William Gibson: Neuromancer-trilogin

Bilden är lånad från Modernista

Neuromancer-trilogin är en hisnande läsupplevelse. Jag är visserligen en tacksam publik eftersom jag är så svag för sci-fi, särskilt cyberpunk. Gibsons världsbygge är fantastiskt – fantasifullt, fängslande, dystopiskt och grymt – och i många avseenden profetiskt.

Men också svårgenomträngligt, särskilt för en nykomling. Särskilt i den första boken av trilogin, Neuromancer. Jag spenderar större delen av Neuromancer med att försöka fatta vad som händer. Gibson drämmer till med en drös cyberpunkvardagsföreteelser som är välkända för den som lever i den världen och som han aldrig förklarar. Det har väl med autenticitet att göra, Gibson vill inte förstöra illusionen av verklighet. Random författare av deckare eller feelgood förklarar inte ord och företeelser som ”kaffebryggare”, ”brustablett” och ”Spotifylista”. Snyggt grepp men samtidigt desorienterande till en början. När jag läst ut Neuromancer googlade jag en del på boken, fick en del förklaringar och och gjorde mig hemtam i Gibsonspace. När jag tar mig an Count Zero, som är den andra boken i trilogin, gick läsningen betydligt lättare.

Bortsett från det hisnande världsbygget är första boken Neuromancer i många avseenden en medelbok. Gibson överanstränger sig inte för att skapa nyanser och djup hos människorna han skildrar. Handlingen är rätt så spännande men inte mer. Och så var det hela grejen med att jag faktiskt inte riktigt fattar vad som händer. Jag ger boken 3 stjärnor i betyg.

Men sen blir det snabbt bättre. Det märks verkligen i den andra boken Count Zero hur Gibson utvecklats som författare och ännu bättre blir det i den avslutande boken Mona Lisa Overdrive. Jag ger 4 respektive 4,5 stjärnor i betyg. Ingen av böckerna kommer visserligen gå till historien för sina djuplodande personporträtt men jag ändå en helt annan känsla för människorna; jag bryr mig om dem. Jag oroar mig för vad som ska hända med dem. Och det är massor som händer. Både Count Zero och Mona Lisa Overdrive är spännande, bitvis mycket spännande. Handlingen växlar fram och tillbaka mellan några människor, vilket ger dynamik och driv. Samhällskritiken ligger och bubblar mellan raderna.

Och så är det som sagt hela grejen med Gibsons fantastiska världsbygge. Jag minns när jag såg The Matrix första gången, den där hisnande känslan. Jag får samma känsla av Neuromancer-trilogin, särskilt av Count Zero och Mona Lisa overdrive. Modernista gör en kulturell välgärning som ger ut alla tre böckerna i ett. Jag ger 4 stärnor för volymen i sin helhet.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Neuromancer, Count Zero, Mona Lisa Overdrive
Översättning: Hans Lindquist
Förlag: Modernista
Utgiven: december 2019
ISBN: 9789178930821
Sidantal: 796

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Philip K. Dick: Mannen i det höga slottet

Bilden är lånad från Bakhåll

Mitt första möte med Philip K. Dick i litterär form utföll till allmän belåtenhet. Jag har ju sett flera ypperliga filmer baserade på hans böcker – Blade Runner, Minority Report, Total Recall (originalet med Schwarzenegger, ingen remake). Men jag hade ju inte läst något av honom. Jag var lite orolig för vad jag skulle tycka, har ju läst en och annan sci-fi-författare som byggt upp helt fantastiska världar, men vars litterära förmågor kanske varit si-så.

Men Philip K. Dick kunde verkligen skriva. Hans roman Mannen i det höga slottet har språket och känslan. Människorna är intressanta, författaren utrustar dem med djup och tvetydigheter och ambivalens. Och upplägget är avgjort underhållande. Mannen i det höga slottet utspelas i en alternativ verklighet där Japan och Tredje riket vann andra världskriget. Som lite av en nörd när det gäller andra världskriget och Tredje riket har jag väldigt roligt åt skildringen av diverse nazistiska höjdare och annat i den stilen. Och som många bra sci-fi-författare har Philip K. Dick något att säga om samtiden. Just kontrafaktisk historia har en alldeles särskild potential för samtidsanalys och samtidskritik. Många pluspoäng där alltså.

Det jag inte riktigt gillar med boken ligger mest på detaljnivå, det finns sånt som jag inte begriper och sånt jag tycker är orimligt. Och slutet är lite för öppet, ofärdigt på något sätt. Men annars är Mannen i det höga slottet en riktigt trevlig läsupplevelse. Bra efterord av Johan Frick var en oväntad bonus.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: The Man in the High Castle
Översättning: Eva Gabrielsson
Förlag: Bakhåll
Utgiven: juni 2016
ISBN: 9789177424437
Sidantal: 252

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Jussi Adler-Olsen: Offer 2117

Bilden är lånad från Albert Bonniers Förlag

Offer 2117, Jussi Adler-Olsens åttonde bok om Avdelning Q, är oväntat tam. Lite av en besvikelse faktiskt.

Inte så att det inte händer något. Tvärtom, det händer massor, mest hela tiden. När bilderna av ännu en båtflykting som dött i Medelhavet kablas ut över världen dras en oväntad händelsekedja igång. I Portugal beslutar sig en misslyckad journalist sig för att berättelsen om den döda ska bli räddningen för hans karriär. I Danmark får en synnerligen störd ung man för sig att den döda är ett tecken från ovan. Och för Assad vid Köpenhamnspolisen är bilderna av den döda kvinnan en länk till hans förflutna och hans sedan åratal försvunna hustru och barn. Och alltihop hänger samman med en islamistisk grupp som planerar ett spektakulärt terrordåd någonstans i Europa.

Det är inte så snårigt som det låter. Trots att handlingen hoppar hit och dit både i tid och rum och mellan väldigt många personer har jag inga problem med att hänga med. Förutsättningen är dock att jag läst de sju föregående böckerna och känner igen delar av persongalleriet. Och jag får ju aldrig direkt tråkigt. Det händer som sagt något mest hela tiden. Offer 2117 är späckad med action, våld och ond bråd död och dessutom en hel del tragik. Och dessutom är det intressant att äntligen få ta del av Assads historia. Att Assad har ett mörkt förflutet och många hemligheter har det hintats om åtskilliga gånger i de tidigare böckerna och det är på tiden vi läsare får veta vad allt går ut på.

Ändå är det något som saknas. Adler-Olsens böcker har levt högt på humor och charm och en uppsättning mer eller mindre knäppa personer. I Offer 2117 kommer allt det där i skymundan och därmed försvinner en del av poängen med boken. Kvar blir en actionhistoria som inte riktigt förmår höja sig över mängden, trots det i och för sig behjärtansvärda budskapet av konsekvenserna av diktatur, krig och flyktingskap.

Betyg: 3 stjärnor

Originaltitel: Offer 2117
Översättning: Helena Hansson
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: juli 2020
ISBN: 9789100184711
Sidantal: 512

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Don Winslow: Muren

Bilden är lånad från Harper Collins Nordic

Ännu en bok som borde förses med varningstext: Don Winslows mastodontroman Muren. Men jag rekommenderar ändå alla som orkar att läsa den. Jag rekommenderar den särskilt till personer som tycker att det är helt okej att partyknarka ibland på grund av ”skadar ingen annan”. Muren är en mycket välskriven och mycket brett upplagd skildring av narkotikans väg från Mexico till USA. Som läsare får jag träffa höjdarna och fotfolket i de mexikanska knarkkartellerna, personerna som för in knarket i USA, langarna och användarna på gatan. Agenterna och poliserna, politikerna. Journalisterna. Barnen. Det är nog det värsta i den här boken, skildringen av barnen.

Det säger sig själv att det här är en oerhört våldsam bok. Kriget mellan de mexikanska knarkkartellerna har skördat otroligt många offer och Winslow väjer inte för de blodiga detaljerna om man säger så. Och glöm alla tankar på att försöka hålla räkning på liken, det går bara inte, det är omöjligt. De samlas bokstavligt talat i högar och drivor, dumpade längs vägkanten och på soptippar, hängandes från broar.

Men det är inte dussindeckarunderhållningsvåld som Winslow levererar. Han skildrar en fruktansvärd verklighet så som den ser ut. Det här är knarkindustrin och människorna i den. Han låter läsaren krypa in under skinnet på dem alla, från bossarna i kartellernas Mexico till heroinisterna på New Yorks gator. Det är hemskt och brutalt men också insiktsfullt och nyanserat och fullt av medkänsla. Och knäppast av allt, det är många gånger roligt. Tonårskillarna som ordnar en pisstävling på en sluten ungdomsvårdsanstalt; vinsten är en sanslös mängd Snickers. Gangstern som i fängelset längtat efter sina bägge familjer (frun och barnen i USA, älskarinnan och barnen i Mexico) och som när han kommer ut inser att de är skitjobbiga allihop. Och så vidare.

Som en bonus får en viss amerikansk president en rejäl smäll på nosen. Winslow är en känd Trumpmotståndare och det är liksom ingen tvekan vem som är förebilden för bokens presidentkandidat, sedermera president.

Om jag ska klaga på något så är det villervallan av människor. Winslow har ett fantastiskt språk, medryckande och lättillgängligt. Men det är en oerhörd massa människor att hålla reda på och jag har särskilt problem med namnen i de mexikanska knarkkartellerna. De är så många, de är släkt med varandra på olika sätt och de är i våldsam konflikt med varandra, inte sällan för grejer som hände långt tillbaka i tiden. Läsningen hade underlättats av ett personregister. Jag borde ha skrivit ett själv. Det är framför allt svårigheterna att hålla reda på vem som är vem och som gjort vad som sänker betyget till 4 stjärnor.

Och så några ord om omfånget. Muren är ca 780 sidor pytteliten text, vilket ju kan verka avskräckande. Det tog ju sin lilla tid att ta sig igenom den. Men den är värd varenda minut. Nu vill jag läsa föregångarna I hundarnas våld och Kartellen. Muren är nämligen tredje boken i en trilogi, men det går utmärkt att läsa den fristående.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: The Border
Översättning: Anders Nunstedt
Förlag: Harper Collins Nordic
Utgiven: juni 2020
ISBN: 9789150948820
Sidantal: 781

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Karin Smirnoff: Jag for ner till bror & Vi for upp med mor

Bilderna är lånade av Bokförlaget Polaris

Vissa böcker borde faktiskt förses med varningstext. Jag har läst många romaner som handlar om svåra och tunga ämnen. Mitt största intresse är historia och alla vet ju att den mänskliga historien är fullt av sådant som är svårt och tungt. Särskilt om en särskilt riktar in sig på 1900-talets totalitära ideologier i Europa.

Men jag var inte redo för Karin Smirnoff. Hade jag vetat före hade jag nog aldrig läst.

Missförstå mig inte. Smirnoff är en mycket bra författare. En sämre författare hade spårat ur till en ren eländesskildring. Inte Smirnoff. Hon har ett alldeles särskilt språk, hon skriver med ironi och fjäderlätt humor, hon skriver om människor som tar sig igenom livet mot alla odds, hon ger hopp. Men det är en förfärlig massa misär hon lyckas klämma in mellan boksidorna. Pappor som begår sexuella övergrepp på barn, djur som misshandlas och dödas av ren sadism, präster som begår sexuella övergrepp på församlingsmedlemmar, män som super och slår och våldtar och så vidare, och så vidare. I de här böckerna finns det gott om både hemskheter och allmän tragik.

Ska man göra någon slags gradering är väl den första boken Jag for ner till bror hemskast. Redan på sidan 100 kände jag mig golvad och sen blev det värre. Som sagt, hade jag vetat vad jag gav mig in på hade jag aldrig gett mig in på det. Det finns avsnitt i den boken som det känns som jag aldrig kommer glömma.

Samtidigt är det en väldigt medryckande och spännande läsning. Smirnoff är som sagt både ironisk och rolig. Jag for ner till bror innehåller dessutom ett mystiskt dödsfall och därtill blir det en del avslöjanden av livshemligheter och annat intressant. I uppföljaren Vi for upp med mor avslöjas fler hemligheter, katastrofala livsval hotar och så en dos action på det. Smirnoff levererar dessutom en rejäl bredsida mot vissa västerbottniska religiösa sekter. Och så avslutas boken med en cliffhanger som gör att jag bara måste läsa den tredje boken, trots att jag kanske borde låta bli.

Och så var det hela grejen med hopp. Trots allt elände som levereras så finns det där, som bokens röda tråd. Inte på ett feelgoodaktigt lyckligaslutsätt. Men huvudpersonen Jana Kippo är en sån där människa som är anmärkningsvärt bra på att hålla näsan ovanför vattnet, trots att hon borde drunknat för länge sen. Hon tar sig fram och hon tar tag och det verkar aldrig falla henne in att ge upp, inte på riktigt. Hon är komplicerad och hon har noll smak när det gäller män men hon överlever med stil och hon är tveklöst ett underhållande sällskap. Och så är det med många människor i de två böcker jag läst, de är underhållande sällskap.

Så trots att jag egentligen önskar att jag inte läst böckerna så är de bra och avgjort läsvärda. Jag förstår hyllningarna, framför allt av den andra boken. Den är något alldeles extra.

Betyg: 4 stjärnor

Titel: Jag for ner till bror
Förlag: Bokförlaget Polaris
Utgiven: april 2019
ISBN: 9789177951322
Sidantal: 319

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Betyg: 4,5 stjärnor

Titel: Vi for upp med mor
Förlag: Bokförlaget Polaris
Utgiven: november 2019
ISBN: 9789177952794
Sidantal: 349

Boken finns på Adlibris och Bokus.