Stephen King: Doktor Sömn

Bilden är lånad från Månpocket

Jag visste inte om jag skulle våga läsa Stephen Kings roman Doktor Sömn. Filmen The Shining skrämde vettet ur mig när jag var tonåring och jag vågade aldrig läsa boken. Jag försökte faktiskt. Jag kom inte många sidor.

Men så hittade jag Doktor Sömn på loppis. Och kanske har jag blivit mindre lättskrämd eller så är Stephen King inte fullt så skrämmande  längre. Uppföljaren till Varsel är bitvis riktigt otäck, men inte så otäck att jag inte vågar läsa vidare.

Och jag läser med nöje. King har skapat den perfekta kombon av spänning/action/skräck och vardaglig vardag. Hans skildring av människor och monster är bara bäst. Inkännande, övertygande, medryckande. King gör skräck av det vardagliga och vardag av skräcken. Och han ger ett mycket tillfredsställande svar på frågan om vad som hände med den lille killen i Varsel.

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: Doctor Sleep
Översättning: Boo Cassel
Förlag: Månpocket
Utgiven: januari 2015
ISBN: 9789175034133
Sidantal: 511

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Dmitrij Gluchovskij: Metro 2034

Bilden är lånad från Coltso

Det var med vagnslaster av tvekan som jag tog mig an Metro 2034: Försvaret av Sevastopolskaja. Dmitrij Gluchovskijs debutroman Metro 2033: Den sista tillflykten var sådär. Fascinerande idé – det globala kärnvapenkriget har kommit och gått och en liten rest av mänskligheten har överlevt i Moskvas tunnelbana. Spännande miljöer – tunnlar under jorden är spännande. Och driften med 1900-talets totalitära ideologier var kul. Men det var en del annat jag retade mig på. Som seg inledning och närmast total avsaknad av kvinnor. Jag har svårt för författare som medvetet utesluter hälften av mänskligheten.

Och jag älskar att bli positivt överraskad. Metro 2034 är riktigt bra postapokalyps. Miljöerna, människorna (kvinnor inkluderade, tack så mycket), spänningen, återblickarna till den dagen, sorgen efter den värld som försvann, alla människor som dog. Okej, jag gillar inte allt men jag gillar det mesta. Jag är så sugen på den tredje boken i serien.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Metro 2034
Översättning: Ola Wallin
Förlag: Coltso
Utgiven: april 2012
ISBN: 9789186437664
Sidantal: 398

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Tematrio – Läskigheter

Halloween har ju precis varit och i veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta om tre läskigheter. Här är min försenade men likväl läskiga trio.

Pål Eggerts skräckroman Dödfödd utspelas i ett Göteborg de flesta av oss inte ser så mycket av, bland hemlösa, missbrukare och gängkriminella. I alla fall inte på så nära håll. Och det här är inte vilka utslagna som helst. En av de hemlösa är ett gravrå och det kriminella gänget startar upp en bordell med hjälp av en rejäl dos magi. Det låter knäppt men Eggert får det att fungera. Varning dock för mycket kroppsvätskor och hög äckelfaktor. Det här är den andra boken om Sebastian och Isa och böckerna måste läsas i ordningsföljd, annars blir det obegripligt. Om du inte läst Borde vara död – börja med den och sen gå direkt på den här.

I Yuko av Jenny Milewski flyttar Malin in i en studentkorridor i Linköping och hittar ett argt spöke. Och okej, det här är inte den mest välskrivna roman jag läst, språket är lite stelt och människorna lite väl förutsägbara. Men det gör inget, för Yuko är ändå läskig som sjutton. Det här är en roman som lever högt på skräckkapitalet från  japanska skräckrullar. Spökflickor med svart långt hår som terroriserar omgivningen är vansinnigt otäcka. Också när de dyker upp i Linköping.

Och så vill jag nämna John Ajvide Lindqvists roman Lilla stjärna. Den handlar om två annorlunda flickor. Och farliga. Särskilt tillsammans. Girl power slayer style, liksom. Läs.

Tematrio: Orange

Jag drog till sängs tidigt i går och missade Lyrans tematrio. Veckans färgtema är orange. Lyran ser gärna att vi är fantasifulla och långsökta men jag tar som vanligt den enkla vägen och går på bokomslaget. Här är tre orange böcker.

Svinalängorna av Susanna Alakoski blev värsta snackisen när den kom för ett antal år sen. Folk blev helt överväldigade över att det finns utsatta barn i Sverige och att någon skrev om dig. För så är det. Alla barn har inte samma förutsättningar och också i folkhems-Sverige växte en del upp under mycket svåra förhållanden. Alakoski skriver avskalat och konstaterande om ett av de barnen. Har filmatiserats.

Stefan Spjuts roman Stalpi är fortsättningen på debuten Stallo. 10 år har gått när huvudskurken i första boken rymmer från psyket, på humör för hämnd. Boken bjuder på otäcka människor och otäcka övernaturligheter, ändlösa ödemarker och gudsförgätna byar och så en hel del brutalt våld. Det här är inget för den ömtålige. Boken är inte lika bra som Stallo, ibland är det svårt att fatta vad som faktiskt händer och dessutom förs en del av dialogen på norska, vilket är vansinnigt störande. Men boken är spännande ändå. Jag ser fram emot den tredje i serien. Böckerna ska läsas i ordningsföljd. Har du inte läst Stallo först blir Stalpi snudd på obegriplig. Borde filmatiseras.

Små gudar är en av Terry Pratchetts många fantastiska böcker om Skivvärlden. Pratchett är ju en av mina husgudar och Josh Kirby som gjorde omslagen till många av hans böcker är också oöverträffad. Små gudar innehåller en förtjusande förklaring till hur gudar blir till och växer sig starka. Och så blir det ett och annat om sköldpaddor. Boken är fristående och kan läsas även av den som inte läst en rad av Pratchett. Svårfilmatiserat, skulle vara animerat i så fall.

Tematrio – Vit

I veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta om tre bra böcker på temat vit. Här är min trio. Den består av mycket snö och is och det är ju vitt.

I Kristina Hårds fantasyroman Snösommar är det sommar men Sverige ligger under ett vitt täcke av snö och is. Dessutom har all modern teknologi lagt av. Förbannelsen  slog till när Linus Kaiser dog. Som berättas i första boken Kleptomania blev Kaiser superförmögen genom att stjäla en del av trollens undangömda skatt. Nu är finansministern i Sveriges exilregering (den har flytt undan snön) på jakt efter resten av skatten. Låter det knäppt? Det är det. Men Kristina Hård är en sån där författare som kan få de mest knäppa saker att framstå som rimliga. Och spännande och emellanåt roliga. Författaren håller just nu på att skriva den tredje och avslutande boken i serien. Den ser jag fram emot.

Också i Stallo av Stefan Spjut ligger snön djup på sina ställen. Men här är snön naturlig, det är vinter och i norra Sverige. Och så finns det troll och människor som tjänar trollen och människor som letar efter trollen och försöker bevisa att de existerar. En i grund och botten spännande historia som dock borde ha kortats ner en del. Spjut går in för mycket i detalj vilket saktar ner berättelsen de första 300 sidorna eller så. Men sen börjar det ta fart och slutet är ruskigt spännande. Jag kommer definitivt läsa uppföljaren Stalpi.

Ännu mer snö och is blir det i Siri Pettersens fantasyroman Kraften. Huvudpersonen Hirka har gått genom porten mellan världarna och hamnat i Dreysíl, ett kallt och ogästvänligt ställe bestående av berg, snö och is. Och helt odrägliga invånare med massa konstiga idéer om allt möjligt. Och som inte det vore nog måste Hirka stoppa ett krig. Jag tyckte mycket om den första boken i serien, Odinsbarn men blev inte lika förtjust i uppföljaren Röta. I den tredje och sista boken i serien har Petersen hittat tillbaka till drivet och känslan och spänningen. Läs!

Boel Bermann: Den nya människan

Bilden är lånad av Southside Stories

Om jag inte minns fel var Boel Bermanns sci-fi-debut Den nya människan en snackis på svenska bokbloggar för några år sedan. Först nu har jag läst den och jag är glad att jag äntligen fått det gjort. Det är en bra bok. Bermanns språk har driv (att skriva i presens har ofta den effekten) och berättelsen är spännande och emellanåt genuint otäck. Hennes sätt att beskriva de nya barnen får mig att aldrig vilja gå i närheten av en unge igen. Snacka om att få den biologiska klockan att tvärdö.

Det finns sånt i berättelsen som jag tycker är ologiskt, men allt behöver inte vara superlogiskt i en sci-fi-roman. Huvudsaken är att författaren lyckas framställa alltihop som trovärdigt och det gör Bermann, för det mesta. Det är först mot slutet, när huvudpersonen hänger på nattklubbar i Berlin och hänger sig åt tillfälliga förbindelser, som jag tycker att storyn tappar en del. Det känns påklistrat, klyschigt, som något jag väntat mig i en halvbra YA-roman och det tillför ingenting.

Men bortsett från det är Den nya människan en mycket givande läsupplevelse. Den höjer sig över mängden. Jag hoppas det kommer mer från Bermann.

Betyg: 4 stjärnor

Förlag: Kalla Kulor Förlag
Utgiven: februari 2014
ISBN: 9789187049569
Sidantal: 207

Boken finns på Adlibris och Bokus

Justin Cronin: Spegelstaden

Bilden är lånad av Norstedts

Jag var tveksam till att läsa Spegelstaden av Justin Cronin. Jag var inte jätteförtjust i de två tidigare böckerna i serien, Flickan från ingenstans och De första tolv. Bra grundidé och emellanåt spännande och otäckt. Men också rörigt och alldeles för lååååångt. Dessutom är jag konservativ när det gäller vampyrer och tja, Cronin delar inte min konservatism. Och nej, att han kallar vampyrerna viraler gör mig inte mer välvilligt inställd till hans vampyrnytänk.

Men jag läste ändå. Jag ville ju veta hur det skulle sluta. Och faktiskt, den här gången tycker jag att Cronin lyckats riktigt bra. Storyn är spännande, ibland otäck och emellanåt sorglig. Intrigen är ovanligt sammanhållen, för att vara Cronin. Och även om det är på tok för många sidor får jag inte samma lust att gå fram med rödpennan och börja stryka som när jag läste de tidigare böckerna. Det är först mot slutet, när Cronin ska knyta ihop alla trådar, som boken tappar rejält med fart. Det är som om han, efter att så brutalt utrotat nästan hela mänskligheten, plötsligt får dåligt samvete och vill allt till rätta igen. Åtminstone för några av de plågade själar som hängt med till slutet av trilogin. Då börjar jag längta efter rödpennan.

En nackdel med bokserier är att minnas vad som hänt i de tidigare böckerna, åtminstone om det var ett tag sen en läste dem. Här gör Cronin något smart. Han inleder boken med att – i formen av en religiös text – ge läsaren en snabbrepetition i vad som hänt tidigare. Det gjorde att jag lättare kom in i handlingen. Men det var ändå jobbigt att hålla reda på alla människor och deras intrasslade liv. Boken är försedd med ett personregister men placerat längst bak. Det registret hade jag gärna upptäckt tidigare. Typ innan jag hade läst ut boken.

Men allt som allt är Spegelstaden är en riktigt trevlig läsupplevelse, om än något för lång.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: The City of Mirrors
Översättning: Jimmy Hofsö
Förlag: Norstedts
Utgiven: februari 2018
ISBN: 9789113082790
Sidantal: 765

Boken finns på Adlibris och Bokus

Ransom Riggs: Själarnas bibliotek

Bilden är lånad av Rabén & Sjögren

Jag gillar ofta böcker med massa action men det kan bli för mycket. Själarnas bibliotek är för mycket. Jag älskar den värld Riggs har skapat – de besynnerliga barnen med deras övernaturliga förmågor, tidslooparna de gömmer sig i, ymbrynerna som skyddar barnen och som kan förvandla sig till fåglar och så vidare. Jag började läsa den sista och avslutande boken i trilogin med höga förväntningar.

Den här gången levde inte Riggs upp till dem. Orsaken är att han satsar för hårt på action från första sidan till sista. Händelserna går slag i slag, jag hinner aldrig hämta andan och till slut blir det för mycket. Jag hade önskat att han hägnat mer utrymme åt att vidareutveckla sin värld. Det här med att barnen genom tidslooparna kan ta sig till olika tidpunkter i historien världen över öppnar ju upp massa intressanta möten och perspektiv. Till exempel.

Men även om jag inte är jättenöjd med Själarnas bibliotek är jag glad att jag läst Riggs. Det är som sagt en underbar värld. Och det här med att Riggs har hittat på allt det här med utgångspunkt i gamla fotografier som han samlat på sig och som han lånat, det är helt enkelt häftigt.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: Library of Souls
Översättning: Jan Risheden
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgiven: januari 2018
ISBN: 9789129708455
Sidantal: 512

Boken finns på Adlibris och Bokus

Victoria Aveyard: Röd drottning

Bilden är lånad av Modernista

Det enda jag gillar med Victoria Aveyards fantasyroman Röd drottning är språket. Aveyard har ett bra språk. Inte nyskapande på något sätt men bra.

Och jag hade kunnat gilla den värld hon skapat. Jag är svag för dystopier, särskilt när de utspelas i en modern miljö – det finns motorcyklar, luftskepp och övervakningskameror. Och samhället är delat i två klasser. På toppen befinner sig de adliga silverblodiga, en slags supermänniskor modell Marvel. Silvrarna härskar oinskränkt över den rödblodiga underklassen – arbetarna, tjänstefolket, kanonmaten. Inte så dumt faktiskt.

Men Aveyard slarvar bort allting. Hon dränker berättelsen i en flodvåg av papperstunna människoskildringar, klyschor och allmänna orimligheter. Hon öser på med action i stället för att bygga upp karaktärerna och miljöerna. Det kanske hade funkat på mig när jag var femton (jag gillade mycket som var dåligt när jag var femton) men inte i dag. I dag tycker jag att Röd drottning är tråkig.

Betyg: 2 stjärnor

Originaltitel: Red Queen
Översättning: Katarina Falk
Förlag: Modernista
Utgiven: maj 2017
ISBN: 9789177016199
Sidantal: 379

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Magnus Nordin: Djävulens märke

Bilden är lånad av En bok för alla

Jag har egentligen en hel del invändningar mot Magnus Nordins fantasyroman Djävulens märke. Beskrivningen av lärarna och eleverna på högstadieskolan på Söder i  Stockholm är vattenpölsdjup. Och Nordin tar de där klichéerna om kämpande lärare och bla bla bla på alldeles för stort allvar. Och det blir en och annan historisk föreläsning som är tja, på tok för mycket föreläsning.

Men ändå. Jag gillar boken. Jag gillar storyn. Djävulens märke är spännande och underhållande urban fantasy. Enkelt uppbyggd, lätt att läsa och väl värd tiden jag spenderar på den. Finalen ger mig rysningar av välbehag. Och vad gäller de historiska föreläsningarna så vet Nordin i alla fall vad han snackar om. Det märks att karln är lärare. Han kan ta sig historiska friheter utan att det blir allt för fånigt.

Djävulens märke matchar inte Cirkeln. Det var det där med vattenpölsdjup psykologi och klichéer som tas på för mycket allvar. Men jag har roligt när jag läser den och jag önskar verkligen att det fanns en uppföljare.

Betyg: 3

Förlag: En bok för alla
Utgiven: mars 2018
ISBN: 9789172217713
Sidantal: 493

Boken finns på Adlibris och Bokus.