Maria Adolfsson: Mellan djävulen och havet

Bilden är lånad från Wahlström & Widstrand

Maria Adolfssons tredje roman om önationen Doggerland, Mellan djävulen och havet, är en både-och-bok. Bitvis spännande och engagerande och gripande, bitvis avslagen och utan styrsel. Delvis handlar det om att jag blev så väldigt förtjust i förra boken, Stormvarning. Den hade liksom allt en deckare ska ha och jag så uppskruvade förväntningar när jag tog mig an uppföljaren. Doggerland borde ju bara bli bättre och bättre, tänkte jag, och så blev jag lite besviken.

Men vad är det jag inte gillar då? Vad är det som gör att jag tycker att Mellan djävulen och havet är den svagaste i serien? Framför allt handlar det om att Adolfsson inte utnyttjar potentialen i människor och miljöer, särskilt inte med tanke på att hon faktiskt skapat ett hittepåland med oändlig potential. Jag vill ha mer av konstiga människor och konstiga seder och intressanta miljöer. Lite mer som Elly Griffiths böcker om Ruth Galloway.

Och lite mindre av huvudpersonen Karen Eiken Hornbys traumatiska förflutna, depressiva tendenser och besvärliga relationer. Jag börjar bli orolig för att Adolfsson börjar fokusera för mycket på sin kriminalinspektörs personliga problem, ta de där problemen för mycket på allvar. Det är så många deckarförfattare som har fallit för den frestelsen och det vore synd om böckerna om Doggerland gick samma väg. Jag har egentligen inga problem med poliser med personliga problem – min favoritpolis Harry Hole är en självdestruktiv periodare som sabbat sitt liv och sin karriär många gånger. Jag älskar honom. Jo Nesbø är bara bäst när det gäller att skildra självdestruktiva periodare.

Och egentligen har jag inga problem med att en deckarförfattare fokuserar på huvudpersonernas personliga problem heller. Elly Griffiths gör en stor grej av Ruth Galloways komplicerade privatliv. Ruth är ensamstående mor, fadern till barnet är en ärkekonservativ och plågsamt lyckligt gift polis, Ruths chef är ett självcentrerat pucko, bästa vännen bara marginellt bättre. Och så vidare. Och Griffiths beskriver allt det där på ett underhållande sätt. Personliga problem kan vara en stor tillgång i en deckare, om de skildras på rätt sätt – som Jo Nesbø och Elly Griffiths gör. Jag hoppas att Adolfsson sällar sig till dem i nästa bok.

Nu låter jag vansinnigt och orättvist gnällig. Som jag inledde är ju delar av Djävulen och havet både spännande och engagerande och gripande. Vill inte gå in på detaljer pga spoilers, men det finns där, allt det som en bra deckare ska ha. Delar av boken är helt enkelt hjärtskärande, på ett bra sätt och upplösningen sedvanligt andlös.

Som sagt, Mellan djävulen och havet är en både-och-bok. Den börjar bra, dippar betänkligt i mitten och lyfter ordentligt mot slutet. Det blir en trea i betyg.

Betyg: 3 stjärnor

Förlag: Wahlström & Widstrand
Utgiven: september 2020
ISBN: 9789146237051
Sidantal: 389

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Jennifer Egan: Goon squad

Bilden är lånad från Bonnier Pocket

Nu har jag läst Jennifer Egans debutroman Goon squad och det är ingen tvekan: jag tycker den är klart bättre än hennes senare roman Manhattan beach. Jag förstår varför Goon squad fick Pulitzerpriset (och varför Manhattan Beach inte fick det). Fast ett Pulitzerpris säger kanske inte så mycket, nu när jag tänker efter. Steglitsan av Donna Tartt fick också Pulitzerpriset och den är i vissa avseenden förfärlig, ett klichéspäckat mischmasch som jag aldrig vill uppleva igen.

Goon squad vill jag faktiskt uppleva igen. Jag är inte mycket för omläsningar av böcker men ska jag läsa om någon bok de närmaste åren står Goon squad högt upp på listan. Det finns mycket i den att upptäcka. Handlingen tar avstamp i en före detta punkare som avancerat till skivbolagsdirektör och hans neurotiska assistent (hon stjäl tvångsmässigt). Med de två som utgångspunkt har Egan skrivit en samling berättelser om en samling människor som på något sätt är relaterade till varandra. Som en novellsamling där novellerna hänger i hop. Läsningen är bitvis rätt förvirrande för handlingen hoppar hit och dit i tid och rum och mellan olika personer, utan någon direkt logik. Men just förvirringen är också spännande, för varje berättelse ger en pusselbit i ett stort pussel och en omläsning ger nog många aha-upplevelser.

Om det finns en röd tråd i boken så är det vad tiden gör med människor. Handlingen sträcker sig från början av 1970-talet till en nära framtid (Egan avslutar faktiskt med att nästan nosa på sci-fi-genren, bara en sån sak). Och det tiden gör med människor, hela grejen med att det inte går att vrida tillbaka klockan, är sorgligt men samtidigt fascinerande. Goon squad är en fascinerande bok.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: A Visit from the Goon Squad
Översättning: Eva Johansson
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: december 2019
ISBN: 9789174297898
Sidantal: 344

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Margaret Atwood: Gileads döttrar

Bilden är lånad från Norstedts

Om inte Margaret Atwoods namn faktiskt stått på omslaget till Gileads döttrar hade jag trott att det handlat om fan fiction. Atwood är en av mina absoluta favoritförfattare med en flera riktigt, riktigt bra dystopier på sin meritlista. Tjänarinnans berättelse, förlagan till HBO:s tv-serie The Handmaid’s Tale är ett utmärkt exempel, en otäck berättelse om hur USA i en nära framtid förvandlats till en kvinnoförtryckande diktatur av värsta sort. Atmosfären i boken är så kvävande och så paranoid, utsattheten som beskrivs total. Det är inte den bästa bok jag läst – det finns ett och annat som framstår som utdaterat. Tekniken för surrogatmödraskap har ju gått framåt en del sedan 1980-talet om man säger så. Men Tjänarinnans berättelse är en bok som är väldigt svår att glömma.

Att säga att uppföljaren Gileads döttrar inte håller samma klass är väl årets understatement. Uppföljaren är en halvdålig sci-fi för unga vuxna. Och eftersom det är Atwoods namn som står på boken är det nästan så jag undrar om det är en spökskrivare som varit i farten. Det finns knappt ett spår av det som gör Atwoods övriga författarskap så outstanding. Personporträtten är platta och framställningen av Tant Lydia som en i grunden god tant med demokratiska böjelser faller på sin egen orimlighet. Skildringen av förtrycket i Gilead är visserligen intressant men saknar helt den skärpa och tyngd som annars utmärker Atwoods dystopier. Och även om handlingen är bitvis spännande så hjälper det inte när intrigen är ogenomtänkt och i grunden orimlig. Upplösningen är ju bara… Ja.

Jag förstår inte vad som hände. Kanske ville Atwood ge ett avslut till fansen av tv-serien. Kanske tänkte hon att de litterära ambitionerna då måste sänkas radikalt. Hur som helst är resultatet rätt sorgligt. Den som älskar Tjänarinnans berättelse kan utan vidare hoppa över Gileads döttrar och kolla på tv-serien i stället. HBO:s version av storyn är kanske inte heller så trovärdig men den har väldigt mycket atmosfär. Och den ger en tusan så mycket spännande förklaring av vad som hände efter att Offred klivit in i den där skåpbilen.

Betyg: 2 stjärnor

Originaltitel: The Testaments
Översättning: Inger Johansson
Förlag: Norstedts
Utgiven: augusti 2020
ISBN: 9789113098852
Sidantal: 442

Boken finns på Adlibris och Bokus.