Tematrio: Ungdomsböcker

I veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta om tre bra böcker som passar för ungdomar. Här är min trio.

Ursula Poznanskis sci-fi-roman Sveket utspelas i en dystopisk framtid där någon slags katastrof förvandlat jorden till snö och is och is och snö. De privilegierade lever ett förhållandevis skyddad tillvaro inne i sfärerna. Studenten Ria spås en lysande framtid men en konspiration sätter stopp för allt och hon och några andra ungdomar tvingas fly ut i det okända. Spännande och brutalt och nervigt och trovärdigt. Första delen i en trilogi. Jag ser fram emot att läsa de två andra böckerna i serien.

Kretsen av Maggie Stiefvater är en fantasyroman om fyra internatskoleelever på jakt efter en kungagrav. Och en flicka vars kyssar är dödliga. Välskrivet och underhållande och lättsamt. Första delen i en kvartett.

Siri Pettersens roman Odinsbarn är en fantasytegelsten som framför allt lämpar sig för äldre ungdomar (och unga vuxna och medelålders tanter som jag). En femtonårig flicka får veta att hon inte är som andra. Hon är född svanslös, ett monster från en annan värld, en menskr som sprider smitta och död. Om hennes hemlighet röjs kommer hon avrättas. Spännande och otäckt om utanförskap, maktkamp och intriger i en värld som både är lik och olik vår. Första boken i en trilogi. Uppföljaren Röta är nästan lika bra. Läsaren kastas in i handlingen utan någon sammanfattning av vad som hände i första boken och om en inte minns är det svårt att hänga med. Innan jag läser den tredje och avslutande delen ska jag bläddra i de två tidigare böckerna. Eller kolla upp handlingen i dem på nätet.

Maryse Condé: Tills vattnet stiger

Bilden är lånad från Leopard Förlag

Vissa böcker är bara tråkiga. Maryse Condés roman Tills vattnet stiger lockar med personliga tragedier och livshemligheter mot bakgrund av politiskt våld och naturkatastrofer. Det borde vara en bok för mig. Men näpp, inte min stil alls. Människorna är obegripliga och ointressanta och handlingen en enda röra. Visserligen finns det stycken som är spännande men det hjälper inte riktigt. Jag gillar genomtänkta och sammanhållna intriger. Här finns inte något som ens avlägset liknar en röd tråd.

Det är synd. Jag gillar Condés avskalade språk, jag hade velat tycka om resten också.

Betyg 2 stjärnor

Originaltitel: En attendant la montée des eaux
Översättning: Helena Böhme
Förlag: Leopard Förlag
Utgiven: maj 2014
ISBN: 9789173435345
Sidantal: 316

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Petina Gappah: Memorys bok

Bilden är lånad av Bonnier Pocket

Att skriva den andra boken är svårt. Särskilt när den första boken blev fantastisk. Jag Ä-L-S-K-A-D-E Petina Gappahs debut Sorgesång för Easterly. Den består av en samling noveller som skildrar livet i Zimbabwe och livet i exil. Den är så smart, vass, rolig, cynisk, förfärande, älskansvärd, överväldigande. Den är enastående.

Det är mycket att leva upp till. Gappahs lyckas sådär i sin roman Memorys bok. Bokens berättarjag är Memory som sitter i fängelse, dömd för mord. Hon berättar om livet i fängelset och livet som ledde dit. Och det är läsvärt. Boken är välskriven, spretig men intressant. Memorys levnadsöde fascinerar. Det handlar inte bara om att hon åkt dit för mord. Uppvuxen i ett slumområde, såld till en vit man som barn, alltid behandlad annorlunda eftersom hon är albino. Men jag kan inte låta bli att jämföra boken med Sorgesång för Easterly. Det märks att de är skrivna av samma författare men Memorys bok är blekare.

Och jag tycker att Memory är anmärkningsvärt lugn med tanke på att hon när som helst kan bli hängd. Jag hade klättrat på väggarna.

Däremot förstår jag att Gappah inte är lika vass i sin samhällskritik som i novellsamlingen. Gappah åkte tillbaka till Zimbabwe för att skriva Memorys bok. Zimbabwe är en hårdför diktatur och det går inte att vara allt för kritisk öppet, åtminstone om en vill vara kvar i landet.

Hur som helst. Memorys bok är klart läsvärd och jag rekommenderar den. Och alldeles särskilt rekommenderar jag Sorgesång för Easterly.

Betyg 3,5 stjärnor

Originaltitel: The Book of Memory
Översättning: Helena Hansson
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: oktober 2017
ISBN: 9789174296747
Sidantal: 285

Boken finns på Adlibris och Bokus

Stephen King: Under kupolen

Bilden är lånad av Bonnier Pocket

Jag vet inte hur många usla Stephen King-filmatiseringar jag sett genom åren men det är ju några stycken. Tv-serien Under kupolen är en av många. Jag gav upp en bit in på andra säsongen och köpte boken i stället.

Jag borde gått direkt på boken. Den är mycket bättre. Visserligen mastodonttjock, närapå 1 200 sidor vilket är i häftigaste laget. Och myllret av människor är verkigen förvirrande. Utan personförteckningen längst fram i boken hade jag gått vilse fullständigt.

Men människorna är ypperligt skildrade. Ta bara far och son Rennie. I tv-serien är de otrevliga men smått osannolika och lätta att vifta bort som något som aldrig skulle hända. Särskilt sonen. Men bokens version av Jim och Junior Rennie lär jag inte att glömma i första taget. De är vidriga och läskigt trovärdiga och jag ryser av välbehag när jag läser om dem.

Och sådär fortsätter det boken igenom. Romanen innehåller många människor som är väl värda att lära känna (och som slarvas bort fullständigt i tv-serien). Jag har sagt det förut och jag säger det igen. King är grym på människor.

Vad gäller handlingen så är den egentligen både spännande och otäck. Men jag stör mig en del på jag känner igen för mycket från tv-serien. Även om skaparna av tv-serien ändrade på det mesta känner jag igen tillräckligt mycket för att det ska sabba en del av läsupplevelsen.  Men bara en del. Och upplösningen är brutal, för att dra till årets understatement.

Betyg: 4

Originaltitel: Under the Dome
Översättning: Anders Bellis
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: augusti 2013
ISBN: 9789174293586
Sidantal: 1180

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Donna Tartt: Steglitsan

Bilden är lånad från Bonnier Pocket

Donna Tartts roman Steglitsan är en sån där bok som jag längtade jättemycket efter men sedan inte läste p.g.a. ville inte bli besviken. Jag hade läst en och annan negativ recension. Och så var det det där med tegelstensformatet (drygt 770 sidor).

Nu har jag läst. Och ja, Steglitsan är för lång. Tartt har ett fint språk men någon borde gått över texten med rödpenna och strukit och strukit. Och tagit ett allvarligt samtal med författaren om klichéer. Boken dräller av klyschor på två ben. Hur svårt kan det vara att skildra ryssar/ukrainare som inte bälgar i sig sprit som vi andra dricker vatten? För att bara ta ett exempel. Det finns många av dem.

Boken är inte ointressant. Intrigen är spretig men underhållande och gripande, språket bitvis något alldeles extra. Men den är inte alls så bra som den kunde ha varit. Det handlar trots allt om författaren som skrev Den hemliga historien och Den lille vännen. Hon kan bättre.

Betyg: 3,5

Originaltitel: The Goldfinch
Översättning: Rose-Marie Nielsen
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: april 2014
ISBN: 9789174293975
Sidantal: 782

Boken finns på Adlibris och Bokus.

 

Tematrio: Rymdgrejer i titeln

Ny vecka, ny tematrio. Den här gången uppmanar Lyran oss att berätta om tre böcker, dikter, musikstycken, TV-serier eller filmer som har något som finns i rymden i titeln. Här är min trio.

Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams är en modern sci-fi-klassiker och i några decennier eller så kände jag mig som den enda i universum som inte läst den. Men i år har jag äntligen kommit till skott. Knäppt och roligt men inte riktigt så roligt som jag trodde och kanske lite väl knäppt också. Men hela grejen med att Jorden pulvriseras p.g.a. intergalaktiskt vägbygge är rätt kul. Inte för att jag vill att det ska hända. Men jag tycker bäst om sci-fi (och fantasy) som relaterar till och kommenterar företeelser i vår värld.

John Ajvide Lindqvists böcker är bra exempel på fantasy som är en enda lång kommentar till vår värld. Böckerna utspelas i vår värld och vår tid, men med övernaturliga inslag. Min favorit är Lilla stjärna som handlar om två udda flickor och en vänskap med förödande konsekvenser. Spännande, otäckt och hyfsat slabbigt. Rekommenderas till alla som gillar kombon socialrealism och skräck. Rekommenderas till alla som inte gillar skräck. Rekommenderas till alla. Det här är helt enkelt ruggigt bra.

En helt annan typ av bok är Jón Kalman Stefánssons roman Himmel och helvete. Eller ja, jag skulle tippa på att det kvalar in som socialrealism men är alltså helt utan inslag av fantasy- eller sci-fi. Boken utspelas på Island och handlar om en pojke och hans möte med döden. Sparsmakat men effektivt berättat men för spretigt. Första boken i en trilogi. Jag kommer läsa åtminstone en del till.

 

 

 

 

 

 

Tematrio – #Metoo

Få har väl missat taggen #Metoo där mängder av flickor och kvinnor berättat att också de utsatts sexuella trakasserier, sexuellt våld och kränkningar. I veckans tematrio uppmanar Lyran oss därför att berätta om tre romaner som gestaltar sexuellt våld/kränkningar. Här är min trio.

I Alden Bells dystopiska roman I dödsskuggans land skildras ett sexuellt övergrepp ur offrets perspektiv. Otäck beskrivning i en otäck bok. Bell har skrivit en sparsmakad, drabbande och spännande skildring av världen efter zombiekalypsen. Jag förstår inte varför den inte blivit en världssuccé. Jag hoppas jag kan få tag på uppföljaren Exit Kingdom.

I thrillern 1974 av David Peace skildras övergreppet ut förövarens perspektiv. Vidrig beskrivning. Peace är överhuvudtaget bra på att skildra hur människor begår vidrigheter mot varandra. Han still är repetitiv och suggestiv och rå och det funkar verkligen. Dessvärre är han snudd på obegriplig. Det var först i den fjärde boken i serien, 1983, som jag fick något grepp om vad Red Riding-kvartetten går ut på (bortsett från att människor är hemska mot varandra, och korrumperade). Som att läsa Cormack McCarthys roman Blodets meridian, fast fyra gånger.

Våldtäkten i Carsten Jensens historiska roman Vi, de drunknade beskrivs på ett helt annat sätt, som betraktad av en utomstående, sakligt konstaterande faktum. Det är otäckt det också, men inte så otäckt som i de två ovan nämnda romanerna. Märklig bok, för övrigt. Den börjar som en eländesskildring som frossar i mänsklig uselhet och tragedi, övergår till en vemodig vardagsbeskrivning av några människor i en liten stad och slutar som snudd på skröna. Klart läsvärd men borde kortats ner, alldeles för mastigt med drygt 700 sidor.

Alden Bell: I dödsskuggans land

Bilden är lånad från MIX förlag

Jag börjar bli bortskämd med riktigt bra zombieromaner. Alden Bells bok I dödsskuggans land är precis så bra som jag hoppats. Jag har velat läsa den ända sedan den kom ut och nu har jag äntligen lånat den på biblioteket. Den gavs ut 2012 och så här fem år senare känns en pocketupplaga allt mindre trolig.

Huvudpersonen o boken är femtonåriga Temple, en vinddriven fajter som föddes efter zombieapokalypsen och som inte känner till något annat. Hon slåss mot zombier och hon slåss mot människor. Som ensam ung tjej är hon dubbelt utsatt. Spänningslitteratur som skildrar sexuella övergrepp helt ur flickans/kvinnans perspektiv är inte så vanlig, för att ta till årets understatement men Bell är ett välkommet undantag.

Berättelsen är hjärtskärande men tack och lov inte hopplös (jag pallar inte hopplöshet). Och den är spännande och otäck och ganska äcklig. Ingen vidare middagsläsning men jättebra läsning närhelst annars.

Berättarstilen är stram och lite spöklik. En läsare jämförde med Cormack MacCarthys Vägen och det är en jämförelse jag ställer upp på. Skillnaden är att Bell är mer lättläst, det är inte svårt att förstå vad som hänt och vad som händer.

I dödsskuggans land är en fantastisk bok som borde kunna nå långt utanför fantasykretsar. Spänningslitteratur om människors utsatthet i en havererad värld borde kunna få en riktigt bred publik. Själv vill jag väldigt gärna läsa uppföljaren Exit Kingdom, som egentligen är en prequel. Den finns inte i svensk översättning men jag är fullt villig att läsa på engelska, bara jag får tag i den.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: The Reapers are the Angels
Översättning: Carla Wiberg
Förlag: MIX förlag
Utgiven: 2012
ISBN: 9789186845247
Sidantal: 253

Den tryckta upplagan har utgått ur handeln men e-boken finns att köpa på Adlibris och Bokus.

Elly Griffiths: En kvinna i blått

Bilden är lånad från Månpocket

Elly Griffiths deckare om rättsarkeologen Ruth Galloway har fått en särskild plats i mitt litterära hjärta. Med En kvinna i blått visar hon att hon fortfarande förtjänar den där platsen. Deckargåtan är trevlig och med lagom läskiga mord. Atmosfären är s-u-p-e-r-brittisk. Människorna behagligt udda som de flesta människor är och en del är lite mer udda än andra.

Kanske hade Griffiths kunnat skruva åt det där udda lite mer. Det har ju blivit några böcker nu och jag har vant mig vid Nelsons konservatism och Cathbads druiderider. Jag tycker att det är dags för Griffiths att utöka listan på excentriker i Ruth Galloways omedelbara närhet. Hon kan plocka någon av dem som förekommer i En kvinna i blått. Eller låta någon av dem som redan är med på listan göra ett språng i utvecklingen. Shona kan gå med i en sekt med världserövrarplaner. Michelle kan starta ett papegojpensionat i hennes och Nelsons källare. Se till att det händer något.

Men bortsett från att jag börjar tycka att människorna runt Galloway behöver skruvas åt lite så håller Griffiths håller stilen. En kvinna i blått är en underhållande mysdeckare skriven med skärpa, ironi och humor. Den är en typisk Griffiths.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: The Woman in Blue
Översättning: Ing-Britt Björklund
Förlag: Månpocket
Utgiven: augusti 2017
ISBN: 9789175037271
Sidantal: 324

Boken finns på Adlibris och Bokus

André Alexis: Femton hundar

Bilden är lånad från Kalla Kulor Förlag

Jag hade kunnat älska André Alexis roman Femton hundar. Om den hade varit en fantasybok om femton hundar som får mänskligt medvetande och talförmåga och ger sig ut på äventyr. Tänk ett så underbart tillfälle att kombinera en rejäl dos fantastik med lite satir och lite allmänt filosoferande om mänskligheten.

I stället är det precis tvärtom. Femton hundar är en fabel där talande djur används som ursäkt för att diskutera mänskligheten och samhället och filosofin och sånt i den stilen.

Jag tycker det blir lite tråkigt. Dessutom är det deprimerande med en bok som går ut på att femton hundar ska dö.

Alexis skriver bra och hans berättelse har många poänger. Men han är för seriös för mig. Efter mycket tvekan ger jag ändå 3 stjärnor i betyg, eftersom boken är så välskriven. Den är inte bara skriven för mig.

Betyg: 3 stjärnor

Originaltitel: Fifteen Dogs
Översättning: Hanna Williamsson
Förlag: Kalla Kulor Förlag
Utgiven: maj 2017
ISBN: 9789188153586
Sidantal: 221

Boken finns på Adlibris och Bokus