Sarah Perry: Ormen i Essex

Bilden är lånad av Albert Bonniers Förlag

Jag får en känsla av en Emily Bronté uppblandad med en Charles Dickens när jag läser Sarah Essexs uppslukande, myllrande och härliga historia som utspelar sig i London och Essex 1893. Ormen i Essex är en slags gotisk berättelse som utspelas i ett ett viktorianskt England som är förvånansvärt likt vår nutid.

Det är klasskillnader och kamp mot fattigdom. Det är bostadslöshet och giriga och skrupellösa fastighetsägare. Det är urusla arbetsmiljöer. Det är ett krig borta i Afghanistan. Det är kvinnans livsvillkor gentemot mannens. Och det är skvaller och falska nyheter. Det är tro kontra vetenskaplig fakta .Och därpå alla dessa våra rädslor vi människor tycks bärare av. Och så den komplicerade kärleken på det.

Precis som nuförtiden, alltså.

Cora Seaborne är en välboren ung änka efter ett olyckligt och mörkt äktenskap som får höra om att en sjöorm setts i Essex. Fri och rik lämnar hon sitt liv i Londons finare kretsar. Med sig till den lilla byn Colchester i Essez har hon sin socialistiska sällskapsdam och specielle och autistiske son. Cora är lidelsefullt intresserad av att hitta en ny art av utdöda djur. Och hon tror att det är precis det som döljer sig i Blackwaters.

Den viktorianska epoken är en tacksam miljö. Det var en tid när Darwin mötte Gud, eller snarare Bibelns och prästerskapets version av Gud. Industrialismen och kapitalismen tog fart och människor levde i misär.

Sarah Perry skriver i Dickens och Brontés anda. Jag sugs in i historien med  alla dessa människor och deras tankar och liv och upptäcker längs historien flera bottnar och oväntat djup. Trots lättheten i språket och den humoristiska tonen.

Gillar du det brittiska och är lite svag för det gotiska så har du här en pärla att läsa. Och på köpet får du lite perspektiv på dagens nyhetsflöden!

Rekommenderas!

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Essex Serpent
Översättning: Eva Johansson
Förlag: Albert Bonniers förlag
Utgiven: februari 2018
ISBN: 9789100171872
Sidantal: 429

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Tv-serie: Miniatyrmakaren (2017)

Jag köpte Jessie Burtons roman Minatyrmakaren för ett par år sedan. Men det blev aldrig av att jag läste den, utan jag gav bort den istället. Så nu när filmatiseringen av Miniatyrmakaren visades på SVTPlay tog jag chansen att se den. Och det ångrar jag inte!

Det är som att kliva in i de gamla holländska målarnas mästerverk. Mörka interiörer, tungt mättad siden och höga läckra sockertoppar. Jag är i Amsterdam under dess storhetstid med religiöst hyckleri, ärelystnad, maktspel. Äktenskapet ät ett affärskontrakt, där kärleken har svårt att få plats och tvingas att ta sig  andra vägar.

Berättelsen börjar med den 18-åriga Nella år 1686 kommer till Amsterdam för bli hustru till Johannes Brandt, den rikaste köpmannen i staden. Nella är såld till honom för att rädda sin familjs gård men med en liten förhoppning att ändå få uppleva kärlek.

Men hennes äktenskap blir inte vad hon drömt om. Hennes man köper henne en gåva i form av ett kabinettskåp, ett dockhus som hon kan roa sig med medan han är ute på sina resor. Via en mystisk miniatyrmakare får tingen i kabinettskåpet liv och ger Nella inblick i familjen mörka hemligheter.

Miniatyrmakaren är ett klassisk brittisk kostymdrama, tidstroget och detaljrikt och med bra skådespelare. Historien är lagom finurlig och inte riktigt som andra. Se TV-serien om du har möjlighet! Läs boken om inte annat.

Betyg 3+

Originaltitel: The Miniaturist
Baserad på: Miniatyrmakaren av Jessie Burton
Ursprungsland: Storbritannien
Premiär: 2017
Längd: 3 avsnitt à 52 minuter

Steve Sem-Sandberg: Theres

Bilden är lånad av Modernista

Steve Sem-Sandberg är ofta ganska svårtillgänglig. Han levererar rejält med tuggmotstånd. Och frågan är om inte hans roman Theres är den mest svårtuggade. Eller så var jag bara förfärligt okoncentrerad när jag läste.

I någon mening är boken en hyfsat kronologisk skildring av Ulrike Meinhof och fenomenet RAF. Men framför allt är den ett virrvarr av korta textsnuttar saxade från lite varstans. Sem-Sandberg experimenterar hejdlöst med texten och slänger dessutom in en hel del ideologiskt teoretiserande och tja, jag hänger inte riktigt med.

Att jag glömt nästan allt jag läst om Röda-Arme-fraktionen hjälper inte till. Jag ägnar en hel del tid åt att läsa på om RAF, Andreas Baader, Ulrike Meinhof med flera på Wikipedia, bara för att få lite koll på vad det är jag läser om. Resultatet blir att jag lär mig massor och det är ju alltid roligt. Men läsningen av själva romanen blir splittrad upplevelse. Bitvis är boken fantastisk, bitvis är den urtråkig (ideologiskt teoretiserande är inte min grej), men framför allt är den förvirrande.

Men jag är ändå nöjd med att ha läst, både den och Wikipediaartiklarna. Och nu vill jag se om Uli Edels film Der Baader Meinhof Komplex. Och läsa Stefan Austs facklitterära skildring av samma ämne.

Betyg: 3

Förlag:  Modernista
Utgiven: oktober 2010
ISBN: 9789188748751
Sidantal: 442

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Tematrio – Sorg

I veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta om tre texter som gestaltar sorg. Här är min trio.

I Majgull Axelssons roman Moderspassion samlas en grupp människor på en vägkrog. En av dem bär på en djup sorg som hon vägrar erkänna för någon, allra minst för sig själv. Vem tänker jag inte berätta pga vill inte spoila. Intelligent, energiskt och sylvasst men också tragiskt och sorgesamt.

Väckelse av Stephen King handlar om en pojke som växer upp till en knarkare. Och en präst som drabbas av en personlig tragedi. Och hur deras vägar möts. Prällen har ett väldigt speciellt sätt att hantera sorg och tja, det får konsekvenser. Grymt bra av skräckens mästare.

I Elin Boardys roman Tiden är inte än vandrar en kvinna genom det av digerdöden plågade Europa. Hon flyr från sina döda och på sin vandring möter hon de som drabbats av pesten och de som överlevt. Sparsmakat och finstämt men också distanserat. En smitta som (av samtiden) troddes ha tagit död på en tredjedel av mänskligheten borde kännas mer. Jag gillar inte heller de övertydliga parallellerna Boardy drar till senare tiders Europa. Det är bättre när författarna visar tilltro till läsarnas egna kunskaper och tankeförmåga. Om ni inte läst något av Boardy rekommenderar jag er att börja med Sally Jones historia. Den är helt enkelt fantastisk. Sen är det dags för den här som är klart läsvärd. Fler böcker än så har jag inte läst av Boardy. Ännu.

Stora bokrean 2018

I dag startade årets upplaga av stora bokrean. Jag har shoppat loss helt galet mycket.

Det blev en trevlig blandning av fackböcker och skönlitteratur. Det mesta i facklitteraturen är oläst men Pestens år: Döden i Stockholm 1710 av Magnus Västerbro lånade jag på biblioteket när den kom för något år sedan. Det är en grymt bra skildring av när pesten drabbade Sverige för (förhoppningsvis) sista gången. Populärhistoria när den är som bäst helt enkelt.

Det blev en hel del fantasy. En av böckerna har jag läst tidigare, Kleptomania av Kristina Hård. Nu har jag dessutom köpt uppföljaren Snösommar. Och så fick jag tag på Pål Eggerts Dödfödd. Läste första boken i serien Borde vara död för ett par år sedan. Den är bra fantasy med inslag av skräck och äckligheter och utspelas dessutom bland hemlösa i min hemstad Göteborg.

Nu ska jag klämma in böckerna i bokhyllorna. Någonstans där de får plats.

Tematrio – Udda karaktärer

I veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta om tre bra romaner som kretsar runt en eller flera lite ovanliga, udda personer. Här är min trio.

I Alex Marwoods deckare Den mörkaste hemligheten finns det gott om udda människor och vissa av dem är mer udda än andra. I centrum för berättelsen står en liten flicka som försvinner och de systrar som blev kvar.  Och så alla vuxna i deras omgivning som vägrar ta vuxenansvar. Välskriven och spännande bladvändare av en författare som bara tycks bli bättre och bättre. Jag längtar så efter nästa Marwood.

Alla i Marina Lewyckas roman En kort berättelse om traktorer på ukrainska är udda – de två systrarna, deras åldrande far (80+ och halvsenil), bombnedslaget som fadern vill gifta sig med (femtio år yngre och med siktet inställt på det ljuva livet i väst). Roligt och sorgligt och skruvat om ukrainska immigranter i England. Och om hur krig och exil kan påverka en hel familj. Hur bra som helst. Och med maxad igenkänningsfaktor för dom av oss som har släkt i det forna Östeuropa.

En doft av apelsin av Joanne Harris handlar om tre syskon och deras högst besynnerliga mor. Att kvinnan är besynnerlig har sina skäl. Ungarna gör allt för att driva kvinnan till vansinne. Bokstavligt talat. Utspelas delvis under andra världskriget. Skarpt och smart och roligt av en av mina favoritförfattare. Allt Harris skriver är inte bra men när hon är bra är hon bland de bästa som jag ser det.

Abigail Tarttelin: Golden Boy

Bilden är lånad av Månpocket

Jag har en hel del invändningar mot Abigail Tarttelins roman Golden boy. Tartellin babblar sönder berättelsen, hon dränker dialogen i ”eh” och ”öh” och hon håller tröttsamma föredrag om intersexualitet. Föredrag funkar i fackböcker men knappast i romaner, hur behjärtansvärt ämnet än är. Beskrivningen av huvudpersonen Max är fin men människorna i hans omgivning är tillrättalagda. Jag är alltid glad att slippa eländesskildringar men här hotar det att spilla över åt andra hållet. Nån måtta på omgivningens förståelse får det ju vara. När allt kommer omkring finns det en del fördomsfulla och intoleranta och de brukar gapa väldigt högt.

Så ja, jag har massa invändningar mot Golden boy. Jag skumläser stora delar av boken. Men det finns sånt jag gillar. Språket är i grunden bra, trots ordbajseriet. Där finns driv. Det finns driv i berättelsen också. Och så gillar jag skildringen av Max lillebror Daniel. Han är jobbig, han är nördig, han är smart, han är direkt och självklar och massa andra saker jag tycker är bra. Ord som adhd och asperger uttalas aldrig men jag antar att det är det Tarttelin far efter. Daniel är bokens största behållning.

Betyg: 2,5 stjärnor

Originaltitel: Golden Boy
Översättning: Sam Pettersson
Förlag: Månpocket
Utgiven: november 2017
ISBN: 9789175037158
Sidantal: 428

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Steve Sem-Sandberg: Stormen – en berättelse

Bilden är lånad av Bonnier Pocket

Jag förstår mig inte riktigt på Steve Sem-Sandbergs roman Stormen: en berättelse. Alltså, jag förstår vad som händer. En man kommer tillbaka till den norska ö där han växte upp som fosterbarn. Två berättelser rullas upp. Den ena skildrar en trasig uppväxt på 1970-talet och en syskonrelation som aldrig blir hel. Den andra beskriver den nazistiska ockupationen då ön behärskades av en minister i Quislings regering. Sem-Sandberg skriver vackert och stillsamt och rakt på sak men ändå halvt obegripligt. Människor i boken bara gör saker, hemska saker. Vad de gör är lätt att förstå. Varför förklaras sällan. En del går ju att greppa men annat är bara obegripligt. Författaren vill säkert att läsaren ska fundera över orsakerna själv. Själv hade jag föredragit om han varit mer uttalad.

Jag borde läsa boken igen men jag vet inte riktigt. Det är som sagt en bok om människor som gör hemska saker mot varandra och jag är inte säker på att jag vill gå igenom allt igen.Till skillnad från Sem-Sandbergs dokumentärromaner De fattiga i Lodz och De utvalda tycks Stormen vara alltigenom fiction. Konstigt nog gör det den otäckare.

Betyg: 3,5 stjärnor

Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: augusti 2017
ISBN: 9789174296471
Sidantal: 274

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Jamaica Kincaid: Annie John

Bilden är lånad av Bokförlaget Tranan

Jag nappade åt mig Jamaica Kincaids roman Annie John på den alternativa bokmässan i Göteborg i höstas. Jag hade aldrig hört talas om författaren, i ärlighetens namn trodde jag att hon hette Annie John och boken Jamaica Kincaid (det kändes som ett coolt namn på en bok). Men jag fick tre böcker för 100 spänn, uppväxtskildringar brukar ju vara givande och tja, det fanns inget annat som intresserade mig.

Jag gjorde ett gott val. Annie John är en mycket bra bok. Det är en fin skildring av en inte helt sympatisk tjej, hennes vardag och hennes komplicerade förhållande till modern. Platsen är den karibiska ön Antigua, tiden lite obestämt 1900-tal (inga mobiler, inga datorer, första utgåvan på svenska kom 1986). Språket är stramt och uttrycksfullt och spetsigt, känslorna många och starka. Det enda jag inte är nöjd med är beskrivningen av modern. Från en dag till en annan ändrar hon helt inställning till dottern och det framgår aldrig varför. Det är obegripligt. Det retar mig att jag inte förstår. Det känns ofärdigt.

Men bortsett från det tycker jag att Annie John är väl värd att läsa. Jag vill läsa mer av Jamaica Kincaid. Det finns flera titlar översatta, bara att gå till biblioteket. När jag betat av travarna av olästa böcker här hemma.

Betyg 4 stjärnor

Originaltitel: Annie John
Översättning: Madeleine Reinholdsson
Förlag: Bokförlaget Tranan
Utgiven: februari 2016
ISBN: 9789187179969
Sidantal: 192

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Anne-Lie Högberg: Det kommer aldrig mer vara du

Anne-Lie Högberg har skrivit en bok baserad på sin egen upplevelse att bli sviken, gå igenom skilsmässa och så småningom våga bygga upp ett nytt liv tillsammans med en annan man. Om att förlora allt och ändå gå stark ur motgången.

Hon och hennes livsöde har tidigare uppmärksammats i bl a tidningarna Må Bra och M Magasin. Jag fick den här boken i handen på bokmässan 2016 från Litet förlag.

Det här är ju ett inte alltför ovanligt livsöde i Sverige idag, men jag kan tänka mig att den som går igenom något liknande ändå känner sig väldigt ensam. Anne-Lie skriver med ett rikt berättande språk med hög igenkänning om osäkerhet och oro, att det inte är så lätt att hitta fotfästet igen när livet rämnar.

Hösten 2017 kom uppföljaren Väck mig när det är över, som även den delvis bygger på författarens egna erfarenheter av svåra slag i livet.

Läsvärt och tänkvärt för att lära känna sig själv och kanske någon i omgivningen. Men ingen feel-good!

Betyg: 3,5 stjärnor

Förlag: Litet förlag
Utgiven: maj 2016
ISBN: 9789187548192
Sidantal: 261 s.

 

Köp den på Bokus eller AdLibris