När jag läste första boken i Elena Ferrantes svit om Neapel, Italien, Lila och Elena, kärlek, otrohet, vänskap, svek, våld, klasskamp mot en bakgrund av vår tids politiska historia – då fylldes jag av en läslust som påminde om fornstora dagars läsupplevelser. När jag som ung klev in i bokens värld och levde där fullt ut och alldeles på riktigt. Så har det inte känts på mången år. Men så kom denna bok i fyra delar om livet och allt som däri kan rymmas.
Jag har levt och blandats upp med Elena och Lila genom deras barndom, ungdom, medelålder och åldrandet. Känt igen mig – och ibland inte förstått. Skrattat och ryst. Levt och våndats.
Det var med lite blandade känslor jag började läsa den fjärde och sista delen, Det förlorade barnet. Det gick lite trögt i början och en ilning av besvikelse fyllde mig, skulle det bli ett pladask i stället för … ja, vad jag nu ville det skulle bli.
Men det dröjde inte länge innan jag återigen fördes till Neapel och till Elena och Lila. Dessa kvinnor i sin symbiotiska vänskap, så fylld av konkurrens, längtan, svek, återseende, ständigt levande och närvarande. Den sista boken börjar när Lila och Elena nått mogen ålder och lever olika liv i olika städer. Men livet vill att de åter skall leva med varandra i sina barndomskvarter, nu som hårt arbetande mödrar i ett Italien som går under av moralisk kollaps och där cynismen breder ut sig.
Elena, denna begåvade feministiska författare som ständigt tvivlar på sig själv, men som inom den kontext samhället tillåter når framgång. Dock inte privat, som mor och livskamrat. Och Lila, denna vansinniga varelse som förför, dompterar och manipulerar sin omgivning till hänförelse och hat. En särartsbegåvning som aldrig orkar hela vägen fram.
Deras liv, drömmar och vänskap ligger alltid i skuggan av det patriarkala klassamhället och kan därför aldrig riktigt blomma ut. Suck.
Jag skulle kunna skriva en kortare roman om denna Neapelsvit ur många perspektiv, men avstår, åtminstone här på Kulturnästet. Lyckliga du som ännu har detta läsäventyr på 1700 sidor framför dig!
Hur den slutar? Det vill jag inte säga – mer än att det är som det är…. Och att magin består!
Tack Elena Ferrante!
Betyg 5
Originaltitel: Storia della bambina perduta
Översättning: Johanna Hedenberg
Förlag: Nordstedts
Utgiven: juni 2017
ISBN: 9789113076263
Sidantal: 480 sidor
Det där är en serie jag ratat, har fått för mig att den inte alls skulle passa mig. Får kanske tänka om och läsa första delen och se
Jag tycker det är det bästa i bokväg på länge 😀- så jag tycker absolut du skall börja läsa. Den täcker in liv, kärlek, vänskap, politik- från efterkrigstiden fram till våra dagar.Oh hon har pennan isin hand, den goda Ferrante!
Älskade första boken! <3 Längtar efter att läsa vidare! Fantastisk historia!
Ja det är en historia sommar så bra!! Lyckliga du som har den kvar att få sjunka in i!!