Doctor Thorne

Så är jag tillbaka i det där brittiska. Det är en vurm som liksom inte växer bort. I litteraturen, från barndomens Femböcker via Jane Austen (och i smyg Barbara Cartland), Agatha Christie och Dorothy L Sayers, till modern britcrime.

Och naturligtvis på TV- frosserier i kostymdramer som Herrskap och tjänstefolk och Downton Abbey. Ljuvligt!

Oh England- my Lionheart som Kate Bush sjöng så trånande och bedjande…

Nu har jag sett miniserien Doctor Thorne som finns på SVT Play. Bakom serien ligger Julian Fellowes som också är upphovsmannen till Downton Abbey. Doctor Thorne bygger på Anthony Trollopes roman från 1858 och är mer Jane Austen än Downton Abbey. Även om en och annan vass replik hörs även här, dock inte av Maggie Smith…

Doctor Thorne är ett elegant serverat kostymdrama, en njutbar bagatell i 1800-talets England, i en lantlig miljö med byliv och slottsliv. Skådespelarna är högklassiga. I centrum står Dr Thorne och hans brorsdotter Mary med hennes olämpliga bakgrund som född utom äktenskapet.

Serien handlar om kärlek med förhinder, klassmotsättningar och sociala strategier för säkra det viktigaste av allt, namn och egendom. Och för det krävs pengar. Mycket pengar.

Brittiska bagateller klår ju det mesta i TV-väg. Så titta på Doctor Thorne och njut en stund. Men passa på – den ligger på SVT Play ungefär 2 veckor till, beroende på avsnitt.

Betyg: 3,5 stjärnor.

Originaltitel: Doctor Thorne
Ursprungsland: Storbritannien
Säsong: 1
Produktionsår: 2016
Längd: 3 avsnitt à 47-53 minuter

Hett i hyllan #4: Tulpanfeber av Deborah Moggach

Det är torsdag igen och Bokföring enligt Monika publicerar veckans Hett i hyllan, böcker som stått olästa i evighet och som förtjänar lite uppmärksamhet. Här är mitt bidrag.

Jag fick Deborah Moggachs roman Tulpanfeber av mamma som hade fått den av min syster som hade fått den från Gud vet vem. Jag tog emot den eftersom den är en historisk roman, den utspelas i Amsterdam under 1630-talet. Tyvärr är jag inte så intresserad av själva storyn. En konstnär får i uppdrag att måla av en rik gammal man och hans unga hustru. Konstnären och hustrun dras till varandra och resultatet blir en hemlig passion som hotar att sluta i katastrof.

Jag tycker romantik är dödstråkigt. Urtrist. Slöseri med bokstäver och papper, slöseri med tid. Alltså har Tulpanfeber stått övergiven i min bokhylla i åratal. Jag har inte velat ge bort den (skulle ju kunna vara bra trots allt) men har inte velat läsa heller.

Nu har jag fått veta att filmatiseringen har premiär i slutet av februari och det har fått mig att plocka fram boken igen. Så frågan är: läsa typ nu eller ta den till Stadsmissionens second hand nästa gång jag går dit?

The Crown

Jag vet inte varför jag är så förtjust i det brittiska. I landet England.  Tv-serier, författare, musik, hus, trädgårdar. Allt är bara så bäst! Kanske dock inte maten… även om fish and chips har sin charm.

Jag tror att det beror på det fulsnygga. Det kantstötta och magnifika sida vid sida.

Och det faktum att Storbritannien är vår tids romerska imperium. Snart har de styrt världen i 1 000 år. Mången tycks tro att det är USA- men de är grällt spel för gallerierna. Det är Storbritannien som håller i marionettsnörena.

Det är troligen den brittiska kungliga traditionen. Förmågan att hålla vid och kvar. Att vara kronan trogen.

Och anglofil som jag är föll jag pladask för serien The Crown, som handlar om drottning Elisabeth åren 1947- 55. Om hennes första år som ung drottning med en surmulen machostukad playboyprins Philip bakom sig. Nedanför sig.

Det är en otroligt snyggt berättad historia- om spelet bakom och framför kulisserna i brittisk toppolitik åren efter andra världskriget. Fakta blandas med fiktion och så lite skvaller på det. Vi följer syskonrivaliteten mellan Elisabeth och Margaret. Om valet mellan plikt och lust. Och vilka som väljs bort. Vinnare och förlorare.

Duktiga skådespelar ner i minsta biroll, som vanligt när det gäller brittiska serier. Som en argsint Winston Churchill på väg utför, spelad av John Lithgow.

Snygga interiörer, fantastiska kläder. Och en historia om maktspel, klasskillnader, rasism, kärlek och hat. Och att gå från flicka till världens mäktigaste kvinna på några veckor – bara för att Elisabeth råkade födas in i en familj med ett tungt historiskt arv.

Så om du har möjlighet: se denna första säsongen på Netflix. Fler säsonger planeras. Har du inte tillgång till Netflix kan du bombardera SVT med krav om att köpa in denna brittiska tv-juvel.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: The Crown
Ursprungsland: USA, Storbritannien
Säsong: 1
Produktionsår: 2016
Längd: 10 avsnitt à 54–61 minuter

Nyårslöftestaggen

Hittade den här enkäten hos Bokföring enligt Monika. Enda nyårslöftet jag avgett i år (att städa mer) är urtråkigt så jag tycker det passar bra med några roliga, bokliga nyårslöften.

1. En klassiker jag lovar att läsa.
Hustrur och döttrar av Elizabeth Gaskell. Den har stått oläst här hemma alldeles för länge.

2. En påbörjad bokserie jag lovar att avsluta.
Carin Gerhardsens Hammarbyserie (borde vara snabbt fixat, jag har bara en bok kvar).

3. En bokserie jag lovar att påbörja.
Mistborn av Brandon Sanderson. Jag ska läsa mer fantasy och sci-fi. Strax före jul tog jag en tur till Sf-bokhandeln och hittade massa intressanta titlar.

4. En författare (som jag inte läst tidigare) jag lovar att läsa något av.
Dan Vyleta. Se punkt 3.

5. En bok jag lovar att läsa om.
Oliver Twist av Charles Dickens. Jag tror i alla fall att jag läste Oliver Twist som barn. Jag läste åtminstone en del av den.

6. En genre jag läst lite/inget av och lovar att utforska.
Lad lit. Jag ska läsa åtminstone en. Nick Hornby ligger bra till p.g.a finns här hemma.

7. Ett seriealbum jag lovar att läsa.
Persepolis av Marjane Satrapi.

8. En novell jag lovar att läsa.
En sån som du av Gillian Flynn. Jag läser sällan noveller men gillar Flynn.

9. En bok som behandlar ett tufft men viktigt ämne jag lovar att läsa.
Slutstation Rättspsyk av Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson. Den handlar om flickor med självskadebeteende som spärras in på rättspsyk.

10. En länge ägd oläst bok jag lovat att läsa.
Vi, de drunknade av Carsten Jensen. Den har stått i min bokhylla i åratal.

11. En debut jag lovar att läsa.
Appollyon av Hanna Ricksten. Se punkt 3. Den här utspelas dessutom i ett framtida Göteborg, min hemstad. Känns oemotståndligt.

12. En bok eller bokserie (som jag tidigare gett upp/dömt ut) jag lovar att ge en ny chans.
Nej, jag avstår. Det finns så många olästa böcker ändå.

13. Tagga någon!
Alla!

Hett i hyllan #3 Hatties liv av Ayana Mathis

Det är torsdag och Bokföring enligt Monika kör veckans Hett i hyllan. Här är mitt bidrag.

Ayana Mathis roman Hatties liv hittade jag i min lokala bokhandel för ett par år sen. Jag förälskade mig i omslaget och baksidestexten verkade också lovande. Den beskriver hur femtonåriga Hattie flyttar från den amerikanska Södern till Philadelphia. Hon möter samma rasism som i Söder och hennes äktenskap blir en besvikelse; ensam får hon ta hand om en stor familj. Boken är enligt baksidestexten ”ett gripande och starkt porträtt av en kämpande kvinna”. Handlingen utspelas på 1900-talet.

Stark kvinna, familjeskildring, historia – allt det där tycker jag är spännande. Det var ganska givet att Hatties liv fick följa med mig hem.

Och sen dess har den stått där i bokhyllan, oläst. Jag har dragit mig för att läsa. Ämnet verkar ju lite deppigt. Jag drar mig ofta för böcker som verkar tunga och svåra (om det inte handlar om deckare), jag köper dem och sen får de stå och samla damm hur länge som helst.

Jag hoppas att Hatties liv blir en av de hyllvärmare som jag faktiskt läser i år.

 

Philipp Meyer: Sonen

Ibland blir man bara JÄTTE-besviken på böcker. Eller också hade man helt fel förväntningar.

Den här boken, som jag fick som recensionsexemplar vid Bokmässan i Göteborg i höstas, har höjts till skyarna av kritikerna. På omslaget citeras flera, till exempel ”lyckliga ni som har denna kvar att läsa”, ”den bästa internationella roman jag läst i höst”, ”en bok som förtjänar att kallas ett mästerverk”, ”håller mig kvar kapitel efter kapitel”…

Jag hade svårt att läsa ut denna tegelsten till pocket. Det som utlovades vara en episk berättelse om en texasfamilj från 1830-talet till nutid visade sig vara ett evigt saggande om blodiga strider och orättvis rasism. Vita mot indianer mot mexikaner, pilar eller kulor som regnar över barn och gamla, bostäder som bränns, boskap som stjäls… Flera olika berättarperspektiv från olika tider och platser gör i alla fall mig helt snurrig och får mig att tappa tråden. Jag brukar inte ha svårt för sådant utan tvärtom tycka att det är roligt med omväxlingen när inte allt sker som på räls. Jag brukar också gilla riktigt präktiga släktkrönikor.

Alldeles i slutet dyker det dessutom upp ytterligare en släkting som berättar. Undrar om det är han som är titelfiguren, ”sonen” själv? Det är oklart.

Nej, tyvärr, jag tyckte inte alls om den här boken, även om det faktiskt skulle kunna vara en sann berättelse. Att den över huvud taget får något betyg beror på att den är välskriven och tyder på att författaren har gjort en grundlig research.

Betyg: 1 stjärna

Originaltitel: The Son
Översättning: Niclas Nilsson
Förlag: Norstedts
Utgiven: juli 2014
ISBN: 9789113056470
Sidantal: 581 s.

Boken finns på Adlibris och Bokus.

 

Hett i hyllan #2: De obotliga optimisternas klubb av Jean-Michel Guenassia

Det är torsdag och Bokföring enligt Monika har lagt ut veckans Hett i hyllan. Jag hänger på.

Jean-Michel Guenassias debutroman De obotliga optimisternas klubb köpte jag för att jag gillade omslaget och för att den handlar om immigranter i Paris i mitten av 1900-talet. Och sen dess har den stått i hyllan. Mastodontformatet (drygt 600 sidor jätteliten text) känns inte lockande och jag har funderat ett tag på att låta den vandra vidare till Stadsmissionen.

Men nu när jag läser baksidestexten – och kollar på det snygga omslaget – beslutar jag mig för att boken får stanna hos mig ett tag till. Kanske läser jag den i år. Gillar jag den har det kommit en uppföljare, Den tjeckiske tangodansörens otroliga liv.

Hett i hyllan #1: Vi, de drunknade av Carsten Jensen

På torsdagar skriver Bokföring enligt Monika om hyllvärmare och annat hett hon har i gömmorna. Jag har en hel del hyllvärmare och hänger på. Här är en jag bara måste ta tag i – Vi, de drunknade av Carsten Jensen.

Enligt baksidestexten är boken en krönika om staden Marstal med dess stora flotta från mitten av 1800-talet och ett århundrade framåt. Det är stadens invånare som berättar och att döma av titeln stryker åtskilliga av dem åt till havs.

Vi, de drunknade har stått i min att-läsa-hylla i ungefär en miljon år. Jag gillar historiska romaner men är inte jättepepp på tegelstenar och den här består av drygt 700 sidor med pytteliten text . Men nu har boken kommit i nyutgåva och jag känner att det är hög tid att läsa. Så 2017 ska det bli av. Eller så ger jag bort den.

Lucia Berlin: Handbok för städerskor

Jag skriver gärna små noveller för mig själv, men har svårt för att läsa andras. En paradox kan tyckas.  Jag känner mig snuvad på konfekten som läsare – jag vill liksom sugas in i berättelsen och få stanna där i många många sidor… Noveller blir liksom små irrbloss. Eller förrätter utan huvudrätt.

Så känns det dock inte med Lucia Berlins 529 sidor korta, intensiva noveller Handbok för städerskor.

De är sig själva nog.

Intensiva skildringar av liv i olika sammanhang och miljöer. En unik amerikansk röst gör sig hörd. En röst som berättar en berättelse om Amerika som jag inte hört förut. En kvinnas röst i de ofta manligt skildrade 60- och 70-talen. En röst som tar sig genom genom fyllor och föräldramöten. Genom bildning och ekonomisk misär. Inte alltid så vacker, utan ganska så solkig ibland. Hårt och samtidigt så bräckligt skört. Men alltid intressant, alltid vibrerande av liv likaså av ickeliv.

Lucia Berlin är nu död, men levde ett brokigt krokigt liv som vi får ta del av i denna novellsamling. Tack och lov!

Läs den om du är intresserad av det som liksom finns mellan raderna. Det som skymtar i bakgrunden till det framgångsrika. Det som sällan sägs rakt ut.

Jag tycker Handbok för städerskor är en av de mest skimrande pärlorna från mitt läsår 2016.

Jag har läst boken inbunden. För den som vill vänta på pocketupplagan kommer den i april 2017.

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: A Manual for Cleaning Women: Selected Stories
Översättning: Niclas Hval
Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: maj 2016
Sidantal: 529

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Bletchley Circle

Gillar du England förr om åren och har vuxit upp med Femböckerna som jag – då skall du definitivt skynda SKYNDA att se andra säsongen av den brittiska krimserien Bletchley circle. Den ligger just nu på SVT Play men inte länge till!

Det är efter andra världskrigets slut. De fyra kvinnliga kodknäckarna från London som jobbade tillsammans på Bletchleys Park under kriget träffas igen och löser fall som polisen gått bet på. Eller struntat i. Tillsamman med sina olika analyserande kompetenser och förmågor lyckas de knäcka de svåraste nötterna. Hur långt  mysterierna än tar sig i upp den skumma maktens korridorer.

Kriget är över. Det som var ont kan nu bli gott – och vice versa – som våra hjältinnor får erfara.

Som vanligt när det är brittisk tv så är det tidstrogna miljöer, vardagsnära och trovärdiga huvudpersoner och en lagom kittlande historia. Precis lagom lättsmält så här i julmatstider. Häll upp en kopp te eller ett glas vin, ha pralinasken inom räckhåll och kryp upp i soffan och njut dig bort en stund. Det är du värd!

Uppdatering: Tyvärr ligger inte första avsnittet av serien inte längre på SVT play. Kolla om serien finns streamad någon annanstans. Annars är det dvd som gäller.

Betyg: 3 stjärnor

Originaltitel: Bletchley Circle
Land: Storbritannien
År: 2012
Längd: 7 avsnitt à 45 minuter