Riley Sager: De sista flickorna

Bilden är lånad från Modernista

Årets första käftsmäll levererades av Riley Sager i thrillern De sista flickorna. Tre kvinnor som överlevt var sitt massmord av splatterkaraktär. En sensationslysten omvärld har döpt dem till ”De sista flickorna”. Så dör en av flickorna dör under mystiska omständigheter.

Det här är riktigt läskigt och riktigt bra. En kombo av psykologisk thriller och skräckfilmsscener som håller mig fångad från första sidan till sista. Om jag ska vara petig har jag en och annan invändning mot psykologin. Och det är viss klichévarning när det gäller personbeskrivningarna (givetvis bor huvudpersonen i överklassområde på Manhattan och så vidare). Men herregud, skräckfilmsgenren bygger ju på klichéer. Och klichéerna i boken är inte så klyschiga att de blir direkt jobbiga och boken oläsbar.

Men framför allt: De sista flickorna är väldigt spännande, med en del snygga överraskningar och vändningar. Och så bra språk på det.

Stort tack till Modernista som gett ut Riley Sager på svenska! Nästa bok ska komma i pocket under våren. Jag väntar och längtar.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Final Girls
Översättning: Elisabet Fredholm
Förlag: Modernista
Utgiven: april 2019
ISBN: 9789177818298
Sidantal: 368

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Lori Roy: De försvunna

Bilden är lånad från Modernista

Vissa böcker lovar så mycket men slutar i ingenting. De försvunna av Lori Roy är ett plågsamt bra exempel. Trots de allra bästa förutsättningar. Handlingen utspelas i amerikanska Södern, i Florida. I centrum för berättelsen står en familj som tillhört de bättre i trakten men nu fått sitt rykte solkat i smutsen, patriarken i huset förestod en gång en institution för vanartiga pojkar och står nu anklagad för misshandel och mord av de intagna. Och så en nyskild och hemvändande dotter som tvingas försörja sig och de två barnen som servitris på bar. Plus försvinnanden och våldsam död.

Det verkade så otroligt lovande men är bara rörigt, oengagerande och tråkigt, tråkigt, tråkigt. Allt tugg om hur förtryckta kvinnorna i den där familjen är och hur dåligt de mår och hur det förflutna aldrig släpper sitt grepp om dem är bara tugg. Bokstäver uppradade på papper utan känsla eller nerv. Urtråkigt.

Jag trodde att Lori Roy skulle bli en ny givande bekantskap i deckar- och thrillersfären men icke. Jag brukar ge författare två chanser men det blir det nog inte den här gången. Jag är inte det minsta sugen på att läsa något av Roy igen.

Betyg: 1,5 stjärna

Originaltitel: The Disappearing
Översättning: Leif Janzon
Förlag: Modernista
Utgiven: oktober 2019
ISBN: 9789178930951
Sidantal: 431

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Fiona Cummins: Skallra

Bilden är lånad från Modernista

Fiona Cummins debutthriller Skallra har ett bra anslag men når inte ända fram. Ännu en sån där bok som går vilse på vägen.

Ingredienserna är bra. En mördare med ett mycket udda samlarintresse. En liten pojke med en sällsynt och farlig sjukdom som innebär att kroppen förkalkas och deformeras. Ett dysfunktionellt föräldrapar. En liten flicka som försvinner. Och så lite övernaturligheter på det.

Det låter som något Mo Hayder kunnat skriva eller kanske Sharon Bolton. Men Cummins når inte upp till riktigt samma klass. Hon är för rörig, för splittrad. Tar upp sånt som är totalirrelevant. Jag menar, inte sjutton bryr jag mig om en kvinnlig polis biologiska klocka, inte när det finns en seriemördare att jaga.

Seriemördaren ja. Det är ju inget nytt att deckarvärlden är full av vrickade mördare men den här killen är bara för mycket, för osannolik.

Nu låter jag alldeles vansinnigt negativ men bokens dåliga sidor är inte så dåliga att det blir oläsbart. Och det finns mycket som är riktigt bra. Det är en ganska läskig historia. Skildringen av de bägge barnen, deras utsatthet och deras rädslor, är mer än bra. Föräldrarna är också läsvärda. Och framför allt – Cummins hivar in en del satir och humor som piggar upp ordentligt.

Jag kommer läsa uppföljaren Samlaren, när den kommer i pocket.

Betyg: 3 stjärnor

Originaltitel: Rattle
Översättning: Jan Järnebrand
Förlag: Modernista
Utgiven: april 2019
ISBN: 9789177819356
Sidantal: 431

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Candice Fox: Crimson Lake

Bilden är lånad från LB Förlag

Candice Fox thriller Crimson Lake är en riktig fullträff. Jag kan inte hitta något med den jag inte gillar. En helt oemotståndlig kombo av vassa människo- och miljöskildringar, humor, empati och gräsligheter (försvinnanden, mord och annat hemskt).

Bokens berättarjag Ted Conkaffey är inte den vanlige deckarpolisen. Han är polisen som anklagades för våldtäkt på en trettonårig flicka, men åtalet lades ner. På flykt från allt och i hopp om att få vara ifred har han skaffat ett hus i en liten håla. Naturligtvis får han inte vara i fred. En ankfamilj i nöd pockar på hans uppmärksamhet. Traktens privatdetektiv Amanda Pharell – som själv avtjänat ett tioårigt fängelsestraff för mord – vill att han ska jobba för henne. Och dessutom börjar snart snacket gå om vem Ted egentligen är och vad han påstås ha gjort.

Den här är som upplagt för en orgie i självömkan. Ted är milt uttryckt traumatiserad av sina upplevelser på fel sida om gallret och han har förlorat allt. Det hade varit så lätt att låta hans trauma ta över boken helt. Men Fox håller hans grubblerier på en lagom nivå. Det blir aldrig tjatigt. Jag tycker synd om karln och undrar hur det ska gå för honom men inte så mycket att det blir outhärdligt. Och aldrig så mycket att deckargåtan försvinner. Dessutom fungerar den lätt rubbade Amanda Pharell som en bra kontrast till dystre Ted och hans ångest.

Överhuvudtaget är människoskildringarna skäl nog att läsa den här boken. Och inget blir ju sämre av att allt utspelas i en håla där det finns ett stort träsk med träskkrokodiler och träskankor och annat träskartat. Det blir många pluspoäng för miljöskildringarna också. Och dessutom gillar jag deckargåtan skarpt. Kort sagt: jag längtar verkligen efter uppföljaren Redemption Point. Må den komma i pocket snart!

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: Crimson Lake
Översättning: Hanna Axén
Förlag: LB Förlag
Utgiven: juli 2019
ISBN: 9789177991038
Sidantal: 364

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Cara Hunter: Hemmets trygga vrå

Bilden är lånad från LB Förlag

Första författaren i min Boktolva 2020 blev Cara Hunter. I hennes debutroman Hemmets trygga vrå försvinner en liten flicka vid namn Daisy under en fest. Utredningen leds av Adam Fawley och givetvis hopar sig frågetecknen snabbt. Det här är den där typen av thriller där människors hemligheter och lögner och invecklade relationer obarmhärtigt avslöjas. Hunter har ett väldigt fint öga för människor. Det syns inte minst i skildringen av de utredande poliserna. Huvudpersonen Fawley har själv nyligen förlorat ett barn, något som kunde ha fått alldeles för stor plats i berättelsen. Men Hunter håller skildringen av Fawleys sorg och skuldkänslor på rätt nivå. Överhuvudtaget kan hon konsten att skapa en allt mer förtätad stämning utan att gå till överdrift.

Tyvärr tappar boken på slutet. När Hunter ska skapa den där twisten som alla bra deckare ska ha går hon för långt. Det blir för tillkrånglat och för beroende av rena tillfälligheter för att vara trovärdigt. Och epilogen känns bara så fel.

Men bortsett från det tycker jag att Hemmets trygga vrå är en mycket bra psykologisk thriller, perfekt att gotta ner sig i under regniga vinterkvällar.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Close to home
Översättning: Jan Risheden
Förlag: LB Förlag
Utgiven: december 2018
ISBN: 9789177990413
Sidantal: 304

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Sharon Bolton: Hantverkaren

Bilden är lånad från Modernista

Årets första bok blev Hantverkaren av Sharon Bolton. Boken börjar år 1999 då Florence Lovelady deltar i begravningsgudstjänsten av en man som trettio år tidigare erkände morden på tre tonåringar. Som ung polis deltog Lovelady i jakten på och infångandet av mördaren och i återblickar berättar hon om vad som hände den gången – och det växande tvivlet på om rätt person dömdes för morden.

Boltons signum är läskiga böcker om läskiga seriemördare. Kvaliteten kan variera men läskigt brukar det vara. Hantverkaren är i det avseendet inget undantag. Det är en ruggig historia Bolton har tänkt ut. Skildringen av tonårsflickan som begravs levande går utanpå det mesta. Ett tag funderar jag nästan på om jag vågar läsa vidare. Men boken går inte att lägga i från sig. Jag vill ju veta vad som händer och dessutom är beskrivningen av Lovedays vedermödor som ung kvinnlig polis i en supermanlig miljö är vass och spot on. Och så är Bolton rätt rolig. Kvinnan har humor, även om hon ibland döljer det väl, och humor är något jag alltid uppskattar hos deckarförfattare.

Tyvärr har boken ett och annat jag inte gillar. Framför allt köper jag inte grejen med häxorna. De är visserligen rätt roliga de också men de blir för mycket. Inte för att Bolton är känd för trovärdiga intriger och sannolika mördare men för det mesta funkar det ändå. Men den här gången funkar det inte alls. Framför allt hatar jag gåtans lösning och den lilla knorren på sista sidan. Det är obegripligt, jag köper det inte.

Hantverkaren är både en jättebra bok och inte fullt så bra. Men trots att betyget inte blir så högt tycker jag att boken är klart läsvärd. Det är allt annat än en dussindeckare, bara väldigt ojämn.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: The Craftsman
Översättning: Åsa Brolin
Förlag: Modernista
Utgiven: juli 2019
ISBN: 9789177819325
Sidantal: 397

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Tana French: Inkräktare

Bilden är lånad från Bonnier Pocket

Jag har följt Tana French ända sedan debuten Till skogs och hon brukar vara ett säkert kort. Hon brukar leverera. Kanske inte alltid med häpnadsväckande deckarintriger men det brukar vägas upp av grymma person- och miljöskildringar och allmän nerv. Romanen Inkräktare passar finfint in i ledet. En ung kvinna hittas mördad i sitt hem och ärendet lassas över till Antoinette Conway och hennes partner Stephen Moran. Conways karriär är på fallrepet och hon är i desperat behov av framgång.

Ramhandlingen, själva deckargåtan, är ganska enkelt ihopsnickrad. Inkräktare kvalar inte in som årets mest häpnadsväckande intrig om en säger så. Storheten ligger i kringsnacket. Beskrivningen av människorna och deras inbördes inte särskilt konstruktiva relationer ger mig ståpäls. Och Conway är perfekt som berättarjag. Med rivet skinn och klorna ständigt utspärrade ger hon sig i kast med ledtrådar och villospår, pantade kollegor och mobbning. Hon är folkilsk och rapp i käften, hon ger berättelsen fart och nerv och lagom svärta. Och de andra som befolkar boken går inte av för hackor de heller. De kanske inte nödvändigtvis är människor jag skulle vilja umgås med – en del av dem är rent ut sagt gräsliga – men de är väldigt givande att läsa om. Trots den enkelt ihopsnickrade deckargåtan är jag mycket nöjd med Inkräktare.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: The Trespasser
Översättning: Christian Ekvall
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: september 2018
ISBN: 9789174297249
Sidantal: 573

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Colin Cotterill: Den motvillige kommunisten & Trettriotre tänder

Bilderna är lånade från Bokförlaget Bra Böcker

Colin Cotterill är en sån där författare som jag tänkt läsa i åratal men som alltid lagts åt sidan för något annat. Men i år blev det äntligen av. Jag har läst hans två första deckare om dr Siri Paboun. Året är 1976, kommunisterna har tagit makten i Laos och den enda läkare som inte flytt landet blir hux flux och rätt så motvilligt utsedd till coroner. Det låter som receptet för en riktigt spännande deckare. Men tyvärr. Den motvillige kommunisten når inte ända fram. Skildringen av Laos är intressant och dr Siri och människorna runt honom är riktigt roliga. Cotterill har både skärpa och humor och charm. Men gåtorna som ska lösas är tillkrånglade och röriga och inte särskilt trovärdiga. Samma sak fast är det med uppföljaren Trettiotre tänder. Men det hade jag nog kunnat leva med, eftersom böckerna i övrigt är småfnissigt charmiga och dessutom ger en och annan inblick i ett land och en historia jag inte kan något om. Men det jag verkligen inte gillar är att Cotterill blandar in en del övernaturligheter som rör Dr Siri själv och som jag bara vägrar godta. Jag brukar uppskatta en lagom dos övernaturligt också i deckare men det här är alldeles för knäppt. Särskilt i Trettiotre tänder. Det är framför allt det som sänker betyget och som får mig tveksam till om jag ska läsa fler böcker om dr Siri. Samtidigt är jag ju nyfiken på vad som kommer hända. Jag får se.

Betyg: 2,5 stjärnor

Originaltitel: The Coroner’s Lunch
Svensk titel: Den motvillige kommunisten
Översättning: Anna Petrus
Förlag: Bokförlaget Bra Böcker
Utgiven: augusti 2010
ISBN: 9789170028533
Sidantal: 323

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Betyg: 2,5 stjärnor

Originaltitel: Thirty-Three Teeth
Svensk titel: Trettiotre tänder
Översättning: Helena Prytz
Förlag: Bokförlaget Bra Böcker
Utgiven: 2010
ISBN: 9789170028748
Sidantal: 255

Boken finns inte längre i den ordinarie handeln. Det är vänner och bekanta, bibliotek och second hand som gäller.

Ninni Schulman: Vår egen lilla hemlighet

Bilden är lånad från Månpocket

Vår egen lilla hemlighet är en väldigt schulmansk Schulman. En lagom dos bruksort på dekis, poliser som kämpar för att utföra ett bra arbete samtidigt som det mullrar på hemmafronten, en journalist som alltid måste leverera trots minskande resurser. Och så själva mysteriet. Den här gången handlar det om en socialsekreterare som försvunnit och det mesta tyder ju på att hon inte kommer hittas levande.

Just deckarintrigen borde ha skruvats till ett par varv men det är inte främst på grund av deckargåtorna jag läser Schulman. Det som får hennes böcker att höja sig över mängden är de ypperliga miljö- och människoskildringarna, känslan för de utsatta och bortglömda, den stora realismen. Så även denna gång.

Också My här på Kulturnästet har läst boken. Hennes recension hittar du här.

Betyg: 3,5 stjärnor

Förlag: Månpocket
Utgiven: maj 2016
ISBN 9789175035437
Sidantal: 377

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Leïla Slimani: Vaggvisa

Framsidan på pocketupplagan av Leïla Slimanis roman Vaggvisa, bilden på framsidan föreställer ett hus
Bilden är lånad från Natur & Kultur

Så här i början av oktober börjar det bli dags att kora årets bästa läsupplevelser. Leïla Slimanis thriller Vaggvisa är en given kandidat. Välbeställt par i Paris inser att det här med små barn är rätt ansträngande och skaffar barnflicka och sen går det bara utför. Det här är ju en berättelse som berättats förut både i böcker och på film och boken hade kunnat bli förfärligt tråkig. Det är den inte. Slimani är en alldeles för bra skribent för att bli tråkig. Stilen är stram och mångbottnad, stämningen ödesmättad. Skildringen av den övre medelklassen välmenta klassförakt är nålvass.

Japp, Vaggvisa är en given kandidat till listan över årets bästa läsupplevelser. Snälla någon på Natur & Kultur, ge oss fler böcker av Slimani.

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: Chanson douce
Översättning: Maria Björkman
Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: april 2019
ISBN 9789127160859
Sidantal: 232

Boken finns på Adlibris och Bokus.