Peter Swanson: Hennes värsta mardröm

Bilden är lånad från Southside Stories

Swanson gör det igen, fast ännu bättre. Precis som Värd att döda, som jag skriver om här, är Hennes värsta mardröm, en mycket välskriven psykologisk thriller. Den här gången handlar det om en engelsk tjej som byteslånar lägenhet med sin amerikanske kusin. Men hon har knappt hunnit inta kusinens snofsiga Bostonlägenhet förrän ett lik hittas i grannlägenheten och sen går det snabbt utför med trivseln och tryggheten.

Precis som i den förra boken gör Swanson en djupdykning i mänsklig psykopati och han gör det bra. Hennes värsta mardröm är läskigt trovärdig och härligt oförutsägbar och lagom snårig. Intrigen är om inte nyskapande så definitivt något bortom standardformuläret för hur man konstruerar en bra deckarhistoria. Och om Värd att döda var ett bra argument för singelliv och celibat så är Hennes värsta mardröm skäl nog att dumpa mänskligt sällskap fullständigt och istället skaffa en katt. För övrigt spelar faktiskt en katt en nyckelroll i boken. Bara en sån sak! Jag ger fem stjärnor i betyg och hoppas på att det kommer fler böcker av Swanson i svensk översättning.

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: Her Every Fear
Översättning: Katarina Falk
Förlag: Southside Stories
Utgiven: april 2020
ISBN: 9789188725646
Sidantal: 359

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Peter Swanson: Värd att döda

Bilden är lånad från Southside Stories

2020 är ett rätt deppigt år i många avseenden men på deckarfronten har det sett riktigt bra ut; jag har upptäckt flera nya riktigt bra författare av deckare och thrillers. Senaste fyndet är Peter Swanson. Jag var lite tveksam när jag började läsa hans thriller Värd att döda, jag var orolig för att det skulle visa sig vara en sämre variant på temat Främlingar på tåg (den där filmen av Hitchcock där två killar på skämt byter mord och det visar sig att den ena faktiskt menar allvar).

Det är det inte. Värd att döda är en mumsigt välkomponerad thriller som bjuder på tillräckligt många överraskningar för att hålla mig fångad. Den ger många bra argument för singelliv och celibat, om en säger så. Och den är en ruggigt bra inifrånskildring av sociopati, psykopati, antisocial personlighetsstörning eller vad en nu vill kalla det. Det är svårt att ge röst åt en person med den typen av störning utan att det blir fånigt eller överdrivet eller bara trist. Men Swanson lyckas galant. Det är mycket snyggt gjort.

Plus i kanten ger jag också för språket. Många bra deckarförfattare är kanske inte så skickliga stilister men de kompenserar stort genom förmågan att snickra ihop en spännande och tillräckligt trovärdig berättelse om människor som som är spännande och tillräckligt trovärdiga. Swanson är spännande och trovärdig och hans människoskildringar är avgjort bra och dessutom är han en hejare på att formulera sig.

Jag ger snudd på full pott i betyg. Att det blir snudd på beror på att boken trots allt är lite förutsägbar på sina ställen. Men bara lite.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: The Kind Worth Killing
Översättning: Katarina Falk
Förlag: Southside Stories
Utgiven: maj 2018
ISBN: 9789188725103
Sidantal: 375

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Patrick Modiano: De dunkla butikernas gata

Bilden är lånad från Norstedts

Jag fortsätter min lovsång över Patrick Modianos författarskap. I romanen De dunkla butikernas gata skildrar han, som så många gånger förut, en person på jakt efter sitt förflutna. Den här gången handlar det om Guy som tappade minnet efter en allvarlig olycka många år tidigare och som verkligen inte vet vem han är. När hans chef beslutar sig för att bomma igen sin detektivbyrå och övergå till ett liv som pensionär beslutar sig Guy för att ta reda på sin egen identitet. Sökandet för honom tillbaka till andra världskriget och det ockuperade Frankrike.

De dunkla butikernas gata är stramt och effektivt berättad. Inga poetiska utsmyckningar, inga onödiga utvikningar eller sidospår. Det är den yttre handlingen som beskrivs, författaren levererar inga övertydligheter, mycket försiggår mellan raderna och läsaren får själv dra sina slutsatser. Det är en fördel om man kan åtminstone något om Frankrike under andra världskriget (som att landet invaderades och besegrades och ockuperades av Tredje riket och så där). Berättelsen påminner en hel del om en thriller, med den klart uttalade gåtan och jagandet efter ledtrådar, pusslet som läggs. Och åtminstone jag tycker att boken är spännande som en thriller. Men det är ingen thriller och ska inte läsas som en sådan. Det är en bok om några människor som var unga under kriget och vad som – glimtvis – hände med dem men också om de människor som bokens huvudperson möter under sitt letande efter sitt förflutna.

Det här är något av det absolut bästa jag läst av Patrick Modiano, och han har en väldigt hög lägstanivå. Jag ger fem självklara stjärnor i betyg.

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: Rue de boutiques obscures
Översättning: Anne-Marie Edéus
Förlag: Norstedts
Utgiven: 2014
ISBN: 9789113067803
Sidantal: 252

De tryckta upplagorna har utgått ur den ordinarie näthandeln. Det är bibliotek och second hand, vänner och bekanta som gäller. Eller e-bok.

Renée Knight: Disclaimer

Bilden är lånad från Sekwa Förlag

Renée Knights förstlingsverk Disclaimer är rätt så olik hennes andra roman Sekreteraren. Det är nästan så att man kan tro att böckerna inte har samma författare. Till att börja med innehåller Disclaimer ett mysterium, en gåta som ska lösas. En kvinna läser en roman som hon till sin stora fasa inser handlar om henne själv och en hemlighet hon dolt för alla. Och det dyker rätt snart upp ett lik och det är uppenbart att det finns någon som vill ha hämnd. Sekreteraren var en återhållsam och ganska långsam berättelse om en sällsynt behärskad kvinna; i Disclaimer är folk inte särskilt behärskade alls, Knight skildrar stora känslor och extrema handlingar och jag får många gånger känslan av att det här kan sluta lite hur som helst. Spänningsmomentet är uttalat och det blir en del tvära kast och överraskningar. Kort sagt, Disclaimer är en mer traditionell psykologisk thriller. Men ändå inte. Jag kan inte berätta hur utan att spoila men låt mig säga så hör: för den som är sugen på en annorlunda psykologisk thriller så rekommenderar jag Disclaimer varmt. Det här en mycket bra debut.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Disclaimer
Översättning: Maria Bodner Gröön
Förlag: Etta
Utgiven: juni 2016
ISBN: 9789187917196
Sidantal: 302

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Renée Knight: Sekreteraren

Bilden är lånad från Sekwa Förlag

Renée Knights roman Sekreteraren är inte en vanlig spänningsroman. Genremässigt kvalar den närmast in som psykologisk thriller, men det finns inget lik eller mystiskt försvinnande, inget sökande efter ledtrådar i jakt på gåtans lösning. Huvudpersonen Christine är den perfekta sekreteraren, effektiv och diskret och framför allt lojal. Men alla har ju sin gräns.

Sekreteraren är skriven på ett bra språk, välformulerat och rakt på sak, inga poetiska krusiduller. Det gillar jag. Och porträtten av och relationen mellan den überlojala Christine och hennes arbetsgivare, den berömda Mina Appleton, fängslar mig. Bokens styrka ligger i personporträtten och i realismen. Men det finns en viss förutsägbarhet i storyn. Det känns liksom givet att det ska gå som det går. Förutsägbarheten gör också att Knight inte heller lyckas kompensera för den spänning som ett mord och en mordutredning brukar medföra, det är först mot slutet som det blir just spännande. I övrigt är det här en väldigt lågmäld och ganska långsam skildring där det inte händer så mycket på ytan så att säga.

En bra sak med boken är att den väcker en del intressanta frågor om lojalitet och moral och livsmening. Och jag gillar att Knight serverar de där frågorna i thrillerform, utan att ta omvägen via överdrivna konstnärliga eller intellektuella ambitioner. Hon är konkret och saklig och uppriktig och återhållsam, precis som sin huvudperson Christine. Det gillar jag.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: The Secretary
Översättning: Helen Sonehag
Förlag: Etta
Utgiven: mars 2020
ISBN: 9789187917899
Sidantal: 324

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Stephen King: Institutet

Bilden är lånad från Albert Bonniers förlag

Stephen Kings senaste roman (må det bli många många fler) Institutet är en grym berättelse med historiska förebilder. Den handlar om barn med särskilda egenskaper som kidnappas och spärras in på en institution där de går en brutal och kort framtid till mötes. Ruskigt spännande nästan hela vägen fram, det är väl först mot slutet som trovärdigheten svajar till lite. Hela grejen med bra fantasy och sci-fi är att få det omöjliga att framstå inte bara som möjligt utan också helt rimligt. Jag tycker inte King lyckas med just den biten fullt ut, det är något som skaver med upplösningen. Inte så att hela boken faller ihop som en sufflé, långt ifrån, men det är en irritationsfaktor jag inte kan bortse ifrån.

Men i övrigt är det här en väldigt bra bok. Seriöst fängslande persongalleri, som vanligt. Jag fastnar särskilt för beskrivningen av barnen och av de anställda på institutet. Det finns som sagt en historisk förlaga och King förvaltar arvet väl.

Berättarperspektivet hoppar mellan flera olika personer men det är inte samma tsunami av människor som i exempelvis Törnrosor (som han skrev tillsammans med sonen Owen) eller Under kupolen. På det sättet är Institutet mer lättillgänglig. Och avsevärt mer pang på. Kollektivromaner har sin definitiva charm men kan bli långrandiga med alla miljoner underintriger som ska flätas ihop inför den stora finalen. Det var lite det som hände i Törnrosor. Institutet är enklare uppbyggd. Inte precis stramt berättad – vi snackar om Stephen King – men intrigen är mer fokuserad, mer sammanhållen, mer rakt upp och ner. Och det funkar utmärkt. Jag hinner aldrig bli mätt på berättelsen förrän den är slut.

En kul detalj med Institutet är blinkningarna åt George R R Martins fantasyepos Sagan om is och eld och tv-serien Game of Thrones. Jag hittade i alla fall fyra och är småsugen på att läsa om boken för att se om det finns fler.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: The Institute
Översättning: John-Henri Holmberg
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: juli 2020
ISBN: 9789100184728
Sidantal: 665

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Philip Reeve: De vandrande städerna & Förrädarens guld

Bilderna är lånad från B Wahlströms

På tal om barn- och ungdomslitteratur som inte bör sättas i händerna på känsliga barn (eller vuxna för den delen) så förtjänar Philip Reeve ett alldeles särskilt omnämnande. Jag har läst de två första böckerna i hans serie The Mortal Engines och särskilt i den första boken De vandrande städerna tar Reeve livet av folk i en takt och omfattning som får George R R Martin att framstå som mjäkig. Jag vet ju att 2000-talets böcker för barn i nedre tonåringen inte riktigt är som böckerna för målgruppen i fråga när jag var barn och så vidare. Men ändå, en varning kan vara på sin plats. Mortal Engines är brutalaction för barn, med tonvikt på brutal. Här dödas det i parti och minut och människor råkar illa ut på många andra sätt också. Det här är ingen lycklig värld.

Det är också mycket bra böcker. Reeve målar upp en dystopisk framtid där städer bokstavligt talat drar världen runt i jakt på resurser och där stora starka stygga städer lika bokstavligt talat käkar upp mindre svaga städer. Det är en naturlig del av den kommunala utvecklingsläran som bokens unge hjälte Tom bekänner sig till. När De vandrande städerna börjar bor han i London, i rätt del av London (alltså de övre våningarna) och har ett hyfsat privilegierat och ganska tryggt liv. Men en dag får han se något han inte borde sett och allt raseras. Utkastad i ödemarken måste han lita till flickan Hester, bokens unga hjältinna som bara har hämnd i skallen.

De vandrande städerna är en spännande berättelse där det knappt blir en lugn stund och folk folk som sagt dör som flugor. Men trots all fokus på spänning och mer spänning hinner Reeve att med förhållandevis små medel bygga upp både karaktärer och världen de lever i. Världsbygget är intelligent om än lite förenklat, det märks att det är en bok för barn. Men science fiction får vara lite förenklad. De vandrande städerna är en fascinerande och emellanåt ganska omskakande berättelse som jag ger stjärnor i betyg.

I uppföljaren Förrädarens guld, fortsätter det i ungefär samma stil. Lite färre lik kanske, men ungefär lika mycket action. Världsbygget förfinas och vidareutvecklas. En hel rad intressanta karaktärer introduceras och personskildringarna fördjupas och problematiseras. Här finns människor att älska och människor att hata men de flesta är så där som människor är mest, komplicerade. Dessutom får jag lite Charles Dickens-vibbar över delar av persongalleriet, vilket är kul. Och intrigen är spännande. Det blir 4,5 stjärnor i betyg till Förrädarens guld.

Det finns två böcker till i serien Mortal Engines. Dem ser jag fram emot att läsa. Däremot vete sjutton om jag vill se filmen med samma namn. Den bygger på den första boken och kritiken är inte överväldigande om en säger så.

Betyg: 4 stjärnor

Titel på svenska: Mortal Engines 2: De vandrande städerna
Originaltitel: Mortal Engines
Översättning: Lena Karlin
Förlag: B Wahlströms
Utgiven: september 2018
ISBN: 9789132207730
Sidantal: 357

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Betyg: 4,5 stjärnor

Titel på svenska: Mortal Engines 2: Förrädarens guld
Originaltitel: Predator’s Gold
Översättning: Lena Karlin
Förlag: B Wahlströms
Utgiven: november 2018
ISBN: 9789132207754
Sidantal: 376

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Elin Säfström: Sömnernas sömn

Bilden är lånad från Gilla böcker

Sömnernas sömn är Elin Säfströms tredje bok om väktaren Tilda. En väktare har i uppdrag att hålla reda på den övernaturliga världen – tomtar, troll och så vidare – och framför allt, hålla dem borta från vanliga människor (som är lyckligt okunniga om att det faktiskt finns tomtar, troll och så vidare). När ett tomteting samlas i Stockholm samtidigt som någon eller något massakrerar djur på Skansen får Tilda fullt upp.

Böckerna om Tilda är något av det bästa jag läst i genren fantasy för barn och unga. Inte för att jag läst jättemycket men Säfström står definitivt ut över mängden. Sömnernas sömn är inget undantag. Säfström har skapat en fascinerande värld, där det finns tomtegäng och tomtekrogar och där det är tradition att trollmödrar flyttar hemifrån när trollsonen kommer hem med sin nya fru. Vill ju inte avslöja för mycket av intrigen, men den är genomtänkt och bjuder på ett nätt litet mysterium, en hel del action och en väldans massa blod. Det är som sagt någon som massakrerar djur och jag skulle väl inte sätta boken i händerna på ett barn som är allt för känsligt.

Även om boken liksom de tidigare utgör ett avslutat mysterium sker det ju en utveckling i varje bok som läsaren måste ha i huvudet. Det var väl något år sedan jag läste de två första böckerna och jag har glömt det mesta men Säfström gör ett bra jobb med att påminna mig om allt jag glömt och som jag borde veta.

Men det som framför allt gör att Säfström står ut är dels personskildringarna, dels språket. Vad gäller personskildringarna ger hon djup och bredd åt sina karaktärer, vare sig de är människor eller oknytt och utan att frossa i klichéer. Och så är det det här med språket. Säfström har formuleringsförmågan i sig och resultatet är en fin kombo av språkglädje och tonårslingo. Det kan bli så fel när vuxna försöker imitera tonåringars sätt att uttrycka sig och många kommer inte längre än ett flitigt användande av ”typ” och ”liksom”. Men Säfström får bokens berättarjag Tilda att låta som en femtonåring, inte som en vuxen författare som försöker låta som en femtonåring. Det är snyggt gjort.

Betyg: 4 stjärnor

Förlag: Gilla böcker
Utgiven: september 2018
ISBN: 9789178130238
Sidantal: 314

Boken finns på Adlibris och Bokus.