Elly Griffiths: En kvinna i blått

Bilden är lånad från Månpocket

Elly Griffiths deckare om rättsarkeologen Ruth Galloway har fått en särskild plats i mitt litterära hjärta. Med En kvinna i blått visar hon att hon fortfarande förtjänar den där platsen. Deckargåtan är trevlig och med lagom läskiga mord. Atmosfären är s-u-p-e-r-brittisk. Människorna behagligt udda som de flesta människor är och en del är lite mer udda än andra.

Kanske hade Griffiths kunnat skruva åt det där udda lite mer. Det har ju blivit några böcker nu och jag har vant mig vid Nelsons konservatism och Cathbads druiderider. Jag tycker att det är dags för Griffiths att utöka listan på excentriker i Ruth Galloways omedelbara närhet. Hon kan plocka någon av dem som förekommer i En kvinna i blått. Eller låta någon av dem som redan är med på listan göra ett språng i utvecklingen. Shona kan gå med i en sekt med världserövrarplaner. Michelle kan starta ett papegojpensionat i hennes och Nelsons källare. Se till att det händer något.

Men bortsett från att jag börjar tycka att människorna runt Galloway behöver skruvas åt lite så håller Griffiths håller stilen. En kvinna i blått är en underhållande mysdeckare skriven med skärpa, ironi och humor. Den är en typisk Griffiths.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: The Woman in Blue
Översättning: Ing-Britt Björklund
Förlag: Månpocket
Utgiven: augusti 2017
ISBN: 9789175037271
Sidantal: 324

Boken finns på Adlibris och Bokus

André Alexis: Femton hundar

Bilden är lånad från Kalla Kulor Förlag

Jag hade kunnat älska André Alexis roman Femton hundar. Om den hade varit en fantasybok om femton hundar som får mänskligt medvetande och talförmåga och ger sig ut på äventyr. Tänk ett så underbart tillfälle att kombinera en rejäl dos fantastik med lite satir och lite allmänt filosoferande om mänskligheten.

I stället är det precis tvärtom. Femton hundar är en fabel där talande djur används som ursäkt för att diskutera mänskligheten och samhället och filosofin och sånt i den stilen.

Jag tycker det blir lite tråkigt. Dessutom är det deprimerande med en bok som går ut på att femton hundar ska dö.

Alexis skriver bra och hans berättelse har många poänger. Men han är för seriös för mig. Efter mycket tvekan ger jag ändå 3 stjärnor i betyg, eftersom boken är så välskriven. Den är inte bara skriven för mig.

Betyg: 3 stjärnor

Originaltitel: Fifteen Dogs
Översättning: Hanna Williamsson
Förlag: Kalla Kulor Förlag
Utgiven: maj 2017
ISBN: 9789188153586
Sidantal: 221

Boken finns på Adlibris och Bokus

Elena Ferrante: Min fantastiska väninna & Hennes nya namn

Bilderna är lånade från Norstedts

När de två första böckerna i Ferrantes Neapelkvartett kom i pocket tyckte jag att det var på tiden att jag läste dem. Annars brukar jag vara försiktig med att läsa böcker som blir så höjda till skyarna av så många. Och så här med facit i hand konstaterar jag att böckerna inte var slöseri med lästid men inte heller den svindlande läsupplevelse många andra tycks ha haft.

Min fantastiska väninna lämnar mig faktiskt rätt oberörd. Ferrantes skildring är intressant eftersom den utspelas på för mig okänd mark. Romanerna jag läst om 1900-talets Italien kan räknas på ena handens fingrar och den enda som gjort bestående intryck är Silvia Avallones Stål (övriga var deckare, urtråkiga). Och jämfört med Stål är Min fantastiska väninna blek. Intressant men blek.

Uppföljaren Hennes nya namn engagerar mer. Ferrante lyckas förmedla den komplicerade vänskapen mellan de bägge flickorna, Elenas tonårsosäkerhet, hennes växande medvetenhet om att hon kommer från fel klass och så vidare. Och alla de där gapiga, potentiellt våldsamma pojkarna och männen som omger dem och som jag känner för att klippa till. Det är riktigt bra.

Och i rättvisans namn ska nämnas att nästan alla flickor och kvinnor också är gapiga och potentiellt våldsamma. Det skriks en hel del. Jag undrar hur mycket som är Ferrantes fördomar om de lägre klasserna.

Vad gäller tidsskildringen så kan vi väl säga att det inte är Ferrantes bästa gren. Böckerna utspelas på mitten av 1900-talet men om hon slängt in några mobiltelefoner och en laptop hade det lika gärna kunnat handla om 2000-talet. Kanske orkade Ferrante inte göra någon research, kanske har hon bara dålig fantasi, men särskilt kul är det inte.

En blandad läsupplevelse alltså men ganska positiv ändå. Och eftersom jag är nyfiken på hur det går för Elena och Lila kommer jag att läsa de två andra böckerna.

Betyg: 3 stjärnor

Originaltitel: L’amica geniale
Svensk titel: Min fantastiska väninna
Översättning: Johanna Hedenberg
Förlag: Norstedts
Utgiven: maj 2017
ISBN: 9789113073347
Sidantal: 335

Boken finns på Adlibris och Bokus

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: Storia del nuovo cognome
Svensk titel: Hennes nya namn
Översättning: Johanna Hedenberg
Förlag: Norstedts
Utgiven: augusti 2017
ISBN: 9789113079325
Sidantal: 493

Boken finns på Adlibris och Bokus

Kazuo Ishiguro årets Nobelpristagare

Jag är väldigt nöjd med att årets Nobelpris i litteratur gick till Kazuo Ishiguro. Av flera anledningar. Jag var lite orolig för att priset skulle gå till ännu en musiker vars storhetstid skedde för decennier sedan. Jag är glad att priset gick till en författare som faktiskt skriver romaner. Begripliga romaner, vackra och mångbottnade romaner. Jag har visserligen bara läst Never let me go och Begravd jätte. Men den förstnämnda är nog den bästa och mest gripande boken i mitt litterära liv, och det har hållit på i drygt 40 år nu. Mina känslor inför den andra boken är lite mer blandade, men låt mig säga så här: det var nog ett år sedan jag läste den och jag tänker fortfarande på den. Jag kommer läsa om den.

Som sagt: jag är mycket nöjd med att Ishiguro fick priset. Det här är en författare jag vill läsa mer av. Jag tror jag ska börja med Återstoden av dagen.

Patrick Modiano: De yttre boulevarderna

Bilden är lånad från Norstedts

De yttre boulevarderna är den fjärde boken jag läser av Patrick Modiano och den i mitt tycke bästa. Jag har har tyckt allt jag läst av honom varit mycket bra men det här är något alldeles extra.

Modiano är en Nobelpristagare i min smak. Han skriver kort och koncist och hans böcker är tunna; jag läser ut dem i ett nafs. Han skriver med tuggmotstånd men aldrig med så mycket tuggmotstånd att jag tappar intresset. Jag vill förstå vad det är jag läser och jag förstår Modiano, rätt så bra i alla fall. Och hans berättelser cirklar nästan alltid kring händelser under andra världskriget och den nazistiska ockupationen av Frankrike.

De yttre boulevarderna är allt det där och lite till. Den är ett litet mästerverk, en sammanhållen och mångbottnad berättelse om en son på jakt efter sin far. Den är som sagt något alldeles extra. Jag kan inte annat än älska det.

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: Les boulevards de ceinture
Översättning: Anne-Marie Edéus
Förlag: Norstedts
Utgiven: 2014
ISBN: 9789113067834
Sidantal: 164

Jag har läst den inbundna upplagan som är slut i den ordinarie handeln. Däremot finns e-boken fortfarande på Adlibris och Bokus.

Dolores Redondo: Den osynlige väktaren

Bilden är lånad från Pocketförlaget

Dolores Redondos debutdeckare Den osynlige väktaren är ett hopkok av av folktro, Quantico-teorier om seriemördare och riktigt usla familjerelationer. En skickligare författare (tänk: Sharon Bolton, tänk: Stephen King) hade kunnat komma undan med det. Redondo är inte skicklig nog, i alla fall inte ännu. Hon balanserar farligt nära gränsen till det fåniga och ibland slår det över. Dessutom är kvinnosynen rena 1950-talet, en kvinna som inte fått barn kan aldrig känna sig som en hel människa och annat i den stilen.

Fast det går inte att komma ifrån att boken emellanåt är riktigt läskig. Och det är ju bra. Och det är ju trots allt Redondos första bok. Det finns många bra författare som börjat lite tvekande.

Jag ger nog Redondo en chans till, om tillfälle ges.

Betyg: 2,5 stjärnor

Originaltitel: El guardián invisible
Översättning: Manni Kössler
Förlag: Pocketförlaget
Utgiven: augusti 2017
ISBN: 9789175792446
Sidantal: 437

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Tematrio – Starka känslor

I veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta om tre böcker som innehåller och/eller väcker starka känslor hos oss som läsare. Här är en trio som fick mig att känna väldigt mycket.

Carolina Fredrikssons debutroman Flod handlar om två barn som bor i en gammal husvagn under en bro som går över en flod. Ibland kommer en kvinna med mat till dem men i övrigt får de klara sig själva. Sparsmakat, sorgesamt och upprörande om barn i absolut utsatthet. Skildringen av barnens verklighetsflykt genom leken är något av det starkaste jag läst på senare år. Plus i kanten för att floden och bron och staden som ligger där på andra sidan bron har vissa likheter med min hemstad Göteborg.

Också i Never let me go av Kazuo Ishiguro handlar det om utsatta barn, denna gång i en inte allt för avlägsen framtid. Ännu en sparsmakad, sorgesam och upprörande bok av den typen som stannar kvar i åratal. Det har hänt att jag önskat att jag aldrig läst den, så sorglig tycker jag att den är.

Robert Harris roman En officer och spion är en helt annan typ av bok, en historisk thriller baserad på verkliga händelser. Alfred Dreyfus var en fransk-judiske officer som år 1894 dömdes för landsförräderi och skeppades iväg till Djävulsön. Problemet var att Dreyfus var oskyldig. Boken skildrar kampen för att få Dreyfus frigiven. Välskrivet och initierat om antisemitism, korruption och rättsröta och om hur lätt det är att krossa en människa. Det här är en bok som gör mig riktigt förbannad på världen.

 

 

 

Stephen King: Den som finner & Sista vakten

Bilderna är lånade från Månpocket

En av de saker jag verkligen gillar med Stephen Kings är att han är fantastisk på att skildra människor. Han drar fram alla våra goda och dåliga sidor i ljuset och ba’: ”Kolla bara, det är sådana vi är” och jag älskar att läsa om det. Och mest av allt älskar jag att läsa hans skildringar av riktigt, riktigt hemska människor.

Som i hans trilogi om den pensionerade kriminalaren Ben Hodges. Den inleder storstilat med Mr Mercedes, Kings första deckare utan några övernaturligheter. En sociopat vid namn Hartsfield tar livet av massa människor bara för att. En helt suverän bok som jag läste för något år sedan.

Nu har jag läst de två andra böckerna i trilogin. I Den som finner är det en litteraturfixerad vettvilling vid namn Morris Bellamy som står i fokus. I Sista vakten vaknar Mercedesmördaren till liv igen och liken börjar åter stapla sig.

King är fantastisk på att beskriva all denna mänskliga vidrighet. Och det jag gillar mest är att hans psykopater inte är någon slags superintelligenta superskurkar som alltid är flera steg före polisen. De är misslyckade, impulsdrivna, halvsmarta, dumdristiga. De är kort sagt obehagligt realistiska. Inget fel på Hannibal Lecter men de här killarna skrämmer mig betydligt mer.

Vad gäller handlingen så är Den som finner överlägset bäst. Sista vakten är rörigare, långsammare, inte riktigt lika spännande. Det är lite synd att trilogin om Hodges inte slutar på topp men ingen kan vara bäst jämt.

Jag vill också nämna att King med åren blivit en mycket bra stilist. Inte så att han någonsin skrivit som en kråka men med böckerna om Bill Hodges har han nytt nya språkliga höjder. Han är rolig och cynisk och träffande och så njutbar.

Betyg: 4,5 stjärnor

Svensk titel: Den som finner
Originaltitel: Finders Keepers
Översättning: John-Henri Holmberg
Förlag: Månpocket
Utgiven: oktober 2016
ISBN: 9789175035772
Sidantal: 398

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Betyg: 3,5 stjärnor

Svensk titel: Sista vakten
Originaltitel: End of Watch
Översättning: John-Henri Holmberg
Förlag: Månpocket
Utgiven: mars 2017
ISBN:9789175036113
Sidantal: 382

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Stephen King i böcker och på film

Förra veckan hade remaken av Stephen Kings Det premiär. Jag är väl sådär sugen på att se den. Jag är milt skeptisk till filmatiseringar av King, har sett alldeles för många som varit halvdana eller rena katastrofer. Nu när jag tänker efter tror jag att jag sett fler filmer baserade på Kings böcker än vad jag har läst böcker av honom.

Det där är något jag vill ändra på. Jag brukar visserligen inte läsa böcker om jag redan sett filmen, jag vill inte känna till handlingen när jag börjar läsa. Men jag vill läsa Det. Jag blev nyfiken på den när jag läste 22/11 1963, ungarna som jagas av clownen Pennywise fladdrar förbi som hastigast och sånt gillar jag. Och inslaget i P1 Kultur om King som film fick mig ännu mer sugen. Hans böcker har verkligen ett djup som filmerna många gånger saknar.

 

Ransom Riggs: Miss Peregrines hem för besynnerliga barn & Spökstaden

Bilderna är lånade av Rabén & Sjögren

Nu har jag äntligen äntligen läst Ransom Riggs. Hans två första böcker har stått i min bokhylla i evigheter (alltså 2-3 år), jag har dragit mig för att läsa för att jag trodde att böckerna skulle vara knepiga.

Det hade med fotona att göra. Riggs fick inspirationen att skriva Miss Peregrines hem för besynnerliga barn från gamla foton, bisarra, spöklika, olycksbådande foton på barn. Knepiga foton => knepiga böcker, tänkte jag.

Men böckerna är inte knepiga. Ransom har en rak stil. Hans värld är fantastisk (det är fantasy) men enkelt uppbyggd. Böckernas berättarjag är Jacob, en tonåring med problem, hans föräldrar tror att han är psykotisk. I den första boken Miss Peregrines hem för besynnerliga barn åker han med sin pappa till en ö utanför Wales kust. Tanken är att han ska tillfriskna men i stället kastas han rakt in i den alternativa verklighet som gav honom psykosstämpeln till att börja med. Det blir en del otäckheter men tempot är ändå långsamt, först mot slutet skruvas hastigheten och spänningen upp. Jag gillar verkligen boken men saknar ändå Neil Gaiman litegrann.

Uppföljaren Spökstaden är mer actionbetonad, boken skildrar barn på flykt, desperat sökande efter räddning. Boken har mer tyngd och svärta än föregångaren och utspelas dessutom under andra världskriget. Jag tycker väldigt mycket om Spökstaden. Jag har slutat sakna Neil Gaiman.

Nu är jag sugen på att se Tim Burtons filmatisering av Miss Peregrines hem för besynnerliga barn. Framför allt är jag sugen på att läsa den tredje och avslutande boken i serien, Själarnas bibliotek. Jag hoppas att någon ser till till att den kommer i pocket snart.

Den übersnygga förstautgåvan av Miss Peregrines hem för besynnerliga barn har tagit slut i handeln men en nyutgåva släpptes i samband med filmpremiären förra hösten.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children
Översättning: Susanne Näsling
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgiven: september 2016
ISBN: 9789129703931
Sidantal: 384

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Hollow City
Översättning: Jan Risheden
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgiven: augusti 2015
ISBN: 9789129696806
Sidantal: 432

Boken finns på Adlibris och Bokus.