Tematrio – Sjukdomar och skador

I veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta om tre böcker som handlar om sjukdomar och/eller skador. Här är min trio.

Douglas Couplands roman Alla familjer är psykotiska handlar om en familj som inte liknar nånting annat. De ljuger, är otrogna och allmänt otrevliga, de säljer ofödda barn och kränger förfalskade brev från döda prinsessor. Och den fysiska hälsan är inte heller på topp, tre av dem har aids och en lider av obotlig cancer. Det här är en bok som är både deppig (jag menar, vem blir inte deppig av dödliga sjukdomar och kraschade förhållanden) och hysteriskt rolig. Rekommenderas!

Jamaica Kincaids roman Min mors självbiografi inleder med att huvudpersonens mamma dör i barnsäng. Och resten av boken är inte mycket muntrare. En egensinnig och avig flicka växer upp till en egensinnig och avig kvinna som jag i ärlighetens namn har svårt att förstå mig på. Fast det är klart, med den pappan hade jag också blivit avig och arg. Men det räcker inte riktigt. Jag gillar Kincaids raka och avskalade stil men huvudpersonen är för mycket av en gåta och berättelsen saknar en röd tråd. Men det är trevligt med en bok som utspelas i Karibien.

Augustenbad en sommar utspelas på en kurort i slutet av 1800-talet. Huvudpersonerna är en alkoholiserad poet, en kvinna döende i syfilis och en ung arbeterska. Jordahl har skrivit en vacker och vemodig berättelse och kryddat den med en dos riktigt usel poesi. Oförglömligt.

Taiye Selasi: Komma och gå

Bilden är lånad från Månpocket

Jag är länge beredd att avfärda Taiye Selasis roman Komma och gå som en alltför ambitiös debut om ett spännande ämne.

Jag lockas ju alltid av skildringar av dysfunktionella familjer. Här  handlar det om en familj som var på god väg att förverkliga den amerikanska drömmen när katastrofen inträffade och de slets isär. Nu, många år senare, sammanförs de igen i Ghana för att begrava fadern i familjen. Det är en berättelse om nationalitet, migration och klass men framför allt är det en berättelse om ömtåliga mellanmänskliga relationer.

Både språk och människor påminner lite om Joyce Carol Oates. Minus hysterin och minus alla de där osjälvständiga och klängiga flickorna/kvinnorna som JCO befolkar sina böcker med och som jag tycker är så jobbiga. Selasi levererar inga klängväxtflickor. Stort plus för det.

Kort sagt, Komma och gå hade kunnat bli hur bra som helst. Men så var det det där med de höga ambitionerna. Selasi är så kryptisk och så rörig, studsar som en pingpongboll mellan årtionden och människor och händelser. Det här är en bok som ska läsas långsamt med eftertanke och jag avskyr böcker som ska läsas långsamt och med eftertanke. Jag blir bara frustrerad.

Men så lyfter det. De sista 100 sidorna eller så är fantastiska. Jag kan inte beskriva det på annat sätt. Plötsligt faller allt på plats, jag sträckläser och njuter och kommer fram till att Selasi är smått genialisk i alla fall.

Jag ger 3,5 stjärnor i betyg, med tillägget att den sista fjärdedelen av boken är värd en femma.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: Ghana must go
Översättning: Ing-Britt Björklund
Förlag: Månpocket
Utgiven: juli 2014
ISBN: 9789175033389
Sidantal: 374

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Colson Whitehead: Den underjordiska järnvägen

Bilden är lånad från Bonnier Pocket

Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om Colson Whiteheads roman Den underjordiska järnvägen. Den utspelas i början av 1800-talet och i centrum för berättelsen är en en tonårsflicka som flyr från slaveriet i den amerikanska Södern. Och det är bara att konstatera: Whitehead skriver suveränt. Texten vibrerar av känsla och spänning och raseri, alltihop återhållsamt och effektivt skildrat.

Men, om det finns ett stort men: det här är en historisk roman som inte är så historisk. Den underjordiska järnvägen tolkas i Whiteheads tappning helt bokstavligt: vi snackar järnvägsspår och tåg och tågförare, ja rubbet, i ett nätverk av tunnlar under marken. Och författaren plockat skeenden och företeelser från flera epoker, både från slaveriets dagar och 1900-talet. alltihop placerar han i början av 18o0-talet.

Är det genialiskt eller bara irriterande? Jag är ju så noga med historisk korrekthet. Whitehead lyckas inte riktigt övertyga mig om att hans framfart med historiska fakta är berättigad.

Efter lite funderande landar jag på att Whieheads grepp är både genialisk och irriterande och ger 4 stjärnor i betyg.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: The Underground Railroad
Översättning: Niclas Nilsson
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: april 2018
ISBN: 9789174297010
Sidantal: 317

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Patrick Modiano: Bröllopsresa

Bilden är lånad av Albert Bonniers Förlag

Patrick Modiano är den perfekte Nobelpristagaren. Hans böcker är tunna och jag läser dem i ett nafs. Lite svårtolkade men inte värre än att jag fattar vad allt går ut på och det får mig att känna mig intelligent. Och många av böckerna handlar om andra världskriget men utan alla de gräsliga faktafel som romaner om andra världskriget normalt innehåller.

Romanen Bröllopsresa är allt ovanstående och dessutom knyter den an till min favorit Dora Bruder.

Modiano blir nog inte bättre än så här. Jag drämmer till med en femma i betyg och rekommenderar den till alla som är sugen på en Nobelpristagare. Och när Bröllopsresa är avklarad – gå direkt vidare till Dora Bruder. Och Lilla smycket. Modiano är som sagt en författare en läser i ett nafs.

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: Voyage de noces
Översättning: Katja Waldén
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: 2014
ISBN: 9789100151850
Sidantal: 128

Boken är slut på Adlibris och Bokus. Det är vänner och bekanta, bibliotek och second hand som gäller.

Tematrio: Orange

Jag drog till sängs tidigt i går och missade Lyrans tematrio. Veckans färgtema är orange. Lyran ser gärna att vi är fantasifulla och långsökta men jag tar som vanligt den enkla vägen och går på bokomslaget. Här är tre orange böcker.

Svinalängorna av Susanna Alakoski blev värsta snackisen när den kom för ett antal år sen. Folk blev helt överväldigade över att det finns utsatta barn i Sverige och att någon skrev om dig. För så är det. Alla barn har inte samma förutsättningar och också i folkhems-Sverige växte en del upp under mycket svåra förhållanden. Alakoski skriver avskalat och konstaterande om ett av de barnen. Har filmatiserats.

Stefan Spjuts roman Stalpi är fortsättningen på debuten Stallo. 10 år har gått när huvudskurken i första boken rymmer från psyket, på humör för hämnd. Boken bjuder på otäcka människor och otäcka övernaturligheter, ändlösa ödemarker och gudsförgätna byar och så en hel del brutalt våld. Det här är inget för den ömtålige. Boken är inte lika bra som Stallo, ibland är det svårt att fatta vad som faktiskt händer och dessutom förs en del av dialogen på norska, vilket är vansinnigt störande. Men boken är spännande ändå. Jag ser fram emot den tredje i serien. Böckerna ska läsas i ordningsföljd. Har du inte läst Stallo först blir Stalpi snudd på obegriplig. Borde filmatiseras.

Små gudar är en av Terry Pratchetts många fantastiska böcker om Skivvärlden. Pratchett är ju en av mina husgudar och Josh Kirby som gjorde omslagen till många av hans böcker är också oöverträffad. Små gudar innehåller en förtjusande förklaring till hur gudar blir till och växer sig starka. Och så blir det ett och annat om sköldpaddor. Boken är fristående och kan läsas även av den som inte läst en rad av Pratchett. Svårfilmatiserat, skulle vara animerat i så fall.

Tematrio – Grå

I veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta om böcker, vardag, vad som helst som kan associeras till färgen grå. Jag gör det enkelt för mig. Jag går på böckernas omslag. Här är min trio – grå på ytan, allt annat än grå till innehållet.

Bilden är lånad från Celanders förlag

Chris Abanis roman Graceland handlar om Elvis som 1983 bor i ett slumområde i Lagos med sin alkoholiserade pappa. Envis, i grunden optimistisk och med siktet ställt på en bättre tillvaro manövrerar han genom en många gånger mycket svår tillvaro där våld och korruption är legio. Uppriktigt, engagerande och med en bistert torr humor som nästan inte märks skildrar Abani en ung kille som inte tappar greppet. Och en pappa som gör just det. Och massa andra människor som kommer stanna länge i mitt minne. Det här är en många gånger grym skildring, men det är inte en eländesskildring. Ska du bara läsa en bok till i år, välj den här. Välj den hursomhelst.

Bilden är lånad från Bonnier Pocket

Också Swede Hollow av Ola Larsmo skildrar livet i slummen. I det här fallet en kåkstad bosatt av svenska immigranter i USA på 1800-talet. Och inte heller det här är en eländesskildring utan en beskrivning av människor som gör vad de kan för att överleva och för att skapa sig ett bättre liv. På gott och ont. Varning dock för det hjärtskärande slutet, en näsduk kan komma väl till pass. Swede Hollow är en historisk plats, idag dock borta.

Bilden är lånad från Thorén & Lindskog

Uwe Timms skildring I skuggan av min bror beskriver en författare som söker efter svar. Timms storebror anslöt sig under andra världskriget frivilligt till Waffen-SS och dog i öst. Timm frågar sig varför. Det är också en lågmäld uppgörelse med fadern och dennes förfelade liv och alla tyskar som efter kriget menade att de inte hade del i vad som hände under Tredje riket. Sorgesamt och drabbande.

 

Tio snabba augustifrågor

Via Bokföring enligt Monica hittade jag en augustienkät från Johannas deckarhörna. Och det är ju fortfarande augusti så jag tyckte det var lika bra att hänga på.

Nya höstböcker eller hyllvärmare?
Bägge. Fast mest nytt.

Kräftor eller surströmming?
Ingetdera. Blä.

Läsplatta eller fysisk bok?
Fysisk, alla gånger. Fast jag har funderat på läsplatta på sistone eftersom Stuart MacBride verkar vara omöjligt att få tag på i pocket.

Svenska författare eller utländska?
Bägge. Fast mest utländska tror jag. Anglofil is my middle name.

Bullet journal eller vanlig kalender?
Vanlig kalender, i mobilen. Jag gillar tanken med bullet journal men min handstil är förfärlig. Jag kan knappt läsa min egen dagbok.

Crimetime Göteborg eller bara Bokmässan?
Crimetime Göteborg låter helt underbart. Bokmässan är också kul, även om jag har avstått senaste två åren. Av principiella skäl. Vissa människor bjuder man bara inte in.

I soffan: Netflix eller vanlig TV?
Vanlig tv. Och om jag ska vara petig hade jag nog satsat på HBO Nordic i stället för Netflix. Åtminstone för ett tag.

Deckare eller feelgood?
Deckare. Feelgood är väl gulligt, en gång om året eller så.

Äppelkaka eller blåbärspaj?
Bägge. Gärna strax efter varandra.

Nytt från bokaktuella Stephen King eller Bengt Ohlsson?
Jag hade läst Stephen King om Outsidern kommit ut i pocket redan i höst. Nu väntar jag. Bengt Ohlsson har jag aldrig läst, ska väl ändra på det någon gång men inte i höst.

Carolina Ramqvist: Flickvännen

Bilden är lånad från Norstedts

Jag får spader på huvudpersonen i Carolina Ramqvists roman Flickvännen. Jag vill skrika åt henne att skärpa sig. Hon slösar bort sitt liv som flickvän åt en yrkeskriminell. Hon lever bra (väldigt bra) på pengarna han drar in, hon vet varifrån de kommer och hon bryr sig inte. Hennes främsta mål i livet är att vara med honom. Och att vara vacker, att ha ett vackert hem.

Och det är inte som hon har något att skylla på heller. Uppväxt i stabilt medelklasshem, intelligent, utbildad. Inte schablonbilden av kvinna i den kriminella världen precis.

Och på något sätt lyckas Ramqvist få alltihop begripligt. Kortfattat, stramt och inkännande skildrar hon flickvännen, hennes vardag i väntan på att mannen ska komma hem, hennes instängda värld, hennes tankar och känslor. Och det är riktigt bra. Jag kommer definitivt läsa uppföljaren Den vita staden.

Evalutions recension av Flickvännen hittar du här.

Betyg: 4,5 stjärnor

Förlag: Norstedts
Utgiven: januari 2015
ISBN: 9789113066684
Sidantal: 303

Boken finns på Adlibris och Bokus

Tematrio – Rosa

Det är måndag och i veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta  om tre bra böcker på temat ROSA. Här är min trio.

Maggie Rose i Sharon Boltons thriller Daisy i kedjor är jurist och framgångsrik författare av true crime. En seriemördare inspärrad på livstid kräver att hon ska bli hans advokat. Välskriven och intelligent, spännande och överraskande och läskigt. Det här är Sharon Bolton på topp.

Majgull Axelssons dokumentärroman Rosario är död är en inkännande och djupt upprörande skildring av barn som utnyttjas sexuellt och av männen som utnyttjar dem. Författaren har gjort en gedigen research och förvandlat barnen i statistiken till kött och blod. Ett av dessa barn är Rosario Baluyot, som dog efter ett våldsamt övergrepp.

Huvudpersonen och berättarjaget i Tawni O’Dells roman Kära syster är Shae-Lynn Penrose. Hon är taxichaufför i en gruvstad på dekis, hennes uppväxt var inget vidare och hennes syster är försvunnen. Det låter superdeppigt men är mest roligt, charmigt och livsbejakande. Deppigt däremot är det att det inte har kommit ut något av Tawni O’Dell på åratal.

 

Majgull Axelsson: Ditt liv och mitt

Bilden är lånad av Brombergs

Majgull Axelssons roman Ditt liv och mitt är något av en mellanbok. Bra – såklart, det är ju Majgull Axelsson. Men inte fantastisk, inte som till exempel Aprilhäxan och Jag heter inte Miriam.

Bokens huvudpersonen är Märit, som i tillbakablickar beskriver sin barndom och ungdom i Norrköping åren runt 1960. Det är ingen lycklig skildring. Modern dör tidigt och den autistiske brodern skickas till institution. Kvar i en plågsamt dysfunktionell familj blir Märit och hon tänker banne mig inte stanna där en sekund längre än nödvändigt.

Boken är intressant och upprörande och gripande och hoppingivande. Men det kunde varit bättre. Jag tycker beskrivningen av Märit är märkvärdigt tam – vilket förvånar eftersom hon egentligen är en tuffing. Och jag retar mig väldigt mycket på hennes dialog med den döda tvillingsystern. Den känns inte äkta, varken som vanföreställning eller övernaturlighet och den stör läsningen.

Och jag hade velat veta mer om brodern och vad som hände honom när han skickats iväg. Baksidestexten ger intrycket av bokens fokus ligger på alla de funktionshindrade barn och ungdomar som under folkhemmets första decennier skickades till institution där de vanvårdades, många gånger till döds. Men det är inte bokens fokus. Bokens fokus är Märit, det här är hennes berättelse.

Mitt liv och ditt är en bra bok men Majgull Axelsson kan bättre.

Betyg: 3,5 stjärnor

Förlag: Brombergs
Utgiven: februari 2018
ISBN: 9789173378482
Sidantal: 364

Boken finns på Adlibris och Bokus