Camilla Grebe: Älskaren från huvudkontoret

Bilden är lånad från Månpocket

Älskaren från huvudkontoret är den första bok som Camilla Grebe skrivit på egen hand, alltså utan en medförfattare. En mycket bra bok, en korsning av psykologisk thriller och polisroman. Inledningen är direkt brutal, som läsare kastas jag in otäckheterna. Och sen drar det igång, polisutredning i nuet varvas med återblickar. Grebe grottar ner sig i människors komplicerade psyken, och hon gör det väldigt bra. Och precis som i böckerna om psykologen Siri Bergman – som Grebe skrivit med systern Åsa Träff – är det inte bara mördare och mordoffer som är komplicerade och har komplicerade liv. Peter, en av de utredande poliserna, är närmast känslomässigt stympad och beteendevetaren Hanne, som anlitas av polisen för att lösa det gruvliga mordet, mår inte heller så bra om en säger så. Peter och Hanne har dessutom ett gemensamt förflutet. Tilltrasslade psyken och komplicerade liv tycks vara något av Grebes signum. Antingen gillar man det eller så gillar man det inte. Jag gillar det. Grebe (och Träff, i böckerna om Siri Bergman) är skicklig på människor och relationer. Kanske får jag lite av en överdos av Peter – ännu en sån där romanfigur som jag bara vill skrika ”SKÄRP DIG” åt, men bara lite.

Älskaren från huvudkontoret är en riktig bladvändare, lättläst och spännande rakt igenom. Och grottandet i det mänskliga psyket gör att jag läser med växande obehag. Jag har redan dragit igenom tre böcker av Grebe och jag vet att hon gärna har en joker i ärmen och att hon inte direkt är sentimental; det kan gå lite hur som helst. Så spänningen håller i sig ända till slutet.

Och samma dag som jag läst ut boken reserverar jag uppföljaren Husdjuret på biblioteket. Det om något är ett bra betyg.

Betyg: 4,5 stjärnor

Förlag: Månpocket
Utgiven: februari 2016
ISBN: 9789175035116
Sidantal: 488

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Neil Gaiman: Coraline

Bilden är lånad från Bonnier Carlsen

Med tanke på hur jag gillat allt jag läst hittills av Neil Gaiman är det rätt fånigt att jag dröjde så länge med att ta mig an Coraline. Men jag har aldrig hittat den i pocket. När det gäller skönlitteratur läser jag mest pocket jag själv köpt. Jag älskar bibliotek men botaniserar hellre i den lokala bokhandeln än i det lokala biblioteket. Som hur som har väldigt inskränkta öppettider nu under coronapandemin (3 timmar varannan vecka eller så).

Men nu har Coraline kommit upp i en ny upplaga, med illustrationer av Chris Riddell. Jag tyckte det lät tillräckligt intressant för att traska iväg till närmaste öppna bibliotek. Jag blev rikligt belönad. Jag är glad att jag dröjt så länge med att läsa Coraline, att mitt första möte med berättelsen var en utgåva illustrerad av Riddell. Det är en fantastisk berättelse om en väldigt modig liten flicka som flyttar in i ett väldigt konstigt hus. Och det finns en svart katt som ibland talar och ibland inte talar. Boken är spännande och emellanåt väldigt otäck, språket underbart. Riddells teckningar är vackra, stämningsfulla, läskiga.

Coraline är definitivt den bästa boken jag läst hittills av Neil Gaiman och en av de största läsupplevelserna hittills i år.

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: Coraline
Översättning: Kristoffer Leandoer
Förlag: Bonnier Carlsen
Utgiven: februari 2020
ISBN: 9789178035786
Sidantal: 139

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Belinda Bauer: När repet brister

Bilden är lånad från Modernista

Belinda Bauer levererar som vanligt. Kvaliteten på hennes böcker varierar visserligen – de kan vara bra eller väldigt bra (dåligt har hittills aldrig hänt när det gäller den här författaren) – men en sak kan jag vara säker på: de är aldrig dussindeckare. De är alltid annorlunda, på ett väldigt bra sätt. Så är också fallet med När repet brister. Den inleder med att en mamma låter sina barn vänta i bilen medan hon hämtar hjälp. Mamman kommer aldrig tillbaka. Och därmed kan dramat börja. Och det blir ett riktigt drama. Spännande, emellanåt rentav läskigt, hjärtekrossande, hoppingivande. Och med en rad människor jag inte skulle vilja umgås med men som är väldigt underhållande att läsa om. Bauer är småelak och rolig och träffsäker. Och deckargåtan är riktigt bra. Inte helt sannolik om en säger så, det finns ett och annat som jag har svårt att greppa. Men annorlunda, på det väldigt sättet. När repet brister är en riktigt bra Bauer, en av hennes bästa.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel:
Översättning: Nils Larsson
Förlag: Modernista
Utgiven: mars 2020
ISBN: 978917893249
Sidantal: 348

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Zadie Smith: Swing time

Bilden är lånad från Månpocket

Jag tyckte inte alls om Zadie Smiths debutroman tillika dundersuccé Vita tänder (seg, tråkig). Däremot älskade jag experimentella NW (trots att jag bitvis knappt fattade vad jag läste. Så jag var ju rätt spänd på vad jag skulle tycka om Swing time. Det är Smiths femte roman, den bästa enligt framsidestexten. Så långt är jag inte beredd att gå, min favorit (av de tre jag nu läst) är fortfarande NW. Men Swing time kommer inte så väldigt långt efter. Bokens berättarjag berättar om sin barndom, ungdom, vuxenliv, ett väldigt kaotiskt nu. I centrum står två komplicerade relationer – den till barndomsvännen Tracey, hon som hade talang, hon som blev dansare. Och så relationen till modern. Precis som de tidigare böckerna handlar det väldigt mycket om ras och klass och kön – och därtill om dans. Dansen är bokens röda tråd.

Till skillnad från NW så är Swing time lättläst, snabbläst. Smith skriver rakt på sak och rätt ut. Och för det mesta gör hon det bra. Hon är smart och vass och sammansatt, berättar med driv och känsla. Men det finns sega partier. Boken är lite för lång. Och slutet fattar jag inte alls. Slutet får mig att vilja skrika till huvudpersonen att hon ska ta sig samman, vända om, fortsätta med sitt eget liv, inte vända tillbaka till destruktiva förhållanden från det förflutna. Men det är väl så livet är, människor gör konstiga val.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Swing Time
Översättning: Niclas Nilsson
Förlag: Månpocket
Utgiven: oktober 2018
ISBN: 9789175038070
Sidantal: 453

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Thomas Mullen: Darktown

Bilden är lånad från Historiska Media

Thomas Mullens historiska deckare Darktown kvalar närmast in i kategorin ”Jobbig men viktig”. Den utspelas i Atlanta i amerikanska södern. Året är 1948 och staden har fått sina första svarta polismän. Det är en liten utsatt styrka med mycket kringskurna befogenheter, strängt förbjudna att syssla med mordutredningar och illa sedda av de vita poliserna. Men när en ung svart kvinna hittas mördad börjar polisman Lucius Boggs och hans partner mot alla regler och med fara för sina egna liv kolla runt.

När jag skriver ”jobbig men nödvändig” är det precis så boken känns. Mullen har återskapat ett riktigt otrevligt avsnitt av amerikansk historia. Det är plågsamt att läsa om så mycket rasism, småskurenhet och allmän illvillighet på en gång. Men det är ju så verkligheten ser ut. Och ämnet är intressant. Jag är kass på USA:s historia och Darktown väcker min kunskapshunger.

Nu finns det ju många mer eller mindre usla böcker om viktiga och nödvändiga ämnen. Darktown hör tack och lov inte dit. Mullen tycks ha gjort gedigen research, han känns trovärdig och hans personporträtt är levande och stannar kvar i minnet. Där ligger bokens styrkor. Själva deckargåtan är godkänd. Sämst är språket. Mullen skriver inte dåligt men han saknar det där lilla extra som får mig att fastna. Det är språket som gör att jag inte vill ge fyra stjärnor.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: Darktown
Översättning: Claes Göran Green
Förlag: Historiska Media
Utgiven: juli 2019
ISBN: 9789175459561
Sidantal: 432

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Ninni Schulman: Välkommen hem

Boken är lånad från Välkommen hem

Skolåterträffar som urartar är en tacksam utgångspunkt i fiktionens värld. Ninni Schulman utnyttjar konceptet till fullo i Välkommen hem, den femte boken i Hagforsserien. Allt är där. Coola gänget, medlöparna, de utstötta. Alla undertryckta aggressioner, all sorg. Och eftersom det här är en deckare kröns återträffen med ett illa tilltygat lik. Jakten på den skyldige kan börja.

Och det är spännande nästan hela tiden. Schulman är en författare som lever högt på sin förmåga att skildra människor och miljöer i bruksort på dekis. Så också den här gången. Jag blir visserligen lite mätt på huvudpersonernas (poliserna, journalisten) tilltrasslade privatliv. Jag förstår ju att poliser och journalister också har liv som påverkar och påverkas av påfrestningarna i jobbet. Men det är inte det viktiga i en deckare och för min del hade Schulman kunnat tona ner den biten. Skildringen av de före detta klasskamraterna däremot är grym. Jag frossar i att minnas hur jag verkligen hatade högstadiet. Och deckargåtan har driv. Lite förutsägbar men med mängder av driv. Välkommen hem är en riktig bladvändare.

My här på Kulturnästet har också läst Välkommen hem. Du hittar hennes recension här.

Betyg: 4,5 stjärnor

Förlag: Månpocket
Utgiven: maj 2017
ISBN: 9789175036625
Sidantal: 510

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Maria Adolfsson: Stormvarning

Bilden är lånad från Månpocket

Med Stormvarning, den andra deckaren om önationen Doggerland har Maria Adolfsson fått allt på plats, både miljöer och människor. Jag trivdes ju i Doggerland redan i första besöket; den här gången blir jag helt enkelt förälskad. Jag vill åka dit! Det är ju det som är så fantastiskt med att låta sin roman utspelas på en fiktiv plats, man behöver inte ta hänsyn till en trist verklighet utan kan slänga in vadhelst man tycker passar. Och det Adolfsson slänger in passar mig fantastiskt. Och det är ju inte bara den fysiska miljömn. Adolfsson skapar ett eget språk och egna högtider. Det är mycket underhållande.

Också människorna är ett nöje att umgås med. En del introducerades redan i första boken, en del är nytillskott. Alla är mer eller mindre särpräglade så där som människor ofta är. Adolfsson är duktig på att skildra människors psyken och relationer och hon har dessutom humor.

Och så är det själva deckargåtan. Den är inte nydanande men är välkonstruerad och handlingen spännande. Den här gången begås mord i de norra delarna av Doggerland, Noorö. Polisen Karen Eiken Hornby är inte ledsen över att slippa julfirandet hemma men inser snart att tillvaron som utredare i norr inte är okomplicerad. Diverse släktingar inklusive en uppenbart kriminell kusin underlättare inte. Dessutom har Adolfsson slängt in ett sidospår på hemmaplan som förhöjer spänningen ytterligare.

Första boken Felsteg var trevlig deckarunderhållning. Stormvarning är mer än trevlig; den är helt enkelt en mycket, mycket bra deckare.

Betyg: 4,5 stjärnor

Förlag: Månpocket
Utgiven: augusti 2019
ISBN: 9789175039770
Sidantal: 423

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Anne Holt: En grav för två

Bilden är lånad från Piratförlaget

Anne Holts roman En grav för två är en trevlig deckarupplevelse. Första boken i en ny serie. Huvudpersonen Selma Falck var fram till nyligen toppadvokat med man och barn och glassigt hem och glassigt liv. Nu har hon sabbat alltihop och har tvingats att flytta till sunkig lägenhet med sur katt. Men hon kan få sitt gamla liv tillbaka. Ett av Norges kvinnliga OS-hopp har åkt dit för doping och OS-hoppets pappa lovar ställa allt till rätta om Selma kan bevisa att dottern är oskyldig. Selma har knappt hunnit börja snoka runt förrän det dyker upp ett lik, en annan längdskidåkare. Och därmed är historien i rullning.

En grav för två kommer långt på persongalleriet. Selma själv är en härligt sammansatt person och dessutom en ganska tafflig privatdeckare. Inga superhjältefasoner där inte. Och det är så människorna i boken är, komplexa. Och så älskar jag ju deckare som vänder ut och in på människor, som blottlägger felriktade ambitioner och invecklade relationer och allt det där. Jag tycker till och med skildringen av den norska elitidrotten är intressant och jag är alltså fullständigt och totalt ointresserad av idrott.

Bokens svagaste del är väl själva mysteriet. Lite osammanhängande, lite spretigt, rätt så osannolikt och inte särskilt spännande.

Det är ju synd, för deckare ska ju helst vara spännande. En deckare utan en bra deckarintrig blir lätt avslagen. Men å andra sidan är Selma och de andra människor som skildras i boken väl värd läsningen. Jag vill läsa fler böcker om Selma Falck.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: En grav for to
Översättning: Margareta Järnebrand
Förlag: Piratförlaget
Utgiven: januari 2020
ISBN: 9789164206312
Sidantal: 432

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Daniel Cole: Marionetten

Bilden är lånad från Norstedts

Daniel Coles andra roman Marionetten är allt förstlingsverket Trasdockan är och lite till. Alltså mängder av blod och konstig humor. Boken börjar med ett mord av det mer vrickade slaget i USA. Jänkarna tror att det är en uppföljare på trasdockemorden men kollegorna i den gamla världen är inte lite övertygade. Men så sker ett mord på samma tema i England.

Det här är en bok som börjar blodigt och snabbt urartar till massaker. Cole fläskar verkligen på med våldet. Det här låter verkligen som ännu en slaskdålig seriemördarthriller av det löjligare slaget. Men är det någon som kan komma undan med en sådan story och göra det bra så är det Daniel Cole. Han skriver i samma anda som Stuart MacBride. Med en humor av det lätt absurda slaget som gifter sig väl med de helt absurda morden. Med överdrifter som är precis lagom överdrivna och serverade med glimten i ögat och ett garv i ständig beredskap. Han är ironisk och småelak och samtidigt kärleksfull i beskrivningen av de engelska poliserna och de amerikanska agenterna och det gnisslande samarbetet dem emellan. Det hade kunnat bli hur klyschigt och förutsägbart som helst inte när Cole sitter vid tangentbordet. Och dessutom har han svängt ihop en riktigt bra intrig. Inte rimlig eller sannolik för fem öre men fartfylld och oväntad.

Marionetten är minst lika brutalt underhållande som Trasdockan. Jag ser fram emot den tredje boken i serien.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Hangman
Översättning: Jan Risheden
Förlag: Norstedt
Utgiven: oktober 2019
ISBN: 9789113093352
Sidantal: 425

Boken finns på Adlibris och Bokus

Marisha Pessl: Neverworld

Bilden är lånad från Modernista

Marisha Pessls tredje roman Neverworld är bättre som idé än som utförande. Det är en helt briljant idé, en korsning mellan fantasy och thriller som hade kunnat bli hur bra som helst. Och de första kapitlen ser det verkligen ut att bli hur bra som helst, helt i klass med fantastiska Nattfilm som är en av de bästa böcker jag läste föregående decennium. Jag börjar nästan tänka på Neil Gaiman. Men sen går lite av luften ur storyn. Eller ja. Det händer ju massa saker hela tiden, det är ju inte så att handlingen stannar av. Tvärtom, tempot är högt mest hela tiden. Men det hade kunnat vara så mycket mer. Det hade kunnat känts mer.

Kanske beror det på att Pessl bestämde sig för att en bok för unga vuxna inte ska vara för lång och inte för otäck eller komplicerad heller. Det märks att Neverworld är skriven för en yngre publik än Nattfilm. Pessl tar inte ut svängarna på samma sätt. Och grejen med Pessl är att hon är bäst när hon tar ut svängarna, när hon tar sig tid att fördjupa sig i karaktärer och skeenden och konstigheter. Nu blir det lite avslaget. Utmärkt språk, bra intrig, intressanta människor, men för kort och för ytligt för att vara helt i min smak.

På ett sätt är det synd att den där briljanta idén inte ges chansen att uppnå sin fulla potential. Men tankeväckande är den och man kan ju alltid spinna vidare på temat i fantasin.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: Neverworld Wake
Översättning: Emö Malmberg
Förlag: Modernista
Utgiven: mars 2020
ISBN: 9789178932610
Sidantal: 272

Boken finns på Adlibris och Bokus.