Ray Celestin: Yxmannen

Bilden är lånad av Kalla Kulor Förlag/Southside Stories

Jag är inte helt nöjd med Ray Celestins deckare Yxmannen. Året är 1919 och en yxmördare härjar i New Orleans. New Orleans är den perfekta platsen för en läskig mordgåta och Celestin gör vad han ska för att få ut det gottaste av den delen. Men han borde ansträngt sig mer vad gäller människorna. Han har för många huvudpersoner och trots att de är väldigt olika – en polis, en frigiven fånge som en gång varit polis, en journalist, en ung sekreterare hos Pinkertons detektivbyrå, en lika ung musiker – är de alla intill förväxling lika. De har inga egna röster, de är helt opersonliga. Och jag är inte säker på vad jag tycker om att en av de där opersonliga huvudpersonerna är den blivande jazzlegenden Louis Armstrong. Jag har lite svårt att se hur han som ung musiker ska ha frilansat som brottsutredare.

Den ytliga personskildringen och hoppandet mellan olika huvudpersoner gör att jag har svårt att engagera mig. Först mot slutet lyfter boken, men då blir den å andra sidan riktigt bra, fartfyllt och spännande och otäckt och precis som det ska vara. Och beskrivningen av New Orleans och Louisiana går som sagt inte av för hackor.

Yxmannen fick svenska deckarakademins pris för Bästa översatta roman år 2016. Jag är väl inte helt ense om valet av bok men vill ändå läsa uppföljaren. Den utspelas i Chicago och ja, Louis Armstrong är med i den också.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: The Axman’s Jazz
Översättning: Hanna Williamsson
Förlag: Kalla Kulor Förlag
Utgiven: maj 2017
ISBN: 9789188153562
Sidantal: 474

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Sophie Hannah: Monogrammorden

Bilden är lånad av Bookmark Förlag

Redan som mycket ung (typ 10 år gammal) blev jag förälskad i det universum Agatha Christie skapat. Jag har fortsatt älska det sedan dess.

När jag läste att författaren Sophie Hannah fått familjens välsignelse att fortsätta skriva på berättelserna om Poirot var mina känslor blandade. Tanken på fler böcker med Poirot kändes underbar – och läskig. Skulle Hannah vara en värdig efterträdare? Christie var en duktig författare med en speciell stil och hon var fantastisk på kniviga mysterier. Det är ett succérecept som är svårt att upprepa.

Och till en början är Monogrammorden just den besvikelse jag väntat mig. Jag retar mig på att Hannah inte alls skrev som Christie.

Det problemet löser sig på sidan 22. Då visar det sig att bokens berättarjag är en ung polis vid Scotland Yard som Poirot tagit under sina vingars skugga. Med det avklarat kunde jag ägna mig åt att bara njuta.

För jag njuter. Jag tycker att Monogrammorden är riktigt bra. Språket flyter fint och mysteriet är härligt invecklat. Människorna och miljöerna är klassisk britcrime. Och det är roligt att läsa om hur Poirot kör med den unge polisen, försöker få honom att tänka nytt och stort (det går sådär). Mot slutet tappar boken visserligen en del spänning och fart men förblir ändå trevlig läsning.

Hannah har åstadkommit en riktigt mysig pusseldeckare i Agatha Christies anda. Jag ser fram emot att läsa uppföljaren Stängd kista och jag hoppas att Hannah kommer skriva många fler böcker om Poirot.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: The Monogram Murders
Översättning: Helen Ljungmark
Förlag: Bookmark Förlag
Utgiven: september 2015
ISBN: 9789187441721
Sidantal: 364

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Tematrio: Katastrofer

Det var ett tag sedan jag var med i Lyrans tematrio p.g.a. tidsbrist men nu har jag tagit mig tid. Den här veckan uppmanar hon oss att berätta om tre filmer/böcker/målningar o s v som handlar om katastrofer.

Före de effektiva bromsmedicinerna var aidsepidemin verkligen en katastrof. Människor bara dog och dog och läkarna kunde inget göra. Carol Rifka Brunts roman Låt vargarna komma utspelas i New York under 1980-talet. En av de som insjuknar och dör i aids är fjortonåriga Junes morbror Finn. När hon träffar Finns pojkvän Toby uppstår en annorlunda och skör vänskap. Finstämd och sorglig skildring av ett vilset barn omgivet av vuxna som mest tänker på sig själva. Viss varning för övertydlighet och pratighet men läsvärt ändå.

En helt annan typ av roman är Varma kroppar av Isaac Marion. Den utspelas i världen efter zombikalypsen. Huvudpersonen R är zombie och han är förälskad. I en levande tjej. Gulligt, roligt och romantiskt om ett udda kärlekspar. Har filmatiserats som Warm Bodies. Rekommenderas till alla med den minsta gnutta fantasi.

Slutligen vill jag nämna tv-serien Pestens tid från 1994. Ett virus läcker ut från ett hemligt forskningslabb och vips är apokalypsen igång. Bygger på en bok av Stephen King som jag gärna vill läsa, om jag kan få tag på den omarbetade och oförkortade nyutgåvan som släpptes 1990. Företrädesvis i svensk översättning.

Jo Nesbø: Törst

Bilden är lånad av Albert Bonniers Förlag

Jo Nesbøs senaste roman Törst var något av en besvikelse. Inte så att jag tycker den är dålig för det gör jag inte. Det är sällan jag tycker att något av Nesbø är dåligt. Men Harry Hole är en av mina favoritpoliser och jag har verkligen längtat efter en ny bok om honom. Mina förväntningar var uppskruvade och de blev ju inte mindre av att jag fick vänta ett par månader på att få boken från biblioteket. Så det blev något av en antiklimax att Törst känns så ljummen. Det är konstigt för allt som ska finnas med i en deckare om Harry Hole är på plats. Morden är läskiga och intrigen är tillkrånglad och Harry själv är både rolig och tragisk. Men ändå lyfter det inte riktigt. Nesbø tar inte ut svängarna som han brukar. Törst är en mellanbok. Bra underhållning men inte så bra som det brukar vara.

Betyg: 3,5

 

Originaltitel: Tørst
Översättning: Per Olaisen
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: mars 2017
ISBN: 789100167134
Sidantal: 585

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Veronica Roth: Allegiant

Bilden är lånad från Modernista

Nu har jag läst Allegiant, sista delen i Veronica Roths dystopiska trilogi om ett framtida Chicago. Jag har äntligen fått veta vad som finns utanför stängslet. Jag gillar det som finns utanför stängslet.

I stort har jag samma kritik mot den här boken som de två tidigare Divergent och Insurgent. Jag stör mig på det som inte hänger ihop och berättelsen är emellanåt rörig. Att Roth den här gången låter berättarperspektivet växla mellan Tris och Four hjälper inte till. Jag önskar hon gett dem olika röster, nu är de till förväxling lika. Men det är en spännande värld som sätter fart på fantasin och huvudpersonen är en tanig liten tjej som är hur tuff som helst. Slutet överraskar och skakar om. Det här är helt okej underhållning.

Jag kommer nog läsa mer av Roth.

Betyg: 3 stjärnor

Originaltitel: Allegiant
Översättning: Katarina Falk
Förlag: Modernista
Utgiven: mars 2015
ISBN: 9789176453193
Sidantal: 393

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Madeleine Bäck: Vattnet drar

Bilden är lånad av Natur & Kultur

Jag hittade Madeleine Bäcks roman Vattnet drar i barn- och ungdomsavdelningen i min lokala bokhandel. Jag var först skeptisk. I centrum för berättelsen står ungdomar med problem i bruksort på fallrepet. Det låter som receptet på en ny Cirkeln och den har jag ju redan läst.

Men Bäck har skapat något helt annat. Hon mixar urban fantasy och socialrealism på ett sätt som får mig att tänka på Låt den rätte komma in. Ajvide Lindqvist är bättre på att skapa krypande obehag men Bäck är snäppet brutalare, råare och definitivt mer ocensurerad. Jag skulle inte sätta den här boken i händerna på någon under 15. I näthandeln rekommenderas boken för unga vuxna.

Eftersom handlingen hoppar mellan flera människor är boken ganska rörig. För min del hade Bäck gärna fått slakta någon av huvudpersonerna tidigt i boken. Det gör hon tyvärr inte. Men Vattnet drar är ändå en riktigt bra debut. Jag ser fram emot att läsa nästa bok i serien, Jorden vaknar.

Betyg: 4

Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: februari 2017
ISBN: 9789127151345
Sidantal: 425

Boken finns på Adlibris och Bokus

Tematrio – Pojkar

Ny vecka, ny tematrio. Den här gången uppmanar Lyran oss att berätta om tre bra romaner som handlar om pojkar. Här är min trio.

I Philip Roths roman Konspirationen mot Amerika vinner nazistsympisören Charles Lindbergh det amerikanska presidentvalet år 1940, vilket får stora konsekvenser både inrikes- och utrikespolitiskt. I centrum för berättelsen står en liten judisk pojke, 7 år gammal när Lindbergh tar över. Han både förstår och inte förstår när livet blir allt svårare för hans familj. En mångordig men ändå effektivt berättad skildring av hur snett det kunde ha gått om USA fått en annan president den där gången. Alternativhistoria när den är som bäst.

Alain Mabanckous roman I morgon fyller jag tjugo handlar om Michel som växer upp i 70-talets Kongo. Välskrivet, vasst och intelligent om en värld både nära och långt borta, och då talar jag inte bara geografi. Mabanckous har en speciell berättarstil som tilltalar mig enormt, det förvånar mig inte att han räknas till en av Frankrikes främsta författare. Glädjande nog finns det åtminstone tre böcker till i svensk översättning.

I Flugornas herre av William Goldings strandsätts ett gäng pojkar på en öde ö i Söderhavet. Det går inte så bra när de försöker ordna upp tillvaron utan vuxna. Tunn men effektivt berättad roman som verkligen förtjänar sin klassikerstatus.

Tematrio – Flickor

I veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta om tre bra romaner som handlar om flickor. Här är min trio.

Lena Kallenbergs roman Apelsinflickan utspelas i Stockholm på 1880-talet. I centrum för berättelsen står Signe, som växt upp på barnhem och nu försöker försörja sig själv. Men att få en bra plats är svårt och för en del flickor blir prostitution det enda alternativet. Välskrivet, spännande och engagerande om flickors och unga kvinnors utsatthet i en tid då prostitutionen var reglerad och flickorna och kvinnorna tvingades till regelbundna läkarundersökningar. Syftet med läkarundersökningarna var att säkerställa att männen inte skulle bli smittade av sjukdomar. För det var männen som skulle skyddas, inte de utsatta flickorna och kvinnorna.

I Foxfire – confessions of a girl gang av Joyce Carol Oates tas läsaren till 1950-talets Amerika. Unga flickor ledsnar på sunkig kvinnosyn och könsförtryck och slår tillbaka. Intelligent och infernaliskt och drabbande, JCO när hon är som bäst.

I Margaret Atwoods roman Kattöga återvänder en konstnär till sin barndomsstad Toronto. Och hon tänker tillbaka och minns den utsatta flicka hon en gång var. Otäck berättelse om barns grymhet – och om att som vuxen gå vidare.

Sara Lövestam: I havet finns så många stora fiskar

Boken är lånad från Pocketförlaget

I havet finns så många stora fiskar av Sara Lövestam är en sån där roman som är smärtsam att läsa men viktig. I centrum för berättelsen står femåriga Malte. Hemma har han det inte bra alls och på dagis är han utåtagerande och lite ensam. En dag blir han tilltalad av en främmande man, en man som vill att de ska ha hemligheter ihop.

Lövestam skriver mycket bra och berättelsen om Malte är vass, verklig och engagerande. Vissa stycken vill jag helst hoppa över, jag vill inte veta, men jag fortsätter ändå, jag måste få veta om det ska ordna sig för Malte trots allt. Spänningen skruvas upp som i en thriller. Berättarperspektivet växlar mellan flera personer och bitvis tycker jag att det blir både rörigt och splittrat. Men det är inte så viktigt. I huvudsak är det här en mycket bra roman. Läs den!

Betyg: 4

Förlag: Pocketförlaget
Utgiven: 2011
ISBN: 9789186675905
Sidantal: 333 + extramaterial

Jag har läst pocketupplagan som tyvärr är slut på förlaget. Det är vänner och bekanta, bibliotek och second hand, som gäller. Men som e-bok finns den både på Adlibris och Bokus.

Lawen Mohtadi: Den dag jag blir fri: en bok om Katarina Taikon

Bilden är lånad från Natur & Kultur
När jag var barn läste jag Katarina Taikons böcker om Katitzi, om och om igen. Jag älskade dem. Vad jag aldrig förstod var att Taikon inte bara var en barnboksförfattare. Under många år var hon en av Sveriges viktigaste förkämpar för mänskliga rättigheter. Hon och systern Rosa slogs för att romerna skulle släppas in i folkhemmet. Det var i frustration över att kampen inte gav resultat snabbt nog som hon började skriva sina självbiografiska romaner om Katitzi.

Det var först när jag såg Lawen Mohtadis film Taikon för ett par år sedan som jag förstod bredden i Katarina Taikons liv och verk. Nu har jag äntligen läst Mohtadis bok Den dag jag blir fri: en bok om Katarina Taikon.

Det är berättelsen om en kvinna som trots att hon tillhörde en mycket utsatt grupp och trots en trasig barndom fick chansen att skapa ett liv på sina egna villkor. Hon blev som 16-åring upptäckt av filmaren Arne Sucksdorff, umgicks med skådespelare och konstnärer, skaffade sig en utbildning, blev egenföretagare. Och hon blev som sagt en ivrig förkämpe för att romerna skulle få samma rättigheter som alla andra i Sverige.

Den dag jag blir fri är tunn, knappt 200 sidor, men ändå full av fakta. Researchen känns gedigen, Mohtadi har koll på ämnet och när hon inte har koll avhåller hon sig från spekulerationer. Språket är kortfattat och tydligt och lättillgängligt.

Jag hade vela få en bättre översikt över romernas svenska historia men bortsett från det är jag mycket nöjd med boken.

Betyg: 4,5

Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: januari 2015
ISBN: 9789127142244
Sidantal: 197

Boken finns på Adlibris och Bokus.