Léo Malet: 120, rue de la Gare

Bilden är lånad från Ersatz

Jag är väldigt svag för klassiska deckarförfattare som Agatha Christie, Dorothy Sayers och Raymond Chandler och när jag hittade 120, rue de la Gare i bokhandeln var det givet att jag skulle köpa. Det är den första boken av Léo Malet som ges ut i svensk översättning. Han skrev den under andra världskriget, när Tredje riket stod som starkast och ingen visste hur det skulle sluta. I bokens inledning är det hösten 1941, Frankrike har besegrats i grunden av Tredje riket och bokens huvudperson Nestor Burma och berättarjag är krigsfånge i Tyskland. Före kriget hade han en framgångsrik detektivfirma och de instinkterna finns ju kvar i lägret. Och när han friges och skickas tillbaka till Frankrike tar det ungefär fem minuter innan han dras in i en snårig mordgåta. Just mordgåtan är kanske inte det bästa med boken, snårigt är bara förnamnet. Lite väl långsökt och osannolik är andra uttryck som passar in bra. I det avseendet är Raymond Chandler betydligt mer realistisk. Men i övrigt är 120, rue de la Gare en mycket givande läsupplevelse. Malet kör den hårdkokta stilen med glimten i ögat. Hans hjälte Nestor Burma är intelligent och självsäker och tvekar inte att ta till nävarna, vare sig det behövs eller inte. Men han är inte odräglig eller osympatisk. Och han rör sig i miljöer som är perfekta för genren. Det krigsdrabbade Frankrike levererar helt enkelt stämning och spänning. Malet nämner aldrig det franska nederlaget, nazismen och Gestapo men det finns ju där i bakgrunden, som en dov underton. Det räcker.

Ersatz gör en kulturell välgärning som ger ut 120, rue de la Gare. Jag hoppas verkligen att det kommer fler böcker av Malet på svenska.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: 120, rue de la Gare
Översättning: Ola Wallin
Förlag: Ersatz
Utgiven: april 2020
ISBN: 9789188913241
Sidantal: 206

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Camilla Grebe: Husdjuret

Bilden är lånad från Månpocket

Ännu en bok som tar tid på sig: Husdjuret av Camilla Grebe. Lite oväntat, eftersom Älskaren från huvudkontoret, Grebes första bok i serien flickorna och mörkret var spännande från första sidan till sista. Och till en början verkar Husdjuret gå samma väg. Den börjar med en återblick några år tidigare där ungdomar i en liten håla i Sörmland hittar liket efter en liten flicka. Och sedan raskt till nuet där det framgår att flickans död utreds igen och att en av poliserna som utreder fallet är spårlöst försvunnen. Spännande, spännande!

Och därefter tvärnitar alltihop. Orsaken är Grebes berättargrepp. Som vanligt växlar hon mellan olika berättarjag och texter. Den här gången låter hon beteendevetaren Hanne tala genom en dagbok som tonåriga Jake hittar och läser. Den som läst Älskaren från huvudkontoret vet att Hanne har en demenssjukdom, något hon döljer för poliserna hon samarbetar med. Dagboken är hennes sätt att minnas. Och det där hade kunnat bli riktigt bra – Grebe har en väldigt fint förmåga att skildra människor under stress – men den här gången fungerar det bara inte. Jag tycker att Hannes dagbok är urtråkig och inte känns den trovärdig heller. Det sabbar spänningen. Först mot slutet av boken (när dagboken är genomläst) höjs temperaturen igen. De sista 100 sidorna är riktigt bra och upplösningen är ännu bättre.

Bortsett från tabben med Hannes dagbok innehåller Husdjuret många bra personporträtt. En av Grebes stora styrkor är just människor. Min favorit i den här boken är Jake. Skildringen av honom påminner om en utvecklingsroman. Men jag har en reservation när det gäller människorna. Grebe levererar en överdos av fördomar och klichéer om människor i avfolkningsbygden. Rätt ironiskt med tanke på att boken har fördomar och klichéer om invandrare som ett centralt tema.

Efter lite grunnande fram och tillbaka ger jag boken 3 stjärnor i betyg. För även om det finns delar av boken som jag inte gillar alls så är annat väldigt bra, och de sista 100 sidorna lyfter boken rejält.

Betyg: 3 stjärnor

Förlag: Månpocket
Utgiven: december 2017
ISBN: 9789175038056
Sidantal: 491

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Sophie Hannah: Ett delat mysterium

Bilden är lånad från Bookmark Förlag

Det tar väldigt lång tid för Ett delat mysterium att komma igång. Det är Sophie Hannahs tredje bok om Hercule Poirot och den i mitt tycke sämsta. Och det har framför allt med den sega inledningen att göra. Hannah har snickrat ihop ett klurigt mysterium av äkta pusseldeckarsnitt med trevligt snåriga mellanmänskliga relationer och en och annan väl förborgad hemlighet. Och boken har ett fint utbud av personliga personligheter. Alltihop är väldigt värdigt Agatha Christie.

Men så är det det här med att det tar alldeles för lång tid innan berättelsen kommer igång. Den första halvan av boken är mest omständligt prat. Jag blir uttråkad. Jag ska inte bli uttråkad av en pusseldeckare.

Och så är det en sak till. Jag gillar inte riktigt att kommissarie Catchpools berättarröst får så lite utrymme i berättelsen. Sophie Hannah skriver inte som Agatha Christie, hon är inte lika vass stilistiskt, har inte samma skärpa. Det där löste Hannah elegant genom att i den första boken Monogrammorden introducera en ny berättare i Agatha Christies universum, kommissarie Catchpool. Catchpool var varken särskilt vass eller skarp och det gick väldigt bra ihop med Hannahs sätt att skriva. Men så här framme vid bok nummer tre har Catchpool hamnat mer i bakgrunden. Och då blir det så uppenbart att Hannah inte alls är lika säker med orden. Särskilt tydligt blir det när hon ger sig in i huvudet på den legendariske och genialiske Hercule Poirot. Poirot framstår plötsligt inte alls som så legendarisk och genialisk. Nu är det ju inte en dödssynd att en författare av fan fiction utvecklar en romanfigur, tvärtom. Men ändå. Jag gillar det inte riktigt.

Hade hela boken hållit samma kvalitet rakt igenom hade jag inte tvekat att drämma till med fyra stjärnor i betyg. Men den första halvan sänker helhetsintrycket. Synd på en intrig och ett persongalleri som egentligen är värdig Christie.

Betyg: 3 stjärnor

Originaltitel: The Mystery of Three Quarters
Översättning: Annika Sundberg
Förlag: Bookmark Förlag
Utgiven: september 2018
ISBN: 9789188745156
Sidantal: 363

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Anna Laestadius Larsson: Kurtisanen

Bilden är lånad från Piratförlaget

Efter ett mellanspel i åren kring sekelskiftet 1900 i romanen Hilma – bra om det inte hade varit för överdosen av nyandlighet – har Anna Laestadius Larsson återvänt till slutet av 1700-talet. Kurtisanen handlar om Beata Charlotta Ekman, en svensk aktris och lyxprostituerad som hann med en hel del innan hon dog endast 31 år gammal. Boken bygger alltså på en verklig person, även om författaren skarvat lite här och där för att få ihop en bättre story. Det är en mycket välskriven roman om flickors och kvinnors utsatthet och hur utseende och förmåga att roa äldre män framstår som bästa karriärvägen. Scenerna med den tonåriga Beata Charlotta och hennes ”sockerpappa”, gubben som kunde ha varit hennes farfarsfar och som köpte hennes kropp och sällskap är direkt smärtsamma att läsa. Och det är ju ingen tröst direkt att sådana saker händer i dag också.

Men det här är ingen eländesskildring av en kvinnas förfall. Laestadius Larsson tecknar en bild av en emellanåt naiv men ändå smart och handlingskraftig person som gjorde det bästa hon kunde, utifrån sina förutsättningar, av det liv hon hamnat i. Hon levde ett mycket spännande liv. Kurtisanen är ett stycke spännande och välskriven kvinnohistoria i samma miljö som trilogin Barnbruden, Pottungen och Räfvhonan. Realistisk så det förslår, inget Bellmanromantiserande utan rakt på sak – så här såg livet ut i slutet av 1700-talet, med huvudlöss och pottor som ska tömmas och hela rasket. Det enda jag inte gillar är slutet. Författaren fabulerar fritt när det gäller Beata Charlottas död och jag fattar inte varför. Vill ju inte avslöja för mycket om boken men verklighetens Beata Charlotta påstås ha dött av magnetismbehandling – en vetenskap på modet. Det känns som praktfullt material till en bok och jag undrar ju varför Laestadius Larsson låter en sådan godbit gå förlorad.

För den som efter läsning av Kurtisanen är intresserad av facklitterära skildringar av prostitution i 1700-talets Stockholm kan jag varmt rekommendera Mamsell Bohmans fall av Rebecka Lennartsson.

Betyg: 4 stjärnor

Förlag: Piratförlaget
Utgiven: mars 2020
ISBN 9789164206671
Sidantal: 469

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Ambrose Parry: Där inget vissnar mera

Bilden är lånad från Southside Stories

Där inget vissnar mera av Ambrose Parry är bra historisk skildring och en inte oäven historisk deckare. Men det är nog en fördel om en tycker vetenskapshistoria är intressant. För i den här boken blir det mycket av den varan. Handlingen utspelas år 1847 i Edinburgh och en prostituerad kvinna vid namn Evie hittas död på sitt rum. Läkarstudenten Will Raven, som hittar henne, flyr platsen. Men trots att han börjar ett nytt liv som lärling hos en känd läkare kan han inte glömma sin döda väninna och snart dyker det upp ännu ett lik. Tillsammans med tjänsteflickan Sara Fisher letar han efter mördaren.

Där inget vissnar mera skildrar en tid när läkarvetenskapen till stora delar famlade i mörkret och patientens överlevnadschanser var små. Läsaren får följa med in i förlossningsrum där det glatt experimenteras med eter och där kvinnor och barn oftast dör. Jag är väldigt intresserad av historia och tycker allt det där är mycket fängslande. Och deckargåtan är också helt okej, även om jag ganska snabbt räknar ut vad allting går ut på. Lite extra spänning och tempo levereras genom Will Ravens komplicerade privatliv och mystiska förflutna. Annars är väl personskildringarna den svagaste delen i boken, psykologin är vattenpölsgrund. Men det kanske blir bättre i nästa bok i serien som kommer i svensk översättning i höst under titeln En njutbar död. Också i den står läkarvetenskapen i fokus.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: The Way of All Flesh
Översättning: Cecilia Falk
Förlag: Southside Stories
Utgiven: maj 2020
ISBN: 9789188725653
Sidantal: 427

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Tommy Orange: Pow wow

Bilden är lånad från Bokförlaget Polaris

Tommy Oranges debutroman Pow wow är rörig. Och det är inte menat som en varning, typ läs något annat. Tvärtom. Det här är en bok som alla borde läsa. Orange har ett mycket bra språk och han skriver om något som verkligen berör åtminstone mig. Han skildrar ett antal människoöden tillhörande den amerikanska ursprungsbefolkningen och som alla är på väg till en pow wow. En tung och sorglig berättelse på många sätt. 400 år av förtryck har ju sina konsekvenser. Alkoholmissbruk och trasiga familjer går som en röd tråd genom hela boken. Men det är också en skildring av förmågan att härda ut, ta sig fram, fortsätta, skapa sig ett liv, bevara en kultur. Den ger en hel del att tänka på.

Men så var det rörigheten. Orange hoppar hej vilt mellan människor och epoker och jag hänger inte med. Jag tappar bort mig nästan med en gång. Och det är lite synd, för halva poängen med Pow wow är att alla de här människorna som skildras i berättelsen hänger ihop och när de till slut möts blir det explosivt. Så ett bra tips inför läsningen är att ta till något knep för att hålla reda på allihop. Jag borde nog ha inlett läsningen med att utrusta mig med papper och penna. Lite minnesanteckningar för att hålla reda på vem som är vem i en i grund och botten mycket bra och intressant och spännande berättelse.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: There There
Översättning: Eva Åsefeldt
Förlag: Bokförlaget Polaris
Utgiven: november 2019
ISBN: 9789177952190
Sidantal: 301

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Camilla Grebe: Älskaren från huvudkontoret

Bilden är lånad från Månpocket

Älskaren från huvudkontoret är den första bok som Camilla Grebe skrivit på egen hand, alltså utan en medförfattare. En mycket bra bok, en korsning av psykologisk thriller och polisroman. Inledningen är direkt brutal, som läsare kastas jag in otäckheterna. Och sen drar det igång, polisutredning i nuet varvas med återblickar. Grebe grottar ner sig i människors komplicerade psyken, och hon gör det väldigt bra. Och precis som i böckerna om psykologen Siri Bergman – som Grebe skrivit med systern Åsa Träff – är det inte bara mördare och mordoffer som är komplicerade och har komplicerade liv. Peter, en av de utredande poliserna, är närmast känslomässigt stympad och beteendevetaren Hanne, som anlitas av polisen för att lösa det gruvliga mordet, mår inte heller så bra om en säger så. Peter och Hanne har dessutom ett gemensamt förflutet. Tilltrasslade psyken och komplicerade liv tycks vara något av Grebes signum. Antingen gillar man det eller så gillar man det inte. Jag gillar det. Grebe (och Träff, i böckerna om Siri Bergman) är skicklig på människor och relationer. Kanske får jag lite av en överdos av Peter – ännu en sån där romanfigur som jag bara vill skrika ”SKÄRP DIG” åt, men bara lite.

Älskaren från huvudkontoret är en riktig bladvändare, lättläst och spännande rakt igenom. Och grottandet i det mänskliga psyket gör att jag läser med växande obehag. Jag har redan dragit igenom tre böcker av Grebe och jag vet att hon gärna har en joker i ärmen och att hon inte direkt är sentimental; det kan gå lite hur som helst. Så spänningen håller i sig ända till slutet.

Och samma dag som jag läst ut boken reserverar jag uppföljaren Husdjuret på biblioteket. Det om något är ett bra betyg.

Betyg: 4,5 stjärnor

Förlag: Månpocket
Utgiven: februari 2016
ISBN: 9789175035116
Sidantal: 488

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Neil Gaiman: Coraline

Bilden är lånad från Bonnier Carlsen

Med tanke på hur jag gillat allt jag läst hittills av Neil Gaiman är det rätt fånigt att jag dröjde så länge med att ta mig an Coraline. Men jag har aldrig hittat den i pocket. När det gäller skönlitteratur läser jag mest pocket jag själv köpt. Jag älskar bibliotek men botaniserar hellre i den lokala bokhandeln än i det lokala biblioteket. Som hur som har väldigt inskränkta öppettider nu under coronapandemin (3 timmar varannan vecka eller så).

Men nu har Coraline kommit upp i en ny upplaga, med illustrationer av Chris Riddell. Jag tyckte det lät tillräckligt intressant för att traska iväg till närmaste öppna bibliotek. Jag blev rikligt belönad. Jag är glad att jag dröjt så länge med att läsa Coraline, att mitt första möte med berättelsen var en utgåva illustrerad av Riddell. Det är en fantastisk berättelse om en väldigt modig liten flicka som flyttar in i ett väldigt konstigt hus. Och det finns en svart katt som ibland talar och ibland inte talar. Boken är spännande och emellanåt väldigt otäck, språket underbart. Riddells teckningar är vackra, stämningsfulla, läskiga.

Coraline är definitivt den bästa boken jag läst hittills av Neil Gaiman och en av de största läsupplevelserna hittills i år.

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: Coraline
Översättning: Kristoffer Leandoer
Förlag: Bonnier Carlsen
Utgiven: februari 2020
ISBN: 9789178035786
Sidantal: 139

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Belinda Bauer: När repet brister

Bilden är lånad från Modernista

Belinda Bauer levererar som vanligt. Kvaliteten på hennes böcker varierar visserligen – de kan vara bra eller väldigt bra (dåligt har hittills aldrig hänt när det gäller den här författaren) – men en sak kan jag vara säker på: de är aldrig dussindeckare. De är alltid annorlunda, på ett väldigt bra sätt. Så är också fallet med När repet brister. Den inleder med att en mamma låter sina barn vänta i bilen medan hon hämtar hjälp. Mamman kommer aldrig tillbaka. Och därmed kan dramat börja. Och det blir ett riktigt drama. Spännande, emellanåt rentav läskigt, hjärtekrossande, hoppingivande. Och med en rad människor jag inte skulle vilja umgås med men som är väldigt underhållande att läsa om. Bauer är småelak och rolig och träffsäker. Och deckargåtan är riktigt bra. Inte helt sannolik om en säger så, det finns ett och annat som jag har svårt att greppa. Men annorlunda, på det väldigt sättet. När repet brister är en riktigt bra Bauer, en av hennes bästa.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel:
Översättning: Nils Larsson
Förlag: Modernista
Utgiven: mars 2020
ISBN: 978917893249
Sidantal: 348

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Zadie Smith: Swing time

Bilden är lånad från Månpocket

Jag tyckte inte alls om Zadie Smiths debutroman tillika dundersuccé Vita tänder (seg, tråkig). Däremot älskade jag experimentella NW (trots att jag bitvis knappt fattade vad jag läste. Så jag var ju rätt spänd på vad jag skulle tycka om Swing time. Det är Smiths femte roman, den bästa enligt framsidestexten. Så långt är jag inte beredd att gå, min favorit (av de tre jag nu läst) är fortfarande NW. Men Swing time kommer inte så väldigt långt efter. Bokens berättarjag berättar om sin barndom, ungdom, vuxenliv, ett väldigt kaotiskt nu. I centrum står två komplicerade relationer – den till barndomsvännen Tracey, hon som hade talang, hon som blev dansare. Och så relationen till modern. Precis som de tidigare böckerna handlar det väldigt mycket om ras och klass och kön – och därtill om dans. Dansen är bokens röda tråd.

Till skillnad från NW så är Swing time lättläst, snabbläst. Smith skriver rakt på sak och rätt ut. Och för det mesta gör hon det bra. Hon är smart och vass och sammansatt, berättar med driv och känsla. Men det finns sega partier. Boken är lite för lång. Och slutet fattar jag inte alls. Slutet får mig att vilja skrika till huvudpersonen att hon ska ta sig samman, vända om, fortsätta med sitt eget liv, inte vända tillbaka till destruktiva förhållanden från det förflutna. Men det är väl så livet är, människor gör konstiga val.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Swing Time
Översättning: Niclas Nilsson
Förlag: Månpocket
Utgiven: oktober 2018
ISBN: 9789175038070
Sidantal: 453

Boken finns på Adlibris och Bokus.