Steve Sem-Sandberg: Stormen – en berättelse

Bilden är lånad av Bonnier Pocket

Jag förstår mig inte riktigt på Steve Sem-Sandbergs roman Stormen: en berättelse. Alltså, jag förstår vad som händer. En man kommer tillbaka till den norska ö där han växte upp som fosterbarn. Två berättelser rullas upp. Den ena skildrar en trasig uppväxt på 1970-talet och en syskonrelation som aldrig blir hel. Den andra beskriver den nazistiska ockupationen då ön behärskades av en minister i Quislings regering. Sem-Sandberg skriver vackert och stillsamt och rakt på sak men ändå halvt obegripligt. Människor i boken bara gör saker, hemska saker. Vad de gör är lätt att förstå. Varför förklaras sällan. En del går ju att greppa men annat är bara obegripligt. Författaren vill säkert att läsaren ska fundera över orsakerna själv. Själv hade jag föredragit om han varit mer uttalad.

Jag borde läsa boken igen men jag vet inte riktigt. Det är som sagt en bok om människor som gör hemska saker mot varandra och jag är inte säker på att jag vill gå igenom allt igen.Till skillnad från Sem-Sandbergs dokumentärromaner De fattiga i Lodz och De utvalda tycks Stormen vara alltigenom fiction. Konstigt nog gör det den otäckare.

Betyg: 3,5 stjärnor

Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: augusti 2017
ISBN: 9789174296471
Sidantal: 274

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Tematrio – Kärlek

Alla hjärtans dag närmar sig och i veckans tematrio uppmanar Lyran oss att berätta om tre bra tavlor, sånger, texter o s v som handlar om kärlek. Här är min trio.

Filmen Bram Stoker’s Dracula från 1993 är den mest romantiska film jag sett. Kärlekshistorien mellan greve Dracula och Mina/Elizabeta är vacker och sorglig och alldeles underbar. Ypperligt skådespel av Gary Oldman och Winona Ryder. Vackert filmat också. Jag är normalt inte mycket för romantik men den här filmen nockade mig totalt.

Kazuo Ishiguros roman Begravd jätte är en korsning mellan fantasyroman och filosofisk betraktelse. Eller nåt i den stilen. Boken är faktiskt svår att beskriva. Bortsett från på en punkt. Den är en mycket fin skildring av en åldrande mans kärlek till sin hustru.

Normalt är kärlekssånger inte min grej men det finns ju undantag. Främsta undantaget stavas Nick Cave. Ta till exempel Ain’t Gonna Rain AnymoreLet Love In. Deppigt så det förslår och mycket vackert. Bör höras för att den rätta avgrundsdjupsorgesamma stämningen ska infinna sig:

Now I have no one to hold
Now I am all alone again
It ain’t too hot and it ain’t too cold
And there is no sign of rain

And it ain’t gonna rain anymore
Now my baby’s gone, yeah
And it ain’t gonna rain anymore
Now my baby’s gone, yeah
And I’m on my own

 

Jamaica Kincaid: Annie John

Bilden är lånad av Bokförlaget Tranan

Jag nappade åt mig Jamaica Kincaids roman Annie John på den alternativa bokmässan i Göteborg i höstas. Jag hade aldrig hört talas om författaren, i ärlighetens namn trodde jag att hon hette Annie John och boken Jamaica Kincaid (det kändes som ett coolt namn på en bok). Men jag fick tre böcker för 100 spänn, uppväxtskildringar brukar ju vara givande och tja, det fanns inget annat som intresserade mig.

Jag gjorde ett gott val. Annie John är en mycket bra bok. Det är en fin skildring av en inte helt sympatisk tjej, hennes vardag och hennes komplicerade förhållande till modern. Platsen är den karibiska ön Antigua, tiden lite obestämt 1900-tal (inga mobiler, inga datorer, första utgåvan på svenska kom 1986). Språket är stramt och uttrycksfullt och spetsigt, känslorna många och starka. Det enda jag inte är nöjd med är beskrivningen av modern. Från en dag till en annan ändrar hon helt inställning till dottern och det framgår aldrig varför. Det är obegripligt. Det retar mig att jag inte förstår. Det känns ofärdigt.

Men bortsett från det tycker jag att Annie John är väl värd att läsa. Jag vill läsa mer av Jamaica Kincaid. Det finns flera titlar översatta, bara att gå till biblioteket. När jag betat av travarna av olästa böcker här hemma.

Betyg 4 stjärnor

Originaltitel: Annie John
Översättning: Madeleine Reinholdsson
Förlag: Bokförlaget Tranan
Utgiven: februari 2016
ISBN: 9789187179969
Sidantal: 192

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Mats Strandberg: Färjan

Första utgåvan av den här boken kom 2015, och sedan dess har jag hört en massa om den. Den är så FRUKTANSVÄRT OTÄCK, du kommer aldrig att vilja åka färja igen när du har läst den osv.

Jag fick pocketutgåvan i min hand på bokmässan 2016 av Norstedts förlag, och tvekade ju lite inför att behöva läsa den efter allt man hört. Jag är dessutom ganska nöjd med att åka färja och genren skräck i betydelsen zombier har aldrig lockat mig.

Till slut blev det i alla fall av, och det är säkert mig det är fel på. Jag tyckte nämligen inte att den var otäck alls. Den var så totalt overklig så det var nästan skrattretande. Upplägget är att en full finlandsbåt, med alla dess förutsägbara karaktärer ombord bland de 1200 passagerarna, råkar ut för en zombieattack. Och där förlorade ni mig.

Hade det handlat om en sällsynt magsjukebakterie i en omgivning där man är utlämnad åt varandra och det inte finns någon väg ut, så kanske, men zombier, nej, tyvärr! Jag går inte på den.

Betyg: 2 stjärnor

Förlag: Norstedts förlag
Utgiven: maj 2016
ISBN: 9789113060330 
Sidantal: 476 s.

Boken finns på Adlibris och Bokus.

 

Statarliv och Moa Martinsson

Jag läste antologin Statarliv – i myt och verklighet, i helgen (mycket intressant, mycket klargörande). Och den fick mig att fundera på Moa Martinson, som i boken nämns som en av statarförfattarna. Jag läste Martinsons självbiografiska romaner flera gånger när jag var barn och tonåring. En av de gestalter i boken som gjorde starkast intryck på mig var skolkamraten Hanna, som bodde i fattigstugan med sin mamma Kvast-Mina och vars bror dog i tbc. Jag undrar vad som hände med henne, om hon nu fanns i verkligheten. Det borde ju inte vara omöjligt att ta reda på.

Filmerna The Maze Runner och Maze Runner: The Scorch Trials

Jag gillar de där filmerna som är en del i en serie. Alldeles särskilt mycket gillar jag när en ny film ska släppas och föregångarna visas på svensk tv. I dagarna var det premiärdags för The Maze Runner: The Death Cure och i samband med det visade tv 6 de två tidigare filmerna.

Dystopier skrivna för mycket unga människor kan bli rätt töntiga. Och jag vet ju att James Dashners böcker har fått viss kritik bland annat för platta karaktärer och misogyna kommentarer (”gråta som en tjej” och så vidare). Så när jag bänkade mig i tv-soffan för att se den första filmen var det med hyfsat nedskruvade förväntningar.

Det är så trevligt att bli positivt överraskad. The Maze Runner är riktigt bra sci-fi. Och uppföljaren Maze Runner: The Scorch Trials är nog ännu lite bättre. Bägge filmer innehåller mycket action och en del otäckheter och sånt gillar ju jag. Stämningen är härligt mörk och olycksbådande. Skådespelarna passar i sina roller. Okej, psykologin är inte superdjup men den funkar. Snyggt filmat och snygga specialeffekter är det också. Vill inte spoila för mycket men jag kan ju säga så här: det är något speciellt med postapokalyptiska storstäder.

Filmerna innehåller ett och annat som inte är så logiskt, som varför de där ungarna hamnade i labyrinten till att börja med. Men när jag ser på film är jag inte så noga med logiken. Det blir två fyror i betyg.

Originaltitel: The Maze Runner
Baserad på: I dödens labyrint av James Dashner
Regi: Wes Ball
Ursprungsland: USA
Premiär: 2014
Längd: 113 minuter

Originaltitel: Maze Runner: The Scorch Trials
Baserad på: I vansinnets öken av James Dashner
Regi: Wes Ball
Ursprungsland: USA
Premiär: 2015
Längd: 131 minuter

Anne-Lie Högberg: Det kommer aldrig mer vara du

Anne-Lie Högberg har skrivit en bok baserad på sin egen upplevelse att bli sviken, gå igenom skilsmässa och så småningom våga bygga upp ett nytt liv tillsammans med en annan man. Om att förlora allt och ändå gå stark ur motgången.

Hon och hennes livsöde har tidigare uppmärksammats i bl a tidningarna Må Bra och M Magasin. Jag fick den här boken i handen på bokmässan 2016 från Litet förlag.

Det här är ju ett inte alltför ovanligt livsöde i Sverige idag, men jag kan tänka mig att den som går igenom något liknande ändå känner sig väldigt ensam. Anne-Lie skriver med ett rikt berättande språk med hög igenkänning om osäkerhet och oro, att det inte är så lätt att hitta fotfästet igen när livet rämnar.

Hösten 2017 kom uppföljaren Väck mig när det är över, som även den delvis bygger på författarens egna erfarenheter av svåra slag i livet.

Läsvärt och tänkvärt för att lära känna sig själv och kanske någon i omgivningen. Men ingen feel-good!

Betyg: 3,5 stjärnor

Förlag: Litet förlag
Utgiven: maj 2016
ISBN: 9789187548192
Sidantal: 261 s.

 

Köp den på Bokus eller AdLibris

Tematrio – Lögner och svek

Det är dags för årets första tematrio. Den här gången uppmanar Lyran oss att berätta om tre böcker vars handling bygger på lögner och svek. Här är min trio.

Darling River: Doloresvariationer av Sara Stridsberg handlar om flickor som får utsätts för förfärliga lögner och svek från dem som borde ha skyddat och tagit om hand. En av flickorna är Dolores i Vladimir Nabokovs roman Lolita. Också en liten chimpanshona blir grymt behandlad av sin skötare. Boken är svår att komma in i men väl värt besväret. Avskalat, smärtsamt och oändligt sorgligt om liv som förslösas.

Margaret Atwoods roman Rövarbruden handlar om Zenia som lurat och svikit sina tre väninnor, gång på gång på gång. Välskrivet och intressant om vänskap som inte är vänskap. Inte Atwoods vassaste men hade ändå nöje av boken. Tror inte jag läst någon bok av Atwood som inte varit värd tiden jag spenderat på den.

Också i Joanne Harris thriller Gentlemän och spelare finns det en huvudperson som ljuger och sviker sig igenom livet. Syrligt, cyniskt och spännande. Att romanen utspelas på en engelsk internatskola stör ju inte heller.

 

Beata Arnborg: Kerstin Thorvall – uppror i skärt och svart

Kerstin Thorvall är en av de där författarna som jag sett i ögonvrån i hela mitt liv, läst någon ungdomsbok och krönikor i veckotidningar kanske men verkligen aldrig ”begripit mig på”.

Hon har varit så väsensfrämmande från mig och jag har inte hittat någon direkt gemensam nämnare.

Därför såg jag det lite som en utmaning att läsa den här biografin, när jag fick den i min hand på Bokmässan förr-förra året, 2016 alltså. I pocketformat.

Och just att den är i pocketformat är ju lite vilseledande. Man tänker att de här drygt 400 sidorna läser jag väl snabbt. Men det visade sig vara fel. Beate Arnborg har verkligen gjort ett grundligt research-arbete och typsnittet är storlek small. Det får plats mycket text på dessa sidor!

Det är en väldigt intressant bok, även om jag inte precis kan påstå att jag har kommit närmare Kerstin Thorvall. Den beskriver inte bara ett unikt, till stor del tragiskt men också spännande, livsöde, utan även en del av vår gemensamma nutidshistoria. Och kvinnohistoria. Hon var en av dessa kvinnor som inte får plats i en ”traditionell” roll på något håll, utan tvingades utmana sig själv och omgivningen gång på gång och bröt säkert väg för många på det sättet. Hon led också hela sitt liv av psykisk sjukdom. Trots att hon var så otroligt kreativ och skrev mängder med böcker, tecknade fantastiska modeillustrationer mm så mådde hon inte alls bra för det mesta. Vilket så klart spillde över på såväl relationer som barnen.

Som sagt, detta är inte en bok man läser snabbt. Det är mycket att bearbeta i huvudet samtidigt som man läser. Men är man intresserad av författare, kvinnohistoria, nutidshistoria och originella personer som vågat gå sin egen väg så rekommenderar jag denna bok! Den är välskriven och språkligt sett lätt att följa.

Betyg: 4 stjärnor

Förlag: Atlantis
Utgiven: april 2015
ISBN: 9789173537988
Sidantal: 404 s.

Boken finns på Adlibris och Bokus.