Emma Cline: Flickorna

Bilden är lånad av Natur & Kultur

Jag började läsa Emma Clines debutroman Flickorna med ganska låga förväntningar. Boken har fått blandade recensioner, en del har tokhyllat men andra har varit betydligt svalare och jag ville inte bli besviken.

Jag blev inte besviken. Flickorna är riktigt bra. Berättelsen har verklighetsbakgrund (Manson-sekten, morden) men Cline har ändrat namnen och en del detaljer. Bokens berättarjag är Evie som 1968 var 14 år, nu medelålders och märkvärdigt vag i konturerna. Växlingarna mellan nutid och dåtid funkar fint men ibland undrar jag över kopplingen mellan nu och då och varför Evie är den hon är som vuxen. Där brister människoskildringen en del i trovärdighet. Men i övrigt är det en skildring som håller. Cline har bra känsla för människor och miljöer. Kombinationen tonårsångest och mordiska sekter skulle kunna bli hur fel som helst, men Cline hanterar temat bra.

Rent stilistiskt är texten något överlastad – bildspråk är trevligt i lagom portioner, men Cline tar i väl mycket. Där hade någon gärna fått gå över med en rödpenna och strukit.

Sammantaget är Flickorna en överraskande bra läsupplevelse. Jag läser gärna mer av Cline.

Betyg: 4

Originaltitel: The Girls
Översättning: Erik MacQueen
Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: maj 2017
ISBN: 9789127152380
Sidantal: 333 sidor

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Elena Ferrante: Det förlorade barnet

Bilden är lånad av Norstedts

När jag läste första boken i Elena Ferrantes svit om Neapel, Italien, Lila och Elena, kärlek, otrohet, vänskap, svek, våld, klasskamp mot en bakgrund av vår tids politiska historia – då fylldes jag av en läslust som påminde om fornstora dagars läsupplevelser. När jag som ung klev in i bokens värld och levde där fullt ut och alldeles på riktigt. Så har det inte känts på mången år. Men så kom denna bok i fyra delar om livet och allt som däri kan rymmas.

Jag har levt och blandats upp med Elena och Lila genom deras barndom, ungdom, medelålder och åldrandet. Känt igen mig – och ibland inte förstått. Skrattat och ryst. Levt och våndats.

Det var med lite blandade känslor jag började läsa den fjärde och sista delen, Det förlorade barnet. Det gick lite trögt i början och en ilning av besvikelse fyllde  mig, skulle det bli ett pladask i stället för … ja, vad jag nu ville det skulle bli.

Men det dröjde inte länge innan jag återigen fördes till Neapel och till Elena och Lila. Dessa kvinnor i sin symbiotiska vänskap, så fylld av konkurrens, längtan, svek, återseende, ständigt levande och närvarande. Den sista boken börjar när Lila och Elena nått mogen ålder och lever olika liv i olika städer. Men livet vill att de åter skall leva med varandra i sina barndomskvarter, nu som hårt arbetande mödrar i ett Italien som går under av moralisk kollaps och där cynismen breder ut sig.

Elena, denna begåvade feministiska författare som ständigt tvivlar på sig själv, men som inom den kontext samhället tillåter når framgång. Dock inte privat, som mor och livskamrat. Och Lila, denna vansinniga varelse som förför, dompterar och manipulerar sin omgivning till hänförelse och hat. En särartsbegåvning som aldrig orkar hela vägen fram.

Deras liv, drömmar och vänskap ligger alltid i skuggan av det patriarkala klassamhället och kan därför aldrig riktigt blomma ut. Suck.

Jag skulle kunna skriva en kortare roman om denna Neapelsvit ur många perspektiv, men avstår, åtminstone här på Kulturnästet. Lyckliga du som ännu har detta läsäventyr på 1700 sidor framför dig!

Hur den slutar? Det vill jag inte säga – mer än att det är som det är….  Och att magin består!

Tack Elena Ferrante!

Betyg 5

Originaltitel: Storia della bambina perduta
Översättning: Johanna Hedenberg
Förlag: Nordstedts
Utgiven: juni 2017
ISBN: 9789113076263
Sidantal: 480 sidor

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Hilary Mantel: Frihet & Jämlikhet

Bilderna är lånade av Weyler förlag

Det var direkt snopet att upptäcka att böckerna Frihet, Jämlikhet och Broderskap inte är tre böcker utan en. Weyler Förlag har av någon anledning jag inte förstår valt att ge ut Mantels roman A Place of Greater Safety i tre delar. Och det var först när jag var halvvägs igenom den andra delen Jämlikhet som jag insåg det.

Det förklarar den konstiga kompositionen. Samt den obegripliga personförteckningen.

Så här i efterhand önskar jag att jag kollat upp lite noggrannare innan jag började läsa. Då hade jag väntat till den avslutande delen Broderskap kommit ut i pocket och sedan läst rubbet i ett svep. Jag hade ju velat läsa hela boken på en gång, inte dela upp den i tre delar med månader emellan.

För annars är det ju en bra bok. Åtminstone två tredjedelar av den – alltså Frihet och Jämlikhet i svensk översättning. Svår att komma in i dock. Jag har glömt det mesta jag lärt mig om franska revolutionen och Mantel tycks förutsätta att läsaren har koll. Texten kryllar och kryllar över av människor som jag helst borde ha känt till innan jag började läsa. Viktiga händelser som stormningen av Bastiljen beskrivs så förbigående att jag missar alltihop. Först i den andra delen börjar jag känna att jag har fått ett visst grepp, åtminstone vad gäller huvudpersonerna.

Det här är texter som ska läsas långsamt och med eftertanke, gärna med Google inom räckhåll. Tyvärr är jag dålig på långsamläsning.

Ändå är inte Frihet och Jämlikhet slöseri med min tid. Inte alls. Hilary Mantel skriver som en gudinna. Hennes språk är fantastiskt. Jag fattar visserligen inte riktigt vad som händer men jag njuter av ordens sammansättning.

Betyg: 3,5 stjärnor

Titel: Frihet
Originaltitel: A Place of Greater Safety
Översättning: Marianne Mattsson
Förlag: Weyler Förlag
Utgiven: mars 2017
ISBN: 9789176810675
Sidantal: 326

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Betyg: 4 stjärnor

Titel: Jämlikhet
Originaltitel: A Place of Greater Safety
Översättning: Marianne Mattsson
Förlag: Weyler Förlag
Utgiven: mars 2017
ISBN: 9789176810682
Sidantal: 352

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Edward St. Aubyn: Romanerna om Patrick Melrose Volym 1

Bilden är lånad av Albert Bonniers Förlag

Edward St. Aubyns romansvit – det finns en volym 2 också- har utsetts som en av de 100 bästa och viktigaste litterära verken i Storbritannien, från det skrivkonsten uppfanns till våra dagar. Den har kallats en uppdaterad och förvriden version av En förlorad värld.

Jag har läst Romanerna om Patrick Melrose Volym 1, som innehåller de tre första romanerna Glöm det, Dåliga nyheter och Visst hopp. Det här är lysande litteratur!  En sällan skådad språklig träffsäkerhet elak, ironisk, skälmsk, hatisk, längtande, döende. Den brittiska överklassen kläs av in på bara skinnet – och det är en vämjelig syn – med den sortens bitska kommentarer som bara den brittiska överklassen själv förmår leverera. Oscar Wilde i kombination med Maggie Smiths repliker i Downtown Abbey på något sätt.

Edward St Aubyn gör i de tre korta och koncisa och ganska så självbiografiska romanerna upp med sin egen uppväxt i den brittiska aristokratin. En barndom fylld av övergrepp, missbrukande föräldrar, distanserad kyla och emotionell vanvård. Via ungdomsårens konstanta drogrus och drogjakt, som livlina för att ens kunna överleva till den begynnande vuxenhetens acceptans och en viss ro.

De tre romanerna utspelar sig under varsitt dygn. Men är så fyllda av sig själva att det räcker så. Stundtals är boken så vidrig, att jag får lägga den ifrån mig. Det gäller särskilt i skildringen av faderns sexuella övergrepp liksom den unge Patricks ständiga injicerande, snortande, supande, pillerknaprande tragiska gestalt i det ena badrummet efter det andra.

Men jag kunde inte låta bli att återuppta boken. Läsa vidare och möta vilddjuret och den totala tomheten som gömmer sig bakom etiketterna, det bildade samtalet och silverbesticken i de fina salongerna och klubbarna.

Och så finns ju den allestädes närvarande ironin. Den brittiska ironin som är ett beroende svårare att bli av med än heroin, enligt författaren själv.

Om du vill ha en läsupplevelse utöver det vanliga rekommenderar jag denna bok starkt. Romanerna om Patrik Melrose Volym 2 har precis kommit ut och det skall bli mig ett sant… ja, nöje är väl fel ord men en sann litterär upplevelse att läsa den i sommar! En extra eloge till översättaren Erik Andersson som så på kornet lyckats förmedla det brittiska språkets såphala elakheter till svenska – så att du fortfarande hör den nasala brittiska släpigheten i fraseringen!

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel:
Översättning: Erik Andersson
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: augusti 2016
ISBN: 9789100153670
Sidantal: 398 sidor

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Jakob Wegelius: Mördarens apa

Detta är en s k ”tegelsten” som är skriven för unga, men inte sämre för det!

Det är en sådan där skröna, som jag så lätt faller i farstun för – den utspelar sig i ett sydeuropeiskt land för länge sedan och det händer helt fantastiska saker…Eller är det på riktigt?

Det är huvud-”personen” själv som är berättaren – apan, alltså. Redan här dras man med i det overkliga, eftersom ju apor inte kan prata, men kanske kan de tänka? Och kanske kan de läras upp till allt det som apan Sally blir så bra på i boken?

Genom ett myller av resor och äventyr följer vi apan och hennes vänner i vått och torrt. trots att hon får dåligt rykte som skurk och farlig, blir hon hjälte. Läs den här! Oavsett ålder!

Boken är en fristående fortsättning på boken  ”Legenden om Sally Bowles”

Betyg 5 stjärnor

Förlag: Bonnier Carlsen
Utgiven: september 2015
ISBN: 9789163886034
Sidantal: 617

Boken finns på Adlibris och Bokus

 

Ayana Mathis: Hatties liv

Bilden är lånad av Brombergs

Ibland fattar jag inte hur folk resonerar när de beslutar vilken titel en översatt roman ska få. Ayana Mathis debutroman The Twelve Tribes of Hattie har på svenska blivit Hatties liv. Det blev så fel. Det här är inte en livsberättelse. Berättelsens röda tråd är visserligen Hattie, en färgad kvinna i Philadelphia som gifter sig som mycket ung. Men boken är en räcka nedslag hos Hatties barn och ett barnbarn, korta glimtar av deras liv vid en speciell tidpunkt. Det är en ganska mörk skildring om olyckliga människor som var och en har sin särskilda anledning att känna sig miserabel. Först i en av de sista berättelserna ges hopp om en ljusning.

Allt är mycket fragmentariskt och för det mesta ges inga avslut. Jag får själv fundera på hur det går för människorna utanför boken. Jag föredrar att hoppas det ordnar sig för dem till slut.

Ayana Mathis har ett mycket fint språk och boken är mycket läsvärd. Varning dock för ett splittrat utförande. Mathis borde ha knutit ihop säcken bättre.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: The Twelve Tribes of Hattie
Översättning: Meta Ottosson
Förlag: Brombergs
Utgiven: 2014
ISBN: 9789173375740
Sidantal: 343

Den tryckta upplagan är slut i den ordinarie handeln. Det är vänner och bekanta, bibliotek och second hand som gäller.

Emma Hamberg: Rosengädda nästa!

Första delen av författarens serie om tre udda existenser och deras resa till den lilla orten Rosengädda, vilket också blir en inre resa för dem alla tre. Det är tre personer från var sin generation: trettonårige Bror som söker sin tvillingsjäl samtidigt som han försöker lappa ihop sina föräldrars knakande äktenskap, 29-åriga Tessan som har fastnat i en destruktiv relation och ett tråkigt jobb samt dessutom en nedlåtande mamma. Hon drömmer om att laga gourmetmat men jobbar i en korvkiosk där hon vispar ihop pulvermos. Slutligen Jane, 60 år, som bor i en märklig sagomiljö mitt i stan, där hon ägnar sig åt att hjälpa små skadade djur och även människor som behöver en knuff i rätt riktning.

En liten rolig detalj för oss som bor i Skaraborg är att det verkar som om orten Rosengädda ligger någonstans här i krokarna. Fast det är förstås en fiktiv plats.

Detta är en totalt osannolik historia, egentligen är det fruktansvärt jobbiga saker, relationsproblem och förljugenheter som det handlar om, men Emma Hamberg lyckas få till det till en varm och mysig saga som, vad vi kan förstå, i alla fall får ett lyckligt förlopp och ett gott slut som öppnar för kommande delar.

Det finns som sagt flera delar av denna serie, om man vill fortsätta följa utvecklingen i Rosengädda.

Betyg: 3

Förlag: Pocketförlaget
Utgiven: maj 2013
ISBN: 9789187319280
Sidantal: 349

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Eva Chase: Tillbaka till Black Rabbit Hall

Det här är en bok för hösten, tänkte jag när jag läst några sidor av Tillbaka till Black Rabbit Hall. Höstmörker, pläd, ett glas vin eller kopp te och några praliner. Och Cornwall, ett gammalt slott, familjehemligheter. Två parallellhistorier, den om familjen Alton i slutet av 1960-talet, med fokus på flickan Amber, varvat med Lorna i nutid som letar slott till sitt bröllop.

Det doftar Downtown Abbey, Kate Bush när hon var som bäst, Jane Austen och kanske nutida Kate Morton. En feelgoodbok för oss som växt upp med Fem-böckerna, Herrskap och  Tjänstefolk och Onedinlinjen. Det doftar England och flirt med anglofiler. Nästan som ett beställningsjobb av bokförlaget…. ”Fyll hålet efter Downtown Abbey”!

Berättelsen är ganska lik andra böcker i genren. Pencraw Hall- också kallat Black Rabbit Hall efter kaninerna i trädgården- är ett charmigt nerslitet slott i Cornwall. Taket läcker, det finns ingen centralvärme och för barnen Alton känns det som om tiden står still och äventyren väntar. Här är familjen som lyckligast på evighetslånga somrar, tills tragedin inträffar och mörka moln drar in över Cornwall, familjen och historien. Och hemligheterna tar över.

I vår nutid letar Lorna och hennes sambo vintageinramning till sitt kommande bröllop. Black Rabbitt Hall förtrollar Lorna och när hon hittar ett träd med inristade namn och bokstäverna R.I.P. känner hon att hon måste ta reda på vad som hände med familjen.

Vill du ha en okomplicerad feelgoodstund redan i sommar rekommenderar jag denna bok, gärna en regnig dag eller två. Lättläst och naturligtvis spännande på sina ställen. Men lite för mycket av det goda i slutet.

Betyg: 3 stjärnor

Originaltitel: Black Rabitt Hall
Översättning: Helen Ljungmark
Förlag: Printz Publishing
Utgiven: juni 2016
ISBN: 9789187343964
Sidantal: 373

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Thommie Bayer: Fallers stora kärlek

Bilden är lånad av Bokförlaget Thorén Lindskog

Jag är sedan drygt 15 år med i en bokcirkel. Till träffen i maj skulle vi läsa Fallers stora kärlek, en tunn skrift av Thommie Bayer. Jag hade inte hunnit läsa boken till vår träff utan lovade dyrt och heligt att göra så nu i sommar. Tanterna i bokcirkeln var nämligen lyriska över detta lilla mästerverk. De sade att det var en speciell resa, en roadmovie i bokform, genom Tysklands universitetsstäder och ett samtal mellan två mycket olika män som utvecklar en slags vänskap.

Jag läste boken på en dag. Få sidor, stora bokstäver och flyt i orden gör den lättläst.

Till en början slog den an en ton jag fann angenäm. Alexander  är en man i trettioårsåldern vars stora passion är litteraturen och som har ett bokantikvariat i Köln. Dagarna flyter långsamt fram, oftast i ensamhet då Alexander är en man som har svårt att vara nära. Han lever genom sina böcker. En dag kommer Maurius Fuller till antikvariatet och erbjuder Alexander att köpa hans bibliotek med dyrbara förstautgåvor. Priset är högt och Alexander tvekar varpå Fuller erbjuder honom ett frikostigt betalt jobb som chaufför i två veckor. Och så börjar resan.

I en mörkgrön Jaguar kör Alexander Fuller till olika universitetsstäder medan de för bildade samtal. Olikheterna dem emellan blir allt tydligare. Det enda de har gemensamt är deras syn på kvinnor, som objektifieras och romantiseras. Kvinnosynen är lika endimensionell som James Bonds, om än iklädd litterär dräkt.

Jag blir så trött på objektifieringen av kvinnor, hur snyggt paketerade den än är. Jag undrar vad läsaren upplevt om det var muslimer, svarta eller bögar som kallats ”konstiga djur”.

Thommie Bayer är en begåvad och flyhänt skribent. Orden flyter fram och tonen är som sagt angenämt välbekant, om än med ett unket inslag. Boken är definitivt läsvärd, inte minst för resan genom ett för mig ganska okänt Tyskland. Och en del samtal om litteratur och konst kan ge uppslag till nya läsupplevelser. Men klokare blev jag inte, bara lite trött över hur långt det är kvar innan vi är jämlika.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: Fallers Grosse Liebe
Översättning: Jörn Lindskog
Förlag: Bokförlaget Thorén Lindskog
Utgiven: maj 2015
ISBN: 9789186905316
Sidantal: 185

Boken finns på Adlibris och Bokus.

 

Tematrio: Katastrofer

Det var ett tag sedan jag var med i Lyrans tematrio p.g.a. tidsbrist men nu har jag tagit mig tid. Den här veckan uppmanar hon oss att berätta om tre filmer/böcker/målningar o s v som handlar om katastrofer.

Före de effektiva bromsmedicinerna var aidsepidemin verkligen en katastrof. Människor bara dog och dog och läkarna kunde inget göra. Carol Rifka Brunts roman Låt vargarna komma utspelas i New York under 1980-talet. En av de som insjuknar och dör i aids är fjortonåriga Junes morbror Finn. När hon träffar Finns pojkvän Toby uppstår en annorlunda och skör vänskap. Finstämd och sorglig skildring av ett vilset barn omgivet av vuxna som mest tänker på sig själva. Viss varning för övertydlighet och pratighet men läsvärt ändå.

En helt annan typ av roman är Varma kroppar av Isaac Marion. Den utspelas i världen efter zombikalypsen. Huvudpersonen R är zombie och han är förälskad. I en levande tjej. Gulligt, roligt och romantiskt om ett udda kärlekspar. Har filmatiserats som Warm Bodies. Rekommenderas till alla med den minsta gnutta fantasi.

Slutligen vill jag nämna tv-serien Pestens tid från 1994. Ett virus läcker ut från ett hemligt forskningslabb och vips är apokalypsen igång. Bygger på en bok av Stephen King som jag gärna vill läsa, om jag kan få tag på den omarbetade och oförkortade nyutgåvan som släpptes 1990. Företrädesvis i svensk översättning.