Jag har läst ut en bok, hurra!

Jag har läst ut en bok! Normalt brukar jag läsa ett par-tre böcker i veckan men den senaste månaden har läsandet minskat till närapå noll. Jag har inte kunnat koncentrera mig på böcker. I stället har jag kollat på tv-serier (The Handmaid’s Tale är så otroligt bäst) och fixat med foton. Så helt bortkopplad från kulturella aktiviteter har jag ju inte varit. Jag har saknad känslan av att försjunka i en bok men har bara inte kunnat läsa.

Nu ska jag börja på en ny bok. En deckare av Jussi Adler Olsen, tror jag. Det känns lättsmält.

Rätt beslut

Svenska Akademien har meddelat att den inte kommer dela ut ett Nobelpris i litteratur i år. Det var ju för väl.

Nu är det bara att hoppas att kvarvarande ledamöter förstår att Akademien måste förändras i grunden. Personligen känner jag mig inte övertygad. När allt kommer omkring har ju de som verkligen vill ha en förändring som har lämnat Akademien.

Nobelpris eller inte

Senaste nytt från Svenska Akademien är att den just nu överlägger med sig själv om det ska delas ut ett Nobelpris i litteratur i år eller inte. Jag röstar på inte. Inget Nobelpris i litteratur i år. Satsa på att rensa ut och bygga upp nytt i stället. Som läget är nu är det nog en och annan författare som inte skulle se priset som en hedersbetygelse. Även om det medföljer en väldans massa miljoner.

Svenska akademien pudlar

Svenska Akademien gör en pudel. För lite och för sent men ändå välkommet. Mardrömmen hade varit att allt fortsatt som tidigare, om än i decimerad skara och med alla som försökt få till en förändring borta och ute ur leken. Nu tycks det som om de kvarvarande medlemmarna äntligen tagit intryck av opinionen och inser att de måste göra något för att rädda sig själva ur katastrofen.

Jag är inte övertygad om att de lyckas. Men det är bra att de erkänt att de gjort fel på avgörande punkter. Samt överlämnat advokatutredningen till rättsvårdande myndigheter.

Svenska akademien en solkig historia

Jag har följt turerna kring Svenska Akademien med stigande förfäran. Till en början var alltihop väldigt underhållande och jag skrattade gott. Men  nu skrattar jag inte längre. Nu känns allt bara sorgligt. Svenska akademien har blivit ett tillhåll för personer som blundar för sexuella övergrepp och ekonomiska tvivelaktigheter och som dessutom läcker namnen på Nobelpristagare. Den har blivit en symbol för gubbvälde.

Svenska Akademien har överlevt sig själv. Rensa upp ordentligt eller lägg ner alltihop.

Filmerna The Maze Runner och Maze Runner: The Scorch Trials

Jag gillar de där filmerna som är en del i en serie. Alldeles särskilt mycket gillar jag när en ny film ska släppas och föregångarna visas på svensk tv. I dagarna var det premiärdags för The Maze Runner: The Death Cure och i samband med det visade tv 6 de två tidigare filmerna.

Dystopier skrivna för mycket unga människor kan bli rätt töntiga. Och jag vet ju att James Dashners böcker har fått viss kritik bland annat för platta karaktärer och misogyna kommentarer (”gråta som en tjej” och så vidare). Så när jag bänkade mig i tv-soffan för att se den första filmen var det med hyfsat nedskruvade förväntningar.

Det är så trevligt att bli positivt överraskad. The Maze Runner är riktigt bra sci-fi. Och uppföljaren Maze Runner: The Scorch Trials är nog ännu lite bättre. Bägge filmer innehåller mycket action och en del otäckheter och sånt gillar ju jag. Stämningen är härligt mörk och olycksbådande. Skådespelarna passar i sina roller. Okej, psykologin är inte superdjup men den funkar. Snyggt filmat och snygga specialeffekter är det också. Vill inte spoila för mycket men jag kan ju säga så här: det är något speciellt med postapokalyptiska storstäder.

Filmerna innehåller ett och annat som inte är så logiskt, som varför de där ungarna hamnade i labyrinten till att börja med. Men när jag ser på film är jag inte så noga med logiken. Det blir två fyror i betyg.

Originaltitel: The Maze Runner
Baserad på: I dödens labyrint av James Dashner
Regi: Wes Ball
Ursprungsland: USA
Premiär: 2014
Längd: 113 minuter

Originaltitel: Maze Runner: The Scorch Trials
Baserad på: I vansinnets öken av James Dashner
Regi: Wes Ball
Ursprungsland: USA
Premiär: 2015
Längd: 131 minuter

Att-läsa-högen

Ansamlingen av ännu olästa pocketböcker här hemma börjar anta episka proportioner. Jag har ett Mount Everest av olästa böcker i sovrummet. Och eftersom jag har noll karaktär och ännu mindre sjukdomsinsikt köpte jag fyra till böcker i dag.

Jag måste verkligen göra lite omprioriteringar i tillvaron. Typ läsa de böcker jag faktiskt köpt istället för att låna massa böcker på biblioteket.