Camilla Sten: En annan gryning

Bilden är lånad från Pocketförlaget

Camilla Stens dystopiska debutroman En annan gryning är inte dålig men borde varit bättre. Boken utspelas i Sverige i en nära framtid där ett främlingsfientligt parti tagit makten människors medborgerliga rättigheter beror på etnicitet. Det är tänkvärd berättelse om vad som skulle kunna hända. Det har ju prövats förut, åtskilliga gånger.

Sten har ett bra språk. Berättarstilen får mig att tänka på Veronica Roth i Divergent-trilogin. Det senare är väl på både gott och ont. Huvudpersonen Isa babblar på väl mycket om sina känslor. Det blir tjatigt och lämnar noll utrymme för mig att fundera själv. Mindre av det i framtiden, tack.

Men det stora problemet med En annan gryning är att den är varken hemsk eller spännande. Det handlar inte bara om att jag som historieintresserad är härdad vad gäller mänsklighetens förmåga att ständigt sabba allting. När jag läser har jag hela tiden känslan av att allt kommer ordna sig. En dystopi ska inte ge känslan av att allt kommer ordna sig. En dystopi ska beröra och skrämma upp. Det räcker inte med att bara ha ett budskap.

Betyg: 3

Förlag: Pocketförlaget
Utgiven: september 2016
ISBN: 9789175791920
Sidantal: 317

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Åsa Ericsdotter: Epidemin

Bilden är lånad från Bonnier Pocket

Allt för många har en sunkig bild av överviktiga. De skuldbelägger människor som väger mer än andra (”Alla kan gå ner i vikt om de vill, överviktiga är bara okunniga/lata/whatever”) och tillskriver dem alla möjliga dåliga egenskaper. Jag tycker det är förfärligt. Okej för att uppmuntra en hälsosam livsstil med nyttig mat och tillräckligt med motion. Klart det är bra att leva hälsosamt. Men att syssla med fat shaming är inte okej någonstans. Människor har olika förutsättningar. En hälsosam livsstil innebär inte automatiskt att en blir smal, det innebär bara att en lever just hälsosamt.

Åsa Ericsdotters thriller Epidemin handlar om ett Sverige där fat shaming och smalhetshysteri blivit regeringspolitik. Hälsopartiet har kommit till makten på löften om att svenskarna bli smala igen. Väldigt smala. Alla med minsta antydan om överflödiga kilon är fiender inte bara till sig själva utan också till samhället.

Det här är en bok som gör ont. Ericsdotter är en väldigt fin människoskildrare och jag kommer människorna i boken smärtsamt nära. Det är bra. Det känns.

Men den känns inte tillräckligt. Ericsdotter utnyttjar inte thrillergenrens fulla potential. Intrigen är bra och berättelsen har en del driv och spänning. Emellanåt blir det riktigt otäckt. Men jag hade velat ha mer. Jag hade velat att Ericsdotter tagit ut svängarna. Och jag har lite svårt att föreställa mig att det som sker i boken också skulle kunna ske i verkligheten. På något sätt lyckas inte Ericsdotter göra berättelsen trovärdig – trots att jag vet vilken rutten inställning många har till överviktiga. Men kanske är det bara jag som har dålig fantasi.

Betyg: 3,5

Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: januari 2017
ISBN: 9789174295863
Sidantal: 415

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Arne Dahl: Utmarker

Bilden är lånad från Månpocket

Min andra påskekrim i år blev Utmarker av Arne Dahl. Jag lockades av namnet. Arne Dahl är ju jättekänd, men jag hade inte läst något av honom. Och av det otroligt läckra omslaget.

Innehållet var inte fullt så läckert. Det ligger i sakens natur att deckare om seriemördare har sjukt tillskruvade intriger men Dahl vrider det flera varv för långt. Hela den där grejen med Säpo är orimlig. Okej för tillskruvade mördare men jag vill att skildringen av själva polisarbetet ska vara trovärdigt. Jag vill få illusionen av att det här skulle kunna hända. Men det här är inte trovärdigt någonstans. Det känns som om Dahl inte har en aning om vad han sysslar på men kör på ändå av bara farten. Det sänker läsupplevelsen rejält.

Men allt är inte fel. Utmarker bjuder på överraskningar och högt tempo och faktiskt lite humor. Miljöskildringarna är stämningsfullt läskiga. Dessutom serveras en cliffhanger som gör att jag bara måste veta hur det går. Jag kommer läsa uppföljaren Inland, fast jag kommer nog inte köpa utan i stället låna på biblioteket.

Och jag ska läsa Dahls böcker om A-gruppen. Åtminstone de första.

Betyg: 2,5

Förlag: Månpocket
Utgiven: november 2016
ISBN: 9789175036083
Sidantal: 384

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Stuart MacBride: Häxjakten

Bilden är lånad av HarperCollins Nordic

Jag valde Häxjakten av Stuart MacBride som årets påskekrim. Det var ett superbra val.

Kriminalkommissarie Logan McRae i Aberdeen har mycket att kämpa med – knarktillverkare slåss om herraväldet, två tonåringar har försvunnit och ett brutalt mord är en kopia av en bestseller som håller på att filmas. Och så vidare.

Häxjakten har precis allt. Den är rolig, spännande, brutal och realistisk. Huvudpersonerna är otrevliga, ofta vulgära och inte nödvändigtvis klyftiga. Här finns inga supersnutar och ensamvargarna orsakar bara katastrofer. McRae själv kämpar desperat för att hålla näsan ovanför vattnet och sina kriminella bekantskaper på behörigt avstånd. Det går inget vidare. Det är hysteriskt underhållande.

Jag läste MacBrides första fyra böcker om McRae när de kom på svenska för ett antal år sen. Jag tyckte det var oändligt trist när utgivningen upphörde. Det är underbart att HarperCollins Nordic nu har gett ut den åttonde boken i serien. Snälla snälla snälla, ge ut resten också!

På svenska finns också böckerna om kriminalinspektör Ash Henderson.

Betyg: 5

Originaltitel: Close to the Bone
Översättning: Gunilla Mattsson
Förlag: HarperCollins Nordic
Utgiven: februari 2017
ISBN: 9789150924220
Sidantal: 528

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Peter Robinson: Själens dunkla rum

 ”Se bara på de ensligt belägna gårdarna, omgivna av sina egna små jordplättar, oftast befolkade av fattiga, okunniga människor som inte vet särskilt mycket om lagen. Tänk på alla djävulska och grymma dåd, den dolda ondska, som kan pågå där år ut och år in, utan att någon märker det.”

Citatet är från Sir Arthur Conan Doyle The Copper Beeches.

Bilden är lånad från Månpocket
På långfredagens kväll började jag läsa årets påskekrim, Själens dunkla rum av Peter Robinson, en gammal favoritförfattare inom britcrime.

Boken utspelar sig i North Yorkshire, bland hedarna och gårdarna och fåruppfödarna, långt ifrån staden. Den är en berättelse om människors sjaskighet, om sorg, skuld och hur drömmar försvinner ur livet och skapar en grogrund för dunkla rum.

En traktor rapporteras in stulen, en ung man försvinner, en husvagn brinner upp. Små händelser som knyts samman i denna berättelse om kommissarie Alan Banks och hans team på Eastvalepolisen. Effektivt berättat och med stigande spänning, som gjorde att jag läste ut boken redan på påskaftons morgon.

Kommissarie Banks intar en mindre roll i den här berättelsen. I stället får jag följa de kvinnliga poliserna Annie Cabbott och Winsome Jackman i deras dagliga arbete. Det känns bra och är mer utvecklande för både karaktärer och historien. Banks grabbiga sexism och tafatthet med kvinnor är påfrestande i längden. Han står liksom och stampar i sin brist på manlighet. Han är ofta ihop med unga attraktiva kvinnor och det känns märkligt att vackra 25-åringar ständigt faller för denne dystre medelinkomsttagare, snart 50 år och gift med arbetet. Det är en manlig fåfänglig blick som blir tröttsam för mig som kvinna. Dessutom vill jag ju se mina återkommande  bokpersonligheter att växa och komma vidare i livet.

Men kanske är det förklaringen till den dysterhet som alltid inramar Robinsons böcker, att få människor faktiskt växer vidare. Därav sorgen och avsaknaden av drömmar som skapar ett galleri av små grå människor som begår brott och som löser brott. De hör samman på något vis.

Som deckare så här i påsktider är Själens dunkla rum smaskig! En riktig påskekrim att njuta av till påskägget. Peter Robinson är en god, driven berättare och han får mig att vilja åka till Yorkshire och se alla dessa nyanser av grått.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Abattoir Blues
Översättning: Jan Malmsjö
Förlag: Månpocket
Utgiven: augusti 2016
ISBN: 9789175035864
Sidantal: 388

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Hett i hyllan #11: Den döda älskarinnan av Théophile Gautier

Det är torsdag och Bokföring enligt Monika lägger upp veckans Hett i hyllan, böcker som stått olästa i hyllan i evinnerliga tider och som förtjänar att uppmärksammas. Här är mitt bidrag.

Bilden är lånad från Ellerströms förlag

Jag köpte Théophile Gautiers novellsamling Den döda älskarinnan på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg för några år sedan. Jag har aldrig hört talas om Gautier, som enligt baksidestexten var poet och kompis med Baudelaire. Det tyckte jag inte lät så intressant men baksidestexten lockade också med skräckromantik och det gillar jag ju.

Sedan dess har boken stått oläst i hyllan, vilket är otroligt fånigt.  Den är ju så tunn, så tunn, lite mer än 100 sidor. Eftersom författaren är en poet som var bundis med Baudelaire är boken allmänbildande. Och så kommer jag öka på mina kunskaper om den tidiga skräcklitteraturen. Jag har läst Dracula (jättebra) och Doktor Jekyll och Mr Hyde (urtråkig) och inte så väldans mycket mer. Det ska jag ändra på och jag tänker starta med Den döda älskarinnan.

Sonya Hartnett: Kungens barn

Bilden är lånad av Atrium Förlag

En del böcker är magiska. Sonya Hartnetts roman Kungens barn är en sådan bok.

Handlingen utspelas i England under andra världskriget. Två flickor har fått sin tillflykt i ett stort gods på landet. När de snokar igenom omgivningarna möter de två pojkar som gömmer sig undan en odefinierad fiende. Samtidigt som kriget allt mer påtagligt för flickorna får de höra en berättelse om ett annat krig.

Hartnett prickar rätt nästan hela tiden. Människorna är komplexa och spännande. Huvudpersonen, den 12-åriga Cecily är så där härligt bossig och odräglig. Jag skulle hatat henne väninna när jag var 12 år, nu älskar jag att läsa om henne. Boken handlar om krig och Hartnett väjer inte för det komplicerade eller svåra. Okej, det finns inslag av tillrättalagdhet och sockersötma, men de är få och snabbt övergående. För det mesta är Kungens barn just bara magisk.

Boken rekommenderas för barn 12-15 år men fungerar lika bra mig som snart fyller halvsekel. Jag läser gärna mer av Sonya Hartnett.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: The Children of the King
Översättning: Helena Ridelberg
Förlag: Atrium Förlag
Utgiven: februari 2014
ISBN: 9789186095413
Sidantal: 286

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Tematrio – Påskekrim

Lyran vill ha tips på bra deckare och i veckans tematrio uppmanar hon oss därför att berätta om våra tre favoritdeckare – bok, författare eller romanfigur. Jag är ju storkonsument av deckare och har svårt att begränsa mig till tre, det finns ju så många som är bra. Men efter lite funderande har jag bestämt mig för denna trio.

Nevada Barr har snabbt seglat upp som min nya favorit bland de amerikanska deckarförfattarna. Hennes lite kantiga hjältinna Anna Pigeon är nationalparksranger och utreder förfärliga mord i vild och vacker natur. Den senaste boken jag läst är Vargavinter, som utspelas på en frusen ö i Lake Superior. Barr levererar en spännande berättelse som genomsyras av kärleken till djur och natur och som dessutom berättas med bister och vass humor. Jag älskar det. Böckerna behöver inte läsas i ordningsföljd vilket är bra eftersom Hoodoo förlag inte ger ut böckerna i ordningsföljd.

En av mina stora favoriter bland britterna är Elly Griffiths. Hennes böcker om rättsarkeologen Ruth Galloway är brittiska mysdeckare av högsta kvalitet – roliga och skarpa, fulla av sköna figurer och med lagom kluriga intriger. Okej, jag var inte så förtjust i första boken, men från och med bok nummer två har jag varit fast. Böckerna bör läsas i ordningsföljd.

En annan brittisk favorit är Belinda Bauer. Precis som Barr och Griffiths är hon vass och bister och rolig och hennes böcker är fulla av udda människor. Trots humorn är hon dock betydligt mörkare än Griffiths och hennes böcker kvalar inte precis in som deckarmys. I den senaste boken jag läst, Det slutna ögat, har hon slängt in en dos övernaturligheter, något som jag tycker lyfter hennes författarskap till oanade höjder. De tre första böckerna ska läsas i ordningsföljd, de övriga är helt fristående.

 

Brandon Sanderson – Mistborn: Sista riket

Bilden är lånad av Modernista

Brandon Sandersons roman Sista riket kan enkelt sammanfattas med: inte min typ av fantasy.

Det handlar inte om att det inte finns med några drakar (eller häxor, vampyrer, varulvar, allt det där som brukar dyka upp). Det är inte den typen av fantasy och det är helt okej. Magin är ju med.

Det handlar om att boken är för mesig. Den kunde ha varit hemsk och otäck. Handlingen utspelas i en dystopisk värld där den odödlige överstehärskaren styr med järnhand och aristokratin behandlar den arbetande klassen som slit-och-släng-varor. Längst ner och utanför samhället finns tjuvarna, bedragarna och de prostituerade. Men Kelsier, en förrymd straffånge, planerar ett uppror.

Det kunde ju ha blivit en underbart mörk historia, men det är det inte. Världsbygget är intressant och det blir en del action och spänning men det är allt. Boken saknar djup och mörker och tyngd. Den är som en ordinär actionrulle från Hollywood, något jag kan ägna mig åt lite lagom halvhjärtat och sedan glömma.

Mistborn: Sista riket är första delen i en trilogi. Jag är inte jättepepp på uppföljarna.

Betyg: 3 stjärnor

Originaltitel: Mistborn: The Final Empire
Översättning: Lottie Eriksson
Förlag: Modernista
Utgiven: april 2015
ISBN: 9789176450802
Sidantal: 743

Boken finns på Adlibris och Bokus.

 

Hett i hyllan #10: Två soldater av Roslund & Hellström

Det är torsdag och Bokföring enligt Monika lägger upp veckans Hett i hyllan, böcker som stått olästa i hyllan i evinnerliga tider och som förtjänar att uppmärksammas. Här är mitt bidrag.

Bilden är lånad från Adlibris

Roslund & Hellströms bok Två soldater handlar enligt baksidestexten om gängkriminalitet. Den är både ett inlägg i debatten och en ruggigt spännande historia av blandvändartyp, Roslund & Hellströms mästarprov. Enligt baksidestexten.

Baksidestexter ska ju tas med en nypa salt men det där med debattinlägg är garanterat riktigt. Roslund & Hellströms skrev deckare med det uttalade syftet att väcka uppmärksamhet om viktiga frågor. Jag har läst de fem första böckerna och tycker att resultatet blivit så där. Författarna är tydliga och övertygande i budskapet och de visar på komplexiteten i frågorna. Tyvärr slarvar de ofta med intrigen. Det lysande undantaget är Flickan under gatan, som är en mycket bra deckare på alla sätt och vis.

Men den främsta anledningen till att Två soldater fått stå oläst så länge är inte mina blandade känslor inför Roslund & Hellströms författarskap. Det handlar om omfånget. Boken är på drygt 650 sidor och jag brukar dra mig för tegelstenar. Jag får se om jag läser den i år.