare som kommer bli, ja, superstor.

Uppföljaren De tre följeslagarna är bättre på alla sätt och vis. Storyn är snyggt komponerad och har en tydlig riktning. Nya spelare introduceras och åtminstone något frågetecken rätas ut. Språket har befriats från det mesta av det överflödiga och flyter fint, berättarstilen är – för att ta till värsta klyschan – mer mogen.

Bägge böckerna är klart läsvärda och jag ser fram emot att ta itu med den tredje boken i serien.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: The Gunslinger
Svensk titel: Revolvermannen
Översättning: John-Henri Holmberg
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: januari 2017
ISBN: 9789100170844
Sidantal: 221

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: The Drawing of the Three
Svensk titel: De tre följeslagarna
Översättning: John-Henri Holmberg
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: januari 2017
ISBN: 9789100170851
Sidantal: 415

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Stephen King: Det

Bilden är lånad från Albert Bonniers Förlag

Stephen Kings roman Det är, för att uttrycka det väldigt kort, väldigt mycket.

Till att börja med är den väldigt tjock, 1334 sidor + efterord, ett riktigt cementblock. Väldigt välskriven och väldigt läsvänlig, en sann bladvändare.

Och den innehåller väldigt mycket otäckheter. King är ju skräckförfattare men här är det liksom ingen ände på det. Han staplar gräslighet på gräslighet på gräslighet. Och det är inte bara clownen och hans olika skepnader som är igång. Den här boken innehåller en lång rad riktigt hemska människor och de gör riktigt hemska saker mot andra människor.

Och resultatet blir en väldig ansamling lik. Hundratals. Till slut blir det lite mycket. Det känns konstigt att erkänna det, men en viss mättnadskänsla infinner sig.

Alltså, Det är en i grunden mycket bra bok. Engagerande, och spännande nästan hela tiden och många gånger riktigt läskig. Jag tänker då aldrig gå i närheten av en clown igen. Men det går det slentrian i clowneriet. Efter sådär 1 000 sidor tycker jag det börjar bli dags att ta kål på fanskapet. Och när jag läst klart boken är det inte främst clownen som lever kvar i minnet utan människorna och alla de hemska saker de gör mot varandra. Dem kommer jag inte glömma i första taget.

Vilket ju är precis så en bra skräckroman ska vara.

Men det finns en sak jag inte gillar alls. En av de saker som gör King så stor är hans människoskildringar, han har en fin blick för människans psykologi. Och där tycker jag det skaver den här gången. Framför allt retar jag mig på bokens enda kvinnliga huvudperson, Beverly. Snark vilken trött kvinnosyn. 80-tal.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: It
Översättning: Roland Adlerberth
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: augusti 2017
ISBN: 9789100174682
Sidantal: 1340

Boken finns på Adlibris och Bokus.