Jag har läst ut en bok, hurra!

Jag har läst ut en bok! Normalt brukar jag läsa ett par-tre böcker i veckan men den senaste månaden har läsandet minskat till närapå noll. Jag har inte kunnat koncentrera mig på böcker. I stället har jag kollat på tv-serier (The Handmaid’s Tale är så otroligt bäst) och fixat med foton. Så helt bortkopplad från kulturella aktiviteter har jag ju inte varit. Jag har saknad känslan av att försjunka i en bok men har bara inte kunnat läsa.

Nu ska jag börja på en ny bok. En deckare av Jussi Adler Olsen, tror jag. Det känns lättsmält.

Rätt beslut

Svenska Akademien har meddelat att den inte kommer dela ut ett Nobelpris i litteratur i år. Det var ju för väl.

Nu är det bara att hoppas att kvarvarande ledamöter förstår att Akademien måste förändras i grunden. Personligen känner jag mig inte övertygad. När allt kommer omkring har ju de som verkligen vill ha en förändring som har lämnat Akademien.

Nobelpris eller inte

Senaste nytt från Svenska Akademien är att den just nu överlägger med sig själv om det ska delas ut ett Nobelpris i litteratur i år eller inte. Jag röstar på inte. Inget Nobelpris i litteratur i år. Satsa på att rensa ut och bygga upp nytt i stället. Som läget är nu är det nog en och annan författare som inte skulle se priset som en hedersbetygelse. Även om det medföljer en väldans massa miljoner.

Svenska akademien pudlar

Svenska Akademien gör en pudel. För lite och för sent men ändå välkommet. Mardrömmen hade varit att allt fortsatt som tidigare, om än i decimerad skara och med alla som försökt få till en förändring borta och ute ur leken. Nu tycks det som om de kvarvarande medlemmarna äntligen tagit intryck av opinionen och inser att de måste göra något för att rädda sig själva ur katastrofen.

Jag är inte övertygad om att de lyckas. Men det är bra att de erkänt att de gjort fel på avgörande punkter. Samt överlämnat advokatutredningen till rättsvårdande myndigheter.

Svenska akademien en solkig historia

Jag har följt turerna kring Svenska Akademien med stigande förfäran. Till en början var alltihop väldigt underhållande och jag skrattade gott. Men  nu skrattar jag inte längre. Nu känns allt bara sorgligt. Svenska akademien har blivit ett tillhåll för personer som blundar för sexuella övergrepp och ekonomiska tvivelaktigheter och som dessutom läcker namnen på Nobelpristagare. Den har blivit en symbol för gubbvälde.

Svenska Akademien har överlevt sig själv. Rensa upp ordentligt eller lägg ner alltihop.

Victoria Aveyard: Röd drottning

Bilden är lånad av Modernista

Det enda jag gillar med Victoria Aveyards fantasyroman Röd drottning är språket. Aveyard har ett bra språk. Inte nyskapande på något sätt men bra.

Och jag hade kunnat gilla den värld hon skapat. Jag är svag för dystopier, särskilt när de utspelas i en modern miljö – det finns motorcyklar, luftskepp och övervakningskameror. Och samhället är delat i två klasser. På toppen befinner sig de adliga silverblodiga, en slags supermänniskor modell Marvel. Silvrarna härskar oinskränkt över den rödblodiga underklassen – arbetarna, tjänstefolket, kanonmaten. Inte så dumt faktiskt.

Men Aveyard slarvar bort allting. Hon dränker berättelsen i en flodvåg av papperstunna människoskildringar, klyschor och allmänna orimligheter. Hon öser på med action i stället för att bygga upp karaktärerna och miljöerna. Det kanske hade funkat på mig när jag var femton (jag gillade mycket som var dåligt när jag var femton) men inte i dag. I dag tycker jag att Röd drottning är tråkig.

Betyg: 2 stjärnor

Originaltitel: Red Queen
Översättning: Katarina Falk
Förlag: Modernista
Utgiven: maj 2017
ISBN: 9789177016199
Sidantal: 379

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Steve Sem-Sandberg: Theres

Bilden är lånad av Modernista

Steve Sem-Sandberg är ofta ganska svårtillgänglig. Han levererar rejält med tuggmotstånd. Och frågan är om inte hans roman Theres är den mest svårtuggade. Eller så var jag bara förfärligt okoncentrerad när jag läste.

I någon mening är boken en hyfsat kronologisk skildring av Ulrike Meinhof och fenomenet RAF. Men framför allt är den ett virrvarr av korta textsnuttar saxade från lite varstans. Sem-Sandberg experimenterar hejdlöst med texten och slänger dessutom in en hel del ideologiskt teoretiserande och tja, jag hänger inte riktigt med.

Att jag glömt nästan allt jag läst om Röda-Arme-fraktionen hjälper inte till. Jag ägnar en hel del tid åt att läsa på om RAF, Andreas Baader, Ulrike Meinhof med flera på Wikipedia, bara för att få lite koll på vad det är jag läser om. Resultatet blir att jag lär mig massor och det är ju alltid roligt. Men läsningen av själva romanen blir splittrad upplevelse. Bitvis är boken fantastisk, bitvis är den urtråkig (ideologiskt teoretiserande är inte min grej), men framför allt är den förvirrande.

Men jag är ändå nöjd med att ha läst, både den och Wikipediaartiklarna. Och nu vill jag se om Uli Edels film Der Baader Meinhof Komplex. Och läsa Stefan Austs facklitterära skildring av samma ämne.

Betyg: 3

Förlag:  Modernista
Utgiven: oktober 2010
ISBN: 9789188748751
Sidantal: 442

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Hans Rosenfeldt & Michael Hjorth: De underkända

Bilden är lånad av Norstedts

Jag frossar verkligen i deckare just nu. Senast ut är De underkända av duon Rosenfeldt och Hjorth. Någon tar livet av unga dokusåpakändisar och det tar i runda slängar fem minuter innan det står klart att det är en seriemördare med dille på bildning i farten. Seriemördare är ganska uttjatat men Rosenfeldt och Hjorth lyckas åstadkomma en som är oväntat sannolik. Det blir riktigt läskigt.

Det här är den femte boken om kriminalpsykologen Sebastian Bergman och hans kollegor på Riksmord. Sebastian Bergman är den där sortens kille som jag älskar att hata, ett sexmissbrukande praktkräk med åtminstone en grav personlighetsstörning i bagaget. I den fjärde boken Den stumma flickan gjorde författarna ett misslyckat försök att utrusta honom med ett normalt känsloliv och drömmar om ett normalt familjeliv men i De underkända är han sitt vanliga vidriga jag. Det är bra. Sebastian Bergman är mycket roligare när han är hemsk. Det ger böckerna extra sting.

Rosenfeldt och Hjorth har smak för lite udda personer och böckerna om Riksmord lever högt på människoskildringarna. Privatliv och mördarjakt blandas på ett snyggt sätt. Men jag tycker att hela grejen med Billy är att skruva åt det ett varv för mycket och jag börjar bli orolig för var det ska sluta. Men tja, han skapar i alla fall snygga cliffhangers.

Böckerna om Sebastian Bergman bör definitivt läsas i ordningsföljd. Börja med Det fördolda som är den första boken. I den fjärde får du veta vad som är så speciellt med Billy.

Betyg: 4

Förlag:  Norstedts
Utgiven: juni 2016
ISBN: 9789113073194
Sidantal: 403

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Katarina Wennstam: Skymningsflickan och Gänget

Bilderna är lånade av Bonnier Pocket

Katarina Wennstam är som sagt min absoluta favorit på den svenska deckarhimlen och nu har jag läst de två senaste i serien om advokat Shirin Sundin/Nouri och kommissarie Charlotta Lugn.

Både Skymningsflickan och Gänget handlar om övergrepp på flickor i tonåren, om skam och skuld och hämnd. Wennstam skriver med driv och nerv och torr humor. Och hon går in under huden på offer och förövare, poliser och jurister. En del författare låter utredarnas privatliv ta över berättelsen så mycket att det blir tråkigt men Wennstam har hittat den perfekta mixen av yrketslivets mördarjakt och mer eller mindre ruttet privatliv. Shirin Nouris vilsenhet i den svenska medelklasstillvaron och Charlotta Lugns mördande migrän tillför massor utan att sakta ner eller förlora fokus.

Kort sagt, det är ruskigt bra gjort. Jag ger varsin femma i betyg.

Originaltitel: Skymningsflickan
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: februari 2016
ISBN: 9789174295115
Sidantal: 411

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Originaltitel: Gänget
Förlag:  Bonnier Pocket
Utgiven: januari 2018
ISBN: 9789174296914
Sidantal: 304

Boken finns på Adlibris och Bokus.