Philip Reeve: De vandrande städerna & Förrädarens guld

Bilderna är lånad från B Wahlströms

På tal om barn- och ungdomslitteratur som inte bör sättas i händerna på känsliga barn (eller vuxna för den delen) så förtjänar Philip Reeve ett alldeles särskilt omnämnande. Jag har läst de två första böckerna i hans serie The Mortal Engines och särskilt i den första boken De vandrande städerna tar Reeve livet av folk i en takt och omfattning som får George R R Martin att framstå som mjäkig. Jag vet ju att 2000-talets böcker för barn i nedre tonåringen inte riktigt är som böckerna för målgruppen i fråga när jag var barn och så vidare. Men ändå, en varning kan vara på sin plats. Mortal Engines är brutalaction för barn, med tonvikt på brutal. Här dödas det i parti och minut och människor råkar illa ut på många andra sätt också. Det här är ingen lycklig värld.

Det är också mycket bra böcker. Reeve målar upp en dystopisk framtid där städer bokstavligt talat drar världen runt i jakt på resurser och där stora starka stygga städer lika bokstavligt talat käkar upp mindre svaga städer. Det är en naturlig del av den kommunala utvecklingsläran som bokens unge hjälte Tom bekänner sig till. När De vandrande städerna börjar bor han i London, i rätt del av London (alltså de övre våningarna) och har ett hyfsat privilegierat och ganska tryggt liv. Men en dag får han se något han inte borde sett och allt raseras. Utkastad i ödemarken måste han lita till flickan Hester, bokens unga hjältinna som bara har hämnd i skallen.

De vandrande städerna är en spännande berättelse där det knappt blir en lugn stund och folk folk som sagt dör som flugor. Men trots all fokus på spänning och mer spänning hinner Reeve att med förhållandevis små medel bygga upp både karaktärer och världen de lever i. Världsbygget är intelligent om än lite förenklat, det märks att det är en bok för barn. Men science fiction får vara lite förenklad. De vandrande städerna är en fascinerande och emellanåt ganska omskakande berättelse som jag ger stjärnor i betyg.

I uppföljaren Förrädarens guld, fortsätter det i ungefär samma stil. Lite färre lik kanske, men ungefär lika mycket action. Världsbygget förfinas och vidareutvecklas. En hel rad intressanta karaktärer introduceras och personskildringarna fördjupas och problematiseras. Här finns människor att älska och människor att hata men de flesta är så där som människor är mest, komplicerade. Dessutom får jag lite Charles Dickens-vibbar över delar av persongalleriet, vilket är kul. Och intrigen är spännande. Det blir 4,5 stjärnor i betyg till Förrädarens guld.

Det finns två böcker till i serien Mortal Engines. Dem ser jag fram emot att läsa. Däremot vete sjutton om jag vill se filmen med samma namn. Den bygger på den första boken och kritiken är inte överväldigande om en säger så.

Betyg: 4 stjärnor

Titel på svenska: Mortal Engines 2: De vandrande städerna
Originaltitel: Mortal Engines
Översättning: Lena Karlin
Förlag: B Wahlströms
Utgiven: september 2018
ISBN: 9789132207730
Sidantal: 357

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Betyg: 4,5 stjärnor

Titel på svenska: Mortal Engines 2: Förrädarens guld
Originaltitel: Predator’s Gold
Översättning: Lena Karlin
Förlag: B Wahlströms
Utgiven: november 2018
ISBN: 9789132207754
Sidantal: 376

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Elin Säfström: Sömnernas sömn

Bilden är lånad från Gilla böcker

Sömnernas sömn är Elin Säfströms tredje bok om väktaren Tilda. En väktare har i uppdrag att hålla reda på den övernaturliga världen – tomtar, troll och så vidare – och framför allt, hålla dem borta från vanliga människor (som är lyckligt okunniga om att det faktiskt finns tomtar, troll och så vidare). När ett tomteting samlas i Stockholm samtidigt som någon eller något massakrerar djur på Skansen får Tilda fullt upp.

Böckerna om Tilda är något av det bästa jag läst i genren fantasy för barn och unga. Inte för att jag läst jättemycket men Säfström står definitivt ut över mängden. Sömnernas sömn är inget undantag. Säfström har skapat en fascinerande värld, där det finns tomtegäng och tomtekrogar och där det är tradition att trollmödrar flyttar hemifrån när trollsonen kommer hem med sin nya fru. Vill ju inte avslöja för mycket av intrigen, men den är genomtänkt och bjuder på ett nätt litet mysterium, en hel del action och en väldans massa blod. Det är som sagt någon som massakrerar djur och jag skulle väl inte sätta boken i händerna på ett barn som är allt för känsligt.

Även om boken liksom de tidigare utgör ett avslutat mysterium sker det ju en utveckling i varje bok som läsaren måste ha i huvudet. Det var väl något år sedan jag läste de två första böckerna och jag har glömt det mesta men Säfström gör ett bra jobb med att påminna mig om allt jag glömt och som jag borde veta.

Men det som framför allt gör att Säfström står ut är dels personskildringarna, dels språket. Vad gäller personskildringarna ger hon djup och bredd åt sina karaktärer, vare sig de är människor eller oknytt och utan att frossa i klichéer. Och så är det det här med språket. Säfström har formuleringsförmågan i sig och resultatet är en fin kombo av språkglädje och tonårslingo. Det kan bli så fel när vuxna försöker imitera tonåringars sätt att uttrycka sig och många kommer inte längre än ett flitigt användande av ”typ” och ”liksom”. Men Säfström får bokens berättarjag Tilda att låta som en femtonåring, inte som en vuxen författare som försöker låta som en femtonåring. Det är snyggt gjort.

Betyg: 4 stjärnor

Förlag: Gilla böcker
Utgiven: september 2018
ISBN: 9789178130238
Sidantal: 314

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Stephen King: Det mörka tornet

Bilden är lånad från Albert Bonniers Förlag

Det var med viss bävan jag tog itu med Stephen Kings roman Det mörka tornet, den sjunde och avslutande delen i serien med samma namn. 783 sidor är rätt mastigt och kvaliteten på de tidigare böckerna har varierat. Men herregud vilken bra bok! Spännande och otäck och emellanåt så väldigt sorglig. Alla frågetecken från tidigare böcker rätas ut, allt hamnar på plats. Varför barnen som kom tillbaka till Calla törda överhuvudtaget rövades bort, poängen med tågen, syftet med Mias mordiske lille pys, Stephen Kings roll i handlingen, allt. Och slutet är fantastiskt, chockartat men självklart. Det kunde inte ha slutat på ett annat sätt.

Men framför allt: det världsbygge som King har konstruerat med böckerna om det mörka tornet liknar inte något annat jag läst. Det slår till och med Terry Pratchetts Discworld. Det här är en värld där vad som helst kan hända, där fantasin får fritt spelrum – möjligheterna är oändliga. Det är hisnande.

Kort sagt, Det mörka tornet är dark fantasy när den är som bäst. Och det finaste av allt är att det faktiskt finns en bok till, Vinden genom nyckelhålet. Det är en mellanbok som utspelas mellan den fjärde och femte boken. Den ska läsas.

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: The Dark Tower
Översättning: John-Henri Holmberg
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: januari 2017
ISBN: 9789100170905
Sidantal: 783

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Neil Gaiman: Coraline

Bilden är lånad från Bonnier Carlsen

Med tanke på hur jag gillat allt jag läst hittills av Neil Gaiman är det rätt fånigt att jag dröjde så länge med att ta mig an Coraline. Men jag har aldrig hittat den i pocket. När det gäller skönlitteratur läser jag mest pocket jag själv köpt. Jag älskar bibliotek men botaniserar hellre i den lokala bokhandeln än i det lokala biblioteket. Som hur som har väldigt inskränkta öppettider nu under coronapandemin (3 timmar varannan vecka eller så).

Men nu har Coraline kommit upp i en ny upplaga, med illustrationer av Chris Riddell. Jag tyckte det lät tillräckligt intressant för att traska iväg till närmaste öppna bibliotek. Jag blev rikligt belönad. Jag är glad att jag dröjt så länge med att läsa Coraline, att mitt första möte med berättelsen var en utgåva illustrerad av Riddell. Det är en fantastisk berättelse om en väldigt modig liten flicka som flyttar in i ett väldigt konstigt hus. Och det finns en svart katt som ibland talar och ibland inte talar. Boken är spännande och emellanåt väldigt otäck, språket underbart. Riddells teckningar är vackra, stämningsfulla, läskiga.

Coraline är definitivt den bästa boken jag läst hittills av Neil Gaiman och en av de största läsupplevelserna hittills i år.

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: Coraline
Översättning: Kristoffer Leandoer
Förlag: Bonnier Carlsen
Utgiven: februari 2020
ISBN: 9789178035786
Sidantal: 139

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Marisha Pessl: Neverworld

Bilden är lånad från Modernista

Marisha Pessls tredje roman Neverworld är bättre som idé än som utförande. Det är en helt briljant idé, en korsning mellan fantasy och thriller som hade kunnat bli hur bra som helst. Och de första kapitlen ser det verkligen ut att bli hur bra som helst, helt i klass med fantastiska Nattfilm som är en av de bästa böcker jag läste föregående decennium. Jag börjar nästan tänka på Neil Gaiman. Men sen går lite av luften ur storyn. Eller ja. Det händer ju massa saker hela tiden, det är ju inte så att handlingen stannar av. Tvärtom, tempot är högt mest hela tiden. Men det hade kunnat vara så mycket mer. Det hade kunnat känts mer.

Kanske beror det på att Pessl bestämde sig för att en bok för unga vuxna inte ska vara för lång och inte för otäck eller komplicerad heller. Det märks att Neverworld är skriven för en yngre publik än Nattfilm. Pessl tar inte ut svängarna på samma sätt. Och grejen med Pessl är att hon är bäst när hon tar ut svängarna, när hon tar sig tid att fördjupa sig i karaktärer och skeenden och konstigheter. Nu blir det lite avslaget. Utmärkt språk, bra intrig, intressanta människor, men för kort och för ytligt för att vara helt i min smak.

På ett sätt är det synd att den där briljanta idén inte ges chansen att uppnå sin fulla potential. Men tankeväckande är den och man kan ju alltid spinna vidare på temat i fantasin.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: Neverworld Wake
Översättning: Emö Malmberg
Förlag: Modernista
Utgiven: mars 2020
ISBN: 9789178932610
Sidantal: 272

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Stephen King: Vargarna i Calla & Sången om Susannah

Bilderna är lånade från Albert Bonniers Förlag

Ytterligare två delar lästa i Stephen Kings serie Det mörka tornet. Och i huvudsak är jag riktigt nöjd.

Mest nöjd är jag med den femte boken Vargarna i Calla. Det är en fartfylld och spännande berättelse om kidnappade tvillingbarn och motstånd mot en till synes överlägsen fiende. Som en bonus dyker prästen från Staden som försvann upp och han berättar vad som hände efter han lämnat Salem’s Lot. Det visar sig vara en hel del. Om det inte hade varit för en del saker som är lite väl vrickade – mattallrikar som stridsvapen till exempel – hade det blivit högsta poäng.

Den sjätte boken Sången om Susannah inleder segt men efter femtio sidor eller så tar det fart. Någon vettig intrig finns inte, Roland och hans följeslagare hoppar mellan världarna för att rädda världalltet och emellanåt undrar jag vad sjutton de sysslar med och vad allting går ut på. Men roligt har jag. Det är svårt att inte ha roligt i det sällskapet. I denna bok är bonusen att Stephen King själv dyker upp i handlingen. Jag vet att inte alla tycker gillar det sistnämnda men själv tycker jag att det är ett genidrag. Det passar perfekt in i mytologin och ger Kings samlade författarskap en helt ny dimension.

Och så vill jag slå ett slag för språket. Rent generellt har King med åren blivit en allt säkrare stilist – han är cynisk och slagfärdig och rolig. Men i böckerna om det mörka tornet finns det något alldeles extra. King har uppfunnit en helt ny vokabulär för Rolands värld och särskilt i Vargarna i Calla blommar den ut på allvar. Stort beröm till översättaren för ett väl utfört arbete.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Wolves of the Calla
Svensk titel: Vargarna i Calla
Översättning: John-Henri Holmberg
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: januari 2017
ISBN: 9789100170882
Sidantal: 686

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Song of Susannah
Svensk titel: Sången om Susannah
Översättning: John-Henri Holmberg
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: januari 2017
ISBN: 9789100170899
Sidantal: 413

Boken finns på Adlibris och Bokus

Margaret Atwood: Hjärtat stannar sist

Bilden är lånad från Norstedts

Margaret Atwood har skrivit flera riktigt bra dystopier. Hjärtat stannar sist är inte den vassaste men höjer sig ändå högt, högt över sci-fi-genomsnittet jag hittills läst. Ett hemlöst par får ett erbjudande de inte kan säga nej till – att delta i ett socialt experiment som kommer ge dem både bostad och försörjning. Men givetvis blir inget som de tänkt sig.

Atwood levererar en bitsk inblick i en nära framtid där samhället och marknaden gått ordentligt bananas. Hon visar insikt hur lätt det är för människor att bara följa med, att bli medlöpare, medansvariga. Och hon gör det i den Atwood-stil jag gillar bäst – elakt, ironiskt, roligt, förskräckande. Det här är satir på hög nivå. För det mesta. Ett tag går boken totalvilse i en tröttsam skildring av otrohetsaffärer med kinky sex och allmänt känslomässigt blaj. Och slutet känns tillrättalagt. Men ändå, ändå. Hjärtat stannar sist är en mycket uppfriskande läsupplevelse.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: The Heart Goes Last
Översättning: Hjärtat stannar sist
Förlag: Norstedts
Utgiven: december 2018
ISBN: 9789113085159
Sidantal: 350

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Stephen King: Outsidern

Bilden är lånad från Bonnier Pocket

Ännu en bok av Stepen King, denna gång romanen Outsidern. En tegelsten, drygt 600 sidor. En liten pojke hittas mördad, en man arresteras. Till en början varvar King det traditionella berättandet med utskrifter av vittnesutsagor, polisrapporter och liknande. Det är ett uppiggande grepp som jag brukar gilla och Outsidern är inget undantag. Men trots det var jag till en början lite undrande och besviken. Jag var sugen på en rejäl dos övernaturligheter a la Stephen King men tycktes ha hamnat i en vanlig polisroman. King har ju skrivit ett par mer traditionella deckare (Mr. Mercedes och Den som finner) och gjort det mycket bra. King har en alldeles särskild talang för att beskriva riktigt vrickade människor man aldrig aldrig aldrig vill träffa. Och Outsidern verkade vara i samma stil, välskriven och läskig – men jag kände mig ändå snuvad på konfekten. Jag saknade övernaturligheterna.

Men jag hade inte behövt oroa mig, övernaturligheterna de dök upp efter ett tag.

I övrigt är det här en väldigt typisk Stephen King. Vass blick för människor och ännu vassare blick för otäckheter. Skrivet på det där slagfärdiga språket som skapar rysningar av välbehag. Men lite för lång. King har skrivit en och annan bok som kunde ha kortats ner lite. Outsidern är en av dem.

En tv-serie baserad på boken har premiär på HBO i början av 2020. Jag har hyfsat höga förhoppningar på den. Visserligen har jag sett en lång rad rätt kassa King-filmatiseringar. Men HBO har levererat några högklassiga tv-serier, som Deadwood och Boardwalk Empire. Jag hoppas att Outsidern blir ännu en lysande stjärna bland HBO:s produktioner.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: The Outsider
Översättning: John-Henri Holmberg
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: mars 2019
ISBN: 9789174297478
Sidantal: 632

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Stephen King: Strax efter solnedgången

Ibland blir det bara så rätt!

Jag drar mig alltid för att läsa noveller. Precis när en kommit in i berättelsen och lärt känna människorna bättre tar den slut och nästa tar vid. Ny berättelse, nya människor och jag som bara blir förvirrad och känner saknad.

Men Stephen Kings novellsamling Strax efter solnedgången är värt allt det där. Den inleder starkt med Willa, en berättelse om några människor som varit med om en allvarlig tågolycka och väntar på en hjälp som aldrig kommer. Och så fortsätter det så, novell efter novell. Nya bekantskaper, nya berättelser, nya universum att spinna vidare på och fantisera kring. Examenseftermiddag hade kunnat utgöra inledning till en hel bokserie. Träningscykel ger det här med motion och god hälsa helt nya dimensioner. Det är underbart.

Inte allt förstås. Även solen har sina fläckar. Det finns någon novell som jag inte begriper alls och någon som inte är fullt lika underbar som resten. Men det mesta är fantastiskt typiskt King: inkännande, träffande, spännande, läskigt och – oväntat många gånger – lyckligt. Strax efter solnedgången är verkligen en läsupplevelse.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Just after Sunset
Översättning: Anders Bellis
Förlag: Bra Böcker
Utgiven: 2011
ISBN: 9789170029707
Sidantal: 431

Boken är slut i den ordinarie handeln. Det är vänner och bekanta, bibliotek och second hand som gäller.

Philip Pullman: Guldkompassen – His dark materials

Pocketutgåvan av Philip Pullmans roman Guldkompassen
Bilden är lånad från Natur & Kultur

Jag har funderat på att läsa Philip Pullmans fantasyroman Guldkompassen i några är nu. Det som fick mig att äntligen göra slag i saken var tv-serien His Dark Materials som nyligen hade premiär på HBO Nordic. Jag har inget emot att se filmatiseringar av böcker jag har läst men jag har en hel del emot att läsa böcker jag redan sett filmatiserade. Just när det gäller böcker vill jag inte veta vad som händer i förväg.

Och det är mycket som händer i Guldkompassen. Boken börjar i Oxford där Lyra växt upp tillsammans med ett gäng akademiker. Men det är inte det Oxford vi känner igen från brittiska deckare typ Unge kommissarie Morse. Lyra lever i en parallell värld som har en del likheter med vår men där mycket är väldigt annorlunda. Moskva heter Moskovia, i det kalla Norden finns flerhundraåriga häxor och på Svalbard härskar bepansrade björnar. Lyra själv är ett förvildat barn som härjar på Oxfords gator och tak, lyckligt ovetande om vad ödet har i beredskap.

Det visar sig att ödet har en hel del i beredskap. Boken börjar ganska stillsamt men när väl äventyret sätter fart tar det fart på allvar. Det betyder halsbrytande mycket action och en hel del otäckheter. Otäckheterna kan vara i mesta laget för en del väldigt unga läsare, till och med jag hajade till inför vissa scener. Det finns en mörk grundton i boken som är svår att skaka av sig. Och Pullman har talang för att förmedla mörker, han är en skicklig skribent.

Det jag saknar i boken är lite andrum då och då för karaktärsbygge. Lyra och de viktiga människorna – eller varelserna, för åtminstone en av dem är en björn – är alldeles för vaga i kanterna. Jag hade velat lära känna dem bättre. Nu är de lite för ytligt beskrivna för att jag riktigt ska bry mig om dem.

Men på det stora hela blir jag riktigt förtjust i Guldkompassen. Det är ju ingen tvekan om att jag kommer läsa nästa bok i trilogin Den mörka materian. Och jag är verkligen sugen på tv-serien.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Northern Lights/The Golden Compass
Översättning: Olle Sahlin
Förlag: Natur & Kultur Allmänlitteratur
Utgiven: november 2019
ISBN: 9789127166363
Sidantal: 436

Boken finns på Adlibris och Bokus.