Lisa Förare: Varken

Framsidan på Lisa Förares roman Varken, bild på en bevingad insekt mot svart bakgrund samt författarnamn och titel
Bilden är lånad från Louise Bäckelin Förlag

Lisa Förares roman Varken utspelas i södra Stockholm. Sara, vars syster Gabriella försvann ett par år tidigare, kan ta sig in i människors tankar. När hon blir erbjuden ett arbete av det mystiska Probonum i utbyte mot info om Gabriella hakar hon på. Samtidigt försvinner tre flickor.

En kan väl säga att det här var en tudelad fantasyupplevelse. Lisa Förare har ett språk som borde få vilken förläggare som helst att gråta av tacksamhet, inget snack om den saken. Men jag tycker berättelsen är väl ofokuserad. Lite mer stringens i intrigen hade inte skadat. Och jag är inte riktigt överens med världsbygget. Tanken på ett förorts-Stockholm full med övernaturliga väsen fascinerar naturligtvis och Förares övernaturligheter har klass. Favoriten är nog de fotbollstokiga nornorna, men jag gillar dem allihop. Och jag älskar hur Förare anpassar språket efter vilka av väsendena som för ordet.

Men resten är för vagt. Jag får ingen rätsida på Saras nya arbetsgivare Probonum och utbildningen Sara genomgår verkar inte ha något som helst att göra med det hon faktiskt ska utföra. Och det irriterar. Och det mystiska Varken, världen bortom vår, är gräsligt suddig i konturerna. Överhuvudtaget innehåller berättelsen för många frågetecken för att jag riktigt ska kunna ta till mig den.

Men som sagt, språket är fantastiskt och nornorna och de andra övernaturligheterna fascinerar. Och kanske rätar frågetecknen ut sig i kommande böcker. Varken är första delen i en trilogi. Jag ger en trea i betyg och hoppas att nästa bok kommer snart.

Betyg: 3 stjärnor

Förlag: Louise Bäckelin Förlag
Utgiven: augusti 2019
ISBN 9789177990864
Sidantal: 462

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Ninni Schulman: Vår egen lilla hemlighet

Bilden är lånad från Månpocket

Vår egen lilla hemlighet är en väldigt schulmansk Schulman. En lagom dos bruksort på dekis, poliser som kämpar för att utföra ett bra arbete samtidigt som det mullrar på hemmafronten, en journalist som alltid måste leverera trots minskande resurser. Och så själva mysteriet. Den här gången handlar det om en socialsekreterare som försvunnit och det mesta tyder ju på att hon inte kommer hittas levande.

Just deckarintrigen borde ha skruvats till ett par varv men det är inte främst på grund av deckargåtorna jag läser Schulman. Det som får hennes böcker att höja sig över mängden är de ypperliga miljö- och människoskildringarna, känslan för de utsatta och bortglömda, den stora realismen. Så även denna gång.

Också My här på Kulturnästet har läst boken. Hennes recension hittar du här.

Betyg: 3,5 stjärnor

Förlag: Månpocket
Utgiven: maj 2016
ISBN 9789175035437
Sidantal: 377

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Marie Ndiaye: Tre starka kvinnor

Framsidan till pocketutgåvan av Marie Ndiayes roman Tre starka kvinnor. Omslaget föreställer ansiktet av en kvinna samt siluetten av en fågel.
Bilden är lånad från Månpocket

Marie Ndiayes roman Tre starka kvinnor var verkligen inte lätt att ta sig igenom. Det är så svåra ämnen som behandlas. Dysfunktionella familjer, svek och mord, fattigdom och extrem utsatthet. En mörk berättelse, eller snarare sagt tre mörka berättelser med varsin huvudperson, två kvinnor och en man. Anmärkningsvärda människor som inte krossas trots att de borde ha krossats, människor som någonstans finner styrkan att fortsätta. Handlingen rör sig mellan Frankrike – författarens hemland – och Senegal och mellan samhällsklasserna. Skriven med en väldig närvaro, texten är mättad av känslor och undermeningar, lättläst men samtidigt krävande – Ndiaye hör till de där författarna som kan formulera en hel novell i en bisats så det gäller att vara uppmärksam. Förmodligen är det här en bok som bara vinner på att bli omläst, återupptäckt. Men jag är osäker på om jag orkar.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Trois femmes puissantes
Översättning: Ragna Essén
Förlag: Månpocket
Utgiven: 2011
ISBN 9789175030272
Sidantal: 260

Pocketupplagan är slut i den ordinarie handeln. Det är bibliotek och second hand, vänner och bekanta som gäller.

Leïla Slimani: Vaggvisa

Framsidan på pocketupplagan av Leïla Slimanis roman Vaggvisa, bilden på framsidan föreställer ett hus
Bilden är lånad från Natur & Kultur

Så här i början av oktober börjar det bli dags att kora årets bästa läsupplevelser. Leïla Slimanis thriller Vaggvisa är en given kandidat. Välbeställt par i Paris inser att det här med små barn är rätt ansträngande och skaffar barnflicka och sen går det bara utför. Det här är ju en berättelse som berättats förut både i böcker och på film och boken hade kunnat bli förfärligt tråkig. Det är den inte. Slimani är en alldeles för bra skribent för att bli tråkig. Stilen är stram och mångbottnad, stämningen ödesmättad. Skildringen av den övre medelklassen välmenta klassförakt är nålvass.

Japp, Vaggvisa är en given kandidat till listan över årets bästa läsupplevelser. Snälla någon på Natur & Kultur, ge oss fler böcker av Slimani.

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: Chanson douce
Översättning: Maria Björkman
Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: april 2019
ISBN 9789127160859
Sidantal: 232

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Elin Säfström: En väktares bekännelser & Visheten vaknar

Bilderna är lånade från Gilla Böcker

Ett Stockholm fullt av övernaturliga väsen, som tomtar, troll och älvor. En femtonårig flicka – en väktare – vars uppdrag det är att se till att de övernaturliga inte ställer till med trubbel och inte visar sig för människor. Visst låter det underbart?

Det är för det mesta underbart. Det är lätt att bli förälskad i Säfströms debutroman En väktares bekännelser och uppföljaren Visheten vaknar. Jag tycker om beskrivningen av hur Tilda kämpar med att hålla reda på stadens oknytt samtidigt som hon hanterar den taskiga relationen till mamman och hela grejen med att gå i högstadiet. Och jag tycker det är skönt att Säfström inte levererar någon eländesskildring av skolan. Det är inte så att Tildas dagar i skolan är en rosig dans på rosor men det är inte ett avgrundsdjupt helvete heller. Och hur som helst är det inte skolan som är hennes största bekymmer utan de övernaturliga. En del av dem ställer inte till med hyss i största allmänhet utan är riktigt otrevliga.

Böckerna är bitvis spännande men långt ifrån hela tiden – för en läsare som slukat böcker i några decennier sådär är handlingen inte oförutsägbar om en säger så. Men jag tillhör ju inte heller målgruppen. Jag tror knappast att en läsare i nedre tonåren upplever texten på samma sätt som jag.

Texten ja. Säfström har en skön stil med mycket språkglädje och mycket humor. Men också väldigt många ”typ” och ”liksom”. De där två orden är inte nödvändiga komponenter i en text som vänder sig till mycket unga läsare och jag tycker de irriterar. Samtidigt kan de inte överskugga det faktum att Säfströms språk i övrigt, hennes humor och sätt att skapa nya ord av gamla ord är charmerande.

Betyg: 4 stjärnor

Titel: En väktares bekännelser
Förlag: Gilla Böcker
Utgiven: september 2016
ISBN 9789187707469
Sidantal: 284

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Betyg: 4 stjärnor

Titel: Visheten vaknar
Förlag: Gilla Böcker
Utgiven: september 2017
ISBN 9789188279736
Sidantal: 319

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Lina Bengtsdotter: Francesca

Framsidan av pocketutgåvan till Lina Bengtsdotters roman Francesca
Bilden är lånad från Månpocket

I Lina Bengtsdotters andra bok Francesca återvänder kriminalinspektör Charlie Lager till Gullspång för att stötta en kompis vars man stuckit. Och eftersom Charlie är Charlie börjar hon snart intressera sig för ett försvinnande i trakten nästan 30 år tidigare. Samtidigt som hon snokar runt för att få veta mer om gåtan Francesca får hon allt fler ledtrådar till sitt eget förflutna.

Uppföljaren till en succédebut kan vara knivig att få till men Bengtsdotter fixar det bra. Hon levererar ett mysterium, en snokande polis och diverse spänningsmoment. Francesca är inte lika mycket en polisroman som föregångaren Annabelle, men jag vet inte riktigt vad jag ska kalla den i stället. Någon slags korsning mellan thriller och drama antar jag. Stämningen är förtätad, olycksbådande. Bengtsdotter skildrar skickligt småstadens klaustrofobi och det förflutnas skuggor och hur svårt det är att försöka komma undan det som varit. Jag gillar det verkligen.

Det enda jag inte är helt nöjd med är upplägget. Bengtsdotter varvar berättelsen om Charlie i tredje person med kapitel där Francesca själv för ordet. Jag tycker inte att Bengtsdotter är lika bra på att skriva i första person, texten blir plattare på något sätt och det stör lite. Men på det stora hela är Francesca en mycket bra roman. Jag ser fram emot nästa del i serien.

Betyg: 4 stjärnor

Förlag: Månpocket
Utgiven: april 2019
ISBN 9789175039374
Sidantal: 379

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Lisa Bjurwald: Tills bara aska återstår

Framsidan till pocketutgåvan av Lisa Bjurwalds roman Tills bara aska återstår
Bilden är lånad från Pocketförlaget

Nej. Lisa Bjurwalds skönlitterära debut Tills bara aska återstår är verkligen inte bra. Ämnet är viktigt, språket har potential och emellanåt visar Bjurwall prov på både humor och ironisk distans. Och huvudpersonen Rebecka skulle kunna bli en karaktär att gilla. Hennes snofsiga bakgrund, hennes inställning till livet i största allmänhet, till och med hennes övertygelse om att allt utanför 08-land är obygd och avfolkning och allmänt elände är rätt underhållande.

Men i övrigt har jag inget positivt att säga om romanen. Upplägget är rörigt och smärtsamt inkonsekvent. Det finns ingen intrig. Seriöst, det finns ingen intrig, Bjurwald staplar bara händelser på varandra. Hon gör knappt nånting för att bygga upp spänningen. Att beskriva vidrighet efter vidrighet räcker inte. Svaren på mysteriet avslöjas utan finess.

Men det värsta är den låga trovärdigheten. Det som beskrivs i boken har verklighetsbakgrund och ett syfte med boken är ju att skapa opinion. Men då måste ju läsaren tro på det som skrivs. Skildringen måste vara någorlunda realistisk. I stället har Bjurwald skapat en hittepåavdelning med långtgående och oklara befogenheter. Polisutredningen är ingen polisutredning utan en enmansshow utan sans och balans. Och dessutom slänger författaren in en del mycket spekulativa inslag som inte har med historien att göra och som bara distraherar. När det avslöjas vad Rebecka såg i stallet den där gången är botten nådd. Jag menar inte att Bjurwald ska bli en blåkopia på Katarina Wennstam men någon måtta får det vara.

Jag tror att Tills bara aska återstår hade kunnat bli en bra roman. Det finns en bra grund – viktigt ämne, en huvudrollsinnehavare som hade kunnat vara intressant, ett språk med potential. Bjurwald är journalist och har flera reportageböcker på sitt CV, nog borde hon kunna bättre än så här! Förlaget borde ha skickat tillbaka manuskriptet till henne med förslag på ombearbetningar. Som det är nu är romanen mest ett löfte som inte uppfyllts.

Betyg: 2 stjärnor

Förlag: Pocketförlaget
Utgiven: mars 2017
ISBN 9789175792224
Sidantal: 284

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Ken Follett: Evighetens rand

Framsidan på pocketupplagan av Ken Folletts roman Evighetens rand
Bilden är lånad från Bonnier Pocket

Ken Folletts cementblock Evighetens rand visade sig vara ett bra sällskap på semesterresan söderöver. Den är på drygt 1 000 sidor så den räcker ett tag. Vilket var bra eftersom jag på en vecka tillbringade ett drygt dygn på en eller annan buss. Förr eller senare tröttnar jag ju på att titta ut på landskapet och då var det bra med en tjock bok. Och Evighetens rand är väldigt lättläst. Det är den tredje och avslutande delen i trilogin Århundradet och trots att det var evigheter sen jag läste de tidigare delarna och i princip glömt allt hade jag inga problem med att komma in i handlingen. Follett är helt enkelt överpedagogisk. Trots att boken innehåller en myriad människor (av vilka de flesta är släkt med varandra) och hoppar hit och dit över kontinenterna är det svårt att gå vilse i texten. Kubakrisen, medborgarrättsrörelsen i USA, Berlinmuren, Summer of Love – allt blir begripligt och allt hänger samman. De stora historiska skeendena levandegörs genom beskrivningen av individerna. De stora historiska skeendena blir vardag.

På minuskontot står de vattenpölsgrunda personporträtten. Människorna är väldigt okomplicerade och väldigt förutsägbara. Synen på könen är i vissa avseenden mossig. Flickor och kvinnor är nästan alltid sexiga, männen är det med något undantag aldrig. Pojkarna och männen tänker ofta på sex och sexskildringarna är många, taffliga och tröttsamma.

Men de lätt stereotypa kvinnobilderna är lättare att stå ut med eftersom Folletts kvinnor är allt annat än dekorativa mähän. Nästan alla flickor och kvinnor i boken är påtagligt företagsamma och kompetenta och målmedvetna och många av dem blir ytterst framgångsrika yrkeskvinnor.

Sammanfattningsvis är Evighetens rand en lättillgänglig och underhållande historielektion om en spännande epok i vår moderna historia. Om en har tid över och inte lägger för stor vikt vid djup och problematisering och språkligt nydanande är den en riktigt trevlig bekantskap.

Betyg: 3 stjärnor

Originaltitel: Edge of Eternity
Översättning: Peter Samuelsson & Lena Karlin
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: december 2015
ISBN 9789174295177
Sidantal: 1035

Boken finns på Adlibris.

Mats Strandberg: Hemmet

Framsidan till pocketupplagan av Mats Strandbergs roman Hemmet
Bilden är lånad från Norstedts

När Joel får in sin mamma på ett boende för demenssjuka går situationen snart överstyr. Modern försämras hastigt, blir aggressiv och våldsam. Hon känner till saker hon inte borde veta något om och påstår att hon talat med sin sedan länge döde make. Och hon är inte den enda på hemmet som börjar bete sig underligt.

Redan i Färjan visade Mats Strandberg att han är bra på att göra horror av folkhemmet. I Hemmet gör han samma grej, men ännu bättre. Boken slår ihop två fasor: ångesten över att förlora en anhörig i en demenssjukdom, med allt vad det innebär, och så något illasinnat övernaturligt på det.

Och resultatet är otäckt som bara tusan. Det är så vardagligt vardagligt med ett demensboende. Det är så tragiskt och fruktansvärt och nedbrytande. Stranberg förmedlar allt det där samtidigt som han skrämmer med vad det nu är som far runt i korridorerna på jakt efter någon att bråka med.

Bortsett från någon svacka någonstans är Hemmet en riktig bladvändare. Jag vågar inte fortsätta läsa. Jag kan inte sluta. Det är grymt bra.

Betyg: 4,5 stjärnor

Förlag: Norstedts
Utgiven: maj 2018
ISBN 9789113073897
Sidantal: 543

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Patrick Modiano: Straffeftergift

Framsidan till Patrick Modianos roman Straffeftergift
Bilden är lånad från Elisabeth Grate Bokförlag

Straffeftergift är ännu en pärla från Nobelpristagaren Patrick Modiano. Två små bröder passas av vänner till deras mor medan föräldrarna är på resa. Barnen utforskar omgivningarna och får följa med på långa och konstiga utfärder till Paris. Tills den dag då allt tar slut. Långt senare försöker en av bröderna pussla ihop vad som faktiskt hände.

Det här är fulländat. Det finns inget annat ord. Modiano berättar avskalat och fragmentariskt om två barn som hamnar i ett sammanhang de inte förstår. Stilen vemodig, undrande, berättelsen tragisk. Straffeftergift är smärtsamt vacker. Tänker du bara läsa en Nobelpristagare de närmaste 10 åren, välj den här.

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: Remise de peine
Översättning: Anna Säflund Orstadius
Förlag: Elisabeth Grate Bokförlag
Utgiven: augusti 2017
ISBN 9789186497583
Sidantal: 100

Boken finns på Adlibris och Bokus.