Anne Holt: Offline

Bilden är lånad av Pocketförlaget

Jag har återknutit bekantskapen med ytterligare en författare och romanhjältinna, norska Anne Holt och hennes polis Hanne Wilhelmsen. Jag har läst Offline.

Det är nu drygt 10 år sedan Hanne skadades illa vid ett ingripande och blev rullstolsbunden. Hon har precis accepterat att återvända till polisen, hon ska arbeta hemifrån med Cold case-fall. Till sin hjälp har hon fått den ticsangripne polisen Henrik Holme, en udda existens med skarp hjärna och slutledningsförmåga. De får utreda ett fall med en försvunnen flicka.

Samtidigt har Hannes gamle vapendragare Billy T problem. Han har slutat hos polisen och är fylld av ett stort livsillamående – skuld över Hannes olycka, sina många kvinnohistorier, den urusla kontakten med barnen. Då dyker sonen Linus upp och vill bo hos sin pappa. Glädjen och lusten att försöka knyta an förbytts snart mot vissheten att något är fel och farligt i Linus liv. Billy T söker hjälp hos Hanne som lovar att hjälpa.

Fallet knyts ihop med de många terrordåd som äger rum i Oslo inför 17 maj. Oron och islamofobin växer och högerkrafterna vädrar morgonluft.

Anne Holt är en skicklig författare som lyckas knyta ihop trådarna i ramberättelsen. Hon formulerar en analys av det politiska scenariot, hur skillnaderna i ekonomi och livsvillkor skapar både terrorism och främlingsfientlighet. Människoskildringarna är trovärdiga och intressanta. Särskilt Henrik Holme är en rolig bekantskap! Det är något med de udda som skapar samhörighet hos mig, vi som är lite vid sidan av och har fått förmånen att att både betrakta och vara med i livets teater. Men också själens obotliga ensamhet… fast den delar vi väl alla?

Offline är en trevlig återträff med Anne och Hanne. Jag hoppas det blir fler böcker med Hanne och Henrik som det nya radarparet.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Offline
Översättning: Margareta Järnebrand
Förlag: Pocketförlaget
Utgiven: februari 2017
ISBN: 9789175792187
Sidantal: 424

Boken finns på Adlibris och Bokus

Ray Celestin: Yxmannen

Bilden är lånad av Kalla Kulor Förlag/Southside Stories

Jag är inte helt nöjd med Ray Celestins deckare Yxmannen. Året är 1919 och en yxmördare härjar i New Orleans. New Orleans är den perfekta platsen för en läskig mordgåta och Celestin gör vad han ska för att få ut det gottaste av den delen. Men han borde ansträngt sig mer vad gäller människorna. Han har för många huvudpersoner och trots att de är väldigt olika – en polis, en frigiven fånge som en gång varit polis, en journalist, en ung sekreterare hos Pinkertons detektivbyrå, en lika ung musiker – är de alla intill förväxling lika. De har inga egna röster, de är helt opersonliga. Och jag är inte säker på vad jag tycker om att en av de där opersonliga huvudpersonerna är den blivande jazzlegenden Louis Armstrong. Jag har lite svårt att se hur han som ung musiker ska ha frilansat som brottsutredare.

Den ytliga personskildringen och hoppandet mellan olika huvudpersoner gör att jag har svårt att engagera mig. Först mot slutet lyfter boken, men då blir den å andra sidan riktigt bra, fartfyllt och spännande och otäckt och precis som det ska vara. Och beskrivningen av New Orleans och Louisiana går som sagt inte av för hackor.

Yxmannen fick svenska deckarakademins pris för Bästa översatta roman år 2016. Jag är väl inte helt ense om valet av bok men vill ändå läsa uppföljaren. Den utspelas i Chicago och ja, Louis Armstrong är med i den också.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: The Axman’s Jazz
Översättning: Hanna Williamsson
Förlag: Kalla Kulor Förlag
Utgiven: maj 2017
ISBN: 9789188153562
Sidantal: 474

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Sophie Hannah: Monogrammorden

Bilden är lånad av Bookmark Förlag

Redan som mycket ung (typ 10 år gammal) blev jag förälskad i det universum Agatha Christie skapat. Jag har fortsatt älska det sedan dess.

När jag läste att författaren Sophie Hannah fått familjens välsignelse att fortsätta skriva på berättelserna om Poirot var mina känslor blandade. Tanken på fler böcker med Poirot kändes underbar – och läskig. Skulle Hannah vara en värdig efterträdare? Christie var en duktig författare med en speciell stil och hon var fantastisk på kniviga mysterier. Det är ett succérecept som är svårt att upprepa.

Och till en början är Monogrammorden just den besvikelse jag väntat mig. Jag retar mig på att Hannah inte alls skrev som Christie.

Det problemet löser sig på sidan 22. Då visar det sig att bokens berättarjag är en ung polis vid Scotland Yard som Poirot tagit under sina vingars skugga. Med det avklarat kunde jag ägna mig åt att bara njuta.

För jag njuter. Jag tycker att Monogrammorden är riktigt bra. Språket flyter fint och mysteriet är härligt invecklat. Människorna och miljöerna är klassisk britcrime. Och det är roligt att läsa om hur Poirot kör med den unge polisen, försöker få honom att tänka nytt och stort (det går sådär). Mot slutet tappar boken visserligen en del spänning och fart men förblir ändå trevlig läsning.

Hannah har åstadkommit en riktigt mysig pusseldeckare i Agatha Christies anda. Jag ser fram emot att läsa uppföljaren Stängd kista och jag hoppas att Hannah kommer skriva många fler böcker om Poirot.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: The Monogram Murders
Översättning: Helen Ljungmark
Förlag: Bookmark Förlag
Utgiven: september 2015
ISBN: 9789187441721
Sidantal: 364

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Jo Nesbø: Törst

Bilden är lånad av Albert Bonniers Förlag

Jo Nesbøs senaste roman Törst var något av en besvikelse. Inte så att jag tycker den är dålig för det gör jag inte. Det är sällan jag tycker att något av Nesbø är dåligt. Men Harry Hole är en av mina favoritpoliser och jag har verkligen längtat efter en ny bok om honom. Mina förväntningar var uppskruvade och de blev ju inte mindre av att jag fick vänta ett par månader på att få boken från biblioteket. Så det blev något av en antiklimax att Törst känns så ljummen. Det är konstigt för allt som ska finnas med i en deckare om Harry Hole är på plats. Morden är läskiga och intrigen är tillkrånglad och Harry själv är både rolig och tragisk. Men ändå lyfter det inte riktigt. Nesbø tar inte ut svängarna som han brukar. Törst är en mellanbok. Bra underhållning men inte så bra som det brukar vara.

Betyg: 3,5

 

Originaltitel: Tørst
Översättning: Per Olaisen
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: mars 2017
ISBN: 789100167134
Sidantal: 585

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Denise Mina: Blod salt vatten

Bilden är lånad av Månpocket

Denise Minas roman Blod salt vatten börjar med ett citat av John F Kennedy, om att salthalten i vårt blod och svett och våra tårar är detsamma som havets. Och att vi återkommer till vårt ursprung närhelst vi är med havet.

Havet och kusten i och runt Helensburgh är den geografiska knutpunkten i denna bok om polisen Alex Morrow, som är en ny bekantskap för mig. Det var några år sedan jag senast läste Mina och jag är glad över hittat tillbaka till henne igen. Hon är en duktig berättare som skickligt väver in personporträtt och relationer i ett splittrat och klassuppdelat Skottland.

Helensburgh är en kustidyll där majoriteten säger nej till skotsk självständighet. Invånarna är oroliga för fastighetsvärdena om det blir ett ja i folkomröstningen. Här bor många nyrika. Här tränar smala kvinnor yoga och köper ekologiskt. Här dricks dyrt vin och snortas kokain för undkomma själens tristess. Men det finns också en annan del av av Helensburgh, den del som blivit kvar i det gamla och fattiga, i chipsätandet och TV-tittandets Skottland. Här är kvinnorna överviktiga och smaklöst klädda och har allsköns fysiska krämpor. Här dricks det som bjuds för glömma vardagens elände.

Men trots olika vardagar har invånarna i Helensburgh en sak gemensamt: kriminaliteten. Visserligen en sorts kriminalitet för de rika och en annan för de fattiga men självklart hänger allt ihop. Och det är de de fattiga som åker fast, medan de rika skurkarna klarar sig.

När en kvinna vid namn Roxanna försvinner kopplas Alex Morrow och hennes kollegor in. Roxanna är sedan en tid under bevakning misstänkt för kokainsmuggling. En kvinna vid namn Hettie mördas av Lain Fraser på uppdrag av Helensburghs starke man. Historierna kopplas ihop och läsaren får följa Alex, Lain och hans kusin Boyd Fraser, som kommer från den finare grenen av Fraserfamiljen, några dagar före folkomröstningen 2014.

Minas skildring av människorna ger klassmotsättningarna och avgrunden i levnadsvillkor kött och blod. Skickligt förs berättelsen framåt och jag vill verkligen veta hur det går. Hennes fiktiva berättelse ligger så nära verkligheten att hennes deckare berör på ett sätt som inte alltid sker i denna genre.

Jag vill verkligen läsa mer av Denise Mina i sommar!!

Betyg 5 stjärnor.

Originaltitel: Blood salt water
Översättning: Boel Unnerstad
Förlag: Månpocket
Utgiven: juli 2016
ISBN: 9789175035529
Sidantal: 333

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Arnaldur Indriðason: Mannen i sjön

Bilden är lånad av Norstedts

Det måste vara kontrasten jag gillar, att ligga på en strand under ett parasoll, njuta det enkla livet som kommer med solen och badvänligt hav – och att samtidigt läsa en isländsk bok om det karga och tungsinta, om ett mörker som aldrig ger vika. Om svärtan som inte lättar ens under de ljusa sommarkvällarna…

Det är nordic noir när den är som bäst.

Åtminstone är det sådan Arnaldur Indridasons romanfigur polisen Erlandur beskrivs. Karg, tystlåten, svårmodig, ensam – en dysterkvist, helt enkelt. Befriande nog är han inte alkoholist, (däremot knarkar hans dotter, suck). Tack och lov är han inte operafantast eller gillar svår jazz. Erlendur är en läsare av rang, av böcker som handlar om oförklarliga försvinnande. Ett trauma  från barndomen och en aldrig hittad bror, som spökar i Erlendurs medvetande. Bok efter bok. År efter år.

Mannen i sjön är en parallellhistoria: ett skelett hittas i en torkad sjö, bunden vid en rysk radiosändare. Erlendur och hans kolleger letar efter gamla spår från kalla krigets dagar i sökandet efter vem den döde var och vem mördade honom.

Samtidigt berättas en historia av en man som ung reste till Östtyskland och Leipzig för att idealist och socialist arbeta för revolutionen och kampen mot kapitalismen tillsammans med många skandinaver. Och som möttes av ett brutalt system med angiveri och maktfullkomlighet. Det blir en hård krasch för deras unga ideal. Socialism beskrivs i boken som det enda sättet att vara människa i ett kapitalistiskt system, och att det som hände i Öststaterna var en fortsättning på nazismens diktatur,. något som hade väldigt lite med socialism att göra. Vilket känns som en bra beskrivning, tänker jag.

Indridason är en driven författare i den realistiska noir-genren och lite av en återkommande favorit för mig. Han skriver helt enkelt inte dåliga böcker. Men så är jag ju fan av Island också!

Denna bok är en medelbra deckare av Arnaldur Indridason, det vill säga 4 stjärnor!

Originaltitel: Kleifarvatn
Översättning: Ylva Hellerud
Förlag: Norstedts
Utgiven: december 2016
ISBN: 9789113075242
Sidantal: 312

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Åsa Nilsonne: Bakom ljuset

Jag köpte Åsa Nilsonnes deckare Bakom ljuset på stora bokrea. Kanske lockades jag av orden på temat ”Om du bara ska läsa en kriminalroman i år – läs Bakom ljuset.” Eller så slog jag till för att jag inte läst någon av Nilsonnes böcker om polisen Monika Pedersen.

Historien utspelar sig i Stockholm och Etiopien – det senare är i för sig är lite kul och annorlunda. Monika Pedersen är sjukskriven med skadat knä. Av en händelse (det är många av-en-händelse-händelser i Bakom ljuset) råkar hon läsa en bok av en känd psykolog och förstår av beskrivningen att hennes mor varit en av psykologens patienter. Hennes mor, som hon aldrig kände då hon dog när Monika var barn. Monikas nyfikenhet väcks för att ta reda på vem hennes mor egentligen var och vad som hände vid hennes död. En historia med sexuella övergrepp, maktmissbruk, familjehemligheter och svindel inom fadderbarnverksamhet rullas upp.

2014 kanske var ett uselt deckarår, men att Bakom ljuset skulle vara det enda och självklara valet av kriminalroman tycker åtminstone inte jag.

Boken är ganska seg och jag fångas varken av historien eller av Monika. Det mest intressanta i boken var resan till Etiopien och skildringarna av dess hisnande natur samt historielektionen med fokus Mussolinis invasion av Abessinien (som européerna kallade landet) 1938. En ockupation som Nationernas Förbund bemötte med märkvärdig flathet.

Men är man intresserad av Etiopien finns säkert mer läsvärda böcker. Denna deckare är som sagt i segaste laget, om än inte direkt usel.

Betyg: 2 stjärnor

Förlag: Forum
Utgiven: 2014
ISBN: 9789137140766
Sidantal: 298

Boken är slut i den ordinarie handeln. Det är vänner och bekanta, bibliotek och second hand som gäller.

Åsa Ericsdotter: Epidemin

Bilden är lånad från Bonnier Pocket

Allt för många har en sunkig bild av överviktiga. De skuldbelägger människor som väger mer än andra (”Alla kan gå ner i vikt om de vill, överviktiga är bara okunniga/lata/whatever”) och tillskriver dem alla möjliga dåliga egenskaper. Jag tycker det är förfärligt. Okej för att uppmuntra en hälsosam livsstil med nyttig mat och tillräckligt med motion. Klart det är bra att leva hälsosamt. Men att syssla med fat shaming är inte okej någonstans. Människor har olika förutsättningar. En hälsosam livsstil innebär inte automatiskt att en blir smal, det innebär bara att en lever just hälsosamt.

Åsa Ericsdotters thriller Epidemin handlar om ett Sverige där fat shaming och smalhetshysteri blivit regeringspolitik. Hälsopartiet har kommit till makten på löften om att svenskarna bli smala igen. Väldigt smala. Alla med minsta antydan om överflödiga kilon är fiender inte bara till sig själva utan också till samhället.

Det här är en bok som gör ont. Ericsdotter är en väldigt fin människoskildrare och jag kommer människorna i boken smärtsamt nära. Det är bra. Det känns.

Men den känns inte tillräckligt. Ericsdotter utnyttjar inte thrillergenrens fulla potential. Intrigen är bra och berättelsen har en del driv och spänning. Emellanåt blir det riktigt otäckt. Men jag hade velat ha mer. Jag hade velat att Ericsdotter tagit ut svängarna. Och jag har lite svårt att föreställa mig att det som sker i boken också skulle kunna ske i verkligheten. På något sätt lyckas inte Ericsdotter göra berättelsen trovärdig – trots att jag vet vilken rutten inställning många har till överviktiga. Men kanske är det bara jag som har dålig fantasi.

Betyg: 3,5

Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: januari 2017
ISBN: 9789174295863
Sidantal: 415

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Arne Dahl: Utmarker

Bilden är lånad från Månpocket

Min andra påskekrim i år blev Utmarker av Arne Dahl. Jag lockades av namnet. Arne Dahl är ju jättekänd, men jag hade inte läst något av honom. Och av det otroligt läckra omslaget.

Innehållet var inte fullt så läckert. Det ligger i sakens natur att deckare om seriemördare har sjukt tillskruvade intriger men Dahl vrider det flera varv för långt. Hela den där grejen med Säpo är orimlig. Okej för tillskruvade mördare men jag vill att skildringen av själva polisarbetet ska vara trovärdigt. Jag vill få illusionen av att det här skulle kunna hända. Men det här är inte trovärdigt någonstans. Det känns som om Dahl inte har en aning om vad han sysslar på men kör på ändå av bara farten. Det sänker läsupplevelsen rejält.

Men allt är inte fel. Utmarker bjuder på överraskningar och högt tempo och faktiskt lite humor. Miljöskildringarna är stämningsfullt läskiga. Dessutom serveras en cliffhanger som gör att jag bara måste veta hur det går. Jag kommer läsa uppföljaren Inland, fast jag kommer nog inte köpa utan i stället låna på biblioteket.

Och jag ska läsa Dahls böcker om A-gruppen. Åtminstone de första.

Betyg: 2,5

Förlag: Månpocket
Utgiven: november 2016
ISBN: 9789175036083
Sidantal: 384

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Stuart MacBride: Häxjakten

Bilden är lånad av HarperCollins Nordic

Jag valde Häxjakten av Stuart MacBride som årets påskekrim. Det var ett superbra val.

Kriminalkommissarie Logan McRae i Aberdeen har mycket att kämpa med – knarktillverkare slåss om herraväldet, två tonåringar har försvunnit och ett brutalt mord är en kopia av en bestseller som håller på att filmas. Och så vidare.

Häxjakten har precis allt. Den är rolig, spännande, brutal och realistisk. Huvudpersonerna är otrevliga, ofta vulgära och inte nödvändigtvis klyftiga. Här finns inga supersnutar och ensamvargarna orsakar bara katastrofer. McRae själv kämpar desperat för att hålla näsan ovanför vattnet och sina kriminella bekantskaper på behörigt avstånd. Det går inget vidare. Det är hysteriskt underhållande.

Jag läste MacBrides första fyra böcker om McRae när de kom på svenska för ett antal år sen. Jag tyckte det var oändligt trist när utgivningen upphörde. Det är underbart att HarperCollins Nordic nu har gett ut den åttonde boken i serien. Snälla snälla snälla, ge ut resten också!

På svenska finns också böckerna om kriminalinspektör Ash Henderson.

Betyg: 5

Originaltitel: Close to the Bone
Översättning: Gunilla Mattsson
Förlag: HarperCollins Nordic
Utgiven: februari 2017
ISBN: 9789150924220
Sidantal: 528

Boken finns på Adlibris och Bokus.