Stephen King: Den som finner & Sista vakten

Bilderna är lånade från Månpocket

En av de saker jag verkligen gillar med Stephen Kings är att han är fantastisk på att skildra människor. Han drar fram alla våra goda och dåliga sidor i ljuset och ba’: ”Kolla bara, det är sådana vi är” och jag älskar att läsa om det. Och mest av allt älskar jag att läsa hans skildringar av riktigt, riktigt hemska människor.

Som i hans trilogi om den pensionerade kriminalaren Ben Hodges. Den inleder storstilat med Mr Mercedes, Kings första deckare utan några övernaturligheter. En sociopat vid namn Hartsfield tar livet av massa människor bara för att. En helt suverän bok som jag läste för något år sedan.

Nu har jag läst de två andra böckerna i trilogin. I Den som finner är det en litteraturfixerad vettvilling vid namn Morris Bellamy som står i fokus. I Sista vakten vaknar Mercedesmördaren till liv igen och liken börjar åter stapla sig.

King är fantastisk på att beskriva all denna mänskliga vidrighet. Och det jag gillar mest är att hans psykopater inte är någon slags superintelligenta superskurkar som alltid är flera steg före polisen. De är misslyckade, impulsdrivna, halvsmarta, dumdristiga. De är kort sagt obehagligt realistiska. Inget fel på Hannibal Lecter men de här killarna skrämmer mig betydligt mer.

Vad gäller handlingen så är Den som finner överlägset bäst. Sista vakten är rörigare, långsammare, inte riktigt lika spännande. Det är lite synd att trilogin om Hodges inte slutar på topp men ingen kan vara bäst jämt.

Jag vill också nämna att King med åren blivit en mycket bra stilist. Inte så att han någonsin skrivit som en kråka men med böckerna om Bill Hodges har han nytt nya språkliga höjder. Han är rolig och cynisk och träffande och så njutbar.

Betyg: 4,5 stjärnor

Svensk titel: Den som finner
Originaltitel: Finders Keepers
Översättning: John-Henri Holmberg
Förlag: Månpocket
Utgiven: oktober 2016
ISBN: 9789175035772
Sidantal: 398

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Betyg: 3,5 stjärnor

Svensk titel: Sista vakten
Originaltitel: End of Watch
Översättning: John-Henri Holmberg
Förlag: Månpocket
Utgiven: mars 2017
ISBN:9789175036113
Sidantal: 382

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Stephen King i böcker och på film

Förra veckan hade remaken av Stephen Kings Det premiär. Jag är väl sådär sugen på att se den. Jag är milt skeptisk till filmatiseringar av King, har sett alldeles för många som varit halvdana eller rena katastrofer. Nu när jag tänker efter tror jag att jag sett fler filmer baserade på Kings böcker än vad jag har läst böcker av honom.

Det där är något jag vill ändra på. Jag brukar visserligen inte läsa böcker om jag redan sett filmen, jag vill inte känna till handlingen när jag börjar läsa. Men jag vill läsa Det. Jag blev nyfiken på den när jag läste 22/11 1963, ungarna som jagas av clownen Pennywise fladdrar förbi som hastigast och sånt gillar jag. Och inslaget i P1 Kultur om King som film fick mig ännu mer sugen. Hans böcker har verkligen ett djup som filmerna många gånger saknar.

 

Ninni Schulman: Välkommen hem

Bilden är lånad av Månpocket

Det här är tredje boken jag läser av Ninni Schulman. Den utspelar sig i ett sömnigt Hagfors med journalisten Magdalena som huvudperson tillsammans med ortens poliser Petra och Christer. Hagfors må vara trött och lite efter sin tid, men ortens befolkning är minst lika mordlysten som den i tv-serien Morden i Midsomer.

Välkommen hem börjar med att en ovillig Magdalena ska gå på en återträff med sina gamla högstadiekompisar. Anledningen till att hon går är att hon lovats få en intervju med traktens dokusåpakändis, som hon var kär i under tonåren. Obesvarat dessvärre. Hon bävar för återträffen med minnen som hon helst velat lämna kvar i det förgångna. Men för några i trakten – det coola gänget från förr – är detta årets händelse.

Festen i den lilla stugan vid sjön urartar snabbt med fylla, gräl och bråk, ja till och med mord. För alla har inte glömt och förlåtit det som hände under skolåren.

Magdalena, Petra och Christer arbetar på olika håll med att få fast mördaren och samtidigt få sina privata liv att gå ihop med allt vad livet innebär. Det blir en kamp mot klockan på många plan.

Jag tycker Ninni Schulmans Hagforsdeckare är mysiga och har en vardaglig ton som känns äkta och empatisk.

Vill du ha några timmars bra avkoppling är Välkommen hem ett bra val! Och den får mig ju att fundera på över denna evinnerliga längtan efter återträffar med forna tiders klasskamrater… Men så var jag ju inte den coolaste bruden i klassen heller.

Betyg 4 stjärnor

Förlag: Månpocket
Utgiven: maj 2017
ISBN: 9789175036625
Sidantal: 509

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Ransom Riggs: Miss Peregrines hem för besynnerliga barn & Spökstaden

Bilderna är lånade av Rabén & Sjögren

Nu har jag äntligen äntligen läst Ransom Riggs. Hans två första böcker har stått i min bokhylla i evigheter (alltså 2-3 år), jag har dragit mig för att läsa för att jag trodde att böckerna skulle vara knepiga.

Det hade med fotona att göra. Riggs fick inspirationen att skriva Miss Peregrines hem för besynnerliga barn från gamla foton, bisarra, spöklika, olycksbådande foton på barn. Knepiga foton => knepiga böcker, tänkte jag.

Men böckerna är inte knepiga. Ransom har en rak stil. Hans värld är fantastisk (det är fantasy) men enkelt uppbyggd. Böckernas berättarjag är Jacob, en tonåring med problem, hans föräldrar tror att han är psykotisk. I den första boken Miss Peregrines hem för besynnerliga barn åker han med sin pappa till en ö utanför Wales kust. Tanken är att han ska tillfriskna men i stället kastas han rakt in i den alternativa verklighet som gav honom psykosstämpeln till att börja med. Det blir en del otäckheter men tempot är ändå långsamt, först mot slutet skruvas hastigheten och spänningen upp. Jag gillar verkligen boken men saknar ändå Neil Gaiman litegrann.

Uppföljaren Spökstaden är mer actionbetonad, boken skildrar barn på flykt, desperat sökande efter räddning. Boken har mer tyngd och svärta än föregångaren och utspelas dessutom under andra världskriget. Jag tycker väldigt mycket om Spökstaden. Jag har slutat sakna Neil Gaiman.

Nu är jag sugen på att se Tim Burtons filmatisering av Miss Peregrines hem för besynnerliga barn. Framför allt är jag sugen på att läsa den tredje och avslutande boken i serien, Själarnas bibliotek. Jag hoppas att någon ser till till att den kommer i pocket snart.

Den übersnygga förstautgåvan av Miss Peregrines hem för besynnerliga barn har tagit slut i handeln men en nyutgåva släpptes i samband med filmpremiären förra hösten.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children
Översättning: Susanne Näsling
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgiven: september 2016
ISBN: 9789129703931
Sidantal: 384

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Hollow City
Översättning: Jan Risheden
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgiven: augusti 2015
ISBN: 9789129696806
Sidantal: 432

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Hanya Yanagihara: Ett litet liv

Bilden är lånad av Bonnier Pocket

Hanya Yanagihara kan verkligen skriva en historia. Trots att hennes roman Ett litet liv är på drygt 700 sidor är den en bladvändare. Spännande och emotionellt skriven. På gränsen till sentimental pekoral – även jag gråter en skvätt över tragiska livsöden.

Kanske är Hanyas drivna författarstil en sak som ligger berättelsen i fatet, den är så lättläst att den ibland blir ytlig, trots att den tar upp så stora frågor. Som frågan om ett liv alltid är värt att leva.

Och så har vi arvet från Charles Dickens, berättelsen om vuxna mäns maktmissbruk och övergrepp mot barn. Barn som blir bestulna på sin barndom, sin sexualitet och ibland livet självt. En ofta berättad historia som berör och gör ont bara genom vetskapen att den finns till på riktigt.

Ramen i boken utgörs av fyra män som vi följer från college och fyrtio år framåt. Fyra mycket framgångsrika män med flotta New York-våningar och ständiga resor till exotiska länder. Men är de verkligen lyckliga i sina lyckade liv? En är det definitivt inte, Jude som är bokens huvudperson, som allt och alla kretsar runt. Jude som inte blir kvitt sina trauman från det förflutna. Trots framgång, vänskap och kärlek fortsätter han skada sig själv och därmed människorna i hans närhet. Vad får dem att stanna kvar? Den frågan besvaras inte i boken, vilket gör mig konfunderad.

Till skillnad från Ferrantes Neapelsvit så relaterar Ett litet liv inte alls till omvärlden. Läsaren får inte veta ett dugg om vad som utspelas utanför bubblan männen befinner sig i. De är helt avskilda från sin samtid. Kanske är den mondäna livsstilen med droger, resor och allsköns sex samtidslös.

Boken har ett mörker i sig och ställer relevanta frågor om livet, viktiga frågor som jag gärna diskuterar med bokcirkeln. Men räcker det med att viktiga frågor ställs för att det ska bli en bra bok?

Jag är kluven. Men jag hade inte tråkigt medan jag läste.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: A Little Life
Översättning: Niclas Nilsson
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: juli 2017
ISBN: 9789174296297
Sidantal: 732

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Tematrio – HBTQ

I veckans tematrio uppmanar Lyrans Noblesser oss att berätta om tre böcker, filmer, låttexter etc med HBTQ-tema. Här är min litterära trio.

Huvudpersonen i Sara Lövestams romaner om Kouplan är en papperslös invandrare som försöker hanka sig fram som privatdetektiv. Han är också transperson. Serien började trevande men med den tredje boken Luften är fri har Lövestam hittat stilen. Den här gången är det en kvinna som misstänker att hennes man är otrogen som anlitar Kouplan. Han får ett tufft jobb med att lösa fallet samtidigt som han lever som hemlös på flykt undan polisen. Välskrivet och snabbläst, engagerande och spännande och nervigt. Det är något särskilt med en författare som lyckas skriva bra deckare utan ett mord i sikte. Böckerna bör läsas i ordningsföljd. Jag tyckte att första boken Sanning med modifikation var sådär men med den här boken har Kouplan seglat upp som en av mina favorithjältar i deckarvärlden.

Sara Kadefors ungdomsroman Lex bok handlar om tonåriga Lex som tycker det mesta utom bästisen Jonatan är pest, kolera, allt gräsligt du kan tänka dig. Påhejad av Jonatan börjar hon blogga som Maya, en hittepåperson som är vacker, lyckad och rebellisk. Problemen börjar när Maya blir en hit och får massa fans. Underhållande, tänkvärt och lättläst som funkar också på oss som lämnat tonåren långt bakom oss. Lex kompis Jonathan är HBTQ.

Ficktjuven av Sarah Waters börjar i London på 1860-talet. Småtjuven Susan lockas/tvingas att delta i ett vågat och som det visar sig farligt bedrägeri. Spännande bok som lever högt på suveräna person- och miljöskildringar. Grymt snyggt upplagd också. Vad som är HBTQ vill jag inte avslöja p.g.a. ska inte spoila.

 

Jakob Wegelius: Mördarens apa

Bilden är lånad av Bonnier Carlsen

Ibland stöter en på de där böckerna som är både urgulliga och samtidigt spännande och lite otäcka. Jakob Wegelius roman Mördarens apa är en sådan bok. Det är den andra, fristående boken om gorillan Sally Jones. Tillsammans med chiefen Henry Koskela äger hon båten Hudson Queen och far världshaven runt. I Lissabon får de i uppdrag att hämta några lådor uppströms floden men inget går som de tänkt sig och äventyret kan börja.

Mördarens apa är skriven för för barn men funkar nog för många vuxna också. Det är den typen av bok. Språket är fint, Sally Jones lite naiva berättarröst passar väl in (hon är ju en apa). Människorna (och apan) är intressanta och handlingen både varm och otäck och spännande. Wegelius blandar finaste vänskap och slemmaste skurkar, glädje och sorg. Läsupplevelsen höjs av de vackra och stämningsfulla illustrationerna. Även den som inte känner sig lockad av en barnbok borde ta en titt på illustrationerna. De är fantastiska.

Jag rekommenderar Mördarens apa varmt till alla med fantasi och faiblesse för svartvita teckningar. Själv funderar jag på att läsa den första boken Legenden om Sally Jones.

Eva här på Kulturnästet har också läst Mördarens apa. Hennes recension hittar du här.

Förlag: Bonnier Carlsen Förlag
Utgiven: september 2015
ISBN: 9789163886034
Sidantal: 618

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Intervju med John Ajvide Lindqvist

Yum-yum! I eftermiddags sände Studio Ett i P1 en intervju med John Ajvide Lindqvist i dag. Han berättar bl.a. om sin nya bok X: Den sista platsen, den avslutande delen i trilogin som inleddes med Himmelstrand. Enligt intervjun är det en skräck-kriminalhistoria, ett försök att skriva hårdkokt (författaren säger att han lyckades sådär med det hårdkokta). Handlingen utspelas i en fiktiv förort bland kriminella och knarklangare och Ajvide Lindqvist har hittat på en helt ny slang för att skapa rätta stämningen.

Jag köpte Himmelstrand tidigare i år men har ännu inte hunnit läsa, men intervjun fick mig superpepp.

Visste ni förresten att Stephen King gillar Ajvide Lindqvist? Bara en sån sak!

Tematrio – Grannar

Det är måndag och dags för ny tematrio. Den här gången uppmanar Lyran oss att berätta om tre romaner som innehåller goda eller mindre goda grannar. Här är min trio trassliga grannrelationer.

I Carin Gerhardsens deckare Falleri Fallera Falleralla mördas människor av orsaker som ligger många år tillbaka i tiden. Grannrelationer har en given plats i boken. Välskrivet och spännande och med en trevlig mordgåta. Men också lite splittrat, det fanns en del irrelevant om vissa polisers privatliv som kunde ha dumpats. Sista boken i Hammarbyserien, vilket känns tomt. Jag hoppas att Gerhardsen ändrar sig och skriver några böcker till.

Granne med döden av Alex Marwood utspelas i ett förfallet hyreshus där alla de boende har sina hemligheter och en av dem har lite mer och otäckare hemligheter än de andra. Smart, roligt och läskigt och mordgåtan är grymt snyggt konstruerad. Varning för bitvis hög äckelfaktor.

Joanne Harris roman Underströmmar utspelas på den lilla franska ön La Devine, som består av de bägge samhällena Houssinière (välmående och framåtblickande) och Les Salants (rejält på dekis). När Mado, som återvänt till ön efter många års bortavaro, beslutar sig för att lyfta upp Les Salants ur dyn, både bildligt och bokstavligt, börjar det hända grejer. Boken är lite av en orgie i ansträngda grannrelationer. För många klichéer om folk som bor på öar och andra gudsförgätna platser men i övrigt riktigt underhållande. Beskrivs som feelgood i baksidestexten men jag vet inte jag.