Charlotte Rogan: Livbåten

Bilden är lånad från Bookmark Förlag

Charlotte Rogans debutroman Livbåten kunde ha varit fantastisk men är väl sådär. Tiden är första världskriget och bokens berättarjag Grace står inför rätta för mord. Tillsammans med 38 andra personer lyckades hon rädda sig ombord på en livbåt när oceangångaren de färdades i förliste. Under de veckor som förflöt innan räddningen kom skedde något som gav Grace en biljett till häkte och rättegång.

Det här låter verkligen som dundermaterial som en psykologisk thriller. Men Rogan når inte ända fram. Språket är bra och egentligen kan författaren beskriva både människor och miljöer på ett levande sätt. Skildringen av utsattheten i den överfulla livbåten är riktigt påfrestande. Men en psykologisk thriller kräver tillskruvade karaktärer och chockerande avslöjanden och det är där Rogan faller pladask. Framför allt huvudpersonen Grace borde ha varit vassare. En förvisso ganska sammansatt kvinna med en del beräknande. Men det räcker inte på långa vägar. Hon är för tam för att vara huvudperson i den här typen av thriller. Och de avslöjande som till slut kommer är också för tama. Slutet är snudd på tillrättalagt.

Jag tycker inte precis det var slöseri att läsa boken. I en annan slags berättelse hade Rogans stil funkat riktigt bra. Men i en psykologisk thriller blir det för mesigt.

Betyg: 3 stjärnor

Originaltitel: The Lifeboat
Översättning: Helen Ljungmark
Förlag: Bookmark Förlag
Utgiven: oktober 2014
ISBN 9789175471075
Sidantal: 270

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Isaac Asimov: Stiftelsetrilogin

Bilden är lånad från Natur & Kultur

Jag tuggade mig igenom Isaac Asimovs sci-fi-klassiker Stiftelsetrilogin (som alltså består av tre romaner) och funderade på vad jag hade velat ändra på. Svaret är inte enkelt. Men böckerna hade kommit långt med ett tillskott av några galna kejsare, några lika galna krigsherrar och en lättledd och potentiellt farlig befolkning. Samt en rejäl dos samhällskritik. Då hade jag nog skrivit en jublande positiv recension.

För i grund och botten gillar jag hela konceptet med Stiftelsetrilogin. Vintergatsimperiet (läs: Romarriket på galaxnivå) kanske ser ut att må bra men är realiteten på dekis och undergången är oundviklig. Efter Imperiet hotar tusentals år av kaos och eländes elände för mänskligheten. Det har en vetenskapsman vid namn Hari Seldon räknat ut. Men han har också räknat ut att de där åren av barbari och mänskligt lidande kan förkortas avsevärt om man bara kan styra utvecklingen i rätt riktning. Han grundar den hemlighetsfulla Stiftelsen som ifrån sin bas på en ytterkantsplanet i Vintergatan ska dra i trådarna. Och så är bollen i rullning för konspirationer och sammansvärjningar för galaxens bästa.

Det är inte så knäppt som det låter, förutsatt att en accepterar hela konceptet med ett Vintergatsimperium och annat i den stilen (jag älskar det). Asimov är ingen Douglas Adams, ni vet han som skrev den helvrickade Liftarens guide till Galaxen). Asimov är torr och saklig, med en snudd på oupptäckbar humor. Han tar det här med science fiction på stort allvar och ägnar en del utrymme åt vetenskapliga resonemang. Att kalla honom realistisk är att ta i men han är iallafall allvarligare än Adams.

Allt det här funkar bäst i den första romanen Stiftelsen. Upplägget är lite experimentellt med en serie nedslag i Stiftelsens första tid (det märks att romanen ursprungligen bestod av en rad noveller). Det gör inget att Asimov inte är någon vidare stilist och inte så bra på att bygga karaktärer heller, bokens form kräver varken det ena eller det andra. Jag är riktigt nöjd med Stiftelsen.

De två följande böckerna, Stiftelsen och Imperiet och Den segrande Stiftelsen är mer traditionella romaner – hyfsat sammanhållen intrig, karaktärer läsaren får följa under en längre period, en väldans massa action. Och det är här jag önskar att Asimov tagit ut svängarna mycket, mycket mer. Närgångna skildringar av galna kejsare och kejsarinnor, lika galna generaler och så vidare borde vara obligatoriska i en skildring av ett imperiums nedgång och fall. Samhällskritiken likaså. Det närmaste Asimov kommer är Mulan. Det hade behövts fler Mulan i stiftelsetrilogin.

Jag tycker inte att jag slösat tid på att läsa Stiftelsetrilogin. Även med tanke på allt ovanstående samt att den inte åldrats helt med behag – romanerna publicerades första gången på början av 1950-talet – förstår jag varför den har blivit stilbildande. Det räcker med att tänka på tv-serier som Star Trek och Babylon 5 för att inse det. Men kanske är den främst är intressant för oss redan frälsta – alla vi som älskar sci-fi och som tycker att tanken på ett Vintergatsimperium är totalt fascinerande.

Betyg: 2,5 stjärnor

Originaltitel: Foundation; Foundation and Empire; Second Foundation
Översättning: Sam J. Lundvall
Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: juni 2019
ISBN 9789127163201
Sidantal: 634

Boken finns på Adlibris och Bokus.

George R. R. Martin: Feberdröm

Pocketutgåvan av George R. R. Martins roman Feberdröm, framsidan är blå och visar ett runt fönster med blod på
Bilden är lånad från Månpocket

Feberdröm var en sån där roman som jag både ville och inte ville läsa. Kombon vampyrer + Mississippi + 1800-tal kändes väldigt lockande. Författarnamnet George R. R. Martin lockade också. Jag har läst en och annan vampyrroman som varit seriöst dålig men Martin borgar för en viss kvalitet.

Haken var att jag verkligen, verkligen ÄLSKAR Game of Thrones, med versaler och utropstecken och hela baletten. Böckerna alltså. Tv-serien är bra men har förbättringspotential, särskilt de tre första säsongerna. Böckerna däremot är fantastiska rakt över. Som medeltidens Europa fast med drakar och gengångare och kvinnliga riddare. Utan allt överflödigt bjäfs om manliga dygder och allmän krigsromantik som J. R. R. Tolkiens böcker svämmar över av (så fick jag sagt det också).

Hursom. Eftersom jag älskar böckerna om Järntronen så väldigt mycket var jag rädd för att jag skulle bli besviken på Feberdröm. Så jag drog mig lite för att läsa, trots att jag köpt boken. Och när jag läste blev jag väl lite besviken men samtidigt lättad. Feberdröm är helt annorlunda än böckerna om Järntronen. Inte alls lika våldsam. Splatter förekommer men kommer inte upp i några anmärkningsvärda nivåer, inte med tanke på genren. Handlingen är rätt långsam. Det är i sig inte är fel men jag hade önskat mer spänning och fler överraskningar. Har man sett några vampyrrullar blir Feberdröm gräsligt förutsägbar.

Men det finns ju annat på plussidan. Skildringen av livet på hjulgångarna får min inre historienörd att vakna till liv, beskrivningen av Mississippi väcker min reslust. Och jag är tacksam över att den totala cynism och allas-krig-mot-alla som präglar böckerna om Järntronen här lyser med sin frånvaro. Tonen är snarast lite vemodig, typ En vampyrs bekännelse, fast på bättre prosa.

Sammanfattningsvis är Feberdröm på många sätt en trevlig och stämningsfylld läsupplevelse men jag saknar nagelbitarfaktorn som borde vara en självklar del i en vampyrroman. Bristen på nagelbitarfaktor sänker betyget rejält.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: Fevre Dream
Översättning: Louise Thulin
Förlag: Månpocket
Utgiven: oktober 2018
ISBN 9789175038674
Sidantal: 437

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Anna Laestadius Larsson: Hilma

Bilden är lånad från Piratförlaget

Jag är väldigt kluven inför Anna Laestadius Larssons fjärde roman Hilma – en roman om gåtan Hilma af Klint. Å ena sidan en fascinerande skildring av en länge bortglömd svensk konstnär. Anna Laestadius Larsson briljerar i beskrivningen av hur det var att vara kvinna och konstnär under årtiondena kring förra seklet. Dessutom blir det en del spännande inblickar i den tidens konstnärskretsar och så rösträttskamp på det. Laestadius Larsson är den där typen av författare som med bara några ord kan förmedla det andra behöver sidor för att berätta. Och hon får mig att fundera. Samtidigt som jag känner att jag är glad att jag inte föddes 100 år tidigare är det skrämmande att vi inte kommer längre än vi gjort.

En historisk roman som jag inte bara glider igenom utan som får mig att faktiskt fundera, det är grejer det.

Å andra sidan är Hilma en överdos i andar, astralvärldar och massa annat i den stilen. Hilma, som såg syner redan som barn, vigde sitt liv åt en värld bortom denna. Hon grundade ett nyandligt sällskap och i princip en egen religion. Och även om jag förstår att allt det där var utgångspunkten för hennes konstnärskap – som verkligen är något alldeles särskilt – så blir det för mycket. Jag blir nästan alltid uttråkad av religiös-filosofiska resonemang och Hilma är inte undantaget som bekräftar regeln. Jag får lite samma känsla som när jag läste Bröderna Karamazov. Jättebra bok på många sätt och en klassiker dessutom men att behöva traggla mig igenom all den där rysk-ortodox mysticismen botade mig från Dostojevskij, kanske för gott.

Riktigt så illa är det inte här. Jag kommer läsa mer av Anna Laestadius Larsson. Mellan Hilmas new age-utläggningar finns det så mycket som är värt.

Men så var det betyget då. Efter en hel del funderande ger jag 3,5 stjärnor. Om nyandligheten skalats ner till en tredjedel eller så hade betyget förmodligen åkt upp till 4,5.

Betyg: 3,5 stjärnor

Förlag: Piratförlaget
Utgiven: januari 2018
ISBN 9789164205452
Sidantal: 323

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Un-su Kim: Den rätta tiden för en kula i hjärtat

Pocketupplagan av Un-su Kims debutroman Den rätta tiden för en kula i hjärtat. På framsidan en bild på fulla bokhyllor.

Om en är rädd för att göra bort sig på jobbet kan en ju alltid läsa om Reseng. Han är yrkesmördare i Seoul och när han klantar till det får det konsekvenser. När någon annan klantar till det får det konsekvenser. En yrkesmördares karriär är sällan långvarig och Reseng med 15 år i branschen lever redan på övertid.

Un-su Kims roman Den rätta tiden för en kula i hjärtat är en lågmäld, lätt absurd, ganska rolig och väldigt sorglig berättelse om seriemördarbranschen och konsekvenserna av att klanta till det. Handlingen är oväntat stillsam, trots en och annan våldsexplosion. Inte så att människor inte dör på otrevliga sätt för det gör de hela tiden. Men våldet blir aldrig ett självändamål. Jag kan bli småtrött på thrillerförfattare som vräker på med våld för våldets skull och det är uppfriskande att Kim väljer ett annat spår. Särskilt med tanke på ämnet. Han hade ju kunnat släppa lös en veritabel våldsorgie utan att någon blivit förvånad.

Stilen är hårdkokt, språket en fröjd. Ännu en sån där sak som är uppfriskande. Jag gillar hårdkokt och en hårdkokt författare som verkligen behärskar formuleringskonsten är inte fy skam.

Det enda på minussidan är att alla frågetecken boken skapar. Mito är till exempel en spännande karaktär men jag får aldrig klart för mig varför hon agerar som hon gör och inte känns hon särskilt trovärdig heller. Och det finns en del sånt. Det hjälper inte till att mina kunskaper om Sydkorea och den sydkoreanska yrkesmördarbranschen är närmast obefintlig men Kim hjälper mig inte direkt att förstå. Ett och annat skulle kanske klarna vid en omläsning och lite googlande men även om jag gillar att googla är jag inte typen som läser om böcker.

Men bortsett från de där frågetecknen är Den rätta tiden för en kula i hjärtat en riktigt bra bok. Någon, ge oss fler översättningar av Un-su Kim. Typ nu.

Betyg: 4 stjärnor

Översättning: Lars Vargö
Förlag: Southside Stories
Utgiven: maj 2019
ISBN 9789188725356
Sidantal: 327

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Anders de la Motte: Slutet på sommaren & Höstdåd

Pocketutgåvan av Anders de la Mottes roman Slutet på sommaren. Framsidan föreställer ett kvinnoansikte över åkrar
Bilderna är lånade från Månpocket

Mitt första möte med Anders de la Mottes författarskap blev lite tveksamt. Slutet på sommaren är en sån där bok som är kompetent skriven men ändå inte fastnar. År 1983 försvinner en liten pojke från en gård på skånska slätten, 20 år senare återvänder hans syster för att ta reda på vad som hände. de la Motte har ett bra språk och greppet att varva nuet med återblickar är alltid tacksamt. Men berättelsen får aldrig upp farten. Och jag gillar visserligen att storasyster Veronica inte är polis eller något i den stilen utan till vardags leder gruppterapisessioner. Och jag förstår ju att hon med sitt bagage är rätt trasig. Ändå kan jag inte låta bli att irritera mig på henne. Jag vet att jag inte borde göra det men ändå, ändå.

Pocketutgåvan av Anders de la Mottes roman Höstdåd. På framsidan bilden av ett kvinnoansikte ovanför en skogssjö

Uppföljaren Höstdåd är så mycket bättre. Handlingen utspelas i ett mindre samhället i Skåne. 1990 drunknar en 19-åring i ett nedlagt stenbrott, 27 år senare kommer en ny polis till stan. Och även om hon har fullt upp med nuet – nytt jobb, taskig relation till dottern, död exmake – kan det inte hjälpas -gång på gång snubblar hon över dödsfallet 1990. Temat kompetent polis med jobbiga kollegor och trassligt privatliv kan bli värsta klichén men de la Motte fixar det riktigt bra, även om jag inte fattar varför Anna är så fruktansvärt beroende av att få sin dotters godkännande hela tiden. Jag har lust att skrika åt henne att skärpa sig. Men bortsett från det har de la Motte skapat karaktärer som känns trovärdiga och som berör. Dessutom är Höstdåd spännande. Inte nyskapande eller sensationell, men bra underhållning.

Slutet på sommaren och Höstdåd är fristående delar i en planerad årstidskvartett. Böckerna behöver inte behöver läsas i ordningsföljd.

Betyg: 3 stjärnor

Titel: Slutet på sommaren
Förlag: Månpocket
Utgiven: augusti 2017
ISBN 9789175037264
Sidantal: 373

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Betyg: 4 stjärnor

Titel: Höstdåd
Förlag: Månpocket
Utgiven: augusti 2018
ISBN 9789175038605
Sidantal: 420

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Robert Harris: Faderland & München

Pocketutgåvan av Robert Harris roman Faderland. Framsidan har en bild av järnkorset i svart mot en rödvit bakgrund.
Bilderna är lånade från Bookmark Förlag

Det finns bra historiska thrillers och det finns dåliga.

Robert Harris debutroman Faderland är bra bra bra. Den utspelas på 1960-talet i en alternativ verklighet där Tredje riket vunnit andra världskriget och Hitler och de andra nazisthöjdarna är fortfarande alive and kicking. När ett lik hittas i en sjö i Berlin startar en mordutredning som får långtgående konsekvenser.

Det här är en story med finess och driv. Den alternativhistoriska skildringen är spännande, fascinerande, tankeväckande, allt möjligt bra. Och jag som flera gånger varit i Berlin följer med stor iver kommissarie Xaviers jakt på gåtans lösning på Google Maps. Bortsett från en dipp under andra halvan av boken älskar jag Faderland. Robert Harris är en varannanboksförfattare men när han är bra är karln en fröjd att läsa.

Romanen München är ett jättebraexempel på en dålig historisk roman. Återigen är det Robert Harris som skriver, återigen handlar det om Tredje riket. Året är 1938, Hitler vill starta ett krig och den brittiske premiärministern Chamberlain vill förhindra ett. Det är svårt att skriva en thriller om ett historiskt skeende som är väl känt men här känns det inte som om Harris ens försöker. Intrigen är rörig och människorna fastnar inte riktigt. Det enda jag kan minnas så här i efterhand är påståendet om att Hitler luktar svett. Det finns spänningsmoment och saker som känns men de är få. I huvudsak är München en avslagen berättelse och det är konstigt. Robert Harris kan skriva och han har de historiska kunskaperna. Men han slarvar bort det historiska sprängstoffet och resultatet blir en bok som trots dess ämne lämnar mig likgiltig.

Sammantaget så vill jag rikta ett stort tack till Bookmark förlag som återutgav Faderland. Jag hoppas på en snar filmatisering, gärna av HBO. Vad gäller München så tja, något förlag var ju tvungen att ge ut boken på svenska och nu har jag i alla fall läst den. Och jag måste säga att bokens omslag är grymt snyggt layoutat. Också Faderland är snyggt layoutat.

Betyg: 4,5 stjärnor

Svensk titel: Faderland
Originaltitel: Fatherland
Översättning: Hans Berggren
Förlag: Bookmark Förlag
Utgiven: mars 2019
ISBN 9789188859112
Sidantal: 394

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Betyg: 2 stjärnor

Svensk titel: München
Originaltitel: Munich
Översättning: Svante Skoglund
Förlag: Bookmark Förlag
Utgiven: mars 2019
ISBN 9789188545558
Sidantal: 339

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Lidia Tjukovskaja: Det tomma hemmet

Pocketutgåvan av Lidia Tjukovskajas roman Det tomma hemmet. Omslaget föreställer en rad tecknade ansikten mot brun bakgrund och med bokens författare och titel i svart text
Bilden är lånad från Ruin

Lidia Tjukovskajas roman Det tomma hemmet är den där typen av bok som bäst kvalificeras som sorglig men nödvändig. Den handlar om en änka i 1930-talets Leningrad, en mönstermedborgare, hängiven Sovjetunionen, i huvudsak nöjd och stolt över sin tillvaro som maskinskriverska på ett statligt företag.

Så arresteras hennes son. Hon förstår inte varför. Sonen är rättrogen och redbar. Arresteringen är givetvis ett misstag. Hon försöker rätta till misstaget.

Men det var inget misstag. Det är oklart hur många människor som greps och avrättades under den stora terrorn i 1930-talets Sovjetunionen, uppgifterna varierar. Men de var åtminstone hundratusentals, kanske en miljon, kanske fler. Det tomma rummet är en lågmäld, stramt berättad och mycket gripande roman om hur en vanlig sovjetmedborgare drabbades. Den skrevs av en kvinna som själv upplevde och personligen drabbades av den stora terrorn. Läs.

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: Sofia Petrovna
Översättning: Johan Munck
Förlag: Ruin
Utgiven: augusti 2013
ISBN 9789185191802
Sidantal: 156

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Jessica Fellowes: Mysteriet på Asthall

Pocketupplagan av Jessica Fellowes deckare Mysteriet på Asthall; på framsidan bilden av ett tåg samt bokens författare och titel
Bilden är lånad från Bokförlaget Polaris

Jessica Fellowes deckare Mysteriet på Asthall var en inte oangenäm upplevelse. Jag köpte den för att den utspelas i början på 1920-talet och för att systrarna Mitford dyker upp i handlingen. Och egentligen hade jag inga större förväntningar. Och med facit i hand har jag en del invändningar mot boken. Språket är lite stolpigt. och det finns en del i storyn som inte är särskilt logiskt alls. Som att en ung kvinna utan egentliga referenser och med tvivelaktig bakgrund skulle få anställning som barnjungfru i en av Englands finaste familjer. Och jag tycker ju att en kvinna som skrivit tre böcker om tv-serien Downton Abbey borde veta att en barnjungfru aldrig skulle tilltalas ”miss Louisa” av sina högadliga arbetsgivare.

Men trots alla sådana saker (och det finns en hel del) tycker jag faktiskt rätt bra om boken. Jag gillar mysteriet, som bygger på en verklig händelse, det ouppklarade mordet på sjuksköterskan Florence Nightingale Shore. Handlingen puttrar på i maklig takt, med en del intressanta sidospår. Och 1920-talets England är en trevlig miljö för vilken roman som helst. Jag har läst lite om systrarna Mitford och deras excentriska föräldrar och de sprider onekligen viss glans över boken. Samtidigt vet jag inte riktigt vad jag tycker om att Jessica Fellowes åker snålskjuts på systrarna Mitfords berömmelse. Hon hade ju kunnat hittat på en egen excentrisk adelsfamilj. Och jag undrar ju över vad eventuella ättlingar tycker om att Nancy Mitford tillsammans med sin barnjungfru ges rollen som amatörmordutredare i en deckare. Och jag hoppas ju att den person som Fellowes pekar ut som mördare inte har existerat.

Slutligen kan jag konstatera att den svenska titel på boken är helt koko. Florence Shore hittades svårt misshandlad på ett tåg och avled på sjukhus. Hon satte förmodligen aldrig sin fot i Asthall, där familjen Mitford (och därmed deras barnjungfru) bodde.

Betyg: 3 stjärnor

Originaltitel: The Mitford Murders
Översättning: Joakim Sundström
Förlag: Bokförlaget Polaris
Utgiven: februari 2019
ISBN 9789177951230
Sidantal: 406

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Gillian White: Häxvaggan

Pocketutgåvan av Gillian Whites thriller Häxvaggan, på framsidan skuggorna av två vuxna och ett barn
Bilden är lånad från Månpocket

Det finns ju thrillers som är otäckare än andra. Inte för att de innehåller gräsliga beskrivningar på brutalt våld modell Hannibal Lecter. Utan för att de ger en så levande beskrivning av människor som misshandlas psykiskt. Gillian Whites roman Häxvaggan är just en sådan thriller. Den handlar om ett utfattigt ungt par som ställer upp på att delta i en dokusåpa. Syftet med serien är att skildra fattigdom i England och till en början blir paret och deras små barn tittarnas absoluta älsklingar. Men när kvinnan i familjen berättar att hon är med barn vänder opinionen och förvandlas till en mental lynchmobb. Sedan försvinner parets barn.

Jag tror man måste ha ett hjärta av sten för att inte tycka att Häxvaggan är plågsam läsning. Så kändes det iallafall för mig. Det som händer är så hemskt och just när en tror att botten är nådd blir det bara värre. Ibland svajar både logik och trovärdighet men i huvudsak håller intrigen. Upplösningen är smart och spännande och knorren på slutet piggar upp.

Whites sätt att skriva påminner rätt mycket om Belinda Bauer. Hon är vass och uppriktig och sarkastisk och drastisk och har humor. Hon väjer inte för något och hon förskönar sällan, snarare tvärtom. Det är synd att så lite av White getts ut på svenska.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: The Witch’s Cradle
Översättning: Louise Thulin
Förlag: Månpocket
Utgiven: 2002
ISBN 9176439577
Sidantal: 325

Den översatta utgåvan av boken är slut i den ordinarie handeln. Det är släktingar och vänner, bibliotek och second hand som gäller.