Mats Strandberg: Hemmet

Framsidan till pocketupplagan av Mats Strandbergs roman Hemmet
Bilden är lånad från Norstedts

När Joel får in sin mamma på ett boende för demenssjuka går situationen snart överstyr. Modern försämras hastigt, blir aggressiv och våldsam. Hon känner till saker hon inte borde veta något om och påstår att hon talat med sin sedan länge döde make. Och hon är inte den enda på hemmet som börjar bete sig underligt.

Redan i Färjan visade Mats Strandberg att han är bra på att göra horror av folkhemmet. I Hemmet gör han samma grej, men ännu bättre. Boken slår ihop två fasor: ångesten över att förlora en anhörig i en demenssjukdom, med allt vad det innebär, och så något illasinnat övernaturligt på det.

Och resultatet är otäckt som bara tusan. Det är så vardagligt vardagligt med ett demensboende. Det är så tragiskt och fruktansvärt och nedbrytande. Stranberg förmedlar allt det där samtidigt som han skrämmer med vad det nu är som far runt i korridorerna på jakt efter någon att bråka med.

Bortsett från någon svacka någonstans är Hemmet en riktig bladvändare. Jag vågar inte fortsätta läsa. Jag kan inte sluta. Det är grymt bra.

Betyg: 4,5 stjärnor

Förlag: Norstedts
Utgiven: maj 2018
ISBN 9789113073897
Sidantal: 543

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Patrick Modiano: Straffeftergift

Framsidan till Patrick Modianos roman Straffeftergift
Bilden är lånad från Elisabeth Grate Bokförlag

Straffeftergift är ännu en pärla från Nobelpristagaren Patrick Modiano. Två små bröder passas av vänner till deras mor medan föräldrarna är på resa. Barnen utforskar omgivningarna och får följa med på långa och konstiga utfärder till Paris. Tills den dag då allt tar slut. Långt senare försöker en av bröderna pussla ihop vad som faktiskt hände.

Det här är fulländat. Det finns inget annat ord. Modiano berättar avskalat och fragmentariskt om två barn som hamnar i ett sammanhang de inte förstår. Stilen vemodig, undrande, berättelsen tragisk. Straffeftergift är smärtsamt vacker. Tänker du bara läsa en Nobelpristagare de närmaste 10 åren, välj den här.

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: Remise de peine
Översättning: Anna Säflund Orstadius
Förlag: Elisabeth Grate Bokförlag
Utgiven: augusti 2017
ISBN 9789186497583
Sidantal: 100

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Fabrizio Gatti: Bilal: På slavrutten till Europa

Vår gästrecensent Kim

Bilden är lånad från Celanders förlag

En box i magen. Med ens måste jag kolla var de där tetrorna med ekologiska, krossade tomater som ligger i mitt skafferi, kommer ifrån. De är märkta med e ”EU-label” och tillägget ”Odlingar i Italien”. Den lilla texten har för mig plötsligt fått en helt annan innebörd.

”Bilal, På slavrutten till Europa” är ett av de viktigaste nutidsdokumenten någonsin som utspelar sig i Afrikas öknar, på Lampedusa och på den italienska landsbygden. En skrämmande berättelse om nutidens slavhandel, dit författaren med snillrika wallraffmetoder begett sig för att avslöja några av de största bedrägerierna i EU:s korta historia. Drömmen om Europa som lockat hundratusentals människor in i avgrundens pengatörstande käftar.

Boken är tjock, men jag kan inte sluta läsa. Den är lättläst och spännande som en roman, men jag läser kusligt medveten om att detta är på riktigt, trots att det är en berättelse som redan hunnit få några år på nacken. Och trots att Libyens Gadaffi som spelade en central roll som sedan länge är ur leken, och även Italiens ministrar hunnit bytas ut, pågår fortfarande likafullt. Efter lite googlande kan jag konstatera att författaren fått pris för sin journalistiska insats, men i övrigt tycks ingenting ha förändrats.

Historien lämnar mig inte oberörd. Några dagar senare passerar jag Hamburg där jag ser några ungdomar som representerar precis de där som Fabrizio Gatti skrivit om. ”Vilka hjältar”, hinner jag tänka, innan de snabbt försvinner från sin samlingsplats då polisen kommer dit för ännu en kontroll. De vet vad det innebär. Arrestering och deportation. Kanske via Libyen. Kanske att lämnas att dö i öknen, eller om de har tur, åter hamnar i något av de enorma flyktingläger som bara fortsätter att växa.

Nu kanske du blev avskräckt från att läsa. Men Gattis reportage är värd varenda rad och ger läsaren ett stort bidrag till såväl insikt som klarsynthet. Det vidgar perspektiven till alla de där politiska besluten om gränskontroller, skyfflandet av flyktingar som vi läser om i media varje dag. Reportaget borde rimligen ha förärats mer än ett pris. Det borde ha förändrat världen. Det är faktiskt en skam att låta bli att läsa det!

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: Bilal
Översättning: Margareta Zetterström
Förlag: Celanders förlag
Utgiven: maj 2013
ISBN 9789197941396
Sidantal: 543

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Isaac Asimov: Preludium till Stiftelsen & Hari Seldon och Stiftelsen

Bilderna är lånade från Natur & Kultur

Preludium till Stiftelsen har det mesta av det jag saknade i Stiftelsetrilogin. När boken börjar har Hari Seldon precis hållit det berömda föredrag där han deklarerade att det borde gå att utveckla en vetenskaplig metod för att förutsäga framtiden. Kejsaren av Vintergatsimperiet blir naturligtvis nyfiken, kräver att få träffa Seldon och så drar äventyret igång. Och den här gången satsar Asimov verkligen på att bygga karaktärer och miljöer. De där galna kejsarna och lika galna krigsherrarna som jag efterlyste i min recension av Stiftelsetrilogin lyser visserligen med sin frånvaro. Kejsar Cleon med efterföljare är inga galaktiska Caligulor och de flesta i boken beter sig anmärkningsvärt normalt med tanke på omständigheterna. Men de är ändå intressanta och Seldons resor till olika delar av planeten Trantor väcker min fantasi. Och så är boken riktigt spännande på det där trevliga bladvändarsättet som jag tycker om hos den här typen av berättelse.

Uppföljaren Harri Seldon och Stiftelsen handlar om hur Seldon och hans forskarteam kämpar i motvind med att utveckla psykohistorien samtidigt som Vintergatsimperiet långsamt faller samman. Även om boken bjuder på intriger, action och äventyr så är handlingen långsammare och tonen lite sorgsen och vemodig. Boken har mer djup än Preludium till Stiftelsen men är samtidigt splittrad, ryckig. Jag tycker både bättre och sämre om Harri Seldon och Stiftelsen. Men framför allt känns det ledsamt att det här blev Asimovs sista roman.

Vad gäller språket är Asimov är inte direkt känd som den säkraste stilisten i universum men det duger bra. Och nog märks det att det gått några decennier mellan Stiftelsetrilogin och de här två böckerna. Språket är helt enkelt klart bättre. Antingen blev Asimov bättre på att formulera sig eller så blev förlaget bättre på att hitta bra översättare. Hursom är resultatet en positiv bonus.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Prelude to Foundation
Titel på svenska: Preludium till Stiftelsen
Översättning: K G Johansson & Gunilla Dahlbom
Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: 1997
ISBN 9127051137
Sidantal: 394

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: Forward the Foundation
Titel på svenska: Hari Seldon och Stiftelsen
Översättning: Jan Risheden
Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: 1997
ISBN 9127066398
Sidantal: 390

Böckerna finns inte längre på Adlibris och Bokus. Det är bibliotek och second hand, vänner och bekanta som gäller.

Dennis Lehane: En äkta man

Bilden är lånad från Bonnier Pocket

En äkta man är en lite annorlunda Lehane. En som vanligt mycket bra Lehane – jag har nog inte läst något av honom som jag inte tyckt varit bra – men lite annorlunda. Inte riktigt hans vanliga story. Huvudpersonen är inte polis eller privatdetektiv utan Rachel, en kvinna med trassligt förflutet, nerverna utanpå huden, kraschat äktenskap och karriär i spillror. Och Lehane tar tid på sig när han berättar om hur Rachel hamnade där hon är. Och sen träffar hon en ny man och det verkar som om allt ska ordnar sig men det gör det ju inte och efter ett tag blir det massa våld och ond bråd död och oväntade avslöjanden i sedvanlig Lehansk stil. Intrigen är läckert invecklad men ändå okomplicerad och rakt på sak, vilket ju också är väldigt Lehane.

Det enda jag inte gillar är det öppna slutet. Det känns lite som om Lehane plötsligt tröttnat på alltihop och avslutat boken utan att fixa till det där sista. Men bortsett från det är En äkta man en bra thriller, en sjujäkla bra skildring av en kvinna i trubbel och en minst lika bra skildring av en kärlekshistoria med förhinder.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Since We Fell
Översättning: Johan Nilsson
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: juli 2018
ISBN 9789174297119
Sidantal: 427

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Jo Nesbø: Macbeth

Bilden är lånad från Bonnier Pocket

Jag hade vissa förväntningar på Jo Nesbøs fan fiction Macbeth. Jag kan inte mycket om Shakespeare men vet att originalpjäsen bjuder på häxor, mord och folk som blir vansinniga av skuldkänslor. Bra grundmaterial alltså. Att Nesbø s version utspelas i något slags nutida Skottland och att huvudpersonen är polis kändes också lovande.

Men jag vet inte riktigt. Det finns sånt jag gillar. Berättelsen är uppiggande mörk och fartfylld. Korruption och intriger och maktgalna fruar och fruktansvärt mycket ond bråd död. Jag som mest förknippat Shakespeare med Romeo och Julia (passionerad ung kärlek och romantik i överflöd) blir snudd på chockerad av svärtan och våldet. Allt det där är bra.

Men något saknas. Skildringen engagerar inte. Jag tror det beror på att att Nesbø ägnar så lite utrymme åt att bygga karaktärer och miljöer. Och det som inte engagerar blir inte så spännande, trots att folk dör till höger och vänster.

Jag tror också att jag hade fått ut mycket mer av boken om jag känt till originalpjäsen bättre och kunnat jämföra och se vad som är Shakespeare och vad som är Nesbø . Nu blir det mer som att läsa vilken deckare som helst och då blir inte läsningen lika intressant.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: Macbeth
Översättning: Per Olaisen
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: december 2018
ISBN 9789174297416
Sidantal: 524

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Charlotte Rogan: Livbåten

Bilden är lånad från Bookmark Förlag

Charlotte Rogans debutroman Livbåten kunde ha varit fantastisk men är väl sådär. Tiden är första världskriget och bokens berättarjag Grace står inför rätta för mord. Tillsammans med 38 andra personer lyckades hon rädda sig ombord på en livbåt när oceangångaren de färdades i förliste. Under de veckor som förflöt innan räddningen kom skedde något som gav Grace en biljett till häkte och rättegång.

Det här låter verkligen som dundermaterial som en psykologisk thriller. Men Rogan når inte ända fram. Språket är bra och egentligen kan författaren beskriva både människor och miljöer på ett levande sätt. Skildringen av utsattheten i den överfulla livbåten är riktigt påfrestande. Men en psykologisk thriller kräver tillskruvade karaktärer och chockerande avslöjanden och det är där Rogan faller pladask. Framför allt huvudpersonen Grace borde ha varit vassare. En förvisso ganska sammansatt kvinna med en del beräknande. Men det räcker inte på långa vägar. Hon är för tam för att vara huvudperson i den här typen av thriller. Och de avslöjande som till slut kommer är också för tama. Slutet är snudd på tillrättalagt.

Jag tycker inte precis det var slöseri att läsa boken. I en annan slags berättelse hade Rogans stil funkat riktigt bra. Men i en psykologisk thriller blir det för mesigt.

Betyg: 3 stjärnor

Originaltitel: The Lifeboat
Översättning: Helen Ljungmark
Förlag: Bookmark Förlag
Utgiven: oktober 2014
ISBN 9789175471075
Sidantal: 270

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Isaac Asimov: Stiftelsetrilogin

Bilden är lånad från Natur & Kultur

Jag tuggade mig igenom Isaac Asimovs sci-fi-klassiker Stiftelsetrilogin (som alltså består av tre romaner) och funderade på vad jag hade velat ändra på. Svaret är inte enkelt. Men böckerna hade kommit långt med ett tillskott av några galna kejsare, några lika galna krigsherrar och en lättledd och potentiellt farlig befolkning. Samt en rejäl dos samhällskritik. Då hade jag nog skrivit en jublande positiv recension.

För i grund och botten gillar jag hela konceptet med Stiftelsetrilogin. Vintergatsimperiet (läs: Romarriket på galaxnivå) kanske ser ut att må bra men är realiteten på dekis och undergången är oundviklig. Efter Imperiet hotar tusentals år av kaos och eländes elände för mänskligheten. Det har en vetenskapsman vid namn Hari Seldon räknat ut. Men han har också räknat ut att de där åren av barbari och mänskligt lidande kan förkortas avsevärt om man bara kan styra utvecklingen i rätt riktning. Han grundar den hemlighetsfulla Stiftelsen som ifrån sin bas på en ytterkantsplanet i Vintergatan ska dra i trådarna. Och så är bollen i rullning för konspirationer och sammansvärjningar för galaxens bästa.

Det är inte så knäppt som det låter, förutsatt att en accepterar hela konceptet med ett Vintergatsimperium och annat i den stilen (jag älskar det). Asimov är ingen Douglas Adams, ni vet han som skrev den helvrickade Liftarens guide till Galaxen). Asimov är torr och saklig, med en snudd på oupptäckbar humor. Han tar det här med science fiction på stort allvar och ägnar en del utrymme åt vetenskapliga resonemang. Att kalla honom realistisk är att ta i men han är iallafall allvarligare än Adams.

Allt det här funkar bäst i den första romanen Stiftelsen. Upplägget är lite experimentellt med en serie nedslag i Stiftelsens första tid (det märks att romanen ursprungligen bestod av en rad noveller). Det gör inget att Asimov inte är någon vidare stilist och inte så bra på att bygga karaktärer heller, bokens form kräver varken det ena eller det andra. Jag är riktigt nöjd med Stiftelsen.

De två följande böckerna, Stiftelsen och Imperiet och Den segrande Stiftelsen är mer traditionella romaner – hyfsat sammanhållen intrig, karaktärer läsaren får följa under en längre period, en väldans massa action. Och det är här jag önskar att Asimov tagit ut svängarna mycket, mycket mer. Närgångna skildringar av galna kejsare och kejsarinnor, lika galna generaler och så vidare borde vara obligatoriska i en skildring av ett imperiums nedgång och fall. Samhällskritiken likaså. Det närmaste Asimov kommer är Mulan. Det hade behövts fler Mulan i stiftelsetrilogin.

Jag tycker inte att jag slösat tid på att läsa Stiftelsetrilogin. Även med tanke på allt ovanstående samt att den inte åldrats helt med behag – romanerna publicerades första gången på början av 1950-talet – förstår jag varför den har blivit stilbildande. Det räcker med att tänka på tv-serier som Star Trek och Babylon 5 för att inse det. Men kanske är den främst är intressant för oss redan frälsta – alla vi som älskar sci-fi och som tycker att tanken på ett Vintergatsimperium är totalt fascinerande.

Betyg: 2,5 stjärnor

Originaltitel: Foundation; Foundation and Empire; Second Foundation
Översättning: Sam J. Lundvall
Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: juni 2019
ISBN 9789127163201
Sidantal: 634

Boken finns på Adlibris och Bokus.

George R. R. Martin: Feberdröm

Pocketutgåvan av George R. R. Martins roman Feberdröm, framsidan är blå och visar ett runt fönster med blod på
Bilden är lånad från Månpocket

Feberdröm var en sån där roman som jag både ville och inte ville läsa. Kombon vampyrer + Mississippi + 1800-tal kändes väldigt lockande. Författarnamnet George R. R. Martin lockade också. Jag har läst en och annan vampyrroman som varit seriöst dålig men Martin borgar för en viss kvalitet.

Haken var att jag verkligen, verkligen ÄLSKAR Game of Thrones, med versaler och utropstecken och hela baletten. Böckerna alltså. Tv-serien är bra men har förbättringspotential, särskilt de tre första säsongerna. Böckerna däremot är fantastiska rakt över. Som medeltidens Europa fast med drakar och gengångare och kvinnliga riddare. Utan allt överflödigt bjäfs om manliga dygder och allmän krigsromantik som J. R. R. Tolkiens böcker svämmar över av (så fick jag sagt det också).

Hursom. Eftersom jag älskar böckerna om Järntronen så väldigt mycket var jag rädd för att jag skulle bli besviken på Feberdröm. Så jag drog mig lite för att läsa, trots att jag köpt boken. Och när jag läste blev jag väl lite besviken men samtidigt lättad. Feberdröm är helt annorlunda än böckerna om Järntronen. Inte alls lika våldsam. Splatter förekommer men kommer inte upp i några anmärkningsvärda nivåer, inte med tanke på genren. Handlingen är rätt långsam. Det är i sig inte är fel men jag hade önskat mer spänning och fler överraskningar. Har man sett några vampyrrullar blir Feberdröm gräsligt förutsägbar.

Men det finns ju annat på plussidan. Skildringen av livet på hjulgångarna får min inre historienörd att vakna till liv, beskrivningen av Mississippi väcker min reslust. Och jag är tacksam över att den totala cynism och allas-krig-mot-alla som präglar böckerna om Järntronen här lyser med sin frånvaro. Tonen är snarast lite vemodig, typ En vampyrs bekännelse, fast på bättre prosa.

Sammanfattningsvis är Feberdröm på många sätt en trevlig och stämningsfylld läsupplevelse men jag saknar nagelbitarfaktorn som borde vara en självklar del i en vampyrroman. Bristen på nagelbitarfaktor sänker betyget rejält.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: Fevre Dream
Översättning: Louise Thulin
Förlag: Månpocket
Utgiven: oktober 2018
ISBN 9789175038674
Sidantal: 437

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Anna Laestadius Larsson: Hilma

Bilden är lånad från Piratförlaget

Jag är väldigt kluven inför Anna Laestadius Larssons fjärde roman Hilma – en roman om gåtan Hilma af Klint. Å ena sidan en fascinerande skildring av en länge bortglömd svensk konstnär. Anna Laestadius Larsson briljerar i beskrivningen av hur det var att vara kvinna och konstnär under årtiondena kring förra seklet. Dessutom blir det en del spännande inblickar i den tidens konstnärskretsar och så rösträttskamp på det. Laestadius Larsson är den där typen av författare som med bara några ord kan förmedla det andra behöver sidor för att berätta. Och hon får mig att fundera. Samtidigt som jag känner att jag är glad att jag inte föddes 100 år tidigare är det skrämmande att vi inte kommer längre än vi gjort.

En historisk roman som jag inte bara glider igenom utan som får mig att faktiskt fundera, det är grejer det.

Å andra sidan är Hilma en överdos i andar, astralvärldar och massa annat i den stilen. Hilma, som såg syner redan som barn, vigde sitt liv åt en värld bortom denna. Hon grundade ett nyandligt sällskap och i princip en egen religion. Och även om jag förstår att allt det där var utgångspunkten för hennes konstnärskap – som verkligen är något alldeles särskilt – så blir det för mycket. Jag blir nästan alltid uttråkad av religiös-filosofiska resonemang och Hilma är inte undantaget som bekräftar regeln. Jag får lite samma känsla som när jag läste Bröderna Karamazov. Jättebra bok på många sätt och en klassiker dessutom men att behöva traggla mig igenom all den där rysk-ortodox mysticismen botade mig från Dostojevskij, kanske för gott.

Riktigt så illa är det inte här. Jag kommer läsa mer av Anna Laestadius Larsson. Mellan Hilmas new age-utläggningar finns det så mycket som är värt.

Men så var det betyget då. Efter en hel del funderande ger jag 3,5 stjärnor. Om nyandligheten skalats ner till en tredjedel eller så hade betyget förmodligen åkt upp till 4,5.

Betyg: 3,5 stjärnor

Förlag: Piratförlaget
Utgiven: januari 2018
ISBN 9789164205452
Sidantal: 323

Boken finns på Adlibris och Bokus.