Elin Säfström: Sömnernas sömn

Bilden är lånad från Gilla böcker

Sömnernas sömn är Elin Säfströms tredje bok om väktaren Tilda. En väktare har i uppdrag att hålla reda på den övernaturliga världen – tomtar, troll och så vidare – och framför allt, hålla dem borta från vanliga människor (som är lyckligt okunniga om att det faktiskt finns tomtar, troll och så vidare). När ett tomteting samlas i Stockholm samtidigt som någon eller något massakrerar djur på Skansen får Tilda fullt upp.

Böckerna om Tilda är något av det bästa jag läst i genren fantasy för barn och unga. Inte för att jag läst jättemycket men Säfström står definitivt ut över mängden. Sömnernas sömn är inget undantag. Säfström har skapat en fascinerande värld, där det finns tomtegäng och tomtekrogar och där det är tradition att trollmödrar flyttar hemifrån när trollsonen kommer hem med sin nya fru. Vill ju inte avslöja för mycket av intrigen, men den är genomtänkt och bjuder på ett nätt litet mysterium, en hel del action och en väldans massa blod. Det är som sagt någon som massakrerar djur och jag skulle väl inte sätta boken i händerna på ett barn som är allt för känsligt.

Även om boken liksom de tidigare utgör ett avslutat mysterium sker det ju en utveckling i varje bok som läsaren måste ha i huvudet. Det var väl något år sedan jag läste de två första böckerna och jag har glömt det mesta men Säfström gör ett bra jobb med att påminna mig om allt jag glömt och som jag borde veta.

Men det som framför allt gör att Säfström står ut är dels personskildringarna, dels språket. Vad gäller personskildringarna ger hon djup och bredd åt sina karaktärer, vare sig de är människor eller oknytt och utan att frossa i klichéer. Och så är det det här med språket. Säfström har formuleringsförmågan i sig och resultatet är en fin kombo av språkglädje och tonårslingo. Det kan bli så fel när vuxna försöker imitera tonåringars sätt att uttrycka sig och många kommer inte längre än ett flitigt användande av ”typ” och ”liksom”. Men Säfström får bokens berättarjag Tilda att låta som en femtonåring, inte som en vuxen författare som försöker låta som en femtonåring. Det är snyggt gjort.

Betyg: 4 stjärnor

Förlag: Gilla böcker
Utgiven: september 2018
ISBN: 9789178130238
Sidantal: 314

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Sofi Oksanen: När duvorna försvann

Bilden är lånad från Bonnier Pocket

Estland under tysk och sovjetisk ockupation är en genuint sorglig historia. Sofi Oksanen fångar smärtan och tragiken i alltihop på ett väldigt bra sätt i sin roman När duvorna försvann. Det är en rejält omskakande berättelse om ockupation och motstånd men framför allt om medlöperi och svek och livslögner. Världssuccén Utrensning var ju inte allt för munter men i När duvorna försvann vrider Oksanen om kniven i såret ytterligare några varv. Bokens centralfigur är en riktigt vidrig människa, en kappvändare av värsta sort och konsekvenserna av hans handlingar förfärliga. Men det här är vad som händer under krig och ockupation och i diktaturer.

Även bortsett från den allmänna stämningen är När duvorna försvann mer svårtillgänglig än i Utrensning. Språket bjuder på mer tuggmotstånd, jag får koncentrera mig mer på vad som faktiskt sägs och vad som faktiskt händer. Dessutom är de tre huvudpersonernas släktförhållanden trassliga och det tar ett bra tag innan jag lyckas få ordning på alla vem och vad och hur.

Men med det sagt är det här en bok som verkligen drabbar mig hårt. Det här är tragik på riktigt hög nivå.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: Kun kyhkyset katosivat
Översättning: Janina Orlov
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: 2014
ISBN: 9789174293722
Sidantal: 364

Boken är slut i den ordinarie handeln. Det är bibliotek och second hand, vänner och bekanta som gäller.

John Le Carrré: En fri agent

Bilden är lånad Albert Bonniers Förlag

Nästan 90 år och John Le Carré håller fortsatt stilen. Hans senaste och kanhända (hemska tanke) sista roman En fri agent håller mig fångad från första sidan till sista. Bokens huvudperson är Nat, en veteran inom brittiska underrättelsetjänsten som misstänker att pensionen närmar sig. Samtidigt som han väntar på att bli avpolletterad lär han känna en envis ung man med en faiblesse för badminton. Och så dras en händelsekedja igång som får oväntade konsekvenser.

Le Carré är något av urtypen för en typiskt brittisk thriller författare och En fri agent är närmast hysteriskt brittisk. Nat spelar badminton, manövrerar underrättelsebyråkratin och underrättelseintrigerna och umgås med sin fru. Han levererar torr humor, ironiska understatements och mild cynism i en aldrig sinande ström. Han är en trivsam bekantskap; boken innehåller många trivsamma eller i alla fall intressanta bekantskaper. Samt en bredsida mot både Brexit och Donald Trump. Ett tag, medan Nat harvar runt i underrättelseträsket, undrar jag vart boken är på väg, men tja, det visar sig så småningom och sen är det väldigt spännande ända till slutet.

Jag gillar’t. Skarpt.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Agent Running in the Field
Översättning: Hans-Jacob Nilsson
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: juni 2020
ISBN: 9789100185527
Sidantal: 293

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Stephen King & Owen King: Törnrosor

Bilden är lånad från Månpocket

Stephen och Owen King har har slagit sina påsar ihop och skrivit skräckisen Törnrosor och det funkar nästan hela vägen fram. Storyn är följande: En efter en faller världens kvinnor i en märklig sömn och de som väcks förvandlas till mördarmaskiner. Allt medan paniken och våldet tilltar inser invånarna i en liten stad i Appalacherna att deras lilla håla är epidemins epicentrum, jakten på botemedlet startar och så vidare och så vidare.

Det låter knäppt men är riktigt, riktigt bra. Fader och son King har åstadkommit en intensiv, obehaglig och genuint otäck bladvändare, med ett budskap. Relationen mellan kvinnor och män står i fokus boken igenom och författarna levererar en bredsida mot män som begår övergrepp och/eller beter sig som skitstövlar på annat sätt. Och i den här boken finns det en hel uppsjö sådana män. Pappa King är ju känd för sin skicklighet i att skildra riktigt vidriga människor och tja, han gör sitt jobb den här gången också. Och trots att folk dör på löpande band och likhögarna växer så är det just i skildringen av de där männen som beter sig som riktiga skitstövlar som är mest otäck. Persongalleriet innehåller kvinnor som är klockrena sociopater och kvinnor som är seriöst jobbiga på andra sätt men det som känns mest är just där skitstövlarna till män. Fast det kanske beror på att jag är kvinna och har stött på en och annan skitstövel.

Så jag blir ju inte jätteförvånad över att boken utmynnar i en dos särartsfeminismen, typ om kvinnorna styrt världen hade den visserligen inte varit perfekt men nog fan hade den sett bättre ut. Vilket för övrigt inte går ihop med skildringen av bokens kvinnliga sociopater och kvinnor som är seriöst jobbiga på annat sätt, men herregud, det här är en roman, inte en avhandling. Kan också tilläggas att bokens absolut intressantaste person är djurkontrollanten Frank, en kille som balanserar på en slak linje mellan skitstövelavgrunden och den svåra konsten att vara en helt okej person när en egentligen mest vill klippa till någon.

På tal om persongalleriet så är det enormt och handlingen drar fram längs flera parallella linjer. Jag tycker författarna lyckats riktigt bra med att hjälpa mig som läsare att hålla isär allt och alla men det finns ett register längst fram i boken. Fast ärligt talat är inte det registret så lätt att hitta i, just på grund av omfattningen.

Och så var det grejen med att boken när nästan hela vägen fram. Det blir lite småsegt ett tag mot slutet när det drar ihop sig till slutstriden. Och så var det särartsfeministbudskapet, viss jolmighetsvarning där. Men i övrigt så tillhör Törnrosor ett av årets hittills mesta läsupplevelser. Böcker ska ju kännas. Det här känns.

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Sleeping Beauties
Översättning: Boo Cassel
Förlag: Månpocket
Utgiven: november 2019
ISBN: 9789175039893
Sidantal: 704

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Jennifer Egan: Manhattan Beach

Bilden är lånad från Bonnier Pocket

Jag är kluven till Jennifer Egans roman Manhattan Beach. Det är lite svårt att beskriva handlingen, men den utspelas under mellankrigstiden och andra världskriget och kretsar kring en far, en dotter och en gangster. I bokens börjar tar en familjefar i jakt på försörjning anställning hos en gangster. Därpå kastas handlingen några år fram i tiden, fadern är försvunnen och hans dotter Anna får försörja familjen; när kriget börjar tar hon anställning på ett skeppsvarv.

Det låter ju som en bok för mig, men jag vet inte riktigt. Egan skriver ju mycket bra, stilistiskt påminner hon om Dennis Lehane i den historiska historiska trilogi som började med Ett land i gryningen. Och skildringen av familjen Kerrigan har djup och tyngd och allt det där. Särskilt beskrivningen av Annas funktionsnedsatta syster är fin. Dessutom skriver Egan om en historiskt intressant epok. Det är ju inget nytt att jag är intresserad av andra världskriget och här får jag ytterligare en pusselbit, om kriget på hemmaplan, där kvinnorna fick ta över männens arbeten medan männen slogs på andra sidan havet. Med skildringen av Annas tid på varvet levandegör Egan historien och jag älskar det. Men läsupplevelsen störs av saker som känns helt orimliga, som den där nattliga och väldigt illegala dykexpeditionen som Anna organiserar. Sådana saker händer bara inte och framför allt inte med det resultatet. Och så tycker jag att en bok där en gangster har en nyckelroll ska innehålla mer gangsteraktiviteter. Mer Boardwalk Empire så att säga. Inte så att boken är helt renons på hantering av illegala pengar och pangpang och sånt men jag hade velat ha mer.

Så ja, jag är kluven till Manhattan Beach och betyget blir lägre än vad det kunde ha blivit. Men det betyder inte att jag inte vill läsa mer av Egan, det finns mycket i boken som är bra eller mer än bra och som ger mersmak.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: Manhattan Beach
Översättning: Niclas Nilsson
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: juni 2019
ISBN: 9789174297768
Sidantal: 507

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Volker Kutscher: Den stumma döden

Bilden är lånad från Ersatz

Jag var småskeptisk när jag började läsa Den stumma döden, Volker Kutschers andra bok om Berlinpolisen Gereon Rath. Jag hade enorma förväntningar på den första boken Babylon Berlin: Den våta fisken, som utspelas 1929 i min favvostad Berlin. Men boken gjorde mig ganska besviken, jag tyckte den var rörig och svårbegriplig.

Men uppföljaren Den stumma döden knockar mig (nästan) totalt. Nu är året 1930, platsen är fortsatt Berlin och unga vackra filmskådespelerskor dör på otrevliga sätt. Gereon Rath utreder samtidigt som han försöker undvika sina överordnade, hanterar kraven från sin pappa och trasslar till sitt liv i största allmänhet. Boken är långsamt berättad men ändå spännande, hemsk men ändå humoristisk och rentav kärleksfull. Dessutom är boken fullsmockad av tidsmarkörer och Berlinkänsla. Och i bakgrunden mullrar NSDAP; det nazistiska maktövertagandet är inte ens tre år bort – men det har ju inte huvudpersonerna i boken någon aning om.

Men varför blir jag bara nästan totalnockad? Det har med det långsamma berättandet att göra. Under en del av boken – kanske under 100 sidor eller så – tycker jag att Kutscher drar ut alltihop väl mycket. Jag tycker han är lite omständlig, för mångordig. Men det varar inte så länge. Rätt så snart charmas jag av Kutschers humor och språk och Gereons person och resten av sidorna bara flyger förbi.

Hoppas tredje boken kommer i svensk översättning snart!

Betyg: 4,5 stjärnor

Originaltitel: Der stumme Tod
Översättning: Ola Wallin
Förlag: Ersatz
Utgiven: juni 2020
ISBN: 9789188913258
Sidantal: 606

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Riley Sager: Två sanningar och en lögn

Bilden är lånad från Modernista

Riley Sagers thriller Två sanningar och en lögn är en sån där bok som är bra fast den inte borde vara det. Huvudpersonen Emma var med om en traumatisk händelse när hon var på ett ungdomsläger som trettonåring. Flickorna som hon delade stuga med försvann ut en natt – och återfanns aldrig. Lägret stängdes, för gott trodde alla. Men 15 år år senare ska lägret öppnas på nytt och Emma erbjuds en plats som konstlärare. Hon tackar ja, hon vill återvända för att ta reda på vad som hände med de tre flickorna.

Redan där förlorar ju storyn en del i trovärdighet. Det är obegripligt att Emma får erbjudandet att delta i lägret som lärare. Det är obegripligt att Emma ens överväger erbjudandet. Alla som kan sin skräckfilmshistoria vet vad som händer när ett ungdomsläger som stängts efter tragiska händelser öppnar upp igen. Och så där fortsätter det, det här är en bok med en hel radda obegripligheter och orimligheter. Och ändå funkar det. Kanske för att Sager fått in en så bra mix. Han slänger in lite vuxenångest och lite tonårsnostalgi, anspelar skamlöst på kända skräckfilmer, slänger ut ledtrådar och teasers och en och annan oväntad vändning och så lite action på det. Resultatet är en bladvändare som håller i alla fall mig fången från första sidan till den sista. Och på tal om sista sidan så är slutet riktigt, riktigt snyggt. Trots att intrigen egentligen är helt orimlig är jag riktigt nöjd med min läsupplevelse.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: The Last Time I Lied
Översättning: Elisabet Fredholm
Förlag: Modernista
Utgiven: april 2020
ISBN: 9789178932634
Sidantal: 382

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Sara Collins: Frannie Langtons bekännelser

Bilden är lånad från Sekwa förlag

Sara Collins debutroman Frannie Langtons bekännelser är en bok som kommer stanna kvar hos mig länge. När boken börjar är året 1826 och Frannie Langton står inför rätta i London för att ha mördat sin husbonde och dennes hustru. I återblickar berättar hon sin historia, från uppväxten som slav på Jamaica, flytten till England där hon får tjänst i ett välbärgat hushåll och vad som hände där. Det finns ju ganska många ganska lättsmälta historiska romaner om unga utsatta kvinnor som prövas hårt men finner lyckan till slut. Det här är inte en av dem. Frannie Langtons bekännelser är en mörk berättelse om vad som händer när människor inte behandlas som människor utan som redskap, objekt, medel. Det är en berättelse om rasism och förtryck och missriktad vetenskap. Stämningen är klaustrofobisk, olycksbådande. Frannie själv är mångbottnad, motsägelsefull, märkt av sina upplevelser.

Det jag inte gillar med boken är språket. Collins använder sig av ett rätt överlastat bildspråk (”skräcken gjorde väggarna sneda och svarta”) som jag inte uppskattar alls. Det här är en bok som ska läsas långsamt och jag är dålig på att läsa långsamt. Det där sänker min läsupplevelse och därmed betyget en del. Samtidigt ska en hålla i huvudet att det är ju en debutroman, ett förstlingsverk. Det kan ta ett tag innan en författare blir säker stilistiskt. Och i övrigt tycker jag att romanen är något i särklass. Det är nog den bästa skildring av slaveriet jag läst, hur vidrigt systemet var, vilka fruktansvärda konsekvenser det fick. Som sagt, det här är en bok som kommer stanna kvar hos mig länge.

Betyg: 3,5 stjärnor

Originaltitel: The Confessions of Frannie Langton
Översättning: Jan Hultman, Annika H. Löfvendahl
Förlag: Sekwa förlag
Utgiven: januari 2020
ISBN: 9789187917813
Sidantal: 418

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Stephen King: Det mörka tornet

Bilden är lånad från Albert Bonniers Förlag

Det var med viss bävan jag tog itu med Stephen Kings roman Det mörka tornet, den sjunde och avslutande delen i serien med samma namn. 783 sidor är rätt mastigt och kvaliteten på de tidigare böckerna har varierat. Men herregud vilken bra bok! Spännande och otäck och emellanåt så väldigt sorglig. Alla frågetecken från tidigare böcker rätas ut, allt hamnar på plats. Varför barnen som kom tillbaka till Calla törda överhuvudtaget rövades bort, poängen med tågen, syftet med Mias mordiske lille pys, Stephen Kings roll i handlingen, allt. Och slutet är fantastiskt, chockartat men självklart. Det kunde inte ha slutat på ett annat sätt.

Men framför allt: det världsbygge som King har konstruerat med böckerna om det mörka tornet liknar inte något annat jag läst. Det slår till och med Terry Pratchetts Discworld. Det här är en värld där vad som helst kan hända, där fantasin får fritt spelrum – möjligheterna är oändliga. Det är hisnande.

Kort sagt, Det mörka tornet är dark fantasy när den är som bäst. Och det finaste av allt är att det faktiskt finns en bok till, Vinden genom nyckelhålet. Det är en mellanbok som utspelas mellan den fjärde och femte boken. Den ska läsas.

Betyg: 5 stjärnor

Originaltitel: The Dark Tower
Översättning: John-Henri Holmberg
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: januari 2017
ISBN: 9789100170905
Sidantal: 783

Boken finns på Adlibris och Bokus.

Léo Malet: 120, rue de la Gare

Bilden är lånad från Ersatz

Jag är väldigt svag för klassiska deckarförfattare som Agatha Christie, Dorothy Sayers och Raymond Chandler och när jag hittade 120, rue de la Gare i bokhandeln var det givet att jag skulle köpa. Det är den första boken av Léo Malet som ges ut i svensk översättning. Han skrev den under andra världskriget, när Tredje riket stod som starkast och ingen visste hur det skulle sluta. I bokens inledning är det hösten 1941, Frankrike har besegrats i grunden av Tredje riket och bokens huvudperson Nestor Burma och berättarjag är krigsfånge i Tyskland. Före kriget hade han en framgångsrik detektivfirma och de instinkterna finns ju kvar i lägret. Och när han friges och skickas tillbaka till Frankrike tar det ungefär fem minuter innan han dras in i en snårig mordgåta. Just mordgåtan är kanske inte det bästa med boken, snårigt är bara förnamnet. Lite väl långsökt och osannolik är andra uttryck som passar in bra. I det avseendet är Raymond Chandler betydligt mer realistisk. Men i övrigt är 120, rue de la Gare en mycket givande läsupplevelse. Malet kör den hårdkokta stilen med glimten i ögat. Hans hjälte Nestor Burma är intelligent och självsäker och tvekar inte att ta till nävarna, vare sig det behövs eller inte. Men han är inte odräglig eller osympatisk. Och han rör sig i miljöer som är perfekta för genren. Det krigsdrabbade Frankrike levererar helt enkelt stämning och spänning. Malet nämner aldrig det franska nederlaget, nazismen och Gestapo men det finns ju där i bakgrunden, som en dov underton. Det räcker.

Ersatz gör en kulturell välgärning som ger ut 120, rue de la Gare. Jag hoppas verkligen att det kommer fler böcker av Malet på svenska.

Betyg: 4 stjärnor

Originaltitel: 120, rue de la Gare
Översättning: Ola Wallin
Förlag: Ersatz
Utgiven: april 2020
ISBN: 9789188913241
Sidantal: 206

Boken finns på Adlibris och Bokus.