Patrick Modiano: Straffeftergift

Framsidan till Patrick Modianos roman Straffeftergift
Bilden är lånad från Elisabeth Grate Bokförlag

Straffeftergift är ännu en pärla från Nobelpristagaren Patrick Modiano. Två små bröder passas av vänner till deras mor medan föräldrarna är på resa. Barnen utforskar omgivningarna och får följa med på långa och konstiga utfärder till Paris. Tills den dag då allt tar slut. Långt senare försöker en av bröderna pussla ihop vad som faktiskt hände.

Det här är fulländat. Det finns inget annat ord. Modiano berättar avskalat och fragmentariskt om två barn som hamnar i ett sammanhang de inte förstår. Stilen vemodig, undrande, berättelsen tragisk. Straffeftergift är smärtsamt vacker. Tänker du bara läsa en Nobelpristagare de närmaste 10 åren, välj den här.

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: Remise de peine
Översättning: Anna Säflund Orstadius
Förlag: Elisabeth Grate Bokförlag
Utgiven: augusti 2017
ISBN 9789186497583
Sidantal: 100

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Fabrizio Gatti: Bilal: På slavrutten till Europa

Vår gästrecensent Kim

Bilden är lånad från Celanders förlag

En box i magen. Med ens måste jag kolla var de där tetrorna med ekologiska, krossade tomater som ligger i mitt skafferi, kommer ifrån. De är märkta med e ”EU-label” och tillägget ”Odlingar i Italien”. Den lilla texten har för mig plötsligt fått en helt annan innebörd.

”Bilal, På slavrutten till Europa” är ett av de viktigaste nutidsdokumenten någonsin som utspelar sig i Afrikas öknar, på Lampedusa och på den italienska landsbygden. En skrämmande berättelse om nutidens slavhandel, dit författaren med snillrika wallraffmetoder begett sig för att avslöja några av de största bedrägerierna i EU:s korta historia. Drömmen om Europa som lockat hundratusentals människor in i avgrundens pengatörstande käftar.

Boken är tjock, men jag kan inte sluta läsa. Den är lättläst och spännande som en roman, men jag läser kusligt medveten om att detta är på riktigt, trots att det är en berättelse som redan hunnit få några år på nacken. Och trots att Libyens Gadaffi som spelade en central roll som sedan länge är ur leken, och även Italiens ministrar hunnit bytas ut, pågår fortfarande likafullt. Efter lite googlande kan jag konstatera att författaren fått pris för sin journalistiska insats, men i övrigt tycks ingenting ha förändrats.

Historien lämnar mig inte oberörd. Några dagar senare passerar jag Hamburg där jag ser några ungdomar som representerar precis de där som Fabrizio Gatti skrivit om. ”Vilka hjältar”, hinner jag tänka, innan de snabbt försvinner från sin samlingsplats då polisen kommer dit för ännu en kontroll. De vet vad det innebär. Arrestering och deportation. Kanske via Libyen. Kanske att lämnas att dö i öknen, eller om de har tur, åter hamnar i något av de enorma flyktingläger som bara fortsätter att växa.

Nu kanske du blev avskräckt från att läsa. Men Gattis reportage är värd varenda rad och ger läsaren ett stort bidrag till såväl insikt som klarsynthet. Det vidgar perspektiven till alla de där politiska besluten om gränskontroller, skyfflandet av flyktingar som vi läser om i media varje dag. Reportaget borde rimligen ha förärats mer än ett pris. Det borde ha förändrat världen. Det är faktiskt en skam att låta bli att läsa det!

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: Bilal
Översättning: Margareta Zetterström
Förlag: Celanders förlag
Utgiven: maj 2013
ISBN 9789197941396
Sidantal: 543

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Isaac Asimov: Preludium till Stiftelsen & Hari Seldon och Stiftelsen

Bilderna är lånade från Natur & Kultur

Preludium till Stiftelsen har det mesta av det jag saknade i Stiftelsetrilogin. När boken börjar har Hari Seldon precis hållit det berömda föredrag där han deklarerade att det borde gå att utveckla en vetenskaplig metod för att förutsäga framtiden. Kejsaren av Vintergatsimperiet blir naturligtvis nyfiken, kräver att få träffa Seldon och så drar äventyret igång. Och den här gången satsar Asimov verkligen på att bygga karaktärer och miljöer. De där galna kejsarna och lika galna krigsherrarna som jag efterlyste i min recension av Stiftelsetrilogin lyser visserligen med sin frånvaro. Kejsar Cleon med efterföljare är inga galaktiska Caligulor och de flesta i boken beter sig anmärkningsvärt normalt med tanke på omständigheterna. Men de är ändå intressanta och Seldons resor till olika delar av planeten Trantor väcker min fantasi. Och så är boken riktigt spännande på det där trevliga bladvändarsättet som jag tycker om hos den här typen av berättelse.

Uppföljaren Harri Seldon och Stiftelsen handlar om hur Seldon och hans forskarteam kämpar i motvind med att utveckla psykohistorien samtidigt som Vintergatsimperiet långsamt faller samman. Även om boken bjuder på intriger, action och äventyr så är handlingen långsammare och tonen lite sorgsen och vemodig. Boken har mer djup än Preludium till Stiftelsen men är samtidigt splittrad, ryckig. Jag tycker både bättre och sämre om Harri Seldon och Stiftelsen. Men framför allt känns det ledsamt att det här blev Asimovs sista roman.

Vad gäller språket är Asimov är inte direkt känd som den säkraste stilisten i universum men det duger bra. Och nog märks det att det gått några decennier mellan Stiftelsetrilogin och de här två böckerna. Språket är helt enkelt klart bättre. Antingen blev Asimov bättre på att formulera sig eller så blev förlaget bättre på att hitta bra översättare. Hursom är resultatet en positiv bonus.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Prelude to Foundation
Titel på svenska: Preludium till Stiftelsen
Översättning: K G Johansson & Gunilla Dahlbom
Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: 1997
ISBN 9127051137
Sidantal: 394

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: Forward the Foundation
Titel på svenska: Hari Seldon och Stiftelsen
Översättning: Jan Risheden
Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: 1997
ISBN 9127066398
Sidantal: 390

Böckerna finns inte längre på Adlibris och Bokus. Det är bibliotek och second hand, vänner och bekanta som gäller.

Dennis Lehane: En äkta man

Bilden är lånad från Bonnier Pocket

En äkta man är en lite annorlunda Lehane. En som vanligt mycket bra Lehane – jag har nog inte läst något av honom som jag inte tyckt varit bra – men lite annorlunda. Inte riktigt hans vanliga story. Huvudpersonen är inte polis eller privatdetektiv utan Rachel, en kvinna med trassligt förflutet, nerverna utanpå huden, kraschat äktenskap och karriär i spillror. Och Lehane tar tid på sig när han berättar om hur Rachel hamnade där hon är. Och sen träffar hon en ny man och det verkar som om allt ska ordnar sig men det gör det ju inte och efter ett tag blir det massa våld och ond bråd död och oväntade avslöjanden i sedvanlig Lehansk stil. Intrigen är läckert invecklad men ändå okomplicerad och rakt på sak, vilket ju också är väldigt Lehane.

Det enda jag inte gillar är det öppna slutet. Det känns lite som om Lehane plötsligt tröttnat på alltihop och avslutat boken utan att fixa till det där sista. Men bortsett från det är En äkta man en bra thriller, en sjujäkla bra skildring av en kvinna i trubbel och en minst lika bra skildring av en kärlekshistoria med förhinder.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Since We Fell
Översättning: Johan Nilsson
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: juli 2018
ISBN 9789174297119
Sidantal: 427

Boken finns på Adlibris och Bokus.