John Williams: Butcher’s Crossing

Pocketupplagan av John Williams roman Butcher's Crossing. På framsidan en buffel i ett snöigt landskap
Bilden är lånad från Natur & Kultur

John Williams roman Butcher’s Crossing är inte riktigt min typ av bok. Eller snarare sagt, det är inte riktigt min typ av handling. Den utspelas i amerikanska Västern på 1870-talet. Ung man på jakt efter sitt sanna jag åker ut i ödemarken för att jaga bufflar tillsammans med tre råbarkade män, utstår umbäranden och motgångar.

Och så är det inte så väldigt mycket mer.

Om Williams slängt in ett spöke hade jag köpt konceptet rakt av. Spöken passar på ödsliga platser bortom all ära och redlighet. Men här finns inga spöken. Däremot en radda manliga män, en och annan prostituerad kvinna samt en otrolig mängd bufflar. Och hade hela handlingen utspelats i nybyggarsamhället Butcher’s Crossing hade jag förmodligen varit överförtjust. Tyvärr dras det ut på buffeljakt och buffeljakt är inte min grej.

Så jag har svårigheter att engagera mig i själva handlingen.

Samtidigt går det inte att komma ifrån att John Williams är en mycket begåvad författare. Precis som i Stoner beskriver han stora känslor och händelser med mycket små medel. Och precis som i Stoner ger han känslan av att skildra människor som faktiskt levat, som de levat. Will Andrews och de andra i boken är inte hittepåfigurer i en roman utan verkliga människor. Hans skildring av människorna engagerar just för att de känns så levande.

Efter lite funderande hit och dit ger jag ändå 4 stjärnor i betyg. När allt kom omkring fick Williams mig att läsa och uppskatta en bok om ett ämne som inte alls är min grej.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Butcher’s Crossing
Översättning: Eva Johansson
Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: maj 2016
ISBN: 9789127148741
Sidantal: 331

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Lina Bengtsdotter: Annabelle

Pocketupplagan av Lina Bengtsdotters debutroman Annabelle
Bilden är lånad från Månpocket

I bland händer det att en författare får ett gammalt recept att kännas som alldeles nytt. I Lina Bengtsdotter debutroman försvinner ung vacker flicka i mindre håla och trasig polis med förflutet i bygden kommer tillbaka för att utreda. Det är inget nytt. Inte ens att det är en kvinnlig polis är särskilt nytt längre. Jag har redan läst en bok med exakt samma tema i år. Den var helt okej men bleknar bort jämfört med Annabelle.

Men Bengtsdotter skriver som om ingen skrivit om det förut. Hur hon gör det förstår jag inte riktigt. Bra språk naturligtvis, flyter lätt över sidorna. Det här är en väldigt snabbläst bok. Människor som känns så väldigt verkliga rakt igenom. Småstadsatmosfären. Huvudpersonen själv, som visserligen är en bra polis men som dricker för mycket på fel sätt och som vilken dag (eller snarare natt) som helst kan totalkrascha.

Annabelle är en mycket bra debut som inger hopp om den svenska deckargenren. Uppföljaren Francesca har en given plats i min deckarhylla.

My här på Kulturnästet har också skrivit om Annabelle. Du hittar hennes recension här.

Betyg: 4,5 stjärnor

Förlag: Månpocket
Utgiven: november 2017
ISBN: 9789175037950
Sidantal: 314

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Cia Sigesgård: Inga kelgrisar, inga styvbarn

Pocketupplagan av Cia Sigesgårds thriller Inga kelgrisar, inga styvbarn
Bilden är lånad från Southside Stories

Det var på håret att jag orkade mig ta igenom Cia Sigesgård thriller Inga kelgrisar, inga styvbarn. Inte så att den är dålig, tvärtom. Det är en bra thriller med skräckinslag. Utspelas i ett hyreshus med ett gäng mer eller mindre udda, mer eller mindre dysfunktionella familjer. Hemligheterna är många och i vissa fall avgrundssvarta.

Och äckelfaktorn är mycket hög. Jag är inte känslig av mig, men tro mig, det här är ingen bok en vill tänka på när en äter middag. Jag är inte säker på att jag någonsin vill äta köttfärs igen. Och det finns gränser för hur mycket jag vill veta om sjukligt snedvriden manlig sexualitet. För min del hade Sigesgård gärna fått städat undan det värsta äcklet.

Dessutom är boken bitvis väldigt otäck. Misären som gömmer sig bakom vissa av dörrarna är fruktansvärd. Återigen, jag är inte direkt känslig men det finns gränser för hur mycket mänsklig ruttenhet och misär och tragik jag fixar i en enda bok.

Det är för väl att boken också bjuder på såna saker som kärlek och vänskap och mod och hopp om framtiden. Men också väldigt många frågor om hur det gick sen, var det verkligen rätt att hen kom undan med det där och vad händer om… och så vidare och så vidare.

Känslomässigt var Inga kelgrisar, inga styvbarn ingen lätt bok att ta sig igenom. Men den är väl värd besväret. Den är verkligen en folkhemsrysare. Jag hoppas på mer av Sigesgård, företrädesvis med lägre äckelfaktor.

Betyg: 4 stjärnor

Förlag: Kalla Kulor Förlag
Utgiven: februari 2015
ISBN: 9789187049828
Sidantal: 395

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Malin Persson Giolito: Störst av allt

Pocketupplagan av Malin Persson Giolitos roman Störst av allt
Bilden är lånad från Månpocket

Malin Persson Giolitis rättegångsdrama Störst av allt tar god tid på sig. De första 100 sidorna eller så undrar jag varför jag ens läser boken. Persson Giolito har ett vasst språk och vassa karaktärsskildringar och så. Men det är ju inte precis den första skildringen av en skolskjutning som jag tar del av. Inte den första skildringen med en klarsynt och cynisk tonåring som berättarjag heller. Ingendera konceptet går att variera i evighet.

Men efter ett tag lyfter boken. Allteftersom det blir tydligare hur 18-åriga Maja hamnat i en situation hon inte kan hantera ökar spänningen. Men det blir också tydligt hur dubbel Maja är. Hon blottlägger omgivningens hyckleri och fördomar och klassförakt. Samtidigt lyser hennes egna fördomar igenom. Hon ser ner på de som inte är lika smarta som hon, som inte är lika privilegierade som hon, som inte är lika vita som hon. Maja är inte en trevlig person och det beror inte bara på att hon tonåring och svårt traumatiserad. Hon föraktar sin omgivning utan att förstå att hon i grunden är likadan, bara intelligentare. Om hon inte blivit den åtalade i en mordrättegång skulle hon förmodligen ha blivit en sån där vuxen tycker så illa om. Men nu sitter hon där i rättegångssalen och hon kommer inte undan. Mot slutet, i några korta glimtar, skymtar en annan Maja fram, en ung kvinna som äntligen förstår vad som gått förlorat.

Jag undrar om Persson Giolito framställt henne så medvetet. I så fall är det genialiskt. Om inte är det ett olycksfall i arbetet som blivit väldigt lyckat.

Trots den sega inledningen är Störst av allt en i huvudsak bra bok, välskriven och tankeväckande. Jag har en känsla av att Maja kommer stanna kvar i mina tankar ett tag. Dessutom är det en intressant skildring av vårt rättsväsende. Jag ger en fyra i betyg.

Störst av allt har också blivit tv-serie. Det är den första svenskproducerade Netflix-serien. Jag hoppas den hamnar på SVT så småningom.

Betyg: 4 stjärnor

Förlag: Månpocket
Utgiven: mars 2019
ISBN: 9789175039688
Sidantal: 368

Boken finns på Adlibris och Bokus.

.

Joanna Cannon: Problemet med får och getter

Joanna Cannons roman Problemet med får och getter
Bilden är lånad från LB Förlag

Bokomslag kan verkligen lura en.

I Joanna Cannons debutroman Problemet med får och getter försvinner en kvinna. Bortsett från den försvunnas make verkar ingen av de vuxna särskilt bekymrade. Men två småflickor anar ett mysterium och börjar snoka runt på egen hand. Och eftersom bokomslaget signalerar gulliga barn och allmän nostalgi förväntade jag mig en thriller i femtiotalsmiljö (jag läste baksidestexten slarvigt) med hög mysfaktor och förhoppningsvis ett lik eller två.

Problemet med får och getter utspelar sig på sjuttiotalet, är allt annat än gullig och inte särskilt nostalgisk heller. Jag var själv barn på sjuttiotalet och tro mig, jag blir inte nostalgisk av den här skildringen. Anslaget är cyniskt, barnen i boken mer eller mindre odrägliga och de vuxna vadar i mörka hemligheter och en och annan tragedi. Inget att bli nostalgisk över här. Om något blir jag glad över att jag själv överlevde decenniet i fråga.

Men det är ingen olycklig och mörk och tragisk bok. Inte feelgood precis men jag blir ändå på gott humör av att läsa den. Cannon är vass och ironisk och småelak och träffsäker och dessutom rolig. Hon påminner faktiskt en del om Belinda Bauer.

Fortsätter Cannon i den här stilen hoppas jag att det kommer många fler böcker av henne i svensk översättning. Om inte skulle jag kunna tänka mig att läsa henne på engelska. Det blir en klar femma i betyg!

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: The Trouble with Goats and Sheep
Översättning: Klara Lindell
Förlag: LB Förlag
Utgiven: november 2016
ISBN: 9789188447074
Sidantal: 350

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Paula Hawkins: I djupt vatten

Pocketupplagan av Paula Hawkins thriller I djupt vatten

Det har sagts förr och det kommer sägas igen: andra boken efter en succéroman är svårt. Paula Hawkins trhillerdebut Kvinnan på tåget blev värsta snackisen när den kom. Många tokhyllade, andra dissade. Själv tyckte jag att det var en i huvudsak bra roman. Framför allt gillade jag intrigen och upplägget som verkligen var yum-yum. Jag förstår att en del drog paralleller till en av mina absoluta favoriter Gillian Flynn (Mörka platser, Gone girl).

Hawkins andra roman I djupt vatten är inte alls av samma kaliber. Till att börja med är storyn mer traditionell. När Jules syster hittas död i byns flod åker Jules hem till byn, upptäcker att syrran höll på med en bok om alla dödsfall knutna till floden och tja, så är det dags att börja avslöja hemligheter.

Problemet är att det inte är så jättemånga hemligheter som avslöjas. Eller så missar jag majoriteten när jag försöker hålla reda på alla miljoner berättarröster och hur alla dessa människor står i relation till varandra. I djupt vatten hade verkligen, verkligen, verkligen mått bra av att Hawkins rensat i persongalleriet. Som läget är nu blir det mest rörigt och spretigt och jag hänger inte med. Jag hade behövt ha en sån där tavla som de har i polisserier, med uppklistrade foton och ritade linjer mellan fotona och allt det där. Eller åtminstone ett personregister.

Hawkins har ett ypperligt språk och en välutvecklad förmåga att skildra människor, särskilt jobbiga människor och i grund och botten tror jag starkt på hennes författarskap. Men den här gången blir det bara en trea i betyg.

Betyg: 3 stjärnor

Originaltitel: Into the Water
Översättning: Hanna Svensson och Jimmy Hofsö
Förlag: Massolit
Utgiven: maj 2018
ISBN: 9789176795392
Sidantal: 432

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Sophie Hannah: Stängd kista

Bilden är lånad från Bookmark Förlag

Stängd kista av Sophie Hannah är en bok i mellanklassen. Börjar svagt, slutar utmärkt.

Rent allmänt är jag positivt inställd till fan fiction, jag tycker det är roligt att personer och världar kan leva vidare trots att den ursprunglige författaren slutat skriva om dem. Men inledningsvis är Stängd kista seriöst ospännande och att Hercule Poirot figurerar i boken hjälper inte ett dugg. Om något gör den saken värre eftersom det höjer kvalitetskraven så mycket. Jag är en stor fan av både Hercule Poirot och Agatha Christie och jag tycker inte att Hannah lever upp till förväntningarna.

Men så vänder det, långsamt men säkert. Hannah skruvar till berättelsen och jag läser med allt större intresse. När jag är klar med boken konstaterar jag att Hannah återigen visat att hon kan sno ihop en deckargåta med riktigt snygga vändningar, intressanta människor och hög mysfaktor. Och det var ju trevligt att återse Poirot igen.

Det är också smart av Hannah att låta bokens berättarjag vara kommissarie Edward Catchpool. Genom att hon med sina böcker introducerat en helt ny berättarröst har hon löst problemet med att hon inte låter som Agatha Christie. Det är till och med en fördel att hon inte låter som Agatha Christie.

Hannah har skapat en fortsättning på Christies universum som jag hittills tycker är riktigt bra. Inte nyskapande eller så men ett trevligt tidsfördriv i en välbekant miljö. Jag ser fram emot att läsa Ett delat mysterium, den tredje boken om Edward Catchpool och Hercule Poirot.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: Closed Casket
Översättning: Helen Ljungmark
Förlag: Bookmark Förlag
Utgiven: augusti 2016
ISBN: 9789188171894
Sidantal: 368

Boken finns på Adlibris och Bokus.

John Le Carré: Den lilla trumslagarflickan

Att bara såga böcker blir ju tradigt i längden så här kommer en positiv recension av en bok jag tycker riktigt bra om: Den lilla trumslagarflickan av John Le Carré.

När någon säger spionroman tänker jag automatiskt på Ian Flemings böcker om agent 007. Inte för att jag läst någon av dem, men jag har ju sett filmerna. Mycket pang-pang och många explosioner och massa spring hit och dit och så snygga tjejer på det.

Den lilla trumslagarflickan är ungefär så långt bort från Ian Flemings skapelse en kan komma och fortfarande befinna sig i samma genre. Människor gör visserligen hemska saker mot varandra i le Carrés bok också och en del människor dör. Våldet är förutsättningen för allt som händer i berättelsen. Men fokus ligger lika på mycket eller mer på det som sker mellan våldsexplosionerna som på våldet själv. Det är en närgången och för det mesta rätt långsam beskrivning av hur hemliga agenter arbetar och varför de gör det de gör och hur de skapar en ny hemlig agent.

Den nya hemliga agenten är huvudpersonen Charlie, En vänstersinnad ung skådespelerska som värvas till dubbelagent av israeliska agenter. Och om jag har någon negativ synpunkt på boken så är det att jag inte förstår varför Charlie går med på att göra det hon gör. Jag menar, det är ju inga enkelt eller ofarligt uppdrag hon åtar sig precis och dessutom går det inte ihop nånstans med någonting av det hon dittills trott på.

Men bortsett från det är Den lilla trumslagaren en otroligt fascinerande berättelse om människor indragna i en av världens mest infekterade konflikter, skriven på en prosa som borde få vilken thrillerförfattare som helst grön av avund. Och dessutom är den mycket rolig, trots det tragiska ämnet.

Till de goda nyheterna hör också att Den lilla trumslagarflickan nyligen blivit tv-serie med Alexander Skarsgård och Florence Pugh i huvudrollerna. Det känns ju som upplagt för succé.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: The Little Drummer Girl
Översättning: Sam J. Lundwall
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: december 2018
ISBN: 9789174297638
Sidantal: 711

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Sylvain Neuvel: Sovande jätter

Bilden är lånad från Brombergs

Ännu en sågning när jag ändå är igång, denna gång av Sylvain Neuvels sci-fi-roman Sovande jättar. Baksidestext och bokhandel använder ord som succéserie och nyskapande men jag tycker det här är direkt dåligt. Och det handlar inte om att jag ogillar genren. Tvärtom är jag väldigt förtjust i sci-fi. Jag tycker dessutom om böcker som är upplagda som utdrag ur dagböcker, bloggar och så vidare. I det här fallet handlar det om intervjuer. Max Brooks använde det greppet i Världskrig Z och resultatet blev riktigt bra.

Sovande jättar däremot är bara urtrist. Fantasilöst språk, alla intervjuobjekten låter likadana, författaren lyckas varken bygga ut karaktärer eller spänning. Dessutom funkar inte historien. En bra sci-fi-författare får berättelsen att verka rimlig och dessutom tänkvärd. Neuvel lyckas varken med det ena eller det andra och dessutom är han som sagt tråkig.

Sovande jättar är första boken i trilogin Themisfilerna. Som läget är nu har jag ingen lust att läsa uppföljaren Gudarna vaknar. Däremot skulle jag mycket väl kunna se tv-serien, om det nu kommer en tv-serie. Att usla böcker blivit bra filmatiseringar har ju hänt förr. Och sci-fi brukar vinna på att filmatiseras, om inte annat så för specialeffekternas skull.

Betyg: 1 stjärna
Originaltitel: Sleeping Giants
Översättning: Peter Samuelsson
Förlag: Brombergs
Utgiven: januari 2019
ISBN: 9789178090402
Sidantal: 343

Boken finns på Adlibris och Bokus.



Emmi Itäranta: Minnet av vatten

Bilden är lånad från Modernista

Vad gör en för att få tillbaka lusten att blogga efter månader av skrivkramp? En tar till en sågning. De är ju så lätta att skriva.

Jag hade väldigt gärna tyckt om Emmi Itärantas debutroman Minnet av vatten. Den kändes ju som den hade alla förutsättningar. En dystopisk berättelse om en framtid där den globala uppvärmningen ändrat förutsättningen för allt och Kina härskar över Europa. I norr är Skandinaviska Unionen ockuperat av främmande makt. Där lever 17-åriga Noria Kaitio som går i lära för att bli temästare och som skyddar sin bys hemliga vattenkälla, samma källa som militären är ute efter.

Det låter spännande men är rätt tråkigt. Och tråkigt är det för att berättelsen inte engagerar. Om en ska skriva en bok där det händer så lite som i Minnet av vatten gäller det att vara skicklig på att skildra människor och stämningar och osynliga strukturer. Där är inte Itäranta än. Människoskildringarna är skissartade och rätt så platta. Norias temästareritualer känns påklistrade – som ett lån utifrån som författaren egentligen inte förstår. Språket är tillgjort. I grunden har Itäranta ett bra språk med stor potential men hon gör sig till. Hon försöker låta som hon tror att en flicka som lever i en kinesisk kultur låter. Hon lyckas inte, det blir bara fånigt.

Så nej, Emmi Itärantas debutroman var inte så bra i mitt tycke. Det betyder inte att jag inte vill läsa något mer av henne. Hon kan bli mer än bra, om hon kommer bort från tillgjordheten.

Betyg: 2 stjärnor

Originaltitel: Teemestarin kirja
Översättning: Camilla Frostell
Förlag: Modernista
Utgiven: maj 2017
ISBN: 9789177015796
Sidantal: 240

Boken finns på Adlibris och Bokus.