Tove Jansson: Sommarboken

Detta är en av Tove Janssons vuxenböcker som har blivit en klassiker. Den kom 1972 och är utgiven i flera upplagor. Jag har inte läst den förrän nu, bara läst OM den.

Boken börjar med att det var en tidig varm morgon i juli, vilket förleder läsaren (i alla fall mig) in i en känsla av att det här är en vanlig, kronologisk berättelse – men där tar man fel! Tid är något underordnat i berättelsen, i stället är den fokuserad på händelser. Jag upptäckte under läsningen att det är som när man ser tillbaka på barndomen – när man ska berätta så blir det än det ena, än det andra som dyker upp utan ordning alls, eller beroende på associationer till något man just då ser, hör eller upplever.  (Det kan ju även handla om någon annan tidsperiod i livet, men just det där med barndomen har jag själv fått träning i på senare tid, när mitt sexåriga barnbarn har kommit på att hon ska fråga om hur det var när jag var liten.)

Berättelserna kretsar kring tre personer som bor på en ö, flickan Sophia, farmor och pappa. (Var mamma finns förtäljer inte historien). Inte förrän en bra bit fram i boken kommer det fram att de inte bor på ön permanent, utan just bara på sommaren. Pappa jobbar nästan hela tiden, så flickan och farmor är lite utlämnade åt varandra, och det uppstår en varm och innerlig vänskap som harmonierar väl med sommarvärmen på skärgårdsön.

Flickan är ”liten” – uppskattningsvis i lägre skolåldern – och farmodern verkar vara uråldrig, jämfört med dagens farmödrar. Hon letar efter löständer, mediciner och glasögon, har ont lite här och där och tar ständigt små tupplurar. Flickan tycks respektera detta och sysselsätter sig på egen hand när farmor behöver vara ifred. Beskrivningen av deras vänskap är en av höjdpunkterna i boken.

Tove Jansson hade ju en fantastisk känsla för språkbehandling, och det är en njutning att bara flyta med i berättelsen. I synnerhet beskrivningen av en magnifik storm, som följs med skräckblandad förtjusning.

Vill du veta mer om Tove Jansson rekommenderar jag YLE-s radioserie som finns under Sveriges Radios Kulturpoddar.

Betyg: 5

Förlag: Förlaget M

Utgiven: originalet 1972, nyutgiven januari 2017

ISBN 9789523330696

Sidantal: 162 s.

Boken finns på Adlibris och som ljudbok på Bokus

Julia Skott: Håll käften, jag räknar!

Under sommar och semester kanske det ibland händer att man ägnar sig åt annat än att läsa, till exempel stickning. Har man detta intresse har man stor behållning av att läsa journalisten Julia Skotts senaste bok, som kom hösten 2016.

Julias pappa Staffan Skott var journalist och skribent på DN-s Namn och Nytt- sida från 1973 till sin pension 2008. Julia går delvis i sin pappas fotspår, men där han fann uppslag till sina kåserier i Sovjetunionen och senare Ryssland, skriver hon om främst andra ämnen, bland annat romantisk komedi (hon har avlagt en magisterexamen i filmvetenskap), sjuka kroppsideal (boken Kroppspanik) och stickning. Hon har många strängar på sin lyra, hon medverkar i flera poddar och bloggar och syns och hörs en hel del i svensk radio och TV i olika sammanhang. Dessutom är hon en duktig keramiker.

Boken med den något provokativa titeln är ingen vanlig ”stickbok” med beskrivningar och råd. Några små tips finns insprängda här och där, men framför allt är det ”nörderiet” i stickningen som intresse som hon beskriver. Det finns ett mycket stort mått av igenkänning här, till exempel i beskrivningen av Arga Skåpet, förbannat garn, ”levels” och stickmaskiner, samt hur mycket garn man egentligen kan få lov att köpa utan att man har tänkt ut något speciellt som man ska sticka av det.

Julia var här i Skövde som föreläsare på en av Stadsbibliotekets Mångsidiga måndagar i våras, då vi hade stick-café. Hon berättade då bl a att hon egentligen hade tänkt rikta sig till en något yngre målgrupp, genom det lite aggressiva tilltalet i titeln och de kraftfulla illustrationerna av bl a Charlotta Björck, men har upptäckt att målgruppen är bredare än så. Folk köper den och ger till människor de känner igen – en syster, svärmor eller granne, men också till folk som har helt andra men lika engagerande fritidsintressen. Kapitlet med vitsar är en guldgruva!

Största behållningen för min del var kapitlet om ”förspilld kvinnokraft”, som hon också utvecklade i sin föreläsning. Julia, som är en modern förkämpe för jämlikhetsfrågor, får ibland en känga av aktiva kvinnosakskvinnor, eftersom hon omhuldar en sådan gammal kvinnofälla, som de tycker att stickningen representerar. Hela kvinnokampen är tillspillogiven genom sådant svek, menar en del. Men Julias argument är att de kämpade för att vi i nuvarande generationer skall kunna VÄLJA vad vi vill ägna vår kvinnokraft åt. Om vi arbetar på lika villkor och får lön, har vi möjlighet att välja om vi vill köpa eller laga mat, köpa eller tillverka våra kläder eller ägna oss åt något annat som vi tycker är roligt på vår fritid. Det tyckte jag var en väldigt bra formulering!

Genom Galagos hemsida (följ länken nedan) hittar du också Julias poddar Romancepodden och Skott från höften. Hon medverkar också i stickpodden Rätt avigt tillsammans med några vänner.

Betyg: 4,5 stjärnor

Förlag: Galago

Utgiven: Augusti 2016

ISBN 9789170379123

Sidantal: 206 s.

Boken finns på Adlibris och Bokus

Christer Hermansson: Varför har inte fler bibliotekarier läderbyxor?

Här hittade jag en lite udda boktitel i Skövde stadsbiblioteks pocket-tråg. Enligt baksidestexten innehåller den ”ett underhållande och utmanande urval texter om bibliotek och bibliotekarier som tidigare har publicerats i tidningar och tidskrifter 1989-2007” och riktar sig till – eller är t o m obligatorisk för – ”alla människor som någonsin har besökt eller tänker besöka ett bibliotek”.

Det lät ju lovande, och jag vet ärligt talat inte riktigt vad jag förväntade mig. Tyvärr blev jag lätt besviken i alla fall, för så underhållande för en bred allmänhet vet jag inte om den är. Tvärtemot, så tycker jag att det är en samling av ganska introverta betraktelser, som visserligen ibland kan väcka en viss igenkänning men inte direkt underhållande. Dessutom känns en del av ”debattinläggen” daterade eller rent av föråldrade.

Om du vill ha underhållande berättelser om vad som händer på bibliotek, gå med i gruppen ”märkliga bibliotekshistorier” på Facebook i stället.

Hur var det nu med läderbyxorna? Varför skulle bibliotekarierna ha det? Jo, de är tåliga och slitstarka i olika situationer, bättre än gröna manchesterbyxor. Roligare än så blev det inte.

Betyg: 1,5 stjärnor

Förlag: Tusculum förlag
Utgiven: Januari 2008
ISBN 9789197656726
Sidantal: 154 s

Slutsåld i handeln, sök på bibliotek eller antikvariat

Bokmässa – en kulturyttring

Eftersom jag arbetar på ett bibliotek får jag en gång om året åka på bokmässan, vår ”fackmässa”.

Ja, det är lite av Kiviks marknad över det hela. Tätt mellan montrarna och där man inte försöker sälja böcker, massagekuddar eller ost förekommer samtal, eller ”monterprogram” som det kallas. Då är det en mer eller mindre känd person som samtalar med en annan mer eller mindre känd person, fast offentligt. Och mer eller mindre intressant, skall erkännas.

Eftersom alla dessa program måste ha mikrofonförstärkning är det ett himla liv i mässhallen. Har man en hörselnedsättning måste det vara en pina.

Tyvärr är seminarierna väldigt dyra att gå på, annars är det hemskt skönt att gå in i ett svalt, tyst rum och lyssna på EN person som pratar.

Just nu sitter jag i alla fall och lyssnar på ett samtal om boken En annan historia. Om kvinnornas plats i historieboken – eller brist på plats. Angeläget och intressant, men tröttsamt att hålla fokus.

I år har dessutom en nazistdemonstration som utlysts till på lördag kastat en viss skugga över evenemanget. Jag är glad att jag inte är här på lördag. Det kommer säkert att bli färre besökare på mässan då.

Hur som helst har jag även detta år med mig flera bra recensionsexemplar med mig hem, som ni ska få berättat om inom något halvår eller så. 

Annette Haaland: Pastor Viveka och tanterna

Den här boken kom i april förra året och har varit konstant utlånad i de olika varianter vi har på biblioteket sedan dess. Sådant gör mig alltid lite nyfiken. Är det en bra bok eller är det bara en udda titel eller något annat som drar?

Viveka är en medelålders frikyrkopastor, gift och med fyra barn, lever ett ganska ”vanligt” liv. Hon verkar råka in i någon sorts livskris när berättelsen börjar. Hon har börjat få svårt att fördra tanterna i församlingen och även andra viljestarka individer som ser församlingen och dess kyrkolokal som sina egna privata arenor och projekt. Tanterna tävlar såväl i kakbakning till kyrkkaffet som i att vinna de få kvarvarande äldre männens gunst. När Viveka känner att hon vill protestera beställer hon t-shirts på nätet, med texter som t ex ”legalisera dödshjälp” och ”när jag blir gammal skall jag bli fet, vulgär och elak” att bära under prästskjortan.

När plötsligt hennes äldre församlingsbor och även andra närstående börjar avlida på mystiska sätt tycker hon att hon inte kan resa iväg med familjen på semester, varför de åker utan henne och hon blir kvar i lägenheten i Gamla Enskede med sina existentiella funderingar.

Privat har hon och hennes man också något som liknar en kris. De pratar inte riktigt med varandra. Hon till exempel inköpt en kolonistuga med odlingslott utan övriga familjens vetskap, där hon har sitt andningshål. När det börjar hända ovanliga saker runt Viveka börjar hon och hennes man att få allt fler saker som de inte berättar för varandra. Och kanske var det länge sedan de verkligen lyssnade på varandra.

Den här boken beskrivs som en ”mysdeckare” men jag har svårt för det ordet. Miljön och människorna är alla väldigt ”vanliga” och handlingen utspelar sig i den vackra svenska sommaren, men jag tycker ändå alltid att det är beklämmande när det handlar om bråd död och saker som gnager. Det ordnar i alla fall upp sig någotsånär på slutet.

Betyg 3,5 stjärnor

Förlag: Månpocket
Utgiven: juli 2016
ISBN: 9789175035727
Sidantal: 286 s.

Boken finns på Adlibris och Bokus.

 

Jakob Wegelius: Mördarens apa

Detta är en s k ”tegelsten” som är skriven för unga, men inte sämre för det!

Det är en sådan där skröna, som jag så lätt faller i farstun för – den utspelar sig i ett sydeuropeiskt land för länge sedan och det händer helt fantastiska saker…Eller är det på riktigt?

Det är huvud-”personen” själv som är berättaren – apan, alltså. Redan här dras man med i det overkliga, eftersom ju apor inte kan prata, men kanske kan de tänka? Och kanske kan de läras upp till allt det som apan Sally blir så bra på i boken?

Genom ett myller av resor och äventyr följer vi apan och hennes vänner i vått och torrt. trots att hon får dåligt rykte som skurk och farlig, blir hon hjälte. Läs den här! Oavsett ålder!

Boken är en fristående fortsättning på boken  ”Legenden om Sally Bowles”

Betyg 5 stjärnor

Förlag: Bonnier Carlsen
Utgiven: september 2015
ISBN: 9789163886034
Sidantal: 617

Boken finns på Adlibris och Bokus

 

Emma Hamberg: Rosengädda nästa!

Första delen av författarens serie om tre udda existenser och deras resa till den lilla orten Rosengädda, vilket också blir en inre resa för dem alla tre. Det är tre personer från var sin generation: trettonårige Bror som söker sin tvillingsjäl samtidigt som han försöker lappa ihop sina föräldrars knakande äktenskap, 29-åriga Tessan som har fastnat i en destruktiv relation och ett tråkigt jobb samt dessutom en nedlåtande mamma. Hon drömmer om att laga gourmetmat men jobbar i en korvkiosk där hon vispar ihop pulvermos. Slutligen Jane, 60 år, som bor i en märklig sagomiljö mitt i stan, där hon ägnar sig åt att hjälpa små skadade djur och även människor som behöver en knuff i rätt riktning.

En liten rolig detalj för oss som bor i Skaraborg är att det verkar som om orten Rosengädda ligger någonstans här i krokarna. Fast det är förstås en fiktiv plats.

Detta är en totalt osannolik historia, egentligen är det fruktansvärt jobbiga saker, relationsproblem och förljugenheter som det handlar om, men Emma Hamberg lyckas få till det till en varm och mysig saga som, vad vi kan förstå, i alla fall får ett lyckligt förlopp och ett gott slut som öppnar för kommande delar.

Det finns som sagt flera delar av denna serie, om man vill fortsätta följa utvecklingen i Rosengädda.

Betyg: 3

Förlag: Pocketförlaget
Utgiven: maj 2013
ISBN: 9789187319280
Sidantal: 349

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Sandra Gustafsson: Maskrosungen

Ett maskrosbarn är ett barn som trots extremt hårda förhållanden ändå växer upp och blir en bra människa. Sällan passar väl den beskrivningen så bra som på Sandra Gustavsson.

I boken varvar hon egna minnesfragment med utdrag ur protokoll, journaler och familjebilder. Redan innan Sandra föddes var hennes mamma psykiskt sjuk och hon får tidigt en fosterfamilj. Men vid ett tillfälle när mamman känner sig stark tar hon tillbaka vårdnaden och lyckas dupera omgivningen så pass att ingen annan vuxen griper in. Det bör ha funnits uppenbara tecken på vanvård, Sandra nämner t ex att hon själv bjuder in sig på middag hos kompisar eller att kompisarna smugglar ut smörgåsar till henne och att hon ibland inte har tillräckligt med kläder osv. Hon får möjlighet att flytta till pappan, men han är inte heller kapabel att ta hand om henne. Han brottas med en allt svårare alkoholism och samtidigt total förnekelse. De vuxna som Sandra kan lita på är dels en kompis mamma och sin farmor, men på en direkt fråga säger hon att hon inte vill flytta hem till kompisen – hon har genom sin egen logik en föreställning om att det inte skulle funka – och farmorn håller i sista änden sin son om ryggen i stället för att stötta flickan.

Man tänker hela tiden: får det gå till så här? Och hur många sådana här fall finns det i Sverige? En skakande berättelse om en liten människa som växer upp till en välutbildad och stark samhällsmedborgare med egen familj.

Betyg: 4 stjärnor

Förlag: Hoi förlag
Utgiven: masr 2016
ISBN: 9789176970089
Sidantal: 255

Boken finns på Adlibris och Bokus

Det måste bli en säsong till!

Då och då snubblar man över TV-serier som är sådär extra minnesvärda. Det kan vara handlingen, men lika ofta karaktärer som man fäster sig vid eller en miljö som de utspelar sig i.

Inte sällan kommer dessa TV-serier från Storbritannien eller Danmark. Där kan de göra TV.

Jag vill ge några exempel från mitt eget minne – då är det de som först dyker upp till ytan på ”hårddisken”. Utan inbördes ordning!

Herrskap och tjänstefolk – från 1970-talet, om över- och underklass i London i början av 1900-talet. Mest bestående karaktär: Husan Rose, spelad av Jean Marsh, som också skrev serien.

Matador – dansk serie inspelad på sent 1970-tidigt 1980-tal, utspelar sig från 1929 till 1947. Många starka karaktärer som inte behåller sin ”typ” serien igenom, utan förändras av händelser de möter. Skickligt! Titta särskilt på figurerna Mads Skjaern och Maude Varnaes! I denna serie lade jag först märke till Ghita Nörby i en stark kvinnoroll.

Arvingarna – även denna brittisk från 1970-talet. Ett engelsk åkeriföretag som ärvs av några bröder, deras dominanta mamma är en person man minns! Stående replik: Would you like a drink?

Familjen Ashton – brittisk 1970-tal återigen, och vad vore TV-serierna utan andra världskriget? Denna serie påminner lite om Matador ovan, eftersom en del av de olika personerna tvingas ta tag i situationer som uppstår och visar upp nya sidor. Stående replik: I’ll put the kettle on!

Mordkommissionen – dansk kriminalserie från senaste sekelskiftet. Utspelar sig i ”nutid” och känns mycket modern både i handling och rollbesättning, många starka kvinnor. Vissa knepiga gåtor löses mer på intuition än fakta.

Morden i Midsumer – brittisk serie, även den från senaste sekelskiftet men betydligt mer jovialisk än Mordkommissionen. En riktig långkörare som utspelas i ett England där tiden tycks stå stilla. Morden inträffar bland rävjakter, konstutställningar, lantliga marknader och basarer och miljön är små byar med hus invävda i klematis och murgröna. Fler och fler mord/avsnitt och mycket fantasifullt genomförda!

Badhotellet – den senaste i raden danska serier i ”mys-pys”-genren. Den sändes första gången i Sverige under våren 2014 och utspelar sig under några somrar i mellankrigstiden. Lite av herrskap och tjänstefolk, men även Matador. Här är det Fie man fäster sig mest vid, men det finns fler starka porträtt av både kvinnor och män. Detta var den senaste TV-serien som fick mig att spontant utbrista i rubriken ovan, så fort eftertexterna började rulla då sista avsnittet gick i veckan. Och si! Det blir en säsong som kommer 2018! Hurra!

Här kan man hålla på länge. Fyll gärna på i kommentarsfältet med tips om dina favoriter! Rätt som det är finns de på Netflix eller någon annan modern kanal för nostalgitittande.

 

 

Jonas Moström: Himlen är alltid högre

Ett recensionsexemplar från Bokmässan i Göteborg 2016.

Detta är första delen i Jonas Moströms serie om Nathalie Svensson. Nathalie är en medelålders, nyseparerad kvinna i karriären. Hon lever till vardags i Uppsala med sina barn, men har efter separationen skaffat en övernattningslägenhet i Stockholm. Där tillbringar hon sina barnfria helger med nöjen och uteliv.

Bokens handling inleds med att Nathalie får ny kontakt med ett tidigare ”one night stand”, en firad skådespelare, men när hon kommer till den avtalade mötesplatsen blir hon vittne till att han mördas. Inte nog med det, det sker på samma sätt som en tidigare pojkvän till henne mördats tio år tidigare.

Behöver jag skriva att detta är en ruggig historia? Den berättas dessutom parallellt, några dagar i april 2014 och motsvarande samma period 2004, så man tydligt ser likheterna och utvecklingen hos Nathalie.

Det händer mycket i den här boken. Den är välskriven, och man dras med i handlingen, trots att det är lite svårt att tro på personen Nathalie (hur har hon råd att ha en lägenhet i Stockholm och leva som hon gör?). Idén att låta en medelålders kvinna stå i rampljuset är ändå lovvärd.

De följande delarna i serien om Nathalie Svensson heter Dominodöden, Midnattsflickor och Trogen intill döden. Jag har inte läst dem, och jag tror jag låter det förbli så. Det är lite för mycket action för mig.

Betyg: 4 stjärnor

Förlag: Pocketförlaget
Utgiven: september 2015
ISBN: 9789175790572
Sidantal: 297 s.

Boken finns att köpa på Bokus och Adlibris